I morgon börjar julkalendern

Det känns som om, det var hundra år sen. Det känns som om det var igår.

image290Jag satt på en föreläsning på universitetet där jag läste socialantropologi, nådens år 1998. Det här var tredje terminen, och jag började bli oerhört trött på att plugga i allmänhet, och universitetsvärlden i synnerhet.

Föreläsningssalarna var fulla av folk som var helt uppfyllda av tanken på att de nu skulle bli intellektuella. De älskade att höra sina egna röster, och ägnade sig åt någon slags verbal onani. Allt skulle stötas och blötas, saker som var helt självklara måste definieras och värderas om. Jag gillar att diskutera och till en början hade jag trivts, men nu började det kännas för mycket. En kompis till mig pluggade antropologi i Lund. Jag hade diskuterat saken med honom, och han kände likadant som jag. Båda fick vi ofta en känsla av att vara den enda nyktra person i ett rum där alla andra har rökt hasch. Deras diskussioner kan verka genialiska och hyperintressanta för de invigda, men för en utomstående lät det som ren smörja.

Föreläsarna gillade jag däremot. De såg igenom skitsnacket, och verkade uppskatta att jag bara sa något då jag hade något att säga, och att jag dessutom sa rakt ut vad jag tänkte utan att försöka briljera eller verka intelligent. En gång hade vi en dansk professor som under en föreläsning vände sig till klassen och sa att livet var som en film.

- Och en sak ska ni veta, sa han till mina kurskamrater. Ni är bara åskådare till den här filmen, Det är Olof och jag som har huvudrollerna.

Dessutom hade jag drabbats av klasskramp. Det kändes inte som att någon annan hade samma bakgrund som mig. Jag hade hamnat på universitetet av en slump, för att jag hellre pluggade än gick arbetslös. En del av mina kurskamrater betedde sig som att det i hela deras liv varit en självklarhet att de skulle hamna på universitet, och att alla som inte hade akedemisk utbildning var idioter.

Några veckor tidigare hade en kille sagt till mig att han inte tyckte att det skulle vara allmän rösträtt i Sverige, eftersom då skulle byggjobbare kunna bli invalda i riksdagen. Jag blev först helt stum, hade han sagt nåt sånt i sällskap av killarna jag hängde med på helgerna hade han blivit lynchad. Så jag stirrade på honom och sa att jag inte ville höra sånt skitsnack, och att han aldrig skulle säga något liknande i mitt sällskap igen..

Just den här dagen kändes det som att jag fått nog av alla pretentiösa idioter, som satt och runkade sina egna intellekt. Min kropp och min hjärna skrek efter att få göra något påtagligt, istället för att ägna sig åt ändlösa diskussioner om vad andra gjort.


På fikarasten gick jag därifrån, och jag har aldrig återvänt.


När jag kom hem funderade jag över vad jag skulle göra istället för att plugga. Det var fortfarande svårt att få jobb, så det enda jag kunde komma på var att jag nu på allvar skulle skriva den där romanen, som jag tidigare jobbat på sporadiskt och högst odisciplinerat.

Jag bestämde mig för att skriva ett kapitel i veckan. Det kanske låter lite, men jag tyckte att det var bättre att få ur sig ett genomarbetat kapitel, än tre som var hafsverk. Jag ställde klockan på nio varje morgon, och gjorde ett schema. Varje dag skulle jag börja skriva klockan tio och sen jobba minst två timmar. På kvällen skulle jag läsa igenom det jag skrivit, och sen göra förbättringar i en timme eller två. På det sättet kände jag att jag skulle skriva konkreta saker som passade in i handlingen, och inte flyta in i några villospår.

För att det skulle kännas påtagligt satte jag upp mitt schema på väggen. Jag var inte arbetslös, jag var författare.

En tredjedel av romanen var redan skriven när jag började jobba på det här sättet. Jag följde mitt schema slaviskt. En fredagskväll var jag inte klar med ett extra långt kapitel jag skulle skriva den veckan. Så jag ringde till den polare vi skulle förfesta hos den kvällen och sa att jag eventuellt skulle sluta upp när de gick ner till stan. Sen satt jag framför datorn med en rödvinare och skrev klart kapitlet. Jag gick inte på krogen förrän jag hade uträttat mitt arbete.

I juni var den första versionen klar, och jag kände mig oerhört nöjd med mig själv. Jag hade skrivit en roman.


image291Jag skrev boken på en gammal Macintosh som jag hade lånat pengar av min storebror för att köpa. Det tog mig ett år att betala av det lånet, men jag såg det som att jag investerade i mina drömmar.

Min gamla Macintosh hade inget som helst andrahandsvärde, när romanen var klar kunde jag ha köpt en tio gånger så bra dator för halva summan jag betalat för den. Men den hade en själ. Bland annat hade den en underlig egenhet som gjorde att datumet en gång i veckan ställde om sig till den 27e augusti 1956. Fanatisk agnostiker som jag är så trodde jag att de högre makterna försökte säga något till mig, kanske varna mig. Jag försökte febrilt hitta något speciellt med den det egendomliga datumet, men hittade ingenting.

En dag bläddrade jag i en bok som hette Rockens historia dag för dag. Jag upptäckte att Glenn Matlock, Sex pistols första basist som senare ersattes av Sid Vicious, var född den 27e augusti 1956. Jag kom att tänka på Roskildefestivalen -96, då både jag och Eddie en kväll hade en oförklarlig känsla av att det låg ondska i luften. Samma kväll hade Sex Pistols spelat, och Glenn var basist.

Än idag kan jag inte skaka av mig känslan av att Glenn Matlock kan vara antikrist. Tänk efter medborgare. Sid Vicious tog Glenn Matlocks plats. Vi vet alla hur det gick för honom.


Det var naivt av mig att tro att romanen var klar bara för att jag skrivit alla kapitlen. Då jag läste igenom mitt manuskript upptäckte jag att den tredjedelen jag skrivit innan jag hoppade av universitet, inte alls var bra. Jag fick skriva om hela den delen. Sen ägnade jag några månader åt att skicka in den till olika förlag, bli refuserad, och göra nya omarbetningar.

I början av 1999 var jag helt färdig, och det är den versionen ni kan börja läsa imorgon.

Det enda erbjudande jag fick om Jag har varit ensam förr, var från ett förlag som ville att jag skulle betala tryckkostnaderna själv. Romanen blev aldrig utgiven, de enda som har läst den, förutom lektörer på olika förlag, är vänner och bekanta. Sommaren det året fick jag mitt första jobb. Ett år senare klippte jag av mig håret, och la författardrömmarna på hyllan. Jag var en hederlig skattebetalare.


Idag inser jag att jag försökte lura mig själv. Det går inte att lägga sina drömmar på någon hylla. Varje natt hoppar de ner, och lägger sig i din säng. När man vaknar känner man att de varit där.


Nu får Jag har varit ensam förr nytt liv, i och med att jag lägger upp den som julkalender. Från och med i morgon kommer jag att publicera ett kapitel om dagen. Boken är 19 kapitel, men ett kapitel är så långt, så att jag delar upp det på två dagar. Därför kommer ni att kunna läsa slutet den 20e december, dagen innan ni stämplar ut till en välförtjänt julledighet.

Ni kommer att kunna läsa min julkalender på   http://olofberg.blogg.se/varitensam/
Det ska bli kul att höra vad ni tycker.

Det förekommer en del sexskildringar i Jag har varit ensam förr. Jag hopppas att jag inte blir nominerad till Bad sex in fiction award.


Kommentarer
Postat av: Frunk

Det du skriver om universitetsvärlden lär du inte vara ensam om att tycka.
Jag planerade själv att studera vidare ett tag men uppfattade att dom flesta jag träffade från den världen blivit pompösa och pretentiösa.
Oftast var deras diskussioner ett självändamål som aldrig gav några andra resultat än att dom fick ta plats för sina enorma egon och några slutsatser som kunde gett konkreta resultat vågade dom aldrig ta.
Man har väl själv alltid tilltalatas av människor som är självständiga och ifrågasätter givna normer men inte för sakens egen skull och dessutom vågade dom ta ställlning någon gång istället för att sträva efter att alltid vara objektiva.
Inget ont om riktigt intellektuella människor men dom som väljer det som en indentitet som dom hela tiden ska spela upp bland andra människor borde kunnat roa fler människor som skådespelare kan man tycka.
Så dom gånger man undrat om man valde rätt (även om det skulle utmynnat
till "bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge") så slår det en att vanliga människor som så många anser vara otrendiga och korkade åtminstonde går att prata naturligt med och att det går fortfarande att bibehålla sina intressen även i miljöer där man ibland känner sig ensam om dom.
Det kanske t.o.m är en större utmaning och inte heller så farligt som en del tror.

2007-11-30 @ 21:12:25
Postat av: Olof

Tack för din kommentar, Frunk. Jag instämmer i precis allt du säger...

2007-11-30 @ 22:13:41
Postat av: hampus

hej Olof, jag har just läst två kapitel ur din julkalender och även om den blivit refuserad ett otal gånger kan du i alla fall veta att jag gillar den

/H


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback