Del 63 - Rockar till Florence Valentin och blir berörd av Åsa Linderborg

image284Igår var Birne förbi med några skivor, innan han hämtade ungarna. En av skivorna var Florence Valentins Pokerkväll i Vårby Gård, och den har gått varm sen dess.

Hela skivan präglas av en slags förortsromantik kombinerad med en väldigt simpel samhällskritik, som jag har älskat ända sen jag hörde Ebba Grön för första gången för 25 år sen. Det finns referenser till Docenterna, Peps Persson och just Ebba Grön, men mest utsöndrar Pokerkväll i Vårby Gård en doft av The Clash som man kan känna på flera hundra meters avstånd. Rent musikaliskt låter det väldigt mycket The Clash med lite inslag av Dexy´s midnight runners. I flera av texterna finns direkta översättningar av strofer från Clashlåtar. Titellåten har varit föremål för granskning av P3:s musikpolisen, för att flera lyssnare tyckte att den lät för mycket som Rudie can´t fail. Jag tyckte inte att Florence Valentin förtjänade att dömas i det fallet, men låten 16 ton måste betecknas som en ren cover av The Magnificent seven.

Stölder bekymrar mig inte när det gäller musik. Om man skulle dissekera Bob Dylans samlade verk, så skulle man hitta fler strofer från gamla blueslåtar än det finns sandkorn i öknen. Istället väljer jag att se Pokerkväll i Vårby Gård som en uppfriskande hyllning till världens bästa rockband.


Igår bestämde jag mig för att lägga ut min gamla roman Jag har varit ensam förr som julkalender. Därför började jag själv läsa boken igår natt. Det kliade i fingrarna på mig att göra ändringar, och ta bort vissa onödiga musikreferenser. Dessutom upptäckte jag att jag hade en irriterande vana att använda ordet "kvinna" istället för "tjej". Det gjorde att jag gärna skulle vilja prata med den 25årige Olof, och fråga honom vad det var för patetiska Ulf Lundell-fasoner han höll på med.

Men av respekt för den killen jag en gång var, så tänker jag inte göra några ändringar, utan låta er läsa den som den är. Ni kommer att kunna läsa det första kapitlet den 1a december här.


image285Häromdagen läste jag ut Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Boken är självbiografisk och handlar om Åsas uppväxt med en alkoholiserad far. Jag antar att det måste varit väldigt smärtsamt för Linderborg att skriva boken, för den känns plågsamt ärlig. Eftersom jag själv är barn till en alkoholist så berörde boken mig starkt, och jag hoppas att Mig äger ingen får det Augustpris som den är nominerad till.

När jag var ung så hade jag ungefär samma känsla för mig egen farsa som Åsa verkar ha för sin. Jag tyckte att min far var en bra kille innerst inne, och att han inte kunde rå för att han var som han var. Hans uppväxt var fördjävlig, och min farfar kan ha varit Smålands största svin.

Men när jag var cirka 25 så förändrades min bild av farsan. Nu har jag inte pratat med honom på fem år och jag har hemligt telefonnummer för att han inte ska kunna få tag i mig. (Gubbjävel, vet du om att jag bara bytte en enda siffra.)

Det fick mig att fundera över vad det var som gjorde att Åsa Linderborg älskade sin farsa så djupt ända tills han dog.

Skillnaden tror jag är att Åsas farsa, trots sina svagheter, gjorde sitt bästa och försökte ta sitt ansvar när Åsas mamma lämnade familjen. Jag såg en intervju med Åsa Linderborg i lördags, där hon fick frågan om vad hon tror att hennes far skulle tycka om Mig äger ingen. Hon svarade att hennes farsa hade så stor respekt för henne, att han antagligen skulle tycka att hon hade rätt att skriva precis vad hon ville.

Min farsa är precis tvärtom. Han gjorde precis allt han kunde för att smita från ansvar när jag var liten. När jag sen blev vuxen ansåg han att eftersom han var min farsa, hade han rätt att lägga sig i och kritisera allt jag gjorde. Han blånekade eller förklarade bort alla sina egna misstag, men tyckte att det var självklart att han skulle berätta för mig om vad han tyckte var mina fel och brister.


image286Idag började jag dagen med en långpromenad. Solen sken, och det kändes som en bra idé att vara utomhus några av de få timmar som det faktiskt är ljust. Jag hamnade på biblioteket och där hittade jag Irvine Welshs senaste roman The Bedroom secrets of the master chefs.

Jag är ett stor fan Edinburgs stolthet. Om ni inte vet vem Irvine Welsh är, så är det han som skrev boken Trainspotting som senare blev en succéfilm. I Trainspotting så beskriver Renton känslan av att ta heroin så här: Ta din bästa orgasm och multiplicera den med 1000. Du är ändå inte i närheten.

Jag skulle vilja säga detsamma om boken Trainspotting jämfört med filmen. Gillade ni filmen, så påstår jag att boken är ett mästerverk som är 1000 gånger bättre.

Ni kan läsa mina recensioner av två av Welshs böcker här.

The Bedroom secrets of the master chefs finns än så länge bara på engelska. Det gjorde mig lite tveksam. Jag har nämligen försökt läsa Irvine Welsh på originalspråket tidigare och det är så gott som omöjligt. Att säga att Welsh skriver på engelska är nämligen inte hela sanningen. Irvine skriver oftast på skotsk slang. Dessutom så skriver han ibland orden fonetiskt, och stavar således football som fitba.

Därför läste jag första kapitlet av den senaste boken på biblioteket. Det verkar som att The Bedroom secrets of the master chefs är skriven på något som är mer likt BBC-engelska än skotsk slang. Jag är van att läsa romaner på engelska, så den här ska jag nog kunna läsa utan problem.


På vägen hem så köpte jag ett ciggpaket för mina absolut sista pengar. Men i fickan hade jag en ny roman av en av mina favoritförfattare. Så trots att jag var luspank var jag på gott humör.


Kommentarer
Postat av: Anonym

hur kan du va pank du fick ju nyss 15k?

2007-11-28 @ 00:24:28
Postat av: Olof

Jag föreslår att du slår upp Syldavien på Wikipedia, då borde du få ditt svar.

Eller så kan du kolla den här länken:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Neal_Cassady

2007-11-28 @ 10:54:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback