SVT mildrar min höstångest

image158Imorgon är det september, och det är vid den här tiden som höstångesten brukar börja infinna sig. Snart blir det mörkare på kvällarna, och jag känner mig ännu mer arbetslös och utanför samhället, då alla semestrar är slut och skolorna har börjat.

Som tur är så bjuder SVT på några riktiga pärlor till dramaserier, som nog kan mildra min höstångest.

Redan i söndags började sista säsongen av Sopranos, vilket måste anses vara tv-historia. Sopranos är bland de bästa tv-serier som någonsin gjorts, och slåss i samma division som Twin Peaks och Hedebyborna. Jag har redan sett den här säsongen, men för att den var så bra kommer jag att se alla avsnitt ännu en gång. Jag kan lova er alla en mycket bra säsong med mycket dramatik på söndagskvällarna.


image159På måndag börjar SVT:s egen nya dramasatsning Upp till kamp. Jag har redan skrivit om varför jag gillar manusförfattaren Peter Birro, och har höga förväntningar på den här serien (se Del 34). I dagens DN (
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=686784) läser jag att regissören är Mikael Marcimain som regisserade Lasermannen. Dramadokumentären om mannen som med lasersikte spred skräck bland invandrare var otroligt bra. Att regissören till den serien samarbetar med Peter Birro, som måste vara svensk TV:s bästa manusförfattare just nu, gör att mina förväntningar på Upp till kamp nu är skyhöga.

Den 14e september börjar fjärde säsongen av en amerikansk serie, som jag anser har fått alldeles för lite uppmärksamhet i svensk media. The Wire är gjord av bolaget HBO, som också gjort Sopranos och Six feet under. Den utspelar sig i Baltimore och handlar om hur polisen bevakar knarkhandeln i ett av stadens ghetton.

image161Serien rör sig med elegant lätthet mellan högt och lågt. Vi får se korrupta politiker, gangsterkungar som styr knarkhandeln och intriger bland polischeferna. Men vi får lika mycket se personliga relationer mellan fotsnutarna som gör det dagliga arbetet, och följa livet hos de lägsta gatulangarna. En av de största behållningarna med The Wire är just relationen mellan dessa två grupper, de lägsta knegarna på varje sida.

En oförglömlig scen var när en av snutarna som varje dag spanar på langarna i ghettot, på kvällen stöter på en av dessa gatulangare på en biograf. Båda har sällskap av sina flickvänner, de småpratar lite eftersom de känner varandra väl, och avslutar samtalet med att säga: Vi ses på jobbet imorgon.

Missa inte The Wire! Jag tror att ni kommer att gilla det, även om ni missat de första tre säsongerna.

Veckans bästa tv-replik stod Calamity Jane för i Deadwood. Steve the Drunk är ett fyllo i den lilla guldgrävarstaden i vilda västern. Han är rasist och hans största hatobjekt är den så kallade Negergeneralen, som driver ett hästuthyrnings- ställe tillsammans med en kamrat. Steve ägnar sin tid åt att kröka och muttra om "apor" som har det bättre än den vite mannen.

Calamity Jane är själv en törstig kvinna, men hon är kompis med Negergeneralen och hatar rasister i allmänhet och Steve i synnerhet. Därför fällde hon i senaste avsnittet följande kommentar:

"Det är såna som Steve the Drunk som gör att fyllon har dåligt rykte."


Del 37 - Halvtaskig poker men Lundell uppfyller mina önskningar

image156Igår hade jag bestämt träff med Björna för att fika. Men då Björna ringde och sa att han var försenad tog jag en sväng till musikbörsen för att köpa ett munspel. Jag hittade ett Silver harp för endast 99 spänn, så jag slog till.

Björna och jag tog en fika på en uteservering på stora torget. Det blev en snabb fika, Björna var tvungen att gå och jobba, så jag gick upp till bibblan.

På biblioteket läste jag Journalisten för att leta efter lediga jobb, men hittade inga. Däremot hittade jag en bok med Dylanlåtar för munspel, så den lånade jag.

När jag kom hem började jag med att försöka spela Blowin in the wind. Det gick väl okej, den låten är ganska enkel. Men eftersom Blowin är en av de låtar jag gillar minst med Dylan, så gick jag snabbt över till att försöka spela All along the watchtower, som ju är världens aboslut bästa låt.

All along the watchtower var mycket svårare än Blowin in the wind. Jag övade ganska mycket igår och lite idag, och nu börjar första versen låta någorlunda. Men det är två verser kvar, och till skillnad mot i många andra låtar, så är alla verserna lite annorlunda.

Ägnade sen kvällen åt att spela poker och munspel. Tisdagens poker var mycket bra, och jag spelade då tillbaks det jag förlorat på söndagen och måndagen. Igår gick det sådär.

Jag spelade fem enbordsturrar och tog en andraplats och en tredjeplats. Det innebär att jag förlorade raken på fem dollar igår.

Vid tio tog jag en pizza från lågprisaffären (300 gram för åtta spänn) med extra ost och oliver och en cola framför Weeds. Det var säsongsavslutning och som vanligt mycket bra. Men jag undrar hur nästa säsong ska fortsätta, för Nancy ligger verkligen risigt till nu.

Spelade lite mer poker efter Weeds, och somnade sen framför The Shield.


image157För övrigt läste jag idag en av de godaste nyheterna jag läst på länge i DN (
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2374&a=686681). Jag har länge hävdat att Ulf Lundells romaner blivit sämre och sämre de senaste åren.

Jag gillar verkligen Ulf Lundell som författare och i många år var hans debutroman Jack min absoluta favoritbok. Förutom Jack tycker jag att till exempel Hjärtats ljus och Kyssen är kanonbra. Men de tre senaste romanerna är inte alls speciellt bra. De saknar handling (vilket visserligen inte behöver vara en nackdel) och är alldeles för lika varandra.

När Frukost på en främmande planet kom ut recenserade jag den för tidningen Arbetaren, och jag kände mig tvungen att slakta ett verk av en författare som jag faktiskt högaktar.

(Ni kan läsa den recensionen under det här inlägget.)

Eftersom som jag inte tycker att Lundell utvecklat sin berättarkonst i sina senaste romaner, utan använder sig av samma form hela tiden, har jag länge tänkt att Uffe borde testa att skriva något annat ? kanske filmmanus eller pjäser. Han borde skriva något där han tvingas gå ut ur sin egen lilla värld.

Nu har Ulf Lundell tydligen skrivit sex pjäser, och en av dem ska sättas upp på Stadsteatern i vår. Jag vill verkligen se den här pjäsen. Ulf Lundell är en av Sveriges bästa författare, och jag tror att han kan hitta tillbaks till sin forna genialitet i pjäsformatet. Där måste han ha en handling, han måste hitta på figurer som inte är snarlika honom själv, och han kan inte ödsla för mycket tid åt sitt eget navelskåderi.


Jag slaktade en av mina heliga kor

När Ulf Lundells bok Frukost på en främmande planet kom, så recenserade jag den för tidningen Arbetaren. Jag gillade inte alls boken, och skrev en mycket negativ recension. Det kändes jättekonstigt, eftersom Ulf Lundell var en av mina idoler då jag var yngre.
Men jag tycker själv att det är en bra och ärlig recension, där jag kritiserar verket och inte personen.
Den här recensionen blev för övrigt senare citerad i DN, i artikeln Lundell och recensenterna.

image155Ulf Lundell

Frukost på en främmande planet

Schultz förlag

Ulf Lundell har skrivit 10 romaner, varav de flesta har sålt väldigt bra. Dessutom har han uppnått en kändisstatus som gör att väldigt många i Sverige är intresserade av allt han gör och tycker. Det har fört med sig att Ulf Lundell har fått en konstnärlig frihet att ge ut vilka böcker han vill, utan att förlaget lägger sig i eller att han behöver vara rädd för en försäljningsflopp. Det behöver absolut inte vara en fördel. Hans senaste roman "Friheten" borde ha skurits ned med åtminstone tvåhundra sidor, och den nya "Frukost på en främmande planet" är jag tveksam till om den borde ha blivit utgiven i den här formen överhuvudtaget.

"Frukost på en främmande planet" är en förvirrande bok. Enligt Lundell själv är den en "slags roman byggd på minnen, hågkomster, reflexioner i nuet", den står på lyrikhyllan hos vissa bokhandlare, och jag skulle beskriva den som en 800 sidor lång samling texter.

Lundell har nästan alltid använt sina romaner till att få fram sina egna åsikter och funderingar. Men den här gången har han inte ens bekymrat sig över att hitta på någon handling, eller som i de två senaste romanerna, en huvudperson snarlik honom själv som framför dessa funderingar. Den nya boken lägger korten på bordet, det handlar enbart om Ulf Lundell.

I dagboksanteckningar och några slags prosadikter berättar Lundell om sitt liv. Hur han ser på TV, umgås med kvinnor, spelar in skivor, och blir intervjuad. Han kommenterar nyhetsflödet, och händelser som mordet på Fadime, riksdagsvalet och terrordåden den 11:e september. Precis som huvudpersonen i "Friheten" sörjer Ulf Lundell ett folkhems-Sverige som gått förlorat, och mycket av hans funderingar handlar om det. Det finns också en del intressanta partier som handlar om hans känslor inför mediabilden av honom själv. Här och var i boken dyker det upp några sidor som inte riktigt hör ihop med den övriga texten, och verkar vara en slags barndomsskildring. Om Lundell utvecklat barndomsminnena till en hel roman, tror jag att det kunde blivit en av hans bättre böcker - helt olikt allt han tidigare skrivit.

Ulf Lundell är en mycket skicklig författare, och skriver då och då en väldigt snygg och poetisk prosa. Därför finns det givetvis stycken i den här boken som är briljanta. Men de drunknar i Lundell-gnäll. Han slår in vidöppna dörrar när han kritiserar Robert Wells och Lasse Berghagen. (Okej, båda två är otroligt töntiga. Men vad är det för radikalt med att skriva det?) Han berättar vilka hundar han ogillar, vilka TV-program han hatar. Han ser en konsert med Bruce Springsteen och är missnöjd. Doktor Kosmos faller honom inte i smaken. Han vantrivs på bio. Och framför allt: Ulf Lundell anser sig förföljd av journalister i allmänhet, och feministiska sådana i synnerhet. Han går så långt att han påstår sig vara utsatt för McCarthyism.

I boken kan man läsa att Ulf Lundell känner sig hatad av recensenter, så jag måste påpeka att jag absolut inte hatar honom. Några av hans böcker är fantastiska. Speciellt de romaner, som till exempel "Vinter i paradiset" och "Kyssen", där historien är bärande och griper tag i läsaren så pass att man glömmer vem som skrivit boken. Tyvärr hör inte "Frukost på en främmande planet" till dem, utan verkar vara en samling texter som Ulf Lundell haft i skrivbordslådan och inte vetat vad han skulle göra med.


Del 36 - Poker, munspel & Harley Davidson

image152Har haft en grym pokersvacka söndag och måndag, men å andra sidan har jag åkt Harley Davidson för första gången, samt lärt mig spela lite munspel.

Vi börjar med munspelandet. I lördags stötte jag på min granne Kjella, som är multimusiker och frontman ibland annat Ivar Jonssons orkester. Frågade Kjella om han hade ett diatoniskt tiohåls- munspel att låna ut, och precis som jag förväntade mig så hade han det.

Jag fick låna ett munspel av märket Blues harp, som är ett av de munspel som rekommenderas i munspelsboken jag försöker lära mig från.

Började lite smått i lördags med att lära mig tekniken och hur munspelet fungerade. Broder Jacob blev den första melodin jag spelade, och nu kan jag spela When the saints go marchin in riktigt bra. Jag tänker fortsätta öva och gå vidare i munspelsboken.


Nu till pokern. Jag tog ut 70 dollar i söndags och började sen spela för att kunna ta ut 70-80 dollar även nästa vecka. Det gick inte alls bra. På söndagen spelade jag fem enbordsturrar utan att komma i prispengarna. Det kändes inte alls bra när jag gick och la mig.

Eftersom det var måndag och ny vecka, försökte jag ta nya tag igår och ignorera söndagens förluster. Tyvärr så förlorade jag tre stycken enbordsturneringar i rad, vilket gjorde mig oerhört frustrerad. Jag kände också att mitt spel blev sämre, eftersom jag på grund av förlustsviten blev mer rädd att förlora, än vad jag ville vinna. När man känner så, så hamnar man farligt nära att spela den förödande taktiken weak-tight, och då är det dags att tänka om.

Jag lyckades vinna tillbaka tio dollar på cashgame, samt ytterligare tio Heads up.

Fick tillbaka lite självförtroende, och spelade ännu en enbordsturre. Där spelade jag bra igen och lyckades ta en andraplats. Jag hade mycket väl kunnat vinna, men förlorade den avgörande potten i en 80/20 situation i min favör. Så det blev faktiskt några få dollar plus igår.


Jag har länge tjatat på min kompis Birne, att jag ska få åka Harley davidsson. Så igår ringde jag honom, och han hämtade upp mig en halvtimme senare.

Först åkte vi bara den korta svängen till stan, men det kändes ändå coolt eftersom folk faktiskt stirrar då man kommer åkande på en HD.

Vi skulle gå upp till Stora torget för att fika. På vägen dit mötte vi vår gamle kompis Johan som hakade på. Jag hämtade varsin kaffe och satt sen och snackade med två gamla polare som jag känt i tjugo år. Johan är också rödhårig, så jag berättade lite för honom om vad jag fått reda på om Gingerismen i England (se blogg längre ner). Det visade sig att Johan också funderat mycket på sin rödhårighet den sista tiden, och precis som jag var han väldigt sugen på att träffa rödhårig tjej. Inte bara för att vara säker på att föra sina gener vidare, utan för att han fått för sig att rödhåriga tjejer var bättre i sängen. Johan ville även att vi skulle bilda ett förbund för rödhåriga. Då vi diskuterade vilka vi skulle kunna värva så kom vi fram till att det skulle bli ett gäng galna killar, och ett antal nymfomantjejer. Vilket passade oss utmärkt.

Efter fikat tog jag och Birne en sväng till Myrorna, där Birne köpte en bok och jag ett saltkar.

Sen tog vi en kebab, och jag gick och köpte ett fempack strumpor.

Birne är ganska nyseparerad, och jag hade inte sett hans nya lägenhet ännu. Så vi tog bågen ut till honom i Jakobsdal.

Jakobsdal var bara ett gräsfält när jag var liten, och jag brukade ibland gå dit för att fånga grodyngel i bäcken. Men nu var det ett fint litet område mycket träd och buskar, och lekplats, basketplan, fotbollsplan och tillochmed en badbrygga. Det verkade vara ett sjyst område för Birne att bo med sina två döttrar.


image154På kvällen gick jag upp till Den Hemlige brodern, där vi tittade på sex avsnitt av andra säsongen av Degrassi Junior High. Förgäves försökte vi se vilket rockband det var på tröjan som Spike hade i flera avsnitt. Vi är inte säkra, men tror att det kan vara The Damned.

Gick hem vid tio, spelade lite poker (den enbordsturren där jag kom tvåa) och somnade sen framför Law and Order.


Idag läste jag i DN (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=685823) att I´m not there ska vara med på filmfestivalen i Venedig. I´m not there är en experimentiell film om Bob Dylan, där Dylan gestaltas av inte mindre än sex olika skådespelare. En av dem är kvinna (Cate Blanchett) och en av dem är svart. Jag är givetvis grymt sugen på att se den filmen.


Del 35 - South park tar upp rasismen mot rödhåriga

image151
Igår gick jag hem till Björna vid ett tiden. Hans son Jibbe var där, och efter en stund dög även Björnas ex upp. Då Björna gick till jobbet, hängde jag med exet och Jibbe till lekparken i trädgårdsföreningen. Det var soligt och varmt, och exet hade med sig vattenmelon som hon bjöd på. Frasse ringde på mobilen och föreslog en fika. Jag umgicks väldigt mycket med Frasse för några år sen. Men eftersom han skaffat barn och flyttat till Malmslätt, så ser vi inte varandra så ofta längre.

Jag mötte Frasse utanför Filbyter. Tack vare det fina vädret var vi båda sugna på bärs. Men Frasse hade kört bil till stan och jag ville snåla lite på de tvåhundra spännen jag hade som skulle räcka till på måndag, så det blev en kaffe på Santinis.

Det blev det vanliga snacket om konserter, skivor, filmer och tv-serier, men Frasse snackade även mycket om livet som tvåbarnsfarsa i radhus.

Vi skildes åt efter kaffe och påtår, och jag gick hem.


Väl hemma ringde jag till ComHem för att se om de gjort något åt min struliga bredbandsuppkoppling ännu. Personen som svarade meddelade att teknikerna nu kommit på att de måste komma hem till mig för att se vad felet är, och att de tidigast kunde komma nästa fredag. Det här tycker jag är extremt dålig service av ComHem. Första gången jag ringde och klagade var den 16e, och de kommer alltså att försöka åtgärda felet först den 31e. Det är alldeles för lång tid, och betyder att jag kommer att få ännu en vecka då jag måste gå upp till Den Hemlige brodern för att spela poker.


Efter att jag käkat ringde jag till Den Hemlige. Vi bestämde oss för att ägna fredagskvällen åt att spela parallellpoker. Då jag lagt på gick jag in på min internetbank för att kolla om jag möjligtvis fått in mina pengar från försäkringskassan för tidigt. Till min stora förvåning visade det sig att jag fått pengarna redan dagen innan.

Försäkringskassan verkar vara totalt förvirrade. Senast jag lämnade in min blankett sa de att jag skulle få pengarna fjorton dagar senare, inte en sekund tidigare. Försäkringskassan hade nämligen bestämt att, för att få lite rättvisa i systemet, alla skulle få vänta exakt 14 dagar ? istället för att, som tidigare, jag skulle få pengarna nån gång mellan sju och 14 dagar efter att jag lämnat in blanketten. Det tyckte jag verkade vara ett mycket bra system, för då skulle jag veta vilken dag jag fick pengar, och ha lättare att planera ekonomin.

Men tydligen fortsätter försäkringskassan att betala ut pengarna lite när de har lust, allt för att förvirra sina klienter.


Då jag skulle gå upp till Den Hemlige brodern såg jag att Farfar satt på Italiano (pizzerian som ligger 50 meter från min dörr) tillsammans med Krister. Krister är en äldre herre som är mycket lik Christer Pettersson, har ett genuint intresse för starköl, och utövar detta intresse genom att sitta på Italiano 90 procent av sin vakna tid.

Eftersom jag hade fått pengar slog jag mig ner med Farfar och Krister och tog en bira. Stämningen var god, Farfar vitsade på som vanligt och Krister hånade mig lite skämtsamt för att jag inte var född då han började jobba 1965.

Det blev två bärs, innan Farfar och Krister gick hem. Jag köpte några folköl till mig och min bror, och gick sen upp till Den Hemlige.


Vi spelade varsin enbordsturre. Jag lyckades ta en förstaplats, och har därmed uppnått målet att kunna ta ut fem hundra spänn även denna vecka. Den Hemlige Brodern tog en tredjeplats och ökade på sin rulle lite.

Efter pokern bestämde vi oss för att se några South park avsnitt. När vi började titta upptäckte jag till min stora glädje att det var avsnittet "Ginger kids" vi såg på. Avsnittet börjar med att Cartman håller ett hat-tal mot rödhåriga i skolan. Han lyckas egga upp sina klasskamrater, och detta resulterar bland annat i att rödhåriga blir portade från skolans cafeteria och tvingas äta i korridoren. Jag vill inte avslöja mer vad som händer, men det är ett kanonbra avsnitt som ni kan se här: http://www.allsp.com/l.php?id=e136

Det kändes som ett mycket roligt sammanträffande att jag fick se det här avsnittet den här veckan, eftersom jag skrev en blogg om rasism mot rödhåriga häromdagen.

Gick hem vid midnatt, surfade lite och gick sen och la mig.


Del 34 - Strul med uppkopplingen sabbar mitt pokerspel

Jag har haft problem med min bredbandsuppkoppling i en vecka. Flera gånger i timman så bryts uppkopplingen i upp till två minuter. Detta kanske inte skulle vara så farligt om jag bara använde internet till att läsa tidningar, men när jag spelar poker är det direkt förödande.

Jag har pratat med ComHem. De säger att de ska åtgärda felet, men att det kan dröja upp till en vecka. De första dagarna spelade jag ändå och hoppades på det bästa. Men efter att ha upptäckt hur illa det faktiskt är att bli frånkopplad i två minuter när mörkarna är höga och det är bara fyra spelare kvar i en enbordsturre, så har jag bestämt mig för att inte spela mer innan allt funkar som det ska.


Igår kväll gick jag upp till Den Hemlige Brodern för att kunna spela lite poker. Givetvis råkade jag åt för iskalla kortlekar i både de enbordsturrar jag spelade, och förlorade två inköp.


image150Efter pokern kollade vi på åtta avsnitt av Degrassi Junior high. Degrassi är en kanadensisk serie där man får följa ett gäng ungdomar från Toronto genom högstadiet och gymnasiet i fem säsonger. Serien gick när jag var tonåring och jag följde den slaviskt. Huvudpersonerna var jämnåriga med mig, och det var kul att följa dem från tidiga tonåren tills de slutade skolan.

Min favorittjej under alla de år serien gick var Spike, som hade punkfrisyr och gick omkring i Pogues- t-shirt.

Att se den tjugo år gamla serien var en nostalgitripp av högsta klass. Det var fascinerande att se hur unga de var i den första säsongen, och att minnas att jag själv var lika ung då jag började följa Degrassi. Förvånansvärt ofta kunde jag namnge de olika karaktärerna så fort jag fick se deras ansikten. Men det kanske inte är så konstigt eftersom ungdomarna i Degrassi Junior high var en del av mitt liv under de kanske fem viktigaste åren i mitt liv.


Jag gick hem från Den Hemlige runt midnatt, och tog sen en djupfryst pizza och en cola framför tv:n. Somnade framför The Shield.


I DN idag var det en artikel om tv-hösten (
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=683896). Förutom den absolut sista säsongen av Sopranos ser jag fram emot den svenska dramaserien Upp till kamp. Manuset är skrivet av Peter Birro, och serien handlar om ett gäng ungdomar i Göteborg åren mellan 1965 och 1975. Peter Birros romaner blev väl aldrig några direkta klassiker, men som tv-dramatiker har han verkligen lyckats. Serier som Hammarkullen, Det nya landet och Den förste zigenaren i rymden är bland de bästa dramaserier som SVT gjort, och pjäsen Arbetarklassens sista hjältar var helt suverän. Birro har en excellent förmåga att skapa hyperintressanta men ändå ganska vardagliga karaktärer, och hans sinne för dialog håller världsklass.

Så jag har extremt höga förväntningar på Upp till kamp.


För övrigt vill jag berätta att jag träffade Peter Birro på Lollipopfestivalen 1995. Han var lite dryg, men bjöd faktiskt på en stor stark. Jag sa åt honom att hans romaner var bra, men alldeles för korta. Efter det skrev hand aldrig några mer romaner, utan gick över till drama.


Vi rödhåriga måste försvara våra rättigheter

image149Jag har alltid identifierat mig starkt som rödhårig. Barn har en förmåga att alltid reta den som är annorlunda. Jag var inte tjock som barn, och jag hade varken glasögon eller tandställning. Så om någon ville reta mig blev det för mitt röda hår. Jag var aldrig mobbad på något sätt. Det beror på att jag hade ett jävla temperament, och inte var rädd att ge mig in i slagsmål med killar som var flera år äldre och vägde dubbelt så mycket. Om någon retade mig för mitt röda hår fick de ångra det. Fördomsfulla människor skulle kunna hävda att mitt temperament har att göra med min hårfärg.

Jag tycker alltid det är trevligt att möta andra människor som har samma hårfärg som jag, det känns som att vi har något gemensamt.. Det är en av anledningarna att jag har åkt till semester till Irland flera gånger. Skottland och Irland har flest andel rödhåriga i världen, lite över 10 procent. På jorden som helhet är endast en procent av befolkningen rödhåriga. Vi är en minoritet, en befolkningsgrupp som måste försvara våra rättigheter.

På medeltiden trodde man att rödhåriga personer var tillverkade då mamman hade mens. Rött var djävulens färg, och rödhårighet kunde tyda på att en människa var häxa, varulv eller vampyr. I det gamla Egypten offrade man ibland rödhåriga till Gudarna, och Shakespeare försedde sina ondaste karaktärer med röda peruker..

Som barn fick jag som sagt ibland höra att "mitt huvud brann" eller bli kallad rödtopp. Då vi var i yngre tonåren var "rödragg" ett skällsord som jag och flera andra blev kallade, och det syftade givetvis på att vårat könshår hade samma färg som vårt övriga hår.

När jag blev vuxen upphörde alla slags trakasserier jag fått utstå på grund av min hårfärg. I Sverige retar vi inte rödhåriga när vi blivit vuxna. Men i England har även vuxna rödhåriga problem. Att det är i England mina bröder och systrar blir förföljda förvånar mig inte alls.

I England pågår just nu en debatt om huruvida trakasserier av rödhåriga ska kallas ett hatbrott och jämställas med rasism och trakasserier av homosexuella. De har till och med ett ord för hat mot rödhåriga, det kallas Gingerism.

Ni kanske tycker att det låter löjligt, men det är det inte. Fotografen Charlotte Rushton har gjort en fotobok av just rödhåriga människor. Rushton är själv rödhårig, och berättar att hon har bokstavligen blivit spottad på, på grund av sin hårfärg. Av de 300 personer hon har fotograferat till sin bok uppger 298 att de blivit trakasserade på grund av sitt röda hår.

En servitris i Plymoth har blivit tilldömd ett skadestånd på nästan 18.000 pund, för att hon trakasserades på sin arbetsplats för att hon var rödhårig. Sarah Primmer, som hon heter, har nu färgat sitt hår blont för att slippa liknande incidenter i framtiden.

Det värsta hatbrottet mot rödhåriga i England hände 2003, då en 20årig man blev knivhuggen till döds på grund av sitt röda hår.

image148
Familjen Chapman (bilden ovan) från Newcastle består av sex rödhåriga individer som har haft problem länge. De har tvingats flytta tre gånger de senaste åren på grund av upprepade trakasserier. Deras barn har fått stryk av andra ungdomar, deras fönsterrutor har krossats på alla ställen de bott på, och de har fått sina husväggar nersprayade med anti-rödhåriga slagord.

Det finns ett ord för sånt här och det kallas pogromer.

Ni kanske tror att det här är ett stort skämt. Allt jag har skrivit är fullständigt sant, om ni googlar på "gingerism" får ni över 40.000 träffar. Sök på samma ord på youtube, och ni kan se att rasismen mot rödhåriga debatteras i engelsk tv.

FN borde erkänna rödhåriga som minoritet, och skydda våra rättigheter. Att trakassera någon på grund av dess hårfärg borde innefattas i lagen om hets mot folkgrupp.


Roddy Doyle berättar återigen om Kvinnan som gick in i dörrar

image146Roddy Doyle

Paula Spencer

Översättning Hans Berggren

 

Roddy Doyle inledde sin författarkarriär med att skriva tre böcker om familjen Rabitte. Alla tre böckerna filmades, och framförallt Commitments blev en succé. Senare skrev han den lite tyngre boken Kvinnan som gick i i dörrar, med huvudpersonen Paula Spencer. Paulas familj var även temat för tv-serien Familjen, som gick på svensk tv 1998.

I Roddy Doyles senaste roman får vi återse Paula Spencer, från boken Kvinnan som gick in i dörrar. Paula blev misshandlad av sin man Charlo i många år, och är alkoholist. Men när romanen Paula Spencer börjar är Charlo död sedan många år, och Paula, som snart ska fylla 48, har inte druckit på fyra månader.

Det är ett nytt liv som Paula måste försöka anpassa sig till. På jobbet är hon den enda irländskan, alla de övriga städarna är invandrare. Hemma måste hon försöka ta hand om sina barn, i stället för att bli omhändertagen av dem. Två av hennes barn bor fortfarande hemma hos henne - Jack som är sexton och Leanne som är 22. Leanne har alkoholproblem. Paula måste försöka ta itu med det, trots alla otäcka minnen som kommer tillbaks, och alla anklagelser hon får stå ut med då hon försöker konfrontera dottern.

Paula kämpar sig tillbaks till ett någorlunda drägligt liv, och försöker ta igen allt hon missat under sina år som alkoholist. Hon lär sig använda en mobiltelefon, köper en CD-spelare och börjar lyssna på musik igen, och hon sparar ihop till en dator åt Jack.

Trevande återtar Paula kontakten med sin äldsta son John Paul, som levt som heroinist i många år, men nu är en drogfri tvåbarnsfar. Hon försöker återfå sina barns förtroende, och få dem att lita på henne igen.

Roddy Doyle har skrivit boken med stor människokännedom, och kärleksfull respekt för sina huvudpersoner. Det är inga dramatiska intriger, men Roddy Doyles starka personporträtt gjorde att åtminstone jag sträckläste boken. Doyle är otroligt bra på att få läsaren att tycka om och bry sig om karaktärerna, och det är det som gör att man läser vidare. Ingen av personerna i Paula Spencer är några änglar (utom möjligtvis Jack) , men de kämpar på med sina liv och försöker göra sitt bästa. De är hjältar i sin lilla tillvaro, och kämpar tappert mot sina demoner och livets svårigheter.

Paula Spencer är en respektfull hyllning till en modig kvinna som reser sig och återtar sitt liv. Jag är tacksam mot Roddy Doyle för att jag fick återse huvudpersonen från Kvinnan som gick in i dörrar, och jag önskar familjen Spencer det bästa som livet kan erbjuda dem.


Del 33 - De har förstört Nykvarnsfestivalen

Igår vaknade jag ganska tidigt, och redan på förmiddagen hade jag sms- kontakt med flera polare angående kvällens Nykvarnsfestival. Jag såg fram emot kvällen, och var rastlös och sugen på att gå ner till festivalen hela dagen.

För att slå ihjäl tiden så spelade jag poker. Det blev två enbordsturneringar där jag tog en tredjeplats, samt två heads up där jag vann den ena. Så dagens resultat blev ett mycket litet minus. Som helhet har veckan gått bra, så den förlusten kan jag ta.

Klockan fem gick jag till Braskens bro för att möta Liffy, Fala och Birne, och sen gå vidare mot Nykvarn. Då jag kom dit var Leffan redan där, men Fala och Birne dök inte upp. Då jag ringde till Birne visade det sig att de inte gett sig av från Ekholmen än, så vi bestämde att ses i parken istället.

Liffy och jag gick ner till Nykvarn, och på vägen köpte jag två klasar folköl.

Då vi kom fram upptäckte vi omedelbart att arrangörerna gjort sitt bästa för att förstöra denna fina gratisfestival. När jag var ung fanns det ingen inhägnad, och man fick dricka sina öl en meter från scenen om man ville det. För några år sen slog de upp staket kring festivalområdet, och man fick inte dricka alkohol där inne. Men det inhägnade området var väldigt litet, och man kunde slå sig ner precis utanför och höra banden mycket bra. Om det var något band man gärna ville se var det inte många meter att gå till scenen.

I år hade de utökat det inhägnade området något brutalt. Från den nya entrén var det säkert fyrahundra meter till den närmaste scenen. Dessa 400 meter var helt tomma, och anledningen att festivalområdet var så stort var endast att sabotera för oss som gillar att ta en bira när vi går på festival.

Det fanns en gräsmatta precis utanför entrén, och Liffy och jag slog oss ner där. Fala och Birne dök upp ganska snart, och lite senare fick vi även sällskap av Pata, Anna, Togga och Den Hemlige brodern. Även Punk-Jögga gled förbi och slog sig ner.

Under kvällen fylldes gräsmattan av olika öldrickande sällskap, och vårt gäng blev större och större. Rille Röj kom förbi med Månne och Erik Skin i följe. Punkarn, Teddy och Stefan dök upp. När vi var som flest måste vi ha varit ett gäng på tjugo personer, och det kändes nästan som gamla tider då vi kunde vara 30-40 personer som åkte tillsammans till Hultsfredsfestivalen.

image145Vi var alla överens om att arrangörerna totalt förstört Nykvarnsfestivalen, och vi pratade nostalgiskt om gamla tider. Bland annat snackade vi om när Stockholms neger spelade, och Kask hade deklarerat från scenen att  vi hade skulle hålla en tyst minut för Hälla som dött några månader tidigare. Detta inträffade 1989 och vi kände oss alla väldigt gamla där vi satt på gräsmattan. Det blev inte bättre av att vi då och då såg kompisars tonårsbarn glida förbi.

Det var inget speciellt dragplåster igår, och nästan ingen av oss gick in på själva festivalområdet. Framåt tiotiden började folk droppa av. Några gick hem och andra gick på krogen. Vid elva hade nästan alla mina kompisar gått, så jag och Den Hemlige Brodern gjorde sällskap hem.

Surfade lite och gick sen och lade mig.


Del 32 - Söker jobb, spelar poker och vill lära mig spela munspel

image143
Inledde dagen med en enbordsturre där jag kom tvåa. Efter det surfade jag lite, och på ams.se såg jag att de sökte elevassistenter på ett Walldorfgymnasium. De ville ha någon som hade erfarenhet av att jobba med barn och ungdomar, och gärna också av Waldorfpedagogik. Det passade mig perfekt, eftersom jag för fem år sen var assistent åt en elvaåring med Thourettes syndrom på en Walldorfskola. Jag skickade in en ansökan via mail, och kände mig nöjd med mig själv.

Den senaste veckan har jag varit flitig på jobbsökarfronten. Jag har sökt jobb som verkstadsmedarbetare, försäljare av byggmaterial och som musikskribent. De jobb som jag har kvalifikationer för är också de jobb jag helst skulle vilja ha, nämligen elevassistent och musikskribent. Assistentjobbet var bara på 75%, och som musikskribent skulle jag i så fall få betalt per recension. Så det bästa scenario jag kan tänka mig är att jag får båda de jobben.

Håll tummarna för mig, kära läsare.

Gick ner till biblioteket där jag kollade i Journalisten efter jobbannonser, och hittade ett som redigerare på Ny teknik. Dessutom lånade jag en instruktionsbok i att spela munspel. Om jag inte får något jobb i höst, så ska ett av mina projekt vara att lära mig spela munspel. Jag har tänkt att jag kan sitta och öva mellan givarna då jag spelar poker.

På väg från biblioteket gick jag förbi en minutenautomat, och kollade om jag fått in pengar från pokerkontot. Till min stora glädje hade det dykt upp en femhundring, så jag gick direkt till en nyöppnad kebabbar som kör en drive med kebab med bröd för 19 spänn.

Efter att jag ätit tog jag en sväng till lågprisaffären, där jag köpte bröd, ost, diskmedel, två diskborstar, fyra askar cigg och en dosa snus.

När jag kom hem bläddrade jag i munspelsboken. Tyvärr så visade sig det att det munspel som jag fått låna av Björna tydligen inte är ett bra munspel att lära sig spela på. Boken (och flera sidor på nätet) rekommenderar ett diatoniskt munspel med tio blåshål, och det munspel jag har är ett tremolomunspel med 14 hål.

Jag bestämde mig för att jag ska kolla vad ett diatoniskt munspel kostar, då jag får pengar den 27e. Om jag kan hitta ett för under tvåhundra, så tror jag att jag slår till.

Skickade ett mail till Ny Teknik, och sökte tjänsten som redigerare.

Jag spelade en enbordsturnering där jag tyvärr åkte ut som fyra, och inte fick några prispengar. Efter det gick jag ner i tvättstugan, slängde i en maskin med strumpor och kalsonger, och sen käkade jag.

Slog mig sen ner med en kopp kaffe framför ännu en enbordsturre, och lyckades äntligen ta en förstaplats. Den här veckan har inte gått riktigt lika bra som den förra, men jag har ändå plussat ganska mycket. Min målsättning är att kunna ta ut 80 dollar i veckan. Jag har redan gjort ett uttag som jag får nästa vecka, och rullen är med god marginal över de 40 inköp jag bestämt mig för att alltid ha i reserv.
Det är helt värdelöst på TV idag, så jag skriver det här för att fördriva tiden innan Uppdrag mord börjar klockan halv tolv. I helgen är det festival i Nykvarnsparken och på söndag spelar Ivar Jonssons på Åbacka café, så det blir nog inte så mycket mer poker den här veckan.


This is England - När skinnskallarna blev rasister

image141
image142This is england

Regi: Shane Meadows


Året är 1983, Thatcher styr Storbritannien, det råder massarbetslöshet och Falklandskriget pågår. Shaun är 12 år och hans pappa har dött i kriget. Hans mamma ger honom bara töntiga kläder och han blir ständigt retad i skolan.

En dag möter han ett gäng skinnhuvuden som till hans stora förvåning pratar med honom och är vänliga. Skinnskallarna tar honom till sig. Shaun får umgås med dem och hänga med på deras fester, dricka öl och träffa tjejer. Så han skaffar ett par Doctor Martens och låter dem raka hans huvud.

För första gången har Shaun kompisar och känner att han tillhör en grupp. Hans nya kompisar är ett gäng ganska vanliga killar och tjejer som gillar skamusik, och en av dem är svart.

Men en dag kommer skinnskallarnas kompis Combo hem från fängelset. På kåken har han gått med i National Front. Hans tal om krig mot pakistanier och de som våldtar england, gör de andra i gänget obehagliga till mods. När Combo tvingar alla att ta ställning för eller emot invandrare delas gänget i två delar. Shaun, som vill göra sin farsa stolt, bländas av Combos snack om att slåss för England och hamnar på rasisternas sida.

This is england bygger på Shane Meadows egna erfarenheter från ungdomen (Ni kan läsa en intervju med honom i DN http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=681130). Filmen är mycket trovärdig, och den 14årige Thomas Turgoose gör en förvånansvärt bra roll som Shaun. I början av filmen är det kul att se hur de annars så tuffa skinnbollarna blir nervösa och artiga då Shauns mamma skäller på dem för att de rakat hans huvud.

I dag är det inte många som tänker på att skinheadsrörelsen till en början inte alls var rasistisk, utan samlade både svarta och vita ungdomar kring intresset för den jamaicanska musikstilen ska. Det är intressant att se hur en annars ganska harmlös och positiv subkultur, blir övertagen av mörka rasistiska krafter. Hur unga människor kan bli meddragna i något mycket obehagligt, för att de känner att de inte har någon framtid och behöver någon att skylla på.

Soundtracket till filmen är kanonbra, med i huvudsak låtar av Toots and the Maytals.

Jag lyfter på hatten för This is England och rekommenderar alla att se den. Speciellt ni som liksom jag, älskar brittisk socialrealism.


Del 31 - Bra pokerdag och en efterlängtad film

image138
På eftermiddagen och tidiga kvällen igår stannade jag hemma för att spela poker och lyssna på min kusins program på P3 dokumentär. Jag tycker att Anton hade gjort en mycket bra program om flyktingströmmarna till Sverige, där han som utgångspunkt hade flyktingförläggningen i hans hemby Figgeholm. Det var intressant att höra nyhetsinslag från den tiden då flyktingförläggningar brändes, och Sjöbopartiet bildades. Anton själv försökte inte ta på sig någon hjältegloria, utan erkände att han tänkt en del dumma tankar om flyktingarna, på grund av bråk om tider i gympahallen.


Pokern gick bra måste jag säga. Av tre spelade enbordsturneringar lyckades jag ta två förstaplatser. Så den andra veckan på tiodollarsnivån, måste ses som med beröm godkänd. Av 20 spelade kom jag i prispengarna 12 gånger, och fem av dem var förstaplatser.

Jag hoppas att det fortsätter så här, och ber en bön till Den Store Pokerguden, om att jag ska slippa bad beats och därmed undvika tilten.


Efter P3 dokumentär gick jag upp till Den Hemlige Brodern. Vi skulle se filmen Frihetens pris (The wind that shakes the barley). Filmen är regisserad av Ken Loach och handlar om två bröder under Irländska frihetskriget. Jag har alltid gillat Ken Loachs filmer, och är dessutom mycket intresserad av Irlands historia. Så den här filmen har jag längtat efter att få se, ända sen jag hörde talas om den och den vann Guldpalmen på festivalen i Cannes.

image139Till skillnad från till exempel Michael Collins, så tilldrog sig inte den här filmen i Dublin utan någonstans på Irländska landsbygden (jag tror det var i grevskapet Cork). Huvudpersonerna var inte de stora kända irländska kämparna som Eamonn De Valera och Michael Collins, och det fanns ingen kärleksintrig med en malplacerad Julia Roberts.

Frihetens pris handlade om två helt vanliga bröder som blir indragna i IRA då de 1920 bekämpade engelsmännen på hemmaplan. Damien vill till en början inte bli indragen i kriget, utan åka tillbaka till England där han studerar till läkare. Men då han med egna ögon får se den brutala behandlingen som civilbefolkningen får utstå av engelsmännen, känner han sig tvingad att delta i konflikten.

Filmen var mycket realistisk och visade på ett bra sätt vad som händer med vanliga människor i ett krig, och hur skitigt våldet är. En fruktansvärd scen var när Damien kände sig tvingad att skjuta en kille han känt sen han var liten, för att denne varit informatör åt engelsmännen.

Frihetens pris är inte bara historiskt intressant. Den är även tänkvärd i dag, eftersom det handlar om vad som händer i ett land där en ockupationsarmé patrullerar gatorna (som till exempel i Irak).

Jag kan inte låta bli att tänka att just den Irländska frihetskampen är som gjord för Ken Loach att göra en film om. Dramaturgiskt är den som de flesta andra Ken Loach- filmer. Det börjar i en miserabel situation för några vanliga människor, som kämpar för att göra situationen bättre och det finns en strimma hopp för dem. Men den sista halvtimmen av filmen blir allt bara värre, och ännu mer tragiskt. I den här filmen var tragiken att bröderna började slåss mot varandra då avtalet med brittiska imperiet slutits. Avtalet innebar ett begränsat oberoende inom det brittiska imperiet, där engelsmännen behöll det som blev nordirland, och irländarna tvingades forsätta att svära trohet till det brittiska kungahuset. Det avtalet delade befolkningen i två läger, det blev inbördeskrig på Irland, och de två bröderna hamnade på olika sidor i den konflikten.


Jag rekommenderar verkligen Frihetens pris. För er som inte känner till Ken Loach tycker jag ni ska se Land och frihet (om Spanska inbördeskriget) och Mitt namn är Joe (som är en av mina absoluta favoritfilmer).

Om ni är såna som gillar lyckliga slut, så råder jag er att undvika Ken Loach i all framtid.


Efter filmen gick jag hem och såg Deadwood. Sen gick jag och la mig.


Del 30 - Uppe med tuppen och leker i solen

image134
Igår gick jag hör och häpna upp redan klockan åtta. Anledningen var att jag skulle vara barnvakt. Björna är i Arboga, så eftersom Björnas ex skulle jobba behövde hon någon som såg till Jibrail ett par timmar innan hennes morsa kunde ta över. Det kändes lite konstigt att gå upp så tidigt, och jag hade inte sovit speciellt mycket. Men jag såg det som en chans att vrida tillbaks dygnsrytmen. Dessutom hade jag inte sett min yngste kompis på flera veckor, så det skulle faktiskt bli kul.

På vägen till Björnas ex fick jag ett sms från Ulven. Han hade varit på Way out west i Göteborg, och jag var väldigt avundsjuk på honom eftersom jag också hade velat se The Pouges med originalsångaren Shane McGowan. DN:s recension var inte så översvallande (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1323&a=679738) men Ulven verkade nöjd. Hans komprimerade omdöme löd: Shane hade svårt att hänga med i början men när han väl kom ikapp var det MAGISKT. Dirty old town, Pair of brown eyes?Oj, oj, oj?allsång.

Själv har jag bara sett Shane McGowan ihop med the Popes, som gjorde en kanonspelning i Roskilde i mitten på nittiotalet. Det var ett fint minne. Ulven var där den gången också, och Stonevalley blev så tagen då en mycket berusad Shane inledde med Streams of whisky, att han började gråta.


Jibrail blev mycket glad då han fick se mig, och ville omedelbart visa några nya leksaker. Vi lekte hemma hos Björnas ex en stund och bestämde oss sen enhälligt för att gå ner till lekparken i Trädgårdsföreningen. På vägen dit plockade vi lite äpplen och smultron.

När vi kom ner slängde sig Jibrail i det nyklippa gräset och rullade runt.

Sen blev det den vanliga svängen. Vi klättrade i klätterställningen, gungade, letade pinnar att peta i bäcken med (jag blev lite rörd när Jibbe lät mig få den längsta pinnen vi hittade) och åkte rutschbana. Då jag hade gått upp hade det varit ganska mulet, men under dagen blev vädret finare och finare. När Jibbes mormor ringde och sa att hon snart var framme var det riktigt hett ute.

Vi gick tillbaks till Björnas ex och plockade lite smultron igen på vägen. Jibrails mormor bjöd på lunch, och innan jag gick hem lovade jag Jibbe att vi snart skulle göra något kul tillsammans.


Väl hemma kollade jag om jag fått några kommentarer på min senaste blogg om det arbetsvägrande Kindaparet. Jag trodde att det inlägget skulle reta gallfeber på folk, men de enda kommentarer jag fått var en mycket positiv från en kvinna som dessutom önskade mig trevlig helg, samt en som måste beskrivas som milt kritisk.

Eftersom jag var totalt luspank var det dags att tömma sparbössan igen. Jag plockade ner burkar och petflaskor i fyra påsar och gick till affären i Tannefors. För pengarna köpte jag cigaretter. Nu hade det blivit otroligt varmt, så när jag kom hem tog jag en kalldusch, och satte mig sen och spelade poker iförd enbart kalsonger.


I den första enbordsturrren åkte jag ut tidigt, då jag gjorde en syn som var så fiskig att jag inte ens vill berätta om den. I den andra åkte jag ut, då jag fick mycket konstig syn på en semibluff som jag själv tyckte var kanon. Jag hade limpat på 98s tillsammans med fem andra, då stora mörken höjde till fem gånger big blind. Alla la sig och jag synade, eftersom det var mycket döda pengar i potten, och jag hade position. Floppen blev A78 med ett hjärter som var min färg. Stora mörken minimibetade, vilket gjorde mig säker på att han hade ett pocket och var rädd för esset. Så jag bestämde mig för att representera esset, och höjde till 2/3 av potten. Lång fundering och syn. Turn var hjärter tio. Min motståndare checkade. Nu var jag säker på att han hade JJ eller QQ. Jag hade med Ken Leenards ord "en miljon outs". Alla hjärter, sexor, åttar, nior, och knektar skulle göra att jag slog hans hand. Jag trodde att han skulle lägga sig om jag gick all in (strax under potten), och om jag fick syn hade jag god chans att vinna ändå. Idioten hittade syn med QQ, och rivern hjälpte mig inte.

Frustrerad spelade jag en till, som blev en långdragen historia då shortstackarna hela lyckades dubbla varje gång de försökte. Mörkarna var skyhöga, och alla var tekniskt sett short stack då jag fick en tredjeplats.

Den här dagen hade jag förlorat ett inköp och raken, men i övrigt har veckan gått mycket bra. Av sjutton spelade har jag kommit i prispengarna tio gånger, och tagit tre förstaplatser. Jag gjorde ett uttag på åttio dollar, och efter mitt uttag var min rulle på exakt 40 inköp på den nivån jag spelar nu.


image137På kvällen gick jag upp till Den Hemlige Brodern som bjöd på middag. Vi tillbringade kvällen med att se på TV. Det var inte mycket att se så vi bläddrade ibland på text-tv för att se om något intressant hänt. Då upptäckte jag att Hibernians FC vunnit både sina första matcher i skotska ligan, bland annat derbyt mot Hearts. Det gjorde att de delade förstaplatsen i tabellen med Rangers (Glasgowlaget hade bättre målskillnad, men det ignorerar jag just nu). Jag hoppas på en fin säsong för Hibs, Edinburgs stolthet.

Ikväll tycker jag ni ska lyssna på min kusin Anton Berg i P3 Dokumentär klockan 18.00. Programmet heter Den stora flyktingströmmen.


Hur kan någon vara avundsjuk på Kindaparet?

image133Correns ledare igår (http://www.corren.se/archive/2007/8/8/jbm3i1xe88l8efs.xml) handlade om det så kallade Kindaparet. Paret har varit omskriva och debatterade i Corren i några veckor nu.
 Kortfattat är det så att Kindaparet är en man och en kvinna bosatta i just Kinda, som rakt ut säger att de inte vill jobba utan hellre lever på bidrag. De vägrar helt enkelt att söka jobb, och har fått sitt socialbidrag indraget av den andledningen flera gånger. Men socialen i Sverige får inte låta någon svälta, så till slut får de bidrag igen. Correns journalister har varit hemma hos paret och vittnar om att de lever mycket fattigt.

Detta har väckt starka reaktioner hos Correns läsare och flera uttrycker åsikter som "jag hatar mitt jobb men går ändå dit, så Kindaparet ska inte slippa undan."

Dessa reaktioner tar Correns ledarskribent som ett tecken på att alliansens politik är bra, med sänkta bidrag för arbetslösa. Skribenten är föraktfull mot de arbetssökande och menar att många unga har "orealistiska förväntningar på arbetslivet".

Vad jag undrar är varför alla dessa som är upprörda över Kindaparet inte har sagt upp sig från sina jobb, om det är så bra att leva på bidrag? Varför Correns ledarskribent inte har gjort det förstår jag. Han har ett välbetalt intellektuellt stimulerande jobb (och därför ingen rätt att vara så föraktfull). Men varför har inte alla de andra knegarna sagt upp sig?

Faktum är att ingen lever särskilt bra på bidrag, och Kindaparet har med största säkerhet ett miserabelt liv. Alla som har ett jobb har det bättre än dem. Även om de tjänar dåligt så har de mer pengar än Kindaparet, och att ha ett jobb ger en social trygghet som inte många vill vara utan. Har man dessutom ett jobb finns alltid en liten möjlighet att kanske få ett bättre jobb en dag. Att jobba ger en merit, men att leva på bidrag är inget som imponerar på framtida arbetsgivare.

Jag är inte ett dugg avundsjuk på Kindaparet, och är faktiskt av den kanske uppseendeväckande åsikten att myndigheterna ska låta dem vara ifred. Ge dem minsta möjliga existens minimum, och sluta sen besvära dem.

Det kommer alltid att finnas en viss procent arbetslöshet i vårt land, och det är för att marknaden och politiker vill ha det så. För låg arbetslöshet ger hög inflation, och om arbetstagarna inte är rädda för att få kicken kanske de börjar ställa krav. Andelen människor i Sverige som tänker som Kindaparet är försvinnande liten. Nästan alla av oss inser med handen på hjärtat att deras liv antagligen är hemskt torftigt. Eftersom antalet arbetslösa politikerna tycker att Sverige ska ha är mångdubbelt större än Kindaparet och dess gelikar, så kan vi väl bara låta dem vara.

Jag, som verkligen behöver ett jobb, vill inte konkurrera om en anställning med en kille som inte vill jobba utan har blivit tvingad av arbetsförmedlingen att gå dit. Ingen arbetsgivare vill ha med någon som tänker som Kindaparet att göra, och att kalla en sådan person på anställningsintervju är bara slöseri med tid. Paret är antagligen en pina för alla på arbetsförmedlingen och socialen, och dessa myndigheter skulle nog pusta ut om de slapp slösa energi på att tvinga dem att söka jobb.. Det kostar mer för samhället att försöka tvinga dem att jobba, än att bara lämna dem ifred.

I stället för att klaga på Kindaparet, tycker jag vi alla ska sparka uppåt och rikta vår ilska på direktörer som tar ut orimliga bonusar och företag som gör otroligt kreativ skatteplanering. Det är de som kostar pengar för vårt samhälle. Kindaparets bidrag är en spottstyver i de sammanhangen.


Del 29 - Marit Bergmans ord skrämmer mig

image127Jag läste i en artikel i DN:n igår (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=678375) att många artister faktiskt funderar på att sluta att ge ut skivor. Anledningen är nedladdningen på nätet. Marit Bergman uttrycker det så här:

"Vad är det för mening med att lägga ner en massa energi på låtar och låtordning när folk ändå laddar ner dem i en annan ordning"

Jag har svårt att uttala mig emot nedladdning. När jag var tonåring brukade vi spela in varandras skivor på kassettband. Vi hade inte mycket pengar, och om vi inte haft den möjligheten skulle vi helt enkelt inte ha kunnat lyssna på så mycket musik som vi gjorde. Jag och flera av mina polare hade ett omåttligt begär efter att höra nya bra plattor. Därför förstår jag om musikintresserade tonåringar laddar ner skivor på nätet. När en CD kostar nästan 200 spänn, måste de hitta andra vägar att tillfredställa sitt begär. Dessutom tycker jag att det är bra att tonåringar tidigt odlar ett musikintresse, och inte bara gillar det som ligger på trackslistan.

Visserligen tycker jag synd om små, kämpande band som går miste om inkomster, men jag har svårt att känna empati med miljardärerna i Metallica.

Det som oroar mig med Marit Bergmans uttalande är att jag börjar känna att både jag och albumet kanske tillhör ett utdöende släkte.

Jag är en skivsamlare. Det blev jag redan som barn då jag älskade Noice, och kände att jag måste ha alla deras skivor. Då jag började gilla Ebba Grön och Thåström blev mitt samlande ännu allvarligare. Att ha alla Thåströms album räckte inte. Jag köpte även alla hans singlar, eftersom jag inte stod ut med att det kunde finnas någon låt på en b-sida som jag inte hade i min samling.

Så har det fortsatt. Vissa band gillar jag bara så pass mycket att det räcker med att ha fyra av deras bästa skivor. Men när jag verkligen börjar gilla en artist eller ett band, vill jag ha precis allt de gjort. Det största exemplet på detta samlande är givetvis min bisarrt stora Dylansamling. Jag har extremt mycket skivor med Neil Young. Min Lou Reed samling är komplett förutom Metal machine music. Den skivan är ett dubbelalbum med bara rundgångar och antagligen helt olyssningsbar, men för eller senare kommer jag att köpa den.

Jag älskar inte bara dessa artisters musik, min kärlek till deras skivor är rent fysisk. Det räcker inte med att höra musik på datorn för mig. Jag vill ha skivan i min hand, kunna känna på den, bläddra i omslaget. Därför höll jag länge fast vid att samla vinyl. En vinylskiva är mycket större och påtaglig att hålla i. Dessutom har den en lukt som en cd inte har, och knastret när man lägger på nålen på en vinyl ger mig en härlig känsla.

Det är där jag känner att jag tillhör ett utdöende släkte. Jag tror inte unga musikfanatiker idag bryr sig om sånt som omslag och lukt. Det enda de behöver är själva musiken.

Att ungdomen inte ska dela samma böjelser som jag kanske inte är någon katastrof. Men jag är oerhört orolig för skivalbumet som konstform. Jag tror att för de som laddar ner musik från nätet, är det mycket större chans att de bara lyssnar på de fyra bästa låtarna på en skiva. Och de lyssnar på dessa låtar i vilken ordning som helst.

      
Som Marit Bergman mycket riktigt påpekar, så är en del av jobbet en artist lägger ner på en ny skiva att få till en perfekt låtordning. Album som Blonde on Blonde (Bob Dylan), Rust never sleeps (Neil Young), London Calling (The Clash) eller We´re only in it for the drugs (Ebba Grön) är inte bara en samling jävligt bra låtar. De är konstverk som är gjorda för att avnjutas i sin helhet, för att lyssnaren ska lyssna på hela albumet, i rätt ordning, från den första sekunden till den sista.

Och då har jag ändå inte diskuterat konceptalbum som Pink Floyds The Wall eller Lou Reeds Berlin. Dessa album förlorar större delen av sin mening om man lyssnar på lösryckta låtar.

Om albumet som konstform dör ut och vi bara hör på enstaka låtar, så är det en lika stor förlust för kulturen som om att vi bara skulle se enstaka scener ur Taxi Driver, eller bara läsa enstaka stycken ur Strindbergs romaner.

Pokern gick bra igår. Jag inledde med en förstaplats i en enbordsturnering där jag tripplade tidigt i en rent bisarr hand. Jag checkade då jag träffade trissen med mina 99 på floppen 359. Bet från knappen, kraftig raise från lilla mörken, så jag gick all in. Jag fick syn av mina båda mina motståndare, och det visade sig att båda också träffat triss med 55 och 33!

Senare spelade jag två enbordsturrar till utan att komma i prispengarna. I den första åkte jag ut tidigt. I den andra åkte jag ut på bubblan. Mörkarna var skyhöga, träffade triss på en flopp med ess i topp och bara hjärter.. Blev tvungen att syna en all in från en kille som hade ess, men också en hjärterdam som kicker. Rivern dödade min hand.

Avslutade sen pokerkvällen med ännu en förstaplats, i en lång utdragen enbordsturre där jag var riktigt nöjd med hur jag läste mina motståndare och gillrade fällor för dem.

Två förstaplatser av fyra spelade, det ger en bra utdelning på investerat kapital.

Jag såg på två avsnitt av Weeds som var kanonbra, och ett avsnitt av Uppdrag mord. Störde mig ännu en gång på den nye snuten René Shepard. Igår kom det fram att hon en gång varit skönhetsdrottning, så Lewis, Falsone och Bayliss blev som tonårspojkar och konkurrerade om hennes gunst. Såna larviga skitintriger brukade vi slippa i Uppdrag Mord.

Avslutade tv-kvällen med The Shield.


Del 28 - Nya pokeräventyr efter partyuppehåll

Jag ber om ursäkt, kära läsare, att jag inte skrivit något på en vecka. Större delen av min helg upptogs av krogbesök, och det gjorde att jag inte hade tid att skriva. Söndagen blev en seg dag som ägnades åt mycket tv-tittande. I måndags piggnade jag till lite. Var fortfarande inte sugen på att skriva något, men eftersom helgen blivit dyr var det dags att ta upp pokern igen. Jag spelade tre enbordsturneringar, och lyckades ta en andraplats och en tredjeplats.


image126
Igår spelade jag en turnering direkt efter att jag ätit frukost och duschat. Det blev en seg historia med totalt iskall kortlek. De få gånger ansåg att det var lönt att se en flopp träffade jag absolut ingenting. Strax innan första pausen var mitt stack kraftigt reducerad då jag fick raketerna på näven. Floppen var TJK med ett färgdrag, så jag kände mig tvingad att raisa all in då lilla mörken betade. Han synade med KQ och fick in en stege på rivern.

Efter den meningslösa turneringen gick jag till Johannelund och handlade. Det blev en brödlimpa, en jättepåse pommes frittes och en bunt hamburgare. Efter den utgiften hade jag bara två hundra kvar, så jag hoppas att Den Hemlige Brodern får pengar snart. Han är nämligen skyldig mig ett par hundra.

Då jag kom hem spelade jag en enbordsturnering. Lyckades komma till heads up, men det blev bara en andraplats. Jag ringde till Den Hemlige och diskuterade mitt pokerspel sen jag började lira tiodollars. Beklagade mig lite för honom över att jag kom i prispengarna mer än varannan gång, men att jag fick stryk på målsnöret och ofta missade de åtråvärda förstaplatserna. Vi diskuterade lite om det överhuvudtaget var någon skillnad i spelet på fem- och tiodollars, och bestämde oss sen för att höras framåt kvällen.

Middagen blev pommes frittes och hamburgare, men då jag skulle äta upptäckte jag att saltet var slut. Pommes frittes utan salt är otroligt tråkigt att äta, så jag letade desperat i alla skåp. Jag hittade till slut en burk havsalt med väldigt stora korn. Men man tager van man haver, så jag krossade kornen med en matsked.

Efter maten blev det en kaffe och en cigarett framför en sit n go. Skärpte mig till det yttersta för att spela mitt bästa spel och lyckades äntligen ta en förstaplats. Det var min andra förstaplats sen jag började lira tiodollars och den första den här veckan.

Mina försök på den nya nivån hade gått lite trögt i början. Tack vare den låga andelen förstaplatser låg jag bara marginellt plus den första veckan. Den andra veckan hade emellertid börjat bra. Fyra av fem gånger hade jag hamnat i prispengarna, och den senaste förstaplatsen gjorde att jag såg ett rejält plus i kassan. Jag hoppades att det skulle fortsätta att gå bra, för snart kommer jag att behöva göra ett uttag från pokerkontot.

Jag gick upp till Den Hemlige Brodern för att slå ihjäl kvällen. Tyvärr hade hans farsa tagit med sig en av datorerna, så vi kunde inte parallellspela poker. På tv:n var det värdelösa program hela kvällen, så vi slötittade och snackade skit.

Jag gick hem strax innan elva. Åt två mackor med kebabkött och zappade lite, innan Uppdrag Mord började. Det var första delen av en ny säsong, och jag mindes att det var här serien började bli lite sämre. Pembleton hade sagt upp sig från mordroteln, och istället hade seriemakarna tagit in en kvinnlig snut som verkar vara med i serien enbart för att hon är snygg.

Strax efter att Uppdrag mord var slut började The Shield på sexan. Såg det och gick sen och la mig.


Del 27 - Äntligen är det över

image123

Precis när jag börjar skriva det här så börjar Pokerkväll i Vårby Gård, på radion. Det känns mycket passande, och jag tycker det är en kanonlåt.

Eftersom jag satt hemma hela dagen i måndags, kände jag att jag var tvungen att komma ut igår. Jag bestämde mig för att gå ner till biblioteket, och på vägen ta ens sväng på stan i det fina vädret.

På ett café på trädgårdstorget så jag att Erik Boll satt och åt glass. Så jag beställde en kaffe och slog mig ner. Efter en stund dök Rille Röj upp och slog sig ner han också. Erik är arbetslös precis som jag, och Rille hade semester. Röjarn hade varit på biljardhallen för att köpa dartpilar, men upptäckt att de inte öppnar förrän klockan fyra på sommaren.

Vi snackade lite skit, och efter en stund skulle Erik åka hem. Röjarn skulle upp till abisko för att fräscha upp färgerna i sin GAIS-tatuering, så han gjorde mig sällskap på vägen till biblioteket. Jag lämnade tillbaka en bok och några dvd-filmer, men hittade inget jag ville låna. På väg ner till lågprisaffären såg jag att Punkarn och Indianen satt på Hamlets uteservering. Snackade lite med dem, men gick inte in och satte mig.

Väl hemma käkade jag, och spelade sen poker. Det hade börjat bra på tiodollars- nivån, men nu gick det trögare. Av fem stycken enbordsturneringar igår lyckades jag bara ta två tredjeplatser. I minst en spelade jag faktiskt dåligt, men två gånger åkte jag ut på bubblan som fyra. Båda gångerna jag kom trea åkte jag ut på bad beats. En gång checkraisade jag all in med topparet och fick syn av ett färgdrag som gick in. Andra gången floppade jag själv näst bästa färgen med öppet straightflushdrag. Check från min sida, potbet från motståndaren, jag raisar, han går all in, synar och får se ett tvåpar som blir kåk på rivern.

Jag har spelat två enbordsturrar idag, och tagit en tredjeplats. Mitt försök att gå upp i nivå började bra för att sen gå trögare. Men i sin helhet så ser det helt okej ut hittills. Av tio spelade har jag kommit i pengarna varannan gång. Det tråkiga är att tre av de gångerna är tredjeplatser, men ändå ligger jag plus tre inköp. Om inte något katastrofalt inträffar tänker jag fortsätta med tiodollars sit n go resten av veckan, för att på söndag göra en utvärdering. Ligger jag det minsta lilla plus på söndag, så fortsätter jag på den här nivån en vecka till.

image124 image125
Igår blev jag frustrerad av mina bad beats och beslöt att se en film istället. Min gamle polare Böse hade skickat Factotum, som han spelat in från canal plus. Factotum är den andra filmen som gjorts som bygger på verk av den amerikanske författaren Charles Bukowski. Den första filmen som heter Barfly gjordes 1987 och hade Mickey Rourke i huvudrollen. Factotum gjordes för något år sen, och den här gången är det Matt Dillon som spelar Bukowskis alterego Henry Chinaski.

Jag tycker att Factotum var mycket poetiskt gjord, och att Matt Dillon gjorde en mycket bra roll. Men ibland kändes filmen lite väl stillastående, och vissa sidohandlingar förde inte historien framåt alls. Jag tror att filmmakarna hade vunnit på att inte försöka ta med så mycket av romanen Factotum, utan istället fokuserat på de mest intressanta och dramatiska delarna.

Filmen var klart sevärd, och ett måste för alla som gillar Charles Bukowski (eller Matt Dillon). Men jag tycker nog att Barfly var bättre, eftersom den var mer dramatisk. Mickey Rourke visade de mer burdusa och yviga sidorna av Charles Bukowski, medan Chinaski i Matt Dillons tolkning mer verkade ta allt med ett stoiskt lugn så länge han hade en flaska whisky i handen.

Viken tolkning som ligger närmast sanningen vet jag inte, men sanningen är inte viktig. Det enda som är viktigt i litteratur och film är att berätta en jävligt bra historia.

Efter filmen surfade jag lite och lyssnade på radio. Jag blev mycket lycklig då jag hörde på nyheterna att operation Banér var över efter 38 år. Vid midnatt hade den sista brittiska soldaten lämnat norra Irland. Jag vill framföra mina hjärtliga gratulationer till den irländska befolkningen i både nord och syd. I en förhoppning om framtida fred på den gröna ön vill jag att ni alla begrundar några ord av poeten Bobby Sands, som dog av hungerstrejk i ett brittiskt fängelse.

"Our revenge will be the laughter of our children"