Rapport från julquizen

Är lite seg idag, men ska väl ändå skriva nåt om julquizen. Eftersom det var avslutning så delades det bara ut förstapris, och mitt lag tog inte det priset. Men jag tror vi var tvåa eller trea.

Min insats var att jag lyckades klippa tre av fyra författare. Den enda jag missade var Doris Lessing, men jag kunde givetvis att J.D Salinger skrivit Räddaren i nöden, att Moment 22 är Joseph Hellers verk, och efter lite funderande kom jag på att Svart flicka Vit flicka är skriven av Joyce Carol Oates. Men det räckte tyvärr inte.

Käket var fint, och jag åt tills jag var så mätt att jag blev trött. Jag fick lite prestationsångest, eftersom Calle kom ihåg att jag tog tre stora portioner förra året. Tyvärr var jag tvungen att ge upp efter två välfyllda tallrikar den här gången.

Efter käket dök Pata L:s exfru Anne upp i sällskap med Björnas morsa (de är polare). De ville veta vart de kunde läsa min bok på nätet. Tydligen har Pata L pratat sig varm om den, så det kändes kul.

Ulven hade tagit ledigt idag, så han var inställd på att blaska rejält. Därför bröt jag mitt löfte att aldrig gå på nattklubb. Jag, Ulven och Anne gled vidare till Maxim när puben stängde. Kan väl inte säga att jag hade The night of my life, att gå ner till Maxim en måndagsnatt är något man gör enbart för att man inte vill gå hem. Jag jobbade på Maxim ett tag på den tiden det hette Basement, och redan då insåg jag att vardagsnätter är stället besökt av taxichaffisar, spelmissbrukare, tjackpundare och alkoholister - folk som av olika anledningar inte vill gå och lägga sig. Inte direkt stället man träffar kvinnan i sitt liv. Eller också kommer jag att träffa tjejen som kommer att ge liv åt tre rödhåriga ungar just på Maxim en måndagsnatt. Bara för att jag skriver så här. Livet brukar ha en förmåga att ge en ett ironiskt asgarv i ansiktet, precis som Birne.


image317
Då och då blir jag totalt förälskad i en låt. När jag var barn hände det ofta, en av de första låtarna jag blev totalt frälst i måste varit Do you love me med Kiss, men sen jag blev vuxen händer det allt mer sällan. Nu har jag emellertid blivit totalt såld på en låt från Steve Earles liveplatta Live at Montreux. Det är en gammal traditionell folkvisa som heter Dixieland, och jag antar att Steve spelar den för att protestera mot Irakkriget. Det är inte den låten som Ben Horne sjöng i Twin Peaks, som börjar med I wish I was in the land of cotton (som för övrigt Dylan spelade när nån frågade efter en "rebel song"). Den här låten handlar om en irländsk immigrant som blir indragen i amerikanska inbördeskriget. Om jag måste välja ett tema som är min favorit för låttexter, så är det just irländare som sjunger om första världskriget eller amerikanska inbördeskriget. Givetvis älskar jag låtar som handlar om tristessen i Rågsved eller Bergsjön på sjuttiotalet, men om jag funderar på saken så måste jag erkänna att det är lite tyngre att sjunga om Gettysburg och Dunquerke.

Just nu lyssnar jag på Dixieland mellan fem och tio gånger om dagen, och om ni kunde spionera på mig dessa dagar, så är det stor chans att ni får se mig med en cigg i näven, sjunga:

"I am Kilrain of the 20th Maine and I damn all gentlemen
Whose only worth is their father's name and the sweat of a workin' man
Well we come from the farms and the city streets and a hundred foreign lands
And we spilled our blood in the battle's heat
Now we're all Americans
I am Kilrain of the 20th Maine and did I tell you friend I'm a fightin' man
And I'll not be back this way again, cause we're all goin' down to Dixieland"


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback