Tillbaks från huvudstaden och ger er lite tv-tips inför helgen

Idag har jag varit och besökt min födelsestad. Birne skulle tatuera sig hos Doc Forrest i Stockholm, och jag hängde med som sällskap i bilen. Det är sånt man gärna gör som arbetslös, man har tid att följa med sina polare på saker.

Vi åkte strax efter elva, och efter lite strul med att hitta var vi framme klockan två. Birne skulle gadda en stor dödskalle på bröstet, och Mr Forrest trodde att det skulle vara klart vid halv fem eller lite senare. Så jag stack in till stan för att träffa min gamle polare Burt, som jag gick på folkhögskola ihop med för tio år sen.

image310Då jag började andra året på journalistlinjen, så orkade vi inte lära oss namnen på alla nykomlingar, så vi gav dem olika smeknamn. På den tiden var Burt långhårig och påminde om Kurt Cobain. Därför kallade vi honom för Burt Cocaine, vilket förkortades till endast Burt, och det namnet har han fått dras med sen dess.

Burt och jag följde den vanliga rutinen som vi har varje gång vi träffas i kungliga huvudstaden. Oftast brukar vi vara på väg till någon konsert, och vi brukar inleda med att ta en Kebabtallrik på Jerusalem, för att sedan dricka bärs på Gröne Jägaren. Kebabtallriken var som vanligt god och väldigt stor, men på Jägarn hade de till mitt stora förtret höjt priset på en stor stark till 24 spänn. Tidigare har bärsen kostat 19 kronor, och varit den billigaste biran jag någonsin druckit på lokal. Men fyra pilsner för en hundring är mer än överkomligt det också, så Gröne Jägaren kommer nog även i fortsättningen vara mitt vattenhål då jag besöker staden där jag slog upp ögonen för snart 35 år sen.

Jag hade bara hunnit ta några klunkar av min öl, då Birne ringde och sa att han snart var klar. Så det blev endast en bira med Burt, innan jag åkte tillbaks. Redan för en timme sedan kom jag hem, vilket var oväntat tidigt. Jag kommer nog att slå ihjäl resten av kvällen med poker och TV.


Appropå TV så måste jag säga att säsongsavslutningen av The Wire förändrar stämningen på mina fredagar på ett mycket påtagligt sätt. Jag och Den Hemlige brodern har blivit lite gubbiga, och har börjat att gilla att dricka lite framför tv:n på fredagskvällarna. Det har vi varit tvungna att undvika eftersom The Wire inte har börjar förrän halv elva.
Givetvis ska man vara nykter då man ser på sin favorit tv-serie, men i fallet The Wire är det extra viktigt. Det finns otroligt många karaktärer att hålla redan på, det är gatulangare, knarkkungar, patrullerande snutar, polischefer, politiker, lärare och skolbarn. Vad individerna i dessa grupper gör, påverkar de andra grupperna och det blir alldeles för krångligt att hålla reda på allt detta om man har blaskat till framför tv:n.

Dessutom har manusförfattarna den goda smaken att låta intrigen ta tid att utvecklas. The Wire är så långt ifrån avslutade avsnitt man kan komma. Handlingen är mer som i en roman än i en tv-serie, då små detaljer i första avsnittet kan ha stor betydelse i det sista avsnittet eller kapitlet. Alla som någon gång försökt läsa en bok efter ett par öl vet att det är totalt lönlöst.


image313Men nu är The Wire slut för den här säsongen, och jag och Den Hemlige brodern kan ta fram starkölen ur kylskåpet på fredagarna igen. Då är det härligt att kunna hinka lite framför världens bästa groggprogram, nämligen På spåret. Imorgon är det dessutom ett viktigt möte i programmet där Björn Hellberg får oss att asgarva åt torra gubbskämt. Stefan Holm och Karin Hübinette ska nämligen möta Sven Wollter och hans dotter Stina. Den Hemlige Brodern har stort förtroende för Stefan Holm och har tippat Karin och Stefan som säkra vinnare i den gruppen. Jag tror däremot stenhårt på Far & Dotter Wollter, så det här är att likna vid ett derby.

Lite senare samma kväll börjar Itzhaks julevangelium och även det programmet måste vara riktat till de lite onyktra tittarna.

Kort sagt, imorgon har SVT skräddarsytt kvällen för alla som gjort lådvin och smuggelöl till en livstil.


Om ni vill ha fler tv-tips inför helgen, så tycker jag att ni ska se Sweet Sixteen på lördag kväll. Regissören Ken Loach är kanske min största favorit, men jag tycker att ni ska låta vinet stanna i lådan om ni ska se den här filmen. Loach är diskbänksrealist i kvadrat och att kalla hans filmer komedier skulle vara en större lögn än att påstå att Independence day är en dokumentär.

Ni kan läsa min recension av Ken Loachs Guldpalmsbelönade film Frihetens pris här.


Kommentarer
Postat av: Valterego

På Doc Forrest gjorde jag min första tatuering...ett stenkast från min första stockholmslägenhet.

/Erik


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback