Agerar Gudfar, och blir lite besviken på Peter Birro

image321I går träffade jag min Gudson Leo för första gången på väldigt länge. När det gäller att utse Gudföräldrar till barn är det många som väljer en polare för att vara sjyst, och det blir en papperstitel som betyder ungefär lika mycket som att kalla någon "Top friend" på facebook.

När jag fick uppdraget att bli Gudfar till min gamle polare Sibbes son, så tänkte jag att jag skulle ta saken på allvar. Jag tog reda på att en Gudfar bland annat har ansvar för barnets religiösa fostran. Det hade Leos föräldrar, som är övertygade ateister, inte tänkt på. Därför hade jag tänkt att uppfostra Leo i strängt rastafariansk anda och även tuta i honom en del vodoo. Jag tycker att barn som växer upp i dogmatiskt ateistiska hem, behöver få lära sig om alternativ till deras föräldrars blinda och naiva tro på naturvetenskapen.

När min Gudson är tillräckligt gammal ska jag berätta för honom att hans föräldrar kommer att brinna i helvetet. De var nämligen inte gifta när Leo föddes.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort att vara en bra Gudfar, eftersom Leo och hans farsa bor i Stockholm. Jag har inte träffat min Gudson speciellt många gånger, och kan inte påstå att jag känner honom särkilt väl. Nu är han fyra år, och han visste åtminstone vem jag var. Han kallade mig nämligen för Gudfar Olof, vilket jag tyckte lät både hedrande, gammaldags och lite komiskt.

Passande nog så berättade Sibbe att Leo gillar kyrkor, så vi gick och tittade i lite i Domkyrkan. Det kändes trevligt att besöka en kyrka så här i juletid. Leo var fascinerad av julkrubborna och över att byggnaden var så stor och vacker. Jag passade på att tända tre ljus, för tre av mina vänner som jag tycker kan behöva lite extra hjälp av sina skyddsänglar i dagsläget.


Resten av kvällen igår ägnade jag åt att tvätta och titta på tv. Bland annat såg jag på andra och sista delen av August, SVT:s dramaserie om August Strindberg. Jag måste nog säga att jag är smått besviken på den serien. På pappret lät projektet som något som borde bli helt suveränt. En dramaserie om August Strindberg med Jonas Karlsson i huvudrollen, var något som borde bli kanonbra och jag trodde jag skulle älska serien. Serien var givetvis intressant, och jag gillade sättet som personerna, speciellt Strindberg själv, pratade på. Men jag hade väntat mig något mycket mer dramatiskt, medryckande och inspirerande. August var ett sånt projekt som borde ha fått betyget i snudd på mästerverk av mig, men tyvärr tyckte jag bara att den var helt ok. Absolut inte i klass med serien om Bellman med Thomas von Brömsen i huvudrollen, som gick en annan jul.


Kommentarer
Postat av: Anonym

http://rondeller.blogg.se/

2007-12-28 @ 15:04:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback