Bob Dylan - Let us not talk falsely now the hour is getting late

image62När jag var i övre tonåren var romanen Jack av Ulf Lundell min absoluta favoritbok.

"yes, to dance beneath the diamond sky, with one hand waving free". Så stod det på första sidan i Jack, och det citatet från Bob Dylans Mr Tambourine man bildar tema för hela boken. Jag tyckte citatet var brilliant, och det fick mig givetvis att börja fundera över vem Bob Dylan egentligen var.

Mina kunskaper om Robert Zimmerman var högst begränsade. Jag hade hört Blowin in the wind och The times they are a-changin´ och trodde följaktligen att Bob Dylan var en protestsångare. När jag tänkte på Dylan tänkte jag på tidigt sextiotal, vietnamkrig och medborgarrättsrörelse. Inget fel i det, men det lät lite tråkigt i mina öron. Inget att sjunga rock´n´roll om.

Efter några års funderingar köpte jag till slut en Dylan- skiva. Jag köpte den i en affär för begagnade vinyler, Get back records som då låg på Klostergatan. Skivan var billig och jag köpte den enbart för den där låten, Mr Tambourine man.

Jag trodde att jag köpt en skiva av en folkmusiker som sjöng protestsånger, och kom hem med Subterranen homesick blues (finns också med titeln Bringing it all back home), en av rockhistoriens tre bästa album. (De två övriga är Highway 61 revisited och Blonde on Blonde, också de av Bob Dylan.


Väl hemma i min nyinförskaffade etta, jag hade just flyttat hemifrån, öppnade jag en folköl och lät nålen landa på titellåten. Det jag fick höra var definitivt inte en protestsång kompad av akustisk gitarr. Det var världens rock´n´roll- drag. Låten bara pumpade sig in i mig, jag hade ingenstans att ta vägen och det var bara att ta emot. Och texten, vilken jävla flyt i texten. På två minuter lyckades Bob ge mig ett flertal brillianta visdomsord, kamoflerade till helsköna rockstrofer. Sanningar som komprimerade hela problematiken med att vara människa. "You don't need a weather man to know which way the wind blows", "Don't follow leaders, watch the parkin' meters".

Jag lyssnade vidare på plattan. Maggies farm var suverän, Love minus zero den vackraste kärlekslåt jag dittills hört, (det skulle dröja flera år innan jag hörde Wedding song eller Sara), och de andra låtarna på skivan var med beröm godkända allihop.


Så vände jag på skivan och där kom det, det akustiska. Men det var inga enkla protestsånger av typen "de svarta måste registrera sig, så att de kan rösta". Nej, det var långa vackra dikter med fraser som fick mig att drömma mig oändligt långt bort från min lilla etta i Linköping, och låtarna var befolkade av lika många intressanta personligheter som en hel roman av Dostojevskij.

Äntligen fick jag höra låten som dragit till sig mitt intresse, Mr Tambourine man, och jag älskade varenda ord som Bob sjöng för mig. Jag kan inte säga att jag förstod texten till fullo, men känslan jag fick i hela kroppen av att höra texten gjorde att jag mycket väl förstod varför Ulf Lundell hade använt ett citat från låten.

Nu kanske jag har brassat av alla superlativ som finns, men känslan jag fick av att höra Mr Tambourine man och Subterranen homesick blues var ingenting jämfört med när jag hörde It´s alright ma (I´m only bleeding). Jag har varken tidigare eller senare hört en akustisk låt med ett sånt jävla drag. Riffet naglar fast lyssnaren, ställer honom mot väggen och säger: lyssna nu grabben, det är allvar nu.

Och texten, den var ännu svårare att förstå än Mr Tambourine man, men då jag hörde It´s alright ma första gången så var det den bästa rocktext jag någonsin hört. Och känslan som Bob sjunger denna text med, den går inte att överträffa.

På sju minuter lyckades en artist jag tidigare knappt känt till slunga mig mellan hopp och förtvivlan, och få mig att känna alla känslor i registret däremellan. Strofer som "he not busy being born is busy dying" eller "if my thought-dreams could be seen, they'd probably put my head in a guillotine" skrämde skiten ur mig. Men Bob lugnade mig i slutet av varje vers genom att säga It´s alright ma. När den sista meningen It´s life and life only ekat ut tillsammans med det sista ackordet hade jag redan tagit ett viktigt beslut.

Den här låten skulle spelas på min begravning.


(Efter femton år som Bob Dylan- fantast, har jag blivit tvungen att korrigera detta beslut. Efter mycket funderande har jag kommit fram till att All along the watchtower är världens bästa låt, både textmässigt och musikaliskt. Det är den låten som ska spelas på min begravning, tillsammans med Thåströms Jag är en idiot.)


Bonniers rocklexikon och Hasse på Get back records var mig till stor hjälp en tid framöver. Varje vecka kom jag hem med en påse med någon Bob Dylan- skiva. Highway 61 revisited, Blonde on Blonde och Blood on the tracks övertygade mig om att det inte var en tillfällig förälskelse jag råkat ut för.

Sen dess har jag lagt ner ofantligt mycket tid och pengar på Bob Dylan. Hur mycket pengar jag spenderat vågar jag knappt tänka på, men jag har precis allt officiellt material som Bob Dylan någonsin spelat in, plus några bootlegs. Ett femtiotal CD- skivor, något mindre antal på vinyl, samt lite DVD- filmer och böcker. Jag har sett Dylan live elva gånger i tre länder.

Hur mycket tid jag lagt ner är helt omöjligt att räkna, att lyssna på Bob Dylan, läsa om Bob Dylan, prata om eller tänka på Bob Dylan, måste röra sig om flera års effektiv tid. Men jag ångrar inte ett öre, inte en sekund.

Dylan har skrivit så ofantligt många låtar, så vad som än händer i mitt liv kan jag hitta något i Bobs texter som relaterar till det. Jag antar att strängt religiösa människor använder sig av Bibeln på samma sätt.


   

Vad jag rekommenderar:
I alla musikälskares hem borde det finnas ett exemplar av Highway 61 revisited (som blev utnämnd till 1900-talets bästa skiva av Aftonbladet vid millenieskiftet). Dessutom rekommenderar jag er att även införskaffa de andra två skivorna i Bob Dylans heliga treenighet från 1965 och 1966, nämligen Subterranen homesick blues och Blonde on Blonde.

Gillar ni dessa skivor, så kommer ni inte att bli besvikna på Blood on the tracks eller John Wesley Harding.

Jag avråder starkt från att köpa någon kärlekslöst ihopsatt samlingsskiva. Istället tycker jag att ni i så fall ska köpa Live 1975, för den skivan innehåller många av hans bästa låtar i riktigt bra versioner.


Kommentarer
Postat av: ares

jösses, vet huvudpersonen själv om vilken fanatiker som bor i Sverige. Om jag samtidigt skulle höra Dylan på mer än 3 radiostationer skulle jag ge mig faen på att Olof Berg startad ett musikaliskt jihad.



bra skrivet hur som helst. Har du träffat honom?

2010-03-08 @ 09:21:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback