Köp inga julskivor, lyssna på Dylans julspecial istället

image300Medan jag skriver det här så lyssnar jag på det senaste avsnittet av Bob Dylans radioprogram Theme time radio hour. Veckans tema är Party, och Bob inledde med All tomorrow´s parties av Velvet underground. Jag har hört på halva showen nu, och det är som vanligt ett radioprogram av högsta klass.

På TV är det nu reklam för Carolas senaste julskiva. Julen innebär mycket extrautgifter, och jag tycker inte att ni ska slösa pengar på att köpa någon CD med julmusik, vare sig det är Carola eller någon annan artist. Istället ska ni ska ladda ner Theme time radio hours julspecial. Det är ett tvåtimmars program där Dylan spelar julsånger från 40-talet fram till 1970. Ni serveras jazz, blues, reggae, country och rockabilly, och låtarna har härliga titlar som Trucking trees for Christmas, Mambo Santa Mambo och Christmas in jail. Som vanligt har Dylan mycket intressant att berätta om ämnet och han läser också den klassiska juldikten T´was the night before christmas. Ett fint program att ha i bakgrunden när ni blir tankade på glögg och klär granen. Ni kan ladda ner det här. Julprogrammet är avsnitt 34, säsongen 2006 - 2007.

Läs mer om Theme time radio hour här.


Jag har blivit tillfrågad om varför jag knappt skriver om poker längre. Sanningen är den att jag inte har spelat så mycket de senaste veckorna. Dels har det inte gått så bra. Jag har inte förlorat en massa pengar, bankrullen är intakt, men jag har inte vunnit i den takt jag tidigare gjorde. Jag har ägnat mycket tid åt mina gamla intressen, läsa, skriva i min blogg och lyssna på musik. Därför har jag inte tyckt att pokern varit lika rolig just nu, och det har gjort att jag spelat sämre. När jag spelar dåligt blir jag trött på mig själv och poker, det blir svårare att ta en bad beat, och därför spelar jag ännu sämre. En ond cirkel som jag måste ta mig ur, för jag är väldigt beroende av extrainkomsterna från mitt spel.


image298Som jag berättat fick jag hem Steve Earles samlade verk häromdagen. Jag har lyssnat i tre dagar nu, och Earles skivor är så bra som jag förväntade mig. Det var längesedan jag diggade så aktivt till en artist, ibland känner jag mig som en tonåring då jag springer omkring i lägenheten och lirar luftbanjo.

Men det innebär vissa problem att försöka lyssna in sig på en artist som spelat in skivor i tjugo år. Det blir lite för mycket att ta in på en gång.

Anledningen att jag blev intresserad av Steve Earle var att jag älskade hans platta Jerusalem från 2002. Efter det har jag lånat I feel alright och Exit O av min granne Farfar. Dessutom har jag via datorn lyssnat på de två senaste skivorna The Revolution starts now och Washington square serenade. Alla dessa plattor har jag gillat så pass mycket att jag tyckte det var värt gräva djupare i Steve Earle.

Förr köpte jag ett eller två album i månaden de gånger jag blev frälst i en artist eller ett band. Därför tog det sin lilla tid att sätta sig in i Bob Dylan och Lou Reed, eftersom båda har långa karriärer. Fördelen var att jag fick tid att smälta skivorna innan jag gick vidare.

Nu har jag på en gång fått 28 skivor av Steve Earle. Min taktik var att jag skulle beta av två, tre album i taget, men det funkar inget vidare. Jag började med El Corazon och Copperhead Road och gillade båda plattorna. Men så upptäckte jag att det fanns ett par sena liveskivor med låtar från de album jag redan lyssnat in mig på, och dessutom bra versioner av Steves gamla klassiker. Speciellt Just an american boy, som är inspelad på turnén efter Jerusalem, var helt suverän, och jag har svårt att lägga ifrån mig den för att försöka lyssna in mig på de gamla plattor jag inte hört. Dessutom lyssnar jag gärna på Steves senaste Washington square serenade, eftersom jag gillar den men tidigare bara lyssnat på den i mina risiga datorhögtalare.

Allt det här är egentligen lyxångest. Vad jag vill säga är att det kommer att ta tid för mig att lyssna in mig på Steve Earle. Men det är inget som säger att jag måste ha bråttom, och för en mycket lång tid framöver har jag ingen som helst anledning att gnälla över att jag inte har något att lyssna på. Tack Birne!


Imorgon är det en viktig tv-dag. Då är det nämligen säsongsavslutning av den utmärkta serien The Wire. Jag råkar veta att karaktären Waylon, som var med i första säsongen, dyker upp upp igen. Waylon spelas av Steve Earle. Så här säger Steve om rollen:

"I play a redneck recovering addict, so it's not acting"

Läs mer om varför jag gillar The Wire här.


Kommentarer
Postat av: Anonymous

Appropå samlade verk och Steve Earle...så säger ryktet att en svensk översättning av hans sång "Poison lovers" finns med på Ulf Lundells samlingsbox "Under vulkanen"

2007-12-13 @ 15:23:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback