Del 61 - En ruggig liveturnering

Igår var jag på bibblan och tittade som vanligt igenom Journalisten efter lediga tjänster. Deprimerande nog var det ännu ett nummer utan någon som helst jobbannons.

På väg därifrån gick jag förbi Hamlet, och fick glädjande nog se Dean Moriarty sitta där inne med en stor stark framför sig. Det var flera månader sen jag såg Dean, så jag beslöt att lägga en del av min sista femtiolapp på en bira, så att vi kunde snacka lite.

Då jag beställt och fått in min 40 cl åbro, så satte jag mig vid Deans bord och hälsade glatt. Jag litar inte det minsta på Dean, men jag gillar hans sällskap i små doser, eftersom han är den mest underhållande människa jag någonsin träffat. Dean är på gränsen till manisk, och det spär han dessutom på med diverse kemikalier. Han har det värsta munlädret jag hört och har oftast många intressanta saker att berätta.
Jag misstänker att han är mytoman, och jag tror att mellan hälften och tre fjärdedelar av allt han säger är rena lögner. Men om endast en tiondel är sant så är han ändå den mest fascinerande person jag träffat.


Ta bara historien om hur han hamnade i Sverige. Dean hade tillbringat några månader med att lifta kors och tvärs i sitt hemland för att som han själv beskrev det "hitta Amerikas själ". För att kunna köra så långa sträckor som möjligt hade han tagit en jävla massa amfetamin och han hade knappt sovit alls då han kom fram till New York. Dean tog in på ett billigt hotell och gick ut och köpte en stor påse gräs för att kunna varva ner. Sen la han sig i sängen på hotellrummet, rökte och zappade mellan kanalerna på TV:n. Dean påstår själv att han måste ha fått ta i värsta dunderrökat, för hans hjärna spelade honom ett spratt som skulle förändra hans liv.

image278Det här var dagarna före jänkarna påbörjade sin invasion av Irak, så på alla nyhetskanaler pratades det om det kommande kriget. Mellan två nyhetskanaler fanns än dokumentärkanal som den här kvällen visade ett program om amerikanska Vietnam desertörer.

I sitt grumliga tillstånd lyckades Deans hjärna blanda ihop kanalerna, och det starka gräset gjorde att Dean var helt övertygad om att han snart skulle bli tvingad att gå med i armén, bli skickad till Irak och dö i öknen. Han beslöt att göra som killarna i dokumentären, och tog en taxi till JFK för att fly landet och desertera från den armé som han skulle bli inkallad till.

Det gick ett plan till Stockholm en timme efter att han kommit till flygplatsen, så Dean hoppade på.

Eftersom han var övertygad om att CIA var ute efter honom, så vågade inte Dean somna, utan stoppade i sig mera amfetamin. Då han kom fram till Stockholm var han kraftigt nojig, och ville inte vara i en stad där USA hade en ambassad. Så han hoppade på första bästa tåg som visade sig gå till Linköping. När han kom hit tog han in på ett hotell och lyckades faktiskt somna.

Då han vaknade insåg han att det är flera decennier sen USA tog bort den allmänna värnplikten.

- Varför i helvete åkte jag inte till Kanada, var Deans kommentar när han berättade historien för mig första gången. Därifrån hade jag kunnat lifta hem.

Nu försökte han spara ihop pengar till en flygbiljett hem. Men på grund av hans stora intresse för starköl och kemikalier hade det nu gått flera år utan att han lagt undan en krona.


Dean berättade den här eftermiddagen upphetsat för mig om varför han ansåg att Gene Krupa var världens bästa trummis. Då jag druckit ur min öl, så tyckte Dean att han inte hade pratat klart om Gene Krupa, så han beslöt sig för att bjuda mig på en öl så att jag kunde sitta kvar och lyssna. Att lyssna var verkligen vad man gjorde i hans sällskap, att försöka få en syl i vädret själv var totalt lönlöst.

När jag beställt öl till oss båda bestämde jag mig för att lägga min sista tjuga i Jack Vegas maskinen. Jag valde Swinging Bells, satsade max, och tänkte att jag hade fyra tryck på mig att förvandla tjugan till en hundring. Redan på första trycket såg jag fem klockor hamna i kors, och jag hade fått den största bonusen. Mina tio bonustryck gav mig 1500 spänn, och jag var riktigt glad i hågen då jag återvände till bordet där Dean satt.

Då jag berättade om min vinst för Dean så blev han ännu mer exalterad. Han hade nämligen fått nys om en pokerturnering där alla deltagare var såna totalfiskar att det var så gott som omöjligt att inte gå därifrån med prispengar i fickan. Inköpet var 1000 kr + en hundring i avgift. Eftersom vinstpengar alltid bränner i fickan, och Dean har världens bästa övertalningsförmåga, så blev jag sugen.

Dean blev överlycklig då jag bekände att jag var intresserad, sa att han bara skulle hämta bilen, och försvann på ett ögonblick.

Jag var van vid Deans nycker och tänkte att om han inte har kommit tillbaka när jag druckit ur ölen så går jag hem.


Fem minuter senare hörde jag en bil tuta utanför, tittade ut genom fönstret och fick se Dean sitta och vinka i en Röd Volvo 240. Jag sprang ut och satte mig bredvid honom. Dean rivstartade och vi åkte därifrån. Dean satte på bilstereon och sa:

- Ska vi se vad den här tjommen gillar för musik...

Ut strömmade Sweets Fox on the run, och jag insåg att Dean måste stulit bilen från en gammal glamrockare.

-Vilken jävla skitmusik, sa Dean men höjde ändå volymen på stereon.

Då vi kom ut på motorvägen började Dean styra med knäna medan han rullade en lång trumpetformad joint. Han höll en lång monolog om kunskaper som hade gått förlorade i den yngre generationen. Att mecka en braja samtidigt som man körde bil var tydligen en av dem.

- Tricket är att bli ett med bilen och vägen, sa han. Man måste digga vägen och ratten och älska farten. Brajan måste man också älska, och det gör man ju givetvis, för den gör att man blir rolig i skallen. Men man måste också digga brasset på samma sätt som man diggar bilen, ratten och vägen. Då smälter de ihop och på så sätt kan man aldrig krocka. Man kan aldrig krocka om man älskar vägen och brajan och bilen o ratten...

Så där höll han på tills jag avbröt honom och frågade vart den där pokerturneringen egentligen skulle hållas.

Då tystnade Dean, drog ett par bloss av jointen och la händerna på ratten igen.

- Syldaviska klubben, sa Dean lågt.

-Syldaviska klubben. Är du inte klok? skrek jag och slog näven i handskfacket. De jävlarna är ju livsfarliga. Även om vi vinner kommer vi aldrig få med oss några pengar därifrån.


image277Nu vill jag inte påstå att alla Syldaver är kriminella, men Syldaviska klubben är ett av de farligaste ställena man kan besöka i Östergötland. Det är en spelklubb som ligger cirka 90 minuters bilväg från Linköping, och drivs av gangsterkungen Gavrillo Princip.

Gavrillo var gangster redan på den tiden Syldavien var en sovjetisk lydstat, men var då underhuggare till den ökände Zacramento Leopardo. Då muren föll och kommunismen avskaffades i land efter land omkring honom kände Princip att förändringens vindar var på hans sida, och att kapitalismen kunde ge obegränsade möjligheter för den organiserade brottsligheten. En natt lyckades han ta sig in i diktatorns palats, och för att påskynda processen mot demokrati så ströp han honom med en pianotråd. Senare samma natt så sköt han Zacramento Leopardo och lät alla i den Syldaviska maffian veta att det var han som nu hade tagit över verksamheten.

Det gick inte som Gavrillo hoppades. En militärjunta tog över Syldavien. De släppte marknaden fri men bekämpade brottsligheten stenhårt. Gavrillo visste att han skulle avrättas så fort militärpolisen fick tag i honom. Så med falskt pass flydde han till Sverige, där han omedelbart slog sig på cigarettsmuggling, beskyddarverksamhet och illegalt spel.

Det var till Gavrillos personliga spelhåla vi var på väg.


- Lugn för fan, sa Dean. Syldaverna är helt värdelösa på poker, de går all in så fort de får ett ess på näven. Det är hur enkelt som helst att vinna mot dem. De har pengar som gräs och bryr sig inte om att de förlorar. Och spelskulder betalar de. Du vet, tjuvheder och allt det där...

Jag suckade och drog ett par bloss av jointen.

- Ok, sa jag. Vi spelar den där turneringen, men om stämningen blir obehaglig så drar vi därifrån. Fattar du det. Om det händer nåt sticker vi, och skiter i om vi får pengar med oss eller inte.

- Visst, sa Dean. Om det börjar hetta till så sticker vi och låter Syldaverna ta ihjäl varandra.


När vi kom fram till Syldaviska klubben var det en timme tills turneringen skulle börja. Vi slog oss ner i baren och beställde varsin öl. Då jag tittade mig omkring så trodde jag att jag hade hamnat i uppehållsrummet i en högstadieskola på åttiotalet. Alla män därinne hade olika varianter av Bruce Dickinson frisyrer - ni vet, långt hår i nacken men lugg som stannar strax över ögonen. De hade jeansvästar på sig med svarta t-shirtar under, och på ryggarna hade de märken med band som Saxon, Judas Priest och Krokus.

Dean förklarade viskande för mig att under kommunisttiden hade hårdrock varit strängt förbjudet i Syldavien, eftersom det ansågs vara en produkt av den onda kapitalismen. Därför var kläderna som västerländska hårdrockare hade, det mest rebelliska man kunde ha på sig i Syldavien. Det hade blivit ett mode för gangsters, och var det än i dag.

Då vi druckit ur ölen betalade vi turneringsavgiften, fick våra marker och väntade på att platserna i turneringen skulle lottas ut. Lottningen gick till så att alla de trettiosex spelarna fick varsitt spelkort. Sen satte man sig vid det bord som färgen på kortet hänvisade till. Esset fick sen vara knappen, tvåan var lilla mörken och så vidare.

Till min stora glädje fick både jag och Dean varsitt hjärterkort. Jag var ganska nervös i den här miljön, så jag ville gärna ha ett känt ansikte vid bordet. Dessutom ville jag kunna hålla ögonen på Dean, så att han inte ställde till med något onödigt bråk.


image279Dean hade inte ljugit för mig, Syldaverna var otroligt fiskiga. Det var som att spela en 20 kronors sit n go på svenska spel. Därför krånglade jag inte till mitt spel, utan spelade tight-aggressiv abc-poker. Jag fick AK och AQ under första blindsperioden. Båda gångerna träffade jag esset, och vann stora potter mot Syldaver som hade sämre kicker med sitt ess.

Dean var lite mer avancerad och förlitade sig på sin käft. Flera gånger höjde han med riktiga skitkort och stal potterna med rejäla fortsättningsbetar. Varje gång visade han upp sina bluffar. En gång fick han en Syldav att lägga AK med kung träff, då han i flera minuter pratade om hur mycket han diggade floppen, hur mycket han diggade åttiotalshårdrock och de mycket vackra servitriserna som hela tiden serverade hembränd whisky. Efter en mycket lång monolog raisade han all in, Syldaven la sig, visade sin AK och sa att han trodde att Dean hade minst tvåpar. Dean visade stolt upp 86 för en hålstege, och rakade in potten.

Lite senare träffade Dean triss med sina pocket femmor, mot samma Syldav. Även denna gång raisade Dean all in, Syldaven kände sig tvingad att syna och åkte ut.


Vid första pausen låg vi båda bra till, och det enda problemet var whiskyn som serverades.

-De ser att det går bra för oss, sa Dean. Därför fyller de på våra glas hela tiden och försöker få oss att bli helpackade.

-Ja, sa jag. Jag börjar faktiskt bli riktigt slirig.

- Det ska vi motverka, sa Dean och tog upp en påse vitt pulver i fickan.

Jag har alltid hatat tjack. Det är en drog för folk som vill vara vakna hela nätterna och bryta sig in hos oskyldiga människor. Men Dean hade en poäng. Det finns inget som botar fylleri så bra som amfetamin. Så jag drog i mig en minimal lina, medan Dean drog två stycken som var dubbelt så stora.


Tjacket slog till strax efter att jag satt mig vid bordet, och den andra timmen flög tiden fram. Fyra bord blev till tre och jag började spela lite vildare. Jag vann en mycket viktig pott då jag satt med KT i klöver på brädan klöver dam, klöver nio, spader tio och spader kung. Jag betade med mitt tvåpar, och fick en kraftig raise. Jag bestämde mig för att jag även om min motståndare hade stege, skulle jag kunna få honom att lägga den. Så jag dunkade all in och fick till min stora förskräckelse se AJ. Det gjorde att jag hade 13 outs för färg eller kåk, och rivern räddade mig med en hjärter tia.

Det gick bra för Dean också. Han fortsatta att bluffa med utstuderad oregelbundenhet, medan han flörtade med servitriserna och pratade om Saxons liveskiva The Eagle has landed som spelades i högtalarna. Precis som under den första timmen så fick han endast syn de gånger han träffat bordet med en monsterhand. Då två bord blev tre, hade vi båda två riktigt härligt stora stackar.

På vägen mot finalbordet hade både jag och Dean tur i rätt lägen, och ingen av oss låg någonsin illa till. Dean slog ut den tionde spelaren, då han fick in en stege på floppen med tio, nio på näven. Syldaven som missade finalbordet hade KK, och vägrade lägga sig fast han måste ha fattat att Dean hade stege.


Det blev en tjugo minuters paus innan det var dags för finalbord. Dean och jag satte oss i baren och snackade. Då fick vi se hur en mörk man i medelåldern satte sig vid finalbordet med en rejält tilltagen stack.

- Helvete, det är Gavrillo viskade Dean.

Där satt han. Mördaren, gangsterkungen och Östergötlands farligaste man. Om några minuter skulle vi spela poker mot honom.

Vi blev så nervösa att vi gick ut på muggen och snortade varsin lina till, samt rökte en joint. Då vi kom tillbaka var det dags att börja. Både Dean och jag beställde in varsitt glas hembränd Whisky som vi klunkade i oss.

Alla droger i mitt blod gör att jag inte minns alla detaljer, men amfetaminet gjorde mig ändå så skärpt att jag klarade av att spela. Hur som helst, så gick det bra för mig och Gavrillo. Vi slog ut tre Syldaver var. En av gångerna hade jag AA, men jag minns tyvärr inte vad min motståndare hade. Dean däremot började idiotiskt nog spela extremt tight vid finalbordet och hans stack krympte i takt med att blindsen höjdes.

Det var en ganska hård prisstruktur i turneringen. Endast de tre första fick pengar, och Deans tighta spel hade gjort att han var garanterad 6000 spänn. Andrapriset var 10 000, och ettan skulle få hela 20 000 riksdaler.

Gavrillo och jag hade ungefär lika mycket marker, men Dean hade endast tio gånger stora mörken då det bara var vi tre kvar.

Inget speciellt hände på ett par givar, jag och Gavrillo turades om att stjäla mörkarna. Då Dean endast hade 10 000 chips kvar satt han i stora mörken som var på 3000. Gavrillo satt på knappen och höjde till exakt så mycket som Dean hade kvar. Jag tittade på mina kort och upptäckte att jag hade två tvåor på näven. Även fast jag ville att Dean skulle ta andraplatsen, så gjorde jag som är brukligt i turneringspoker. Jag synade för att jag och Gavrillo gemensamt skulle slå ut shortstacken.

Till min stora förvåning sa slängde Dean sina kort. Gavrillo skrattade till, och jag kunde inte hålla mig utan drog lite på munnen jag också.

Floppen kom A K 2, regnbåge.

Jag checkade iskallt, Gavrillo betade 18 000 och jag synade. Jag hoppades att han hade AQ eller ännu hellre AK, då kunde jag ta hela hans stack.

Turn blir en tia, och nu låg det ett färgdrag på bordet, förutom stegemöjligheten. Jag checkade igen, Gavrillo betade 45 000. Nu ville jag inte släppa in någon hålstege för Syldaven, så jag raisade all in. Till min stora glädje synade han. Triumferande visade jag mina tvåor.

Mitt hjärta stannade nästan då gangsterkungen vände på korten och visade två kungar.

Nåväl, sextusen spänn till mig och 10 000 till Dean var ändå en lyckad kväll. Jag reste mig och tänkte gå bort till baren.


Då hör jag hur Dean jublar av glädje. Jag vände mig om och såg att rivern var en...tvåa.

Utan att tänka mig för lyfter jag armarna och jublade jag också. Jag hoppade av glädje.

- Vilken jävla tur, skrek jag. Vilken jävla tur!

Jag kunde inte förstå att det var sant. I morse hade jag bara 50 spänn, sen vann jag på Jack Vegas och nu var det bara en formalitet att slå ut Dean och vinna 20 000 kronor.

- Det är för mycket tur, vrålade Gavrillo.

Jag tittade ner och såg att Gavrillo höll handen mot bordet, och i handen höll han en pistol som han riktade mot mig.

- Ni har samarbetat hela tiden, sa Gavrillo. Stick härifrån nu. Ni får inga pengar, ni kan vara glada att ni kommer härifrån levande.

Jag var helt stel och stirrade på pistolen. Eftersom jag aldrig gjort lumpen var det första gången jag såg ett laddat skjutvapen, och det var dessutom riktat mot mig.

Plötsligt vrålade Gavrillo till. Allt gick så snabbt, men Dean stod med pistolen i sin hand riktad mot Gavrillos huvud. Då jag tittade ner såg jag att Gavrillos hand var genomborrad och fastnaglad i bordet av en stilett.

- Ge oss våra pengar annars skjuter jag honom, skrek Dean och överröstade Syldaven.

Gavrillo skrek något på vad det är nu för språk som Syldaver pratar. En servitris kom springande med en bunt sedlar i näven.

- Ge pengarna till honom, skrek Dean och pekade på mig.

Servitrisen gav mig pengarna och jag stoppade fumligt ner dem i kavajfickan.

- Dra ur stilletten, skrek Dean.

En mörk kille i jeansväst gick fram till bordet drog ut stilletten ur bordet medan Gavrillo vrålade av smärta.

Dean la armen om Gavrillos hals och började släpa honom mot utgången, fortfarande med pistolen mot Syldavens tinning. Jag följde efter.

-Följ inte efter oss, skrek Dean till de andra inne på spelklubben. Jag tvekar inte att skjuta.

Då vi kom ut sa Dean till mig att starta bilen. Jag startade och satte mig bredvid förarsätet. Dean knuffade iväg Gavrillo, satte sig i bilen och med en rivstart åkte vi därifrån.

Gavrillo skrek bakom oss, men ingen kom utspringande från klubben.

Förmodligen måste de andra Syldaverna övertalat Gavrillo att vi vunnit pengarna på ärligt spel, för det verkade inte som att någon följde efter oss.


Dean försökte övertala mig om att vi skulle åka till en spelklubb i Norrköping och spela cashgame, men jag ville bara hem. Han släppte av mig utanför min port, och fortsatte själv mot nya galenskaper.

Jag surfade lite innan jag gick och la mig. Det såg inte bra ut i omröstningen om Årets bloggare på Prosharks.

- Skitsamma, tänkte jag. De behöver inte gilla mina bloggar om de inte vill. Men i fortsättningen borde jag kanske skriva lite kortare.


Kommentarer
Postat av: Calle

Låter som en helt vanlig follow-up på en öl på Hamlet. Det är därför jag aldrig går dit utan bara går till royal ;)

På ett mer allvarligt plan tycker jag inte du ska skriva kortare inlägg. Internet är tillräckligt nerlusat av chatrooms och snuttifieringar som det är. Har man nåt att att säga tycker jag man ska ta den tid som krävs. Trevlig helg, vi hörs!

2007-11-23 @ 13:19:34
Postat av: Ulven

Vilket tråkigt liv du har Omme från Omaha...

2007-11-23 @ 14:34:01
Postat av: Anonym

hur mkt deg fick du tillslut?

2007-11-23 @ 16:27:07
Postat av: Olof

Förstapriset var på 20 papp, och andrapriset på tio. Rent spelmässigt var segern min. Men utan Dean hade vi inte fått med oss några kulor överhuvudtaget. Vi delade lika och fick 15 000 var...

2007-11-23 @ 16:45:09
Postat av: Millis

Oj, en sån underbar skröna.!! Mer om Dean tack..

2007-11-23 @ 16:57:43
Postat av: hampus

en berättelse värdig bardesång! Och var det inte Eisenhower som sa 'If you like a story, never question the credability of it'

Postat av: Johan

Riktigt trevlig läsning såhär på kvällskvisten!

2008-01-15 @ 03:23:49
URL: http://ungsambo.blogg.se
Postat av: byling

Grymt bra Begbie:-)

2008-02-07 @ 19:09:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback