Dylans memoarer - "Som att köra en stulen bil på fyllan"

Tänkte ge er ett litet boktips, kära läsare. Jag tycker att Bob Dylans Memoarer är så bra skriven, att även de som inte är så förtjusta i hans musik kan gilla den. Recensionen har tidigare varit publicerad i Vimmerby Tidning, som för övrigt var en hemsk arbetsgivare. De ville att jag skulle skriva för deras kultursidor, och lönen de erbjöd var exakt noll kronor per publicerad recension.  Tydligen tror metropoltidningen i Vimmerby att de har så hög status att folk vill arbeta för dem gratis.

image110Bob Dylan

Memoarer

Första delen

Översättning av Mats Gellerfelt

Prisma förlag


Bob Dylan har skrivit första delen av sina memoarer, och det är givetvis en världshändelse i stil med att Hitlers försvunna dagböcker skulle dyka upp. Inte bara för att Bob Dylan är den viktigaste personen inom populärmusiken på 1900-talet, mannen är kanske världens mest kända poet och ständigt på tapeten när nobelpriset i litteratur ska delas ut. Därför är Memoarer inte bara historiskt intressant, Bob Dylans första långa sammanhängande prosatext är stor litteratur.

Memoarer börjar där den slutar, i Greenwich Village, New York de första åren på sextiotalet då Bob Dylan kämpar för att bli professionell musiker. Redan på första sidan möts två legender vid ett middagsbord, då boxaren Jack Dempsey upplyser Bob Dylan om att han är alldeles för tunn för att bli tungviktsboxare. Ett historiskt ögonblick med stort underhållningsvärde.

Med stor poesi och sinne för detaljer berättar Dylan för läsarna om när han kom till New York som nittonåring. Hur han skaffar vänner, försöker försörja sig och få spelningar på de rätta ställena och om när han besöker den döende Woody Guthrie på sjukhuset. I Bob Dylans sångtexter får man träffa bisarra personer som Einstein utklädd till Robin Hood och Abraham som offrar sin son på Highway 61. Verkligheten är inte riktigt så färgstark, men närapå. Den unge Bob träffar gitarrister som spelar som legosoldater, sångare som sjunger som yrkesförbrytare. Han berättar att jobba ihop med producenten Robert Johnston, var som att köra en stulen bil på fyllan. Språket är briljant, anekdoterna oändliga och Bob har en känsla för stämningar som gör att närvaron blir total. Till skillnad mot i de många biografier som släpps om Dylan, får vi inte bara veta vad som hände ? utan också hur det kändes för Bob.

Att läsa Bob Dylans Memoarer ger en känsla av att artisten berättar fullständigt ärligt hur han tänkte om sitt eget arbete och sitt privatliv. I den aspekten är kapitlet om åren 67 - 70 högintressant. Bob Dylan var prisad över hela världen och utnämnd till talesman för en generation. Men själv mådde han inte speciellt bra. Han ville inte vara talesman för någon, var nästan rädd för sina fans som krävde oerhört mycket av honom, och han drömde om nio till fem tillvaro där han kunde ta hand om sin familj. Bob Dylan kämpade febrilt för att förändra bilden av sig själv, och slänga bort titlar som andra gett honom, titlar som Protestens Överstepräst och de Oliktänkandets Tsar. För er som känner till Bob Dylans karriär, kommer vissa saken som han gjort komma i ett helt nytt ljus. Fotot som togs på Dylan vid klagomuren som gjorde att pressen utmålade honom som sionist, country & western-skivan, det värdelösa dubbelalbumet Self Portrait - enligt Bob själv gjorde han allt detta för att hans fans skulle vända honom ryggen. För att människor inte skulle ta honom på så blodigt allvar.

Ett kapitel utspelar sig 1987, under inspelningarna till Oh Mercy. Där tappar boken lite fart, kanske på grund av att det inte är den intressantaste tiden i Bob Dylans karriär. Men Dylans språk gör ändå att kapitlet läsvärt.

Memoarer är absolut ingen skvallerbok. Det förekommer nästan inga droger och ingen sex. Det här är ingen bok för den som brukar läsa rockbiografier för att få veta vem som var fullast, vem som knarkade mest, eller vem som var sexmissbrukare. Dylan har den goda smaken att inte lämna ut några snaskiga detaljer om sina vänner eller sin familj. Memoarer är riktad till dem som förstått att rockmusik kan vara en lika stor konstform som måleri, teater eller romanförfattande, och som vill veta något om människan Bob Dylan. Dessutom gör språket och beskrivningarna av Amerika i början av sextiotalet, att boken har ett egenvärde långt utanför sanningshalten i anekdoterna.

Bob Dylan har döpt boken till Memoarer - första delen, vilket ger höga förväntningar på framtiden. Jag kan knappt bärga mig tills jag får läsa vad Dylan har att säga om turnén 1966 då han blev utbuad världen runt, comebacken 1975 med Blood on the tracks, eller åren då han bara sjöng kristna sånger. Men tills nästa del kommer får jag nöja mig med att läsa om första delen några gånger, för jag känner på mig att Memoarer av en av dessa böcker där man upptäcker mer och mer för varje läsning.


Kommentarer
Postat av: Julie

Måste påpeka lite till angående Bob Dylan haha. Fast det här är bara en teori; att folk har anklagat honom för sionism, kan inte det helt enkelt bero på att han har skrivit låten Neighborhood Bully? Med tanke på att den handlar om Israel...

Nu skall jag sluta kommentera gamla inlägg, pus

2010-11-23 @ 23:13:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback