Gott Nytt År, kära läsare!

image329Jag tänkte bara önska mina läsare ett Gott Nytt ÅR. Själv är inte mina planer spikade ännu, trots att klockan är snart tre. Men det är så nyårsafton är när man är ungkarl på snart 35, det enda jag vet är att jag ska göra något ihop med Birne och Bokka.

Nyss var jag på bolaget i sista stund och köpte mig en kasse mellanöl. Köerna var inte alls märkvärdigt långa, men som vanligt störde jag mig på att mellanölen är i bästa fall lika billig som starkölen - i de flesta fall dyrare. Det tycker jag är alkoholpolitiskt vansinne. Syftet med att reglera alkoholpriserna borde väl vara att premiera svagare drycker. Alla vet att en mellanölsfryntlig människa, är mycket trevligare än en kille packad på starköl.

En ännu större skandal är att 3,5orna faktiskt är dyrare än starkölen i många fall. Styckpriset på en nödraket är i skrivande stund hutlösa 15 spänn på den lokala macken. Om det är en fotbollsmatch på teven en vardagskväll tycker jag att folköl är en utmärkt dryck, men eftersom svenskarna är ett snålt, procenträknande folk tror jag att många väljer att gå till bolaget istället.

Då jag kom fram till kassan frågade kassörskan mig om legitimation. Jag borde väl varit smickrad, men saken var att jag inte har något ID-kort och jag hade glömt passet hemma. Detta hände alltså nyårsafton mindre än en timme innan bolaget stängde, och jag skulle kunnat få panik. Som tur var lyckades jag resonera med kassörskan. Jag berättade att jag snart var 35 år, och bad henne studera mitt ansikte och grundligt fundera över om det kunde tillhöra en tonåring. Det tog skruv, och jag fick mina bira.


När jag kollade DN på nätet idag, fick jag en mycket glad överraskning. Klas Östergren hade nämligen valt att publicera ett kapitel han tog bort ur Gentlemen för över 25 år sen, och som aldrig kom med i boken. Kapitlet handlar om hur Henry Morgan firar nyår, och ni kan läsa det
här.


image330Vid tolvslaget ikväll tycker jag att ni ska skänka en tanke till alla Sveriges fångar. Det är inte bara för att de tvingas fira nyår i en fängelsecell. Vid midnatt inträder nämligen ett rökförbud inomhus på alla Sveriges anstalter.

På de fängelser med högst säkerhet kommer det att innebära att de intagna bara får möjlighet att röka en timme om dagen, under deras lagstadgade utomhusvistelse.

De övriga fångarna kommer att drabbas av varierande svårigheter att tillfredställa sitt nikotinbehov. Men helt klart är att alla fångar på Sveriges fängelser inte kommer att få röka från klockan åtta på kvällen då celldörren stängs, till klockan sju på morgonen då den öppnas.

Det här tycker jag är fördjävligt med betoning på för. Det är ett intrång i den personliga integriteten, och syftet med att hålla människor inlåsta är inte att göra dem rökfria. Om staten vill visa hänsyn till allergiska fångar, så borde man helt enkelt erbjuda celler för rökare och ickerökare, förbjuda rökning i allmänna utrymmen, och bygga rökrum på fångarnas arbetsplatser.

Nu vet jag att det som vanligt finns många som inte alls bryr sig om hur internerna har det på våra fängelser, utan tycker att alla brottslingar förtjänar precis vad som helst. Till er vill jag säga att den här förändringen också kommer att gå ut över personalen på våra anstalter. Nikotinabstinensen kommer att göra de intagna ännu mer lättretliga och aggressiva, och jag avundas ingen som måste jobba på Hall eller Kumla de närmaste veckorna. Dessutom kommer plitarna att få ännu en onödig arbetsuppgift, då de måste kämpa för att upprätthålla rökförbudet. En del av deras arbetstid kommer att gå åt att sniffa efter cigarettrök, tid som borde ha använts till att leta vapen och knark.

Så när ni dricker er champagne i natt, skänk en tanke till de inlåsta som ofrivilligt får inleda året med nikotinabstinens.


En årskrönika från Olof

På det privata planet har det varit ett riktigt dåligt år. Inte för att jag har drabbats av några katastrofer. Ingen vän eller anhörig har dött och varken jag eller någon mig närstående har fått besked om någon hemsk sjukdom. Jag har heller inte fått sparken, skiljt mig eller ens avlutat något förhållande.

Saken är att inget av de problem jag tog med mig från tidigare år har löst sig. Jag har inte fått något av de otal jobb jag sökt, och varit arbetslös precis hela året. Den största besvikelsen på den fronten var när jag sökt jobb som musikskribent på Corren. Efter en väntetid som var mycket längre än vad Corren sagt, fick jag beskedet att anledningen att jag fått vänta så länge var att de hade haft svårt att välja mellan flera sökande de trodde väldigt mycket på. Jag hade varit med till absolut sista uttagningen, men dragit det kortaste strået

Kärleken har heller inte valt att slå ner som en blixt i mitt liv. Jag kan inte påminna mig om att jag träffat någon tjej som jag varit så pass intresserad av, att jag kunnat tänka mig mer ett förhållande över natten. Så jag har varit singel hela 2007, utan några förhoppningar om att den situationen kommer att ändra sig.

Mitt försök att mäkla fred med min farsa när han fyllde sextio, resulterade i att vi blev så osams att han förnekade sitt faderskap efter 34 år. Så den situationen kommer definitivt inte förbättras.


image322Men trots detta har jag inte misströstat allt för mycket, och jag har inte låtit denna brist på framgångar trycka ner mig. Vissa bra saker har trots allt hänt, och jag tror inte att Gud har övergivit mig.

Jag tror att min skyddsängel visste att 2007 inte skulle bli mitt mest uppfriskande år, så därför skickade han en signal om sin existens redan i början av året. Just för att jag detta intetsägande år inte helt skulle ge upp.

En av mina favorit tv-serier genom tiderna är Uppdrag Mord. I flera år har jag väntat på att den skulle ges ut på DVD-box, så jag kunde se den igen.

Jag brukar aldrig sitta och zappa på tv:n. Jag tittar i tv-bilagan om det är något bra, och är det inget jag är intresserad av så surfar jag, spelar poker eller läser istället. Men då jag en kväll för ovanlighetens skulle zappade omkring bland kanalerna, så upptäckte jag att jag fått den nya Kanal nio. Då jag letade upp kanalen på nätet, såg jag till min stora förvåning och glädje att absolut första avsnittet av Uppdrag mord skulle börja fem minuter senare! Och den nya kanalen skulle visa ett avsnitt varje kväll.

Jag hade precis lika gärna kunnat missa hela första veckan serien gick, och därmed halva första säsongen. Men jag tror att min skyddsängel upptäckte att jag höll på att missa något jag längtat länge efter. Därför ryckte ängeln in för att pigga upp mig, och för att visa mig att jag inte var övergiven.


image323Andra bra saker som hänt är att jag firade jubileum när det gäller
Bob Dylan. I år var det nämligen tionde gången jag såg Bob Dylan live, och det var inte vilken konsert som helst. Jag lyckades nämligen att få biljett till Dylan på Debaser Medis. Lokalen tog bara emot 800 besökande, så det var en av de minsta spelningarna som Bob gjort de senaste 40 åren. Konserten på Debaser är redan legendarisk bland Dylankännare över hela världen, och jag var där. Ett stort tack till Burt som köade länge för biljetterna.


Pokern har också gått bra det här året, mätt med mina blygsamma mått. Det började rent katastrofalt och i februari var jag inne med mina absolut sista dollar i ett cashgame. Men sen i mars har det gått stadigt framåt, och jag har kunnat göra regelbundna uttag. Jag har faktiskt pokern att tacka för att året inte varit värre än vad det blev. Utan sidoinkomster från mitt spelande, hade jag varit helt förlamad av brist på pengar.

Pubquizen har också gått över förväntan. Att vi vid säsongens början slog ihop delar av mitt lag med Ulvens lag, visade sig vara ett mycket smart drag. Ett stort tack till Calle, Skomakarn, Boström och Ulven. Skål, grabbar! Vi hoppas att nästa säsong blir minst lika bra.


Annars tycker jag att en av de viktigaste sakerna jag gjort det är året, var att jag började blogga. Det har känts som en bra och meningsfull sysselsättning, och jag tror att det är den största anledningen till att arbetslösheten inte har gjort mig helt apatisk. Det verkar som att jag har fått en trogen skara läsare som gillar mina bloggar. Det har varit kul att få berätta för er om mitt liv, och att få dela med mig om vad jag tycker om böcker, skivor och tv-program. Bloggandet har gjort att jag upptäckte hur mycket jag älskar att skriva igen, och det har varit mycket bra för mig att skriva så mycket som jag gjort det här året. Det var också väldigt roligt att några av er gillade min julkalender. I bästa fall hoppas jag att mitt bloggande får den effekten att jag äntligen får arslet ur vagnen och skriver en roman till.


image324Politiskt tycker jag att det har varit ett riktigt skitår. Den borgerliga regeringen har systematiskt försökt att förstöra det som sossarna tidigare hade börjat försämra. Den sociala tryggheten har urholkats på alla sätt. Medierna har okritiskt gått regeringens ärenden och bedrivit en hatpropaganda mot alla slags bidragstagare, som varit så kraftig att jag undrar om de vill framkalla pogromer mot sjukskrivna. George W Bush har fortsatt bedriva en människofientlig politik baserad på rena lögner. Irak är fortfarande ockuperat, och situationen där verkar bara bli värre. Israelerna har varit minst lika jävliga mot Palestinierna det här året som tidigare. Upproret i Burma slogs ner brutalt och snabbt.

En positiv historisk händelse ägde faktiskt rum, nådens år 2007. Den sista brittiska soldaten lämnade äntligen Irland. IRA hade tidigare lagt ner vapnen, och nu kan man faktiskt hoppas på en någorlunda normal tillvaro för invånarna i norra delen av den gröna ön.


Jag är inte rätt man att bedöma musikåret 2007, annat än från ett högst subjektiv vinkel. Min ekonomi gjorde att jag gick på alldeles för lite konserter och köpte alldeles för lite skivor.

image326Den viktigaste händelsen i mitt musikår är givetvis Dylans konsert på Debaser Medis. Men annan betydelsefull händelse var att Sinead O'Connor släppte en skiva med nyskrivna låtar för första gången sen år 2000. Däremellan har hon spelat in irländska folksånger och Reggaeklassiker. De skivorna har varit kanonbra, men jag har längtat efter nytt material av världens bästa kvinnliga artist.

Theology är en skiva där Sinead försöker ta tillbaka Gud från de religiösa och de som anser att man kan bruka våld i religionens namn. Det kanske låtar tråkigt för alla er svenska mainstream-ateister, men låtarna är mycket bra och Sineads röst måste i sammanhanget bäst beskrivas som Gudabenådad. Det är inte Sineads bästa album, men en helt godkänd skiva som ger oss O'Connor-fans hopp om framtiden. En godkänd skiva av Sinead O'Connor motsvarar dessutom en mycket högt betyg för andra mindre talangfulla artister.

Andra bra skivor som kommit 2007 är Steve Earles Washington Square Serenade, och Florence Valentines Pokerkväll i Vårby Gård. Sällskapets skiva var väl inte det bästa Thåström spelat in, men ändå värd att lyssna på. Låten ...den dan, har varit ett av mina favoriter under det här året.


image327När det gäller tv-året måste jag säga att svts:s dramaserie Upp till kamp, var det bästa svenska som gjordes det här året. Leende guldbruna ögon var också bra, och fyrans Labyrint var inte alls så dålig som folk trodde. Annars var 2007 det året då flera av de bästa amerikanska serierna tog slut. Jag pratar givetvis om finalen av Sopranos, som måste anses vara tv-historia, men också om Six feet under. Som tur är kan vi se fram emot ännu en säsong av The Wire. Säsong fyra som visades under hösten var helt underbar, och innehöll årets bästa tv-karaktär Felica "Snoop" Pearson. En otäckare och mer känslokall mördare har tv-världen aldrig skådat. Det är en åsikt som jag tydligen delar med självaste Stephen King.

Årets mest underskattade och mest misshandlade tv-serie var Rescue me, som sexan envisades med att sända på de mest omöjliga tider. Om den hade visats på trean på en någorlunda tittarvänlig tid, tror jag att många skulle gillat den. Rescue me är ett medryckande drama om brandmän i New York, med kolsvart humor som fått mig att skratta åt de mest miserabla situationer. Huvudpersonen Tommys deliriska konversationer med Jesus har varit obetalbart komiska.


Radioåret har präglats av att P3 har försämrats radikalt. Att kanalen tog bort Musikjournalen och förkortade P3-live, måste ses som ett kvalitativt självmordsförsök. Årets bästa radioprogram är utan tvekan Theme time radio hour, där Bob Dylan spelar skivor ur sin privata samling.


Jag har inte läst tillräckligt mycket böcker det här året för att uttala mig om bokåret 2007. Men som mina läsare vet, så gillade jag Åsa Linderborgs Mig äger ingen väldigt mycket. Dessutom kändes det som en ynnest att få läsa Östergren om Östergren av Stephen Farran-Lee, en intervjubok där Klas Östergren grundligt svarade på frågor om alla sina romaner. Jag efterlyser fler böcker av det slaget.
Annars tycker jag att året återigen har präglats av förlagens ovilja att översätta bra böcker till svenska. Både Dermot Bolgers The Family on Paradise pier från 2005, och Irwine Welshs The Bedroom secrets of the master chefs, borde ha kommit i svensk översättning det här året.

Mina pokerintresserade läsare rekommenderar jag att läsa Valteregos årskrönika. Det är en mycket bra sammanfattning av pokeråret.

Läs andra årskrönikor här: DN film, DN musik, Aftonbladet böcker, Aftonbladet film, Aftonbladet TV


Agerar Gudfar, och blir lite besviken på Peter Birro

image321I går träffade jag min Gudson Leo för första gången på väldigt länge. När det gäller att utse Gudföräldrar till barn är det många som väljer en polare för att vara sjyst, och det blir en papperstitel som betyder ungefär lika mycket som att kalla någon "Top friend" på facebook.

När jag fick uppdraget att bli Gudfar till min gamle polare Sibbes son, så tänkte jag att jag skulle ta saken på allvar. Jag tog reda på att en Gudfar bland annat har ansvar för barnets religiösa fostran. Det hade Leos föräldrar, som är övertygade ateister, inte tänkt på. Därför hade jag tänkt att uppfostra Leo i strängt rastafariansk anda och även tuta i honom en del vodoo. Jag tycker att barn som växer upp i dogmatiskt ateistiska hem, behöver få lära sig om alternativ till deras föräldrars blinda och naiva tro på naturvetenskapen.

När min Gudson är tillräckligt gammal ska jag berätta för honom att hans föräldrar kommer att brinna i helvetet. De var nämligen inte gifta när Leo föddes.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort att vara en bra Gudfar, eftersom Leo och hans farsa bor i Stockholm. Jag har inte träffat min Gudson speciellt många gånger, och kan inte påstå att jag känner honom särkilt väl. Nu är han fyra år, och han visste åtminstone vem jag var. Han kallade mig nämligen för Gudfar Olof, vilket jag tyckte lät både hedrande, gammaldags och lite komiskt.

Passande nog så berättade Sibbe att Leo gillar kyrkor, så vi gick och tittade i lite i Domkyrkan. Det kändes trevligt att besöka en kyrka så här i juletid. Leo var fascinerad av julkrubborna och över att byggnaden var så stor och vacker. Jag passade på att tända tre ljus, för tre av mina vänner som jag tycker kan behöva lite extra hjälp av sina skyddsänglar i dagsläget.


Resten av kvällen igår ägnade jag åt att tvätta och titta på tv. Bland annat såg jag på andra och sista delen av August, SVT:s dramaserie om August Strindberg. Jag måste nog säga att jag är smått besviken på den serien. På pappret lät projektet som något som borde bli helt suveränt. En dramaserie om August Strindberg med Jonas Karlsson i huvudrollen, var något som borde bli kanonbra och jag trodde jag skulle älska serien. Serien var givetvis intressant, och jag gillade sättet som personerna, speciellt Strindberg själv, pratade på. Men jag hade väntat mig något mycket mer dramatiskt, medryckande och inspirerande. August var ett sånt projekt som borde ha fått betyget i snudd på mästerverk av mig, men tyvärr tyckte jag bara att den var helt ok. Absolut inte i klass med serien om Bellman med Thomas von Brömsen i huvudrollen, som gick en annan jul.


Snart är julfirandet över för den här gången

image319Nu är det annandagen, och snart är julfirandet över för den här gången. Min jul har inte precis varit överdrivet traditionell. Julafton firade jag ihop med Den Hemlige Brodern. Vi käkade lite julmat, drack glögg och kollade på TV.

Framåt kvällen dök Stefan A upp. Han hade varit hos sin farsa på dagen. Ingen av oss hade någon som helst lust att gå ner på stan. De enda krogarna som var öppna, var Plaza och Maxim. Maxim tog dessutom hutlösa 220 kronor i entré. Därför blev jag lite skadeglad, då jag igår fick höra att Maxim endast hade haft sex betalande gäster på julafton.

Så Den Hemlige, Stefan och jag såg på Karl-Bertil Jonssons julafton och tog några öl. Jag gick hem vid elvasnåret.


Igår var jag nere på stan och tog några öl på Hamlet. Det vara många av mina vänner och bekanta som var där redan tidigt på kvällen. Jag blev glatt överraskad då min gamle polare Hjärta dök upp som Gubben i lådan. Han flyttade till Västervik för lite mer än ett år sen, och jag har faktiskt bara träffat honom en enda gång sen dess.

Jag, Köttet, Hjärta och Hjärtas syrras kille gick vidare till Royal arms och hade det riktigt trevligt. Men vi avslutade kvällen ganska tidigt. Jag vet inte hur det är i andra städer, men i Linköping är det nästan lönlöst att gå på nattklubb på juldagen, på grund av köer som är lika långa som kinesiska muren.

image320Idag tog jag en riktig långpromenad och måste ha varit ute och gått i över en timme. När jag kom hem tog jag en pizza framför tv:n, medan jag kollade på Livet är underbart. Eftersom jag tidigare skrivit att jag egentligen inte gillar julen, så kanske ni undrar varför jag sitter och tittar på en så smörig julfilm. Jag är inte helt traditionslös, lite julstämning vill även jag ha, och Livet är underbart är en riktig klassiker. Dessutom har jag alltid gillat Jimmy Stewart.

Ikväll ser jag fram emot svt:s miniserie om August Strindberg. Den har fått mycket bra kritik ibland annat DN, och jag tror inte Peter Birro (manus) och Jonas Karlsson (huvudrollen som August) kommer att göra mig besviken.


Nu är det nästan en vecka sen jag lade ut sista kapitlet av min julkalender Jag har varit ensam förr. Jag har fått lite kommentarer och den blev även omnämnd i Joakim Geigerts julblogg på Prosharks, pokerforumet där jag först började publicera mina bloggar.

De flesta har varit positiva, och tackat mig för att jag låtit dem läsa min roman. Några har påpekat att romanen känns lite "ung", och att jag antagligen skulle kunna skriva en bättre och mognare bok idag. Det håller jag fullständigt med om. Men jag tycker ändå att det är synd att inget förlag ville ge ut den. Även om den antagligen inte blivit årets bestseller det året och jag inte skulle tjänat så mycket pengar på Jag har varit ensam förr, så skulle en riktig utgivning varit en oerhört viktig uppmuntran för mitt skrivande. Till exempel Klas Östergrens två första böcker känns också väldigt "unga", och jag vet att det dröjde länge innan Östergren kunde försörja sig på enbart sitt skrivande. Vem vet, om både Atilla och Ismael blivit refuserade så kanske Östergren hade gett upp och bestämt sig för att lägga skrivmaskinen på hyllan, och istället satsat på en karriär som truckförare.

Nu vill jag inte jämställa mig själv med en så otroligt duktig författare som Klas Östergren. Det jag vill säga är att jag tycker att det är förlagens kulturella ansvar att ge ut unga författare i små upplagor, för ingen vill i längden skriva för skrivbordslådan.

Det har varit jättekul för mig att min gamla roman fått lite fler läsare, och att det jobb jag lade ner på boken nu har varit till mer glädje för andra än mina närmaste vänner och bekanta. Eftersom flera av er verkat att ha uppskattat den, så har jag blivit sugen på dra igång ett nytt romanprojekt. Den lilla offentliga uppskattning jag fått genom att lägga upp Jag har varit ensam förr på nätet, kanske var det som behövdes för att väcka min författarådra till liv igen.


Vad tyckte ni om julkalendern?

image318För en liten stund sedan så lade jag upp det sista kapitlet av min roman Jag har varit ensam förr, och därmed är julkalendern jag givit mina läsare avslutad. Nu har vissa av er läst hela min bok, och jag är mycket nyfiken på att höra vad ni tyckte. Alla slags synpunkter, tankar och reflexioner är välkomna.


Rapport från julquizen

Är lite seg idag, men ska väl ändå skriva nåt om julquizen. Eftersom det var avslutning så delades det bara ut förstapris, och mitt lag tog inte det priset. Men jag tror vi var tvåa eller trea.

Min insats var att jag lyckades klippa tre av fyra författare. Den enda jag missade var Doris Lessing, men jag kunde givetvis att J.D Salinger skrivit Räddaren i nöden, att Moment 22 är Joseph Hellers verk, och efter lite funderande kom jag på att Svart flicka Vit flicka är skriven av Joyce Carol Oates. Men det räckte tyvärr inte.

Käket var fint, och jag åt tills jag var så mätt att jag blev trött. Jag fick lite prestationsångest, eftersom Calle kom ihåg att jag tog tre stora portioner förra året. Tyvärr var jag tvungen att ge upp efter två välfyllda tallrikar den här gången.

Efter käket dök Pata L:s exfru Anne upp i sällskap med Björnas morsa (de är polare). De ville veta vart de kunde läsa min bok på nätet. Tydligen har Pata L pratat sig varm om den, så det kändes kul.

Ulven hade tagit ledigt idag, så han var inställd på att blaska rejält. Därför bröt jag mitt löfte att aldrig gå på nattklubb. Jag, Ulven och Anne gled vidare till Maxim när puben stängde. Kan väl inte säga att jag hade The night of my life, att gå ner till Maxim en måndagsnatt är något man gör enbart för att man inte vill gå hem. Jag jobbade på Maxim ett tag på den tiden det hette Basement, och redan då insåg jag att vardagsnätter är stället besökt av taxichaffisar, spelmissbrukare, tjackpundare och alkoholister - folk som av olika anledningar inte vill gå och lägga sig. Inte direkt stället man träffar kvinnan i sitt liv. Eller också kommer jag att träffa tjejen som kommer att ge liv åt tre rödhåriga ungar just på Maxim en måndagsnatt. Bara för att jag skriver så här. Livet brukar ha en förmåga att ge en ett ironiskt asgarv i ansiktet, precis som Birne.


image317
Då och då blir jag totalt förälskad i en låt. När jag var barn hände det ofta, en av de första låtarna jag blev totalt frälst i måste varit Do you love me med Kiss, men sen jag blev vuxen händer det allt mer sällan. Nu har jag emellertid blivit totalt såld på en låt från Steve Earles liveplatta Live at Montreux. Det är en gammal traditionell folkvisa som heter Dixieland, och jag antar att Steve spelar den för att protestera mot Irakkriget. Det är inte den låten som Ben Horne sjöng i Twin Peaks, som börjar med I wish I was in the land of cotton (som för övrigt Dylan spelade när nån frågade efter en "rebel song"). Den här låten handlar om en irländsk immigrant som blir indragen i amerikanska inbördeskriget. Om jag måste välja ett tema som är min favorit för låttexter, så är det just irländare som sjunger om första världskriget eller amerikanska inbördeskriget. Givetvis älskar jag låtar som handlar om tristessen i Rågsved eller Bergsjön på sjuttiotalet, men om jag funderar på saken så måste jag erkänna att det är lite tyngre att sjunga om Gettysburg och Dunquerke.

Just nu lyssnar jag på Dixieland mellan fem och tio gånger om dagen, och om ni kunde spionera på mig dessa dagar, så är det stor chans att ni får se mig med en cigg i näven, sjunga:

"I am Kilrain of the 20th Maine and I damn all gentlemen
Whose only worth is their father's name and the sweat of a workin' man
Well we come from the farms and the city streets and a hundred foreign lands
And we spilled our blood in the battle's heat
Now we're all Americans
I am Kilrain of the 20th Maine and did I tell you friend I'm a fightin' man
And I'll not be back this way again, cause we're all goin' down to Dixieland"


Träffar en gammal vän, och ser Bodil Malmsten hos Kristian Luuk

Idag var jag och fikade med min polare W. Han är den av mina kompisar som jag känt absolut längst. Vi lärde känna varandra på dagis när vi lekte att vi sniffade, en lek som W kommit på då han iakttog sin storebror.

Jag har knappt träffat W alls det senaste året, eftersom han varit på olika behandlingshem. Med vissa kompisar blir det aldrig stelt när man träffas, det spelar ingen roll hur länge sen det var man pratade, och idag när jag träffade W var det som vi fortfarande umgås dagligen. Vi träffades på tågstationen, innan W skulle ta tåget tillbaks till det behandlingshem där han numera praktiserar som personal.

Vi hade trevlig fika, och W verkade må bra. Han säger att han inte tagit några droger på nästan ett år, och det hoppas jag är sant. Tyvärr är det andra gången på tre år som jag träffar honom precis när han varit på behandling, och det lät precis likadant förra gången. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att det går bra för honom nu, och att han tar tag i sitt liv. En tillvaro där man i stort sett varje dag tar amfetamin för att vakna och rohypnol för att somna är inget jag önskar mina vänner.


image316När jag kom hem kollade jag på videokväll med Luuk, eftersom
Bodil Malmsten var kvällen gäst. I många år har jag varit väldigt förtjust i den rödhåriga författarinnan. Bodil är nästan 30 år äldre än mig, så det är inte för att jag skulle vilja förföra henne. Jag skulle vilja lära känna Bodil Malmsten för att hon verkar vara så sympatisk, och jag tror vi skulle kunna ha många roliga och intressanta samtal om vi blev vänner. En annan kvinna som jag skulle vilja umgås med är Sinead O´Connor, men hon är så otroligt vacker så henne vill jag även lära känna på ett mer påtagligt fysiskt sätt.

Bodils insats i Videokväll med Luuk förstärkte det intryck jag redan hade av henne, då hon valde Tom Waits Downtown Train som första låt. Hon berättade att hon en gång varit inblandad i ett projekt där hon skulle översätta Tom Waits låtar, som Totta Näslund skulle sjunga. Tyvärr blev detta projekt aldrig genomfört, vilket jag tycker är oerhört synd. Jag skulle älska att höra Totta sjunga Tom Waits, och han är den svenska artist som skulle varit absolut bäst för jobbet. Som ni antagligen vet så dog Totta Näslund för två år sen, så jag får aldrig höra honom sjunga Tom Waits. Hans död var en stor förlust för alla musikälskare i Sverige, och jag tycker att såna människor som Totta Näslund borde få leva för evigt. Bland det mest rörande jag sett i hela mitt liv, var dokumentären som gjordes om Totta då han var döende och åkte till Dylans hemstad Hibbing för att sjunga Bobs låtar. Under sina sista månader spelade Totta Näslund in en skiva med Dylantolkningar ihop med Mikael Wiehe. Speciellt Inte natt än (Not dark yet) är mycket bra, och den blir om möjligt ännu starkare, just på grund av att Totta visste att han var döende, då han sjöng den mörka texten

Men jag tycker ändå att Bodil Malmsten borde försöka dra igång projektet med Tom Waits på svenska igen, och den här gången borde hon värva Joakim Thåström för jobbet. En skiva där Pimme sjunger Tom Waits låtar skulle vara något av en våt dröm för mig.


Ikväll blir det en lugn hemmakväll framför tv:n för mig. Imorgon är det nämligen julavslutning på pubquizen. Vi har vunnit så mycket presentkort, så det kommer att bli ett riktigt kalas för mitt lag.

I inlägget nedanför kan ni läsa en krönika jag skrev i Extra Östergötland, dagen efter att Totta Näslund avled.


Kolla, kolla att han var en reko kille

Eftersom jag skrev lite om Totta Näslund i mitt senaste inlägg, tänkte jag att ni kunde få läsa en krönika jag skrev för Extra Östergötland, dagen efter att Totta avled.

image315

Det fanns en period i mitt liv, det måste ha varit åren mellan 15 och 20, då det inte spelade någon roll vilken musik som gällde i bekantskapskretsen. Varje gång det var fest, någon gång under kvällen kom det en kollektiv känsla av att nu var det dags att lyssna på Nationalteatern.

Jag kunde festa med folk som gillade punk, dödsmetall, hardcore eller Cornelis Vreesvijk, alla gillade de Nationalteatern. Och de flesta kunde texterna. Det var därför Nationalteatern var så givna på alla fester, alla gillade att skråla med.

Nationalteatern betydde oerhört mycket för mig vid en viss period i livet, och jag har väldigt svårt att lita på människor som aldrig gillat dem.

Det tror jag är en känsla som jag delar med väldigt många svenskar. Proggbandet från Göteborg har en position i svenskt musikliv som bara Ebba Grön kan mäta sig med. Varje generation upptäcker dem, och deras skiva Greatest hits kan vara den skiva som flest svenskar har i sin skivsamling. Nationalteatern blir aldrig omoderna, och jag förutspår att nya generationer tonåringar kommer att upptäcka dem fram till apokalypsen.

De bästa låtarna sjöngs i stort sett utan undantag av Totta Näslund, som nu har gått bort. Låtar som Kolla, kolla, Spisa och Lägg av. Det var inte han som skrev texterna, men han var en bluesman i själen redan då och det är känslan han sjunger med som lyfter låtarna till något de inte skulle ha varit utan Tottas röst. Dylancovern Men bara om min älskade väntar kan vara det vackraste som någonsin sjungits i vårt land.

Efter Nationalteatern tog Totta steget fullt ut och bildade sitt eget bluesband, ett band som turnerat i USA flera gånger. Han har tolkat Bob Dylan flera gånger sedan dess, och för en tid sen hyllade han sin hjälte genom att göra en konsert i Dylans hemstad Hibbings. Innan Totta Näslund dog höll han på att göra en skiva med Dylanlåtar ihop med Mikael Wiehe. Vi får hoppas att de hann spela in större delen av skivan, för jag är helt säker på att den kommer att vara suverän.

För några år sedan tolkade Totta Näslund Blind Lemmon Jefferson, och sjöng: There is one last favour I ask of you, see that my grave is kept clean.

Jag lyssnade på den i morse, och det kändes som att det var Tottas sista hälsning. Vi är många som har så mycket att tacka honom för, så jag tycker att vi alla ska ägna midsommarhelgen åt att hedra Totta Näslund. Om du inte hittar någon av Tottas soloskivor på festen du är på, så kan jag nästan svära på att din värd äger Nationalteaterns Greatest hits.

Så bli riktigt fyllesentimental på fredag. Skråla med i Kolla, kolla, skrik ut din ångest till Lägg av, och fäll en tår till Men bara om min älskade väntar.


Tillbaks från huvudstaden och ger er lite tv-tips inför helgen

Idag har jag varit och besökt min födelsestad. Birne skulle tatuera sig hos Doc Forrest i Stockholm, och jag hängde med som sällskap i bilen. Det är sånt man gärna gör som arbetslös, man har tid att följa med sina polare på saker.

Vi åkte strax efter elva, och efter lite strul med att hitta var vi framme klockan två. Birne skulle gadda en stor dödskalle på bröstet, och Mr Forrest trodde att det skulle vara klart vid halv fem eller lite senare. Så jag stack in till stan för att träffa min gamle polare Burt, som jag gick på folkhögskola ihop med för tio år sen.

image310Då jag började andra året på journalistlinjen, så orkade vi inte lära oss namnen på alla nykomlingar, så vi gav dem olika smeknamn. På den tiden var Burt långhårig och påminde om Kurt Cobain. Därför kallade vi honom för Burt Cocaine, vilket förkortades till endast Burt, och det namnet har han fått dras med sen dess.

Burt och jag följde den vanliga rutinen som vi har varje gång vi träffas i kungliga huvudstaden. Oftast brukar vi vara på väg till någon konsert, och vi brukar inleda med att ta en Kebabtallrik på Jerusalem, för att sedan dricka bärs på Gröne Jägaren. Kebabtallriken var som vanligt god och väldigt stor, men på Jägarn hade de till mitt stora förtret höjt priset på en stor stark till 24 spänn. Tidigare har bärsen kostat 19 kronor, och varit den billigaste biran jag någonsin druckit på lokal. Men fyra pilsner för en hundring är mer än överkomligt det också, så Gröne Jägaren kommer nog även i fortsättningen vara mitt vattenhål då jag besöker staden där jag slog upp ögonen för snart 35 år sen.

Jag hade bara hunnit ta några klunkar av min öl, då Birne ringde och sa att han snart var klar. Så det blev endast en bira med Burt, innan jag åkte tillbaks. Redan för en timme sedan kom jag hem, vilket var oväntat tidigt. Jag kommer nog att slå ihjäl resten av kvällen med poker och TV.


Appropå TV så måste jag säga att säsongsavslutningen av The Wire förändrar stämningen på mina fredagar på ett mycket påtagligt sätt. Jag och Den Hemlige brodern har blivit lite gubbiga, och har börjat att gilla att dricka lite framför tv:n på fredagskvällarna. Det har vi varit tvungna att undvika eftersom The Wire inte har börjar förrän halv elva.
Givetvis ska man vara nykter då man ser på sin favorit tv-serie, men i fallet The Wire är det extra viktigt. Det finns otroligt många karaktärer att hålla redan på, det är gatulangare, knarkkungar, patrullerande snutar, polischefer, politiker, lärare och skolbarn. Vad individerna i dessa grupper gör, påverkar de andra grupperna och det blir alldeles för krångligt att hålla reda på allt detta om man har blaskat till framför tv:n.

Dessutom har manusförfattarna den goda smaken att låta intrigen ta tid att utvecklas. The Wire är så långt ifrån avslutade avsnitt man kan komma. Handlingen är mer som i en roman än i en tv-serie, då små detaljer i första avsnittet kan ha stor betydelse i det sista avsnittet eller kapitlet. Alla som någon gång försökt läsa en bok efter ett par öl vet att det är totalt lönlöst.


image313Men nu är The Wire slut för den här säsongen, och jag och Den Hemlige brodern kan ta fram starkölen ur kylskåpet på fredagarna igen. Då är det härligt att kunna hinka lite framför världens bästa groggprogram, nämligen På spåret. Imorgon är det dessutom ett viktigt möte i programmet där Björn Hellberg får oss att asgarva åt torra gubbskämt. Stefan Holm och Karin Hübinette ska nämligen möta Sven Wollter och hans dotter Stina. Den Hemlige Brodern har stort förtroende för Stefan Holm och har tippat Karin och Stefan som säkra vinnare i den gruppen. Jag tror däremot stenhårt på Far & Dotter Wollter, så det här är att likna vid ett derby.

Lite senare samma kväll börjar Itzhaks julevangelium och även det programmet måste vara riktat till de lite onyktra tittarna.

Kort sagt, imorgon har SVT skräddarsytt kvällen för alla som gjort lådvin och smuggelöl till en livstil.


Om ni vill ha fler tv-tips inför helgen, så tycker jag att ni ska se Sweet Sixteen på lördag kväll. Regissören Ken Loach är kanske min största favorit, men jag tycker att ni ska låta vinet stanna i lådan om ni ska se den här filmen. Loach är diskbänksrealist i kvadrat och att kalla hans filmer komedier skulle vara en större lögn än att påstå att Independence day är en dokumentär.

Ni kan läsa min recension av Ken Loachs Guldpalmsbelönade film Frihetens pris här.


Försöker spela ihop till julfirande, och funderar över Michael Moore

Just nu håller Ultimate bet på att uppdatera sin sajt, så jag kan inte spela poker. Mitt spel har gått lite bättre de senaste dagarna, i söndags spelade jag tre enbordsturrar, där jag kom i prispengarna varje gång. Ett mycket bra resultat, som både mitt självförtroende och min bankrulle var i stort behov av.

I går gick det lite sämre, men jag plussade ändå. Jag spelade fyra sit n go, där jag hamnade utanför prispallen de tre första, men i den fjärde tog jag en förstaplats. Gårdagen gav därför ett plusresultat på hela sex dollar, en ungefär timpenning på tio kronor. Livet som pokerspelare är glamouröst. Jag funderar på att skaffa mig en merca och lite bling-bling.


image305Den här veckan måste jag se till att spela seriöst. Mitt nästa bidrag från försäkringskassan kommer nämligen inte förrän någon gång i mellandagarna, så jag måste spela ihop lite stålar för att överleva julhelgen.

Som tur är så kommer inte julfirandet att bli så dyrt det här året. Familjen Sandborg-Kvarnström-Berg har nämligen äntligen beslutat sig för att det inte är nödvändigt att vi alla är tillsammans på julafton. Det blir alldeles för mycket jobb för den som är värd för julfirandet.

Därför kommer jag inte att behöva lägga pengar på att resa till Göteborg eller Västervik. Jag och Den Hemlige Brodern har bestämt oss för att fira själva julafton hemma hos Den Hemlige. Vi kommer att fixa lite käk, köpa glögg och några bärs, och tillbringa kvällen i all enkelhet med att se på TV. En lösning som passar mig perfekt eftersom jag egentligen inte gillar julen. Jag vill ha mitt julfirande så kort och så opretentiöst som möjligt.

Jag och Den Hemlige hoppas givetvis på en grön jul.


I går såg jag en annons där ett företag sökte frilansskribenter till olika websajter om olika ämnen. De behövde bland annat en pokerskribent, så jag skickade in en ansökan med lite arbetsprover. Håll tummarna för mig, kära läsare. Det skulle sitta fint med lite frilansuppdrag.


image306
På TV var det en dokumentär om Michael Moore igår. Jag har gillat hans filmer på grund av att han lyckats göra bred underhållning av ett viktigt politiskt budskap, men alltid tänkt att han inte är riktigt seriös på ett journaliskt vis.

Det finns en hel rörelse i USA, där konservativ media gör allt för att smutskasta Michael Moore. Men den här dokumentären var gjord av två kanadensiska filmare som var positiva till Moores politiska program. Men de hade upptäckt att flera av hans filmer innehöll rena manipulationer av verkligheten. Nyckelscener i Roger & Me och Bowling for Colombine visade sig vara i vissa fall helt arrangerade, och i andra fall hopklippta på ett rent ohederligt sätt.

Dessutom framstod Moore som en rent äregirig person, som inte drar sig för att svika gamla vänner och lojala medarbetare.

Det jag tog till mig av filmen, var att någon sa att Michael Moore inte skulle vara så populär om det hade funnits en mer seriös och etablerad vänsterrörelse i USA. På grund av det stora politiska vakuumet till vänster om demokraterna, så kan en oseriös filmare bli hyllad bara för att folk är trötta på högerdominerad media. En stor del av amerikanarna är beredda att älska vem som helst som kritiserar George W Bush, och utan den nuvarande presidenten skulle inte Michael Moore vara miljonär idag.

Det ska bli intressant att se vad som händer med Michael Moores karriär om amerika får en demokratisk president efter nästa val.

För övrigt gillar jag Mona Sahlin skippade nobelfesten för att se
Bruce Springsteen på Globen. Jag röstar inte på sossarna, men jag ser gärna att vår nästa statsminister är en person som hellre ser Bossen lira, än att umgås med Kungen.


They´ve got the wrong kind of bars....

image301

Det här är snart tjugo år sen och för länge sen preskriberat, men när vi var tonåringar brukade vi då och då slå in rutan på fritidsgården och stjäla så mycket godis och läsk som vi kunde bära. Ibland, om vi behövde pengar, gick vi över taket på centrumet in på Icas lager, där vi stal backar med tomflaskor som vi pantade i ett annat centrum. De flesta killar jag kände då var kroniska cykelkleptomaner, om man fick punktering stal man helt enkelt en annan cykel.

Nästan alla mina vänner från den tiden lever helt normala liv idag, med jobb, barn och flickvänner eller fruar. De småbrott vi sysslade med upphörde, då killarna som snuten kallade för Ekholmsgänget flyttade hemifrån och spred sig över stan. Vi umgicks inte lika mycket längre, och andledningen till våra kriminella handlingar var att på sommarnätterna var vi 10 - 15 rastlösa tonårsgrabbar som letade efter spänning i tillvaron och något att göra. Innerst inne visste vi hela tiden att vi ville leva vanliga liv när vi blev vuxna, och att bli kåkfarare är den största nitlotten man kan dra i livet.


Ni som följt min blogg vet att jag varit arbetslös en lång period, och att jag ofta har väldigt dåligt med pengar. Ibland så slås jag av tanken på att jag skulle kunna göra extrapengar på någon lukrativ brottslig verksamhet, men av olika anledningar så avfärdar jag de tankarna bestämt.

image303En enkel sak skulle vara att flytta in i vardagsrummet, och använda sovrummet till att odla gräs. Givetvis har jag moraliska betänkligheter över att sälja droger. Men jag skulle säkert ursäkta mig själv med att staten och krögarna gör grova pengar på den drog som ställer till mest skada för samhället, nämligen alkohol. Dessutom är det en stor skillnad på att sälja marijuana och heroin. Att röka är till och med billigare än att dricka bärs, och ingen har någonsin prostituerat sig för att kunna ta några jointar.

Att odla och sälja gräs skulle inte göra mig till Tony Montana, men jag skulle kunna leva lite mer likt de kompisar jag har som jobbar. Jag skulle kunna köpa kläder någon annanstans än på Myrorna, ha råd att gå på fler konserter, och kanske åka på semester en eller två gånger om året.


Men jag skulle aldrig palla med vad det innebär att sälja droger. När jag spelar poker eller skriver till min blogg, vill jag inte bli störd av någon flummare som tror att han kan få köpa ett par gram för tre begagnade Iron Maiden - LP. Om jag får hem en tjej från krogen vill jag inte behöva förklara varför sovrummet är fullt med bananflugor.

Sen finns det en annan och mycket större anledning. Att behöva ringa till min morsa från häktet, och berätta att jag åkt dit för narkotikabrott och måste sitta inne ett par år, skulle vara den jobbigaste stunden i mitt liv. Jag vill aldrig utsätta min mor för något sånt.

image304Den absolut största anledningen till att jag inte blir kriminell är att jag aldrig skulle stå ut med att sitta på kåken. They´ve got the wrong kind of bars, som Charles Bukowski mycket riktigt påpekade. Min frihet är det som jag värderar absolut högst i livet.

Jag har en viss klaustrofobi, men jag tror att man vänjer sig vid att sitta inlåst. Flera kåkfarare jag snackat med har berättat att de ser fram emot att klockan ska bli åtta, så att de blir inlåsta i cellen och får vara ifred från plitarna och andra fångar.

Den stora psykiska pressen för mig skulle vara känslan av total maktlöshet. Det som är så frustrerande med att ha att göra med försäkringskassan eller arbetsförmedlingen, är att delar av mitt liv ligger i deras händer. Jag kan inte göra någonting åt deras beslut om vad jag ska göra eller vilka bidrag jag får, och det tjänar inget till att gnälla när pengarna är försenade.

På kåken råkar man ut för sådana situationer flera gånger om dagen. Många regler på Sveriges fängelser är väldigt diffusa, och om en plit ogillar en fånge finns det tusentals sätt att göra livet surt för honom. Om fången klagar blir det bara värre, och på vissa anstalter kan det till och med innebära att plitarna ger den intagne stryk.

Jag vägrade göra lumpen för att jag inte gillar auktoriteter, och har stora problem med att lyda order. Om jag hamnade i fängelse skulle alla små detaljer i mitt liv vara utelämnade åt personalens nycker. I värsta fall skulle de jag tvingades ta order av vara pojkspolingar som är tio år yngre än mig, och det skulle driva mig till vansinne. Om jag satt på kåken skulle jag vara fly förbannad 24 timmar om dygnet.


Så länge vi har en hög arbetslöshet i Sverige, så kommer annars ganska sunda människor väga vinstchanser mot risker med kriminalitet. I takt med att det sociala skyddsnätet urholkas och bidragen sänks, så kommer vinstchanserna börja te sig mer lockande. Det är naturligtvis dåligt för oss alla, eftersom brottsligheten ökar.

Dessutom anser jag att varje människa som döms till fängelse är ett stort misslyckande för samhället. Varje enskild fånge har barn, föräldrar eller en fru som sörjer över att han sitter på kåken.

Jag vet att det finns många som anser att alla brottslingar får skylla sig själva. Till er ska jag ge ett krasst ekonomiskt argument. Det är enormt mycket dyrare att hålla en kille inlåst, än att ge honom ett anständigt socialbidrag.


I dag lade jag ut kapitel sju av min julkalender Jag har varit ensam förr. Det är sista kapitlet av första delen i min roman. I morgon börjar andra delen, och då blir stämningen lite annorlunda.

Ni kan läsa min julkalender här.


För övrigt såg jag i DN att det kommit en ny DVD, som heter The Gospel Music of Johnny Cash. Det kanske är något att titta på så här i jultider.


Köp inga julskivor, lyssna på Dylans julspecial istället

image300Medan jag skriver det här så lyssnar jag på det senaste avsnittet av Bob Dylans radioprogram Theme time radio hour. Veckans tema är Party, och Bob inledde med All tomorrow´s parties av Velvet underground. Jag har hört på halva showen nu, och det är som vanligt ett radioprogram av högsta klass.

På TV är det nu reklam för Carolas senaste julskiva. Julen innebär mycket extrautgifter, och jag tycker inte att ni ska slösa pengar på att köpa någon CD med julmusik, vare sig det är Carola eller någon annan artist. Istället ska ni ska ladda ner Theme time radio hours julspecial. Det är ett tvåtimmars program där Dylan spelar julsånger från 40-talet fram till 1970. Ni serveras jazz, blues, reggae, country och rockabilly, och låtarna har härliga titlar som Trucking trees for Christmas, Mambo Santa Mambo och Christmas in jail. Som vanligt har Dylan mycket intressant att berätta om ämnet och han läser också den klassiska juldikten T´was the night before christmas. Ett fint program att ha i bakgrunden när ni blir tankade på glögg och klär granen. Ni kan ladda ner det här. Julprogrammet är avsnitt 34, säsongen 2006 - 2007.

Läs mer om Theme time radio hour här.


Jag har blivit tillfrågad om varför jag knappt skriver om poker längre. Sanningen är den att jag inte har spelat så mycket de senaste veckorna. Dels har det inte gått så bra. Jag har inte förlorat en massa pengar, bankrullen är intakt, men jag har inte vunnit i den takt jag tidigare gjorde. Jag har ägnat mycket tid åt mina gamla intressen, läsa, skriva i min blogg och lyssna på musik. Därför har jag inte tyckt att pokern varit lika rolig just nu, och det har gjort att jag spelat sämre. När jag spelar dåligt blir jag trött på mig själv och poker, det blir svårare att ta en bad beat, och därför spelar jag ännu sämre. En ond cirkel som jag måste ta mig ur, för jag är väldigt beroende av extrainkomsterna från mitt spel.


image298Som jag berättat fick jag hem Steve Earles samlade verk häromdagen. Jag har lyssnat i tre dagar nu, och Earles skivor är så bra som jag förväntade mig. Det var längesedan jag diggade så aktivt till en artist, ibland känner jag mig som en tonåring då jag springer omkring i lägenheten och lirar luftbanjo.

Men det innebär vissa problem att försöka lyssna in sig på en artist som spelat in skivor i tjugo år. Det blir lite för mycket att ta in på en gång.

Anledningen att jag blev intresserad av Steve Earle var att jag älskade hans platta Jerusalem från 2002. Efter det har jag lånat I feel alright och Exit O av min granne Farfar. Dessutom har jag via datorn lyssnat på de två senaste skivorna The Revolution starts now och Washington square serenade. Alla dessa plattor har jag gillat så pass mycket att jag tyckte det var värt gräva djupare i Steve Earle.

Förr köpte jag ett eller två album i månaden de gånger jag blev frälst i en artist eller ett band. Därför tog det sin lilla tid att sätta sig in i Bob Dylan och Lou Reed, eftersom båda har långa karriärer. Fördelen var att jag fick tid att smälta skivorna innan jag gick vidare.

Nu har jag på en gång fått 28 skivor av Steve Earle. Min taktik var att jag skulle beta av två, tre album i taget, men det funkar inget vidare. Jag började med El Corazon och Copperhead Road och gillade båda plattorna. Men så upptäckte jag att det fanns ett par sena liveskivor med låtar från de album jag redan lyssnat in mig på, och dessutom bra versioner av Steves gamla klassiker. Speciellt Just an american boy, som är inspelad på turnén efter Jerusalem, var helt suverän, och jag har svårt att lägga ifrån mig den för att försöka lyssna in mig på de gamla plattor jag inte hört. Dessutom lyssnar jag gärna på Steves senaste Washington square serenade, eftersom jag gillar den men tidigare bara lyssnat på den i mina risiga datorhögtalare.

Allt det här är egentligen lyxångest. Vad jag vill säga är att det kommer att ta tid för mig att lyssna in mig på Steve Earle. Men det är inget som säger att jag måste ha bråttom, och för en mycket lång tid framöver har jag ingen som helst anledning att gnälla över att jag inte har något att lyssna på. Tack Birne!


Imorgon är det en viktig tv-dag. Då är det nämligen säsongsavslutning av den utmärkta serien The Wire. Jag råkar veta att karaktären Waylon, som var med i första säsongen, dyker upp upp igen. Waylon spelas av Steve Earle. Så här säger Steve om rollen:

"I play a redneck recovering addict, so it's not acting"

Läs mer om varför jag gillar The Wire här.


Får äntligen pengar, och lånar böcker jag inte minns att jag beställt

Idag fick jag äntligen mina pengar från försäkringskassan, åtta dagar försenade. Jag hade ingen som helst mat i kylskåpet, så efter en slät kopp kaffe promenerade jag ner till stan där jag tog en kebab till frukost.

Mina skor är rätt snygga, men absolut inte gjorde för svenskt vinterslask. Därför gick jag till myrorna för att leta efter vinterskor. Jag hittade ett par kängor i rätt storlek för endast 100 spänn. De kändes varma, och såg ut att klara av vilket väder som helst, så jag slog till.

Med skorna i en påse gick jag sen till biblioteket, där jag som vanligt läste Journalisten. Till min stora förvåning fanns det faktiskt ett jobb jag kunde söka, redigerare på Stockholm City. Jag skrev av mailadressen och tänker skicka in en ansökan senare idag.

Då jag skulle betala av lite gamla försenings- och reservationsavgifter, så upplyste bibliotekarien mig om att det låg två böcker och väntade på mig. Eftersom jag lämnar inköpsförslag på löpande band så hade jag faktiskt ingen aning om vad jag hade beställt.


image297Den ena boken visade sig vara årets Bookerprisvinnare The Gathering av irländskan Anne Enright. Jag hade faktiskt inte hört talas om Anne Enright innan hon brev prisbelönad. Men eftersom jag är nästan sjukligt intresserad av moderna irländska romaner, så lämnade jag den som inköpsförslag så fort jag läste att hon fått Bookerpriset.

Jag hoppas att jag gillar The Gathering, för då har jag hittat ännu en irländsk författare att följa. Anne Enright har skrivit tre andra romaner, som jag i så fall kan läsa.

Den andra boken var Obeslut av amerikanen Benjamin Kunkel, och den boken beställde jag efter att ha sett ett reportage i SVT:s Kobra. Tydligen ska boken börja som en typisk "generationsroman" och handla om en ung man som lever ett slackerliv i New York. Men enligt reportaget jag såg ska andra halvan av romanen vara helt annorlunda, och vara en slags en slags propagandaskrift för att USA borde införa en socialdemokratisk politik. Vilket är mycket radikalt i dagens amerika, eftersom vänsteralternativet Demokraterna helt klart för en politik som är långt till höger om svenska Folkpartiet.


Jag handlade några påsar käk på lågprisaffären, och unnade mig sen en bussresa hem.


Strax efter att jag kom hem så kom Köttet förbi. Han behövde hjälp med att fylla i sina inkomstuppgifter till barnomsorgen, via internet.

Köttet har inte ens en mobiltelefon och definitivt ingen dator. Förgäves hade han försökt få Linköpings kommun att skicka en pappersblankett till honom, något som tydligen var helt omöjligt.

Så jag försökte hjälpa honom. Men för att fylla i inkomstuppgifterna var man tvungen att ha ett användarkonto, och för att få det måste man ha en epostadress. Det hade givetvis inte Köttet, och det gick inte att få uppgifterna om användarkontot skickade till min email.

Jag tycker att myndigheterna beter sig väldigt konstigt nuförtiden. De kan inte ta för givet att alla har tillgång till internet, och om man begär det borde det väl inte vara så svårt att skicka en pappersblankett.

För övrigt är jag mycket besviken över att
Åsa Linderborg inte fick Augustpriset för sin bok Mig äger ingen. Jag har inte läst den vinnande boken Stundande natten av Carl-Henrik Wijkmark, men är ändå helt övertygad om att Åsa förtjänade priset.
Ni kan läsa vad jag tyckte om Mig äger ingen här.


Del 65 - Diggar Steve Earle och går lottlös från pubquizen

image296So come back, Emma Goldman
Rise up, old Joe Hill
The barracades are goin' up
They cannot break our will
Come back to us, Malcolm X
And Martin Luther King
We're marching into Selma
As the bells of freedom ring


 

Christmas in Washington, Steve Earle


Igår tog jag ut Florence Valentin-skivan ur CD - spelaren för första gången på en vecka. Min gamle polare Birne kom nämligen förbi med Steve Earles samlade verk. Tidigare har jag bara hört några enstaka skivor av Steve Earle, men det jag hört är så pass bra att jag länge tänkt att jag måste gräva djupare i Steves produktion. Jag känner nämligen på mig att jag kommer att gilla honom lika mycket som Bob Dylan, Neil Young och Lou Reed, om jag bara tar mig tid att lyssna.

28 album är lite mycket att sätta sig in i, så jag tänkte beta av några skivor i taget. Jag började med El Corazon och Copperhead road. Båda de plattorna känns kanonbra så här långt, och Christmas in Washington, den första låten på El Corazon, är så vacker att jag blev tårögd första gången jag hörde den.

Jag kommer nog att lyssna på de här två skivorna några dagar, och sen tänkte jag gå vidare med Guitar Town. Om ni har några tips om era Steve Earle - favoriter, så är jag tacksam.


Ni kan läsa mer om varför jag tycker Steve Earle borde få nobelpriset i låtskriveri
här.


Pubquizen gick inte alls bra igår, och för första gången blev vi helt utan pris. Vi var några man kort, Gorben jobbade över, Den Hemlige brodern var black och Calle är i Tyskland. Ulven, jag, Skomakarn och Boström försökte göra vårt bästa, men i efterhand måste jag säga att vi slarvade oerhört. På en fråga skulle man skriva vilka ämnen Au och AG är (silver och guld), men vi hade så bråttom att vi missade att man även skulle skriva de latinska namnen.

Den sista grenen var bildfrågor den här gången. En fråga var en flagga, där man skulle skriva vilket land som hade den flaggan, och vilken omtalad person som var president i landet.

Vi skrev Venezuela och Hugo Chavez. Men när de rätta svaren lästes upp så insåg jag att jag helt klart visste att det inte var Venezuelas flagga. Dessutom insåg vi att flaggan hade de afrikanska färgerna, så svaret var givetvis Zimbabwe och Mugabe.

Då vi försökte utvärdera varför det gått så dåligt, så insåg vi att den viktiga kuggen i vårt maskineri som saknades var Calle. När man sätter ihop ett quizlag är det inte bara viktigt att deltagarna är allmänbildade - vilket alla i vårt lag är, och Calle är ett av våra starka kort. En av grundstenarna i laget är att man måste kunna samarbeta, så att man kan snacka ihop sig till intelligenta gissningar då man är osäker. Dessutom måste man se till att lyssna noga på varandra, så att den som har den bästa gissningen inte blir nerröstad.

Calle är bra på att få samarbetet att fungera, och brukar kunna lugna ner oss andra då vi har för bråttom.

Nåväl, nästa gång är det julavslutning och vi har tillräckligt med prispengar undanstoppade för att ingen av oss ska kunna köra bil dagen efter.

Jag stannade kvar på puben till King Kong stängde, och fick faktiskt skjuts av honom hem. Det var sjyst av King Kong, för det var skönt att slippa gå.


Idag lade jag ut kapitel 4 av min julkalender Jag har varit ensam förr. I det kapitlet börjar huvudpersonen Tom visa sina mindre sympatiska sidor. Därför vill jag låta er veta att min roman inte är självbiografisk. Historien är uppdiktad och handlar inte om mig.
Ni kan läsa ett nytt kapitel av Jag har varit ensam förr varje dag fram till den 20e december här.


En fascinerande historia om en grym förbannelse

När det gäller litteratur måste jag måste påstå att Kelterna har uppnått världsdominans. Dublin är den stad i världen som producerat flest nobelpristagare i litteratur. Det kan bero på att irländarna är stolta över sina litterära framgångar. Författare är högaktade på Irland, och de behöver inte betala någon skatt. Jag tycker att de två bästa nu levande författarna i världen är Dermot Bolger från Dublin ( läs mer om honom här), och Irvine Welsh från Edinburg. Welsh är irländskättling, och har nu flyttat till Irlands huvudstad.


image293Jag har just läst ut Irvine Welshs senaste roman The Bedroom secrets of the master chefs, och jag blev inte besviken. Boken handlar om Danny Skinner, som är desperat över att få veta vem hans farsa är. Hans mamma vägrar att berätta, men Skinner tror att det är en av tre kockar som jobbade samma restaurang i Edinburg som hans mamma, strax innan Danny föddes.

Danny jobbar med att inspektera restauranger. Han är duktig på sitt jobb, men hans karriär begränsas av att han är huligan, mer eller mindre alkoholist, och att han gillar att mixa drickandet med kokain.

En dag börjar en ny kille på Dannys jobb, modelljärnvägsentusiasten Brian Kibby. Brian är Skinners motsats. Han är från ett religiöst hem och är oskuld, blyg, nykterist, och gillar att gå på Star trek-konvent.

Danny känner ett starkt hat mot Kibby, för att han alltid är på jobbet i tid, är snäll och ärlig, och inte verkar ha samma perversa dagdrömmar som Skinners kokain- och alkoholindränkta hjärna.

När Danny super bort sina chanser till befordran ser det ut som att Kibby ska få tjänsten som Skinner ville ha. Då han sköljer ner förtreten med öl och whisky känner Danny att hans hat mot Kibby blir starkare än något annan känsla Skinner någonsin känt. Det blixtrar framför hans ögon, och Danny vet plötsligt att något oförklarligt har hänt. Han har lyckats hata Brian så starkt att hans framkallat en förbannelse över honom. Från och med nu, så är det Kibbys kropp som får ta alla sviter av Skinners ohälsosamma leverne.

Det gör att Skinner nu kan dricka ännu mer, och ändå vara i toppform. Hans hat mot Kibby får honom att han dra i sig så mycket alkohol och droger han kan, för att skada modelljärnvägsfantasten så mycket som möjligt.

Förutom rivaliteten mellan Kibby och Skinner, så handlar The bedroom Secrets of the master chefs, om Dannys sökande efter sin pappa. Ett letande som bland annat tar honom till San Francisco.


image294Boken är på en gång väldigt komisk, och oerhört hemsk. Jag kunde ibland inte låta bli att skratta åt Skinners målmedvetna försök att supa sin rival till döds. Men samtidigt var det ibland riktigt otäckt att läsa hur den unge, renhjärtade, nykteristen led av grymma baksmällor och kokainabstinens.

The Bedroom secrets of the master chefs handlar om att söka sin identitet, om den skotska dryckeskulturen, och hur droger kan förändra människor som annars har många goda kvaliteter. Det är nämligen inte bara Kibbys kropp som tar skada av Skinners drickande. Den naive och godhjärtade pojkens tankar blir smutsigare, han blir mer cynisk och hatisk till sin natur.

Om ni gillar underhållande läsning om Skottland, huliganism och droger, så är The bedroom secrets of the master chefs en rolig bok om de ämnena. Om ni gillar tunga, inträngande böcker om människan psyke och miserabla skildringar av drogberoende och frånvarande föräldrar, så har Welshs senaste roman också de kvaliteterna.


Om ni vill läsa mina recensioner av Irvine Welshs romaner Limmad och Porr, så kan ni göra det här.

Min kompis Pata L har aldrig läst en bok i hela sitt liv. Men nu när jag lägger upp min roman Jag har varit ensam förr som julkalender, så har Pata bestämt sig för att läsa den. Det tycker jag är mycket hedrande. Om jag kan få en enda kille som aldrig tidigare läst böcker att läsa min roman, och dessutom gilla den, så är det väl värt alla de timmars jobb jag lade ner på att skriva Jag har varit ensam förr, även om den blev refuserad.

Det skulle vara otroligt roligt att få positiva recensioner på tidningarnas kultursidor. Men egentligen har jag alltid riktat mitt skrivande mot vanliga knegare, vars största intresse är att sitta på puben. Det är bland de människorna jag har levt. Det är de som jag i första hand vill ha som läsare, inte Horace Engdahl.

Ni kan också läsa Jag har varit ensam förr här.

I Sydsvenskan idag fanns en mycket läsvärd artikel där Mikael Wiehe skriver om svårigheterna med att översätta Bob Dylans texter. Ni kan läsa den här.