Two and a half year in Ireland

Today I´ve been two and a half year in Ireland and that´s a little bit of a milestone. I have to say it has been an interesting time.
So, what happened so far?

Well...

I´ve met hundreds of good, nice people
thousands of lunatics
at least ten thousand dole bums
and a hundred thousand pissheads

I´ve heard Fairytale of New York a million times
Celtic Symphony two million times
And the words recession and emigration on the news 
three million times

I sold four million pens
made five million phone calls
and received six million emails from my bosses where they tell me to call and sell more

I played seven million tunes on the jukebox 
had eight million pints of Guiness
and smoked nine million polish fags

and it must be ten million times somebody told me
”Are you from Sweden, that beard makes you look Irish”
 
 

Dundalkians are Danes

Dundalk mentioned in Roddy Doyle´s new book

 

This was too long to write at Facebook but I wanted to share with my friends that our town is mentioned in Roddy Doyle´s new book Two Pints.
It´s not very flattering but pretty funny. So here is the conversation between two old men at a pub:

 

25-4-12

- You know this Norwegian cunt?
- The guy in the court?
- Him - yeah.
- Breivik or something.
- Yeah.
- What about him.
- Yeh know he starts the day with the Nazi salute - his version of it, like?
- Yeah.
- Would you do tha?
- No.
- Grand.
- Why would I start me day doin´ the fuckin´ Nowegian Nazi salute.
- So you´ll stick with the fartin´, yeah?
- Fuck off now.
- It´s hard to get your head around it, isn´t it?
- Wha?
- Norwegian Nazis.
- We gave those cunts a hidin´ in 1014, an´anyway - in the Battle of Clontarf.
- Tha was the fuckin´ Danes.
- Same thing.
- Is it?
- Not now. Back then, but.
- Really?
- Yeah. Back then, "Danes" referred to all the Nordies - anyone north of the airport.
- The fuckin´ airport?
- Where it is now, yeah.
- So - say - all the fuckers in Dundalk were Danes.
- Yeah. Except worse.
- How come?
- Well you know the way the Danes - the genuine ones, like - left Denmark in their fuckin´ canoes, so they could pillage an´ rape everythin´?
- Yeah.
- Yeah, well, the Dundalk Danes didn´t bother leavin´ . They just pillaged stuff they already owned and raped their cousins an their fuckin´ catlle an´tha´.
- It hasn´t changed, so.
- Not much, no.


I used to care, but things have changed

Min fyrtioårsdag närmar sig med stormsteg, nu är det inte ens fyra månader kvar till The Big Four Zero. Jag har inte direkt någon 40årskris eller åldersångest, men jag tänker ibland på det. Kanske för att jag här nere ofta blir påmind om min ålder, eftersom många jag umgås med är ganska mycket yngre. Andreas, min närmaste arbetskamrat, är bara 21, och Eero är 24. När man tänker efter är det otroligt länge sen jag var 21 år, och mycket vatten under broarna har runnit sen dess.

Det här har blivit lite av ett skämt på jobbet. Det började med att en arbetskamrat fick ett mail av en av mina kunder. Han svarade att ”du har skickat mail till fel person, jag överlämnar ärendet till min Seniorkollega Olof Berg”.

Vilket resulterade i att resten av Nordiska teamet först började kalla mig ”Seniorkollegan” och senare förkortade det till ”Senior”. Det ligger faktiskt något i det, förutom cheferna så är jag en av de äldsta säljarna och en av de få som varit här i mer än två år.

Givetvis vänder jag alltid ett skämt till min fördel och började ofta inleda meningar med ”...som Seniorkollega anser jag att” för att ge lite mer tyngd åt det jag säger och kräva respekt. Dessutom skaffade jag en signatur för interna email med ett foto av mig där jag ser mycket gammal och trött ut, bredvid fotot mitt namn titeln ”Senior colleague” och citatet ”I´ve forgotten more than you remember”. Den signaturen använder jag när jag då och då skickar Surgubbe-svar på interna email som är inbjudningar til lfester och liknande.

Dessa svar går ut till alla anställda på hela företaget.

När någon inbjöd till Halloweenfest, svarade jag ”Let the children play. I stay home with a hot whisky watching TV.” På en annan festinbjudan jag fick upptäckte jag att festen inte började förrän klockan tio. Så jag svarade ”Doors open att 22? At that time I´m already on my way home”.

Ibland spelar jag gammal och förvirrad. En av klockorna hade inte ställts om efter vintertiden häromveckan. Så då skickade jag mailet ”What time is it? Twenty past two or twenty past three? As an old man this make me confused and uncomfortable.”

 

 

Allt detta är givetvis ett skämt men det ligger en viss sanning i det jag skriver. Jag går oftast på krogen tidigt och går hem ganska tidigt. Även på helgerna är det sällan jag kommer hem senare än midnatt. Saken är det att jag bryr mig inte så mycket längre. Jag vill bara dricka några öl och snacka med mina polare. Jag struntar i kravet att en lördagsnatt mnåste man ut och roa sig. Jag kan gå hem klockan tio och se på tv utan att känna att jag missat något. Vilket jag var problemet när jag var yngre, man ville vara kvar till festen var slut för att se allt det som folk kommer att skvallra om senare.

Men nu känns det som att jag sett det mesta som kan hända en festarlördag, och när jag kilar hem vid tio vet jag att jag förmodligen inte skulle ha hittat kvinnan i mitt liv även om jag stannat fyra timmar till.

En ung dam som jag känner frågade för några veckor sen varför jag gått hem så tidigt på lördagskvällen. Jag svarade något i stil med ”Du vet jag har säkert varit på krogen minst 1000 lördagar, så jag bryr mig inte så mycket längre”.

Så fort jag sagt detta var det som en glasklar sanning slog mig.

Jag har verkligen varit på krogen mer än 1000 lördagar!

50 lördagar om året i tjugo år är 1000 stycken. De flesta år har jag nog varit på lokal alla 52, och jag började springa på krogen när jag var 17 – för snart 23 år sen.

 

Annars måste jag nog säga att saken med att bli äldre är att man bryr sig mindre och mindre, man lär sig att kompromissa med sina drömmar och mål, sig själv och annat.

Bara som ett exempel. Jag drömde om att bli författare, nu försörjer jag mig på att sälja pennor.

Det är väl så det blir. När jag var strax över 20 ville jag allra helst bli författare. Ett jobb där jag skulle göra det jag helst ville göra, bli det jag högaktar mest, och där jag skulle vara min egen boss. Alternativt ville jag bli journalist, helst skriva egna krönikor eller på kultur- och nöjessidorna. Kunna påverka, få fram mina egna åsikter, fast jag jobbar för någon annan som betalar min lön och i viss mån bestämmer vad jag ska skriva.

Jobb där jag skulle vara nöjd med min insats och finna arbetsglädje.

Jag var ganska politisk på den tiden. Till slut tänkte jag mig nästan vilket jobb som helst, men vart jag än jobbade lät jag mina åsikter göras hörda, jag var med i facket och kämpade för bra arbetsvillkor, kollektivavtal och arbetarnasrättigheter.

Nu jobbar jag för ett amerikanskt multinationellt företag på Irland. Ingen är med i facket, vi får inte ens bilda ett fackförbund. Cheferna kan besluta precis vad som helst utan att förhandla med de anställda eller ens fråga vad de tycker. Vi har ingen som helst anställningstrygghet. Jag har sett ett antal människor få foten med omedelbar verkan av anledningar som absolut inte skulle hålla i Sverige.

Sanningen är att även om jag skulle vara toppsäljare i tio år i sträck skulle jag ändå inte sitta säkert. Skulle ledningen tycka att jag säljer dåligt ett par månader i sträck efter det skulle de helt utan skrupler ge mig sparken.

Men sanningen är tyvärr att jag inte bryr mig. Jag var arbetslös av och till i Sverige och vill aldrig gå tillbaka till det livet.

Även om jag fortfarande helst vill bli författare eller journalist så struntar jag i att jag inte har ett jobb där jag kan ”förverkliga mig själv”. Jag är nöjd så länge jobbarpolarna är trevliga och så länge jag får en skaplig lön varje tordag, så jag kan betala min hyra, mat, mina pints och cigaretter, en konsert, skiva eller bok då och då och kanske en utlandsresa om året.

 

Någon kanske tror att jag inför den stundande 40årsdagen borde få en kris av det mer sociala slaget. Att jag kanske borde vara besviken på att jag inte har fru eller åtminstone sambo och ett par ungar.

Ärligt talat bryr jag mig inte alls om det. Jag vet faktiskt inte ens om jag drömmer om den saken längre. Händer det någon gång i framtiden så händer det. Händer det inte så klarar jag mig rätt bra själv.

 

Det som kanske är lite tragiskt är att jag faktiskt är att jag märkt att jag till och med bryr mig mindre om andra människor. Missförstå mig rätt, jag bryr mig fortfarande om mina närmaste, min familj och mina vänner.

Men förr var jag den där förstående killen, en bra lyssnare som alltid hade goda råd eller nåt vänligt att säga. Grabben som alltid ställde upp. Jag lade energi på att hjälpa en del människor med kraftiga problem, och fick ett flertal gånger ingen som helst tacksamhet. Ibland bara skit tillbaks

Så nu är jag mer inställd på att andra får ta och lösa sina egna problem. Jag håller mig undan från en del människor och jag vill inte bli involverad.

Det kanske är sorligt och jag kanske har blivit lite cynisk.

Men jag säger som Bob Dylan:

I used to care,

But things have changed


Mittvoch

Onsdag. Molnigt nio grader. Inget regn. Det är mörkt när jag går upp på morgoen men inte när jag kommer till jobbet, och det är fortfarande ljust när jag slutar. Men om någon vecka är det mörkt både när jag kommer och går, och jag tillbringar alla dygnets ljusa timmar med att jobba.

Men som jag brukar säga till mina irländska kompisar när de klagar över vintern:

At least I´m not in Sweden.

Försäljningen gick otroligt trögt både måndag och tisdag, men idag verkar det lossna. Redan före lunch idag hade jag sålt för mer än dubbelt så mycket som jag gjorde måndagen och tisdagen tillsammans.

Igår gick jag till Marshes direkt efter jobbet för att kolla om jag kunde snabba på installationen av Sky-boxen, men fick blankt nej. De hade mycket att göra, så det var lördag som gällde. Inte en sekund tidigare.

Redan på väg hem kände jag en rastlöshet stiga i kroppen. Ännu en kväll utan tv. Vad skulle jag göra? Fick väl bli Mc Manus tänkte jag. Eller glida över till nån polare, snacka skit och kanske glo på hans tv. Men då kommer oftast idén om några burköl.

Nedsläckningen av det analoga nätet får mig att dricka, tänkte jag. Min alkoholism förvärras och det är den irländska regeringens fel.

Men när jag satt mig i soffan, slagit på datorn och radion, blev jag lat och bekväm. Det var mörkt och kallt ute och jag ville inte lämna min soffa och min varma lägenhet. Även om jag hade mindre än fem minuters gångväg till puben eller de kompisar jag hade kunnat ringa så ville jag inte gå ut.

Så jag surfade runt lite och lyckades streama senaste avsnittet av How I met your mother.

Efter det var jag ännu mindre sugen på att gå ut.

Så jag ägnade mig åt lite manlig självömkan och beklagade mig lite om mitt tv-problem på facebook-chatten för två unga damer. De försökte väl visa lite medkänsla men tyckte nog inte så jävla synd om mig.

Funderade över något annat jag kunde hitta att streama eftersom jag tror jag sett alla avsnitt av How I met your mother. Insåg att jag inte sett Family Guy sen jag lämnade Sverige.

Så resten av kvällen tillbringade jag i ryggläge i soffan kollandes på Family Guy.

Kanske inte så meningsfullt, men väldigt avslappnande.

Gick och la mig vid elva.


Tuesday afternoon

Tisdag. Molnigt, nio grader. Dock inget regn. Försäljningen går trögt hittills den här veckan, men det brukar ordna sig i slutändan.

Som jag skrev var vädret fint igår. Kallt men soligt och klarblå himmel. Så Gonzo, Junior och jag bestämde oss för att promenera hem. Från jobbet in till stan är det väl cirka 45 minuters gångväg, så det är en bit. Men det var skönt och uppfriskande. Förmodligen sista veckan innan det är kolsvart när vi slutar jobbet, så det var bra att vi passade på att ta en höstpromenad.

När jag kom hem upptäckte jag att jag fått brev från Sky med mitt kort och kontrakt. Så idag ska jag till Marshes efter jobbet och säga att de kan komma och installera min box så snart som möjligt. Förhoppningsvis löser det sig de närmaste dagarna.

 

På kvällen gick jag över till Junior för att se på film.  Vi har haft en period då vi en kväll i veckan ser en dansk film. Hittills har det blivit Blinkande lyktor, De gröna slaktarna, I Kina äter man hundar, och igår var det dags för Gamla män i nya bilar.

Alla filmerna är gjorda av samma regissör och det gemensamma är väl att handlingen är ganska bisarr. Jag har gillat alla dessa filmer, men bäst hittills var Blinkande Lyktor.

Nästa vecka är det dags för Adams äpple.

Efter filmen drack vi några burköl och snackade skit. Vi diskuterade lite om skumma grejer som vissa av våra bekanta gjort på sista tiden, och det gjorde att vi kom på mer och mer konstiga grejer som en del människor gjort.

Det ledde till en lång diskussion där vi kom fram till att att det finns en möjlighet att en del människor vi mött i Dundalk eller på jobbet faktiskt är psykiskt sjuka på riktigt, inte bara lite konstiga eller bohemiska som vi först trodde.

Vilket vi insåg är en av sakerna med att vara utomlands långt från sin hemstad. Hemma i Linköping har jag en viss koll på de flesta människor jag möter. Jag vet om de bara är lite skumma och har en annorlunda stil, eller om de faktiskt tillbringat en tid på mentalsjukhus eller i fängelse.

Den kollen har jag inte riktigt här, även om den börjar bli lite bättre efter snart två och ett halvt år. Det enda man kan göra är att lita på sin magkänsla och vara försiktig.

Gick hem strax efter tio. Eftersom jag fortfarande inte har några tv-kanlaer gick jag och lade mig nästan omedelbart.


Måndag i November

Måndag. Soligt och klarblå himmel, men ganska kallt. November är här. Vanlig arbetsdag avklarad. Försöka sälja pennor ännu en vecka. Slita för en target, den kvot jag måste sälja för varje vecka. Jag säljer ganska bra och lyckas i stort sett  jämt. Hur illa det än ser på fredagsmorgonen lyckas jag alltid på något mirakulöst sett att hitta någon som behöver pennor för just den summa jag behöver.

Pustar ut, jag klarade det ännu en gång. Tycker man är värd några pints för sin insats och firar hela helgen. Men på måndagen är det dags igen, ännu en target som måste avklaras. Det tar aldrig slut. Hur många pennor jag än säljer så tar det aldrig slut. Jag måste ändå sälja för samma summa igen nästa vecka.

Som Arne Anka sa: Att leva är som att borsta tänderna. Det ska göras varenda jävla dag.

 

Var på Mc Manus igår kväll. Tog några pints, men det blev ganska lugnt. Så jag är ändå i form idag.

Det var bland annat Mickey, Eero & jag. Mickey och Eero hamnade i en stundtals ganska hetsig diskussion. Inte så att de blev arga på varandra men ändå.

Mickey hade några spelningar i Österrike förra helgen och hade delat scen med ett brasilianskt Dödsmetall-band. Därför diskuterade de Satanism, vilket Eero bekände sig till.

Dock är han inte djävulsdyrkare och inte alls religiös. Hans satanism är mer filosofisk och innebär att han sympatiserar med det som står i The Satanic bible av Anton LaVey.

Jag ska inte gå in på vad det innebär, det kan ni läsa om på wikipedia. Men det Mickey hade svårt att förstå var varför en icke-religiös filisofi använder sig av religiösa uttryck.

Diskussionen var en slags kulturkrock mellan en finländsk dödsmetallare och en nordirländsk ickepraktiserande-katolik, och det slutade med att de kom överens om att inte komma överens.

Så istället snackade vi om Eeros nya idé till ett band vi ska starta. Mickey på gitarr, Eero på bas och jag på sång. Möjligtvis Gerry på trummor. Vi ska spela snabba punklåtar på högst 1,5 minut, och alla texter ska handla om hur mycket Eero hatar fransmän.

Jag tycker Eero är skitrolig. Han har en mycket bitter och butter stil och kan verka väldigt tystlåten och hård. Men om man lär känna honom vet man att 75% av det han säger med gravallvarlig min är skämt, sarkasm och ironi.

Eero ska flytta om fem veckor. Jag kommer att sakna honom för vi har umgåtts mycket de två åren han har varit här. Men det är något jag fått vänja mig vid under min tid på Irland. Folk kommer och går.

 

Gick hem ganska tidigt och gick till sängs redan vid halv tio. Jag har nämligen inga tv-kanaler just nu. Irland stängde av det analoga nätet för några veckor sen, och givetvis planerade jag inte i tid vad jag skulle skaffa för digitalbox.

Men nu har jag signat upp för Sky. Tycker jag hittade en riktigt bra deal. För 25 euro i månaden får jag alla irländska kanaler och alla brittiska. Dessutom ett antal Sky Kanaler där det går riktigt bra grejer. Till exempel Sky Atlantic som kör alla HBO-serier som Sopranos, Six feet under, The Wire och Mad Men, samt tre Comedcy central där alla amerikanska sitcoms sänds.

Utöver det får jag en massa kanaler som förmodligen är skräp eller på obegripliga språk, men ingår gratis, så sammanlagt har jag över 200 kanaler. Dessutom kan jag spela in med boxen och pausa mitt i ett direktsänt program.

Senast på lördag får jag Sky boxen och det passar mig perfekt. Jag har nämligen levt ett oerhört slappt ungkarlsliv de senaste månaderna. Det enda seriösa jag gör är att jobba. Annars är jag sällan hemma, lagar aldrig mat eller städar, sitter påMc Manus fem till sju kvällar i veckan.

Men nu tänkte jag börja leva lite sundare och billigare. Vara hemma mer, laga egen mat, kanske ta med matlåda till jobbet, se på tv, läsa böcker och kanske börja skriva oftare i bloggen igen.

 

Jaja, vi får väl se hur det blir med den saken. Jag lovar inget, men jag ska försöka. Eftersom jag är ung, fri och singel är det bara jag som bestämmer hur jag ska leva.


Lägesrapport en lördag i oktober

Favorit i repris. Nu ska jag börja skriva regelbundet i bloggen igen. Jag vet att jag börjar låta som Ozzy Osbourne när han för femtioelfte gången påstår att ”det här är den första skiva jag spelat in nykter”, men nu ska jag göra det.
Jag vill nämligen börja skriva igen. Jag har saknat det och jag vet att jag måste komma in i en rutin med regelbundet skrivande för att jag senare ska skriva lite bättre, poetiska grejer än bara dagboksliknade blogginlägg.
Men vi börjar med en lägesrapport.

 

Jag har nu varit på Irland i två år och umgås mindre och mindre med ”utlänningar” från jobbet och mer och mer med mina irländska polare. Det är högsäsong nu på jobbet och en massa säsongsarbetare är här, bland annat fem nya svenskar. Förra året lärde jag känna alla de nya svenskarna, tog med dem på pubarna och visade dem stan. Men jag tänker inte göra det i år. Jag har ingen lust att lägga energi på att lära känna en massa unga människor som bara är här för att festa i fyra månader. Det intresserar mig inte längre.
Ett tag hängde jag mycket hemma hos Allan och Gonzalo, en norsk och en spansk jobbarkompis i min ålder. De bodde ihop och och vi brukade spela poker där på lördagarna. Ibland såg vi på fotboll där på vardagskvällarna eller bara snackade skit.
Men de två ungkarlarna har separerat och bildat familjer på varsitt håll. Gonzalos tjej flyttade hit från Spanien för några månader sen och hade med sig deras lille son. I samma veva flyttade Allan till Dunleer en bit utanför stan ihop med en finsk tjej, och nu ska de ha barn om några månader.
Vilket ju är skitkul för dem. Och för mig också. I Sverige kände jag en massa ungar eftersom de flesta jag känner har barn. Något jag faktiskt har saknat lite här.
Men precis som alltid när ens kompisar bildar familj så försvinner lite av grabbumgänget.

 

De enda från jobbet jag umgås ofta med på fritiden är Andreas och Eero, en finsk och en svensk kille, men de sticker snart härifrån båda två. Eero sticker i december och Andreas i februari, de ska båda luffa i ostasien. De kanske kommer tillbaks nästa höst, vilket jag hoppas. För det är bra killar som jag kommer att sakna.
När de sticker tror jag att jag nästan helt kommer att umgås med folk från jobbet. Jag kommer att bli den där gamle mannen som varit där i en evighet och som aldrig kommer på jobbfesterna.
Jag tror större delen av mitt sociala liv kommer att cirkulera kring puben Mc Manus. Vilket det redan gör. Jag är där nästan varje kväll, åtminstone en timma för en eller två öl. Nästan alla stamissar hälsar med mitt namn, jag känner personalen och är lika hemmastadd där som jag en gång i tiden var på Royal Arms i Linköping.
Mc Manus har blivlt lite av mitt andra vardagsrum.

 

Vi snackade lite om det där jag och Eero, om vår arbetsplats. Det är ett ställe där de flesta kommer från andra länder i Europa, och saken är att de faktiskt mest umgås med varandra. Jag har faktiskt frågat runt av rent intresse för att bevisa min teori. Det är som jag trodde, de flesta har inga irländska vänner alls - i alla fall inga nära vänner som de ringer på fritiden. Jag känner till exmepl en spanjor som har varit här i fyra år och aldrig någonsin nämnt en irländsk kompis.
Vilket jag tycker är rätt meningslöst. Varför flytta till Irland och bara umgås med andra utlänningar?
Jag sa till Eero att jag förmodligen är den utlänning på jobbet som umgås mest med irländarna, och Eero höll med mig. Han sa att det helt klart var så.

 

Saken är att många på jobbet är bara här en kort tid. De vet inte så mycket om irland utan är mest här för att testa att bo utomlands ett tag och festa. Om jag skulle göra en undersökning på jobbet och fråga vilka James Connolly, Michael Collins, Bobby Sands, Christy Moore, Gerry Adams eller Luke Kelly var så skulle de flesta inte ha ett enda rätt, och de andra högst ett poäng.
Många är så unga att de inte ens vet vem Shane McGowan eller Sinead O'Connor är.
De sugs snabbt upp i vanan att festa med andra arbetskamrater. Och de går på nattklubbar. Ställen med hög musik som är något av en köttmarkrnad där man knappt kan prata med varandra.
På såna ställen kan man visserligen hitta nån att ligga med, men man skaffar inte polare.
Och ärligt talat, även de mest framgångsrika unga killarna på mitt jobb tror jag ändå inte har en irländska på meritlistan. På min arbetsplats ligger folk mest med varandra.

Men jag var en av de äldre på jobbet redan när jag kom hit, och jag hade från första början bestämt mig för att stanna. Min engelska var bra och för att vara utlänning visste jag väldigt mycket om irländsk historia, politik, litteratur och musik.
Och det gjorde att jag hade oerhört lätt att börja prata med irländarna. Om jag frågade något om deras land så visste jag vad det var de pratade om, utan att de behövde förklara allt från grunden. Det är ett råd jag kan ge till alla som tänkt flytta utomlands, ta reda på mycket om landet innan du sticker dit. För om du visar att du gjort det blir folk nästan lite smickrade och vänligt inställda. Dessutom slipper du känna dig som den där dumma utlänningen.
Dessutom går jag på pubar, och det är där man lär känna irländarna.
Faktum är att jag redan från start medvetet gick in för att skaffa irländska vänner. Jag undvek att hamna i vanan att alltid festa med arbetskamrater, och när jag gjorde det föreslog jag att vi inte skulle gå till de ställen som var vattenhål för folk från vår arbetsplats. Ofta gick jag ut ensam. Jag har inga större problem med det, och på en pub på Irland är det alltid någon som börjar snacka med en. Med flit satte jag mig i situationer där jag var tvungen att prata med lokalbefolkningen.
Sen har jag en annan merit som kanske är tveksam i andra sammanhang men som hjälpt mig här. Jag har hängt på krogen sen jag var ett barn, först med farsan och senare med kompisarna, alltid haft mycket polare och varit en av grabbarna. Att gå på puben är ett umgänge jag är van vid och trivs med, att vara en pubstammis är förmodligen något jag känner mig bekväm med mer än någon annan roll i livet.
Så jag smälte ganska snabbt in bland de andra barflugorna i Dundalk.

När jag tänker på det här så blir jag ganska nöjd med vad jag har gjort de första två åren som invandrare. Jag har på något sätt kommit in i det irländska samhället. och skaffat riktiga polare bland lokalbefolkningen.
Visserligen kan jag fortfarande gräma mig över att jag slösade en massa tid och energi på en del människor som inte var något att satsa något alls på. Men man måste väl prova sig fram lite när man är ny i ett land, och lära sig av sina misstag. Och några riktigt explosiva minor har jag inte lyckats trampa på. På ett sätt har jag haft tur, det har gått mycket värre för andra.
Min polare Eero till exempel är 900 euro fattigare för att han föröskte vara sjyst mot en deprimerad liten tjej.
Något sånt har inte hänt mig. Så sammanfattningsvis är jag nöjd med de första två åren i det nya landet.

Over and out för den här gången. Nu blir det en pint på Mc Manus.


Två tonårskillar använde en stackars igelkott som fotboll

 

För nästan tio år sen jobbade jag som redigerare på en liten lokaltidning i Östergötland. Varje morgon började jag med insändarsidan som jag var ansvarig för. Problemet var bara att tidningen och läsekretsen var så liten, så ganska ofta hade vi inte tillräckligt med insändare för att fylla en hel sida.

Kreativ som jag är så löste jag helt enkelt det problemet genom att skriva egna insändare under olika signaturer. Ni kanske tycker det låter bisarrt, men jag känner redigerare över hela Sverige. Det här försigår på många tidningar.

Ibland skrev jag lite om någon politisk fråga jag funderade över, ibland klagade jag över att något rockband jag hatade – till exempel Gyllene Tider – fick för mycket uppmärksamhet i vår tidning. Och någon enstaka gång lät jag min skönlitterära ådra komma till tals och helt enkelt hittade på en historia som jag var upprörd över.

 

En gång skrev jag en mycket arg insändare från en djurvän som hade fått bevittna något oerhört grymt. Den uppdiktade figuren hade sett två tonårspojkar som använde igelkottar för att träna fotboll. Jag gav en del målande beskrivningar och berättade bland annat hur den ena killen slängt upp igelkotten i luften, så den andra killen kunde göra ett slags volleyskott med igelkotten.

Jag påstod att detta skulle ha hänt någonstans i Linköping.

Min chef som var ansvarig utgivare var med på noterna. Hon visste att det var jag som skrev insändaren och att historien var lögn, men godkände publiceringen.

Vi behövde ju fylla insändarsidan.

Hon ångrade sig redan dagen efter då vi översköljdes av insändare från djurvänner som var upprörda över historien. Vi publicerade några av dessa insändare, men efter två dagar blev vi tvungna att sluta. Det började bli pinsamt att den här påhittade historien väckte så mycket känslor och raseri. Vi föröskte tysta ner lögnen helt enkelt.

Vi trodde att det funkade.

 

Igår, nästan tio år senare, fick jag se en bild på facebook. Det var ett foto på en arg lapp som det påstods att någon satt upp på en anslagstavla i Ekholmen, en stadsdel i Linköping.

En arg människa har bevittnat hur två tonårspojkar använde en igelkott som fotboll. Hon är mycket upprörd. Andra människor är också upprörda och har kommenterat. Någon påstod att detta hänt förut, men denna gång i Ljungsbro – en annan stadsdel i Linköping.

 

Jag vill bara uppmana er till att inte tro på allt ni läser, vare sig i tidningar eller på facebook.

Det här är en urban myt, och det är jag som ligger bakom den. Historien med igelkotten har aldrig hänt helt enkelt.

 

Eller kan det vara så att jag har skapat copy cats? Att någon läst min insändare, och tyckt det verkat kul att använda en igelkott som fotboll.

I så fall beklagar jag saken, men det är inte mitt fel att någon är så sjuk att han gjor det här. Jag är lika oskyldig som Ozzy Osbourne var när en tonåring tog livet av sig efter att ha lyssnat på hans låt Suicide Solution.

Ozzy kommenterade saken så här:

”Man kan ju undra vad killen påverkats av mest? Att lyssna på min låt tio gånger, eller att bo med sina föräldrar i 17 år?”

 

 


Skumt

Besvarade en kommentar till It aint me babe. Vilket gjorde att det inlägget hamande överst och kommetaren försvann. Skumt!
Men tack Emma för att du uppskattade min text.

It aint me babe

Jag skulle kunna skriva att jag känner igen dig på mils avstånd, men det är tvärtom. Det är du som känner igen mig. Du ser mig, du känner igen mig och du dras till mig.

Det är något du vill ha av mig.

Men jag känner igen dig också, fast vi aldrig träffats.

Tjugo minuter i ditt sällskap och jag vet att vem du är.

De ledsna oftast bruna ögonen som hugger rakt in i mig, och som kontrast ett brett leende. Ett skratt som fågelsång i en snöstorm.

Jag vet att om jag pratar med dig längre än tiden det tar att dricka upp en stor starköl kommer du berätta allt om den där sorgen i dina ögon. För du vet att jag är en sån som lyssnar, inte dömer.

Du behöver inte berätta. Låt mig gissa?

Din morsa är din bästa kompis i hela världen, synd bara att hon nästan alltid befinner sig i drömlandet Surt vin & Sobril. Hon är i alla fall inte lika illa som din farsa.

Som du saknar. Varje dag saknar du din farsa.

Du hatar honom och berättar för mig vilket svin han är och hur arg du är över allt han gjort mot dig. Men ändå saknar du honom så jävla mycket och du skulle göra vad som helst för att han ska tycka om dig, se dig och förstå dig.

Men han är inte här. Han har inte varit här på många år.

Så du pratar med mig istället. Allt du skulle vilja säga till din farsa säger du till mig. För din pappa har svikit dig.

Precis som alla andra killar i ditt liv.

Varenda man du träffat, och det har varit många, har svikit dig. Förr eller senare sviker de dig alltid.

Men inte du”, säger du till mig. ”Du förstår, det är bara du som förstår. ”

Och så berättar du mer och mer. Saker du gjort och saker andra gjort mot dig. Och jag lyssnar, för att det verkar så viktigt för dig att berätta. Jag kan inte säga åt dig att sluta.

Om jag skulle säga vad jag tänker, att jag inte vill höra mer, jag vill inte veta allt – att bara för att jag inte dömer betyder det inte att jag vill veta vad som helst. Att ibland ger det du berättar mig bilder i huvudet som jag inte vill ha.

Om jag skulle säga till dig att jag inte är världens bästa människa. Att jag har svagheter, fel och brister som alla andra. Att jag inte kan finnas till hands jämnt. Att jag inte alltid kan vara den som förstår och lyssnar. Att du ställer för höga krav och försöker göra mig till någon jag inte är, klara av något jag inte klarar av.

Om jag skulle berätta för dig att vissa dagar klarar jag knappt att ta hand om mig själv – och ännu mindre någon annan.

Då skulle den där lilla lågan som jag lyckades tända i dina ögon slockna, det där sällsynta härliga skrattet som jag faktiskt lyckades locka fram skulle tystna. Och jag kan inte göra så, för jag vill vara den där människan du tror jag är. Den du vill jag ska vara.

Utan att jag ens är medveten om det så försöker jag. För det känns så speciellt att komma så nära dig. Närmare än du låtit någon annan vara.

När du släpper in mig hittar jag märken av rakblad på armarna och en kropp som är färgad av uppåt neråt och överhoppade eller uppspydda middagar. Något så ömtåligt och litet som när som helst kan falla sönder, något jag vill skydda mot dig själv och andra.

Men det var förr. Nu skulle du aldrig skära dig och att stoppa fingrarna i halsen slutade du med i tonåren. Nu vill du må bra. Det är därför du lagt av med grejerna också. Förutom rökat givetvis, en holk måste man ta då och då, bättre än tabletterna du skulle behöva annars. Och nån lina bara ibland vid speciella tillfällen.

Men inte som förr. Då, när du var ung och dum och mådde taskigt.

Nu behöver du inte göra sånt längre. Inte när jag är här.

Men en dag händer något. Vad som helst som får dig att förstå att jag inte kan vara den du vill. Att jag bara är människa. Att jag inte kan vara där i alla lägen, förstå och försvara dig vad du än gör. Öppna alla dörrar åt dig, ta bort alla hinder. Lyfta dig varje gång du faller, muntra upp dig i dina svartaste stunder och säga precis det du behöver höra.

Jag vet att du tror jag lovat det, att du begär det av mig. Men det kommer en dag då jag inte finns där, då jag inte säger precis de orden du vill höra. Då jag plötsligt säger vad jag egentligen tänker. En dag när jag slåss med mina egna demoner och helt enkelt inte orkar bekämpa dina. När jag låter garden falla och visar dig vem jag egentligen är.

När jag släpper taget det minsta så faller jag ner från det kors du spikat upp mig på. Och jag faller långt, så mycket längre och hårdare än alla de andra. Även om mitt brott är mycket mindre så faller jag längre och när jag slutligen landar krossas alla band som någonsin funnits mellan oss. Du har knuffat ner mig från en klippa som är så mycket högre upp än du låtit nån annan klättra.

När jag reser mig och tittar in i dina ögon är det svart tomt och kallt där inne som en bottenlös brunn. Jag kan inte tända den där lågan längre, glöden har slocknat och det är jag som har pissat på elden.

Jag kan fortfarande få dig att skratta. Men skrattet är inte längre vackert som en fågelsång. Det är tonlöst, raspigt och påminner om ljudet av en döende mans sista, desperata pistolskott mot sin mördare. Ett hånskratt som gett upp allt utom möjligheten att göra mot andra vad du anser att de gjort mot dig.

Men du,

Låt oss inte sjunga den här sången igen.

Jag vill inte upp på det där korset du vill spika upp mig på. Det är blåsigt och kallt där uppe, och det finns ingen stege där jag kan klättra ner.

Så även om du känner igen mig och jag känner igen dig fast vi aldrig tidigare setts. Låt oss bara passera varandra. För jag är inte den du tror, den du vill att jag ska vara.

Låt oss lämna varandra i fred.

It aint me, babe. It aint me you looking for babe.




Youth, wasted on the young...

This is what I recited at Mc Manus Open Mic last night. It is a part of my book I don´t know anybody in Norrkoping. The book is a mix of a collection of short stories and a novel, where six persons tell what they did the same Friday night.

Porn dilemma #14 which I recited last Open mic was the beginning of Mickey Trix´ story. This is the beginning of Tom´s story, where he thinks back at his youth when he has lunch with his mother.

If you understand Swedish you can read the entire book here.

 

Oh sweet youth I miss you… A time without responsibilities or ambitions, more than to have as much fun as possible, and always always always be there, to never miss anything, always inside or outside or in the grove a little bit behind Ekholmen centrum… days when you skipped school, evenings when you waited to get thrown out by the guards, and the nights outside when you did anything to avoid being the first one to go home, be the one who missed something…I’ll stay one more hour, half an hour, just 15 more minutes outside Ekholmen centrum, then I will go home and sleep and wake up in time for school tomorrow… and  is there anybody who has a tenner? the shop closes soon and I really need a tenpack of Marlboro …and then in the weekend maybe a twentypack of marlboro and one or two sixpacks (the weekend after your parents payday) – somebody’s sister’s boyfriend can buy the beer… to drink behind the school or in the grove or anywhere near Ekholmen centrum…less money (weekend before payday)… share a small Marlboro and then some glue or gasoline, to sniff behind the dentist or in some basement… hearing hallucinations that became sight hallucinations and that stench in your nose that just wouldn’t disappear… next weekend we have to get some money so we can buy beer instead of this sniffing…and always this hunt for money…make false lottery tickets, pretty easy just need some old tickets, a scissor and some glue (50 kronor, ten cheap beers)…steal a bike, paint it and sell it (hundreds, beer for several nights if you didn’t buy weed for all the money and got all your friends stoned)… or just smash the window of the shop and steal beer or cigarettes or whatever… and all those other break-ins that didn’t give any money but you did just to get some excitement on those boring and cold winter nights…. candy and coke from the youth centre… ice cream from the kindergarden, a wheelchair from the school, whatever you could steal.. and questions from the social workers and the police and always deny… I don’t know anything about that, I wasn’t there that evening, never heard of that guy you are talking about, actually I just found this bike and I’m on my way to the police station to leave it at lost and found… and never in love but always horny…come with me for a while so we can talk and then two fingers inside her and kiss her young tits… and no no no, not if you’re not my boyfriend and not if you don’t have a condom and then sometimes yes anyway… and couldn’t look her in the eyes the next day but it happens one more time the Friday after… and maybe in love but didn’t care because the lads have always something fun going on… and her friend is pretty hot as well… stupid to eat too much meat balls when you have a smorgasbord in front of you… it feels like it was 100 years ago, it feels like it was yesterday…

 

 

Twenty years after my glory days I am in my mother’s kitchen, and I have to admit life is not that exciting anymore. When I was a teenager something fun happened, if not every night at least every weekend. And on top of that I slept with different girls every week. If I can tell you myself, I have to say I was the neighbourhood Casanova. And that lasted for ten years. But when I was in my late twenties something radically changed, it was like I had already tried with all the girls in Linkoping who were easy enough to take home a hammered stranger on a Saturday evening. I’ve always been god at talking a girl into bed, but in later years it’s getting harder and harder. Now I haven’t slept with anyone for half a year, and I haven’t experienced a dry period like that since I lost my virginity.

Even if I am a happy single bachelor I have a lot of responsibilities that I didn’t have when I was fifteen. I have to be at work 7 o clock every morning, a job that I got tired of ten years ago, and trying not to have a bad hangover. When I was in school I just didn’t go there if I didn’t want to. But now I have no choice, I have bills to pay.

But every Sunday I think about quitting.

Some day maybe I will do it. Because I’m only responsible for myself, I could survive on the dole for a while. And that makes me freer than the majority of the people in this country. All those people with children – and a mortgage, a car, a widescreen tv and a mobile phone for every kid, to pay – those people can’t quit. Doesn’t matter how much they hate their jobs, their bosses, their lives. They are chained to their machines and their tools and sentenced to work two-shifts, three-shifts and night shifts the rest of their life.

Sweden has become a nation of debt slaves.

Friday I only work til lunch, so I go to my mother’s and eat after work.

I like my mother more than anybody else in this world. She has always been there for me, and she will never let me down. If I came to her and said that I was wanted for murder, I am sure that she would hide me from the police without asking questions.

But she can be so annoying sometimes. I’m only here to eat, and then I’m going to the pub as quick as possible. Now my mother talks about Emma who I was going out with over five years ago. She says she is sorry it is over and that I should try to meet a new girl.

I was really hammered last night. I have no idea how I got home from the pub. The hangover and the anxiety is not getting easier with my mother´s talk. So I say I have to go to the toilet.

In there I swallow two valium with some water.

When I am back at the kitchen table my mother is still on the same subject.

“Soon you are 35, Tom. Wouldn’t it be nice to meet a girl and then maybe have a family.

Don’t you think it’s time for that now?”

A question like that could make me panic and snap at my mother, and that always make me feel bad. She just wants what is best for me. The pills haven’t kicked in, but the comforting knowledge that they soon will lay like a warm blanket on my nerves makes me remain calm.

“It’s not really up to me, mum. It’s not like I can go to IKEA and chose a chic and some kids in good sizes.”

“But you used to always have a lot of girlfriends. The girls used to love you when you were younger.”

My mother sighs like she had the heavy responsibility to feed every starving child in Africa.

“You drink too much. That´s why all your girlfriends leave you.”

I think it´s strange that she can say that to me, but in 35 years she never confronted my father. From what I can remember, he was drunk every evening when I was a kid, and wasted out of his mind all weekend.

The Old Man is a strange drunk. Drinking is a social thing for me, I like going to the pub and meeting people. Talk, have fun, let loose. I chat and laugh a lot when I’m drunk, flirting with every girl. Before I get too wasted.

My father on the other hand, he becomes more silent than he already is when he drinks. I remember him sitting on the couch when I was a kid, totally silent with a can in his hand. Not a single word did he say, just stared into the telly while he smoked his red commerce without filter. And then he fell asleep.

When I was a teenager and came home late at the weekends, it was many times I found him unconscious on the floor. Had to wake up my mother and together we dragged him in to bed.

My mother never said a word about it, but she´s complaining about my drinking.

My mother is perfectly right and I know it. I´ve been drinking too much since I was 15 years old. But she is wrong that my girlfriends broke up without me because of that reason.

Yeah, all my girls complained about my drinking, but it´s me who ended every relationship.

I really can´t handle being a boyfriend, and even less I could stand being a father. Don´t get me wrong, I really like kids. I always play with my friend’s children when I see them, and they seem to like me.

But they are not my responsibility, when I get tired of them I can just go home.

The fact is that every time I´ve been in a long term relationship, I´ve felt that I made my girlfriend sad and disappointed all the time. Because I get too drunk in the wrong situation, because I´m on a bender for days and don´t even call her, and I am sorry to tell you, but sometimes because I cheated on her.

Some guys I know seem to think they gonna change the day they have kids, that they are gonna be more responsible. I think that is just wishful thinking.

It´s been painful enough to know that I hurt my girlfriends, but I just couldn´t stand to have a child that can´t trust me and I let down over and over again. If my son or daughter looked at me and in her eyes I would see the same contempt I feel when I look at my own father, that would be like somebody stabbed a rusty old knife into my heart.

Of course I don´t tell my mother that. It would totally break her.

 


Ska komma igång med bloggen igen

Jag måste börja skriva regelbundet i bloggen igen. Om inte annat för att komma igång med skrivandet så att jag ibland får inspiration att skriva lite mer poetiska grejer, så jag har något att översätta och läsa på Mc Manus Open mic.

 

Så hur är läget just nu? Ganska bra faktiskt. Det är maj, lite röda dagar här och var, vilket är skönt eftersom det bryter rutinen jobba måndag – fredag.

Tyvärr har det inte varit något vidare väder. Ganska kallt, regnar ibland och de dagar det är solsken så förstör blåsten helhetsintrycket. Så det är sällan man kan sitta på en uteservering och dricka bärs.

Jag har läst grejer på Mc Manus varje torsdag utom den sista. Och nu börjar jag få slut på grejer. Problemet är att jag alltid vill låta Michelle kolla på mina grejer och hjälpa mig med översättningen. Inte bara grammatiken, ofta behöver jag uttrycka mig på ett avlappnat irländskt sätt och inte på brittisk skolengelska. På svenska skriver jag ganska fritt och använder ibland slang, men jag har inte alls samma ordförråd på engelska.

Men Michelle har mycket att göra nu. Hon jobbar heltid på en tidning och har dessutom åtagit sig att spökskriva en biografi, så jag kan inte begära av henne att hon ska kunna hjälpa mig med kort varsel.

Sen har jag faktiskt inte så mycket texter som passar för uppläsning på stampuben. Jag har redan använt mig av de blogginlägg som påminner om dikter. Det kanske finns fler grejer som inte är så daterade, men många av dem passar mest för en svensk publik.

Det finns också delar av min bok Jag känner ändå ingen i Norrköping som jag kan använda. Men inte så många som funkar att läsa lösryckt, och det dröjer alldeles för länge att läsa en hel novell.

Så jag måste börja skriva nytt. Och jag vet att om jag skriver regelbundet i bloggen så vaknar min poetiska nerv.

Så nu tänkte jag försöka lägga upp något här minst tre gånger i veckan.

 

Ni kanske minns att det hände mycket konstigt i höstas? Att jag blev inblandad i en del dramer och intriger, ofta på grund av att mina vänner och bekanta visade sig mycket skummare än vad jag trott.

Nu har mitt liv var tämligen dramafritt sen i julas. Det tror jag beror på att jag på sistone mest umgåtts med folk i min ålder som jag litar på. Dels Mickey & Michelle och de andra stamissarna på Mc Manus. Men jag har också börjat hänga mycket hos The Doctor & Speedy Gonzalo, två grabbar som  jag jobbar ihop med som är ett par år äldre än jag. Istället för att gå på puben brukar vi sitta hemma hos dem, se på fotboll eller snooker, ta ett par öl och snacka skit. Det är skönt att kunna ha lite avslappnat snack om saker som man funderar på i 40årsåldern.

Som jag tidigare berättat är de flesta av mina vänner i Sverige lika gamla som mig eller äldre, men här har jag ofta umgåtts med mycket yngre människor. Det har väl varit kul på vissa sätt, men också skapat vissa problem. Jag har insett att jag behöver polare i min ålder, folk som kan lösa sina egna problem och inte behandlar mig som om jag vore deras farsa.

Visst, det händer ganska ofta att jag går ut och dricker öl med en svensk och en finsk kille som jag nästan skulle kunna vara far åt rent åldersmässigt. Men det är bra grabbar som kan ta hand om sina egna problem.

Dessutom är de killar. Jag har insett att många unga damer (speciellt på det här stället där de är långt hemifrån) letar efter nån äldre grabb som kan ta hand om dem - vare sig det är en vän eller något annat. Och den rollen tänker jag aldrig ha igen.

verka intressanta. Tror att världen cirkulerar kring dem. Och det har jag fått nog av.

Om några månader är det busy-season här igen. Då kommer hundratals unga människor från hela europa hit för att jobba fyra månader. Jag tror att jag kommer att nästan helt ignorera deras existens i år.

Jag är trött på slit-och-släng-relationer.


Porn dilemma #14

This is what I recited at Mc Manus Open Mic yesterday.

Three years ago I published a book in Sweden. Its a mix of a collection of short stories and a novel. Five guys and one girls tell their own story about what they did on the same friday. When you read all the six stories you get a bigger picture and a bigger story about what happened that friday night.
This is just the beginning of Mickey Trix story. It goes on for 15 pages with a lot of adventures. Mickey is a very busy guy, even though he is unemplyoed.

Gerry is my new niggest fan, he always loves what I recite at Mc manus. He called this piece
Porn Dilemma.
That gave me an idea. Maybe I should write a series of Porn dilemmas. The problems the porn freaks have every day haven't got enough attention in litterature.

What did I do last night? Don’t you know Mickey Trix? No speed limit, like I always say. Every night is Saturday night, rock n roll all the time. Been at the pub Thursday and then after we kept drinking at Matt’s house. Everybody was hammered so I gave them some vitamins, to keep the party going. Otherwise everybody would have passed out. When I came home at seven o clock in the morning I wasn’t in the mood for going to bed, if you know what I mean. So I turned on the computer and smoked a couple of Johnnies to get tired. Checked a couple of pornsites but got tired of watching movies. Wanted something more real, so I found a webcam  whoore, cost a couple of hundred for 10 minutes, and I thought it could be worth it to see some live pussy. Bought 20 minutes, why not. Took a long time before I even could see her. She was very careful and wanted to be sure that I actually paid. But when she was there on the screen she was really hot, 19 – 20 years old, blond, nice boobs. So I took out my dick and couldn’t  wait to see her play with herself. But then she said “Hello, how are you?” and polite as I am I wrote back “Im fine how are you?” She answered that she was horny and wondered what I was doing. Should have written that I was horny as well and that I was wanking, but I started to tell her that I’ve been at Basement nightclub, that I had a good time and that I was listening to Slayer. She asked me where I lived and then I started to write lame stuff like I am from Sweden, it’s a lovely country but a little bit dark in the winter. I have no idea what I was doing. I mean, it was a webcam hooker who was ready to put a dildo in her pussy any second, and I flirted with her like she was a Canadian backpacker chic who you met at a full moon party in Thailand. I kept on telling her about Sweden. Wrote that We have a king, but he’s got no power. The social democrats are the government. They are ok, but the drug laws are absurd. They can put you in prison just because you have drugs in your urine. I hate the swedish cops, but they are propably better than american cops. All of a sudden those 20 minutes were over, and I hadn’t even seen her naked yet. She asked me if I wanted to buy another ten minutes, said she was so horny and wanted me to come. But then I got angry, felt like she tricked me.

Found another cam whoore. Took a long time again so I smoked another Johnnie. When the new cam chic finally was on the screen I didn’t want any bullshit. Immediately I wrote, Will you please put a dildo in your pussy? She took of her underwear, showed me a really big thick blue thing and started to put it in and out. But before I took out my dick again, I realized that what I just wrote was so funny. Will you please put a dildo in your pussy. Maybe a little bit too polite, don’t you think? British school English to an American hooker, so I started to laugh and couldn’t stop before the ten minutes was over.

Two cam hookers and I didn’t even touch my dick.

 


20 lessons in life

A long time ago a girl wrote me a letter where she explained why she never wanted to see me again. It was in Swedish but full of quotes in English.
This made me curious, I thought that maybe it was lyrics from her favourite rock band or something. When I googled, I found out it was from a self help book called 45 lessons in life.
Yeah, that's right. You need a Self help book to get rid of me.

This has nothing to do with her, but it inspired me to write my own Lessons in life.

So here it is, 20 important lessons from Olof's life:

If you are thinking about going home from the pub at midnight – do it. It´s very seldom that you regret that you didn’t stay two more hours and get even more drunk, but very often you regret that you did.

 

Watch out for party smokers. They are the ones who always ask for fags.

 

Never discuss important things in a letter, a text message or an email. Talk about it, or forget the whole thing.

 

If somebody flatters you they are after something. If you are lucky, it´s your body. If you are unlucky it´s money, and in the worst case it’s your soul.

 

People who tell you over and over again how much they hate drugs, drinks too much.

 

Maybe money will not make you happy. But lack of money will make you unhappy.

 

If a woman tells you that all men are pigs except you. Run away – it´s just a question of time before she acusses you of the same thing.

 

It´s better to follow your conscience than to follow the law.

 

People who are complaining about high taxes, have too much money.

 

If somebody ask you if you have a drinking problem. Look the person straight in the eyes, and answer very serious and short:

Yes

He will never ask you again.

 

Don´t feel old but don´t pretend that you are young. The years you lived are precious  and you shouldn´t deny them.

 

You can´t like everybody, so you don´t have to give everybody a chance.

 

Never ask somebody twice if he wants a drink. He had a reason to say no the first time.

 

Avoid the police and thieves.

 

If you realize a book is bad after 50 pages. Read something else.

 

You will never learn from your mistakes. Just recognize them.

 

Don´t do the crime if you can´t do the time.

 

Never try to explain yourself to people who don´t understand.

 

Never listen to bad music or stupid people. You have no reason to.

 

Listen to advice, but remember, you don´t have to follow it.


Some days

I have translated two new things that I recited at Open mic night at Mc Manus yesterday.
A great night. Thank you everybody.
Here is the first one. It's called
Some days

Some days

Some days I think about giving up all my dreams and do everything just to live a normal life. Try to find a job which pays the average salary. Meet a girl that is so totally normal that she is almost grey in the face. Take a mortgage, buy a house, have two kids , a boy and a girl.

Then I am only gonna spend time with my coworkers and neighbours who live almost exactly the same life as me.

Discuss the house market and the x factor when I have a barbecue with the neighbours on a Saturday afternoon. Only read crime novels. Pay taxes, be angry at people on the dole, vote for Fine Gael. Tell my kids to be good at school and never question what the teachers say.

That the most important things in life is to follow the law and pay your bills.

 

Other days I think it is time to fully live out the myth of the artist. Turn my back on society, never again apply for a job, just write write write, doesn’t matter if somebody wants to publish it or not. Only spend time with artists and bohemians, criminals, junkies, winos, gamblers and hookers. People with different lives that can give me some inspiration.

Try to get as much from the dole as possible, make my own booze or grow weed in the closet when I am skint.

Totally give up every thought of having a family. Concentrate on short intensive stormy relationships with crazy wild wonderful women with big plans, broken dreams and shattered lives.

Relationships that turn my whole life upside down with ecstatic sex, lots of red wine, deep conversations, furious fights. Relationships that never give me any comfort and have no future, but really make me feel alive. That  gives me strong emotions of love and happiness or deep grief and worries – but never something in the middle.

To have something to write about after the break up.

 

Some days I am thinking about never drinking again. Thinking that that is the most honest way to live. Never do anything I regret. Always remember what I did the night before when I wake up in the morning.

Never say something stupid or have a one-night-stand again.

Never again spend an afternoon with totally pointless but very entertaining discussions over a couple of pints.

 

Other days I am thinking about never being sober again. Speculating on what I must do to be a functional alcoholic. Counting how many pints I could have every evening and still be able to do the things I have to during the days.

Thinking about a neighbour I had who got up at four in the morning every day, had a sixpack of beer before work. Then worked all day, went straight from work to the pub , got drunk, staggered home at ten, just to wake up at four next day and have another sixpack.

Maybe that would be something for me. I can drink beer all day, when I write, cook or clean the house. And then let loose with wine or whisky in the evening.

Some days I am thinking about if there is a way to finance a heroin addiction without having to humiliate myself. Thinking that if you don’t have to steal or prostitute yourself and always have enough gear  to get a fix before the withdrawal, then maybe thats perfectly alright and really nice.

Spend all your life comfortably numb.

 

But most of the days I am not thinking that much. I am just walking around living my life, which some days feels like an unsatisfying compromise, and other days like a golden middle way.

And there must be many more than me who feels like that?

 


Om Olof

Min profilbild

Olof Berg

RSS 2.0