Dom försöker besegra mig

image54

Då jag var tonåring gjorde jag som så många ungdomar revolt mot samhället. Trots att det var tio år efter att Sid Vicious dog, och både Ebba Grön och The Clash hade lagt av, var det punkrörelsen som var den största influensen till min revolt.

Många punklåtar handlar om hur tråkigt det är att vara en knegare. Jag ville absolut inte leva ett liv som bestod av 40 timmar i veckan på ett jobb jag hatade, och på kvällarna vara så trött att det enda jag orkade var att se på skräp-TV. Jag ville göra något annat.

Min kompis Kulman, som var inne på samma linje som jag, skaffade en gitarr för att försöka bli rockstjärna. Jag, som slukat böcker sen jag var mycket liten, drömde om att bli författare.

Då vi slutade gymnasiet blev båda jag och min kompis arbetslösa. Till en början var vi inte alls bekymrade över detta faktum. I början av nittiotalet var socialbidragen något högre, och cigaretter och mat var mycket billigare. Vi, som hade levt på studiebidrag, hade inga större ekonomiska krav till en början, utan klarade oss på våra bidrag. Kulman ägnade mycket tid åt gitarren. Jag läste otroligt mycket böcker under denna period, samt gjorde några tappra försök att skriva noveller.

Men med tiden så blev vi trötta på att vara arbetslösa. Även detta liv blev i längden monotont, och vi upptäckte att de kompisar som börjat jobba hade råd att leva mycket roligare liv and vad vi gjorde.


Så jag bestämde mig för att försöka hitta ett jobb som åtminstone var lite tillfredställande för mig. Det enda jag kunde tänka mig, förutom att bli författare, var att jobba som journalist. Det skulle innebära att jag fick skriva, och att jag hade en liten möjlighet att göra min röst hörd och påverka samhället.

Så jag började på Journalistlinjen på Bona folkhögskola där jag gick i två år. Kulman flyttade lite längre än till Motala, och började på en gitarrskola för rockmusiker i Los Angeles.

Då jag slutade på journalistlinjen hittade jag inget jobb. Därför gick jag några enstaka kurser på universitet, och började med Konst- och bildvetenskap. Jag tänkte att jag kunde bli någon slags kulturjournalist. Vanliga nyheter gjorde mig inte så upphetsad, utan jag ville skriva om kultur i bred bemärkelse, och få chansen att vara med i samhällsdebatten.

Parallellt med mitt studerande började jag skriva på en roman. Efter tre terminer på universitetet var jag trött på att plugga. Istället för att läsa om vad andra gjort ville jag göra något själv. Så jag slutade skolan, och skrev på romanen på heltid.


När romanen var färdig skickade jag runt den till olika förlag, samtidigt som jag sökte alla slags jobb. Det blev ett par år då jag tog emot refuseringsbrev, och jobbade som elevassistent, croupier och vårdare. Jag skrev kulturkrönikor och recensioner åt olika tidningar, men inget förlag blev intresserade av min roman. Jag hade tänkt mig att skriva en till, men det var svårt när jag jobbade. Att leva på socialbidrag igen var inget som lockade mig, och jag hade svårt att förmå mig att börja på ännu en roman, eftersom jag visste att det skulle innebära x antal månaders jobb som jag eventuellt aldrig skulle tjäna en krona på.

Då fick jag helt plötsligt äntligen ett vikariat som journalist. Jag trodde att det vikariatet skulle leda vidare till något. Men då det var slut sökte jag fruktansvärt många journalistjobb utan någon som helst framgång. Då började jag söka alla möjliga slags jobb igen, men det gav inte heller något resultat. Jag upptäckte att okvalificerade jobb hade bisarrt många sökande, och chansen att få ett av dessa jobb var mikroskopisk.


Nu har jag varit arbetslös i två år, och stundtals håller det på att knäcka mig. Borgarna sänkte min ersättning med 1700 kronor i månaden efter skatt, och om det inte var för de småpengar jag drar in på poker skulle jag knappt ha råd att gå utanför dörren. Ibland känns det som om jag lever ett liv helt utanför samhället. Jag har alldeles för lite socialt liv, och tillbringar stor del av min tid på internet.

I nuläget skulle jag ta i stort sett vilket jobb som helst, bara jag får en avlöning varje månad och ett normalt liv med arbetskamrater. Jag funderar på att ta en kurs i vad som helst som ger mig en bra chans att få jobb.

Då och då sätter jag på en gammal punkskiva med till exempel The Clash eller Ebba Grön. När jag lyssnar på Career opportunities, Vad skall du bli eller Sno från dom rika, så minns jag mina gamla punkideal och inser jag att jag snart har blivit besegrad av samhället. Politiker och arbetsgivare vill ha en viss procent arbetslöshet, för då kan de få människor dit de vill. De vill att arbetslösa ska stå på sina bara knän och tigga om lågavlönade, tråkiga jobb som i längden kommer att döda våra hjärnor och knäcka våran livslust. De vill att de som har jobb av rädsla för att bli arbetslösa inte ska våga bråka om sina rättigheter eller ställa höga lönekrav.


Jag tycker att situationen i vårt land har blivit hemsk, och att det pågår ett slöseri med mänskliga resurser. Om jag till exempel fick gå en svetskurs som gav mig jobb, skulle jag absolut göra det. Men egentligen tycker jag det är synd. För jag vet att jag aldrig kommer att bli någon riktigt bra svetsare, och det är ett slags slöseri om jag skulle ägna tjugo år av mitt liv åt det yrket. Men jag vet att jag är en riktigt bra skribent, och världen skulle vara en bättre plats om jag fick skriva istället för att svetsa.


Kommentarer
Postat av: Thyo

Varför????? Är det inte dax att växa upp på riktigt??

2007-07-11 @ 11:55:10
Postat av: KLASSKOMPIS

Håller med dig Olof!
Situationen har blivit mycket sämre och dom arbetslösa och sjuka komprometteras och görs till skojare.
Det är dessutom inte bara arbetslösa som är emot försämringarna utan alla som drabbas av dom. Från studenter som inte längre är beviljade a-kassa efter studietiden som nu får söka socialbidrag istället om de inte hittar ett jobb på en gång, till arbetare som tvingas betala en mycket högre månadsavgift.
Lägg på det till att en sänkt arbetslöshetsersättning drar ner lönerna i hela landet så förstår ni varför en majoritet av vanligt folk är emot dessa förslag från borgligt håll!
Hälsningar
Din gamle Klasskompis!

2007-07-12 @ 10:43:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback