Del 37 - Halvtaskig poker men Lundell uppfyller mina önskningar

image156Igår hade jag bestämt träff med Björna för att fika. Men då Björna ringde och sa att han var försenad tog jag en sväng till musikbörsen för att köpa ett munspel. Jag hittade ett Silver harp för endast 99 spänn, så jag slog till.

Björna och jag tog en fika på en uteservering på stora torget. Det blev en snabb fika, Björna var tvungen att gå och jobba, så jag gick upp till bibblan.

På biblioteket läste jag Journalisten för att leta efter lediga jobb, men hittade inga. Däremot hittade jag en bok med Dylanlåtar för munspel, så den lånade jag.

När jag kom hem började jag med att försöka spela Blowin in the wind. Det gick väl okej, den låten är ganska enkel. Men eftersom Blowin är en av de låtar jag gillar minst med Dylan, så gick jag snabbt över till att försöka spela All along the watchtower, som ju är världens aboslut bästa låt.

All along the watchtower var mycket svårare än Blowin in the wind. Jag övade ganska mycket igår och lite idag, och nu börjar första versen låta någorlunda. Men det är två verser kvar, och till skillnad mot i många andra låtar, så är alla verserna lite annorlunda.

Ägnade sen kvällen åt att spela poker och munspel. Tisdagens poker var mycket bra, och jag spelade då tillbaks det jag förlorat på söndagen och måndagen. Igår gick det sådär.

Jag spelade fem enbordsturrar och tog en andraplats och en tredjeplats. Det innebär att jag förlorade raken på fem dollar igår.

Vid tio tog jag en pizza från lågprisaffären (300 gram för åtta spänn) med extra ost och oliver och en cola framför Weeds. Det var säsongsavslutning och som vanligt mycket bra. Men jag undrar hur nästa säsong ska fortsätta, för Nancy ligger verkligen risigt till nu.

Spelade lite mer poker efter Weeds, och somnade sen framför The Shield.


image157För övrigt läste jag idag en av de godaste nyheterna jag läst på länge i DN (
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2374&a=686681). Jag har länge hävdat att Ulf Lundells romaner blivit sämre och sämre de senaste åren.

Jag gillar verkligen Ulf Lundell som författare och i många år var hans debutroman Jack min absoluta favoritbok. Förutom Jack tycker jag att till exempel Hjärtats ljus och Kyssen är kanonbra. Men de tre senaste romanerna är inte alls speciellt bra. De saknar handling (vilket visserligen inte behöver vara en nackdel) och är alldeles för lika varandra.

När Frukost på en främmande planet kom ut recenserade jag den för tidningen Arbetaren, och jag kände mig tvungen att slakta ett verk av en författare som jag faktiskt högaktar.

(Ni kan läsa den recensionen under det här inlägget.)

Eftersom som jag inte tycker att Lundell utvecklat sin berättarkonst i sina senaste romaner, utan använder sig av samma form hela tiden, har jag länge tänkt att Uffe borde testa att skriva något annat ? kanske filmmanus eller pjäser. Han borde skriva något där han tvingas gå ut ur sin egen lilla värld.

Nu har Ulf Lundell tydligen skrivit sex pjäser, och en av dem ska sättas upp på Stadsteatern i vår. Jag vill verkligen se den här pjäsen. Ulf Lundell är en av Sveriges bästa författare, och jag tror att han kan hitta tillbaks till sin forna genialitet i pjäsformatet. Där måste han ha en handling, han måste hitta på figurer som inte är snarlika honom själv, och han kan inte ödsla för mycket tid åt sitt eget navelskåderi.


Kommentarer
Postat av: Magnus Johnsson

Jag hoppas och tror att Lundells nästa bok kommer att skilja sig ifrån de tre senaste. "Värmen" markerar slutet på en trilogi och jag tror att han nått en gräns för hur långt han kan driva den sortens roman-form. Det ska bli intressant att se vad som sker framöver. Såhär formulerade jag mina tankar kring "Värmen".
Att koka ihop en till hälften uppdiktad existens utifrån författarens faktiska livs drama, tycks vara Ulf Lundells liv. Var det biografiska självet slutar och var det fiktiva börjar är aldrig lätt att säga i litteraturen i allmänhet, och i synnerhet inte hos Ulf Lundell.
?Värmen? är den tredje och avslutande delen i en trilogi som föregåtts av ?Saknaden? och ?Friheten?. (Den sammanfogande länken i trilogin skulle mycket väl kunna vara media. Genom hela trilogin så är media hela tiden en följeslagare, men media står aldrig i fokus. Media är dock ständigt närvarande.) Precis som i den föregående romanen ?Friheten? så använder Ulf Lundell två stycken alter egon i ?Värmen?, nämligen Poul: rockartist och Bull: författare. Ulf Lundell har på senare tid låtit sina romaners huvudpersoner låna allt tydligare drag av författarens eget liv och hinnan mellan dikt och verklighet har med tiden alltmer tunnats ut. På det sättet kan man tycka att Ulf Lundell valt att gå den voyeuristiska publiken till mötes, det vill säga de människor som mest läser hans böcker för att få information om personen Ulf Lundell. Men författarens avsikt med det valet är snarare ett försök att säga något om vår samtid och det samhälle vi lever i, utan att för den sakens skull göra anspråk på att skildra den ?objektiva verkligheten?. Genom att lägga huvudpersonerna såpass nära sig själv och verkligheten så visar Ulf Lundell på det sättet samtidigt upp den märkliga kändiskult som han själv uppenbart blivit en del av och som han vill rikta kritik emot. Huvudpersonen Poul och hans vän Bull har levt större delen av sina liv i offentlighetens ljus och den utsatthet från allmänheten, journalister och fans som det innebär är ett bärande tema inte bara i den här boken utan i hela trilogin. Ulf Lundell har hunnit samla på sig en hel del erfarenhet ifrån den mediala världen genom sitt långa ?kändisskap? och anser det antagligen vara nödvändigt att skildra livet i offentligheten ur ett eget personligt perspektiv. I ?Värmen? har Poul och Bull två olika sätt att hantera media. Bull reagerar kraftigt emot den ytliga fördumningsjournalistik som brett ut sig i Sverige till följd av att vinsten har blivit viktigare för medieföretagen än rollen som tredje statsmakt. Bull har även personligen drabbats av det s.k. mediedrevet. Man skulle kunna påstå att Bull lider av post-traumatisk stress, han är en man som blivit hudflängd, misshandlad och förvrängd av media under så många års tid att han nästan gått under. I boken kommer han till tals och kan förmedla sin bild av verkligheten. Bulls hätska utfall mot diverse kvällstidningskrönikörer är hans sätt att slå tillbaka, även om läsaren inser att det är ett krig som han aldrig kan vinna.
Poul har ett annat, mycket mer luttrat, förhållande till media. Han konstaterar krasst att den skeva mediala bilden av honom som vuxit fram genom åren i offentligheten skapat ett sånt stort glapp mellan den han uppfattar sig att vara och publikens bild av honom att han inte längre kan fortsätta fungera i offentligheten. Poul förefaller inte tro det vara möjligt att kunna förändra den offentliga bilden av honom som vuxit fram genom årens lopp i media, så han måste helt enkelt lämna den. Att vilja lämna eller tvingas fly den många gånger trånga verklighet som media i allt högre grad skapar idag är ett tydligt tema i ?Värmen? och i hela trilogin. I trilogin får läsaren följa medias utveckling under en dryg tioårsperiod; dess ökade genomslag och makt. Dess ökade kommersialisering. Sett utifrån författarens perspektiv. Vad som framträder är en fullt relevant mediekritik framförd av en, för ämnet, unik författarposition i Sverige.

2007-09-01 @ 17:12:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback