I morgon börjar julkalendern

Det känns som om, det var hundra år sen. Det känns som om det var igår.

image290Jag satt på en föreläsning på universitetet där jag läste socialantropologi, nådens år 1998. Det här var tredje terminen, och jag började bli oerhört trött på att plugga i allmänhet, och universitetsvärlden i synnerhet.

Föreläsningssalarna var fulla av folk som var helt uppfyllda av tanken på att de nu skulle bli intellektuella. De älskade att höra sina egna röster, och ägnade sig åt någon slags verbal onani. Allt skulle stötas och blötas, saker som var helt självklara måste definieras och värderas om. Jag gillar att diskutera och till en början hade jag trivts, men nu började det kännas för mycket. En kompis till mig pluggade antropologi i Lund. Jag hade diskuterat saken med honom, och han kände likadant som jag. Båda fick vi ofta en känsla av att vara den enda nyktra person i ett rum där alla andra har rökt hasch. Deras diskussioner kan verka genialiska och hyperintressanta för de invigda, men för en utomstående lät det som ren smörja.

Föreläsarna gillade jag däremot. De såg igenom skitsnacket, och verkade uppskatta att jag bara sa något då jag hade något att säga, och att jag dessutom sa rakt ut vad jag tänkte utan att försöka briljera eller verka intelligent. En gång hade vi en dansk professor som under en föreläsning vände sig till klassen och sa att livet var som en film.

- Och en sak ska ni veta, sa han till mina kurskamrater. Ni är bara åskådare till den här filmen, Det är Olof och jag som har huvudrollerna.

Dessutom hade jag drabbats av klasskramp. Det kändes inte som att någon annan hade samma bakgrund som mig. Jag hade hamnat på universitetet av en slump, för att jag hellre pluggade än gick arbetslös. En del av mina kurskamrater betedde sig som att det i hela deras liv varit en självklarhet att de skulle hamna på universitet, och att alla som inte hade akedemisk utbildning var idioter.

Några veckor tidigare hade en kille sagt till mig att han inte tyckte att det skulle vara allmän rösträtt i Sverige, eftersom då skulle byggjobbare kunna bli invalda i riksdagen. Jag blev först helt stum, hade han sagt nåt sånt i sällskap av killarna jag hängde med på helgerna hade han blivit lynchad. Så jag stirrade på honom och sa att jag inte ville höra sånt skitsnack, och att han aldrig skulle säga något liknande i mitt sällskap igen..

Just den här dagen kändes det som att jag fått nog av alla pretentiösa idioter, som satt och runkade sina egna intellekt. Min kropp och min hjärna skrek efter att få göra något påtagligt, istället för att ägna sig åt ändlösa diskussioner om vad andra gjort.


På fikarasten gick jag därifrån, och jag har aldrig återvänt.


När jag kom hem funderade jag över vad jag skulle göra istället för att plugga. Det var fortfarande svårt att få jobb, så det enda jag kunde komma på var att jag nu på allvar skulle skriva den där romanen, som jag tidigare jobbat på sporadiskt och högst odisciplinerat.

Jag bestämde mig för att skriva ett kapitel i veckan. Det kanske låter lite, men jag tyckte att det var bättre att få ur sig ett genomarbetat kapitel, än tre som var hafsverk. Jag ställde klockan på nio varje morgon, och gjorde ett schema. Varje dag skulle jag börja skriva klockan tio och sen jobba minst två timmar. På kvällen skulle jag läsa igenom det jag skrivit, och sen göra förbättringar i en timme eller två. På det sättet kände jag att jag skulle skriva konkreta saker som passade in i handlingen, och inte flyta in i några villospår.

För att det skulle kännas påtagligt satte jag upp mitt schema på väggen. Jag var inte arbetslös, jag var författare.

En tredjedel av romanen var redan skriven när jag började jobba på det här sättet. Jag följde mitt schema slaviskt. En fredagskväll var jag inte klar med ett extra långt kapitel jag skulle skriva den veckan. Så jag ringde till den polare vi skulle förfesta hos den kvällen och sa att jag eventuellt skulle sluta upp när de gick ner till stan. Sen satt jag framför datorn med en rödvinare och skrev klart kapitlet. Jag gick inte på krogen förrän jag hade uträttat mitt arbete.

I juni var den första versionen klar, och jag kände mig oerhört nöjd med mig själv. Jag hade skrivit en roman.


image291Jag skrev boken på en gammal Macintosh som jag hade lånat pengar av min storebror för att köpa. Det tog mig ett år att betala av det lånet, men jag såg det som att jag investerade i mina drömmar.

Min gamla Macintosh hade inget som helst andrahandsvärde, när romanen var klar kunde jag ha köpt en tio gånger så bra dator för halva summan jag betalat för den. Men den hade en själ. Bland annat hade den en underlig egenhet som gjorde att datumet en gång i veckan ställde om sig till den 27e augusti 1956. Fanatisk agnostiker som jag är så trodde jag att de högre makterna försökte säga något till mig, kanske varna mig. Jag försökte febrilt hitta något speciellt med den det egendomliga datumet, men hittade ingenting.

En dag bläddrade jag i en bok som hette Rockens historia dag för dag. Jag upptäckte att Glenn Matlock, Sex pistols första basist som senare ersattes av Sid Vicious, var född den 27e augusti 1956. Jag kom att tänka på Roskildefestivalen -96, då både jag och Eddie en kväll hade en oförklarlig känsla av att det låg ondska i luften. Samma kväll hade Sex Pistols spelat, och Glenn var basist.

Än idag kan jag inte skaka av mig känslan av att Glenn Matlock kan vara antikrist. Tänk efter medborgare. Sid Vicious tog Glenn Matlocks plats. Vi vet alla hur det gick för honom.


Det var naivt av mig att tro att romanen var klar bara för att jag skrivit alla kapitlen. Då jag läste igenom mitt manuskript upptäckte jag att den tredjedelen jag skrivit innan jag hoppade av universitet, inte alls var bra. Jag fick skriva om hela den delen. Sen ägnade jag några månader åt att skicka in den till olika förlag, bli refuserad, och göra nya omarbetningar.

I början av 1999 var jag helt färdig, och det är den versionen ni kan börja läsa imorgon.

Det enda erbjudande jag fick om Jag har varit ensam förr, var från ett förlag som ville att jag skulle betala tryckkostnaderna själv. Romanen blev aldrig utgiven, de enda som har läst den, förutom lektörer på olika förlag, är vänner och bekanta. Sommaren det året fick jag mitt första jobb. Ett år senare klippte jag av mig håret, och la författardrömmarna på hyllan. Jag var en hederlig skattebetalare.


Idag inser jag att jag försökte lura mig själv. Det går inte att lägga sina drömmar på någon hylla. Varje natt hoppar de ner, och lägger sig i din säng. När man vaknar känner man att de varit där.


Nu får Jag har varit ensam förr nytt liv, i och med att jag lägger upp den som julkalender. Från och med i morgon kommer jag att publicera ett kapitel om dagen. Boken är 19 kapitel, men ett kapitel är så långt, så att jag delar upp det på två dagar. Därför kommer ni att kunna läsa slutet den 20e december, dagen innan ni stämplar ut till en välförtjänt julledighet.

Ni kommer att kunna läsa min julkalender på   http://olofberg.blogg.se/varitensam/
Det ska bli kul att höra vad ni tycker.

Det förekommer en del sexskildringar i Jag har varit ensam förr. Jag hopppas att jag inte blir nominerad till Bad sex in fiction award.


Del 64 - Jag är en andra klassens medborgare

image289Jag skulle ha fått pengar igår. Förut betalade försäkringskassan ut aktivitetsstödet någon gång mellan sju och fjorton dagar efter att man lämnat in blanketten. Det var inget bra system, eftersom det var svårt att planera ekonomin då det kunde skilja på en vecka hit och dit vilket datum jag fick mina pengar.

Försäkringskassan måste ha fattat att systemet var dåligt, för de har ändrat till att pengarna numera ska komma exakt fjorton dagar efter att man lämnat in blanketten. Jag lämnar in min blankett den 13e och ska därför få pengarna den 27e, lagom till att betala räkningarna.

Mina pengar hade inte kommit idag heller. Därför ringde jag till försäkringskassan. Först fick jag sitta i telefonkö, och då jag kom fram fick jag svaret att jag skulle ringa till Östersund. Telefonkö igen. När jag äntligen fick prata med rätt människa så fick jag svaret att de på grund av ett datafel låg några dagar efter. Därför kommer jag inte att få mina pengar förrän i början av nästa vecka. Det betyder att jag inte hinner betala räkningarna i tid.

Jag blev så jävla förbannad att jag frågade tjejen jag pratade med om hon skulle skriva ett brev till min hyresvärd, och övriga företag jag ska betala till, och intyga att det var deras fel att jag blir försenad med mina räkningar.

Sen ångrade jag mig, eftersom den stackars tjejen bara är en fotsoldat som antagligen får ta en massa skit för någon annans misstag. Jag sa till henne att jag förstod att det inte var hennes fel, men att det var helt snett att det kunde gå till så här.


En myndighet som Försäkringskassan måste ha någon slags back up om datasystemen krånglar. Tusentals människor är beroende av att deras utbetalningar fungerar. Ett stort privat företag skulle aldrig kunna säga att de kommer att betala ut lönerna en vecka försent, för att datorerna krånglar. Det skulle aldrig accepteras.

image287Det är bara arbetslösa och sjukskrivna som man kan behandla så här, för vi ses som andra klassens medborgare. Det pågår en kampanj i media där alla bidragstagare utmålas som fuskare och bedragare. Därför kan vi behandlas hur som helst.

Jag får mina pengar när försäkringskassan känner att de har tid och lust att betala ut dem. Den här gången blir det en vecka försent, och jag måste nu ringa till Akelius, Tele2 och ComHem och försöka förklara varför jag är sen med räkningarna.

Men just nu är räkningarna det minsta problemet. Mina tillgångar är i skrivande stund två kronor i kontanter, en halv brödlimpa och en liten bit ost. Jag har sjutton cigaretter, fyra portionssnus och ingen som helst middagsmat. Det ska jag klara mig på i sex dagar.


Kan du förklara hur det ska gå till,
Fredrik Reinfeldt?


Del 63 - Rockar till Florence Valentin och blir berörd av Åsa Linderborg

image284Igår var Birne förbi med några skivor, innan han hämtade ungarna. En av skivorna var Florence Valentins Pokerkväll i Vårby Gård, och den har gått varm sen dess.

Hela skivan präglas av en slags förortsromantik kombinerad med en väldigt simpel samhällskritik, som jag har älskat ända sen jag hörde Ebba Grön för första gången för 25 år sen. Det finns referenser till Docenterna, Peps Persson och just Ebba Grön, men mest utsöndrar Pokerkväll i Vårby Gård en doft av The Clash som man kan känna på flera hundra meters avstånd. Rent musikaliskt låter det väldigt mycket The Clash med lite inslag av Dexy´s midnight runners. I flera av texterna finns direkta översättningar av strofer från Clashlåtar. Titellåten har varit föremål för granskning av P3:s musikpolisen, för att flera lyssnare tyckte att den lät för mycket som Rudie can´t fail. Jag tyckte inte att Florence Valentin förtjänade att dömas i det fallet, men låten 16 ton måste betecknas som en ren cover av The Magnificent seven.

Stölder bekymrar mig inte när det gäller musik. Om man skulle dissekera Bob Dylans samlade verk, så skulle man hitta fler strofer från gamla blueslåtar än det finns sandkorn i öknen. Istället väljer jag att se Pokerkväll i Vårby Gård som en uppfriskande hyllning till världens bästa rockband.


Igår bestämde jag mig för att lägga ut min gamla roman Jag har varit ensam förr som julkalender. Därför började jag själv läsa boken igår natt. Det kliade i fingrarna på mig att göra ändringar, och ta bort vissa onödiga musikreferenser. Dessutom upptäckte jag att jag hade en irriterande vana att använda ordet "kvinna" istället för "tjej". Det gjorde att jag gärna skulle vilja prata med den 25årige Olof, och fråga honom vad det var för patetiska Ulf Lundell-fasoner han höll på med.

Men av respekt för den killen jag en gång var, så tänker jag inte göra några ändringar, utan låta er läsa den som den är. Ni kommer att kunna läsa det första kapitlet den 1a december här.


image285Häromdagen läste jag ut Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Boken är självbiografisk och handlar om Åsas uppväxt med en alkoholiserad far. Jag antar att det måste varit väldigt smärtsamt för Linderborg att skriva boken, för den känns plågsamt ärlig. Eftersom jag själv är barn till en alkoholist så berörde boken mig starkt, och jag hoppas att Mig äger ingen får det Augustpris som den är nominerad till.

När jag var ung så hade jag ungefär samma känsla för mig egen farsa som Åsa verkar ha för sin. Jag tyckte att min far var en bra kille innerst inne, och att han inte kunde rå för att han var som han var. Hans uppväxt var fördjävlig, och min farfar kan ha varit Smålands största svin.

Men när jag var cirka 25 så förändrades min bild av farsan. Nu har jag inte pratat med honom på fem år och jag har hemligt telefonnummer för att han inte ska kunna få tag i mig. (Gubbjävel, vet du om att jag bara bytte en enda siffra.)

Det fick mig att fundera över vad det var som gjorde att Åsa Linderborg älskade sin farsa så djupt ända tills han dog.

Skillnaden tror jag är att Åsas farsa, trots sina svagheter, gjorde sitt bästa och försökte ta sitt ansvar när Åsas mamma lämnade familjen. Jag såg en intervju med Åsa Linderborg i lördags, där hon fick frågan om vad hon tror att hennes far skulle tycka om Mig äger ingen. Hon svarade att hennes farsa hade så stor respekt för henne, att han antagligen skulle tycka att hon hade rätt att skriva precis vad hon ville.

Min farsa är precis tvärtom. Han gjorde precis allt han kunde för att smita från ansvar när jag var liten. När jag sen blev vuxen ansåg han att eftersom han var min farsa, hade han rätt att lägga sig i och kritisera allt jag gjorde. Han blånekade eller förklarade bort alla sina egna misstag, men tyckte att det var självklart att han skulle berätta för mig om vad han tyckte var mina fel och brister.


image286Idag började jag dagen med en långpromenad. Solen sken, och det kändes som en bra idé att vara utomhus några av de få timmar som det faktiskt är ljust. Jag hamnade på biblioteket och där hittade jag Irvine Welshs senaste roman The Bedroom secrets of the master chefs.

Jag är ett stor fan Edinburgs stolthet. Om ni inte vet vem Irvine Welsh är, så är det han som skrev boken Trainspotting som senare blev en succéfilm. I Trainspotting så beskriver Renton känslan av att ta heroin så här: Ta din bästa orgasm och multiplicera den med 1000. Du är ändå inte i närheten.

Jag skulle vilja säga detsamma om boken Trainspotting jämfört med filmen. Gillade ni filmen, så påstår jag att boken är ett mästerverk som är 1000 gånger bättre.

Ni kan läsa mina recensioner av två av Welshs böcker här.

The Bedroom secrets of the master chefs finns än så länge bara på engelska. Det gjorde mig lite tveksam. Jag har nämligen försökt läsa Irvine Welsh på originalspråket tidigare och det är så gott som omöjligt. Att säga att Welsh skriver på engelska är nämligen inte hela sanningen. Irvine skriver oftast på skotsk slang. Dessutom så skriver han ibland orden fonetiskt, och stavar således football som fitba.

Därför läste jag första kapitlet av den senaste boken på biblioteket. Det verkar som att The Bedroom secrets of the master chefs är skriven på något som är mer likt BBC-engelska än skotsk slang. Jag är van att läsa romaner på engelska, så den här ska jag nog kunna läsa utan problem.


På vägen hem så köpte jag ett ciggpaket för mina absolut sista pengar. Men i fickan hade jag en ny roman av en av mina favoritförfattare. Så trots att jag var luspank var jag på gott humör.


En julkalender från Olof

image283I slutet av nittiotalet bestämde jag mig för att skriva en roman. Den blev klar 1999 och jag skickade runt den till ett antal olika förlag. Men det enda erbjudande jag fick var från ett förlag som ville att jag skulle betala tryckkostnaderna själv.

Romanen heter Jag har varit ensam förr, och när jag läser den idag så känns den ganska "ung". Vissa saker hade jag skrivit helt annorlunda idag. Men boken är skriven av den människan jag var då, och jag tycker att den där killen med långt hår, skägg, skjorta och trasiga jeans gjorde ett bra jobb.


Själv tycker jag att Jag har varit ensam förr, är alldeles för bra för att helt glömmas bort. Därför väljer jag att ge den till mina läsare som julkalender. Från och med första december kommer jag att publicera ett kapitel om dagen. Boken är 19 kapitel, men ett kapitel är så långt, att jag delar upp det på två dagar. Därför kommer ni att kunna läsa slutet den 20e december, dagen innan ni stämplar ut till en välförtjänt julledighet.


Ni kommer att kunna läsa min julkalender på http://olofberg.blogg.se/varitensam/

Istället för att berätta om romanen själv, så låter jag Valterego presentera den.
(FrankBegbie är mitt användarnamn på prosharks, där jag började publicera mina bloggar)

Olof



När jag själv började tala om att jag skulle skriva en bok, erbjöd FrankBegbie att låta mig läsa hans outgivna roman. Med viss tvekan tackade jag ja. Många är de som säger sig ha skrivit. Ofta är det bara ofullkomliga fragment, skelett av något som i bästa fall skulle vara halvdant. Så inte här. Mina farhågor skulle visa sig vara helt ogrundade.

Det är en jäkla skillnad på att skriva en blogg, och skriva en bok. Det är det som - mig veterligen - skiljer FrankBegbie från oss andra på nomineringslistan över årets bloggare. Den skillnaden är större än den som inte brinner för skrivandet kan förstå.


Jag har varit ensam förr är en helhet. Det är en riktig roman, med alla dess nödvändiga beståndsdelar. En genomgående handling, gedigna personporträtt och ett konsekvent språk.

Författaren har på ett imponerande sätt skapat en berättelse som hela tiden får en att vilja läsa lite till, samtidigt som igenkänningsfaktorn i alla fall hos mig framkallar olustkänslor. Det är en story om ensamhet, beroenden och relationer.

Det bästa betyget en bok kan få av mig, är att den framkallar viljan att skriva själv, att fullborda något. Det är ganska få böcker som lockar fram den känslan. Jag har varit ensam förr gör det definitivt.

Framför allt är det inget annat en jävligt bra historia, berättad på ett okomplicerat sätt.


- Erik "Valterego" Rosenberg


Del 62 - Barnvakt på innebandy, och läser Östergren om Östergren

image280Jag har hållit mig hemma i stort sett hela tiden de senaste dagarna. Innan jag visar mig på offentliga platser skulle jag vilja ta reda på hur läget ligger med Syldaverna. Dean lyser med sin frånvaro, vilket inte är alls uppseendeväckande. Han är ofta som försvunnen i upp till två månader, så det behöver inte alls betyda att Gavrillo mördat honom.

Den enda utflykt jag har vågat mig på var att jag igår hängde med Björna till Collegium där han skulle spela två innebandymatcher. Det kändes som ett ganska säkert ställe att vistas på, jag betvivlar att Syldaviska gangsters spelar innebandy i Korpen. Björna hade hand om Jibrail igår, så han behövde någon som höll reda på hans son under matcherna.

Innebandymässigt var det ingen bra dag för mannen med världens största LHC-tatuering. Björna stod i mål. Första matchen fick de stryk med 8 -1, och andra matchen med 7 - 0.

Själv tycker jag att Björna är en ganska duktig målvakt, och de stora förlusterna berodde mycket på dåliga insatser av backarna.

När Björna duschade och bytte om så väntade jag och Jibbe utanför omklädningsrummet. Då gick det förbi en man som påminde lite om killen som driver min stampub.

Jibbe pekade då på honom och sa: King Kong...

Mannen hörde ingenting, men jag började givetvis asgarva och kunde inte sluta skratta på flera minuter. Inte särskilt pedagogiskt, men jag kunde inte hålla mig, och Jibbe blev överlycklig över att jag skrattade så mycket. Han tittade på mig och sa:
- Din lilla spjuver...
Exakt de ord jag brukar säga till Jibbe då han bara vill busa hela tiden, eller när han uppenbart driver med mig.

Mycket av tiden då jag suttit hemma har jag ägnat åt att läsa böcker. Jag gillar att läsa i novembermörkret och i veckan hittade jag två böcker på biblioteket som jag längtat efter att få läsa.

image281Den första boken var Östergren om Östergren av Stephen Farran-Lee. Det är en intervjubok, där Klas Östergren pratar om sina romaner i kronologisk ordning, bok för bok. Farran-Lee skriver i förordet att han inspirerats av böcker som Hitchcock om Hitchcock och Woody om Allen.

Klas Östergren har varit en av mina favoritförfattare sen jag var tonåring. Jag har läst alla hans böcker, och när jag tittade efter såg jag att inte mindre än sju av dem står i min bokhylla.

Stephen Farran-Lee hade skrivit mycket detaljerat och bra om varje bok innan  Klas fick uttala sig om samma roman. Bland annat var det mycket intressanta utdrag om den kritik som varje roman fått. Intervjuerna var uttömmande och hyperintressanta att läsa för mig som inte bara älskar Klas Östergrens böcker, utan även skriver själv.

Klas berättar om hur han levde då han skrev böckerna, hur han kom på historien och vilka speciella metoder som varje berättelse krävde.

Mina favoriter av Östergrens romaner är Fantomerna, Gentlemen, Fattiga riddare och stora svenskar, och Gangsters. Gentlemen och fortsättningen Gangsters, som Klas skrev 25 år efter den första delen, kan vara det bästa som någonsin skrivits på svenska.

Att läsa Östergren om Östergren gjorde mig sugen på att läsa om mina favoritromaner. Jag blev även sugen på att läsa om de böcker som jag inte gillat lika mycket, eftersom intervjuboken öppnade mina ögon för saker i dessa romaner som jag tidigare inte tänkt på.

Jag kommer nog inte att plöja hela Östergens författarskap igen den närmaste tiden, det skulle ta alldeles för mycket tid. Men jag kommer nog att läsa om Gangsters (som jag bara läst en gång eftersom den kom 2005) och Fattiga riddare och stora svenskar, eftersom det är minst tio år sedan jag läste den. Något som för övrigt förvånade mig var att det verkar som att Klas Östergren anser att Fattiga riddare och stora svenskar är hans sämsta roman, och han säger att han blir ledsen varje gång någon säger till honom att det är det bästa hans skrivit.

En annan effekt som jag fick av att läsa min favoritförfattare prata om sina böcker var att jag klart och tydligt insåg vad det är jag vill göra i livet. Jag vill inte köra truck, jag vill skriva romaner. Det är väl egentligen något som jag vetat hela tiden, men nu slog det mig som en orubblig sanning.

Jag rekommenderar alla som gillar Klas Östergren att läsa den här boken. Jag önskar att fler sådana här böcker skrevs. Att få läsa Uffe om Lundell, Dermot om Bolger eller Roddy om Doyle, är för mig att likna vid en våt dröm.

Om ni aldrig läst Klas Östergren är det något ni måste åtgärda omedelbart, och jag föreslår att ni börjar med Gentlemen.


image282Den andra boken var Åsa Linderborgs Mig äger ingen, en självbiografisk roman om Åsas uppväxt med en alkoholiserad, men mycket älskad farsa.

Jag har länge gillat Åsa Linderborgs artiklar på Aftonbladets kultursidor. När Mig äger ingen dessutom blev nominerad till Augustpriset kände jag att jag bara måste läsa den.

Nu har jag läst ungefär halva romanen, och redan nu känner jag att den kommer att få ett mycket högt betyg. Jag återkommer med en mer uttömmande recension då jag läst klart.


Del 61 - En ruggig liveturnering

Igår var jag på bibblan och tittade som vanligt igenom Journalisten efter lediga tjänster. Deprimerande nog var det ännu ett nummer utan någon som helst jobbannons.

På väg därifrån gick jag förbi Hamlet, och fick glädjande nog se Dean Moriarty sitta där inne med en stor stark framför sig. Det var flera månader sen jag såg Dean, så jag beslöt att lägga en del av min sista femtiolapp på en bira, så att vi kunde snacka lite.

Då jag beställt och fått in min 40 cl åbro, så satte jag mig vid Deans bord och hälsade glatt. Jag litar inte det minsta på Dean, men jag gillar hans sällskap i små doser, eftersom han är den mest underhållande människa jag någonsin träffat. Dean är på gränsen till manisk, och det spär han dessutom på med diverse kemikalier. Han har det värsta munlädret jag hört och har oftast många intressanta saker att berätta.
Jag misstänker att han är mytoman, och jag tror att mellan hälften och tre fjärdedelar av allt han säger är rena lögner. Men om endast en tiondel är sant så är han ändå den mest fascinerande person jag träffat.


Ta bara historien om hur han hamnade i Sverige. Dean hade tillbringat några månader med att lifta kors och tvärs i sitt hemland för att som han själv beskrev det "hitta Amerikas själ". För att kunna köra så långa sträckor som möjligt hade han tagit en jävla massa amfetamin och han hade knappt sovit alls då han kom fram till New York. Dean tog in på ett billigt hotell och gick ut och köpte en stor påse gräs för att kunna varva ner. Sen la han sig i sängen på hotellrummet, rökte och zappade mellan kanalerna på TV:n. Dean påstår själv att han måste ha fått ta i värsta dunderrökat, för hans hjärna spelade honom ett spratt som skulle förändra hans liv.

image278Det här var dagarna före jänkarna påbörjade sin invasion av Irak, så på alla nyhetskanaler pratades det om det kommande kriget. Mellan två nyhetskanaler fanns än dokumentärkanal som den här kvällen visade ett program om amerikanska Vietnam desertörer.

I sitt grumliga tillstånd lyckades Deans hjärna blanda ihop kanalerna, och det starka gräset gjorde att Dean var helt övertygad om att han snart skulle bli tvingad att gå med i armén, bli skickad till Irak och dö i öknen. Han beslöt att göra som killarna i dokumentären, och tog en taxi till JFK för att fly landet och desertera från den armé som han skulle bli inkallad till.

Det gick ett plan till Stockholm en timme efter att han kommit till flygplatsen, så Dean hoppade på.

Eftersom han var övertygad om att CIA var ute efter honom, så vågade inte Dean somna, utan stoppade i sig mera amfetamin. Då han kom fram till Stockholm var han kraftigt nojig, och ville inte vara i en stad där USA hade en ambassad. Så han hoppade på första bästa tåg som visade sig gå till Linköping. När han kom hit tog han in på ett hotell och lyckades faktiskt somna.

Då han vaknade insåg han att det är flera decennier sen USA tog bort den allmänna värnplikten.

- Varför i helvete åkte jag inte till Kanada, var Deans kommentar när han berättade historien för mig första gången. Därifrån hade jag kunnat lifta hem.

Nu försökte han spara ihop pengar till en flygbiljett hem. Men på grund av hans stora intresse för starköl och kemikalier hade det nu gått flera år utan att han lagt undan en krona.


Dean berättade den här eftermiddagen upphetsat för mig om varför han ansåg att Gene Krupa var världens bästa trummis. Då jag druckit ur min öl, så tyckte Dean att han inte hade pratat klart om Gene Krupa, så han beslöt sig för att bjuda mig på en öl så att jag kunde sitta kvar och lyssna. Att lyssna var verkligen vad man gjorde i hans sällskap, att försöka få en syl i vädret själv var totalt lönlöst.

När jag beställt öl till oss båda bestämde jag mig för att lägga min sista tjuga i Jack Vegas maskinen. Jag valde Swinging Bells, satsade max, och tänkte att jag hade fyra tryck på mig att förvandla tjugan till en hundring. Redan på första trycket såg jag fem klockor hamna i kors, och jag hade fått den största bonusen. Mina tio bonustryck gav mig 1500 spänn, och jag var riktigt glad i hågen då jag återvände till bordet där Dean satt.

Då jag berättade om min vinst för Dean så blev han ännu mer exalterad. Han hade nämligen fått nys om en pokerturnering där alla deltagare var såna totalfiskar att det var så gott som omöjligt att inte gå därifrån med prispengar i fickan. Inköpet var 1000 kr + en hundring i avgift. Eftersom vinstpengar alltid bränner i fickan, och Dean har världens bästa övertalningsförmåga, så blev jag sugen.

Dean blev överlycklig då jag bekände att jag var intresserad, sa att han bara skulle hämta bilen, och försvann på ett ögonblick.

Jag var van vid Deans nycker och tänkte att om han inte har kommit tillbaka när jag druckit ur ölen så går jag hem.


Fem minuter senare hörde jag en bil tuta utanför, tittade ut genom fönstret och fick se Dean sitta och vinka i en Röd Volvo 240. Jag sprang ut och satte mig bredvid honom. Dean rivstartade och vi åkte därifrån. Dean satte på bilstereon och sa:

- Ska vi se vad den här tjommen gillar för musik...

Ut strömmade Sweets Fox on the run, och jag insåg att Dean måste stulit bilen från en gammal glamrockare.

-Vilken jävla skitmusik, sa Dean men höjde ändå volymen på stereon.

Då vi kom ut på motorvägen började Dean styra med knäna medan han rullade en lång trumpetformad joint. Han höll en lång monolog om kunskaper som hade gått förlorade i den yngre generationen. Att mecka en braja samtidigt som man körde bil var tydligen en av dem.

- Tricket är att bli ett med bilen och vägen, sa han. Man måste digga vägen och ratten och älska farten. Brajan måste man också älska, och det gör man ju givetvis, för den gör att man blir rolig i skallen. Men man måste också digga brasset på samma sätt som man diggar bilen, ratten och vägen. Då smälter de ihop och på så sätt kan man aldrig krocka. Man kan aldrig krocka om man älskar vägen och brajan och bilen o ratten...

Så där höll han på tills jag avbröt honom och frågade vart den där pokerturneringen egentligen skulle hållas.

Då tystnade Dean, drog ett par bloss av jointen och la händerna på ratten igen.

- Syldaviska klubben, sa Dean lågt.

-Syldaviska klubben. Är du inte klok? skrek jag och slog näven i handskfacket. De jävlarna är ju livsfarliga. Även om vi vinner kommer vi aldrig få med oss några pengar därifrån.


image277Nu vill jag inte påstå att alla Syldaver är kriminella, men Syldaviska klubben är ett av de farligaste ställena man kan besöka i Östergötland. Det är en spelklubb som ligger cirka 90 minuters bilväg från Linköping, och drivs av gangsterkungen Gavrillo Princip.

Gavrillo var gangster redan på den tiden Syldavien var en sovjetisk lydstat, men var då underhuggare till den ökände Zacramento Leopardo. Då muren föll och kommunismen avskaffades i land efter land omkring honom kände Princip att förändringens vindar var på hans sida, och att kapitalismen kunde ge obegränsade möjligheter för den organiserade brottsligheten. En natt lyckades han ta sig in i diktatorns palats, och för att påskynda processen mot demokrati så ströp han honom med en pianotråd. Senare samma natt så sköt han Zacramento Leopardo och lät alla i den Syldaviska maffian veta att det var han som nu hade tagit över verksamheten.

Det gick inte som Gavrillo hoppades. En militärjunta tog över Syldavien. De släppte marknaden fri men bekämpade brottsligheten stenhårt. Gavrillo visste att han skulle avrättas så fort militärpolisen fick tag i honom. Så med falskt pass flydde han till Sverige, där han omedelbart slog sig på cigarettsmuggling, beskyddarverksamhet och illegalt spel.

Det var till Gavrillos personliga spelhåla vi var på väg.


- Lugn för fan, sa Dean. Syldaverna är helt värdelösa på poker, de går all in så fort de får ett ess på näven. Det är hur enkelt som helst att vinna mot dem. De har pengar som gräs och bryr sig inte om att de förlorar. Och spelskulder betalar de. Du vet, tjuvheder och allt det där...

Jag suckade och drog ett par bloss av jointen.

- Ok, sa jag. Vi spelar den där turneringen, men om stämningen blir obehaglig så drar vi därifrån. Fattar du det. Om det händer nåt sticker vi, och skiter i om vi får pengar med oss eller inte.

- Visst, sa Dean. Om det börjar hetta till så sticker vi och låter Syldaverna ta ihjäl varandra.


När vi kom fram till Syldaviska klubben var det en timme tills turneringen skulle börja. Vi slog oss ner i baren och beställde varsin öl. Då jag tittade mig omkring så trodde jag att jag hade hamnat i uppehållsrummet i en högstadieskola på åttiotalet. Alla män därinne hade olika varianter av Bruce Dickinson frisyrer - ni vet, långt hår i nacken men lugg som stannar strax över ögonen. De hade jeansvästar på sig med svarta t-shirtar under, och på ryggarna hade de märken med band som Saxon, Judas Priest och Krokus.

Dean förklarade viskande för mig att under kommunisttiden hade hårdrock varit strängt förbjudet i Syldavien, eftersom det ansågs vara en produkt av den onda kapitalismen. Därför var kläderna som västerländska hårdrockare hade, det mest rebelliska man kunde ha på sig i Syldavien. Det hade blivit ett mode för gangsters, och var det än i dag.

Då vi druckit ur ölen betalade vi turneringsavgiften, fick våra marker och väntade på att platserna i turneringen skulle lottas ut. Lottningen gick till så att alla de trettiosex spelarna fick varsitt spelkort. Sen satte man sig vid det bord som färgen på kortet hänvisade till. Esset fick sen vara knappen, tvåan var lilla mörken och så vidare.

Till min stora glädje fick både jag och Dean varsitt hjärterkort. Jag var ganska nervös i den här miljön, så jag ville gärna ha ett känt ansikte vid bordet. Dessutom ville jag kunna hålla ögonen på Dean, så att han inte ställde till med något onödigt bråk.


image279Dean hade inte ljugit för mig, Syldaverna var otroligt fiskiga. Det var som att spela en 20 kronors sit n go på svenska spel. Därför krånglade jag inte till mitt spel, utan spelade tight-aggressiv abc-poker. Jag fick AK och AQ under första blindsperioden. Båda gångerna träffade jag esset, och vann stora potter mot Syldaver som hade sämre kicker med sitt ess.

Dean var lite mer avancerad och förlitade sig på sin käft. Flera gånger höjde han med riktiga skitkort och stal potterna med rejäla fortsättningsbetar. Varje gång visade han upp sina bluffar. En gång fick han en Syldav att lägga AK med kung träff, då han i flera minuter pratade om hur mycket han diggade floppen, hur mycket han diggade åttiotalshårdrock och de mycket vackra servitriserna som hela tiden serverade hembränd whisky. Efter en mycket lång monolog raisade han all in, Syldaven la sig, visade sin AK och sa att han trodde att Dean hade minst tvåpar. Dean visade stolt upp 86 för en hålstege, och rakade in potten.

Lite senare träffade Dean triss med sina pocket femmor, mot samma Syldav. Även denna gång raisade Dean all in, Syldaven kände sig tvingad att syna och åkte ut.


Vid första pausen låg vi båda bra till, och det enda problemet var whiskyn som serverades.

-De ser att det går bra för oss, sa Dean. Därför fyller de på våra glas hela tiden och försöker få oss att bli helpackade.

-Ja, sa jag. Jag börjar faktiskt bli riktigt slirig.

- Det ska vi motverka, sa Dean och tog upp en påse vitt pulver i fickan.

Jag har alltid hatat tjack. Det är en drog för folk som vill vara vakna hela nätterna och bryta sig in hos oskyldiga människor. Men Dean hade en poäng. Det finns inget som botar fylleri så bra som amfetamin. Så jag drog i mig en minimal lina, medan Dean drog två stycken som var dubbelt så stora.


Tjacket slog till strax efter att jag satt mig vid bordet, och den andra timmen flög tiden fram. Fyra bord blev till tre och jag började spela lite vildare. Jag vann en mycket viktig pott då jag satt med KT i klöver på brädan klöver dam, klöver nio, spader tio och spader kung. Jag betade med mitt tvåpar, och fick en kraftig raise. Jag bestämde mig för att jag även om min motståndare hade stege, skulle jag kunna få honom att lägga den. Så jag dunkade all in och fick till min stora förskräckelse se AJ. Det gjorde att jag hade 13 outs för färg eller kåk, och rivern räddade mig med en hjärter tia.

Det gick bra för Dean också. Han fortsatta att bluffa med utstuderad oregelbundenhet, medan han flörtade med servitriserna och pratade om Saxons liveskiva The Eagle has landed som spelades i högtalarna. Precis som under den första timmen så fick han endast syn de gånger han träffat bordet med en monsterhand. Då två bord blev tre, hade vi båda två riktigt härligt stora stackar.

På vägen mot finalbordet hade både jag och Dean tur i rätt lägen, och ingen av oss låg någonsin illa till. Dean slog ut den tionde spelaren, då han fick in en stege på floppen med tio, nio på näven. Syldaven som missade finalbordet hade KK, och vägrade lägga sig fast han måste ha fattat att Dean hade stege.


Det blev en tjugo minuters paus innan det var dags för finalbord. Dean och jag satte oss i baren och snackade. Då fick vi se hur en mörk man i medelåldern satte sig vid finalbordet med en rejält tilltagen stack.

- Helvete, det är Gavrillo viskade Dean.

Där satt han. Mördaren, gangsterkungen och Östergötlands farligaste man. Om några minuter skulle vi spela poker mot honom.

Vi blev så nervösa att vi gick ut på muggen och snortade varsin lina till, samt rökte en joint. Då vi kom tillbaka var det dags att börja. Både Dean och jag beställde in varsitt glas hembränd Whisky som vi klunkade i oss.

Alla droger i mitt blod gör att jag inte minns alla detaljer, men amfetaminet gjorde mig ändå så skärpt att jag klarade av att spela. Hur som helst, så gick det bra för mig och Gavrillo. Vi slog ut tre Syldaver var. En av gångerna hade jag AA, men jag minns tyvärr inte vad min motståndare hade. Dean däremot började idiotiskt nog spela extremt tight vid finalbordet och hans stack krympte i takt med att blindsen höjdes.

Det var en ganska hård prisstruktur i turneringen. Endast de tre första fick pengar, och Deans tighta spel hade gjort att han var garanterad 6000 spänn. Andrapriset var 10 000, och ettan skulle få hela 20 000 riksdaler.

Gavrillo och jag hade ungefär lika mycket marker, men Dean hade endast tio gånger stora mörken då det bara var vi tre kvar.

Inget speciellt hände på ett par givar, jag och Gavrillo turades om att stjäla mörkarna. Då Dean endast hade 10 000 chips kvar satt han i stora mörken som var på 3000. Gavrillo satt på knappen och höjde till exakt så mycket som Dean hade kvar. Jag tittade på mina kort och upptäckte att jag hade två tvåor på näven. Även fast jag ville att Dean skulle ta andraplatsen, så gjorde jag som är brukligt i turneringspoker. Jag synade för att jag och Gavrillo gemensamt skulle slå ut shortstacken.

Till min stora förvåning sa slängde Dean sina kort. Gavrillo skrattade till, och jag kunde inte hålla mig utan drog lite på munnen jag också.

Floppen kom A K 2, regnbåge.

Jag checkade iskallt, Gavrillo betade 18 000 och jag synade. Jag hoppades att han hade AQ eller ännu hellre AK, då kunde jag ta hela hans stack.

Turn blir en tia, och nu låg det ett färgdrag på bordet, förutom stegemöjligheten. Jag checkade igen, Gavrillo betade 45 000. Nu ville jag inte släppa in någon hålstege för Syldaven, så jag raisade all in. Till min stora glädje synade han. Triumferande visade jag mina tvåor.

Mitt hjärta stannade nästan då gangsterkungen vände på korten och visade två kungar.

Nåväl, sextusen spänn till mig och 10 000 till Dean var ändå en lyckad kväll. Jag reste mig och tänkte gå bort till baren.


Då hör jag hur Dean jublar av glädje. Jag vände mig om och såg att rivern var en...tvåa.

Utan att tänka mig för lyfter jag armarna och jublade jag också. Jag hoppade av glädje.

- Vilken jävla tur, skrek jag. Vilken jävla tur!

Jag kunde inte förstå att det var sant. I morse hade jag bara 50 spänn, sen vann jag på Jack Vegas och nu var det bara en formalitet att slå ut Dean och vinna 20 000 kronor.

- Det är för mycket tur, vrålade Gavrillo.

Jag tittade ner och såg att Gavrillo höll handen mot bordet, och i handen höll han en pistol som han riktade mot mig.

- Ni har samarbetat hela tiden, sa Gavrillo. Stick härifrån nu. Ni får inga pengar, ni kan vara glada att ni kommer härifrån levande.

Jag var helt stel och stirrade på pistolen. Eftersom jag aldrig gjort lumpen var det första gången jag såg ett laddat skjutvapen, och det var dessutom riktat mot mig.

Plötsligt vrålade Gavrillo till. Allt gick så snabbt, men Dean stod med pistolen i sin hand riktad mot Gavrillos huvud. Då jag tittade ner såg jag att Gavrillos hand var genomborrad och fastnaglad i bordet av en stilett.

- Ge oss våra pengar annars skjuter jag honom, skrek Dean och överröstade Syldaven.

Gavrillo skrek något på vad det är nu för språk som Syldaver pratar. En servitris kom springande med en bunt sedlar i näven.

- Ge pengarna till honom, skrek Dean och pekade på mig.

Servitrisen gav mig pengarna och jag stoppade fumligt ner dem i kavajfickan.

- Dra ur stilletten, skrek Dean.

En mörk kille i jeansväst gick fram till bordet drog ut stilletten ur bordet medan Gavrillo vrålade av smärta.

Dean la armen om Gavrillos hals och började släpa honom mot utgången, fortfarande med pistolen mot Syldavens tinning. Jag följde efter.

-Följ inte efter oss, skrek Dean till de andra inne på spelklubben. Jag tvekar inte att skjuta.

Då vi kom ut sa Dean till mig att starta bilen. Jag startade och satte mig bredvid förarsätet. Dean knuffade iväg Gavrillo, satte sig i bilen och med en rivstart åkte vi därifrån.

Gavrillo skrek bakom oss, men ingen kom utspringande från klubben.

Förmodligen måste de andra Syldaverna övertalat Gavrillo att vi vunnit pengarna på ärligt spel, för det verkade inte som att någon följde efter oss.


Dean försökte övertala mig om att vi skulle åka till en spelklubb i Norrköping och spela cashgame, men jag ville bara hem. Han släppte av mig utanför min port, och fortsatte själv mot nya galenskaper.

Jag surfade lite innan jag gick och la mig. Det såg inte bra ut i omröstningen om Årets bloggare på Prosharks.

- Skitsamma, tänkte jag. De behöver inte gilla mina bloggar om de inte vill. Men i fortsättningen borde jag kanske skriva lite kortare.


Ikväll är mitt hjärta hos Kroatien

När det gäller idrott är hat minst lika viktigt som kärlek. Det är därför derbyn drar så mycket publik, och är högriskmatcher när det gäller huliganslagsmål. Att favoritlaget vinner, är bara en hårsmån viktigare än att hatlaget förlorar. Fråga vilken Djurgårdare som helst.

I en bok av Johan Johansson (en gång trummis i KSMB) berättade han om en kompis som var fanatisk AIK:are. Kompisen insåg efter många år att han gladde sig mer åt Djurgårdens förluster, än åt AIK:s vinster. Därför köpte han en säsongsbiljett till Djurgården, och stod sen varje match och hejade på motståndarlaget.


Ikväll är det viktiga matcher i
EM-kvalet. När det gäller landlagsfotboll är det två saker som är viktigt för mig. Det första är givetvis att det går så bra för Sverige som möjligt. Det andra, som är bara marginellt mindre viktigt, är att det går så dåligt som möjligt för England.

image275Rent känslomässigt har jag alltid hatat England. Jag tror att det beror på deras historia med Brittiska imperiet. Det känns som att engelsmännen har en herrefolksmentalitet, och att de fortfarande tror att de är födda till att styra andra folk. Dessutom är England det enda land där gingerism (rasism mot rödhåriga) faktiskt är ett påtagligt problem, som har resulterat i hatbrott.

Jag har varit på semester på Irland och i Skottland och Nordirland (som egentligen inte är ett land, utan norra delen av Irland som fortfarande är ockuperad av engelsmännen). På min nästa semestertripp funderar jag på att åka till Wales för att göra mitt ställningstagande tydligt. Jag har inget emot brittiska öarna och semestrar gärna i de länder som har varit koloniserade av engelsmännen, men jag tänker aldrig sätta min fot i drottningens hemland.

Engelsmännens herrefolksmentalitet speglar givetvis av sig i fotbollen i den bemärkelsen att de tror att de är världens bästa landslag. Inför varje stor turnering verkar de tro att det är självklart att de ska komma till final, och att de inte gör det beror på otur eller misstag av förbundskaptenen. De kan aldrig någonsin erkänna att de inte är tillräckligt bra. England har bara vunnit ett enda VM. Det var över 40 år sen (1966) och vinsten berodde på ett felaktigt domslut.


image276I varje VM och EM ser jag givetvis alla Sveriges matcher. Förutom det så ser jag alla Englands matcher och hejar på vilken motståndare det än må vara. Varje mål som England får i baken känns lika härligt upplyftande som att se Zlatan pyttsa i omöjlig vinkel mot Italien. Jag skriker av glädje framför TV:n.

I min roll som omvänd fotbollsupporter är det därför en oerhört viktig match ikväll. Om Ryssland vinner (vilket de borde göra mot Andorra) och England får stryk mot Kroatien, så missar herrefolket slutspelet. En sån förlust för England skulle kännas nästan lika skönt för mig, som Sveriges VM-brons 1994. Därför är jag i hjärtat Kroat ikväll.


HEJA KROATIEN!


Del 60 - Nominerad till årets bloggare och går på pubquiz

På eftermiddagen igår så upptäckte jag att jag blivit nominerad till Årets bloggare på Prosharks. När jag började skriva bloggar hade jag ingen egen blogg, utan lade upp inläggen på min sida på pokerforumet Prosharks. Det var en av anledningarna till att jag skrev mycket om poker i början, något som jag nästan helt slutat med.

Röstningen står mellan sexton olika personer. Det känns kul att bli nominerad, men det finns inte en chans att jag kommer att vinna. Rent språkligt och innehållsmässigt tycker jag mycket väl att jag förtjänar titeln. Men eftersom det är ett pokerforum så kommer titeln att gå till någon som skriver mer och kunnigare om poker.

image274Jag var ärlig och röstade inte på mig själv, utan lade min röst på Valterego som just nu leder. Den Hemlige Brodern röstade på mig. Men när han såg att det var jämnt mellan Alexandra och Valter, så ångrade han att han inte taktikröstat. I skrivande stund ligger jag fyra, men det ser ut som att jag knappar in på DonThomaso som ligger trea.

Det ska bli mycket spännande att följa den här omröstningen, som kommer att pågå några veckor framöver.


Då jag satt och åt så ringde Birne, vilket var föga förvånande. Det var hans första dag som han var ledig från både jobb och barn, och nu var han givetvis sugen på att dricka pilsner. Jag sa till honom att jag tänkte vara i stort sett nykter på quizen, så jag ville inte gå ner till puben förrän strax innan sju.

Birne skulle gå ner till Hamlet innan han gick till Royal arms. Så han kom förbi med Hedebyborna-boxen, som han lånat av mig, då han var på väg ner till stan.


När jag kom ner till puben stod det klart att det fattades folk i vårt lag. Gorben var tvungen att jobba över, Den Hemlige Brodern var som vanligt pank, och Boström dök av någon anledning inte upp. Ulven hade gjort frågorna till två av grenarna den här gången, så på Allmänbildning och Film/Musik fick Skomakarn, jag och Calle, ensamma bära ansvaret för att dra in prispengar.

image273Calle berättade att han flyttat hela helgen, och nu var sambo. Ulven var fortfarande sliten efter lördagens eskapader. Han hade varit ute med sina jobbarkompisar. De hade börjat tidigt på puben, sen gått på hockey, dragit vidare till nån jobbarkompis som endast hade whisky att dricka hemma. Då jag frågade om han sett fotbollen, så svarade han att han inte hade en aning om huruvida han sett Sverige få stryk av Spanien, eller i så fall var han hade sett matchen.

Vi andra skrattade, men fattade läget och pressade inte Ulven mer i frågan.


Första grenen drog igång. I fråga nummer två gällde det att skriva i vilken stad som fyra olika stadsdelar låg. Vi garvade lite då vi såg att en av stadsdelarna hette Ulvenkrysset och gissade helt korrekt på Oslo. Eftersom jag är en trogen läsare av Irvine Welsh, så visste jag att Leith ligger i Edinburg. Skomakarn är berest och kände igen en stadsdel i Lissabon. Däremot missade vi att De Plantage ligger i Amsterdam, vi hade gissat på Marseille.

Frågorna var ganska svåra. Men tack vara att vi resonerade oss fram till att Trollsländan borde vara den snabbaste insekten (80 km/tim) så lyckades vi ta en andraplats.

image272På andra grenen som var musik fick Ulven hjälpa oss, och vi lyckades ta en tredjeplats. Vi missade bland annat tyvärr en av The Whos kändaste låtar. Dessutom hade vi skrivit Jerry Williams där svaret skulle vara Rock Ragge.

När det var dags för tredje grenen som var sport kallade jag igenom bladet och såg att det inte var en enda snooker-fråga. Jag insåg att jag inte skulle ha mycket att tillföra. Därför beställde jag kvällens första öl, för att ha något att göra när de andra konfererade.

Det blev tyvärr inga prispengar på Sporten.

Då vi fick bladet till Film/Musik, så insåg vi att Ulven hade gjort väldigt svåra frågor. Vi var bara tre stycken, så det krävdes att vi slog våra hjärnor hårt ihop för att ha en chans.

Calle klippte direkt att Ricky Bruch och Tommy Körberg hade spelat de två rövare från Ronja Rövardotter som efterfrågades. Att Morgan Freeman spelade Gud i Bruce den allmäktige var heller inga problem, liksom att Bengt Sändh och Finn Zetterholm spelat in Folklår, Våra allra fulaste visor.

Däremot krävdes det ett intensivt samarbete för att komma på att Gary Brookers var sångare i Procul Harum. Tyvärr fick jag ett hjärnsläpp och missade att det var Thin Lizzy som spelat in Vagabonds of the western world.

Våra ansträngningar räckte till en andraplats. Kvällens summering blev två andraplatser och en tredjeplats, och det måste betecknas som mycket bra eftersom vi endast var tre personer i de grenar som vi tog andraplatser.


Vi bad King Kong att få räkna alla de presentkort vi lagt undan sen quizsäsongen startade. Det visade sig att vi hade vunnit ihop hela 2700 spänn. Det är en quizkväll kvar innan säsongsavslutningen. Men redan nu är ser det ut som att det blir snaps till maten och konjak till kaffet på julquizen.

Jag drack en bira till, och snackade lite med Birne som dykt upp från Hamlet. Strax efter tio promenerade jag hem. Det blev lite TV och lite surfande innan jag gick och la mig.

För övrigt tykcer jag att det är kul att
Mats Ronander fått pris av Guitar People. Det förtjänar han efter lång och trogen tjänst....


Lundell skrev bättre böcker när han söp

I DN idag så finns det en artikel om droger och skrivande. Jag är ingen drogromantiker, och tycker att författare precis som alla andra bör vara nyktra på jobbet. Vissa experiment under inflytande av alkohol eller andra droger kanske kan vara intressanta. Men annars tror jag att det man skriver under rus kan verka genialiskt just då, men är dynga när man tittar på det nykter.

Något som står i artikeln som jag däremot måste hålla med om är att droger kan ge värdefulla erfarenheter, som kan utveckla skrivandet. Vissa författare vinner mycket på att de använder alkohol eller andra droger när de inte jobbar, och det ger värdefull inspiration till skrivandet. I värsta fall kan deras böcker till och med bli sämre den dagen de går med i anonyma alkoholister.

image268
Tyvärr är Ulf Lundell ett stort och tydligt exempel på det.
Jag skulle aldrig sälla mig till de dårarna som under Lundells första nyktra turné hade skyltar med sig där det stod "Sup Uffe". Det kanske ligger något komiskt i den incidenten, men i grund och botten är det en grov kränkning mot artisten och hans anhöriga. De flesta alkoholister slutar inte supa förrän de nått botten. Att riksalkoholisten bytte sida var nog inget enkelt beslut, utan något Lundell gjorde för att det var absolut nödvändigt om han ville leva ett någorlunda drägligt liv.

Nu tänker jag inte diskutera Ulf Lundells musik. Men om man tittar på Ulf Lundells skrivande, så tycker jag att det är klart och tydligt att de romaner han skrev innan 1987 (det året han blev nykter) är mycket bättre än det han skrivit efter den stora omvälvningen.


Ulf Lundell debuterade med Jack 1976, en bok som blev en av den svenska historiens största romaner. Innan han gick med i AA så skrev han dessutom Sömnen, Vinter i paradiset, Hjärtats ljus, Kyssen och Tårpilen. Efter 1987 har han förutom en Varg söker sin flock, som handlar just om det stora omvälvandet med att bli nykter och att få en gudstro, skrivit trilogin Saknaden, Friheten och Värmen. Jag väljer att bortse från Frukost från en främmande planet, eftersom det inte är en roman i vanlig mening, men ni kan läsa min recension här.

Det som Ulf Lundells tio romaner har gemensamt är också det som gjort honom till en stor författare, nämligen det genialiska språket. Han är ingen Liza Marklund eller Jan Guillou (jag skäms nästan att nämna dessa i samma andetag som Lundell) som förlitar sig på en spännande intrig. Det är Uffes vackra och levande prosa som lyfter hans romaner, så att de svävar långt över vad handlingen i själva boken medger. Lundell skulle kunna skriva en hel roman på 800 sidor om en kille som sitter ensam och ser på TV, och det skulle ändå vara läsvärt. (De senaste åren verkar det tyvärr som att han strävar åt det hållet).


image269Det som skiljer romanerna före och efter Den Stora Nykterheten, är att när Uffe söp så förlitade han sig inte enbart på språket. Om man jämför Jack med alla dess dåliga efterapningar, så är det inte bara Lundells underbara prosa som gör att den vinner på knockout. Lundell har också en intressantare handling, och skapar mer fascinerande karaktärer, än precis alla andra som försökt skriva en "ung man med författarambitioner super i Stockholm". (Det finns andra anledningar som gör att Jack är bättre än alla efterföljare. Bland annat det faktum att prosan ändrar sig i de tre delarna. Men en analys om varför jag tycker att Jack är en genialisk bok är ett så viktigt och stort ämne, att jag det helt enkelt inte finns plats för det här.)

Även i de andra romanerna Uffe skrev innan 1987 finns det många fascinerande karaktärer, som gör läsandet intressant, och det är ofta de personerna som för handlingen framåt. Jag tänker till exempel på Greger i Sömnen, Larsson-Persson i Hjärtats Ljus, och Greven i Kyssen. Karaktärer av det slaget tycker jag helt saknas i Lundells senaste romaner.

I alla de tidiga romanerna, men framför allt Kyssen och Hjärtats Ljus, var även handlingen så pass medryckande att läsaren aldrig fick det tråkigt.


Det är något jag tyvärr inte kan säga om Lundells senaste romaner.

Efter Den Stora Nykterheten var En varg söker sin flock den första romanen som Lundell skrev. Den tycker jag är mycket bra och läsvärd. Att Uffe var nykter och religiös var en så stor omvälvning för honom själv, att boken blev spännande trots att den egentligen saknar handling. Huvudpersonen (som är det enda "jag" i Lundells böcker som faktiskt är Lundell själv) var så fascinerad av sin egen nykterhet att varenda liten detalj i livet blev intressant.

Sen skrev Lundell trilogin Saknaden, Friheten och Värmen, där varje bok känns lite mindre angelägen än den som kom innan.

I ordning är huvudpersonerna i böckerna, Florian - konstnär och nykter alkoholist, Tom - författare och nykter alkoholist, och Paul - rockartist och, tro det eller ej, nykter alkoholist.

Är det någon mer än jag som ser ett samband?

Efter 1987 har alltså Lundell bara skrivit böcker om personer med konstnärliga yrken som är nyktra alkoholister. Till skillnad från huvudpersonen i En varg söker sin flock, så är herrarna i trilogin inte längre fascinerade av att se världen med nyktra ögon. Snarare börjar de bli uttråkade av att inte få dricka. Därför händer det någonting i de här böckerna som jag aldrig trodde skulle hända då jag läste Lundells tidiga verk - till vissa delar är Uffes senaste romaner ganska tråkiga.

image270Det finns någon slags handling i alla böcker i trilogin, men den är inte särkilt viktig eller bärande för historien. Som exempel kan jag ge att de händer tio gånger mer intressanta och spännande saker i Kyssens 350 sidor, än i Friheten som är mer än dubbelt så lång.

Det som är viktigt i trilogin är i istället en samhällskritik mot det Sverige som inte längre är ett folkhem. Överhuvudtaget handlar böckerna till stor del om vad Lundell själv tycker och tänker, till exempel delar han i senaste boken ut kängor mot namngivna personer i media.

Lundell har däremot inte tappat sitt språk, utan hans genialiska prosa gör att han slåss i en division som de flesta andra svenska författare bara kan drömma om.

Den tydliga som har hänt med Lundell efter Den Stora Nykterheten är att han verkar ha tappat en stor del av sin förmåga att uppfinna ett persongalleri till sina böcker, dessutom verkar han ha tappat en del av sin förmåga att komma på en bra handling.


Det verkar som att Uffe lever ett ganska tråkigt liv, där han ofta sitter och svär framför tv:n och stör sig på olika personer och företeelser. Jag tror att hans liv var, definitivt inte bättre, men  mer händelserikt på den tiden han drack. Det återspeglas i hans böcker.

Jag skulle aldrig påstå att Ulf Lundell borde börja supa igen, jag känner alldeles för mycket respekt och kärlek för den mannen för att utsätta honom för något sådant. Det enda jag vill säga är att hans böcker har blivit markant sämre sen han slutade dricka.

Alkohol är nog inte lösningen på problemet. Nu har jag hört att Lundell har börjat skriva pjäser. Att byta form kan nog vara den förändring Uffe behöver för att ta sig ut ur den återvändsgränd hans skrivande hamnat i. Det gläder mig oerhört, för jag hoppas att han kommer att skriva fantastiska saker i tjugo år till.


You may say I´m a dreamer...

Som jag tidigare berättat så hatar jag vintern, och november är enligt mig den värsta månaden på året. Jag tycker att världen ser allmänt tråkig ut så här års, då allt är mörkt och trist. De drömmar som min hjärna kan producera lockar mig mycket mer än ett grådaskigt Linköping. Så på mornarna drar jag mig lite extra länge, för jag vill hellre stanna i mina drömmar än se världen i all sin fulhet.

Ni kanske anser att det är en destruktiv och världsfrånvänd vana, men jag tycker inte att ni ska döma mig.


image267I morse drömde jag att jag satt och pratade med Penelope Cruz. Den spanska skådespelerskan är inte bara en av världens vackraste kvinnor. Hon gjorde även en suverän och mycket sexig roll i Dylanfilmen Masked and anonymous som Pagan Lace, en tjej som större delen av filmen sitter framför sitt altare och ber på spanska iförd Metallica-tröja.

Penelope pratade och jag lyssnade. Hon öppnade sig för mig berättade för mig om sina drömmar och sina rädslor. Hon pratade om de filmroller hon velat ha men inte fick, om de roller hon spelat men där hon inte fått göra karaktären på det sätt hon kände var äkta och sant. Hon berättade om gamla förhållanden där hon blivit sviken, och om andra där det varit hon som svikit.

Jag satt mest och lyssnade, men ibland frågade jag någon följdfråga, eller sa saker som: Det måste känts så jobbigt för dig, Penelope...

Ibland skrattade hon till, och rörde vid min arm. Penelope sa att hon pratade för mycket, men att det var för att jag var en så bra lyssnare.

Jag fortsatte lyssna. Dels för att jag var intresserad av vad denna världsberömda skådespelerska hade att säga, men dels av rent egoistiska skäl. Om jag skötte mina kort rätt så kände jag på mig att jag inom kort inte bara skulle få ligga med Penelope Cruz, hon skulle tycka att jag gjorde henne en tjänst när jag gjorde det.

Penelope flätade samman sina fingrar med mina och lade huvudet på sned. Hon sa att hon önskade att hennes tidigare pojkvänner varit lika fantastiska som jag. Sen tystnade hon och tittade mig i ögonen....


Jag vaknade av en telefonsignal. Yrvaken och endast iförd kalsonger irrade jag ut i vardagsrummet och försökte fatta om det var den vanliga telefonen eller mobilen. Mobilen låg på bordet och skrek, och när jag svarade visade det sig att det var tjejen som intervjuade mig då jag sökt truckförarjobbet. Hon ville inte prata om sina drömmar och sina rädslor med mig. Det hon ville säga var att, trots att jag hade vissa goda meriter, så hade de gått vidare med andra sökande.

Jag gick tillbaks till sängen och lade mig, så jag kunde drömma igen och gå tillbaks till Penelope. Tyvärr kunde jag inte somna om, och det var kanske lika bra. Penelope hade nog redan hittat någon annan. Tjejer som hon gör ofta det.


Jag gick ut i köket och satte på kaffe. Ute föll ett snöblandat regn...


En polis gav mig klartecken till att knacka bög

I DN idag läste jag att skolverket kritiserar en friskola för att eleverna fått lära sig att homosexuella handlingar är en synd. Jag tycker att det är jättebra att skolan ifråga får en reprimand, för det är otroligt viktigt att barn och ungdomar inte får lära sig hatpropaganda av de vuxna som de borde kunna lita på. Tydligen är det så att nya diskrimineringslagstiftningen anger nolltolerans mot sådana här kränkningar.


Jag önskar att lagstiftningen varit lika hård när jag var i tonåren. En gång satt jag på fritidsgården efter skolan, då en polis som var där och fikade började snacka med mig. Han var iklädd uniform och det var på hans arbetstid. Tydligen var en av hans arbetsuppgifter att kolla att ungdomarna på fritidsgården inte hade något fuffens för sig.

image266Av någon anledning kom vi in på ämnet homosexualitet. Då sa denne polis till mig att han ansåg att alla homosexuella män borde få dödstraff.
Ni läste rätt. En polis i uniform, under arbetstid, sa till en femtonåring att alla samhället borde avrätta alla homosexuella män!

Jag ifrågasatte givetvis det moraliska i hans åsikt. Han förklarade då för mig att dessa män, utan undantag, förr eller senare ger sig på småpojkar.

Min reaktion var givetvis att jag för all framtid ansåg att den här polisen var en idiot. Dessutom blev jag orolig för vad polisen gör om de omhändertar bögar för brott.


Som femtonåring var jag punkare, och var väl inte så förtjust i snutar redan innan den här incidenten. Ska jag vara ärlig tyckte jag illa om den här speciella polisen redan innan, eftersom han upprepade gånger tagit mina folköl. Så att han visade för mig att han var en idiot var kanske inte så farligt.

Jag vet inte om den här snuten upprepade sina vidriga åsikter i offentliga sammanhang någon mer gång, eller om han höll tyst. Men det som jag tycker är riktigt otäckt är om han hade pratat med några tonårskillar som inte var punkare. Hormonstinna unga män som såg polisen som förebilder, och kanske redan då drömde om lumpen och dagen då de skulle få ta på sig en uniform.

Om då denna idiotpolis hade sagt till dessa ungdomar vad han sa till mig, då hade han kunnat uppmana dem att begå något som på den tiden inte betecknades som hatbrott - utan kallades för att knacka bög.

Många unga män har en viss homofobi, och jag kan lova att ingen tonårsgrabb vill att hans vänner ska tro att han försvarar pedofiler. Om då en vuxen förebild, som borde veta bättre än ungdomarna, förklarat att varje bög är en tidsinställd bomb som väntar på att bli pedofil, så skulle även den mest godhjärtade unga killen få svårt att hävda sig mot sina vänner om de skulle få för sig att misshandla en homosexuell man.


Den här snuten tog folköl från tonåringar med ena handen, och uppmanade samma killar till att knacka bög med den andra. Han går fortfarande omkring på gatorna i uniform med pistol i hölstret. Det är fördjävligt.


Poliserna på bilden har inget med innehållet i texten att göra. Men bilden är tagen från en skolkatalog i slutet av åttiotalet. ;)


Det lönar sig att investera i karmakontot

image264

Jag gillar tv-serien My name is Earl. De småkriminella karaktärerna är lätta att tycka om, för de är godhjärtade i sin white trash- tillvaro. Timbuktu är en artist jag har respekterat länge, och hans senaste skiva är mycket bra.

Vad har då en svensk hip hop-artist gemensamt med en amerikansk komediserie? Jo, budskapet om karma. Som jag tidigare berättat är jag fanatisk agnostiker, så givetvis har jag tagit till mig.


Idag var jag och handlade i Tannefors. Det var bara en kassa öppen. Så det var kö, trots att det var en vardagseftermiddag.

Framför mig stod en dam som måste ha varit född innan Berlin-OS. När hon skulle betala så fattades det tre kronor. Hon blev nervös, grävde i plånboken, och stammade om att hon var regelbunden kund där.

Så jag grävde i fickan hittade tre spänn, som jag la upp på disken. Den äldre damen tackade hjärtligt, tog sina varor och gick. Kassörskan och kvinnan som stod bakom mig i kön tittade förvånat på mig.


Jag förstod inte alls varför de var så förvånade. Förutom att jag fick en chans att göra dagens goda gärning, och bättra på mitt karmakonto, så tänkte jag rent rationellt. För endast tre ynka spänn så räddade jag den äldre damen från en pinsam situation. Dessutom besparade jag mig själv och en hel kö det irriterande med att stå och vänta då kassörskan och damen redde ut situationen.


På väg till affären var jag på ganska dåligt humör. Det var inget speciellt som hänt, men måndagar i november har den effekten på mig. Då jag tände en cigg på vägen hem, kände jag mig ganska nöjd med tillvaron.


Tre timmar efter att jag kom hem så ringde mobilen. Det var från ett företag där jag sökt jobb som truckförare, och de ville att jag ska komma på intervju imorgon. Det är visserligen bara ett tillfälligt jobb på en månad, men ändå. Dessutom är det hela december, och då finns det goda chanser att tjäna bra pengar om jag får jobba de röda dagarna.


Det verkar som att investeringar i karmakontot kan ge snabb utdelning.


Del 59 - Hur fördriver man egentligen en lördagseftermiddag?

Jag anser att jag är en allmänbildad kille. För quizlaget är jag en tillgång, jag är beläst och hänger med i nyheterna. Om jag träffar människor som inte pratar svenska, så kan jag utan svårighet konversera med dem på engelska, och jag läser hela romaner på det språket. Jag har inga problem med att koppla in och göra inställningar på tekniska apparater som datorer, tv, dvd eller video. När det gäller social kompetens tycker jag att jag har mina talanger även där, och har inga svårigheter med att umgås med folk från olika samhällsklasser och kulturer.

Däremot har jag vissa luckor i mina kunskaper, saker som jag tror är självklarheter för många.

Till exempel har jag ingen som helst aning om vad man ska göra en lördagseftermiddag, om man inte går till puben.


På vardagarna sitter jag hemma ganska mycket, spelar poker, skriver min blogg och ser på TV. Det händer att jag går och fikar med Björna, men mina övriga vänner jobbar på dagarna, och sitter hemma på kvällarna.

Lördagar är de flesta människor lediga från jobbet, och eftersom jag tillbringat större delen av veckan framför datorn och tv:n, ville jag göra något tillsammans med andra människor. Jag var inte ens sugen på att dricka öl, utan funderade febrilt över något annat jag skulle kunna göra.

Precis som professor Baltazar gick jag fram och tillbaks över vardagsrumsgolvet och funderade och funderade. Men det blev inga briljanta idéer. Det var helt tomt i min hjärna. Så jag gick ner till puben ändå.


Då jag kom dit var Rille Röj och Köttet redan där. Jag beställde en kaffe. Missförstå inte inledningen till den här bloggen. Jag trivs verkligen på royal arms, att sitta på puben och snacka skit med mina vänner är bland det trevligaste jag vet. Dessutom är det oftast roligare på eftermiddagarna än framåt natten. Folk är i allmänhet lite nyktrare på eftermiddagen, och då går det att föra lite intelligenta konversationer. Det jag menade med inledningen är att jag störs över att jag inte kommer på något annat att göra. Dessutom behöver jag fler alkoholfria nöjen i mitt liv.

image262Medan jag drack min kaffe ramlade det in fler och fler på puben, som skulle se Arsenal - Manchester United, bland annat Pata L, Lollo, LillMicke och Vladdo. Lagom till att matchen började beställde jag in en öl.

Köttet hade druckit snaps till sina öl, och började bli lite gapig. Vladdo och Pata försökte provocera Köttet till att bli riktigt högljudd, genom att prata illa om sossarna och Olof Palme.

Det funkade till viss del. Men inte riktigt lika bra som förra lördagen, då Köttet lyckades överrösta alla samtal på hela puben, med sin sossepropaganda.

Ett gäng engelsmän bredvid oss var där för att de gillade United. Köttet gillar inte ens Arsenal, men då de gjorde mål skrek han och gjorde glädjegester som om det varit Zlatan som slagit in det avgörande målet i VM-final. Givetvis enbart för att provocera engelsmännen.

I halvlek beställde Pata in ett helrör och bjöd oss vid bordet på varsin grogg.

United gjorde mål lite senare, så engelsmännen såg en chans att ge igen. De jublade och skrek extra högt, och en av dem drog ner brallorna, sprang fram till Köttet och visade sin bakdel.

Om du slår upp uttrycket "stämningen var rå men hjärtlig" på wikipedia, så kan du nog hitta en bild en brittisk mansröv 20 cm framför Köttets berusade ansikte.

Efter matchen ville Köttet gå hem, så jag såg min chans att lämna puben innan jag fick för mycket mersmak.

Under promenaden hem så bjöd Köttet på en korv med bröd, samt berättade för mig hur mycket han högaktar det socialdemokratiska partiet och Olof Palme.


image261
Resten av lördagskvällen blev otroligt lugn, och tillbringades mest framför tv:n. Det finns inte mycket att förtälja, förutom att jag såg SVT:s komediserie Hej, Rymden. Det måste vara det tråkigaste jag sett som gått under benämningen komedi.


På bilden ni kan se, så har Pata L just blivit pepparsprayad av en polis. Bilden är från april, men jag gillar den så mycket att jag ville dela med mig av den. Han skulle avstyra ett slagsmål, men blev i tumultet förväxlad med förövaren.

Pata vill passa på att tacka ordningsmakten i Östergötland för att de kryddat hans tillvaro.


Vintern är lika mysig som en fängelsehåla

image257Första november är årets sämsta dag. Idag är det grått och trist väder i min hemstad, och det gör att jag måste tända lampor inomhus redan klockan ett. Eftersom vi ställde om klockan i söndags kommer det vara kolsvart ute innan klockan fem ikväll.

Årets mörkaste dag är Tomasdagen i slutet av december, men det finns ingen dag som mörkret pressar oss så mycket som första november. Det är nämligen nu som det är som längst till att dagarna kommer att bli uthärdligt ljusa igen.


Första november är början på vintern, och jag har alltid hatat den årstiden. Något som retar gallfeber på mig är när folk säger att vintern är mysig. Det är den inte, vintern är ungefär lika mysig som en fängelsehåla på artonhundratalet. Den är kall, mörk och tråkig intill förbannelse. Vintern ger mig klaustrofobi.

På sommaren är människor sugna på att hitta på saker, umgås och roa sig, men på vintern blir folk tröttare och slutar umgås. När de slutar jobba är det redan kolmörkt, och de åker hem för att se på TV tills de går och lägger sig.

Sen kommer alltid någon idiot och slänger ur sig klyschan "Men sen kommer snön, och då blir allt så vackert."

Låt mig berätta för er några saker om snö. Snön ser oftast inte ut som på romantiska julkort. På mina breddgrader är snön oftast slask, och inte alls vacker. Den är bara blöt, ful och irriterande när man ska ta sig någonstans.

image258Skulle det för en gångs skull bli den perfekta temperaturen för pudersnö, så vill jag ändå inte gå ut. Det är alldeles för kallt. Dessutom är inte snön ens behaglig att titta på vid tio minusgrader där jag bor. Precis som de flesta svenskar bor jag i en stad. På landet kanske snön är kritvit och bedårande där den ligger på fälten. Men på mina gator är inte snön som på ett vykort, den är skitig och motbjudande. Snön inne i stan blir först grå av avgaser. Sen antar den ett antal andra olika färger när den blir utblandad av hundfekalier, urin från djur och människor, och annat skräp.

"Men snön lyser upp i mörkret" är en annan klyscha som folk slänger ur sig. Det är en av världens mest spridda lögner. Snön kanske gör att det ser lite ljusare ut en timme mitt på dagen. Men ingenting kan lysa upp kolmörkret som infinner sig klockan fyra på eftermiddagen. Måla väggarna i den där fängelsehålan från artonhundratalet kritvita, sen släcker du ljuset. Det är lika becksvart som innan, då väggarna var svarta.


image259Mitt i vintern när det är som mörkast så kommer dessutom julen. Firandet av kristi födelse kanske var trevlig när man var liten, men nu är det många år sen jag gladdes åt den helgen.

Julen är rolig för de minsta barnen, och kanske känns meningsfull för deras föräldrar som kan få se sina barns ögon tindra med ögonen när tomten kommer. Nu är det så att Sverige är det land i världen med mest singelhushåll, så de måste vara många som känner som jag. Det finns nämligen ingen helg på året som så fullständigt skriker i ens öron att man är över 30 och fortfarande singel, som julen.


Nyårsafton gillar jag inte heller. För oss singlar i yngre medelåldern är nyårsafton en kraftig försämring mot övriga helger på året. Alla de kompisar man har som faktiskt lever i ett förhållande, är på parmiddagar. Så man slår sig samman ett gäng singelkillar och någon enstaka tjej som råkar vara mellan två förhållanden, och dricker alldeles för mycket. När man framåt natten blir sugen på att gå ut och knyta kontakter finns det ingenstans att gå. På krogarna måste man boka bord och äta, och måste man inte göra det så får man betala dyra inträden. Om det överhuvudtaget går att komma in någonstans på grund av alla köer. Så man bestämmer sig för att åka hem och sova istället. Då får man vänta flera timmar på taxi.


På årets första dag är man kraftigt bakfull. Ute är det svinkallt, och det blir mörkt några timmar efter att man makat sig ur sängen. Det är då man inser att januari, de 31 dagar man har framför sig, är lika mörka, kalla och tråkiga som de två månader man just genomlidit. Då kanske man blir trött på sin egen svartsyn, bestämmer sig för att försöka rycka upp sig, och försöker hitta en anledning till varför åtminstone februari kan bli lite bättre.

Man anstränger sig till det yttersta där man ligger och zappar i tv-soffan. Efter två timmars funderande har man bara hittat en enda sak som är bättre med februari. Den är tre dagar kortare än januari.


Jag vet inte vad jag ska göra för att stå ut med vintern den här gången. På första november vissa år har jag funderat på att gå upp till sjukhuset för att be dem söva mig. Jag har tänkt att de skulle kunna ge mig dropp hela vintern, och inte väcka mig förrän någon gång i april.

Den tanken kanske inte är realistisk, men det borde ändå gå att fly från Kung Bore på något sätt. En av mina vänner åkte till Thailand i förrgår, och ska vara där i sex månader. Det har jag tyvärr inte råd med.


Därför undrar jag om det finns någon sjyst tjej därute som känner precis som jag. Min plan är att vi laddar ner alla avsnitt av Sopranos, Twin Peaks, Six feet under och tre tv-serier som du får välja. Vi åker ner till Tyskland och köper så mycket lådvin som vi får plats med i bilen.

När vi väl är hemma stänger vi in oss i en lägenhet resten av vintern, och totalvägrar att gå ut. Där ägnar vi oss att se på sjysta tv-serier, dricka rödvin, samt att kopulera som kaniner.

Den första mars skiljs vi som vänner, och kanske hörs av nästa november. Se mig som en sommarkatt, fast tvärtom.