Olof Berg

Jag måste börja skriva regelbundet i bloggen igen. Om inte annat för att komma igång med skrivandet så att jag ibland får inspiration att skriva lite mer poetiska grejer, så jag har något att översätta och läsa på Mc Manus Open mic.

Så hur är läget just nu? Ganska bra faktiskt. Det är maj, lite röda dagar här och var, vilket är skönt eftersom det bryter rutinen jobba måndag – fredag.

Tyvärr har det inte varit något vidare väder. Ganska kallt, regnar ibland och de dagar det är solsken så förstör blåsten helhetsintrycket. Så det är sällan man kan sitta på en uteservering och dricka bärs.

Jag har läst grejer på Mc Manus varje torsdag utom den sista. Och nu börjar jag få slut på grejer. Problemet är att jag alltid vill låta Michelle kolla på mina grejer och hjälpa mig med översättningen. Inte bara grammatiken, ofta behöver jag uttrycka mig på ett avlappnat irländskt sätt och inte på brittisk skolengelska. På svenska skriver jag ganska fritt och använder ibland slang, men jag har inte alls samma ordförråd på engelska.

Men Michelle har mycket att göra nu. Hon jobbar heltid på en tidning och har dessutom åtagit sig att spökskriva en biografi, så jag kan inte begära av henne att hon ska kunna hjälpa mig med kort varsel.

Sen har jag faktiskt inte så mycket texter som passar för uppläsning på stampuben. Jag har redan använt mig av de blogginlägg som påminner om dikter. Det kanske finns fler grejer som inte är så daterade, men många av dem passar mest för en svensk publik.

Det finns också delar av min bok Jag känner ändå ingen i Norrköping som jag kan använda. Men inte så många som funkar att läsa lösryckt, och det dröjer alldeles för länge att läsa en hel novell.

Så jag måste börja skriva nytt. Och jag vet att om jag skriver regelbundet i bloggen så vaknar min poetiska nerv.

Så nu tänkte jag försöka lägga upp något här minst tre gånger i veckan.

Ni kanske minns att det hände mycket konstigt i höstas? Att jag blev inblandad i en del dramer och intriger, ofta på grund av att mina vänner och bekanta visade sig mycket skummare än vad jag trott.

Nu har mitt liv var tämligen dramafritt sen i julas. Det tror jag beror på att jag på sistone mest umgåtts med folk i min ålder som jag litar på. Dels Mickey & Michelle och de andra stamissarna på Mc Manus. Men jag har också börjat hänga mycket hos The Doctor & Speedy Gonzalo, två grabbar som  jag jobbar ihop med som är ett par år äldre än jag. Istället för att gå på puben brukar vi sitta hemma hos dem, se på fotboll eller snooker, ta ett par öl och snacka skit. Det är skönt att kunna ha lite avslappnat snack om saker som man funderar på i 40årsåldern.

Som jag tidigare berättat är de flesta av mina vänner i Sverige lika gamla som mig eller äldre, men här har jag ofta umgåtts med mycket yngre människor. Det har väl varit kul på vissa sätt, men också skapat vissa problem. Jag har insett att jag behöver polare i min ålder, folk som kan lösa sina egna problem och inte behandlar mig som om jag vore deras farsa.

Visst, det händer ganska ofta att jag går ut och dricker öl med en svensk och en finsk kille som jag nästan skulle kunna vara far åt rent åldersmässigt. Men det är bra grabbar som kan ta hand om sina egna problem.

Dessutom är de killar. Jag har insett att många unga damer (speciellt på det här stället där de är långt hemifrån) letar efter nån äldre grabb som kan ta hand om dem - vare sig det är en vän eller något annat. Och den rollen tänker jag aldrig ha igen.

verka intressanta. Tror att världen cirkulerar kring dem. Och det har jag fått nog av.

Om några månader är det busy-season här igen. Då kommer hundratals unga människor från hela europa hit för att jobba fyra månader. Jag tror att jag kommer att nästan helt ignorera deras existens i år.

Jag är trött på slit-och-släng-relationer.

What did I do last night? Don’t you know Mickey Trix? No speed limit, like I always say. Every night is Saturday night, rock n roll all the time. Been at the pub Thursday and then after we kept drinking at Matt’s house. Everybody was hammered so I gave them some vitamins, to keep the party going. Otherwise everybody would have passed out. When I came home at seven o clock in the morning I wasn’t in the mood for going to bed, if you know what I mean. So I turned on the computer and smoked a couple of Johnnies to get tired. Checked a couple of pornsites but got tired of watching movies. Wanted something more real, so I found a webcam  whoore, cost a couple of hundred for 10 minutes, and I thought it could be worth it to see some live pussy. Bought 20 minutes, why not. Took a long time before I even could see her. She was very careful and wanted to be sure that I actually paid. But when she was there on the screen she was really hot, 19 – 20 years old, blond, nice boobs. So I took out my dick and couldn’t  wait to see her play with herself. But then she said “Hello, how are you?” and polite as I am I wrote back “Im fine how are you?” She answered that she was horny and wondered what I was doing. Should have written that I was horny as well and that I was wanking, but I started to tell her that I’ve been at Basement nightclub, that I had a good time and that I was listening to Slayer. She asked me where I lived and then I started to write lame stuff like I am from Sweden, it’s a lovely country but a little bit dark in the winter. I have no idea what I was doing. I mean, it was a webcam hooker who was ready to put a dildo in her pussy any second, and I flirted with her like she was a Canadian backpacker chic who you met at a full moon party in Thailand. I kept on telling her about Sweden. Wrote that We have a king, but he’s got no power. The social democrats are the government. They are ok, but the drug laws are absurd. They can put you in prison just because you have drugs in your urine. I hate the swedish cops, but they are propably better than american cops. All of a sudden those 20 minutes were over, and I hadn’t even seen her naked yet. She asked me if I wanted to buy another ten minutes, said she was so horny and wanted me to come. But then I got angry, felt like she tricked me.

Found another cam whoore. Took a long time again so I smoked another Johnnie. When the new cam chic finally was on the screen I didn’t want any bullshit. Immediately I wrote, Will you please put a dildo in your pussy? She took of her underwear, showed me a really big thick blue thing and started to put it in and out. But before I took out my dick again, I realized that what I just wrote was so funny. Will you please put a dildo in your pussy. Maybe a little bit too polite, don’t you think? British school English to an American hooker, so I started to laugh and couldn’t stop before the ten minutes was over.

Two cam hookers and I didn’t even touch my dick.

If you are thinking about going home from the pub at midnight – do it. It´s very seldom that you regret that you didn’t stay two more hours and get even more drunk, but very often you regret that you did.

Watch out for party smokers. They are the ones who always ask for fags.

Never discuss important things in a letter, a text message or an email. Talk about it, or forget the whole thing.

If somebody flatters you they are after something. If you are lucky, it´s your body. If you are unlucky it´s money, and in the worst case it’s your soul.

People who tell you over and over again how much they hate drugs, drinks too much.

Maybe money will not make you happy. But lack of money will make you unhappy.

If a woman tells you that all men are pigs except you. Run away – it´s just a question of time before she acusses you of the same thing.

It´s better to follow your conscience than to follow the law.

People who are complaining about high taxes, have too much money.

If somebody ask you if you have a drinking problem. Look the person straight in the eyes, and answer very serious and short:

Yes

He will never ask you again.

Don´t feel old but don´t pretend that you are young. The years you lived are precious  and you shouldn´t deny them.

You can´t like everybody, so you don´t have to give everybody a chance.

Never ask somebody twice if he wants a drink. He had a reason to say no the first time.

Avoid the police and thieves.

If you realize a book is bad after 50 pages. Read something else.

You will never learn from your mistakes. Just recognize them.

Don´t do the crime if you can´t do the time.

Never try to explain yourself to people who don´t understand.

Never listen to bad music or stupid people. You have no reason to.

Listen to advice, but remember, you don´t have to follow it.

Some days

Some days I think about giving up all my dreams and do everything just to live a normal life. Try to find a job which pays the average salary. Meet a girl that is so totally normal that she is almost grey in the face. Take a mortgage, buy a house, have two kids , a boy and a girl.

Then I am only gonna spend time with my coworkers and neighbours who live almost exactly the same life as me.

Discuss the house market and the x factor when I have a barbecue with the neighbours on a Saturday afternoon. Only read crime novels. Pay taxes, be angry at people on the dole, vote for Fine Gael. Tell my kids to be good at school and never question what the teachers say.

That the most important things in life is to follow the law and pay your bills.

Other days I think it is time to fully live out the myth of the artist. Turn my back on society, never again apply for a job, just write write write, doesn’t matter if somebody wants to publish it or not. Only spend time with artists and bohemians, criminals, junkies, winos, gamblers and hookers. People with different lives that can give me some inspiration.

Try to get as much from the dole as possible, make my own booze or grow weed in the closet when I am skint.

Totally give up every thought of having a family. Concentrate on short intensive stormy relationships with crazy wild wonderful women with big plans, broken dreams and shattered lives.

Relationships that turn my whole life upside down with ecstatic sex, lots of red wine, deep conversations, furious fights. Relationships that never give me any comfort and have no future, but really make me feel alive. That  gives me strong emotions of love and happiness or deep grief and worries – but never something in the middle.

To have something to write about after the break up.

Some days I am thinking about never drinking again. Thinking that that is the most honest way to live. Never do anything I regret. Always remember what I did the night before when I wake up in the morning.

Never say something stupid or have a one-night-stand again.

Never again spend an afternoon with totally pointless but very entertaining discussions over a couple of pints.

Other days I am thinking about never being sober again. Speculating on what I must do to be a functional alcoholic. Counting how many pints I could have every evening and still be able to do the things I have to during the days.

Thinking about a neighbour I had who got up at four in the morning every day, had a sixpack of beer before work. Then worked all day, went straight from work to the pub , got drunk, staggered home at ten, just to wake up at four next day and have another sixpack.

Maybe that would be something for me. I can drink beer all day, when I write, cook or clean the house. And then let loose with wine or whisky in the evening.

Some days I am thinking about if there is a way to finance a heroin addiction without having to humiliate myself. Thinking that if you don’t have to steal or prostitute yourself and always have enough gear  to get a fix before the withdrawal, then maybe thats perfectly alright and really nice.

Spend all your life comfortably numb.

But most of the days I am not thinking that much. I am just walking around living my life, which some days feels like an unsatisfying compromise, and other days like a golden middle way.

And there must be many more than me who feels like that?

De har börjat med Open mic night på Mc Manus varje torsdag. Det vill säga Öppen scen, den som vill få gå upp och sjunga en sång, spela en låt, läsa en dikt eller vad som helst.

Det är min kompis Mickey som håller i det och arrangerar torsdagskvällarna. Han vet att jag skriver så han undrade om jag kunde läsa något.

Varför inte? Tänkte jag. Så jag översatte två grejer från bloggen. En gammal – Vad ska du göra?, och en ny – It ain´t me, babe.

Det var inte helt enkelt att översätta mina grejer till engelska. Jag upptäckte att jag har ett mycket större ordförråd på svenska och att en av mina styrkor är att jag vet exakt vilket ord eller uttryck som passar för det jag vill säga.

Men det var en intressant utmaning och jag lyckades ändå med lite hjälp av google translation. Mickeys fru Michelle (som är journalist och författare) hjälpte mig lite med att kolla att grammatiken var korrekt, och tips om relevanta slaguttryck.

Jag tror mina texter blev lite plattare på engelska, men är ändå ganska nöjd. Ni kan läsa resultatet här nedanför i inlägget ”The blog goes bi-lingual”.

Så i torsdag var det dags att läsa mina texter live. Jag har aldrig läst mina grejer inför publik förr, och dessutom var det på engelska. Så jag trodde jag skulle bli nervös och få lite scenskräck.

Men jag laddade med ett par pints och en whisky innan och kände mig faktiskt helt avslappnad och bekväm när jag skulle upp på ”scenen”. Jag tyckte till och med det skulle bli skitkul.

Det gick bra måste jag säga. Jag hade mina texter på papper, men hade läst igenom dem tillräckligt många gånger för att kunna läsa upp dem någorlunda spontant och med känsla. Och det tror jag jag lyckades ganska bra med.

Jag tycker jag fick bra respons efteråt. En lokal poet på 60 bast som tydligen är ganska välkänd här i stan tackade mig och sa att han tyckte det var bra. Speciellt nöjd var jag med att vågat läsa allvarliga grejer, och det tror jag jag fick respekt för. Gerry sa : Very good Olof. Strong and emotional stuff. Efteråt upptäckte jag att han gick och pratade om det jag läst och sa att det var ”brilliant”.

Några i publiken kom lite sent, så jag fick faktiskt gå upp och läsa en gång till på allmän begäran, vilket jag tyckte var trevligt.

Jag var på Mc Manus igen både i fredags och söndags, och flera personer som varit där kom fram och tackade mig, och andra som inte varit där sa att de hört att jag läst grejer och att det var synd att de missat det.

Bartendern sa: I didn´t know you are a poet ,Olof.

Vilket jag är riktigt nöjd med. Nu är jag inte bara den där svenska killen som säljer pennor, dricker massa Guinnes och spelar Dylan på jukeboxen. Nu är jag the Swedish poet.

Och det är den titeln jag vill ha. Mitt skrivande är kanske den viktigaste delen av min identitet, och att sälja pennor är bara något jag gör för att kunna betala hyran.

Det här var en rolig erfarenhet, så jag bestämde mig för att göra det fler gånger. Jag har redan översatt en ny text från bloggen som jag ska läsa på torsdag, och imorrn ska jag jobba med en till text. Jag tror det blir lagom att läsa två eller tre stycken varje gång.

Så nu har jag en ny hobby. Att översätta mina texter och läsa dem för stammisarna på Mc Manus. Och det var precis det jag behövde. För att bara jobba i veckorna och sen gå på puben på helgerna blir för innehållslöst i längden.

Jag skulle kunna skriva att jag känner igen dig på mils avstånd, men det är tvärtom. Det är du som känner igen mig. Du ser mig, du känner igen mig och du dras till mig.

Det är något du vill ha av mig.

Men jag känner igen dig också, fast vi aldrig träffats.

Tjugo minuter i ditt sällskap och jag vet att vem du är.

De ledsna oftast bruna ögonen som hugger rakt in i mig, och som kontrast ett brett leende. Ett skratt som fågelsång i en snöstorm.

Jag vet att om jag pratar med dig längre än tiden det tar att dricka upp en stor starköl kommer du berätta allt om den där sorgen i dina ögon. För du vet att jag är en sån som lyssnar, inte dömer.

Du behöver inte berätta. Låt mig gissa?

Din morsa är din bästa kompis i hela världen, synd bara att hon nästan alltid befinner sig i drömlandet Surt vin & Sobril. Hon är i alla fall inte lika illa som din farsa.

Som du saknar. Varje dag saknar du din farsa.

Du hatar honom och berättar för mig vilket svin han är och hur arg du är över allt han gjort mot dig. Men ändå saknar du honom så jävla mycket och du skulle göra vad som helst för att han ska tycka om dig, se dig och förstå dig.

Men han är inte här. Han har inte varit här på många år.

Så du pratar med mig istället. Allt du skulle vilja säga till din farsa säger du till mig. För din pappa har svikit dig.

Precis som alla andra killar i ditt liv.

Varenda man du träffat, och det har varit många, har svikit dig. Förr eller senare sviker de dig alltid.

”Men inte du”, säger du till mig. ”Du förstår, det är bara du som förstår. ”

Och så berättar du mer och mer. Saker du gjort och saker andra gjort mot dig. Och jag lyssnar, för att det verkar så viktigt för dig att berätta. Jag kan inte säga åt dig att sluta.

Om jag skulle säga vad jag tänker, att jag inte vill höra mer, jag vill inte veta allt – att bara för att jag inte dömer betyder det inte att jag vill veta vad som helst. Att ibland ger det du berättar mig bilder i huvudet som jag inte vill ha.

Om jag skulle säga till dig att jag inte är världens bästa människa. Att jag har svagheter, fel och brister som alla andra. Att jag inte kan finnas till hands jämnt. Att jag inte alltid kan vara den som förstår och lyssnar. Att du ställer för höga krav och försöker göra mig till någon jag inte är, klara av något jag inte klarar av.

Om jag skulle berätta för dig att vissa dagar klarar jag knappt att ta hand om mig själv – och ännu mindre någon annan.

Då skulle den där lilla lågan som jag lyckades tända i dina ögon slockna, det där sällsynta härliga skrattet som jag faktiskt lyckades locka fram skulle tystna. Och jag kan inte göra så, för jag vill vara den där människan du tror jag är. Den du vill jag ska vara.

Utan att jag ens är medveten om det så försöker jag. För det känns så speciellt att komma så nära dig. Närmare än du låtit någon annan vara.

När du släpper in mig hittar jag märken av rakblad på armarna och en kropp som är färgad av uppåt neråt och överhoppade eller uppspydda middagar. Något så ömtåligt och litet som när som helst kan falla sönder, något jag vill skydda mot dig själv och andra.

Men det var förr. Nu skulle du aldrig skära dig och att stoppa fingrarna i halsen slutade du med i tonåren. Nu vill du må bra. Det är därför du lagt av med grejerna också. Förutom rökat givetvis, en holk måste man ta då och då, bättre än tabletterna du skulle behöva annars. Och nån lina bara ibland vid speciella tillfällen.

Men inte som förr. Då, när du var ung och dum och mådde taskigt.

Nu behöver du inte göra sånt längre. Inte när jag är här.

Men en dag händer något. Vad som helst som får dig att förstå att jag inte kan vara den du vill. Att jag bara är människa. Att jag inte kan vara där i alla lägen, förstå och försvara dig vad du än gör. Öppna alla dörrar åt dig, ta bort alla hinder. Lyfta dig varje gång du faller, muntra upp dig i dina svartaste stunder och säga precis det du behöver höra.

Jag vet att du tror jag lovat det, att du begär det av mig. Men det kommer en dag då jag inte finns där, då jag inte säger precis de orden du vill höra. Då jag plötsligt säger vad jag egentligen tänker. En dag när jag slåss med mina egna demoner och helt enkelt inte orkar bekämpa dina. När jag låter garden falla och visar dig vem jag egentligen är.

När jag släpper taget det minsta så faller jag ner från det kors du spikat upp mig på. Och jag faller långt, så mycket längre och hårdare än alla de andra. Även om mitt brott är mycket mindre så faller jag längre och när jag slutligen landar krossas alla band som någonsin funnits mellan oss. Du har knuffat ner mig från en klippa som är så mycket högre upp än du låtit nån annan klättra.

När jag reser mig och tittar in i dina ögon är det svart tomt och kallt där inne som en bottenlös brunn. Jag kan inte tända den där lågan längre, glöden har slocknat och det är jag som har pissat på elden.

Jag kan fortfarande få dig att skratta. Men skrattet är inte längre vackert som en fågelsång. Det är tonlöst, raspigt och påminner om ljudet av en döende mans sista, desperata pistolskott mot sin mördare. Ett hånskratt som gett upp allt utom möjligheten att göra andra lika illa som du anser att de gjort dig.

Men du,

Låt oss inte sjunga den här sången igen.

Jag vill inte upp på det där korset du vill spika upp mig på. Det är blåsigt och kallt där uppe, och det finns ingen stege där jag kan klättra ner.

Så även om du känner igen mig och jag känner igen dig fast vi aldrig tidigare setts. Låt oss bara passera varandra. För jag är inte den du tror, den du vill att jag ska vara.

Låt oss lämna varandra i fred.

It aint me, babe. It aint me you looking for babe.

Häromveckan köpte jag en dvd-box med första säsongen av Treme. En utmärkt tv-serie som är gjord av samma gäng som gjorde The Wire, och Steve Earle har en liten roll. Bara de två faktumen gjorde att jag visste att jag skulle gilla serien.

Treme utpselar sig i New Orleans sex månader efter stormen Katrina, och handlar om hur några av stadens invånare försöker bygga upp sitt liv igen.

Jag tänker inte ge er en uttömmande recension, jag nöjer mig med att rekommendera den. Gillar ni bra dramaserier och musik så måste ni se Treme.

Jag har tittat på ett eller två avsnitt de flesta vardagskvällar och det har fått mig att tänka två saker. Dels vill jag verklgien besöka New Orleans nån gång i mitt liv. Men den andra saken är mycket viktigare än resplaner.

Jag har insett att i New Orleans vet de hur man ska arrangera en begravning.

Jag har varit på alldeles för många begravningar i Sverige. En del har varit unga människor som gått bort alldeles för tidigt, och det är de värsta begravningarna av alla. Det är då dödens meningslöshet är som tydligast.

Andra begravningar har varit gamla människor som levt ett långt och rikt liv. Sorgen och saknaden kan vara minst lika stark då, men då är döden lättare att acceptera. Det är ett faktum vi alla måste förstå att vi alla kommer att dö, och om en anhörig är över 90 år kan man visserligen vara fruktansvärt ledsen. (Jag var själv kistbärare när min farmor gick bort vid 92 år ålder, och det var det tyngsta jag någonsin burit kan jag meddela för er som aldrig haft den rollen.)

Men man kan faktiskt inte vara förtvivlad och desperat och anklaga Gud eller någon annan för att ha straffat oss och behandlat oss orättvist när de berövat oss en anhörig, när den som är borta var riktigt gammal. En begravning är då ett tillfälle att gråta, dela sorgen med andra anhöriga och vänner. Men sen måste man accepeptera döden som en naturlig del av livet.

En begravning är dels en ceremoni av sorg över att en person gått bort. Men den borde också kunna vara en hyllning till den person den döde var och det liv han levde. Släktingar och vänner borde fira att de fått priviligiet att känna den människa som gått bort.

Det är därför jag tycker de fattat hur man bör ha en begravning i New Orleans.

När jag dör vill jag inte bara han en vanlig ceremoni i kyrkan och på kyrkogården, med lite kaffe efteråt.

Innan ni sänker ner mig i jorden vill jag att ni har en parad genom Linköping med min kista. Jag vill han en orkester på minst tio man med blåsintrument och trummor som går längst fram och spelar jazz, blues och rock. Ni får gärna skaffa ett gäng jonglörer som kastar omrking facklor så att begravningståget både hörs och syns.

Huvudnumret ska vara Bob Dylans All along the watchtower, med långa saxofonsolon mellan verserna.

Ni får gärna ha bärs i nävarna där ni går där på gatorna och jag bryr mig inte om ni gråter för att jag är borta eller om ni skrattar åt nåt kul jag gjort eller sagt..

Men jag vill att ni ska dansa på gatorna!

Jag vet att det är ett bra tag sen jag skrev i bloggen. Sorry, kära läsare. Hade verkligen tänkt att skriva regelbundet igen, men det blev inte så.

Men nu ska jag börja igen och försöka skriva något åtminstone en gång i veckan.

Så vad har hänt sen sist?

För en månad sen kände jag en känsla av rastlöshet och frustration komma smygande över mig. På kvällarna hade jag en tendens att grubbla över gamla grejer, saker som hänt för länge sen och som inte påverkade mitt dåvarande liv det minsta. Jag att där framför teven och tänkte på saker som jag egentligen inte var ledsen eller arg över längre.

Och det störde mig något fruktansvärt.

Sen en dag slog det mig plötsligt vad det berodde på.

Just den veckan hade jag slagit ett rekord. Aldrig förr i hela mitt liv hade jag jobbat heltid på samma ställe i mer än ett och ett halvt år.

Och det var det som gav mig den gnagande känslan av rastlöshet och frustration över något jag inte visste vad det var.

Saken var den att äventyret var över. Det var inte längre så spännande att vara i ett nytt land på ett nytt jobb. Mitt liv hade blivit samma rutin och monotoni som antagligen ni andra knegare känt av i åratal.

Jag jobbade åtta till halvfem måndag till fredag vecka efter vecka. Vardagkvällarna såg ganska likadana ut. Antingen satt jag hemma och såg på tv eller gick till Corbetts och spelade biljard.

På helgerna gick jag ofta till McManus och träffade ungefär samma folk varje helg, eller så spelade jag poker med ett gäng jobbarkompisar. Båda sakerna var visserligen oftast riktigt kul, men det började bli rutin och monotoni det också.

Men vad skulle jag göra åt det här?

Jag ville inte flytta igen och börja om på nytt igen i en annan stad. Jag trivs i Dundalk och tycker det är bra att jag äntligen lärt känna staden och skaffat riktigt vänner – till skillnad mot ytliga krogbekanta.

Jag ville inte byta jobb heller. Dels är det i stort sett omöjligt att hitta ett annat jobb för mig i Dundalk. Men jag trivs faktiskt med att kunna mitt jobb och rutinerna, känna mina jobbarpolare, kunder och chefer.

Inte heller där ville jag börja om och vara den förvirrade nya killen.

Svaret blev att jag måste hitta på nya och spännande saker på helgerna när jag är ledig. Jag har faktiskt lite stålar nuförtiden och möjlighet att göra saker, så det är bara dumt att gå på samma pubar varenda jävla helg.

Sagt och gjort. Min jobbarpolare Eero nämnde att han skulle åka till Barcelona över en helg. På 30 sekunder bestämde jag mig för att hänga med.

Jag har aldrig varit i Barcelona men alla jag känner som varit där gillar staden. Flygbiljetten var inte så dyr och inte hotellet heller. Och lite av resekostanderna kommer jag att spara in genom att ta med mig billiga cigg hem.

Dessutom har jag alltid gillat mörkhåriga damer med bruna ögon, och det borde ju Spanien vimla av.

Nästa fredag sticker jag.

Men jag nöjde mig inte med den trippen. Helgen efter spelar Mick Jones i Dublin, och han ska lira Clashlåtar för första gången sen 1984.

Det är lite av en drömkonsert för mig och jag ser otroligt mycket fram emot det.

Helgen efter är det påsk och jag är ledig fyra dagar. Jag tänker inte gå och driva omkring i Dundalk (där man inte ens kan gå på puben på långfredagen) utan jag sticker till London och hälsar på en finsk före detta jobbarkompis som flyttat dit.

Kan bli skitkul det också.

Nu kommer snart våren till Irland och det gör också att monotonin bryts lite. Inte bara för att den tråkiga vintern är över utan också för att dessa trista femdagarsveckor blir färre. Jag jobbar inte på svenska helgdagar, så de närmaste månaderna har jag flera långhelger i och med första maj, kristihimmelsfärd, nationaldagen och midsommar.

Då tänkte jag passa på att resa runt lite i mitt nya hemland. Jag har visserligen varit runt i det här landet, men det var tio år sen när jag var här på semester. Sen jag flyttade hit har jag faktiskt bara varit i Dublin och Belfast förutom Dundalk.

De första städerna jag tänker besöka är Galway och Cork.

Det är så min taktik ser ut nu. Under våren och sommaren tänker jag se till att njuta av att jag numera har lite deg, skämma bort mig själv, resa och roa mig.

Det finns ingen anledning att sitta framför teven och grubbla längre. Världen har mycket att erbjuda för en rödhårig killen från Ekholmen.

***

Appropå grubbel. Jag planerar att skriva lite mer poetiska filosofiska stycken stycken i framtiden. Inte dikter men allmänna funderingar om livet. Då kanske jag hämtar teman från saker jag grubblat över förr, eller jobbiga saker som hänt mig.

En del av de grejerna kanske kan bli lite svarta. Men det betyder inte att jag mår taskigt nu eller när jag skriver dem, eller att jag jämnt grubblar över jobbiga saker. Det beror bara på att om man ska skriva något av litterärt värde måste man ibland gräva där det gör som ondast.

Sista veckan i januari brukar inte vara årets roligaste, och det var inte den här heller. Men trots mörkret och den tråkiga månaden har jag faktiskt trivts rätt bra med tillvaron. Bland annnat har jag piggats upp av oväntade saker som folk sagt till mig.

Jag har bestämt mig för att odla stort skägg igen och det börjar bli ganska tjockt. Det är ganska billigt att gå till frisör här nere, så jag tänkte att när det blir för långt låter jag en barberare klippa det lite kortare på sidorna och snygga till det allmänt.

En dag stod jag utanför jobbet och rökte. Då kom en gammal man och promenerade förbi. Jag hade aldrig sett honom förut, men han pekade på mitt ansikte och sa:

-         What a great beard!

Skägg är populärt i det här landet och det är många äldre som ser ut som bohemiska poeter. Så att en irländsk gammal gubbe komplinenterade mitt skägg får mig att känna att jag är på rätt spår.

Som många andra har jag ett jobb som egentligen inte är särskilt spännande. Man sitter på samma stol åtta timmar framför en dator och gör ungefär samma sak varje dag. Därför brukar jag prata och skämta mycket med framför allt min svenske arbetskamrat Andreas (förra veckan skickade jag en rolig kommentar i ett mail när Andreas pratade i telefon, vilket resulterade i att han började asgarva en kund rakt i örat), jag har ofta en ganska skämtsam ton när jag snackar med både chefer och kunder och jag skickar roliga mail till de andra i de Nordiska teamet flera gånger om dagen.

Om jag inte höll på sådär skulle jag förmodligen bli totalt uttråkad och vantrivas på jobbet.

Men det är inte alls så att jag missköter mitt arbete. Min statistik över hur många kunder jag snackar med om dan är högre än genomsnittet, och den här veckan lyckades jag faktiskt sälja bäst av alla på hela Europamarkanden.

I ondags hade vi avskedsmiddag för en arbetskamrat som ska flytta tillbaks till Brasilien. Vi var 15 personer som åt trerättersmiddag och drack en massa rödvin på en restaurang här i stan.

Ungefär häflten av gästerna var arbetskamrater jag inte känner så väl.

En fransman jag tidigare bara hälsat på hamnade bredvid mig. Vi började snacka och han berättade att han var jättetrött på jobbet och tyckte det var allmänt tråkigt. Men han sa att det fanns en sak som piggade upp.

Trots att han inte förstod ett ord svenska sa att han varje arbetsdag blev lite mindre tråkig av att han kunde höra mig sitta och skratta och skämta med Andreas. Han tyckte min stil och attityd förbättrade stämningen på hela arbetsplatsen.

Kan man skriva en sån sak i sin CV?

Igår var jag på Corbetts med en massa jobbarpolare. I rökrummet började en irländsk man i 50årsåldern snacka med mig. Då han hörde att jag var svensk började han prata om Irland i allmänhet och Dundalk i synnerhet och hur alla människor i hans ålder och äldre påverkats av konflikten i Nordirland.Han sa mer eller mindre rakt ut att han hade ett förflutet som Provo och antydde faktiskt att han hade brittiska soldaters liv på sitt samvete. Han berättade hur mycket han hatade Margaret Thatcher, bland annat för att hon låtit Bobby Sands och andra krigsfångar hungerstrejka sig till döds 1981.

Och så berättade han en otroligt intressant sak. En av hungerstrejkarna är stammis på Corbetts. Tydligen pratar han aldrig om saken, men innan strejken avblåstes hade han hungerstrejkat i 70 dagar för att irländska fångar skulle få de mänskliga rättigheter som FN föreskrivit, i brittiska fängelser.

Den hungerstrejeken var en världsnyhet i början av 80talet och en viktigt del i Västeuropas efterkrigshistoria.

Jag och den irländske mannen satt kvar i rökrummet och snackade en stund till. Han sa då till mig att Irland är ett land som förr inte vara vana vid invandrare, utan var den befolkning som själva emigrerade. Men han tyckte att det var bra att jag var här, önskade mig välkommen till hans hemland och sa att det var jag och andra utlänningar som kunde hjälpa till att göra Irland till ett bra land i framtiden.

Jag undrar om invandrare i Sverige någonsin får höra såna saker om de börjar snacka med en svensk man på en nattklubb?

Om du funderar på att gå hem från krogen klockan tolv – gör det. Det är otroligt sällan du ångrar att du inte stannade två timmar till och blev ännu fullare, men många gånger  du ångrar att du gjorde det.

Se upp för feströkare, det är de som tigger cigaretter.

Diskutera aldrig viktiga saker i ett brev, sms eller email. Prata eller glöm saken.

Den som smickrar dig är oftast ute efter något. Har du tur är det din kropp. Har du otur är det pengar och i värsta fall vill de åt din själ.

Folk som upprepar hur mycket de hatar droger dricker oftast för mycket.

Pengar kanske inte gör dig lycklig, men brist på pengar gör dig olycklig.

Om en tjej säger att alla killar är svin utom du – spring därifrån. Det är bara en tidsfråga innan hon anklagar dig för samma sak.

Det är bättre att följa sitt samvete än att följa lagen.

Den som klagar över höga skatter har för mycket pengar.

Om någon frågar om du har alkolproblem, titta personen i ögonen och svara allvarligt och kort: Ja.

Han kommer aldrig att fråga igen.

Känn dig inte gammal men låtsas inte att du är ung. De år du levt är värdefulla och du ska inte förneka dem.

Du kan inte tycka om alla människor, så du behöver inte ge alla en chans.

Fråga aldrig någon två gånger om han vill ha en öl. Han hade anledning att tacka nej den första gången.

Undvik poliser och tjuvar.

Om du inser att en bok är dålig efter 50 sidor. Läs något annat.

Du kommer aldrig lära av dina misstag, bara att känna igen dem.

Don´t do the crime if you can´t do the time.

Försök aldrig förklara dig för människor som inte förstår.

Lyssna aldrig på dålig musik eller dumma människor. Det finns ingen anledning.

Ta gärna emot råd, men minns att du inte behöver följa dem.

Nu har jag bott 18 månader i Dundalk och tycker att jag har börjat få lite pejl på vad det är för en stad. Jag tror att man måste ta sig ut från Dublin för att se det riktiga Irland, och Dundalk är dessutom en stad som mycket har präglats av att det ligger på gränsen till Nordirland. Så jag tänkte låta er ta del av vad jag har fått för intryck av staden.

Jag vet faktiskt inte exakt hur många som bor här. Jag har hört så skilda siffror som 30 tusen och 50 tusen när jag har frågat lokalinvånarna, så jag antar att det bor 30 tusen i stadskärnan och 50 tusen om man räknar de små byarna runt omkring.

I en svensk stad av den storleken skulle jag bli uttråkad, men jag tycker faktiskt att den här lilla staden har ett bättre utbud än Linköping som är cirka tre gånger större.

Det finns två stora köpcentrum inne i stan – Marshes och Long Walk, och framför allt på huvudgatan Clanbrassil street finns alla slags affärer. Utanför stan finns ett industriområde typ Tornby. Det heter Finnabair industrial estate. Det är där jag jobbar och där finns ett ännu större köpcentrum.

Det är inte mycket jag saknar om man jämför med Linköping. Det mesta jag behöver kan jag handla här och nöjesutbudet är helt okej. Tyvärr har bowlinghallen lagts ner, men det finns biograf, teater, flera gym, simhall, tennishall och till och med en liten ishall.

Men den stora skillnaden mot Sverige är antalet pubar. I en svensk stad av den här storleken skule jag tippa på att det fanns ett enda uteställe, kanske Harrys, samt ett par pizzerior med ölrättigheter.

I Dundalk behöver man inte gå långt om man vill ha sig en Guinness. Det finns 148 ställen med serveringstillstånd!

Hittills har jag väl avverkat ca 50 stycken av de pubarna. Jag ser ingen anledning eller möjlighet att försöka dricka öl på alla dessa ställen, men en sak är säker. Skulle jag tröttna på McManus så finns det fler ställen att välja på.

En fördel mot Sverige är att det finns ett stort utbud av livemusik. Många pubar, bland annat McManus, har liveband två eller tre gånger i veckan och det är faktiskt förvånansvärt bra kvalite. Det är framför allt små lokala band som spelar covers och kanske några enstaka egna låtar. De flesta brukar vara klart godkända och faktiskt välja låtar som faller mig i smaken. Till skillnad mot i Sverige där man oftast tvingas lyssna på en trubadur som plågar en med Tomas Ledin eller Gyllene Tider.

Vill man höra annat än rockcovers har till exempel McManus blueskväll varje torsdag, och framför allt söndagar finns det flera ställen som erbjuder irländsk folkmusik.

Den lokala rockklubben Spirit Store tar emot lite mer etablerade band från hela Irland, och där har de även ganska ofta så kallade tributeband. Musiker som specialiserat sig på att hylla en stor artist och turnerar runt i småstäder.

Det verkar vara en ganska stor och lukrativ verksamhet på Irland och även de banden brukar vara förvånansvärt bra. På Spirit Store har jag sett hyllningsband till så skilda artister som Tom Waits, Bob Marley, Rolling Stones, Rage Against the Machine och Bob Dylan. Nästa helg ska vi förmodligen gå dit och se två band av den hårdare skolan – det blir hårdrockskväll och två hyllningsband till Megadeath och Slayer.

Jag har aldrig blivit besviken utan snarare glatt överraskad varje gång.

Dessutom har de flesta pubar jukeboxar med stort och bra sortiment och på många ställen står det åtminstone ett biljardbord i ett hörn.

Jag har alltid gillat att gå på krogen men på slutet tröttnade jag på de flesta ställen i Linköping. Så på den fronten har min livskvalitet höjts markant. Jag har många bra ställen att välja på, kan alltid få en god och billig Guinnes, lyssna på bra musik och kanske dra en biljard.

Det är vad O’Berg behöver för att trivas.

Nu blir det mycket om pubar och uteliv. Men den irländska kulturen är sådan, man möts och umgås på puben. Det är genom pubarna jag har fått kompisar utanför jobbet och lärt känna lokalbefolkningen. Det är där jag lärt känna Irland och Dundalk kan man säga.

Jag måste säga att fördomarna stämmer. Irländarna är ett trevligt folk som är lätta att snacka med. De är vänliga mot främlingar och konverserar och skämtar gärna med lite vem som helst. Tyvärr är de också lite av Västeuropas Jamaicaner. De stressar inte gärna, att passa tider är inte viktigt och om man bestämmer träff med en irländare får man räkna med att han är försenad eller i värsta fall inte dyker upp alls.

Det kan vara frustrerande men för mig uppväger fördelarna nackdelarna. Sverige känns ganska strikt och trist i jämförelse.

De flesta pubar har inga vakter och det är sällan man ser någon bli utslängd från en krog eller nekad att dricka. Det verkar som att irländarna inte har så stor respekt för aktoriteter och drar sig för att blanda in polisen. Det är ganska ofta man ser folk röka jointar helt öppet i pubarnas rökavdelningar. En del krogägare verkar inte bry sig alls, och de som misstycker säger bara åt gästen att släcka den illegala cigaretten. Att slänga ut honom eller ringa polisen verkar vara helt uteslutet.

Vilket känns väldigt annorlunda mot Sverige.

En sak jag har märkt genom att tala med totalt okända irländare på puben är att arbetslösheten är hög och det är många som går på The Dole – motsvarigheten till socialen eller a-kassan. Det kan få er att tro att irländarna är latmaskar som gillar att leva på bidrag. Men många unga människor jag snackat med är på väg att emigrera till Australien eller Kanada för att få jobb. Vilket jag inte tror att svenska tjugoåringar är lika beredda på. Svenska ungdomar kan luffa runt i Asien några månader, sen vill de hem till mamma och trygga Sverige, medans unga irländska människor är beredda att lämna familj och vänner och starta ett nytt liv på andra sidan jorden.

En fördom jag fått bekräftad är den stora anledningen att jag ville bo på Irland. Det verkar som att irländarna över lag är mer intresserade av litteratur och musik än till exempel svenskar, och många av de jag lärt känna sysslar med något kreativt – skriver, målar eller spelar i band.

En annan sak jag märkt genom att snacka med lokalbefolkningen är att det finns väldigt mycket droger, och hur präglad den här staden är av konflikten i Nordirland.

Det här kan låta tragiskt men flera personer har sagt samma sak till mig. Innan fredsavtalet 1998 var IRA en maktfaktor i Dundalk och stiftade sina egna lagar. Att sälja tunga droger kunde då betyda en dödsdom.

Men efter Långfredagsavtalet lade IRA ner den väpnade kampen och det resulterade tyvärr i att drogerna började flöda. Heroin är ett stort problem här nu för tiden, det går att få tag i nästan vad som helst och folk i den här stan använder droger som jag tidigare bara hört talas om i amerikanska tv-serier, som ketamin och metadron.

När man snackar med Dundalkborna inser man att många sympatiserar med den republikanska rörelsen och det är vanligt att de verkligen hatar engelsmän.

En bekant berättade en gång gråtande (jag menar allvar, det var en vuxen man som grät) om hur mycket han sörjde att Gaddaffi var död för utan honom ”would we have lost the war against the brits”.

(Det var framför allt Libyen som försedde IRA med vapen på 70- och 80-talet.)

Norra delen av stan är känd som ”republican area”. För er som inte är så insatta i irländsk politik och historia kan jag berätta att det betyder att att invånarna där röstar på Sinn Fein och vill att Nordirland ska tillhöra republiken Irland.

Pubarna där är fulla med Celtic-flaggor och väggmålningar som hyllar Bobby Sands och de andra hungerstrejkarna från 1981. I jukeboxarna där hittar man mycket irländsk folkmusik och låtar som ”Go home, british soldiers” och ”Rifles of the IRA”. Jag är ganska säker på att dessa pubar ägs och kontrolleras av före detta republikanska paramilitära grupper.

Men som sagt har IRA lagt ner vapnen och de flesta i Dundalk verkar stödja fredsavtalet.

Men det finns utbrytargrupper som fortfarande för en väpnad kamp för att ta tillbaka de sex grevskapen i norr. Då och då hittar polisen en bomb på andra sidan gränsen.

Det var mycket skriverier om dessa grupper i våras eftersom polisen gjorde razzior i samband med att Brittiska Drottningen skulle komma på besök för första gången sen irland blev själständigt. Polisen arresterade ett stort antal personer för medlemskap i terroristorganisation eller liknande brott. En person var från Cork, en från Derry och ”the rest of them is from The Dundalk area” som det stod I Irish Times.

Det kanske låter farligt, men det finns fördelar. Det råder inget tvivel om att Dundalk är högsäte för den republikanska rörelsen. Om konflikten i norr skulle blåsa upp igen så är den här staden det tryggaste stället att vara på.

Här kommer det inte finnas några bomber, för republikanerna spränger inte sina egna.

Det är två saker som har varit ganska annorlunda här nere mot hur mitt liv i Sverige var. I Linköping kände jag knappt någon under 30, och pratade jag med en person under 25 var det oftast någon bekants son eller dotter. Men här umgås jag oftare med personer som är väldigt mycket yngre än mig. Det har nästan varit ett projekt för mig att hitta polare i min egen ålder.

Den andra saken är att jag nu alltid har pengar. Jag är inte rik, men jag har alltid så jag kan dricka bira om jag vill, jag har alltid cigaretter och mat, och alltid pengar på mobilen.

Det har gjort att jag hamnat i situationer jag inte är van vid.

M var en svensk tjej som var min närmaste jobbarkompis, och vi satt bredvid varandra varje dag på jobbet i över ett år. Vi umgick inte så mycket på fritiden och hade olika bekantskapskretsar, men det var en sjyst tjej som jag litade på och vi ställde upp för varandra om det var några problem – både på jobbet och utanför.

M brukade ibland tjata på mig om att jag var alldeles för sjyst mot folk här nere. Att vissa människor vände sig till mig och ville jag skulle lösa deras problem.

En gång gav hon mig en lista med åtta personer hon ansåg behandlade mig som att jag var deras farsa.

Överst på den listan stod E.

Som sagt så återupptog jag vänskapen med E vilket var lite konstigt. E och jag kom samtidigt till Dundalk och började tidigt umgås mycket, antagligen för att vi båda var svenskar. Jag var nästan dubbelt så gammal som henne men vi hade vissa saker gemensamt. Båda hade stuckit från Sverige och en ganska dålig situation, vi hade liknande uppväxt, haft det ganska struligt hemma och ville starta ett nytt liv på Irland.

I början gick vi ut och drack öl flera gånger i veckan bara hon och jag. Båda behövde väl en ny vän så vi snackade mycket, hade kul ihop och lärde känna varandra ganska väl.

Men det var en konstig vänskap på vissa sätt. Hon var bara 19 år och behövde väl någon som såg efter henne lite, och det verkade som att hon tyckte jag skulle ha den rollen. Eftersom hon var så ung och ensam här på Irland så ställde jag upp lite på det.

Men det gick till överdrift ibland. Hon blev tillsammans med en kille här. Då ville hon att jag skulle ta ett ”brudens far”-snack med grabben och säga att om han inte var snäll mot E skulle han få med mig att göra.

Hon la upp det som ett skämt, att vi skulle driva med hennes nya pojkvän, så jag gjorde det faktiskt. Men jag är säkert på att det innerst inne var fullt allvar från hennes sida.

Jag köpte alltid smuggelcigg eftersom cigaretterna är så dyra här på Irland. Om E behövde fick hon alltid köpa cigg av mig till samma pris. Men även det gick lite för långt. Efter tag köpte jag två limpor varje gång eftersom jag visste att E då och då skulle köpa cigg av mig. Hon började ta för givet att jag alltid hade en oöppnad ask på mig som hon kunde låna. Det gick så långt att jag faktiskt fick säga till henne att jag inte var hennes farsa, och att om hon behövde cigg så fick hon säga till innan jag handlade.

Dessutom hade vi lite konstiga gräl ibland när vi var ute och festade. Efter ett av dessa gräl blev hon helt vansinnig och började mer eller mindre hata mig.

Hon skickade ett mail fullt av terapifloskler på engelska (när jag googlade upptäckte jag att det var från nån självhjälpsbok som hette 45 lessons in life) där hon förklarade att hon aldrig mer ville se mig.

Vi hälsade inte ens på varandra på ett halvår och under den tiden fick jag höra från flera håll att hon snackade jävligt mycket skit om mig.

Jag valde att ignorera det för att hon var ett barn.

I våras snackade vi en gång på en fest, hon bad om ursäkt och vi slöt fred. Vi umgicks inte direkt, men vi hälsade på varandra och konverserade ibland på facebook-chatten.

Sen i augusti började hon snacka med mig på facebookchatten en natt då jag kom hem från krogen. Hon berättade att hennes kille nyligen gjort slut, att hon mått väldigt dåligt en period och att hon inte hade några kompisar. Alla de vänner hon trott hon hade, hade visats sig vara pojkvännnens kompisar när det tog slut.

Jag tyckte synd om henne och sa att vi kunde gå ut och ta en öl nån gång, kunde jag presentera henne för folket jag kände.

Det ville hon göra redan dagen efter.

Så vi gick till den puben vi brukade gå till när vi först kom till Dundalk, och redan då var det som att jag var hennes absolut bästa kompis igen. Hon berättade precis allt om vad som hänt sen sist, om sin kille och varför det tagit slut och om hur dåligt hon mått sen dess. Men jag lyckades muntra upp henne och få henne att skratta åt misären. Jag tog med henne till McManus och presenterade henne för mina kompisar och vi hade en jättekul kväll.

Efter det började vi umgås ganska tajt igen.

Året innan brukade vi skicka skämtsamma mail till varandra för att få arbetsdagen att bli lite roligare. Nu jobbade E natt och jag dag. Utan att vi riktigt planerade det började vi en rutin där hon skrev ett mail till mig som jag läste varje morgon och besvarade innan jag gick hem. Ibland festade vi ihop på helgerna. Vardagar kom hon ibland över och tog några öl och snackade skit, eller så möttes vi på McManus eller Corbetts. Jag tipsade henne om musik och lånade henne böcker som jag visste hon skulle gilla

Men mest konverserade vi faktiskt via de där mailen vi skickade dagligen.

Hennes mail blev bara längre och längre och personligare. De utvecklades till den mest intima dagbok ni kan tänka er. E blev tillsammans med den där killen igen men de bråkade mycket. Det fanns inget som var för privat för att hon skulle skriva om det till mig. Jag fick långa redogörelser över gräl med pojkvännen och hon berättade allt om sitt liv för mig och bad mig dessutom om råd om precis allt.

Och då menar jag allt.
Det kändes fel ibland och ofta tänkte jag att vissa saker hade varit bättre om hon snackade om med sina tjejkompisar och andra saker kanske hon skulle diskuterat med sin morsa eller en terapeut. Och en del saker hon skrev var saker en 20årig tjej inte alls borde berätta för en 38årig man.

Men jag var hennes enda vän förutom hennes kille och det gjorde att det kändes som att det var mitt ansvar att lyssna och ge råd.

Jag blev väl lite smickrad också, för att det var uppenbart att hon på nåt sätt såg upp till mig och att jag betydde mycket för henne. Hon var ofta så ledsen och jag fick nån slags kick av att kunna göra henne glad.

M bodde ihop med E ett tag, men det funkade inte och de hade blivit osams. M tyckte att det var jättekostigt att jag var kompis med E igen. Som sagt hade E snackat massa skit om mig ett halvår tidigare. och M hade varit jävligt sjyst mot mig och försvarat mig inför andra och berättat att mycket av det E sagt var rena lögner.

M sa till mig at jag inte borde lita på E och att jag inte kunde föreställa mig hur mycket skit hon snackat om mig när vi var osams. Men jag sa att jag förlät henne för att hon var så ung, nästan ett barn. Jag tyckte väl det var kul att vara kompis med en ung tjej som alltid skrattade åt mina skämt och var jätteintresserad av precis allt jag sa.

Men innerst inne gillade jag inte ansvaret jag fått. Jag är inte världens bästa människa själv och jag vill inte vara någons farsa innan jag själv får barn.

Och vem fan är jag att ge en 20årig tjej råd om kärleksproblem?

Ö var en norsk jobbarkompis jag hade umgåtts mycket med hela tiden sen jag kom hit. Han var tio år äldre än mig och det var sjyst att ha en polare som var vuxen och inte purung. Precis som jag ville han hitta kompisar utanför jobbet. Det var han om jag som oftast gick på McManus tillsammans, vi festade ihop varje helg och hittade pubar och svartklubbar som våra arbetskamrater inte hade hört talas om. Vi lyckades skaffa lite irländska kompisar, tog långa promenader för att lära oss hitta i Dundalk med omgivning, hittade parker och bra ställen vid floden där man kunde fiska. Vi ville göra lite andra saker än att bara gå på pubar och planerade faktiskt att köpa en båt tillsammans.

Till skillnad mot Ö insåg jag ganska snabbt att jag inte är ung längre. Många på jobbet går på nattklubb varje torsdag till tre på natten och är riktigt bakfulla på jobbet varje fredag. Men jag är 10 – 15 år äldre än dem och vet att jag inte klarar av det. Jobbet är förutsättningen att jag över huvud taget kan vara på Irland, det ger mig lön varje torsdag och jag tänker inte sumpa det genom att festa på vardagskvällarna.

Visst jag går på pub ofta på vardgar. Men oftast är det för att spela en stilla biljard, det är sällan jag dricker mer än fyra pints och jag är alltid hemma absolut senast midnatt.

Men Ö verkade tro att han var 20 igen och festade ibland loss med de unga människorna från jobet på torsdagskvällarna.

En fredag skickade vår chef hem honom för att han luktade sprit. Fredagen efter dök han inte upp och ringde inte ens och sjukskrev sig.

På måndagen fick han sparken.

Jag tyckte synd om honom för vi var bra kompisar. Men innerst inne var jag väldigt besviken. Jag kunde inte fatta hur man kunde bete sig så dumt när man var 47 år, och jag började undra om alla mina kompisar skulle göra bort sig och få kicken.

Ö blev kvar i Dundalk men jag visste att han skulle sticka härifrån så fort han fick tag i ett nytt jobb.

M gjorde inte bort sig och skötte jobbet. Men hon fick tag i ett bättre jobb i Dublin och sa upp sig. Den sista fredagen i oktober var hennes sista arbetsdag och jag hade då även förlorat min närmaste arbetskamrat. Det tyckte jag också var väldigt tråkigt.

Samma kväll skulle jag och några kompisar åka till Dublin och se Billy Bragg. E skulle egentligen inte med, hon visste inte ens vem Billy Bragg var. Men hennes kille, som hon gjort slut med igen men fortfarande umgicks med, skulle åka bort över helgen. Hon frågade om hon kunde hänga med för hon hade ingen  annan att umgås med. Så jag fixade en biljett åt henne i sista stund.

När vi kom tillbaks till Dundalk gick vi på fest. Vi tog taxi hem och den sista minuten innan jag gick av hade vi en konstig diskussion. Vi var båda riktigt packade och E blev skitförbannad på mig.

Jag snackade med henne på telefon kvällen efter. Hon var fortfarande jättearg och skällde ut mig. Jag lät henne göra det och bad om ursäkt fast jag inte riktigt fattade vad jag gjort som var så farligt.

Veckan efter fick jag ett mail där hon sa att vi inte kunde vara polare mer. Hon ville inte prata med mig alls och kunde endast kommunicera med mig via email, eftersom hon tyckte ”det var jätteobehagligt att träffa mig eftersom hon varit så öppen mot mig och jag visste allt om henne”.

Det var tacken jag fick för att jag försökte ställa upp, lyssna på alla hennes problem och försöka ge råd.

En kompis som var med i taxin den natten sa till mig att det var en skitsak som hänt, att hon borde glömt och förlåtit helgen efter. Men jag var lite deprimerad just då på grund av alla andra vänner jag också förlorat av olika anledningar. E skickade mail där hon mellan raderna anklagade mig för att på något sätt svikit henne. Jag gick på det, fick skuldkänslor och kände mig som att jag var hennes alkoholiserade farsa eller nåt.

Men i efterhand tänker jag att jag var inte hennes farsa och det var faktiskt inte mitt fel att hon mailade mig sin dagbok varje natt.

Ö fick ett nytt jobb i Spanien. Det var bra för honom, men då försvann ännu en av mina kompisar.

Min finska kompis som jag skulle hälsat på i Martinique ringde. Hans tjej hade gjort slut och han var tillbaks i Finland. Så istället för Karibien fick jag åka hem till kalla och mörka Sverige.

E sa upp sig till jul och flyttade utan att säga hejdå. Hon har tagit bort mig som polare på facebook och jag kommer förmodligen aldrig mer se henne. Vilket kanske är lika bra.

Så som ni kanske förstår kände jag mig ganska låg de sista månaderna innan jul

Men jag ska avsluta det här stycket med lite positivare toner. Det hände mycket roliga saker också och det var en riktigt bra konserthöst.

Jag hann med Flogging Molly, Bob Dylan, Billy Bragg, Steve Earle och avslutade med att se Sinead O’Connor kvällen innan jag åkte hem till Sverige.

Nu är det ett nytt år och jag kände mig faktiskt mycket bättre så fort jag kom tillbaks till irland. Det närmaste halvåret ska jag försöka gå in för jobbet och tjäna pengar (vilket gick mycket bra första veckan), skriva, läsa böcker, undvika att bli någons farsa och försöka att umgås med de vänner jag har utanför jobbet som är i min ålder.

Jag hade en svacka i höstas, men det är fullt normalt och fortfarande är mitt liv mycket bättre än vad det var de sista åren i Sverige.

Våren kommer mycket tidigare på Irland och är snart här.

Jag ser ljust på framtiden.

Eftersom jag antytt flera gånger att hösten var lite strulig och jobbig tänkte jag berätta lite om vad som hände.

Jag kom tillbaks till Dundalk i början av auugusti efter att ha varit på semester i Sverige fyra veckor. Jag var full av förhoppningar inför hösten. Då hade jag bott ett år i Dundalk, hade skaffat mig en massa kompisar och blivit stammis på ett par sjysta pubar. Det var det dags för ny högsäsong på jobbet. Början av året hade varit jättebra för mig försäljningsmässigt och jag hade planerat att tjäna en jävla massa pengar nu när jag kunde jobbet och kände mina kunder. Jag skulle spara pengar och åka till Martinique över jul, för att hälsa på en finsk kompis som flyttat dit med sin tjej.

Dessutom hade jag bestämt mig för att flytta ifrån D & P, som jag delat hus med. Vi var fortfarande jättebra polare. Men jag ville bo själv. Vi var tre ungkarlar som bott ihop och det hade varit alldeles för mycket festande. Jag behövde vara för mig själv och ta makten över mitt eget liv igen. Jag tänkte att om jag är full och vill lyssna på Ebba Grön på maxvolym så vill jag inte störa någon annan, och om jag ville vara nykter och se på TV så ville jag inte ha en massa packade människor i huset.

P & D var ganska mycket yngre än mig och hade annorlunfa festarvanor. Jag kunde gå hem från krogen klockan tolv och vara nöjd över att jag gått därifrån innan jag blev för packad, för att sen vakna vid tre på natten av att det var full fest i huset med över 20 personer som partajade.

Så jag flyttade in till Eero, en finsk jobbarkompis som varit basist i ett någorlunda känt black metal-band, medan jag letade eget. En månad senare fick jag den här lyan på Bachelors Walk där jag bor nu.

Jobbet blev inte så bra som jag trodde. De hade anställt ännu en svensk, så vi var tre personer som delade på den svenska marknaden istället för två och jag förlorade en tredjedel av mina kunder. Istället för att skära guld med smörkniv fick jag kämpa för att över huvud taget få någon provision.

D och jag var fortfarande vänner fast vi inte bodde ihop. Vi delade taxi till jobbet varje morgon. Men han festade alldeles för mycket, betedde sig väldigt underligt och hade dåligt med pengar. En morgon sa jag något drygt om att jag fått betala hans del av taxin en vecka i sträck. Då skulle han slå mig på käften precis utanför jobbet klockan åtta på morgonen. Vi hade grälat förr som vänner gör ibland, men då var det på fyllan klocklan två på natten. Det här var för mycket.

Till slut fick han sparken för att han bakfyllesjuksrivit sig för ofta och jag drog mig undan honom. Jag klarade inte av hans livsstil.

A var en tysk tjej som jag tidigare hade bott ihop med och hon var en väldigt nära vän. De månader vi bodde ihop var faktiskt den lugnaste och bästa tiden här nere. Visserligen hjälpte jag till, men hon lagade gott käk åt mig nästan varje dag och såg till att jag tog med mig matlåda till jobbet. Vi gick inte ut så mycket på kvällarna då utan levde sunt och sparade pengar. Det är tack vare den tiden som jag fortfarande har en slant på mitt sparkonto, även fast jag brände otroliga pengar när jag var i Sverige i somras.

Vi umgicks mycket även efter att vi flyttat isär. Det var henne jag kunde göra andra saker än att gå på puben med. Ibland bjöd hon över mig på middag, annars tog vi promenader, satt och snackade skit i parken eller gick ut på restaurang och åt. Hon betedde sig nästan som att hon vore min flickvän och kunde till exempel tvinga mig att följa med och köpa kläder när hon tyckte jag behövde. Då stod jag bara där och väntade medans hon sprang omkring och letade efter snygga och billiga plagg i min storlek som hon tyckte passade mig. Sen valde jag bara det jag ville ha.

Jag är värdelös på att handla kläder så det passade mig perfekt.

Vi var så pass nära vänner att vi ibland nästan kunde ha rena pargräl, som vi samtidigt garvade åt för det var så absurt.

En gång lade sig P i när vi tjafsade om något, varpå A utbrast:

-Shut up. Im having an argument with my husband.

Men vi var bara vänner och just då tyckte jag det var den bästa platoniska relation jag någonsin haft med en tjej.

Jag litade på henne och hon kändes stabil. Hon var mycket seriös med jobbet och ekonomi, hon gjorde aldrig något dumt på fyllan och hon var den jag pratade med när jag behövde ventilera något jobbigt.

En dag bara försvann hon mitt under arbetsdagen. Jag undrade givetvis var hon tagit vägen och frågade hennes tyska arbetskamrater. De trodde att hon fått sparken.

Det visade sig vara sant och en mycket märklig historia uppdagades.

Jag trodde att jag och A berättade nästan allt för varandra, men det visade sig att jag inte hade en aning om stora delar av henens liv. Hon hade haft ett hemligt förhållande med T, en tysk kille på jobbet, samtidigt som hon hade en kille i Berlin.

Hon hade sagt till T att hennes farsa och brorsa skulle komma och hälsa på, men i själva verket var det pojkvännen från Berlin som var där. T fick reda på det och de blev givetvis osams.

Sen hade de haft en konflikt om något på jobbet. Vi skandinaver samarbetar mycket och hjälper varandra om någon säljer dåligt, men tyskarna kan klösa ögonen ur varandra för en beställning på 100 euro.

A tyckte tydligen att T hade stulit en kund från henne för att han kände sig försmådd. Hon blev så arg att hon reagerade på den saken genom att störta ut på parkeringen och rispa upp hans bil med en nyckel.

Det fanns övervakningskameror och hon fick sparken med omedelbar verkan.

A stack till en kompis i Dublin och vi hade telefonkontakt en tid. Hon blånekade till vad som hänt trots att det var bevisat att det var hon som rispat bilen. Det kändes väldigt underligt för mig.

Men det blev värre.

En dag ringde en svensk tjej, E, som jag tidigare varit vän med och just återupptagit kontakten med. Hon undrade om jag visste vart A var. E hade nämligen flyttat in i A:s rum och ung och naiv som E var hade hon gett A en månads hyra i förskott, som A skulle ge till hyresvärden. A hade lagt de pengarna, 300 euro, i egen ficka och stuckit hem till Tyskland.

A hade blåst en 20årig svensk tjej som var ensam på Irland. Det var för mycket och jag tappade all respekt för henne.

Efter att det här uppdagades hade jag ett gräl med A på telefon när jag var packad. Jag kommer aldrig mer prata med den tjejen.

Det där var riktigt jobbigt för mig, för jag insåg att jag hela tiden hade trott att A var en annan person än hon var. Jag började undra om jag kunde lita på någon här nere, eller om alla skulle visa sig vara psykopater.

Fortsättning följer.