Del 26 - Blir påhoppad men går upp i nivå

image112Det finns många saker som är jobbiga med att vara arbetslös. En av sakerna är givetvis ekonomin, som blir lidande då man inte kan hämta ut någon lön. Det sociala livet försämras också. På dagarna är jag ofta ensam framför datorn, eftersom mina vänner jobbar. Pokern är min sysselsättning dagtid, men jag har inga jobbarkompisar att fika och snacka skit med. På kvällarna skulle jag väl kunna lura med någon vän på en biljard eller att se en hockeymatch på puben. Tyvärr är det så att det mesta man kan hitta på för att roa sig kostar pengar, och där sätter ekonomin käppar i hjulet igen.

Nu är det inte så att jag är totalt isolerad. Jag har kompisar som jobbar i restaurangbranschen som jag ibland umgås med dagtid. Då och då spelar jag biljard eller poker med några kompisar på kvällarna, eller går ner till puben. Men det är inte så ofta.

Det finns en annan sak som är jobbig med att vara arbetslös, och det är föraktet och nedvärderingarna man får utstå från vissa personer i omgivningen. Somliga anser att man inte får ha en åsikt som arbetslös, och att de dessutom har rätt att lägga sig i vad man gör med sin tid.

För nästan tio år sen under en period av arbetslöshet (jag har haft flera jobb sen dess), så diskuterade jag jämställdhet med en person som jag då ansåg var min vän. Jag framförde åsikten att jag tyckte att löner i kvinnodominerade yrken borde höjas, för att komma ikapp lönerna i mansdominerade yrken. Min så kallade vän ansåg inte att han behövde framföra något som helst motargument, han sa helt enkelt åt mig att jag skulle hålla käften eftersom jag inte hade något jobb.

Då jag pluggade blev jag en gång påhoppad på krogen av en bekant som ville framföra att det var hans skattepengar som betalade mina studier.


Eftersom min blogg handlar mycket om poker, har jag pushat lite för den på olika pokerforum. En person som kallar sig Railfish har tydligen läst den och retat upp sig, för igår fick jag se det här inlägget från honom:


Jag brukar inte hacka på folk, men förfan. Skaffa dig ett jobb , letar man tillräckligt så hittar man det. Du är ute och cyklar. Ödsla inte din tid med din blogg utan leta jobb. Du verkar nästan vara stolt över att vara arbetslös.


Railfish, som aldrig träffat mig, anser tydligen att han kan tala om för mig vad jag ska göra med min tid. Eftersom jag inte jobbar, så får jag tydligen inte ha en blogg. Jag antar att han tycker att vi arbetslösa ska beläggas med munkavle, och inte få uttala oss i några som helst offentliga sammanhang.

Dessutom så insinuerar Railfish att jag skulle vara stolt över att vara arbetslös, och att jag inte söker jobb. Han har komplett fel.

Jag är inte det minsta stolt över att vara arbetslös. Att jag inte jobbar är mitt absolut största problem just nu, och min högsta prioritet är att hitta ett jobb. Men däremot tänker jag inte skämmas och be om ursäkt för min existens. Jag tänker fortsätta med min blogg, för mina åsikter är minst lika mycket värda som alla andras. Om det sticker i ögonen på någon att läsa om mitt liv, så är det bara bra.


Nu till pokern. En längre tid har mitt pokerspelande gått bra, och jag går sakta men säkert plus på den nivå jag spelar. Min dåliga ekonomi har gjort att jag ständigt gör små uttag från pokerkontot, så trots mina goda resultat har jag inte haft råd att gå upp i nivå. De senaste månaderna har spelet gått ännu bättre på 5$ sit n go, och jag har också lyckats klonka in några vinster i turneringar. Därför har min rulle en tid varit mycket större än vad jag anser att jag behöver för att spela på 5$- nivån. Under sommaren har jag tyckt att det är bra att ha pengarna i rullen som reserv, eftersom nöjeskontot är lite högre nu.

I går tog emellertid industrisemestern slut. Det berör inte mig speciellt mycket, men eftersom min rulle var 34 inköp på 10+1$ tyckte jag att det var en lämplig dag för att äntligen våga gå upp i nivå. Jag bestämde mig för att spela på den nya nivån så länge det går bra, men om rullen sjunker till 300 dollar så går jag tillbaka till 5$.

Hittills har det gått bra. I den första tiodollars- enbordsturneringen kom jag tvåa. Den andra lyckades jag ta en förstaplats, efter ett mycket bra spel från min sida om jag får säga det själv.

Den tredje spelade jag i dag. Jag lyckades komma i prispengarna även denna gång, men fick nöja mig med en tredjeplats då min motståndare raisade mig all in med färgdrag då jag hade topparet. Hans klöver kom givetvis på rivern.

Det känns som om att motståndet inte är svårare på tiodollars, och att jag kan bli en vinnande spelare även där. Tre stycken sit n go är givetvis inget statistiskt säkert antal, men nu har jag 40 inköp på den nya nivån. Jag tänker fortsätta spela tiodollars, och hoppas att jag inte ska behöva gå ner i nivå igen.


Jag lovar att ni ska få veta hur det går.


Dylans memoarer - "Som att köra en stulen bil på fyllan"

Tänkte ge er ett litet boktips, kära läsare. Jag tycker att Bob Dylans Memoarer är så bra skriven, att även de som inte är så förtjusta i hans musik kan gilla den. Recensionen har tidigare varit publicerad i Vimmerby Tidning, som för övrigt var en hemsk arbetsgivare. De ville att jag skulle skriva för deras kultursidor, och lönen de erbjöd var exakt noll kronor per publicerad recension.  Tydligen tror metropoltidningen i Vimmerby att de har så hög status att folk vill arbeta för dem gratis.

image110Bob Dylan

Memoarer

Första delen

Översättning av Mats Gellerfelt

Prisma förlag


Bob Dylan har skrivit första delen av sina memoarer, och det är givetvis en världshändelse i stil med att Hitlers försvunna dagböcker skulle dyka upp. Inte bara för att Bob Dylan är den viktigaste personen inom populärmusiken på 1900-talet, mannen är kanske världens mest kända poet och ständigt på tapeten när nobelpriset i litteratur ska delas ut. Därför är Memoarer inte bara historiskt intressant, Bob Dylans första långa sammanhängande prosatext är stor litteratur.

Memoarer börjar där den slutar, i Greenwich Village, New York de första åren på sextiotalet då Bob Dylan kämpar för att bli professionell musiker. Redan på första sidan möts två legender vid ett middagsbord, då boxaren Jack Dempsey upplyser Bob Dylan om att han är alldeles för tunn för att bli tungviktsboxare. Ett historiskt ögonblick med stort underhållningsvärde.

Med stor poesi och sinne för detaljer berättar Dylan för läsarna om när han kom till New York som nittonåring. Hur han skaffar vänner, försöker försörja sig och få spelningar på de rätta ställena och om när han besöker den döende Woody Guthrie på sjukhuset. I Bob Dylans sångtexter får man träffa bisarra personer som Einstein utklädd till Robin Hood och Abraham som offrar sin son på Highway 61. Verkligheten är inte riktigt så färgstark, men närapå. Den unge Bob träffar gitarrister som spelar som legosoldater, sångare som sjunger som yrkesförbrytare. Han berättar att jobba ihop med producenten Robert Johnston, var som att köra en stulen bil på fyllan. Språket är briljant, anekdoterna oändliga och Bob har en känsla för stämningar som gör att närvaron blir total. Till skillnad mot i de många biografier som släpps om Dylan, får vi inte bara veta vad som hände ? utan också hur det kändes för Bob.

Att läsa Bob Dylans Memoarer ger en känsla av att artisten berättar fullständigt ärligt hur han tänkte om sitt eget arbete och sitt privatliv. I den aspekten är kapitlet om åren 67 - 70 högintressant. Bob Dylan var prisad över hela världen och utnämnd till talesman för en generation. Men själv mådde han inte speciellt bra. Han ville inte vara talesman för någon, var nästan rädd för sina fans som krävde oerhört mycket av honom, och han drömde om nio till fem tillvaro där han kunde ta hand om sin familj. Bob Dylan kämpade febrilt för att förändra bilden av sig själv, och slänga bort titlar som andra gett honom, titlar som Protestens Överstepräst och de Oliktänkandets Tsar. För er som känner till Bob Dylans karriär, kommer vissa saken som han gjort komma i ett helt nytt ljus. Fotot som togs på Dylan vid klagomuren som gjorde att pressen utmålade honom som sionist, country & western-skivan, det värdelösa dubbelalbumet Self Portrait - enligt Bob själv gjorde han allt detta för att hans fans skulle vända honom ryggen. För att människor inte skulle ta honom på så blodigt allvar.

Ett kapitel utspelar sig 1987, under inspelningarna till Oh Mercy. Där tappar boken lite fart, kanske på grund av att det inte är den intressantaste tiden i Bob Dylans karriär. Men Dylans språk gör ändå att kapitlet läsvärt.

Memoarer är absolut ingen skvallerbok. Det förekommer nästan inga droger och ingen sex. Det här är ingen bok för den som brukar läsa rockbiografier för att få veta vem som var fullast, vem som knarkade mest, eller vem som var sexmissbrukare. Dylan har den goda smaken att inte lämna ut några snaskiga detaljer om sina vänner eller sin familj. Memoarer är riktad till dem som förstått att rockmusik kan vara en lika stor konstform som måleri, teater eller romanförfattande, och som vill veta något om människan Bob Dylan. Dessutom gör språket och beskrivningarna av Amerika i början av sextiotalet, att boken har ett egenvärde långt utanför sanningshalten i anekdoterna.

Bob Dylan har döpt boken till Memoarer - första delen, vilket ger höga förväntningar på framtiden. Jag kan knappt bärga mig tills jag får läsa vad Dylan har att säga om turnén 1966 då han blev utbuad världen runt, comebacken 1975 med Blood on the tracks, eller åren då han bara sjöng kristna sånger. Men tills nästa del kommer får jag nöja mig med att läsa om första delen några gånger, för jag känner på mig att Memoarer av en av dessa böcker där man upptäcker mer och mer för varje läsning.


Del 25 - Sjyst söndag med Simpsons och Ivar Jonssons

image109
Inledde dagen med att titta på ett avsnitt av Ken Burns jazzdokumentär, i väntan på att Björna skulle höra av sig. Björna ringde vid två. Vi bestämde att ses på McDonalds en halvtimme senare - Björna behövde frukost - för att sen gå till Åbacka café.

Björna var lite sen, så jag fördrev tiden med att röka och kolla på tjejer. En söndag i november ser man inte en människa på Trädgårdstorget, men igår såg jag på en kvart minst fem damer som jag gärna skulle kramas lite med. Speciellt en hip hop-brud som såg ut att vara mulatt, var otroligt snygg. Hon var i tjugofemårsåldern, och jag svor inombords över av jag snart är trettiofem och mycket tunnhårig.


Då vi kom till Åbacka hann jag precis köpa kaffe innan Ivar Jonssons orkester började spela. Det var så mycket folk att vi inte fick några sittplatser, utan fick slå oss ner i gräset. Ivar Jonssons hade denna söndag utökat bandet med en tjej på fagott. Ivar (min granne Kjellas alterego är Ivar jonsson ? Kärlekens monark) var i högform och skämtade mycket mellan låtarna. I ett par nummer lämnade han över micken till en kille i bandet som Ivar uteslutande kallade för Kuttersmycket från Klockrike.

Det var en mycket bra spelning. Bandet spelade som vanligt enbart kärleksschlagers från tjugo- och trettiotalet, och fick rungande applåder mellan låtarna. De avslutade med en egen komposition kallad Alla Gånger, som handlade om att då man känner sig nedstämd ska man ge sig ut på galej och se Ivar Jonssons orkester.

Efter spelningen var det dags för Björna att gå till jobbet, så jag gick hem och åt.


Jag och Den Hemlige Brodern har fått fyra biobiljetter som Old Mother vunnit på korsord. Vi ville se Simpsonfilmen, så vi bestämde oss för att bjuda med Gorben (har bjudit på otaliga pilsner under pubquizkvällarna) och Bejkon (har fixat min dator).

Strax innan sju var jag och Den Hemlige nere på stan för att hämta ut biljetterna. På Ågatan stötte vi på Indy (får inte förväxlas med Indianen, Indy kallas Indy för att han såg ut som en indian när han var långhårig. Indianen har fått sitt namn av den långsökta anledningen att han faktiskt är indian). Han var packad och var på väg från Hamlet till Little Mike. Indy berättade att han och Punkarn hade varit och fiskat kräftor natten innan. De hade fått hela två kräftor.

Vi hämtade biljetterna och gick sen ner till Bishop´s, där vi tog varsin Guiness och snackade lite med Björna. Gorben och Bejkon dök upp och vi gled iväg till Filmstaden.

Jag blev mycket nöjd med Simpsonrullen. Precis som South Park, funkade Simpson utmärkt i en lite mer dramatisk långfilmshistoria. Filmmakarna hade lyckats göra en mycket storslagen actionrulle, och i slutet var jag riktigt nervös över hur det skulle gå för invånarna i Springfield. Det fanns ett antal oerhört komiska scener och repliker, och speciellt kärleksscenen mellan Homer och Marge kommer nog att bli en riktig klassiker.

Efter bion skjutsade Gorben mig till Bejkon där jag hämtade min dator. Äntligen har jag en fungerande dator igen!


Ägnade kvällen åt att göra lite nödvändiga uppdateringar i datorn. Såg sen Deadwood och Rescue me, innan jag gick och la mig.


Del 24 - Svensk reggae hemma hos Den Hemlige

image107Vaknade vid elva, och kände omedelbart en stor tomhet. Jag kunde inte följa min vanliga morgonrutin, en kaffe och en cigg framför datorn - kolla mailen och hur många som besökt min blogg denna dag.
Efter frukost ringde jag till Old Brother, men fick beskedet av hans fru att han var ute och köpte något som han behövde till datorn. Han hade tydligen också drabbats av datastrul. Ringde till Den Hemlige Broderns polare Bacon, som jobbar i dataaffär. Han lovade att hjälpa mig, men hade inte tid förräns på lördag.
I brist på sysselsättning bestämde jag mig för att diska. Efter en tallrik blev jag som tur avbruten av att Köttet plingade på dörren.
Köttet och jag tog en kaffe vid slussfiket. Min gamle vän berättade lite historier från sin semester tripp till Vietnam, där han varit en månad för att hälsa på sin frus släktingar. Köttet hade bott med fru och barn hemma hos sina svärföräldrar på landsbygden, och då och då druckit bira med sin svåger. En gång hade de stuvat in hela släkten i en minibuss, och åkt åtta timmar till en mycket populär badstrand vid kusten. Sen hade de badat i tre, fyra timmar, för att sen åka hem.
Efter fikat hängde jag med Köttet hem, där vi drack mera kaffe och utbytte skvaller om vänner och bekanta. Jag fick fyra askar Vietnamesiska cigaretter av Köttet, och gick sen till Johannelund där jag köpte blandfärs och kvällstidning med TV-bilaga.
Fick tag i Old Brother, som trodde att datorn kunde fixa sig om jag ominstallerade windows. Jag hittade tyvärr inte CD:n, men Old Mother hade en som Den Hemlige Brodern skulle ta med sig från henne idag.
Lagade en stor köttfärssås, med grädde oliver och vitlök, som ska räcka till middagsmat i fyra dagar. Jag lät såsen puttra medan jag läste Kvällstidningen.
Efter maten gick jag upp till Den Hemlige Brodern, för att använda hans dator. Jag tillbringade hela kvällen där, skrev en blogg, surfade runt, spelade poker och lyssande på musiken i Den Hemliges datoroch blev riktigt förtjust i Timbuktus senaste platta. En fil som hette Svensk reggae var också mycket bra, framförallt Kung Kodum var kanon. Av någon anledning funkar svensk reggae bäst när den sjungs på skånska.
Pokern gick inte något vidare. Spelade två enbordsturrar där jag inte fick några prispengar, men reducerade förlusten genom att vinna en heads up. Trots dåligt resultat igår så har pokern gått bra den här veckan. Av åtta spelade enbordsturrar har jag kommit i pengarna varannan gång. Två av dem är förstaplatser, och det ger en riktigt bra return on investment.
image108Det sista jag gjorde innan jag gick hem var att se Uppdrag mord. Ibland kan det hända märkliga saker då man ser en tv-serie igen. Första gången jag såg Uppdrag mord var Frank Pembleton min absoluta favorit, men nu börjar jag luta åt att Meldrick Lewis är den tuffaste snuten på mordroteln i Baltimore. Jag har fortfarande stor respekt för Frank, men min uppmärksamhet dras numera mer åt Lewis. Precis som Pembleton är Meldrick svart och bär alltid hatt. I de senaste avsnitten har Lewis varit avstängd för att han slagit gangsterdrottningen Georgia Ray Mahoney på käften. Så han har ägnat sin fritid att att så split i Mahoney-gänget och få dem att mörda varandra, för att sen med anonyma brev förse sina kollegor med information och bevismaterial så att mördarna kan gripas.
Mahoney-gänget, som stått för mycket av mordrotelns arbetsuppgifter, är nu djupt försvagat. Ensam har Lewis mer eller mindre besegrat ett gäng som varit mordrotelns största problem i flera säsonger.

Efter Uppdrag mord gick jag hem, där jag somnade framför På spaning I New York.

Del 23 - Båset är tomt och min själ orolig

image106
Igår hade som sagt mina pengar kommit, så jag gick ner till stan för att shoppa lite. Det var mycket folk i rörelse eftersom det var avlöningsdag. Jag gick till Myrorna, bidraget är inte alltför fett tilltaget och det gäller att hålla shoppandet inom rimliga gränser.
På bokavdelningen hittade jag Vita tänder av Zadie Smith inbunden, en mycket bra bok som jag tidigare bara hade i en tummad pocket, och Lyckans land av Frank McCourt. McCourt är väl inte min absoluta favoritförfattare, men jag ville uttöka min samling av Irländska romaner. På klädavdelningen hittade jag en svart skjorta med vita ränder i så gott som nyskick. Två inbundna böcker och en skjorta för 85 spänn - som hittat.
Sen var det dags för lågprisaffären där jag för ovanlighetens skull tog en kundvagn i stället för en korg. Jag fyllde min kundvagn med pommes, kebabkött, ingridienser till en fyra portioners köttfärssås (allt utom blandfärs, för den var slut), kattsand, coca cola och några djupfrysta pizzor. I kassan köpte jag även en limpa cigaretter.
Det blev tre tunga kassar, så jag bestämde mig för att inte promenera hem utan unna mig en bussresa.
På bussen mötte jag Köttet och Farfar. Köttet var just hemkommen från Vietnam, och Farfar hade tagit ett par bärs på Hamlet och var nu på väg hem för att tvätta. Jag gav Köttet en hundring som jag var skyldig honom, och en femtiolapp till Farfar för biran han bjöd på i måndags.

Farfar var hjälpsam som vanligt och hjälpte mig att bära en av matkassarna, tills vi tog farväl utanför min port.


Jag spelade en enbordsturnering som jag lyckades vinna, innan jag åt. Efter maten var det dags att möta Björna och åka till Valla för att se Ivar Jonssons orkester.
Björna hade just tränat karate och hade jätteont i låret efter en välriktad spark. Han var lite orolig för det, eftersom han ska genomföra ett Triathlon på lördag.
Solen sken då vi kom fram till Valla koloniområde. Vid dansbanan hittade jag Kjella (sångare i Ivar Jonssons orkester) direkt. Han upplyste om att vi missat första setet, men att orkestern skulle spela sju låtar till.
Det var en mycket trevlig tillställning, som gjorde att man kände sig tillbakaflyttad till en danskväll i Hedebyborna. Koloniföreningen bjöd på kaffe och sockerkaka, och Kjella sjöng låtar om hjärta och smärta ackompanjerad av dragspel, banjo och ståbas.
Efter konserten skulle Björna ut och festa. Jag tänkte ta det lugnt, så Björna skjutsade hem mig lagom till Weeds.

Jag tittade på Weeds och Uppdrag mord. Efter det så var det inget mer intressant på TV, men jag var inte redo att gå och lägga mig ännu. Så jag reggade mig på en sit n go.
Medan jag väntade på att enbordsturren skulle börja, så kollade jag hur många som läst min blogg under onsdagen. Då kom det upp en frågeruta som undrade om jag ville göra en "drive cleaner". Misstänksam som jag är klickade jag givetvis på nej. Jag har en mycket skeptisk inställning till allt på internet som jag inte vet vad det är, och innan motsatsen är bevisad förutsätter jag att det okända i cyberspace har att göra med camhoror och/eller datavirus.
Jag lyckades vinna enbordsturneringen, och tänkte att dagen hade varit bra. Jag hade fått pengar, haft en trevlig kväll på konserten med Ivar Jonssons orkester, och lyckats vinna båda de två sit n go jag spelat. Lyckat på alla fronter.
Men då jag skulle fylla i pokerdagboken, så ändrades min sinnesstämning markant. Dokumentet vägrade öppna sig. Explorer vägrade också, precis som Ultimate bet och Pokerstars. Testade ett antal program, pokerklienter och dokument, men inget ville funka. Så jag startade om datorn.
Datorn gick igång, öppnade Windows, men sen fick jag ett meddelande om att Explorer gjort en förbjuden åtgärd. Meddelandet försvann och skärmen blev grönblå. Ingen bakgrundsbild på Sinead O'Connor, inga ikoner, ingen startmeny - ingenting!

Jag startade om datorn fyra eller fem gånger till, och samma sak hände varje gång. Båset var precis tomt, och jag saknade kon något fruktansvärt. Min dator verkade ha totalhaverat.
Jag har inte råd att köpa någon ny dator, så jag såg med fasa en arbetslös höst utan internet framför mig. Ingen poker som nöje, tidsfördriv eller extrainkomst. Inga meningslösa, komiska diskussioner på Prosharks (pokerforum) eller Expecting rain (Bob Dylan). Inget you tube-tittande, inget läsande av kultursidorna i tre olika dagstidningar.
Min tillvaro skulle bli ännu skralare ekonomiskt, och jag skulle bli utelämnad åt TV:n som enda tidsfördriv.

Jag tittade på Law and order med en oro gnagande i själen.

(Min dator har ännu inte tagit sitt sista andetag, och jag ska se till att hon får all tänkbar vård innan jag ger upp. Ni kommer att få veta hur det går, men det här har jag skrivit på Den Hemlige Broderns dator.)


Del 22 - Pengar på fickan och swing i sommarnatten

image103

Man vet inte vad man gör för fel. Jag har försökt ge min dataskärm en bra uppväxt, och tutat i honom att "stay in school, say no to drugs". Men nu misstänker jag starkt att han har börjat injicera tunga droger.

Min dataskärm har nämligen drabbats av hepatit. Hela skärmen är gulskimrande, och alla vita ytor har samma smutsgula ton som ett rökrum på rättspsyk. Det finns nog ingen annan utväg än förtidspension.

Som tur har Den Hemlige Brodern nyligen skaffat laptop, så jag kan nog ta skärmen till hans gamla dator. Den är något mindre än den jag har nu, men fullt fungerande.

I går tillbringade jag dagen i mer eller mindre total isolation. Mina pengar hade fortfarande inte kommit, och den enda gången jag var utanför dörren, var när jag var hos Den Hemlige för att mata hans katt Nisse. Den Hemlige Brodern är på besök hos Old Mother igen, och hans farsa Brottarn jobbar i Oskarshamn. För att inte Nils skulle känna sig så ensam, så stannade jag en halvtimme och läste en kvällstidning från i söndags. Men annars tillbringade jag hela dagen i min lägenhet.

Jag spelade fyra enbordsturrar igår. Den första kom jag tvåa och i den andra kom jag trea. I den tredje åkte jag ut då jag checkraisade all in med tvåpar, och fick syn av en kille med färgdrag och en med öppet stegedrag. Sannolikheten att någon av dessa drag ska gå in är stor och den gången blev det stegedraget som drog det kortaste strået. Den fjärde gången jag spelade åkte jag ut då jag floppade triss i sexor när jag satt i stora mörken. Jag representerade min triss totalt tydligt, kunde lika gärna skrivit "set" i chatten, då jag checkraisade kraftigt på floppen och potbetade på turn. Men en av mina motståndare tyckte tydligen att det var värt att riskera i stort sett hela sin stack med ett färgdrag, och på rivern fick han det kort han behövde.

Förutom att spela poker lyssnade jag på Martin Kellermans Sommarprogram på P1, och såg på Morden i Midsomer och Uppdrag mord.

image105Den här dagen ser ut att bli bättre. Jag letar alltid efter positiva omen i tillvaron, och i dag tyckte jag mig se ett sådant. På popnonstop i P3, var det någon som önskat låten A hundred thousands angels av Sinead O?Connor. Den rakade irländskan är en av mina absoluta favoritartister, men ofta känns det som att jag är den enda i Svea rike som gillar henne. Det spelar ingen som helst roll hur många gånger hon släpper en ny riktigt bra skiva, den enda gången man hör henne på radion är när någon kommersiell radiostation spelar den uttjatade Nothing compares to you.

Mycket riktigt, det var ett gott omen. När jag kollade min internetbank så hade mina pengar kommit in. Med lite pengar på fickan känns livet mycket lättare, och i dag ska jag fylla kylskåpet med god och näringsriktig mat.

Min polare Björna är ledig i dag. Så ikväll ska vi åka upp till Valla koloniområde för att se Ivar Jonssons orkester (bilden). Bandet spelar endast swing och schlager från 30- och 40talet, och deras karismatiske sångare är min granne Kjell, som brukar få pensionärskäringarna i publiken att känna känslor de inte känt de senaste tjugo åren.


Del 21 - En regnig, pokerfri måndag

image102Vid elvatiden igår gick jag upp och kollade internetbanken. Till min stora förtret hade inte pengarna från försäkringskassan kommit ännu. Jag borde ha fått dessa pengar redan i fredags. Systemet funkar så att den 13e varje månad så lämnar jag in en blankett. Försäkringskassan gör någonting med denna blankett som tydligen tar några dagar, och så har får jag oftast pengar den 20e. Problemet är att försäkringskassan vägrar att lova när pengarna ska komma, så de kommer när de kommer. Det har hänt att jag fått pengar redan den 17e, men ibland har jag fått vänta så länge som till den 26e. Det är svårt att planera sin ekonomi under dessa förhållanden.

Jag hade knappt några cigaretter, inget snus och kattmaten var nästan slut. Så jag fick ringa till Old Mother, som kunde låna ut två hundra några dagar.


Jag tog en promenad genom ett duggregn ner till stan, för att köpa snus, cigg och kattmat. Inne på lågprisaffären var jag den enda i en kö på åtta personer som kunde prata svenska, och de hade bara en kassa öppen. Det tog sin lilla tid, och medan jag väntade så började en svart kille kommunicera med mig på starkt bruten svenska och lite engelska. Innan det var min tur att betala, lyckades jag faktiskt förklara för honom att hans bussbiljett var giltig tjugo minuter till, och att han förmodligen skulle kunna åka hem igen utan att behöva betala.


Jag tog en sväng på stan för att fördriva lite tid. Då jag gick förbi Hamlet såg jag att Punkarn satt därinne tillsammans med min granne Farfar.

Jag gick in, Farfar bjöd på en öl, och snart anslöt sig även Marcus Garvey. Punkarn berättade att han hade tänkt att påbörja en vit period, men att den semesterledige Farfar hade sabbat de planerna.

Vi diskuterade lumpen ett tag. Punkarn och jag hade fått frisedel eftersom försvarsmakten inte ville ha med oss att göra. Men farfar hade blivit tvingad att sitta inne en månad. Efter en månad då han fått jobba på dagarna, men vara inlåst på kvällar och helger fick han ett ultimatum. Om han inte ville sitta inne ännu en gång, så var han tvungen att göra tio månader på T1 i Linköping. Så det gjorde han. När han väl gjorde lumpen var han äldre än kapternerna, och hade fru och barn.

Fler folk dök upp på Hamlet denna regniga semestermåndag. Indianen och Lizzy var brunbrända och berättade om sin Rhodosresa som tydligen varit lyckad. Lizzy hade en extremt djup urringning, så vi hade svårt att koncentrera oss på vad hon berättade om den grekiska ön.

Jag sög på min öl, men efter någon timme var började berusningsgraden öka på gästerna i allmänhet och Farfar i synnerhet. Så jag gick hem.


Efter att jag hade ätit gick jag ner i tvättstugan för att se om den som börjat tvätta klockan två var klar ännu. Maskinerna var lediga, så jag slängde in lite strumpor, kalsonger och t-shirtar.

Eftersom jag var kände mig för trött för att spela poker, så tillbringade jag kvällen med att läsa och se på TV.


Somnade framför På Spaning i New York strax efter ett.


Steve Earle gör det som vi andra inte vågar

I'm just an American boy raised on MTV
And I've seen all those kids in the soda pop ads
But none of 'em looked like me


Året var 2002. Amerika var fortfarande helt uppslukat av attackerna mot World trade center. Landet som alltsedan andra världskriget regelbundet hade bombat oskyldiga människor i tredje världen, hade för första gången sedan Pearl Harbour blivit attackerade på hemmaplan. Tusentals civila hade dött, och stämningen I USA var kokhet. Jänkarnas själ var djupt sårad, och något måste göras. Någon måste ställas till svars, och hämnd måste utkrävas.

Hatbrotten mot muslimer ökade drastiskt, och intellektuella amerikaner fruktade att något skulle kunna hända som kunde liknas vid kristallnatten i Tyskland. Om du råkade äga både ett flygcertifikat och ett exemplar av koranen, så var risken påtaglig att du utan rättegång skulle kunna skickas till Guatanamo bay och tvingas leva i en bur.


So I started lookin' around for a light out of the dim
And the first thing I heard that made sense was the word
Of Mohammed, peace be upon him


Det var då countryrockaren Steve Earle fick en idé till en låt. Han berättade om sin idé för Elvis Costello, och Elvis kände sig tvingad att berätta för Steve att han blivit komplett galen. Steve skulle skriva en låt som gjorde att hans mamma fruktade för hans liv.

I sin iver att hitta en syndabock hade världens största armé bestämt sig för att anfalla det lilla landet Afghanistan. Civilbefolkningen i ett litet bondeland fick bomber i huvudet, av den enkla anledningen att de fötts i ett land där regimen var idioter.


If my daddy could see me now ? chains around my feet
He don't understand that sometimes a man

Has got to fight for what he believes

And I believe God is great, all praise due to him

And if I should die, I'll rise up to the sky

Just like Jesus, peace be upon him


När jänkarna röjde runt i bergen i Afghanistan på jakt efter talibaner och al qaida, tillfångatog de i stort sett alla som kunde tänkas ha antiamerikanska värderingar. Uppståndelsen blev stor när det upptäcktes att en av deras krigsfångar var amerikan.

Hans namn var John Walker Lindh. Han hade blivit muslim i sena tonåren, och han åkte till Afghanistan för att försvara landet mot sina egna landsmän. Bilder på den bundne och förnedrade John Walker kablades ut över hela världen. John Walker blev USA:s mest hatade person.


We came to fight the Jihad and our hearts were pure and strong
As death filled the air, we all offered up prayers
And prepared for our martyrdom


Steve Earle var givetvis upprörd över elfte september attackerna, men tyckte nu att hans nation blivit uppslukad av hat. Därför skrev han låten John Walker´s blues, där han i jagform berättar den hatades historia. Han ville visa att John Walker var människa, att han var någons son. Han läste på om islam och upptäckte att deras religion inte alls är hatisk till sin natur. Han ville få med i låten att muslimerna erkänner Jesus som profet, och när han hörde frasen "Det finns ingen Gud utom Allah" på arabiska hade han hittat sin refräng.


But Allah had some other plan, some secret not revealed
Now they're draggin' me back with my head in a sack
To the land of the infidel


Låten i sig väckte nästan lika stor uppståndelse i USA som tillfångatagandet av John Walker. Den förbjöds omedelbart på nästan alla radiostationer, och när CNN förmedlade nyheten sa de på fullaste allvar att de hoppades att Steve Earle hade kompetenta livvakter. Det var inte bara Steves mamma som fruktade att han skulle bli mördad. Rednecksen hatade Steve så till den milda grad, att flera av hans konserter anfölls av folkmassor som handgripligen vill hindra honom från att spela.

Allt detta Steve fick utstå kommenterar han själv med att han inte kunde låta bli att skriva låten. Tio år tidigare hade han lyckats överleva ett tungt missbruk av heroin och crack, och han säger att han tror att anledningen att Gud inte kallade hem honom då, var bokstavligen av den anledningen att han senare skulle skriva John Walker´s blues.

image101Jag tycker att Steve Earle har visat ett civilkurage av sällan skådat slag. Bono brukar beskrivas som den engagerade rockartisten, men U2:s sångare tar endast upp frågor som i stort sett alla håller med om. Ingen normal människa kan säga att de tycker att det är bra att folk svälter, därför håller alla med Bono.

Steve Earle ställde sig på den mest hatade människans sida, och riskerade hela sin karriär och sitt liv. Det är något de flesta av oss inte skulle våga göra. Han har varit kraftig engagerad i kampen mot dödsstraffet, och en gång höll han en fånges mamma i handen då hennes son avrättades. Steve försvarar inte deras brott, men han kämpar mot att hämnden och hatbegäret ska ta över våra hjärnor.

Sin kamp motdödsstraffet förklarar han med att han inte bara vill förhindra avrättningar, han vill förhindra att han skulle kunna komma till helvetet.


Steve, om det finns ett helvete så vet jag en person som aldrig kommer att hamna där. Det är du!


Del 20 - Den Hemlige blir straffad av Pokerguden

image97I går ville Den Hemlige Brodern spela en ny femdollars- turnering på pokerstars, med 5000$ i garanterade prispengar och en startstack på 3000 marker. Exakt samtidigt började det en tiodollars- turnering på Ultimate Bet med 1500 garanterade dollars, så vi bestämde oss för att parallellspela.

Brodern (som ni kan se på bilden) laddade upp med folköl och jag drack coca cola eftersom jag fortfarande var lite sjuk. Då ringde min polare Värna, som var gräsänkling och ville spela poker då han drack sitt lådvin. Värna har sin rulle på Pokerstars, så han bestämde sig för att spela samma turre som Den Hemlige.

Ironin i det hela var att turneringen på Pokerstars inte fick något övervärde eftersom 2000 personer reggade sig, men den turren jag spelade hade bara 149 deltagare och därför ett mycket litet övervärde.


Broderskapet råkade ut för en mycket kall kortlek och var efter en halvtimme nere på ungefär 2000. Jag träffade en triss med mina pocket femmor, och lyckades nästan dubbla mot någon som måste haft ett överpar på den låga floppen. Det konstiga var att han synade min jätteraise på turn, men att jag aldrig fick se hans kort då jag betade mina sista 180 i en pott på 1800 och min motståndare lade sig.

För mig gick det bra och jag låg mycket över medelstacken. Brorsan låg risigt till, men var inte shortstackad än, då han fick två kungar på näven. Han raisade rejält och fick en syn. Då floppen var Ks 9s och ett lågt kort som inte var spader, så uppmanade jag honom att ignorera färgdraget och checka. Hans motståndare gick all in och Broderskapet synade glatt med sin topptriss. Vi skrek båda till av glädje då vi fick se att den andre kille hade pockettior och inget spader.
-Det här är garanterat ditt, sa jag. Han måste träffa båda de återstående tiorna.
Men den store Pokerguden tyckte tydligen att jag hädade och visade på ett brutalt sett att jag hade fel. Turn blev en dam, och river en knekt. Så brorsan åkte ut på en runner, runner tvåhålsstege ? en bad beat där han enligt min oddskalkylator hade 98,5% chans att vinna.

Brorsan muttrade något om att det var mitt fel eftersom jag retat pokerguden, och turneringen var över för hans del.


Jag fortsatte spela min turnering, och lyckades ta en pott här och där. Brorsan reggade sig på en 45-manna sit n go, och åkte ut även där innan första blindsperioden var över. Då han fick AA på näven sa han den gamla slitna frasen vi alltid säger till varandra då vi får se raketerna:
-Kolla när jag åker ut!
Raise, reraise all in, syn av brorsan, och den andre killen träffar en triss med sina två knektar.

Den Hemlige blev trött på pokern och slog på TV:n för att se Austin Powers.


Jag var fortfarande vid god vigör i min turnering, då vi var 40 spelare kvar och tjugo fick pris. Då råkade jag ut för värsta korttorkan, och lyckades bara hålla min stack på samma nivå genom att stjäla blinds. Men medelstackarna ökade liksom mörkarna, och snart var jag inte vid så god vigör längre.

En nyckelpott som förstörde mycket för mig var då alla lagt sig och jag satt i lilla mörken med A4. Jag höjde till 600, stora mörken var 200, och fick syn. Då floppen kom med A45 rainbow checkade jag för att raisa rejält om han betade (min stack var på 3500). Min motståndare betade potten på 1200, jag gick all in med mitt två par och fick syn av AT.
-Ingen tia! Skrek jag då jag väntade på turn.
Men som vanligt fruktade jag fel kort, för turn blev en femma. Vi hade båda tvåpar, men hans kicker var bättre. Rivern blev en dam och räddade mig till en delad pott.

Fortsatte att få kalla kort, och snart var jag shortstack. Jag lyckades hålla mig från att bli utblindad genom att då och då gå all in och aldrig få syn.

Då vi var 26 personer kvar fick KJ suited på näven och gick all in. Jag hade bara 2700 i stacken, alla spelade råtajt i bubblan, och om alla skulle lägga sig så skulle jag få potten som med antarna var elvahundra. Jag fick syn av stora mörken som hade A9. Floppen innehäll varken ess, nior, kungar eller knektar. Dock fanns det två ruter, så jag hade 15 outs. Tyvärr kom ingen av dessa outs vare sig på turn eller river, så jag åkte ut på bubblan.


Värna ringde en stund senare och berättade att han lyckats överleva tills det var trehundra kvar i turneringen på Pokerstars. Så han hade tjänat tre dollar.


Den Hemlige Brodern och jag såg på Uppdrag mord, och sen så gick jag hem.


Del 19 - Mina sista pengar gick till penicillin

image95Några timmar innan jag skulle lägga mig i tisdags kände jag hur jag blev tjockare och tjockare i halsen. Jag var tvungen att gå och spotta hela tiden, för det kändes obehagligt att svälja saliven. I flera dagar hade jag haft lite ont i halsen. Precis som den här dagen hade det varit ganska lindrigt på dagen, för att precis som Björn Skifs sjunger bli värre framåt natten.

Den sista timmen jag var uppe blev det ännu värre. När jag gick och lade mig placerade jag en hink att spotta i bredvid sängen. Jag var tvungen att försöka ligga på mage, för om jag låg på rygg så kändes det som att jag skulle kvävas av min egen saliv.

Så det första jag gjorde igår var att ringa till vårdcentralen. Min hals var lite bättre då, men jag förklarade för kvinnan jag pratade med hur natten hade varit, och att jag mått helt okej på dagarna men att nätterna varit illa.

Svaret jag fick av vår eminenta sjukvård, var att det inte fanns någon möjlighet att träffa någon läkare den dagen. Men om jag ringde dagen efter så kanske jag kunde få en tid.

Uppgiven lade jag på luren. Det var inte första gången jag hade haft liknande problem med min vårdcentral.

Jag skrev en blogg om Dermot Bolger och funderade sen över min situation. Jag kom fram till att jag inte stod ut med att uppleva en natt till med en hink bredvid sängen. Så jag ringde till vårdcentralen igen, och sa att jag sover med öppen mun i framstupa sidoläge, för att inte kvävas av min egen saliv. Det tog skruv, och jag fick en tid en timme senare.

Då jag var på vårdcentralen fick jag ungefär fem minuters kvalitetstid med en läkare. Hon tittade mig i halsen, ställde några frågor och gav mig sen ett recept på en dunderkur penicillin.

Jag gick till apoteket och var tvungen att lägga min absolut sista hundring på medicin. Som tur var har jag potatis, kebabkött, två ciggpaket och en halv dosa snus. Förhoppningsvis får jag pengar i morgon, så jag ska nog överleva.


Väl hemma spelade jag en sit n go. Jag lyckades komma tvåa i denna enbordsturnering, efter att ha varit kraftig chipleader i heads upen. Flera gånger räddade rivern min motståndare på de mest osannolika vis. Men jag kom åtminstone på prispallen.

Efter pokern stekte jag lite färskpotatis (jag hade kokat den medan jag spelade) och kebabkött.

Jag tog en kaffe efter maten och ringde till Stony. Då jag berättade om mina halsäventyr blev Stony lite hypokondrisk och kände sig tjock i halsen han också.

Stony var på väg till Bishops (där min polare Björna jobbar) för att dricka bira med Petter, Gorben och Tilly. Jag hade varken råd eller lust att hänga med, så vi sa att vi eventuellt skulle höras dagen efter.

Surfade lite och hade precis börjat kommunicera via msn med Den Hemlige Brodern, då jag fick ett sms. Det var från Björna och löd: Gorben har druckit fyra pints på 45 min.

Gorben håller stilen, tänkte jag, och skrattade lite för mig själv.

Jag hade ingen som helst feber, och inte så ont i halsen längre. Men eftersom jag antog att mina semesterfirande kompisar inte ville bli smittade med halsfluss, så bestämde jag mig för att sitta hemma trots att vädret var fint.

Reggade mig på en enbordsturnering, där jag fick en totalt iskall kortlek. Jag lyckades knappt vinna en pott, innan jag åkte ut som femma då jag ställde in med 44 och fick svar av AQ.

Efter att ha tagit tag i en disk som jag ignorerat i flera dagar, så spelade jag ännu en sit n go. Den här gången kändes det som om allt funkade. Jag tyckte att jag spelade mycket bra, och lyckades undvika några riktigt jävliga utdragningar. Från femte handen var jag chipleader, och tappade aldrig den positionen. Då vi var tre kvar hade jag 80% av alla marker, så jag lyckades ta en förstaplats utan att någonsin ha känt mig hotad.

 

image96Jag avslutade pokern precis lagom för att hinna se säsongspremiären av Weeds. Gårdagens två avsnitt var riktigt roliga, och det verkar som om huvudpersonerna nu kommer att börja producera och sälja gräs i större skala. Det enda kruxet är att Nancy har haft sex med en DEA-agent, men det löser sig nog. Klockan elva var det dags att slå över till kanal nio, för då började Uppdrag Mord som jag ser varje vardagskväll.

Mitt under snutserien från Baltimore ringde Den Hemlige Brodern och berättade att han just vunnit en sit n go för 45 personer. Jag brukar vara väldigt nöjd med att jag endast investerat 70 kronor i pokern, och sedan lyckats bygga rulle från det. Men min bror har faktiskt inte investerat en krona, utan börjat med en andraplats i Dilba- freroll, och har nu en helt okej rulle för att spela femdollars- sit n go.

Surfade lite på Prosharks och Expecting Rain och kollade sen statistiken för min blogg. Till min stora glädje hade jag slagit nytt rekord, och hade haft mer än dubbelt så många unika besökare på en dag, som mitt tidigare rekord.

Jag somnade framför Law and Order.


Dermot Bolger - En Irländsk gigant

image83Jag är ständigt på jakt efter nya romanförfattare att läsa. För cirka tio år sen, så berättade min polare Mästarn att han läst en intervju med Iggy Pop, som starkt rekommenderade den irländske författaren Dermot Bolger.

På biblioteket hittade jag romanen Vägen hem, som tydligen var den bok som imponerat Mr Pop. Jag blev lika tagen som Iggy.

Till en början verkade Vägen hem vara en slags irländsk variant av Ulf Lundells Jack, där två unga män söp och rökte brass i Dublin. Men då jag läste vidare utvecklades romanen till något mycket mer, en oerhört stark kritik av det irländska samhället på åttiotalet. Huvudpersonen blir genom olika händelser fiende med två gamla bröder, den ene fabriksägare och den andre politiker. Genom denna intrig, som har starkt våldsamma inslag, tecknar Bolger ett mycket otäckt porträtt av ett irland som exporterar sina unga som billig arbetskraft till övriga europa, samtidigt som deras hemland förvandlas till en stor grön turistattraktion.

image84Jag läste två romaner till av Dermot Bolger, Ett andra liv och Sången från Donegal, och gillade båda två. Bolger skriver moderna, urbana, irländska romaner, som inte på något sätt romantiserar den gröna ön. Istället kritiserar han Irland och delar av landets historia, och berättar historier från de delar av samhället som den irländska turistinformationen inte vill höra talas om.

Dermot Bolger är en man som gjort otroligt mycket för den irländska nutidslitteraturen. Han föddes 1959 i en förort till Dublin. Som ung arbetade han bland annat på fabrik och som bibliotekarie. Samtidigt startade han förlaget Raven arts press. Bolger ville inte att irland skulle leva på gamla meriter då det gällde litteratur. Så förutom Bolgers egna tidiga alster, så publicerade förlaget även flera antologier av unga irländska författare.

Under en period var han ordförande för Music base. En organisation som gratis gav råd och stöd till unga musiker, så att de inte skulle bli lurade av musikindustrin.

Bolger har förutom nio romaner skrivit ett antal diktsamlingar och samt ett flertal pjäser som har satts upp på Irland, i Storbrittanien och även spelats in som radioteater för Sveriges radio.

Numera är Dermot Bolger en av irlands mest respekterade författare, och han har fått ett antal tunga priser för sitt författarskap - bland annat Samuel Becket award.

image87Trots att han producerar allt denna litteratur, har han forfarande tid att kämpa för de unga författarna på irland. Därför tar han sig då och då tid att sätta ihop antologier med modern irländsk litteratur, där han publicerar unga infödda irländare såväl som författare av irländsk börd från andra delar av världen.

Tyvärr så har de svenska förlagen slutat att intressera sig för Dermot Bolger, och inga av hans böcker har blivit översatta till svenska de senaste tio åren. Jag har dock lyckats få tag i hans romaner på engelska, och kan med glädje meddela att Bolger fortsätter att kritisera det irländska samhället från insidan. I The Valparaiso voyage från 2001, som handlar en spelmissbrukare som återvänder till Dublin tio år efter att han har fejkat sin egen död för att undkomma skulder, handlar det fortfarande om korrupta politiker och affärsmän. Men här skriver Bolger också om det nya Irland, som inte längre exporterar arbetskraft, utan tar emot ett stort antal invandrare och flyktingar. Han berättar om hur ett folk, som för bara någon generation sedan möttes av skyltar i Liverpool som sade "No blacks, no Irish, no dogs", nu själva behandlar invandrare lika illa i sitt eget land.

Dermot Bolgers senaste roman, The Family on Paradise pier, tycker jag är hans mästerverk och jag tror att det är romanen som han har velat skriva i hela sitt liv. Genom en familj från Irlands nordvästra kust, berättar han om Irlands och europas historia under första halvan av 1900-talet. Det handlar om tre syskon och romanen utspelar sig på Irland under första världskriget, i Sovjetunionen under Stalin, i Spanien under inbördeskriget och slutligen i England och Irland då andra världskriget slutar.

image88The Family on Paradise pier bygger på samtal Bolger haft med en gammal hippiekvinna som Dermot träffat då han liftade runt i sitt hemland som tonåring. Denna kvinna har faktiskt en liten roll redan i den tidiga romanen Vägen hem, och Dermot Bolger har tydligen fortsatt att besöka henne ändå fram till hennes död år 2000, för att höra hennes historier.

Något svenskt förlag borde omedelbart ta på sig ansvaret för att översätta The Family on Paradise pier till svenska.


Vad jag rekommenderar: För er som enbart läser på svenska så rekommenderar jag Vägen hem och Sången från Donegal. Ni som läser på engelska måste bara läsa Family on Paradise pier, men The Valparaiso voyage är också en otroligt läsvärd roman.


Del 18 - Tisdag i ett blåsigt Vadstena

image73

Vaknade klockan elva. Efter att ha ätit frukost och duschat, bestämde jag mig för att spela poker till klockan två, då mina pengar borde komma in från Neteller. I den första enbordsturneringen åkte jag ut ganska tidigt på en riktig klassiker. Efter raise, reraise och ännu en raise, var jag och en kille all in före floppen. Det var jag som drog det kortaste strået med mina KK, eftersom han givetvis hade AA. I den andra jag spelade åkte jag ut lika tidigt. Den här gången var det jag som hade raketerna, men jag drog ändå det kortaste strået på floppen 789, eftersom jag bara inte kunde tro att min motståndare synat mina kraftiga raise preflop med JT. Det hade han.

Frustrerat reggade jag mig på en tredje. Då jag spelat en stund ringde min gamle polare Stonevalley, som jag inte umgåtts med så mycket de senaste två åren eftersom han blivit sambo, plastfarsa och har flyttat till Skäggetorp. Stony hade semester och var gräsänkling, så vi bestämde att träffas på stan, så fort jag spelat klart pokern.

I den tredje enbordsturren kom jag äntligen på prispallen, men jag var ändå frustrerad eftersom en tredjeplats gjorde att jag ändå låg back denna tisdagsförmiddag.

Innan jag gick ner till stan kollade jag min internetbank, och mycket riktigt hade mitt blygsamma uttag från pokerkontot kommit in.


Regnet låg i luften då jag kom ner till stan, så Stony och jag tog en kaffe på en uteservering under en markis. Gräsänklingen berättade att sambo med dotter skulle befinna sig i Ullared till på fredag. Dagen innan hade han varit i Norrköping för att se en match med IFK, tagit en öl med nån jobbarkompis efteråt, och varit på vippen att missa tåget hem.

Även denna dag ville Stony hitta på något, men ingen av oss var direkt sugna på att hinka bira. Efter att ha bollat och förkastat ett par förslag, så bestämde vi oss för att först åka till Motala och äta skräpmat, för att sen åka vidare till Vadstena eftersom den lilla staden är fin på sommaren.

Vi satte oss i Stonys bil och åkte iväg. Då vi kom en bit utanför stan började det ösregna, och vi började ångra att vi bestämt oss för en utflykt. Men då vi närmade oss Motala började solen skina igen.

Väl i Motala tyckte vi inte att någon pizzeria såg lockande ut, utan bestämde oss för att vi lika gärna kunde äta i Vadstena. Då vi kom fram dit stannade vi vid första bästa skräpmatshak, där Stony tog en kebabtallrik med ris. Själv beställde jag en megarulle med pommes.

Jag trodde att jag skulle få en kebabrulle och ett fat med pommes frittes. Men det visade sig att pommesen låg inne i kebabrullen, vilket kändes väldigt underligt.

Nåja, med lite mat i magen började vi promenera runt i Vadstena. Överallt såg vi olika plakat om saker som hände i Vadstena. Det var stor partykväll med billig bärs på Sjömagasinet på måndagar, pubquiz med musikfrågor på torsdagar, och en massa andra aktiviteter på fredagar och lördagar. Men på tisdagar hände absolut ingenting. Vi hade tänkt att vi kunde titta på någon konstutställning, eftersom det finns många gallerier i Vadstena. Tyvärr var klockan strax efter sex, så alla gallerier var stängda.

Vi fortsatte ströva runt och titta på halvtomma uteserveringar, och några killar som åkte vattenskoter ute i vattnet. Det var otroligt blåsigt, och jag fick hålla hårt i hatten för att vara säker på att min svarta Stetson inte för evigt skulle försvinna i Vätterns gap.

Jag föreslog att vi skulle försöka få tag i några nunnor, och få in dem på den breda vägen. Men Stony trodde att det skulle vara lättare sagt än gjort, och påtalade dessutom faktumet att han var sambo. Så efter en timme tyckte vi att vi sett allt som fanns att se i Vadstena, och bestämde oss för att åka hem.

Då Stony skulle släppa av mig i Hejdegården blev han lite nostalgisk av att se sina gamla hemtrakter. Så vi tog en kaffe vid fiket, och sen en kort promenad längs Stångån.

Efter det tog vi adjö, och beslöt att höras i morgon för vidare upptåg.

image80Då jag kom hem spelade jag ännu en enbordsturnering. Även denna gång blev jag utan prispengar. Jag hade två kungar på näven, hade höjt ordentligt innan flopp, och betade hårt då bordets högsta kort var en tia. En kille dubblade min bet, så jag gick all in och då han synade antog jag att jag skulle få se AT eller kanske en något bättre syn med till exempel QQ eller JJ.
Jag blev något förvånad då jag så att min motståndare hade varit optimistisk nog att syna med QT. Turn var en dam, och för att riktigt trycka ner min nos i förlusten så var rivern ännu en tia.

En dålig pokerdag. Men eftersom pokern gått mycket bra en lång period nu, så kan jag ta såna förluster utan att oroa mig för mycket eller tilta.

Nu skriver jag det här. Snart ska jag se på Uppdrag mord. Jag fortfarande inte kunnat bestämma mig för vem som har tuffast hatt i den serien - Pembleton eller Lewis.


Bob Dylan - Let us not talk falsely now the hour is getting late

image62När jag var i övre tonåren var romanen Jack av Ulf Lundell min absoluta favoritbok.

"yes, to dance beneath the diamond sky, with one hand waving free". Så stod det på första sidan i Jack, och det citatet från Bob Dylans Mr Tambourine man bildar tema för hela boken. Jag tyckte citatet var brilliant, och det fick mig givetvis att börja fundera över vem Bob Dylan egentligen var.

Mina kunskaper om Robert Zimmerman var högst begränsade. Jag hade hört Blowin in the wind och The times they are a-changin´ och trodde följaktligen att Bob Dylan var en protestsångare. När jag tänkte på Dylan tänkte jag på tidigt sextiotal, vietnamkrig och medborgarrättsrörelse. Inget fel i det, men det lät lite tråkigt i mina öron. Inget att sjunga rock´n´roll om.

Efter några års funderingar köpte jag till slut en Dylan- skiva. Jag köpte den i en affär för begagnade vinyler, Get back records som då låg på Klostergatan. Skivan var billig och jag köpte den enbart för den där låten, Mr Tambourine man.

Jag trodde att jag köpt en skiva av en folkmusiker som sjöng protestsånger, och kom hem med Subterranen homesick blues (finns också med titeln Bringing it all back home), en av rockhistoriens tre bästa album. (De två övriga är Highway 61 revisited och Blonde on Blonde, också de av Bob Dylan.


Väl hemma i min nyinförskaffade etta, jag hade just flyttat hemifrån, öppnade jag en folköl och lät nålen landa på titellåten. Det jag fick höra var definitivt inte en protestsång kompad av akustisk gitarr. Det var världens rock´n´roll- drag. Låten bara pumpade sig in i mig, jag hade ingenstans att ta vägen och det var bara att ta emot. Och texten, vilken jävla flyt i texten. På två minuter lyckades Bob ge mig ett flertal brillianta visdomsord, kamoflerade till helsköna rockstrofer. Sanningar som komprimerade hela problematiken med att vara människa. "You don't need a weather man to know which way the wind blows", "Don't follow leaders, watch the parkin' meters".

Jag lyssnade vidare på plattan. Maggies farm var suverän, Love minus zero den vackraste kärlekslåt jag dittills hört, (det skulle dröja flera år innan jag hörde Wedding song eller Sara), och de andra låtarna på skivan var med beröm godkända allihop.


Så vände jag på skivan och där kom det, det akustiska. Men det var inga enkla protestsånger av typen "de svarta måste registrera sig, så att de kan rösta". Nej, det var långa vackra dikter med fraser som fick mig att drömma mig oändligt långt bort från min lilla etta i Linköping, och låtarna var befolkade av lika många intressanta personligheter som en hel roman av Dostojevskij.

Äntligen fick jag höra låten som dragit till sig mitt intresse, Mr Tambourine man, och jag älskade varenda ord som Bob sjöng för mig. Jag kan inte säga att jag förstod texten till fullo, men känslan jag fick i hela kroppen av att höra texten gjorde att jag mycket väl förstod varför Ulf Lundell hade använt ett citat från låten.

Nu kanske jag har brassat av alla superlativ som finns, men känslan jag fick av att höra Mr Tambourine man och Subterranen homesick blues var ingenting jämfört med när jag hörde It´s alright ma (I´m only bleeding). Jag har varken tidigare eller senare hört en akustisk låt med ett sånt jävla drag. Riffet naglar fast lyssnaren, ställer honom mot väggen och säger: lyssna nu grabben, det är allvar nu.

Och texten, den var ännu svårare att förstå än Mr Tambourine man, men då jag hörde It´s alright ma första gången så var det den bästa rocktext jag någonsin hört. Och känslan som Bob sjunger denna text med, den går inte att överträffa.

På sju minuter lyckades en artist jag tidigare knappt känt till slunga mig mellan hopp och förtvivlan, och få mig att känna alla känslor i registret däremellan. Strofer som "he not busy being born is busy dying" eller "if my thought-dreams could be seen, they'd probably put my head in a guillotine" skrämde skiten ur mig. Men Bob lugnade mig i slutet av varje vers genom att säga It´s alright ma. När den sista meningen It´s life and life only ekat ut tillsammans med det sista ackordet hade jag redan tagit ett viktigt beslut.

Den här låten skulle spelas på min begravning.


(Efter femton år som Bob Dylan- fantast, har jag blivit tvungen att korrigera detta beslut. Efter mycket funderande har jag kommit fram till att All along the watchtower är världens bästa låt, både textmässigt och musikaliskt. Det är den låten som ska spelas på min begravning, tillsammans med Thåströms Jag är en idiot.)


Bonniers rocklexikon och Hasse på Get back records var mig till stor hjälp en tid framöver. Varje vecka kom jag hem med en påse med någon Bob Dylan- skiva. Highway 61 revisited, Blonde on Blonde och Blood on the tracks övertygade mig om att det inte var en tillfällig förälskelse jag råkat ut för.

Sen dess har jag lagt ner ofantligt mycket tid och pengar på Bob Dylan. Hur mycket pengar jag spenderat vågar jag knappt tänka på, men jag har precis allt officiellt material som Bob Dylan någonsin spelat in, plus några bootlegs. Ett femtiotal CD- skivor, något mindre antal på vinyl, samt lite DVD- filmer och böcker. Jag har sett Dylan live elva gånger i tre länder.

Hur mycket tid jag lagt ner är helt omöjligt att räkna, att lyssna på Bob Dylan, läsa om Bob Dylan, prata om eller tänka på Bob Dylan, måste röra sig om flera års effektiv tid. Men jag ångrar inte ett öre, inte en sekund.

Dylan har skrivit så ofantligt många låtar, så vad som än händer i mitt liv kan jag hitta något i Bobs texter som relaterar till det. Jag antar att strängt religiösa människor använder sig av Bibeln på samma sätt.


   

Vad jag rekommenderar:
I alla musikälskares hem borde det finnas ett exemplar av Highway 61 revisited (som blev utnämnd till 1900-talets bästa skiva av Aftonbladet vid millenieskiftet). Dessutom rekommenderar jag er att även införskaffa de andra två skivorna i Bob Dylans heliga treenighet från 1965 och 1966, nämligen Subterranen homesick blues och Blonde on Blonde.

Gillar ni dessa skivor, så kommer ni inte att bli besvikna på Blood on the tracks eller John Wesley Harding.

Jag avråder starkt från att köpa någon kärlekslöst ihopsatt samlingsskiva. Istället tycker jag att ni i så fall ska köpa Live 1975, för den skivan innehåller många av hans bästa låtar i riktigt bra versioner.


Ny bloggserie på gång

Hej kära läsare!

Förutom min dagboksliknande serie Ur hand i mun, så kommer jag i fortsättningen ha en serie där jag berättar varför jag gillar en viss musiker eller författare. Jag har inga som helst ambitioner att vara objektiv, utan mina tänkar kommer att vara strängt personliga från min synvinkel.

Hoppas att ni kommer att gilla dessa texter. Först ut i serien blir givetvis min stora passion - Bob Dylan.

Vänliga hälsningar Olof

Del 17 - En yrande blogmaster får till slut sina pengar

Jag vaknade strax efter klockan tio i morse. Den första tanken som slog mig var att idag så måste pengarna komma från Neteller. Annars är det panik.

För femte dagen i rad så åt jag ingen frukost, utan tog en slät kopp kaffe framför en enbordsturnering. Det blev en andraplats, vilket kändes mycket bra eftersom det inte gått så bra den här veckan. Jag har visserligen gått plus, men mitt resultat har inte varit alls i närheten så bra som det brukar. Det känns som om jag faktiskt inte har spelat mitt bästa spel de tre senaste dagarna, och det tror jag beror på näringsbrist.

Varje dag har jag väntat till långt fram på eftermiddagen innan jag ätit något. Även om man blir mätt på en middag bestående av enbart potatis eller enbart spaghetti, så vore det en lögn att påstå att en sån måltid innehåller alla delar av kostcirkeln.


image59Efter att ha duschat promenerade jag ner till trädgårdsföreningen för att möte Björna och hans son Jibrail. Regnet hade gjort att den konstgjorda lilla bäcken var ovanligt ström, så Jibbe och jag slängde i pinnar och tittade när de flöt i väg mycket fortare än vanligt.

Hela tiden var jag trött och hade lite ont i huvudet. När Jibbe ville att jag skulle hålla honom i handlederna och snurra runt honom i luften blev jag mycket yrare än vad jag brukar. Så när klockan närmade sig två, kände jag att nu måste jag ha i mig någon mat.


 

Jag gick in till stan för att kolla om mina pengar kommit in på kontot. Det var fyra personer före mig i kön, och när det var min tur slutade givetvis automaten fungera.

Vid nästa minutenautomat slöt jag ögonen samtidigt som jag lät mitt kort glida in. Jag mumlade de fraser ur Fader vår jag kunde komma på, för om inte pengarna kommit nu skulle jag snart svimma av näringsbrist.

Automaten rasslade och, klonk, ut kom sexhundra kronor. Jag tittade upp mot himlen och viskade: tack, innan jag tittade på kontoutdraget. Till min stora glädje fanns det mer pengar, vilket betydde att det inte var bara ett uttag från neteller som kommit in ? utan det var två stycken! Det innebar att det uttag jag gjort för att kunna åka ner till Visfestivalen i Västervik, också kommit in i rättan tid.


Med raska steg gick jag till närmaste kebabbar, där jag på fem minuter glufsade i mig en stor kebab och en coca cola. Jag kände hur energin kom tillbaka till min kropp, och var mycket glad i hågen då jag gick tillbaka till Trädgårdsföreingen.

När jag var tillbaka i lekparken ville Jibrail leka att han var en viss, tunnhårig bloggare från Linköping, så han tog hatten från mitt huvud och drog på sig min kavaj. Hur det såg ut kan ni se på bilden.

Björna och jag lämnade Jibrail hos Björnas ex. Då var det dags för mig att möta Old Mother vid resecentrum och för Björna att gå till jobbet.

Old Mother steg av en Swebus från Göteborg, där hon hälsat på Old Brother. Hon hade en timme att slå ihjäl innan hon skulle åka vidare mot Västervik, så jag höll henne sällskap till tåget kom.

Jag tog en sväng förbi lågprisaffären, där jag handlade sex askar cigg, en dosa snus, dasspapper och kattmat.

Väl hemma matade jag två mycket lyckliga katter, och gick sen ner i tvättstugan och slängde i två maskiner.


Nu sitter jag och skriver det här. Kvällen kommer att ägnas åt tvätt, lite poker, och lite TV. I morgon bär det av till Västervik, med Ulven och Lady Wolf. Det brukar vara otroligt mycket folk på visfestivalen, så jag tror vi kommer att ha det kul. Det gäller bara att undvika de mest publikfriande krogarna, om vi inte vill ha våra hjärnor urholkade av taskiga trubadurer som lirar Tomas Ledin och Gyllene tider.

Jag ska bo billigt på Old Mother Bed and Breakfast. Ett mycket prisvärt alternativ med trevligt personal, sköna sängar, rena lakan, tillgång till kyl, frys, TV och telefon. Det enda som kan vara lite påfrestande är att gästerna tvingas att spela kort med föreståndarinnan, en äldre dam som knappt vet skillnaden på hjärter och klöver. Men det är det värt.

Jag kommer inte hem från Västervik förrän på söndag, så det här blir förmodligen veckans sista blogg.


Dom försöker besegra mig

image54

Då jag var tonåring gjorde jag som så många ungdomar revolt mot samhället. Trots att det var tio år efter att Sid Vicious dog, och både Ebba Grön och The Clash hade lagt av, var det punkrörelsen som var den största influensen till min revolt.

Många punklåtar handlar om hur tråkigt det är att vara en knegare. Jag ville absolut inte leva ett liv som bestod av 40 timmar i veckan på ett jobb jag hatade, och på kvällarna vara så trött att det enda jag orkade var att se på skräp-TV. Jag ville göra något annat.

Min kompis Kulman, som var inne på samma linje som jag, skaffade en gitarr för att försöka bli rockstjärna. Jag, som slukat böcker sen jag var mycket liten, drömde om att bli författare.

Då vi slutade gymnasiet blev båda jag och min kompis arbetslösa. Till en början var vi inte alls bekymrade över detta faktum. I början av nittiotalet var socialbidragen något högre, och cigaretter och mat var mycket billigare. Vi, som hade levt på studiebidrag, hade inga större ekonomiska krav till en början, utan klarade oss på våra bidrag. Kulman ägnade mycket tid åt gitarren. Jag läste otroligt mycket böcker under denna period, samt gjorde några tappra försök att skriva noveller.

Men med tiden så blev vi trötta på att vara arbetslösa. Även detta liv blev i längden monotont, och vi upptäckte att de kompisar som börjat jobba hade råd att leva mycket roligare liv and vad vi gjorde.


Så jag bestämde mig för att försöka hitta ett jobb som åtminstone var lite tillfredställande för mig. Det enda jag kunde tänka mig, förutom att bli författare, var att jobba som journalist. Det skulle innebära att jag fick skriva, och att jag hade en liten möjlighet att göra min röst hörd och påverka samhället.

Så jag började på Journalistlinjen på Bona folkhögskola där jag gick i två år. Kulman flyttade lite längre än till Motala, och började på en gitarrskola för rockmusiker i Los Angeles.

Då jag slutade på journalistlinjen hittade jag inget jobb. Därför gick jag några enstaka kurser på universitet, och började med Konst- och bildvetenskap. Jag tänkte att jag kunde bli någon slags kulturjournalist. Vanliga nyheter gjorde mig inte så upphetsad, utan jag ville skriva om kultur i bred bemärkelse, och få chansen att vara med i samhällsdebatten.

Parallellt med mitt studerande började jag skriva på en roman. Efter tre terminer på universitetet var jag trött på att plugga. Istället för att läsa om vad andra gjort ville jag göra något själv. Så jag slutade skolan, och skrev på romanen på heltid.


När romanen var färdig skickade jag runt den till olika förlag, samtidigt som jag sökte alla slags jobb. Det blev ett par år då jag tog emot refuseringsbrev, och jobbade som elevassistent, croupier och vårdare. Jag skrev kulturkrönikor och recensioner åt olika tidningar, men inget förlag blev intresserade av min roman. Jag hade tänkt mig att skriva en till, men det var svårt när jag jobbade. Att leva på socialbidrag igen var inget som lockade mig, och jag hade svårt att förmå mig att börja på ännu en roman, eftersom jag visste att det skulle innebära x antal månaders jobb som jag eventuellt aldrig skulle tjäna en krona på.

Då fick jag helt plötsligt äntligen ett vikariat som journalist. Jag trodde att det vikariatet skulle leda vidare till något. Men då det var slut sökte jag fruktansvärt många journalistjobb utan någon som helst framgång. Då började jag söka alla möjliga slags jobb igen, men det gav inte heller något resultat. Jag upptäckte att okvalificerade jobb hade bisarrt många sökande, och chansen att få ett av dessa jobb var mikroskopisk.


Nu har jag varit arbetslös i två år, och stundtals håller det på att knäcka mig. Borgarna sänkte min ersättning med 1700 kronor i månaden efter skatt, och om det inte var för de småpengar jag drar in på poker skulle jag knappt ha råd att gå utanför dörren. Ibland känns det som om jag lever ett liv helt utanför samhället. Jag har alldeles för lite socialt liv, och tillbringar stor del av min tid på internet.

I nuläget skulle jag ta i stort sett vilket jobb som helst, bara jag får en avlöning varje månad och ett normalt liv med arbetskamrater. Jag funderar på att ta en kurs i vad som helst som ger mig en bra chans att få jobb.

Då och då sätter jag på en gammal punkskiva med till exempel The Clash eller Ebba Grön. När jag lyssnar på Career opportunities, Vad skall du bli eller Sno från dom rika, så minns jag mina gamla punkideal och inser jag att jag snart har blivit besegrad av samhället. Politiker och arbetsgivare vill ha en viss procent arbetslöshet, för då kan de få människor dit de vill. De vill att arbetslösa ska stå på sina bara knän och tigga om lågavlönade, tråkiga jobb som i längden kommer att döda våra hjärnor och knäcka våran livslust. De vill att de som har jobb av rädsla för att bli arbetslösa inte ska våga bråka om sina rättigheter eller ställa höga lönekrav.


Jag tycker att situationen i vårt land har blivit hemsk, och att det pågår ett slöseri med mänskliga resurser. Om jag till exempel fick gå en svetskurs som gav mig jobb, skulle jag absolut göra det. Men egentligen tycker jag det är synd. För jag vet att jag aldrig kommer att bli någon riktigt bra svetsare, och det är ett slags slöseri om jag skulle ägna tjugo år av mitt liv åt det yrket. Men jag vet att jag är en riktigt bra skribent, och världen skulle vara en bättre plats om jag fick skriva istället för att svetsa.


Del 16 - Stuck inside of cyberspace with the Linköping blues again

image49Mina pengar har fastnat i cyberspace. Jag gjorde ett uttag från pokerkontot förra söndagen, för jag visste att jag skulle vara pank framåt helgen. Om jag tar ut pengar en söndag brukar jag i bästa fall ha dem på kontot onsdag eftermiddag, och i värsta fall på fredagen.

Pengarna kom inte vare sig i onsdags eller i torsdags. Men då var jag så säker på att jag skulle få pengar på fredagen, att jag på torsdagskvällen bestämde mig för att bränna mina övriga pengar på biljard och öl.

I fredags drog jag mig så länge jag kunde, och väntade fram till klockan två innan jag kollade min internetbank. Vid alla mina tidigare uttag från Neteller, har det varit så att om inte pengarna är inne 14.00, så får man vänta till nästa dag.

Jag blev mycket förvånad och fick nästan panik, då det fortfarande inte hade kommit in några pengar på mitt konto. Eftersom jag var helt luspank så var jag tvungen att ringa till Ulven, som räddade mig genom att låna ut trehundra spänn över helgen.


Helgen tillbringade jag i sällskap med den hemlige brodern. Vi tog några folköl, spelade lite parallellpoker, och tittade på ett antal avsnitt av den utmärkta serien Freaks and Geeks.

Freaks and Geeks rekommenderar jag alla att se. Jag skulle kunna beskriva den som ett Beverly Hills, med skillnaden att det inte handlar om några rika ungar och att det utspelar sig i början av åttiotalet. Manuset är tusen gånger bättre skrivet och allt är mycket, mycket trovärdigare.

Precis som I Beverly Hills handlar det om två syskon. Lillebrorsan Sam är en nörd (Geek) som gillar Star Wars och Steve Martin- filmer. Han och hans kompisar är en liten grupp som håller sig för sig själva och står långt utanför det sociala high school- livet.

Storasyster Lindsay är ett mattegeni som tröttnar på att vara plugghäst och börjar i stället att umgås med skolans drägg (Freaksen), som ägnar sig åt att skolka, röka gräs och älskar Led Zeppelin.

Freaks and Geeks är en av de bästa ungdomsserier jag någonsin sett. Jag skulle aldrig uppmana någon att ladda ner den från nätet, eftersom det är olagligt. Men om ni hittar DVD-boxen, så tycker jag ni ska köpa den.

I söndags var jag så säker på att jag skulle få pengar dagen efter, att jag lånade ut mina sista pengar till ett ciggpaket åt den Hemliga brodern.


Igår spelade jag ett par enbordsturneringar i väntan på att klockan skulle bli två. Till min stora förvåning hade det fortfarande inte kommit några pengar. Jag ringde till Neteller, och fick beskedet att något uttag aldrig blivit registrerat. Det hade blivit något fel, och pengarna var kvar hos Neteller.

Så det var bara att göra samma uttag ännu en gång, och den bistra verkligenheten är att jag måste vänta ytterligare tre till fem bankdagar innan jag får några pengar.

Jag hittade några enkronor i en ficka, och en bit panerad torskfilé i frysen. Så jag gick och köpte ett halvt kilo färskpotatis till torsken och fick i alla fall lite mat i magen.

Lite senare lånade Den Hemliga Brodern en hundring av sin farsa, och kom ner med ett ciggpaket till mig. Så jag överlevde dagen.

Men det finns ingenting som gör en människa så hungrig, som vetskapen om att man inte har någon mat. Sent på kvällen, då jag tittade på My name is Earl, började det kurra i magen. Jag letade igenom kyl, frys och alla skåp i köket efter vad som helst som var ätbart. Lyckades faktiskt få ihop ingredienser till lite nattmat. Det blev spaghetti, och en pastasås bestående av krossade tomater, chilisås och ytterst lite kebabkött.

Nu är det tisdag, och jag har inget snus, ingen mat och jag röker på mina sista cigaretter. Det känns väldigt ironiskt, eftersom 1600 kronor av mina pengar ligger och svävar i cyberrymden, någonstans mellan Neteller och Swedbank. Men jag har överlevt knapra dagar förut och jag vet att pengar är på väg.


Snart ska jag dra en enbordsturnering och lyssna på Sommar i P1. Dagens Sommarpratare är nämligen Åsa Linderborg, som jag anser är en av Sveriges bästa kulturskribenter. Jag älskar hennes artiklar i Aftonbladet, och ser verkligen fram emot att få höra henne prata.


Bob Dylan kan spela skjortan av vem som helst

image46

Jag tror att Bob Dylan är en utmärkt pokerspelare. En viktig talang vid pokerbordet är att variera sin spelstil, och byta vid oväntade tillfällen. Bob är en mästare på att byta stil. Han började som folksångare med samvete och flanellskjorta, ömsade plötsligt skinn till ascool rocker på speed iförd kavaj, blev senare fanatiskt religiös och predikade oavbrutet.
Man måste anpassa sin stil till det övriga bordet, och en bra taktik brukar vara att spela tvärtom mot hur resten av bordet spelar.
När världen befolkades av hippies på LSD med blommor i håret på väg till Woodstock, tog Bob på sig kostymen, skrev texter baserade på bibeln och lirade country. Dylan kan lira tight vid ett löst bord, och bete sig som en galning vid ett tight.
Bob kan ha ett stenansikte när det behövs, och det är så gott som omöjligt att försöka läsa vad han tänker. Men han är också en mästare på trash talk. Om ni någon gång sett en intervju med Dylan, så vet ni vad jag menar. Han förvirrar journalister så till den milda grad att de stammande försöker svara på sina egna frågor istället för att få svar av Bob. Han ljuger oavbrutet utan att blinka, och bekymrar sig inte det minsta om det han säger motsäger det han hävdade en halvtimme tidigare.

image47image48

Jag tror att Dylan utan problem skulle kunna snacka bort Phil Ivey och Gus Hansen, och få dem att lägga varsin kåk, när Bob själv har par i tvåor..

Ni har väl inte missat Irvine Welsh?

Väldigt många harsett filmen Trainspotting  men inte alls lika många känner till författaren bakom succéfilmen. Då jag anser att  Irvine Welsh är en av de bästa nu levande författarna i världen, så tycker jag att han förtjänar mycket mer uppmärksamhet än vad han har fått. Därför publicerar jag här två recensioner av hans senaste böcker. Båda recensionerna har tidigare varit publicerade i tidningen Arbetaren.

image34
Irvine Welsh

Limmad

Översättning Einar Heckscher


Irvine Welsh slog igenom 1993 med "Trainspotting" som också blev film. Sen dess har han skrivit sex andra romaner, men förutom debuten är "Limmad" den första som blivit översatt till svenska.

"Limmad" handlar om fyra vänner - Carl, Billy, Gally och Terry - som växer upp tillsammans i en av Edinburgs förorter. Första gången vi får träffa dem är det tidigt sjuttiotal. Billys och Carls pappor, som är arbetskamrater firar Billys lillebrors födsel, blir sentimentala och kommer överens om några budord de ska ge sina söner: Bli aldrig strejkbrytare, slå aldrig en kvinna, backa alltid dina polare och tjalla aldrig någonsin för polisen.

Sen får vi träffa de fyra grabbarna några dagar i början av varje decennium, tills de är medelålders män år 2002. I varsitt kapitel berättar de i tur och ordning om sina liv som tonåringar på åttiotalet. Det är ett hårt liv de lever med slagsmål på fotbollsmatcher, droger, inbrott och desperata försök att få till det med tjejer. De stöter på svårigheter när de försöker hålla ihop och följa sina farsors budord. Speciellt budet om att aldrig tjalla får fruktansvärda konsekvenser för Gally. Tio år senare försöker de fortfarande hålla ihop trots att de har de valt olika vägar i livet. Carl är discjockey, Billy proffsboxare, Terry inbrottstjuv, och Gally har aldrig riktat hämtat sig utan ägnar sig mest åt droger.

Irvine Welsh har lyckats skriva en naket realistisk och trovärdig historia, helt utan att romantisera. Ingen av huvudpersonerna bär någon hjältegloria, och de är närmast smärtsamt ärliga när de berättar. Vissa kapitel är rent obehagliga att läsa, och hela tiden får man en klaustrofobisk känsla av att det inte finns någon väg ut ur desperationen och misären. Tack vare att berättarjaget växlar mellan de olika huvudpersonerna och deras föräldrar, och att Welsh är en mästare på att leverera värdefull information i bisatser, lyckas han teckna en väldigt mångfacetterad bild av karaktärerna och deras inbördes relationer. Att huvudpersonerna hela boken förföljs av händelser från sina tonår blir den röda tråd som håller läsarens intresse vid liv, och Welsh lyckas knyta ihop alla lösa trådar på slutet. En annan intressant detalj är att personerna från "Trainspotting" dyker upp som bifigurer.

Styrkan med "Limmad" ligger mycket i att flera olika personer berättar sin version av samma händelser. Tyvärr har Irvine Welsh använt sig av enbart manliga berättarjag, förutom några korta inlägg från grabbarnas mödrar. De tjejer som dyker upp i historien är mest anonyma källor till svartsjukedramer och senare mödrar till grabbarnas försummade barn. Men speciellt Gail återkommer i varje decennium, och spelar en minst sagt avgörande roll för handlingen. Visserligen är "Limmad" en historia om manlig vänskap, men Welsh missar tillfället att göra historien ännu mer komplett, genom att aldrig låta Gail få en egen röst och berätta sin version. Men som helhet är boken uppiggande bra, och jag hoppas att Forum nu tänker ge ut fler av Irvine Welshs romaner på svenska.


image35

Irvine Welsh

Porr

Översättning Einar Heckscher


Det är inte mer än ett år sen jag svor över att inget svenskt förlag verkade vara intresserade av att ge ut Irvine Welshs böcker. Welsh är enligt mig den mest spännande nutida brittiske författaren, men den enda boken som fanns på svenska var Trainspotting. Situationen blev inte bättre av att Welsh är så gott som omöjlig att läsa på originalspråket, eftersom han i huvudsak skriver på skotsk slang. Men förra hösten gav Forum ut Limmad. Nu kommer Porr som är en fortsättning på Trainspotting.

Ni som inte läst boken Trainspotting har antagligen åtminstone sett filmen, men om ni inte minns så kan jag påminna er om hur den slutar. Efter att gänget från Leith sålt ett stort parti heroin, blåser huvudpersonen Renton de andra på pengarna och flyr till Amsterdam.

Porr utspelar sig nästan tio år senare, och har samma huvudpersoner. Den manipulative casanovan Sick boy flyttar hem till Edinburgh och bestämmer sig för att bli porrfilmsproducent. Renton, som äger en nattklubb i Amsterdam, hoppar in som finansiär. Den psykotiske, våldsfixerade Begbie muckar från kåken, och är fast besluten att hämnas på Renton. Ny i dramat är den självhatande studenten Nikki, som intalar sig själv att hon kan förverkliga sina drömmar genom att bli porrstjärna.

Precis som i Irvine Welshs tidigare böcker har boken flera berättare. Alla huvudpersoner får själva berätta sin historia, och det är därför Porr lyckas bli något mer än bara en fortsättning på Trainspotting. Welsh har nämligen en nästan övernaturlig förmåga att sätta sig in i sina karaktärers psyken helt utan att moralisera. Han skriver lika brutalt naket och ärligt som Charles Bukowski gjorde, men kan också anpassa språket efter vem det är som berättar. Man betvivlar inte en sekund att det är så här psykopater tänker, att det är så här som porraktriser motiverar sig själva, att det som driver Sick boy är samma drifter som driver verkliga porrfilmsproducenter. Om Bukowski berättade helt rakt vilka hemskheter människor gör mot varandra, kan man hos Welsh också få veta varför.

Boken är underhållande och riktigt spännande, och för oss som har saknat Renton och Begbie nästan lika mycket som vi saknat våra barndomsvänner är det en glädje att få återse huvudpersonerna. Man kan välja att läsa Porr som ren underhållning, men om man läser den noggrant så hittar man många tänkvärda saker om sexarbetare, narkomaner och om de konflikter som präglar det skotska samhället idag.

Trainspotting var en bok som skildrade heroinisters liv mer autentiskt och djupgående än vad någon annan tidigare gjort. Den boken råkade bli oerhört kommersiellt framgångsrik och senare film, något som jag inte tror att Irvine Welsh alls hade räknat med. Det känns som om att Porr är skriven för att bli kommersiellt framgångsrik, och för att filmatiseras. Men ändå har Welsh lyckats åstadkomma något unikt, en bok som är spännande och rolig men samtidigt tänkvärd och oerhört allvarlig. Jag kommer att följa hans författarskap med intresse.

Jag vill passa på att ge en eloge till översättaren Einar Heckscher. Eftersom jag försökt läsa Porr på originalspråket vet jag att Heckscher inte haft en lätt uppgift. Men den uppgiften klarade han galant.


Del 15 - Punkare och agnostiker

image31


Jag har blivit tillfrågad om varför det inte finns någon del 13 av Ur hand i mun, och om det beror på att jag är vidskeplig.

Det är i viss mån ett korrekt antagande, men snarare än vidskeplig så måste jag bekänna att jag är fanatisk agnostiker, och att det inte finns någon som helst tro eller vidskepelse som jag helt avfärdar. Anledningen att jag är fanatisk agnostiker har att göra med det faktum att jag i själ och hjärta alltid kommer att vara punkare.

Vissa säger att de föddes till punkare, andra att de blev punkare med tiden. Jag var punkare fyra år innan Sex pistols spelade in God save the queen, vid den unga åldern av ett foster.


Då jag låg i min mors mage var jag en blond och blåögd liten arisk sosseunge. Jag förstod att något inte stod rätt till eftersom jag inte mådde bra där inne. Då hörde jag hur Old Mother (som då inte var särskilt gammal) pratade med en läkare, som sa att det inte var någon idé att fortsätta vara gravid, eftersom hon med största säkerhet skulle få föda ett barn som var dött.

Att bli bortdömd redan innan jag hade fått chansen att vara med i matchen gjorde mig helt vansinnig. Mina ögon blev bruna av ilska och mitt hår rött av raseri. Jag bestämde mig för att överleva till varje pris, om inte annat bara för att djävlas med läkaren. Morsan ställde sig som vanligt på min sida (den första gången av uppskattningsvis 2000) och beslöt att försöka ge mig en chans i livet.


Sagt och gjort, en månad före utsatt datum slet jag mig ut i världen, knallgul av hepatit och kraftigt undernärd. Jag krökte överläppen lite Johny Rotten- aktigt, sträckte upp två fingrar i luften i en provocerande gest, och skrek: Trodde du att jag var död, läkarjävel! Missade du ett par tentor på läkarlinjen, för du kan uppenbarligen inte ställa diagnos?

Läkaren fattade givetvis ingenting, eftersom jag skrek honom på universaliska ? språket vi alla pratar som spädbarn, innan någon tvingar oss att kommunicera på svenska, engelska eller swahili.


Den här erfarenheten gjorde att jag redan innan jag kunde gå insåg att det finns alldeles för många människor i den här världen som snackar skit. Jag gjorde till en vana att ifrågasätta precis allt jag hörde, eftersom jag visste att det mesta folk sa till mig var ren och skär bullshit.


image32

Så jag drogs till punkrörelsen redan som barn, då jag såg att det där fanns människor som hade samma insikt som jag. Jag ifrågasatte mina lärare, staten och kapitalet och fortsätta leva med utgångspunkten att allt jag hörde var lögner. Till slut kom jag till en punkt då jag även behövde ifrågasätta mina föräldrars något dogmatiska ateism. Efter många funderingar kom jag fram till att vare sig du är kristen, muslim, jude, hindu eller ateist, så måste du en dag titta dig i spegeln och inse att det finns en möjlighet att allt du tror på är komplett fel.


Därför har jag valt att leva mitt liv som om det finns en Gud, och att mycket vidskepelse är sann. Det har inneburit att jag aldrig lägger nyklarna på bordet, och att jag då jag arbetade som Croupier undvek roulettebordet, eftersom de sammanlagda siffrorna blir 666. Om någon vän är riktigt illa ute, brukar jag tända ett ljus i domkyrkan för honom eller henne. När jag är shortstack i en turnering skriver jag i chatten: Dear God of poker, please let me win a big pot before the next level. Amen.


Men min punkarsjäl är givetvis emot alla slags organisationer och alla som vill lägga beslag på mina tankar. Därför är jag inte döpt, inte konfirmerad, och jag har aldrig varit medlem i någon kyrka. Jag anser att om det finns en Gud, så har han blivit tagen som gisslan av de religiösa, som vill lägga beslag på honom eller henne. Om det finns ett helvete, så är jag säker på att det är befolkat av alla de som använt Guds namn för sina egna smutsiga syften. Korstågsfarare, påvar som förbjuder kondomer och därmed bidrar till spridningen av aids, alla pedofilpräster, Åke Green och Ulf Ekman - om det finns ett helvete så vet jag precis vart de hamnar.


image33

Dessutom vet jag vart jag kommer att tillbringa evigheten. En dag står jag och tar ett par bira med Jesus, Mohammed, Maria Magdalena och Sidharta framför stora scenen på Heaven-festival. När Joe Strummer avslutat Bankrobber får han sällskap av Johnny Cash och Bob Marley. Tillsammans sjunger de All along the watchtower, som avlutas med världshistoriens längsta gitarrsolo av Jimi Hendrix och Blind Willie McTell.


Det är det som är himmelriket....


Nya generationer behöver nyare böcker

    image24image17image18


När jag gick i nian så var det vissa författare som var obligatoriska att läsa i svenskundervisningen. Det var bland annat Selma Lagerlöf, och så fick vi välja någon av arbetarförfattarna. Jag valde Vilhelm Moberg. I gymnasiet kommer jag ihåg att vi fick läsa till exempel August Strindberg och Leo Tolstoj.

Som trettiofyraåring med begynnande flint kan jag villigt erkänna att alla de ovanstående författarna har skrivit riktiga klassiker. Men det var inte deras böcker som fick mitt tonårshjärta att klappa, och det var inte de som grundade mitt livslånga litteraturintresse.


Av vänner som pluggar till lärare har jag fått höra att svenskundervisningen inte har förändrats särskilt mycket sen jag gick i högstadiet. Tonåringarna tvingas fortfarande läsa böcker som skrivits kring förra sekelskiftet. Det tycker jag är helt vansinnigt.

Syftet med att tvinga tonåringar att läsa skönlitteratur, borde vara att få dem att upptäcka att romaner är minst lika spännande som filmer och teveserier. Skolan borde sträva efter att väcka deras intresse, så att eleverna fortsätter att läsa böcker när de är vuxna.


Med det menar jag inte att vi ska släpa in vilken skräplitteratur som helst i skolan. Jag menar att det finns moderna romaner som har både hög litterär kvalitet, och som ungdomar skulle finna underhållande. Att läsa om samtiden tror jag är mycket mer intressant för tonåringar, än att läsa en roman som utspelar sig på artonhundratalet.

Utan någon större ansträngning borde dagens svensklärare hitta nyare böcker till ungdomarna. Släng ut Selma Lagerlöf och ta in Birgitta Stenberg. August Strindbergs genialitet vill jag inte ifrågasätta, men jag tror att Klas Östergrens Fantomerna skulle bli populärare för gymnasister än Röda rummet. Istället för Shakespeare och Dickens borde tonåringarna få läsa Zadie Smith eller Irvine Welsh. James Joyce borde omedelbart ersättas med Dermot Bolger eller Roddy Doyle.

image21image20image23

Jag tror att det skulle löna sig för att få upp den bildningsnivån i samhället. Om alla elever i Sverige tidigt får upp intresset för litteratur, så tror jag att de till slut hittar fram till de gamla klassikerna. Även om det blir som trettiotvååringar med begynnande flint.

Dessutom tycker jag att vi alla borde läsa för vårt höga nöjes skull, inte för att verka intellektuella och finkulturella.


Ett tidlöst spel kräver tidlös musik

Jag har alltid varit oerhört musikintresserad. När jag började spela onlinepoker, så funderade jag givetvis mycket på vad som var bäst att lyssna på när jag spelade.
Eftersom jag är ett fanatiskt fan av Bob Dylan valde jag till att börja med bland Bobs gamla skivor. Två skivor stack ut ganska snart och kändes bäst för poker. Det var soundtracket till Pat Garett & Billy the Kid, samt Basement tapes.
Pat Garett & Billy the kid är en västernfilm, och det tyckte jag gav mig en bra stämning under mitt spel. Det kändes som att sitta på en sunkig saloon 1890, och spela med tre stycken som när som helst kunde dra sina sexskjutare. Det som också var bra med Pat Garett- plattan, var att de flesta låtarna är instrumentala. Jag upptäckte att för mycket sång störde mina tankar, och drog dem bort från spelet.
Basement tapes gillade jag för att den är så tidlös. Den skivan låter som rockmusik skulle låtit om stilen uppfunnits mycket tidigare, rockmusik gjord någon gång mellan 1880 och 1940. Trots att pokerboomen skett det senaste decenniet, så är det ändå något tidlöst över spelet. Då jag tänker på poker tänker jag inte i första hand på Gus Hansen i World poker tour, jag tänker på förbudstiden i Chicago, gangsters i Las vegas, eller just Vilda västern.

image14

Då jag letade utanför min Dylansamling så upptäckte jag att även Tom Waits funkade bra, av samma anledningar. Tom Waits känns tidlös, och hans musik skulle mycket väl kunna spelas av ett band på en lönnkrog i Chicago 1920.
Det är Tom Waits som leder mig vidare till nästa upptäckt.
Häromdagen orkade jag inte leta fram någon skiva då jag skulle spela, så jag slog på radion. Den råkade vara inställd på P4, och just då var det ett jazzprogram.
Musiken som spelades var instrumental och kändes helt rätt att spela poker till. Välbehagliga toner som fick mig på ett bra och koncentrerat humör, tidlös känsla som lätt kunde förknippas med poker, och ingen sång som störde.
Dagen efter när jag skulle spela gick det ett jazzprogram på P2. Perfekt tänkte jag, och provade ännu en gång. Det kändes helt rätt, även denna gång.

image15

Nu har jag kommit fram till att jazz är den perfekta musiken att lyssna på när man spelar poker. Jag tänker inte bli någon jazzfanatiker bara för att jag är över 30 och har begynnande flint. Min musik kommer alltid främst att vara rock och punk. Så jag kommer inte att köpa på mig 40 jazzskivor den närmaste tiden.
Men det finns mycket bra att hitta på P2, eller på nätet. Orkar man inte ladda ner och försöka välja mellan de hundratals artister man knappt hört talas om, så finns det bra webradio där någon kunnig väljer ut musiken. Själv kommer att nog att använda mig av BBC:s webradio mycket den närmaste framtiden.

Till pokerspelet ska man lyssna på tidlös musik i allmänhet, och jazz i synnerhet.

Välkomna kära läsare!

Hej!

Jag tänkte börja blogga här regelbundet. De bloggar jag lagt upp hittills har alla varit publicerade på prosharks.se. Det är en serie vid namn Ur hand i mun, som handlar om hur det är att vara arbetslös och försöka göra extrapengar genom att spela poker med små insatser. Därför innehåller de en del insnöat pokersnack som alla förstår på prosharks, men som kan verka som rena grekiskan för alla er som inte spelar poker på nätet.

I framtiden lovar jag att skriva mer om mina andra intressen, musik och böcker. Det kommer att bli recensioner på böcker och skivor, och krönikor om livet, kulturen och politiken. Dessutom kommer jag att ge er återkommande anekdoter från mitt liv, för att illlustrera hur det är att vara arbetslös i borgarnas Sverige.

Hoppas ni gillar vad ni läser och kommer tillbaka till min sida

Vänliga hälsningar

Olof Berg

Del 14 - Vit helg

2007-07-02

Jag har just avslutat min vita helg. Midsommarhelgen blev ganska blodig alkoholmässigt, så jag tyckte det var bäst att låta kroppen rena sig lite.
Den Hemlige Brodern är och besöker Old Mother, Björna lagade bilen hela helgen och hade dessutom en date med någon blond förmåga han träffat på internet. Eftersom mina övriga vänner och bekanta är antingen familjefäder eller trogna pubbesökare, så har jag tillbringat helgen i min ensamhet med att se på TV och spela poker.

Ska man vara helt korrekt så blev tyvärr inte helgen totalt vit, jag blev nämligen tjuvspritad av en gammal skotte i fredags eftermiddag.

Då jag hade varit på arbetsförmedlingen hade jag en timme att slå ihjäl innan jag skulle träffa Björna. Så jag slank in på Hamlet för jag räknade med att åtminstone någon av mina vänner skulle sitta där och njuta av en eftermiddagsbira. Mycket riktigt, vid ett bord satt Tommy, Punkarn och Den Gamle Skotten. Jag beställde en isvatten och en kaffe, och slog mig ner vid deras bord. Grabbarna kommenterade givetvis min beställning. Så jag förklarade att jag tänkte ta en vit helg, och det väckte inga större reaktioner.
Strax efter gick Tommy och jag ut och rökte. Då jag kom tillbaks tog jag en klunk av mitt kaffe, och kände den alldeles för välbekanta smaken av kaffekask.
Givetvis konfronterade jag Punkarn och Säckpipefantasten med faktumet, och den senare erkände utan minsta tendens till att be om ursäkt att han hällt vodka i mitt kaffe.
Så här i efterhand så vet jag att jag borde reagerat starkare. Jag borde ljugit för Kiltbäraren och påstått att jag tog antabus, och avkrävt honom på pengar till en taxi till akuten. Jag borde (o)vänligt men bestämt förklarat för Gubben att sånt här beteende är oacceptabelt, att ?no means no? vare sig det gäller sex, alkohol eller andra droger.
Men jag orkade inte dra igång en konflikt, utan sippade på mitt isvatten tills det var dags att träffa Björna.

Fredagskvällen slog jag ihjäl med att spela sit n go. De två första gick åt helvete.
Jag hade skaffat mig en skaplig stack och låg tvåa då jag träffade triss med mina pocket tvåor. Floppen var bara låga kort, så jag var lite orolig att någon skulle dra in en hålstege med ett ess. Men då turn gjorde att bordet parade sig med två femmor på bordet var jag inte orolig länge utan slowspelade lugnt och självsäkert. På rivern då jag betade på fick jag till min glädje mothugg. Tänkte glatt att någon gått med på A5 och reraisade, chipleadern slog om och jag gick all in. Bordet hade högsta kort sju, och jag vägrade tro att min motståndare, som inte satt i någon av mörkarna gått med på en skithand som 75.
Det hade han inte heller, han hade de två återstående femmorna och slog ut mig med sitt fyrtal.
I den andra enbordsturren jag spelade låg jag tvåa med en bra stack då vi var fyra kvar. Höjde i lilla mörken med A4 och fick syn av stora mörken. Då floppen var A4x med två ruter, så checkraisade jag. Stora mörken slog då om och gick all in, jag synade och blev mycket glad då jag fick se A8 utan färgdrag eller två par. Både turn och river var ruter, så jag åkte ut eftersom han fick färg med sin ruteråtta.

I den tredje kom jag visserligen In the money, men det var ändå en oerhörd besvikelse. När vi var tre kvar och alla var garanterade pengar raisade jag med QQ. Shortstacken lade sig men chipleadern gick all in, som jag sett honom göra med låga pocket flera gånger tidigare. Så jag synade, fick se 99 och tänkte att nu blir det en baggis att ta en förstaplats. Turn blev en nia, och min tredjeplats var en klen tröst, då jag fortfarande låg back på fredagens spel.
Efter att jag sett ett gammalt avsnitt av Sopranos, spelade jag två stycken sit n go till. Den sista jag spelade lyckades jag vinna, så jag fick ändå ett litet plusresultat denna vita fredag.

På lördagen hittade jag ett kort i min plånbok från stället där jag brukar hyra filmer. Eftersom jag hade hyrt fem filmer, hade jag nu möjlighet att låna en valfri film gratis.
Jag har känt mig lite nedstämd den här veckan.  Därför ville jag inte hyra något tungt drama, utan bestämde mig för att hyra någon hjärndöd komedi som absolut inte kunde plantera några jobbiga tankar i min hjärna.
Letade bland nya filmer och såg en film jag aldrig hört talas om. Den hette Darty Calhoun, var producerad av Quentin Tarantino och Juliette Lewis var med. Omslaget såg typiskt komediaktigt ut, och filmen skulle handla om någon som sålde gräs.
Perfekt, tänkte jag, lite intelligensbefriad cannabishumor är precis vad jag behöver.

image72Väl hemma åt jag en middag bestående av stekt färskpotatis och kebabkött, och spelade lite poker. Sen öppnade jag en chipspåse hällde upp en coca cola och började se filmen.
Jag hade blivit offer för en total missuppfattning. Det var absolut inte någon marijuanakomedi jag hade hyrt. Filmen handlade om en kille (Darty) som hade ett företag som sålde gräs (av den typen man lägger på golfbanor). Samtidigt som hans företag började gå dåligt, blev han uppsökt av den kvinna han övergivit femton år tidigare. I bagaget hade kvinnan med sig faktumet att hon var döende, samt Dartys fjortonåriga dotter han aldrig träffat.
Så istället för en cannabiskomedi fick jag se ett snyftdrama om en far och en dotter som försökte återuppta kontakten. En chicflic av värsta sorten!

Men pokern gick helt okej. Av fem spelade enbordsturneringar lyckades jag få prispengar tre gånger.

På söndagen var det dags att sätta ihop en kvartalsrapport för Frank Begbie inc.
Andra kvartalet av 2007 har företaget spelat 180 enbordsturneringar. (Det borde varit fler, men det vackra vårvädret har gjort att personalen dragit ner på sina arbetstimmar.)
43% av gångerna har arbetsstyrkan tagit prispengar, med en övervägande del första platser. Det ger en Return on investment på 45%, vilket måste betecknas som klart godkänt.
Utöver detta har företaget lyckats tjäna en del pengar på MTT och heads up.
Styrelsen anser att företagets tillgångar nu är tillräckliga för att gå upp en nivå. Men eftersom denna årstid gör att utgifterna på nöjeskontot stiger markant, så är nuläget inte bra för att ta risker med kapitalet. Därför skjuts beslutet om att gå upp i nivå till mitten av augusti, då utgifterna för nöjeskontot bör ha sjunkit igen och personalen kan återgå till full arbetsvecka.

Del tolv - mindre poker på grund av fint väder

2007-06-08

Jag har spelat ovanligt lite poker på sistone. Faktiskt så spelade jag inte en enda hand söndag, måndag eller tisdag. Orsaken är givetvis det fina vädret.

image10

Om vintern skulle skyddas av lagen om hets mot folkgrupp, så skulle jag stått i skranket många gånger. Jag hatar vintern - mörkret, kylan, allt som har med vintern att göra. Att utöva vintersport är något för mig helt frånstötande. Jag gillar att se på hockey, men då ska det vara på en varm pub med en Guiness i näven. Att själv ge mig ut i snön för att till exempel åka skidor är en tanke som för mig är helt absurd. Jag skulle hellre tillbringa en semester med att besöka miljöfarliga industrier i Ruhrområdet, än att bege mig till Åre eller någon liknande ort.
Julen brukar ge mig avsmak redan i November. Old Mother brukar vilja börja planera redan då, och jag vill helst av allt inte tänka på eländet.

Så nu, när solen skiner och det verkar som om det finns lättklädda tjejer precis överallt, så vill jag vara utomhus så mycket som möjligt. Jag önskar att jag hade en egen tomt och en laptop, så jag kunde sitta i min lilla trädgård och lira turneringar. Men så är tyvärr inte fallet, och pokern blir lidande då Begbie vill ut i solen och knyta kontakter.

I söndags var jag och tittade på en division fyra- match i fotboll. Jag är inte något engagerat fan av Derby, som var laget jag förmodades heja på, men eftersom jag misstänkte att mina polare hade med sig bira så anslöt jag mig med entusiasm till hejarklacken. Vi hade en trevlig eftermiddag, vårat lag tog tre viktiga poäng och vädret var kanonfint. Efter matchen tog vi en öl på en uteservering, och när jag kom hem var jag för trött var att gå in på Ultimate Bet och dominera.

I måndags var det dags för sommaravslutning på pubquizen. Vi träffades någon timma tidigare för att ladda på en uteservering. Quizen gick bra. Eftersom det var avslutning var det bara en gren, och hela potten gick till laget som vann.
Vårat lag gjorde en av våra bästa matcher någonsin, och lyckades resonera oss fram till intelligenta gissningar på frågor vi inte hade en aning om. Med lite tur och stor skicklighet, segrade vi, och det gav oss en ROI på 600%!
Vinsten i pubquizen är presentkort på öl. Inget av oss ville spara vinsten till senare tillfälle, så vi lät King Kong behålla presentkortet, och drack helt sonika upp alltihop.
Då jag kom hem var jag av naturliga skäl inte i form för någon som helst intelligensspel, så det blev ingen poker den dagen heller.
Dagen innan nationaldagen investerade jag och Brorsan i varsin påse bira, och satte oss vid stångån. Det var fullt med folk som firade att de var lediga dagen efter, så jag hade inte någon helst lust att gå hem och sätta mig vid datorn.

På nationaldagen och igår spenderade jag en hel del tid utomhus, men undvek att inleda något förhållande med Miss Booze. Därför spelade jag lite poker sent på kvällarna då solen gått ner. Det blev två enbordsturrar på onsdagen, och lika många igår. Till min stora glädje kom jag In the money alla gångerna ? två förstaplatser, en andraplats, och en gång fick jag nöja mig med att bli trea. Det känns mycket bra. Så här års går det åt mycket fickpengar, så jag har inte råd att försumma pokern alltför mycket. Men nu har jag råd att göra ett litet uttag, som kommer att hålla mig flytande nästa vecka.

Först ut i MadCat- open

2007-06-03

Medborgare, vänner, prosharkare! Jag har det tvivelaktiga nöjet att meddela att jag var den första som åkte ut från MadCat Open.
Jag tänker inte gräma mig, för jag tycker att jag spelade rätt. Eftersom strukturen var brant hade jag bestämt mig för att spela hårt i början. Gorbens svåger Tobbe satt under the gun, och höjde till tre gånger stora mörken. Jag tittar ner på big slick och kallsynar. Jag hoppas att han har AQ och att vi båda träffar esset. De övriga spelarna lägger sig, och floppen kommer med tre låga kort, varav två är klöver. Tobbe betade två tredjedelar av potten, och jag ville inte lägga min antkrist redan. Så jag dubblar hans bet för att få information. Tobbe synade och vi fick se ett kort till. På turn träffar jag kungen, och det är fortfarande ingen möjlig stege eller färg på bordet. Tobbe betade en femtedel av potten. Jag funderade en stund och kom fram till att han kunde ha TT, JJ eller QQ och vill se om jag träffat kungen, eller så har han AQ i klöver och betar för att få se ett kort till. En syn var uteslutet, och för att göra en respektabel höjning som skulle skrämma bort ett färgdrag var jag tvungen att gå all in. Så jag ställde in keramiken. Tobbe synade, vände upp KK och jag hade inga som helst outs.

Så jag satt där två mil från stan, och var utslagen. Tog en korv och en bärs och snackade lite med MadCat. Han bad att få se tatueringen som han gjort på min högra överarm för femton år sen. Vi var båda överens om att den inte var särskilt snygg, så han erbjöd sig att snygga till den gratis.

En kille till åkte ut, så vi drog en heads up som jag vann. Två andra förlorare kom till vårt bord, och vi drog igång ett cashgame. Vid vårt bord hade vi en kul och avslappnad stämning, och vi skrek hela tiden dryga kommentarer till de som var kvar i turren. Under turneringen fick man inte ha bärs på bordet, men vid vårt bord rådde det alkoholmässig anarki. Vi uppmanade shortstackarna att gå all in så de kunde dricka bira med oss.

En femte förlorare kom till vårt bord, där vi satt och skrattade. Han köpte in sig med tre gånger så mycket som vi andra betalade, och drack ingen bärs. Jag försökte starta en konversation med killen, så han skulle känna sig välkommen, men han svarade knappt på tilltal. Jag blev lite störd av hans asociala beteende, men koncentrerade mig på spelet. Jag träffade bordet hårt flera gånger, fick duktigt betalt, och hade snart spelat tillbaks vad turneringen kostade mig. Gorben, som ställt in med QQ och fått syn av AA, anslöt sig till vårt bord och började hinka starkbira.

När jag lyfte KK höjde jag till tio spänn (1/2 blinds) och fick två synar. Floppen var tre låga kort och jag checkraisade till 40 spänn. En kille ställer in sina 46 spänn och jag raisar all in för att få bort den tredje som jag trodde hade färgdrag. Jag fick syn av AA och förlorade potten, men det hade jag råd med i det läget. Det jag störde mig på var att den asociale, som inte var med i potten, viskade till en annan vid bordet (jag hörde det tydligt) att jag inte fick raisa eftersom den andre killens all in inte var att beteckna som en raise (helt korrekt, jag hade gjort ett misstag). Jag tittade killen i ögonen och sa att hans kommentar var helt riktig, men att han hädanefter skulle säga rakt ut om han hade något att säga om reglerna, istället för att sitta och viska som en tonårsbrud.

En timma senare började Gorben bli packad och satt och snackade med nån vid turneringsbordet då det var hans tur att agera. Den asociale var dealer, och blev mycket irriterad då han fick sitta och vänta på Gorben. Då tog han två spänn ur Gorbens markerhög, och bestämde sig helt frankt för att Gorben ville syna. Jag slängde ner mina kort i bordet och frågade vad fan han höll på med. Jag förklarade vänligt men bestämt att han skulle ge fan i mina polares marker, och den asociale såg lite skraj ut. Gorben såg vad som hände, och blev antagligen orolig att FrankBegbie skulle lära killen basebollträets disciplin, så han slätade över situationen och spelade sina kort.

Framåt kvällen kom Gorbens syrra och frågade om vi ville ha skjuts in till stan. Både jag och Gorben var intresserade av att se fotbollen, så jag växlade in mina marker vilket gjorde att jag hade spelat tillbaks nästan hela inköpet i turneringen.
Vi såg matchen på puben, hinkade bira och hade det riktigt trevligt. Jag skulle kunna säga att Gorben blev ordentligt packad. Men eftersom den som inte är utan synd ska ge fan i att kasta sten, så låter jag det vara osagt.

Tankar inför MadCat- open

2007-06-01

Imorgon är det dags för liveturnering igen, för andra gången någonsin. Det ska bli jävligt roligt. Inköpet är 250 + 100 kronor, och 32 spelare är anmälda. Vi ska spela i ett stort tält, med fyra bord och åtta spelare på varje.

Första gången jag spelade en liveturre var i höstas, och jag tror att det blir ungefär samma folk på den här turneringen. De personer jag känner som ska spela är min polare Gorben, samt hans farsa och hans svåger. De andra spelarna har jag möjligtvis mött på den förra turneringen.
Den gången var jag väldigt nervös. Jag tror att jag överskattade mina motståndare, och att jag kunde ha fått ut betydligt mer av de potter jag vann. Jag lyckades inte placera mig i pengarna, men anser att jag spelade helt rätt då jag åkte ut.

Gorbens svåger hade höjt till dubbla blinden, Gorbens farsa som var chipleader vid mitt bord synade. Jag satt på knappen med KK och höjde till sex gånger stora mörken. Lilla mörken dubblade min bet, Gorbens farsa synade och jag gick all in (jag var inte shortstack, men hade mindre marker än de två andra aktiva spelarna). Jag fick syn från lilla mörken och Gorbens farsa, men fick inte se deras kort ännu. Floppen var till min stora glädje 89T rainbow. Inget ess, och jag betvivlade att någon synat med QJ. Lilla mörken gick omedelbart all in (en femtedel av potten, kan inte fatta varför han inte ställde in preflop), och fick syn av pappa Gorb. Lilla mörken visade upp AQ och var mer eller mindre tom, men hade sju outs.. Mannen som avlat min vän, tog en klunk av sin 7,2a och vände sedan upp 99.
Innerst inne ville jag ta tag i Gorbens farsa och skrika: Pocket nior är inte en bra hand mot två spelare som raisar och reraisar! Hur i helvete kan du syna, fattar du inte att nån av oss har högre pocket!
Men det är inget ont i gubben, så jag bet ihop då turn och river inte hjälpte mig, skakade hand med gubben och lämnade bordet.

Den här gången vet jag att motståndet är överkomligt. De andra spelarna är vanliga killar, som spelar lite på nätet, och deltar i turneringen för nöjes skull. Om jag kan spela mitt bästa spel tror jag att jag har en bra chans att placera mig.
Jag hoppas på att inte komma vid samma bord som Gorben då turneringen börjar. Gorben måste pokermässigt klassas som en galning. Han kan mycket väl få för sig att semibluffa på lägstaparet, och dra ut mig. Gorbens farsa har jag gärna vid bordet, en calling station brukar kunna bli lönsam.

Det enda som oroar mig är strukturen som är lite brant för min smak. Vi börjar med 10 000 i marker, och mörkarna är 100/200. Efter en timme är vi redan upp i 300/600, så det gäller att dubbla innan dess. Jag hoppas att det finns två kortlekar vid varje bord, så vi kan köra med dubbelblandning.

Min taktik kommer nog att bli ganska konventionell. Jag ska försöka hålla ett disciplinerat spel, vara riktigt tajt i tidig position, men limpa med suited connectors och låga par i sen position. Som vanligt tänker jag spela mina bra händer agressivt. Om jag överlever den första timmen ska jag bli lite lösare och ännu agressivare.
Det jag ska tänka på är disciplinen och tålamodet, och inte börja spela marginella händer för att jag blir uttråkad. Jag ska ta det mycket lugnt med biran, men tänker nog suga på några folköl.

Jag återkommer med en rapport om hur det gick.

Ett år med nätpoker - ödmjukhet inför pokerGuden

image582007-05-31
För exakt ett år sen idag var jag hemma hos min polare Björna. Han satt och spelade poker på Svenska spel, som då var ganska nystartat. Själv hade jag spelat freerolls i några månader, men inte börjat spela med riktiga pengar. Min ekonomi tillät inte några större insättningar, och dessutom hade jag inget VISA-kort. Björna upplyste mig då om att på Svenska spel behövde man inget VISA, utan man kunde föra över pengar direkt från sin internetbank ? hur små eller stora summor man ville.

Två timmar senare var jag hemma i min lägenhet, och laddade ner klienten. Jag kollade utbudet och såg att den billigaste enbordsturneringen hette Sill och kostade 20 + två spänn. Så jag förde över 70 kr (mer hade jag inte råd med) så jag skulle ha råd att spela tre stycken.
Registrerade mig på en sill och började spela strax därefter. Det blev en femteplats och inga pengar. Frustrerad reggade jag mig på en till. Ingen vinst där heller.

Missnöjd med nätpokern såg jag på TV istället. Men två timmar senare bestämde jag mig för att prova en sista gång. Förlorade jag nu skulle jag inte ha råd att spela mer.
Med kniven mot strupen lyckades jag för första gången hålla mig kvar tills vi var tre kvar. Nöjd med att vara in the money spelade jag ganska fegt tills vi var heads up. Till min stora glädje lyckades jag vinna heads upen och låg plus på mitt pokerspel!
Med nyvunnet självförtroende reggade jag mig på en till och lyckades ta en förstaplats på ännu en sill.

Dagen efter spelade jag sex stycken enbordsturrar, och lyckades ta två förstaplatser och en andraplats. Efter fyra dagar hade jag spelat 18 stycken sit n go, vunnit sju och kommit tvåa två gånger. Redan på femte dagen gick jag upp en nivå och började spela torskar som kostade 30 kronor. Efter åtta dagar som gått stadigt plus tog jag ut femhundra spänn. Min naiva hjärna tyckte nämligen att 400 var mer än tillräckligt för att spela på 30 kronors- nivån.
Vissa skulle skrika om uttagsrigg, för dagen efter backade jag för första gången. Till min stora förvåning lyckades jag inte komma in the money fem enbordsturrar i rad. Spelade visserligen några till och lyckades begränsa förlusten till 24 spänn, men ändå var det inget i min hjärna som berättade för mig att jag hade gått upp i nivå för snabbt. Två dagar senare började jag nämligen spela cash game på 0,50 / 1kr med en bankrulle på 500 spänn!

Det höll i en vecka. De fem första dagarna gick det kanon bra. Rullen ökade trots att jag tog ut sjuhundra spänn. Jag trodde jag hade hittat en guldgruva.
Den sjätte dagen backade jag marginellt. På den sjunde dagen vilade pokerguden, och jag förlorade en tredjedel av min högst begränsade rulle.

Jag förstod att jag tagit mig vatten över huvudet, och bestämde mig för att gå tillbaka till billiga sit n go. På prosharks, som jag reggat mig på några dagar tidigare, läste jag lite i olika trådar och insåg att jag hade spelat alldeles för högt. Cashgamen var bara att lägga på hyllan, eftersom den lägsta nivån var långt högre än vad min rulle klarade av. Men jag ville ändå inte vara alltför feg, utan tog ett beslut att jag skulle se till att rullen alltid var på minst 30 gånger inköpet på de sit n go jag spelade. Dessutom började jag föra noggranna anteckningar om mitt spel

Efter att ha spelat i tre veckor kom en milstolpe. Jag vann en hel turnering på svenska spel. Priset blev 1100 spänn, vilket kanske inte låter så imponerande. Men i förhållande till min bankrulle var det en jättevinst för mig. Desutom var det oerhört bra för självförtroendet att äntligen få vinna en turnering. Jag hade kommit till finalbord flera gånger innan dess, men förstapriset hade känts oåtkomligt.

Jag fortsatte på svenska spel i några månader till. Gick sakta men säkert plus, och lyckades bita ihop i svackorna. Jag tog några turneringsvinster, tog ut lite fickpengar, men lät rullen växa så jag kunde gå upp till femtiospänns nivån. Harringtons böcker om turneringspel, och ett flitigt surfande på prosharks, gjord att jag kände att jag blev en bättre spelare.
Jag kollade lite på andra sajter på nätet och upptäckte att de flesta hade mildare struktur på enbordsturrar än svenska spel. Eftersom jag anser att mildare struktur premierar bra spel, så ville jag gärna byta. På prosharks läste jag att många gillade pokerstars, så jag skaffade neteller och började spela där på femdollarsnivån. Via pokerstars hamnade jag på Ultimate bet, som varit min favoritsajt då jag spelade freerolls.

När jag spelat där i två månader hände något som jag aldrig föreställt mig. Jag var en hårsmån från att gula.
Jag hade en svacka då jag råkade ut för ett antal bad beats. Tyvärr så tog jag inte mina bad beats särskilt bra, utan spelade mer och mer, och sämre och sämre. Till slut var jag inne i ett cash game med mina sista pengar ? en dollar och femtio cent. Svetten rann där jag satt vid datorn. Fram till den dagen hade jag aldrig behövt sätta in några mer pengar än de första sjuttio kronorna på svenska spel, och jag var livrädd att behöva bryta min svit.

Pokerguden var på min sida, och på en pott förvandlade jag dessa 1, 50 dollars till fem dollars. Jag antog att pokerguden ville ha ödmjukhet tillbaka. Så jag svalde min stolthet, och låg och harvade på en dollars nivån i tio dagar.
Då jag kände att mitt spel fungerade igen, hoppade jag tillbaka till min vanliga femdollarsnivå. Tack vare min nyvunna ödmjukhet, och ett mycket disciplinerat spel så hade jag någon vecka senare jobbat tillbaka min rulle till 30 gånger inköpet igen.
De senaste månaderna har pokern gått bra. Jag tar ut lite fickpengar då och då, men lyckas ha en bankrulle på över femtio inköp.

Efter ett år av nätpoker har jag inga falska förhoppningar om att bli pokerproffs. Jag är mycket nöjd med att kunna göra extrapengar på något som jag tycker är otroligt roligt, och att jag aldrig behövt sätta in mer än de ursprungliga sjuttio kronorna.
Jag känner att jag behärskar spelet på min nivå, men är ödmjuk nog mot pokerguden att jag inte går upp på en nivå jag inte behärskar, eller som är för hög för min rulle.

Precis som alla andra prosharkare drömmer jag om att klonka i en stor turnering. Men jag tror att för de flesta spelare är poker som för mig. Det gäller att se det som ett nöje som ska tas på allvar ? för på poker går det faktiskt att vinna pengar. Till skillnad mot till exempel golf, som bara gör hål i plånboken.

Del elva - On payday we tear the place down

2007-05-24

image7
On payday we tear the place down
with a pint in our hand
and a bash ´em out band
sure we dance to the rythm
of the rain falling down
in a northern industrial town
Billy Bragg

Pengarna från försäkringskassan kom idag. Men, nej, det blir inget dansande i regnet med en stor stark i näven. Dels skiner solen, men viktigare är att jag har plikter att uppfylla, som gör att firandet får vänta ett par dagar till.
Jag tog på mig mitt sista rena par kalsonger i morse, och har tvättstugan idag. Med tanke på hur svårt det är att få tvätttid i det här huset, så kan ingenting komma emellan mig och tvätten. Dessutom ska jag för första gången på väldigt länge jobba på lördag, och jag tänkte hålla mig nykter till dess.

Jag började dagen med det tvivelaktiga nöjet att betala räkningarna. Promenerade sen ner till stan för att spendera en del av de pengar som blev över. Första stoppet blev en bokhandel. Förra veckan hittade jag Roddy Doyles (författaren till Commitments, ni kanske kommer ihåg filmen) roman Oh, play that thing för femtio spänn (inbunden), och jag hoppades att ingen hade lagt beslag på det enda återstående exemplaret.

Oh, play that thing är andra delen i triologin Den sista razzian. Roddy har bara skrivit de två första delarna ännu, men båda böckerna är helt suveräna, så jag ser verkligen fram emot den tredje delen. Den första delen heter En stjärna kallad Henry, och handlar om gatubarnet Henry Smart som föds i början av förra seklet i Dublin, och i mycket tidig ålder blir indragen i kampen för att få engelsmännen att lämna Irland. Henry blir yrkesmördare åt IRA och bekämpar sina fiender med bomber av svartkrut, och genom att slå ihjäl dem med sin fars gamla träben.
I den andra delen har Irland blivit självständigt, men Henry tvingas fly till Amerika eftersom hans forna vapenbröder har satt ett pris på hans huvud. I USA är det spritförbud och guldålder för maffian. Henry langar sprit åt gangsters i först New York och sen Chicago. I Chicago lär Henry känna trumpetaren Louis Armstrong, som han blir hjälpreda åt, eftersom Louis behöver en vit man vid sina sida då han ska förhandla om spelningar och skivkontrakt.
Båda böckerna rekommenderas starkt.

Oh, play that thing fanns kvar i bokhandeln, så jag lyckades för en billig penning utöka min samling av irländska romaner.
Då jag gick ut från bokhandeln kom det fram en kille till mig och sa: Jag känner igen dig, är inte du One-eyed Undertaker på expecting rain.
Expecting rain är ett internationellt forum på internet för Bob dylan- fans och killen hade helt rätt. Vi bytte ett par ord, skakade hand och sa adjö.
Det fick mig att fundera på när det kommer att ske att nån kommer fram till mig och säger: Är inte du FrankBegbie från Prosharks?
Jag tror att det bara är en tidsfråga. Vi måste vara fem ? tio stycken från Linköping på det här forumet.

Mitt andra ärende var att handla på lågprisaffären, men eftersom solen sken gick jag upp till Hamlet för att kolla om någon bekant satt på uteserveringen.
Mycket riktigt satt två bekanta i arbetskläder och sippade på varsin mellanöl. Grabbarna hade lunch och njöt av en bira i vårsolen. I Sverige ses det som ganska suspekt att ta en öl på lunchen, men på brittiska öarna är det otroligt vanligt.
Jag tog en kopp kaffe och slog mig ner med dem. Efter en stund kom Pizzabagarn med en bira i näven och slog sig ner han också. Pizzabagarn är numera sjukskriven och/eller arbetslös, men hade en gång i tiden en egen pizzeria.

Första gången jag hade hört talas om Pizzabagarn hade han aldrig bakat pizza, och filmen där Frank Begbie är med var ännu inte påtänkt. Det var för tjugo år sen och jag hade precis börjat sjuan. En måndagsmorgon blev alla elever kallade till aulan för lärarna hade något viktigt att säga. Rektorn och lärarna bad oss att sluta sitta i centrumet och supa på helgerna, för en kille i nian hade blivit spritförgiftad lördagen innan.
Det visade sig ganska snart att Pizzabagarn, i ett konstigt försök att visa sin manlighet, hade försökt att häva en 75:a vodka på tio minuter. Ryktet sa att han hade lyckats, men att han fick åka ambulans därifrån.
Tio år senare berättade Ulven för mig att han hade haft en aktiv del i denna incident som kunde slutat mycket olyckligt. Han och Pizzabagarn hade slagit sig ner i en trappuppgång för att ägna sig åt tonårsfylleri. Pizzabagarn hade då hävdat att han lördagen innan druckit en hel back starköl. Ulven hade vägrat tro honom, så Pizzabagaren hade erbjudit sig att häva den 75:a han hade i handen på under tio minuter, för att bevisa att han talade sanning. Ulven uppmanade honom att försöka och resten vet ni.

När jag tänker på såna här gamla minnen så är jag glad att jag inte har tonårsbarn. Jag skulle vara sjuk av oro varje helg.

Efter en påtår lämnade jag Pizzabagarn åt sitt öde. Då jag gick fram till bardisken för att betala, sa servitrisen att de bjöd på kaffet. Så det blev en liten rakeback på alla de tusentals kronor jag spenderat där genom åren.
Köpte en limpa cigg, och gick sen och handlade på lågprisaffären. Det blev ingredienser till ett storkok köttfärssås, samt några frysta pizzor (åtta spänn styck), en chipspåse (300 gram för tio kronor) och ett sexpack coca cola.

Då jag kom hem gick jag omedelbart ner i tvättstugan och slängde i två maskiner.
Jag drog en sit n go, medan jag väntade på att det skulle bli klart. Tyvärr åkte jag ut som femma, så det blev ingen vinstpengar där. Känner att pokern står och stampar den här veckan.
Hängde sen upp tvätten, och började laga köttfärssås. Nu står såsen och puttrar och jag skriver det här. Hoppas att pokern släpper ikväll. Jag har inte backat den här veckan, men det skulle vara kul att öka på rullen lite?

Del tio - konspirationer på Linköpings pubar

image60

Så fort jag vaknade idag, så kollade jag min internetbank för att se om jag fått mina pengar från försäkringskassan. Pengarna borde kommit i måndags, men hade fortfarande inte nått mitt konto, så efter en frukost och en dusch var det bara att tömma sparbössan. Sparbössan är ett skåp i mitt kök där jag ställer alla gamla ölburkar.
Jag tog med mig fyra påsar burkar till affären, och det inbringade sextio spänn. Köpte ett ciggpaket, och gick sen ner till stan för att möta Björna på puben där han jobbar.

Björna bjöd på kaffe på pubens bekostnad, och hade sen mycket intressanta saker att berätta. För några månader sen hade en full käring vägrat gå hem vid stängningsdags. Då personalen vänligt men bestämt försökte putta ut henne, hade käringen slaget armbågen i magen på Björnas kvinnliga jobbarpolare. Saken blev polisanmäld och Björna förhördes som vittne.
Idag hade Correns nätupplaga en stor artikel om incidenten. Det visade sig nämligen att käringen jobbade som interngranskare på kriminalvården. Hon påstod att hon varit nyktrast av alla på hela puben, och absolut inte slagit armbågen i magen på någon.
Enligt käringen rörde det sig i stället om en konspiration. Några kriminalvårdare som käringen granskat i sitt jobb ville sätta dit henne, påstod käringen. Hon hade inte sett någon av dessa kriminalvårdare den kvällen, men hon var ganska säker på att pubpersonalen var i maskopi med dem.

Efter att ha druckit kaffe och vitsat lite om denna konspiration, som skulle kunna ligga bakom Palmemordet, så tog vi med Björnas son Jibrail till lekparken i Trädgårdsföreningen.
På vägen dit blev Jibrail mycket fascinerad av en fontän. Björna var trött och ville sätta sig, så han gick vidare till lekparken och en bänk, och jag stannade vid fontänen med Jibbe.
Ungen verkade aldrig tröttna på att titta på fontänen, men det gjorde jag ganska snabbt. Så efter en stund sa jag till Jibbe att vi måste gå för att farsan väntar på oss. Jibbe såg lite frågande ut, och jag fick förklara att farsan var samma sak som pappa.
Då vi kom fram till lekparken upptäckte jag att Jibbe tyckte att det var oerhört kul att lära sig detta nya ord. När han fick syn på Björna började han skrika: Farsan! Farsan!
Björna såg lite förvånad ut, men fick bara ta och vänja sig, för sen var det farsan hit, och farsan dit, hela tiden i lekparken. Farsan, kom hit! Jag vill ha glass, farsan!

Björnas ex kom och hämtade Jibrail lite senare. Jag gick hem och Björna gick till jobbet.

Väl hemma drog jag igång en sit n go. När vi var sex spelare kvar lurade jag en kille att ställa mig all in på turn, då jag hade nötfärgen och han triss. Rivern gav honom fyrtal och jag åkte ut.

Hungern besökte mig, så jag gick ner till pizzerian och lyckades få krita en Tropicana med mycket curry och extra kronärtsskocka.
Efter maten pratade jag lite i telefon med Den Hemlige brodern om Ken Lenaards senaste påhitt. Sen spelade jag ännu en enbordsturre. Lyckades undvika bad beats och kom till heads up, men förlorade där då jag slowspelade KK och min motståndare fick tvåpar.
Såg på tv, surfade lite och spelade sen en till sit n go. Även denna gång blev det en andraplats.
Surfade lite till och såg sen på Extras på SVT, med Ricky Gervais från The Office. Det är riktigt roligt, men ibland blir det alltför pinsamt. I dagens avsnitt var Harry Potter- killen med, och försökte övertala vuxna kvinnor att ha sex med honom. Huvudpersonen blev anklagad för att vara hatisk mot barn med Downs syndrom, och lyckades sen av misstag misshandla en dvärg.

Nu sitter jag framför datorn och skriver det här. Om tre kvart börjar Uppdrag mord, så det blir nog ingen mer poker idag, möjligtvis en heads up. Två andraplatser av tre sit n go, är ett helt okej resultat denna onsdag.

Hoppas pengarna från försäkringskassan kommer imorgon, för annars är det snart kris.

Del nio - livad måndag på puben

2007-05-22

Efter frukosten igår reggade jag mig på en turnering som började halv tolv. Det blev en kort historia. Förlorade större delen av min stack tidigt, då jag träffade floppen med AK och en annan spelare träffat sitt set. Lyckades dubbla en gång med 99, men åkte ut då jag försökte igen med TT och fick syn av JJ.

Jag kollade internetbanken, och eftersom mina pengar inte kommit från netteller än, så spelade jag en sit n go. Där åkte jag ut på bubblan. Jag hade en stadig andraplats, då jag fick KK på näven. Jag slowspelar nästan aldrig KK och AA, och fick två synar på min kraftiga raise preflop. Då floppens högsta kort var en dam, så betade jag potten i ett försök att representera ett stöldförsök med AK. Det funkade bra, för jag blev reraisad all in av en kille som hade KQ.
En av hans två outs kom redan på turn, och några givar efter blev min då microskopiska stack utslagen.

Spelade en heads up, och lyckades reducera förlusten. Vid halv två hade mina pengar kommit in, så jag gick och handlade cigg, snus och bröd.

Efter att ha käkat blev det kaffe & cigg framför en sit n go. Där åkte jag ut först av alla, då jag fick en spelare att raisa mig all in på turn, då jag hade nötfärgen mot hans triss. Rivern gav honom en kåk, och jag blev så frustrerad av min bad beat att jag omedelbart spelade ännu en enbordsturre. Där åkte jag ut som fyra, efter att fem (!) gånger fått stryk av shortstackarnas all in satsningar preflop. Alla dessa händer var jag favorit.
Nåväl, vissa dagar funkar inte poker. Reducerade återigen lite av förlusten genom att vina en heads up, och sen var det dags för pubquizen.

Promenerade till puben, och var nöjd med mitt beslut att bära hatt, eftersom det började regna efter halva vägen.
I Ulvens lag fattades det folk, så vi slog ihop mitt lag med hans och fick en förstafemma bestående av mig, Ulven, Kalle, Skomakarn och Gorben.
Quizen gick ok. Av fyra grenar tog vi en förstaplats och en andraplats, vilket gav oss en ROI på 50 procent. Mellan grenarna berättade Skomakarn om att han i lördags utövade lerduveskytte med en halv lådvinare innanför västen. Han lyckades tydligen inte träffa en enda duva av 100stycken, så han tröttnade och gick hem och drack upp den andra halvan av lådvinarn.

För att vara en måndagskväll blev det ganska livat på puben. Punkarn (Linköpings första punkare, som i slutet av sjuttiotalet spelade i det legendariska bandet Spy som ni kan se på bilden) var totalt dyngrak. Hela puben blev oroliga då han skulle försöka cykla hem, så King Kong ringde honom en halvtimme senare på allmän begäran. Hemfärden hade tydligen gott bra, och han hade köpt med sig lite käk hem.

image6

Farfar (äldst i gänget och har kallats Farfar länge, men levde upp till sitt namn förra veckan då han fick sitt första barnbarn) var ordentligt bladig, och Gorben ställde väl inte direkt till med några skandaler, men var lite väl dragen för att kunna köra till jobbet dagen efter. Som tur var hade han komptimmar att ta ut, så han skulle ta lite sovmorgon.
Den enda som var spiknykter var Ulven, för han var fortfarande så risig efter lördagens marathon att han helt enkelt inte kunde få i sig nån öl. I lördags hade han gått till puben klockan tio i tolv på förmiddagen, och hinkat bira till stängning, gått på nattklubb och hinkat vidare där till tre på natten. Efter en sån lördag hade jag heller inte varit sugen på bärs.
Jag och Farfar tog elvabussen bussen hem. Efter lite TV gick jag och la mig?

Dålig pokerdag, men rolig pubkväll.

Del åtta - söndag

Idag började jag dagen med att gå ner till Trädgårdsföreningen för att möta min polare Björna och hans son Jibrail. I trädgår´n var det studentorkesterfestival. Jag brukar inte gilla studenter, för de brukar bete sig som fjortåringar, så fort det är några festligheter. Men nu på söndagen verkade firandet ha nyktrat till, och vi lyssnade på några band, som var helt okej.
Jag spelade lite fotboll med Jibrail, och kände mig glad i vårsolen.
Då Björna var tvungen att gå och jobba, så gled jag hem.

Väl hemma käkade jag lite kebabkött med pommes och aoli. Efter det blev det kaffe och cigg framför en sit n go. Jag lyckades ta en förstaplats, men ville sen inte spela mer eftersom vädret var så fint. Så jag slog mig ner vid stångån med en god bok och en cola. Satt sen där, läste och rökte och filosoferade i solen, tills klockan var halv nio.
Då gick jag hem och surfade lite innan det var dags för Six feet under. Laddade upp med lite chips och cola, och såg på det mycket bra och dramatiska avsnittet då Nate begravdes.

Efter Six feet under spelade jag ännu en enbordsturnering, och lyckades vinna även denna gång. Sen kollade jag igenom pokerdagboken för att göra en veckosummering.

Veckan heads up började bra, med 17 vinster av 28 spelade på måndagen. Men sen började det gå sämre. Sammanlagt under veckan lyckades jag vinna 37 av 68. Det är bara en vinst procent på 55, och är en drastisk försämring mot förra veckan, då jag hade 80 % vinst. Det kan tyvärr bero på att jag började underskatta motståndet, då det gick så bra den första veckan.

Då det gäller vanliga sit n go ser det mycket bättre ut. På grund av fint väder och heads up- spelande, så har jag bara spelat elva stycken enbordsturrar den här veckan. Fem stycken In the money (45%) är väl helt ok då det gäller sit n go. Men i det här fallet så är andelen ITM lika med andelen första platser, och att vinna nästan varannan tiomannaturnering är riktigt jävla bra. Det handlar visserligen bara om elva spelade, men det ger mig en ROI på 107% på sit n go!

Nästa vecka ska jag nog spela lite mindre heads up, och fler sit n go. Dessutom ska jag ta mig en allvarlig funderare på om det är dags att gå upp och skotta på tiodollars- nivån.

Del sju - Jesus flyger hem

Idag är jag lite småtrött och halvbakis. Den Hemlige Brodern fick stålar igår, så vi firade givetvis med bärs och parallellpoker. Trots en viss grad av berusning lyckades jag vinna fyra Heads up, och ta en förstaplats av tre sit n go.
Jag har lyckats hålla mig flytande den här veckan tack vare lite uttag från pokerkontot. Har en hundring kvar i plånboken, och i morgon kommer det in en femhundring till på kontot. På måndag kommer bidraget, så jag håller huvudet över vattenytan.

Pokern har gått plus hittills den här veckan, men jag har inte riktigt lika goda resultat som förra veckan. Efter ca 60 heads up har jag en vinstprocent på 60. Det är helt klart godkänt, men inte alls lika bra som förra veckan, då jag lyckades vinna fyra av fem. Jag tror att jag började bli lite kaxig då jag kände att det gick så bra, och började spela lite slarvigare.
På tiomanna sit n go är resultatet också godkänt hittills. Jag har faktiskt bara spelat sex stycken, men då har jag vunnit två av dem. En tredjedel In the money kanske inte är så imponerande, men så länge det är förstaplatser så ger det god avkastning per satsad dollar.

Två andra spelrelaterade händelser har hänt. En polare ringde och frågade om jag kan jobba som Black Jack- dealer på en klubb för bilburen ungdom nästa lördag. Som vanligt är jag alltid i behov av extrapengar, så jag tackade ja. Eventuellt kan det bli fler gånger, vilket känns jävligt bra.
Med dessa extrapengar i bakhuvudet så anmälde jag mig till Mad Cat-open, en liveturnering för 32 spelare som spelas första helgen i juni. Tatueraren Mad Cat har addat ett presenkort på en tatuering till prispotten.
Dels ska bli jävligt kul att spela en liveturnering, något jag gör alltför sällan. Dessutom hoppas jag att Mad cat är på plats under spelet. För femton år sen, då han höll på att lära sig tatuera, gjorde han nämligen en mycket slarvig och dålig tatuering på min högra överarm. Jag tycker att det är dags att han snyggar till den, och det tänker jag inte betala en spänn för. Utan försökskaniner som jag, skulle han inte kunna ha någon tatueringsstudio.

Eftersom jag är lite halvbakis tänkte jag inte spela så mycket poker idag. Jag tänkte hedra Jesus och hans flygfärd, med att ta en folköl framför Peter Birros pjäs "Arbetarklassens sista hjältar". Mikael Persbrandt och Börje Ahlstedt har huvudrollerna, och pjäsen har fått mycket bra kritik. Man kanske inte ska lita på kritiken, men min polare Ulven sa att den var skitbra. Är det någon jag litar på så är det Ulven.

Del fem - oväntade pengar

2007-05-12

På fredagen hade jag satt klockan på ringning vid halv elva, men vaknade redan vid halv tio. Efter frukost och ett bad, ringde jag till tele 2 och bad om uppskov med telefonräkningen. Kvinnan jag talade med var oerhört tillmötesgående, så det gick bra.

image56
Den här dagen var det dags att lämna in en blankett till försäkringskassan, så jag tog en lång promenad till Alka kulturförening, för att få den underskrift jag behövde. Tog sen en sväng förbi bibblan, där jag lämnade tillbaks två dvd - "Classical album, The Band" och första delen i Ken Burns jazzdokumentär - och lånade andra delen av jazzdokumentären.

Då jag kom fram till Björna så upptäckte jag att det var portkod i huset där han nu bor. Den koden kunde inte jag och hade inga pengar på mobilen. De två första människorna jag frågade, vägrade låna ut sina mobiler för ett kort samtal. Den tredje människa var en ung tjej, och eftersom jag ser så förbannat cool ut i min svarta stetson-hatt, så fick hon något fuktigt i blicken och lät mig använda sin hennes telefon.
Björna slängde ut nycklarna genom fönstret. Medan han duschade drog jag en heads up, som jag vann på mindre än fem minuter.

Vi tog en sväng på stan och lämnade in min blankett på försäkringskassan, och sen var det dags för Björna att gå till jobbet.
Innan jag gick hem kollade jag igenom mina tillgångar och upptäckte att jag precis hade råd med ett sexpack Harboe på lågprisaffären. Tyvärr hade jag inte råd med någon påse, så jag gick med sexpacket under armen hela vägen hem.

Det var när jag kom hem som det hände något som fick mig att tänka att Gud nog är på min sida ändå. I hallen låg ett skrämmande brev från kronofogden. Jag funderade på att slänga skiten i pappersinsamlingen direkt, men öppnade ändå kuvertet.
Det var ett brev som förklarade att nu var min inkomst så låg att fogden inte längre kunde dra några pengar från mig (borgarasen sänkte min ersättning för en tid sen med 1700 spänn i månaden) , samt ett utbetalningskort på 400 kronor.
Fogden hade helt enkelt dragit för mycket, och nu fick jag tillbaka pengarna en fredagseftermiddag.

Jag ringde till Den Hemliga Brodern och berättade den glada nyheten, och vi bestämde träff på stan en timme senare. Jag spelade två heads up, där jag faktiskt förlorade den ena på en riktig bad beat. Raisade kraftigt med pocket nior. Då floppen var tre låga kort, checkraisade jag all in. Min motståndare måste trott att jag bluffade, för han synade med AQ. Ett ess på rivern gjorde att jag förlorade denna heads up, men jag lyckades vinna nästa rätt snabbt.

Då jag mött Den Hemlige och tagit ut mina pengar, bestämde vi oss för att tre sexpack nödraketer kunde vara en lagom dos för fredagkvällen. Uppmärksamma läsare kanske undrar varför vi inte gick till bolaget och köpte starköl. Därför vill jag nu slå fast Pokergudens första bud:

Du skall icke inmundiga tyngre droger än folköl 3,5 i samband med pokerspel.

Det enda undantag som bekräftar denna regel är Ultimate bets tvådollars bountyturnering, som med fördel kan spelas med sex ? sju starköl innanför västen.

Bror och jag skildes åt, och jag promenerade hemåt. Efter halva vägen upptäckte jag en ny kebabbar som skyltade med erbjudandet kebabtallrik med pommes och cola för 29 spänn. Som hittat, tänkte jag. Jag åt en kebabtallrik som var både rejält tilltagen och riktigt god, medan jag läste tidningen.
Väl hemma drog jag på soundtracken till Pat Garrett & Billy the kid, och spelade två heads up. Jag vann båda två, och surfade sen runt på Prosharks, Aftonbladet poker och Expecting rain.

Då jag kom upp till Den Hemliga Brodern, började vi dricka folköl och spela parallellpoker. Jag lyckades vinna en vanlig sit n go, och tre av fem heads up. Däremot gick det riktigt dåligt då jag spelade en 18manna sit n go. Hade ingen som helst framgång, och då blindsen var 30/60 hade jag bara 800 kvar. Jag satt i stora mörken med A2o och knappen limpade. Jag bestämde mig för att jag inte skulle bekymra mig om kicker, utan checkraisa all in om jag träffade esset. Floppen blev AQ6 rainbow. Jag checkade, knappen betade potten och jag gick all in.
Då jag fick se hans kort höll jag på att trilla ur soffan. Det var den absolut sämsta syn jag sett! Han hade 4 3 i hjärter. Inget som helst realistiskt drag, och den enda handen han hade kunnat slå med denna flopp var om jag semibluffat med hålstege och hade 2 3.
Turn blev en femma, och rivern en sjua, så idioten blev belönad för sin totalt värdelösa syn.

Den Hemlige och jag drog i oss våra nödraketer, och tittade på Sverige dansar och ler, och Uppdrag mord. Sen var det dags att gå hem.
Drog i mig min sista bira hemma och surfade lite. Folkölsfryntlig och glad somnade jag sen.
Dagen hade varit bra på många sätt.

Del fyra - tvåa i turnering

2007-05-10

Eftersom jag inte har något för mig, och inte orkar dra igång nån poker innan jag ska käka, kommer dagens Ur hand i mun redan på eftermiddagen.

image55
Vaknade ganska sent idag. Efter att jag duschat och käkat frukost kollade jag vad det var för turneringar på Ultimate Bet. Fem minuter senare skulle en femdollars med ca 40 deltagare dra igång, så jag anmälde mig. Pluggade in Bob Dylans basement tapes i stereon, och turneringen drog igång.
Det blev en minst sagt svängande turnering med gott om lös-agressiva spelare, så det gällde att spela smart. Jag pendlade mellan att ligga fyra som bäst, och att ligga sist. En nyckelpott som hjälpte mig till finalbordet var när jag höjde tre gånger big blind med KK, fick syn av två spelare och floppade KTT. Det blev rundcheck på floppen, och på turn betade killen innan mig potten. Jag kallsynade bara, och det var som jag trodde, han hade en tia och gick all in på rivern.

När det var dags för finalbord hade jag ungefär medelstacken. Efter ett par händer fick jag KK igen i stora mörken. En kille som hade ungefär 20 gånger big blind (nästan lika mycket som jag) gick all in, en shortstack synade liksom jag. Blev riktigt glad då jag fick se att jag stod mot JJ och KT. Ingen knekt kom på bordet, och ingen irriterande stege, så jag låg tvåa efter denna hand.
Jag hade ett bra kortsnitt på finalbordet, och spelade mycket agressivt, så snart var jag heads up med ett mycket litet underläge.
Tyvärr så hände det som alltför ofta händer i turneringar, jag fick stryk på mållinjen. Vi hade båda ganska stora stackar då jag fick AA. Minihöjde preflop, och checkraisade på floppen. På turn betar jag potten, min motståndare går all in och jag blev tvungen att syna. Det visade sig att min motståndare träffat lägstaparet på floppen (en fyra) och då turn var en nia hade han fått tvåpar. Ingen av mina åtta outs kom på rivern, så sagan var över.
Det var tråkigt att inte nå ända fram, men en andraplats och 50 dollar var en mycket bra start på dagen.

Efter turneringen gick jag och handlade. Jag hade nämligen glömt att köpa två livsviktiga saker dagen innan ? tvål och kattmat. Promenerade längs ån till en affär, där jag förutom dessa varor köpte socker och en dagstidning. Sen slog jag mig ner på en bänk vid stångån och läste tidningen. Vädret var någorlunda bra, och jag hade en trevlig stund.

Väl hemma spelade jag en heads up, som jag vann väldigt snabbt.
Efter det tänkte jag att det var dags att vara lite seriös, så jag surfade omkring en stund och letade efter jobb att söka. Som vanligt kollade jag efter alla slags jobb i Linköping, och journalistjobb över hela landet.
Hittade ingenting i Linköping, men sökte ett sommarvikariat som redigerare på den kristna tidningen Dagen. Dessutom sökte jag ett tremånadersjobb som hotellbokare på Irland. Jag har varit på semester på den gröna ön flera gånger, och skulle gärna jobba där några månader. Själva jobbet verkade väl inte så jättespännande, men det skulle vara kul att testa på att jobba och bo utomlands. Det verkade också vara ett ganska smidigt jobb att söka, eftersom arbetsgivaren betalade flygbiljett till och från Irland, och skulle hjälpa till att ordna bostad.
Jag fortsatte att ta mina plikter på allvar och diskade. Efter det drog jag igång ännu en heads up medan jag lyssnade på gårdagens Jazz beat från BBC. Jag lyckades återigen att vinna på ca 20 minuter.

Pokerdagen ser bra ut hittills. Snart ska jag käka, och sen ska jag kanske gå upp till min hemlige bror och parallellspela lite. Han har nämligen två laptop och trådlöst internet, så vi brukar spela varsin sit n go eller turnering samtidigt. Vi spelar inte på samma sajt, så det är inte fråga om collusion. Men det blir lite socialare än att hela tiden sitt hemma ensam och spela.


Del tre - blev bönhörd och pengarna kom

2007-05-10

I morse vaknade jag redan strax efter nio. Istället för att dra igång en sit n go direkt efter frukost, så ringde jag min polare Björna. Jag hade nämligen glömt mitt hatt hemma hos honom igår, och ville få tag i honom innan han stack iväg någonstans. Jag gillar min hatt och känner mig naken utan den. Jag hade inga snus kvar, och endast fyra cigaretter. Som tur var hittade jag en gammal dosa som jag tror Köttet glömde här för några veckor sedan. Så jag kramade en prilla och började promenera.

Jag kom hem till Björna strax innan elva, och där lekte jag lite med hans son Jibrail som är två och ett halvt år. Jibbe var på mycket bättre humör än på tisdagen. Igår var nämligen Björna tvungen att tala allvar med sin son, eftersom Jibbe hade sprungit in i en klädaffär, grabbat tag i första bästa kjol, och sprungit ut igen medan larmet tjöt över hela lokalen. Jibrail gillar inte alls att bli tillrättavisad, och var otroligt gnällig och trotsig på tisdagen.
Men i morse var han på bättre humör, så jag lät honom begrava mig i flyttkartonger ( Björna har just flyttat, och det är kartonger överallt i hans lägenhet), och läste lite sen för honom i Nalle Puh och Pelle Svanslös. Jibbe gillade Nalle Puh, men jag fick intrycket av att intrigen i Pelle Svanslös var lite för komplicerad för honom. (Måns och Bill & Bull hade stulit Pelles pengar, de pengar han skulle ha köpt en julklapp till Maja Gräddnos för).
Vi gick ut till en lekpark, där vi sammanstrålade med Björnas ex ? Jibrails morsa. Jibbe var inte alls sugen på att vara i lekparken, så vi gled in till stan, där vi fikade och läste tidningar.
Exet & Jibbe gick hem, och Björna och jag gick ut och rökte.

Då ringde King Kong. Han var på väg till stan och undrade vad vi gjorde, så vi mötte honom fem minuter senare. Eftersom ingen av oss hade något som helst ärende på stan, och jag bara hade en cigarett kvar, föreslog jag att vi skulle gå till en uttagsautomat och kolla om mina pengar hade kommit in.
Björna och King Kong stod och snackade en liten bit därifrån, medan jag ställde mig i kön och väntade. När det var min tur mumlade jag Fader vår för mig själv och tryckte in mitt kort. Vips, så kom en femhundring ut.
På väg mot mina vänner gjorde jag en lite gest med knytnäven i luften. De började garva, och frågade om jag äntligen fått mina pokerpengar.
King Kong förhörde mig lite om hur mycket jag tagit ut och hur mycket jag hade kvar på rullen (han är oerhört intresserad av mitt pokerspel), samt ville ha reda lite på om hur mycket avgifter man måste betala när man tar ut på Neteller.
Vi satte oss på en uteservering och tog varsin kaffe. Det var kallt som fan, men vi ville alla röka. Strax efter var King Kong tvungen att hämta sina ungar, och Björna ville hem. Så vi skiljdes åt.

Jag gick till en kiosk som har billig tobak, där jag köpte tre askar Corner och en dosa Granit portion. Därefter gick jag till en lågpris butik, som till min stora glädje nyligen öppnat mitt i Linköpings centrum. Där investerade jag i Kebabkött, två kilo pommes, ingredienser till en korvstroganoff, tre pizzor för åtta spänn styck, en mjukost och en billig påse chips ? dock motstod jag frestelsen att köpa folköl.
När jag väl var hemma var klockan fem och jag var vrålhungrig, hade inte ätit sen klockan nio. Så jag stekte lite kebabkött och åt det tillsammans med pommes frittes och aoli.

Mätt och belåten slog jag mig ner med en kopp kaffe och en cigg framför en sit n go. Cirka en timme senare förlorade jag heads upen och fick en andraplats, då min A10s inte höll mot KJ (två knektar på floppen).
Pratade lite i telefon, sorterade tvätt och spelade sen ännu en sit n go. Även denna gång kom jag tvåa. Två andraplatser av två spelade är mer än väl godkänt, men jag var ändå lite irriterad över att jag inte kunde vinna åtminstone en av de två enbordsturneringar jag spelat.
Jag åt upp chipsen framför Extras (gillar Ricky Gervais) och bestämde mig sen för att spela lite heads up. Spelade två partier, som båda blev långa med mycket svängar, och lyckades vinna båda två.

Jag har börjat gilla heads up. Det är inte riktigt lika roligt som att spela en tiomanna sit n go. Men det känns som att man i heads up spelar 20 procent på kort, och 80 procent på att läsa motståndaren ? och det passar mig. Sen i måndags har jag spelat 15 stycken heads up- partier, och lyckats vinna tolv. Jag vet att femton är långt ifrån en statistiskt säker siffra, men det känns ändå som att jag är en vinnande heads up- lirare. Hädanefter kommer jag nog att variera mig lite mer då jag spelar, och då och då lira heads up istället för en vanlig sit n go. På ultimate bet kan det i värsta fall ta en och en halv timme att spela en enbordsturnering, och då kan det vara bra att kunna spela heads up om man inte har så mycket tid på sig.
Avslutade den andra heads upen lagom till Uppdrag mord på nian. Efter programmet tog jag ut ytterligare 400 spänn från Ultimate bet. Mina pengar från försäkringskassan kommer tidigast nästa fredag (antagligen senare, eftersom vi firar att Jesus begav sig hem till farsan på torsdag, och bankerna är stängda då) och jag kommer att behöva pengar innan dess.

Nu sitter jag och skriver det här. Dagen har varit bra. Jag fick mina pengar, har mat i kylen, cigg och snus så jag klarar mig, och all poker jag spelat har varit vinstgivande. Det blir nog lite mer TV, innan sängen lockar. En ny dag i morgon.

Del två - okej pokerdag och pubquiz

2007-05-08

Vaknade ganska sent på måndagen, eftersom jag suttit uppe sent och spelat bountyturnering. Direkt efter frukosten ( kaffe och bröd utan pålägg) drog jag igång en sit n go. Då jag spelat en kvart fick jag för mig att jag måste dra in pengar snabbare, så jag bestämde mig för att testa att spela två samtidigt. Jag reggade mig på en till som jag hade i mini view under den första jag spelade.
Jag koncentrerade mig mest på den ena, och det gick som jag trodde. I den lågprioriterade enbordsturneringen åkte jag ut som sexa, ungefär samtidigt som jag hamnade In the money i den högprioriterade. Jag gillar inte att spela flera bord samtidigt, eftersom jag tycker att det är mycket viktigt att ha full koll på bordet, och noga studera de andra spelarnas stil.

Då jag hamnade heads up ringde telefonen. Det var min polare Gorben ( jag vet inte varför han kallas Gorben, men det kan ha något att göra med att han beter sig som en rymdvarelse efter x antal stora stark) som meddelade att han inte kunde vara med på kvällens pubquiz.
-Det var synd, sa jag, men vi kan nog få ihop ett lag ändå.
Jag hade helt glömt bort pubquizen och hade absolut inte råd. De få kronor jag hade kvar av den hundringen Old Mother lånade ut tänkte jag köpa cigg för. Om det blev något över tänkte jag investera det i något pålägg, trött som jag var på torrt bröd.
Medan jag slösnackade lite med Gorben lyckades jag avgöra heads upen genom att ställa min motståndare all in med TT (han hade mycket mindre marker än jag). Fick syn av A7, och Gorben var med i telefonen då jag skrek: Inget ess, inget ess!
Det kom inget ess och jag avslutade både pokern och telefonsamtalet.

Nu var det dags att inventera tillgångarna. Plånboken innehåll 50 spänn, jag hade ca 15 cigg kvar och fem portionssnus. I frysen hade jag två portioner köttfärsås, och en fryst olivlimpa.
Alltså skulle jag klara mig med mat fram till onsdag, då förhoppningsvis neteller har fört över en femhundring till mitt konto, men jag behövde mer cigg och pålägg..
Så det blev en promenad längs ån till affären, där jag köpte en ask Corner (billigaste ciggen) samt en mjukost (vilket är jävligt bra, för har man mjukost behöver man inget smör).

Väl hemma igen drog jag igång ännu en sit n go. Där åkte jag ut på första handen, med något som nog måste betecknas som väldigt tveksamt spel från min sida. Jag hittade TT under the gun, höjde fyra * bb och fick syn av fyra spelare. Floppen kommer med ett färgdrag och högsta kort nio. Stora mörken betar omedelbart potten. Jag visste att han kunde ha ett högre pocket än jag, men jag tänkte att om han hade QQ eller KK borde han ha reraisat preflop, och på femdollars nivån kan han beta potten med A9, färgdraget eller till och med K9 eller 88.
En syn var inte att tänka, det var fold eller raise som gällde. Att bara dubbla hans bet skulle ge honom pottodds för färgdraget, så jag gick all in. Suckade lite då jag fick se KK, och reggade mig omedelbart på ännu en sit n go.
Jag lyckades komma tvåa där, så dagen såg helt ok ut hittills. Jag hade spelat fyra sit n go, och tagit en förstaplats och en andraplats.
Telefonen ringde igen. Den här gången var det Kalle som ville meddela att han tänkte vara med på pubquizen, så jag passade på att fråga om jag kunde låna en femtiolapp till anmälningsavagiften av honom. Det gick bra.
Jag kokade lite spaghetti och värmde köttfärssåsen, och blev riktigt mätt av den måltiden.

Efter maten var det dags att gå till puben. Efter att ha avverkat ungefär halva vägen mötte jag brorsan, som också var på väg dit. Han hade en god nyhet att meddela: Vi hade ett presentkort kvar från en tidigare vinst, som skulle räcka till varsin bärs.
Jag hade mycket revligt på puben, men quizen gick inte alls bra. I tre av fyra grenar (allmänbildning, musik och film ? sporten var vi chanslösa på) hamnade vi i bubblan. De tre första lagen får pris, och vi blev den ständiga fyran.
                                                                                        

Efter quizen lyckades jag övertala bartendern King Kong (han är stor och otroligt hårig) att få krita ett par bira, så jag kunde stanna kvar och se snookerfinalen. Jag brukar alltid få krita, King Kong och jag känner varandra rätt väl - och han vet att jag betalar hela notan minst en gång i månaden. Men som vanligt var han tvungen att muttra lite. Jag försökte som vanligt ursäkta mitt kritande med att jag är arbetslös.
-Du är väl inte arbetslös, sa King Kong, du spelar ju poker från morgon till kväll.
King Kong är polare med the Giant, och han har lite svårt att förstå att jag försöker gå stadigt plus utan att riskera att gula med en bankrulle på 200$. Han tycker alltid att jag ska gå upp i nivå så jag kan vinna lite stora pengar. Men eftersom jag inte har råd att reloada, så håller jag mig på femdollar. Dessutom gör min dåliga ekonomi att jag måste ta ut pengar hela tiden, så jag kan inte låta rullen växa och gå upp i nivå.

Promenerade hem strax innan elva ( hade gärna tagit bussen, men det hade jag inte råd med), och kom hem lagom till Uppdrag mord på kanal nio. Efter det var jag lite spelsugen igen, men eftersom det var så sent så orkade jag inte spela en hel enbordsturnering.
Det blev heads up istället. Vann den första på mindre än en kvart, så jag spelade en till som jag också lyckades vinna på väldigt kort tid.
Pokermässigt hade dagen varit helt okej, och jag fick lite smak för heads up.
Såg Tredje skiftet på kanal nio, och gick sen och lade mig strax över ett. Jag hade lyckats ta mig igenom ännu en dag.

Del ett - strul med neteller

2007-05-07

Tänkte börja skriva en återkommande blogg, om hur det är att vara arbetslös och försöka dryga ut A-kassan genom att spela poker på låg nivå. Här kommer första delen.

På söndagen vaknade jag utan att vara det minsta bakfull. Det beror inte på att jag har norra europas bästa karaktär, utan för att jag hela helgen gått och väntat på att Ultimate bet ska föra över en femhundring till Neteller. Ultimate bet hade haft ovanligt mycket uttag på sistone, så pengarna jag trodde skulle komma på fredagen kom inte förrän natten mellan lördag och söndag.
Efter en frukost bestående av kaffe och bröd utan pålägg, så kollade jag mitt netellerkonto, och pengarna var mycket riktigt där. Eftersom jag nyligen skaffat netellerkortet så var nästa steg att hitta en automat där detta kort fungerade.
Jag hade tidigare bestämt att ta en promenad med min gamla polare Mästarn ? dels för att vi inte setts på länge, dels för att han nyligen blivit farsa. Vi skulle träffas klockan två, vilket gjorde att jag inte riktigt hade tid att spela en vanlig sit n go. Så jag bestämde mig för att testa en sex-manna, trots att jag väldigt sällan spelar short-handed. Drog på Jazz record request på BBC radio, och började spela.
Ganska snart upptäckte jag att två av de sex spelarna var mycket agressiva, och gick all in preflop så fort de fick två kort över tio. Då jag fick AQs i stora mörken bestämde jag mig för att syna en sådan all in-satsning. Givetvis hade då idioten äntligen fått en hand ? KK. Inget ess kommer, så jag är nere på femhundra efter bara några minuter. Strax efter fick jag stryk med näst bästa färgen mot nöten, så den enbordsturneringen gick ganska snabbt.

Då var det dags för att hämta Mästarn för en promenad i vårsolen. Jag förklarade situationen med kortet för Mäster. Vi bestämde oss för att förena nytta med nöje, och låta vår vårpromenad gå mellan olika bankomater. Med Mästarns son Mästerverket i barnvagnen, gav vi oss iväg.
De två första bankomaterna förklarade att mitt kort inte var giltigt där. Så vi bestämde oss förr att promenera längs ån ner till Linköpings centrum, och testa bankomaten på stora torget.
Den bankomaten fungerade, men jag fick det bryska beskedet att mitt uttag inte var godkänt. Jag fattade ingenting, hade ju kollat mitt konto precis innan vi gick. Nu började läget bli allvarligt, eftersom jag bara hade fyra cigaretter kvar.
Jag förklarade för Mästarn vad som hänt, och att jag måste gå hem och ringa neteller. Vid det laget hade Mästerverket blivit hungrig, så innan vi började gå stannade vi i en park och gav honom lite välling.
Under promenaden hem tror jag att Mästarn insåg hur pank jag var, för han frågade om jag ville komma över på lite käk efter att jag gjort vad jag skulle. Den inbjudan tackade jag givetvis ja till.

Väl hemma ringde jag till neteller. Jag fick prata med någon vars brutna engelska lät som om hon snarare tillbringat större delen av sitt liv i Calcutta än i Calgary. Vilket fick mig att fundera över om inte neteller förlagt sin support i Indien, för att indierna antagligen kan tänka sig att jobba för slavlöner. Svor lite inombords över globaliseringen medan jag förklarade mitt ärende.
Efter att jag uppgett alla siffror om mitt konto, samt svarat på frågan om vad som är min favoritsport, så fick jag beskedet om att neteller kortet inte går att använda överhuvudtaget. Utan att informera sina kunder har de helt enkelt slutat att använda de kort de gett ut. Förklaringen jag fick var att de snart kommer att ge ut ett nytt kort, som jag gärna fick ansöka om.
Jag vet alltför väl hur det gick för brittiska imperiet. Så jag väljer att inte bråka med indiern, utan tackar vänligt för hjälpen. Det var bara att föra över pengarna till mitt svenska konto, precis som jag gjort förut. Problemet vara bara att det tar tre dagar, och jag hade nu bara tre cigaretter kvar.
Det fanns ingen annan lösning än att ringa Old Mother, som gick med på att föra över en hundring av sin knappa pension.
På väg till Mästarn tog jag ut denna hundring och köpte ett paket cigg. Min gamle polare och Fru Mäster bjöd på fläskkarre och kroketter med tzatziki. Efter det blev det kaffe och glasstårta. Mätt och belåten efter det bästa mål mat jag ätit på länge, så stannade jag hos paret och såg Sverige spöa finnarna i hockey-vm.

Jag gick hem efter matchen och kollade på Six feet under. Efter det var jag pokersugen. Bestämde mig för att spela en vanlig sit n go, samtidigt som jag spelade en tvådollars bounty turnering. Dessa turneringar går halv elva varje kväll, och jag brukar spela dem som ren förströelse..
Jag lyckades komma tvåa i enbordsturneringen, och när den var slut hade jag strax under medelstacken i bountyturneringen.
Eftersom jag inte tog denna turnering på det minsta allvar synade jag med Q4o i tidig position då en shortstack gick all in. Flera spelare gick med, och när knappen höjde trodde jag att han var ute efter bountyn och ville skrämma bort oss.
Synade sen hela vägen och lyckades vinna en jättepott och en bounty med min ruterfyra som gav mig färg. Knappen hade TT och en annan spelare AJ.
Då låg jag plötsligt riktigt bra till i turneringen, och kände mig tvungen att spela lite seriöst.
Klockan två på natten slutade jag på en 30e plats. Det gav mig den oerhörda prissumman av tre dollar, plus de tre bountyn jag samlat på mig. Timpenningen på den turneringen blev nästan en dollar och 40 cent. Det är ett glamouröst liv vi pokerspelare lever?

Han precis se heads upen i WPT på femman, och sen var den dagen över.
Fortsättning följer?.