Del 29 - Marit Bergmans ord skrämmer mig

image127Jag läste i en artikel i DN:n igår (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1058&a=678375) att många artister faktiskt funderar på att sluta att ge ut skivor. Anledningen är nedladdningen på nätet. Marit Bergman uttrycker det så här:

"Vad är det för mening med att lägga ner en massa energi på låtar och låtordning när folk ändå laddar ner dem i en annan ordning"

Jag har svårt att uttala mig emot nedladdning. När jag var tonåring brukade vi spela in varandras skivor på kassettband. Vi hade inte mycket pengar, och om vi inte haft den möjligheten skulle vi helt enkelt inte ha kunnat lyssna på så mycket musik som vi gjorde. Jag och flera av mina polare hade ett omåttligt begär efter att höra nya bra plattor. Därför förstår jag om musikintresserade tonåringar laddar ner skivor på nätet. När en CD kostar nästan 200 spänn, måste de hitta andra vägar att tillfredställa sitt begär. Dessutom tycker jag att det är bra att tonåringar tidigt odlar ett musikintresse, och inte bara gillar det som ligger på trackslistan.

Visserligen tycker jag synd om små, kämpande band som går miste om inkomster, men jag har svårt att känna empati med miljardärerna i Metallica.

Det som oroar mig med Marit Bergmans uttalande är att jag börjar känna att både jag och albumet kanske tillhör ett utdöende släkte.

Jag är en skivsamlare. Det blev jag redan som barn då jag älskade Noice, och kände att jag måste ha alla deras skivor. Då jag började gilla Ebba Grön och Thåström blev mitt samlande ännu allvarligare. Att ha alla Thåströms album räckte inte. Jag köpte även alla hans singlar, eftersom jag inte stod ut med att det kunde finnas någon låt på en b-sida som jag inte hade i min samling.

Så har det fortsatt. Vissa band gillar jag bara så pass mycket att det räcker med att ha fyra av deras bästa skivor. Men när jag verkligen börjar gilla en artist eller ett band, vill jag ha precis allt de gjort. Det största exemplet på detta samlande är givetvis min bisarrt stora Dylansamling. Jag har extremt mycket skivor med Neil Young. Min Lou Reed samling är komplett förutom Metal machine music. Den skivan är ett dubbelalbum med bara rundgångar och antagligen helt olyssningsbar, men för eller senare kommer jag att köpa den.

Jag älskar inte bara dessa artisters musik, min kärlek till deras skivor är rent fysisk. Det räcker inte med att höra musik på datorn för mig. Jag vill ha skivan i min hand, kunna känna på den, bläddra i omslaget. Därför höll jag länge fast vid att samla vinyl. En vinylskiva är mycket större och påtaglig att hålla i. Dessutom har den en lukt som en cd inte har, och knastret när man lägger på nålen på en vinyl ger mig en härlig känsla.

Det är där jag känner att jag tillhör ett utdöende släkte. Jag tror inte unga musikfanatiker idag bryr sig om sånt som omslag och lukt. Det enda de behöver är själva musiken.

Att ungdomen inte ska dela samma böjelser som jag kanske inte är någon katastrof. Men jag är oerhört orolig för skivalbumet som konstform. Jag tror att för de som laddar ner musik från nätet, är det mycket större chans att de bara lyssnar på de fyra bästa låtarna på en skiva. Och de lyssnar på dessa låtar i vilken ordning som helst.

      
Som Marit Bergman mycket riktigt påpekar, så är en del av jobbet en artist lägger ner på en ny skiva att få till en perfekt låtordning. Album som Blonde on Blonde (Bob Dylan), Rust never sleeps (Neil Young), London Calling (The Clash) eller We´re only in it for the drugs (Ebba Grön) är inte bara en samling jävligt bra låtar. De är konstverk som är gjorda för att avnjutas i sin helhet, för att lyssnaren ska lyssna på hela albumet, i rätt ordning, från den första sekunden till den sista.

Och då har jag ändå inte diskuterat konceptalbum som Pink Floyds The Wall eller Lou Reeds Berlin. Dessa album förlorar större delen av sin mening om man lyssnar på lösryckta låtar.

Om albumet som konstform dör ut och vi bara hör på enstaka låtar, så är det en lika stor förlust för kulturen som om att vi bara skulle se enstaka scener ur Taxi Driver, eller bara läsa enstaka stycken ur Strindbergs romaner.

Pokern gick bra igår. Jag inledde med en förstaplats i en enbordsturnering där jag tripplade tidigt i en rent bisarr hand. Jag checkade då jag träffade trissen med mina 99 på floppen 359. Bet från knappen, kraftig raise från lilla mörken, så jag gick all in. Jag fick syn av mina båda mina motståndare, och det visade sig att båda också träffat triss med 55 och 33!

Senare spelade jag två enbordsturrar till utan att komma i prispengarna. I den första åkte jag ut tidigt. I den andra åkte jag ut på bubblan. Mörkarna var skyhöga, träffade triss på en flopp med ess i topp och bara hjärter.. Blev tvungen att syna en all in från en kille som hade ess, men också en hjärterdam som kicker. Rivern dödade min hand.

Avslutade sen pokerkvällen med ännu en förstaplats, i en lång utdragen enbordsturre där jag var riktigt nöjd med hur jag läste mina motståndare och gillrade fällor för dem.

Två förstaplatser av fyra spelade, det ger en bra utdelning på investerat kapital.

Jag såg på två avsnitt av Weeds som var kanonbra, och ett avsnitt av Uppdrag mord. Störde mig ännu en gång på den nye snuten René Shepard. Igår kom det fram att hon en gång varit skönhetsdrottning, så Lewis, Falsone och Bayliss blev som tonårspojkar och konkurrerade om hennes gunst. Såna larviga skitintriger brukade vi slippa i Uppdrag Mord.

Avslutade tv-kvällen med The Shield.


Kommentarer
Postat av: Hugo

Skivsamlare finns även hos ungdomen, fast i något mindre utsträckning, och således är det svårt att tro att skivintresset helt skulle dö ut. Däremot är det mer troligt att artisterna själva, liksom Marit, tröttnar på den växande skaran illegala nedladdare och själva stryper industrin.
Känns dock lite dumt att vi som faktiskt köper artisternas och bandens album straffas i stället för fildelarna.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback