Lundell skrev bättre böcker när han söp

I DN idag så finns det en artikel om droger och skrivande. Jag är ingen drogromantiker, och tycker att författare precis som alla andra bör vara nyktra på jobbet. Vissa experiment under inflytande av alkohol eller andra droger kanske kan vara intressanta. Men annars tror jag att det man skriver under rus kan verka genialiskt just då, men är dynga när man tittar på det nykter.

Något som står i artikeln som jag däremot måste hålla med om är att droger kan ge värdefulla erfarenheter, som kan utveckla skrivandet. Vissa författare vinner mycket på att de använder alkohol eller andra droger när de inte jobbar, och det ger värdefull inspiration till skrivandet. I värsta fall kan deras böcker till och med bli sämre den dagen de går med i anonyma alkoholister.

image268
Tyvärr är Ulf Lundell ett stort och tydligt exempel på det.
Jag skulle aldrig sälla mig till de dårarna som under Lundells första nyktra turné hade skyltar med sig där det stod "Sup Uffe". Det kanske ligger något komiskt i den incidenten, men i grund och botten är det en grov kränkning mot artisten och hans anhöriga. De flesta alkoholister slutar inte supa förrän de nått botten. Att riksalkoholisten bytte sida var nog inget enkelt beslut, utan något Lundell gjorde för att det var absolut nödvändigt om han ville leva ett någorlunda drägligt liv.

Nu tänker jag inte diskutera Ulf Lundells musik. Men om man tittar på Ulf Lundells skrivande, så tycker jag att det är klart och tydligt att de romaner han skrev innan 1987 (det året han blev nykter) är mycket bättre än det han skrivit efter den stora omvälvningen.


Ulf Lundell debuterade med Jack 1976, en bok som blev en av den svenska historiens största romaner. Innan han gick med i AA så skrev han dessutom Sömnen, Vinter i paradiset, Hjärtats ljus, Kyssen och Tårpilen. Efter 1987 har han förutom en Varg söker sin flock, som handlar just om det stora omvälvandet med att bli nykter och att få en gudstro, skrivit trilogin Saknaden, Friheten och Värmen. Jag väljer att bortse från Frukost från en främmande planet, eftersom det inte är en roman i vanlig mening, men ni kan läsa min recension här.

Det som Ulf Lundells tio romaner har gemensamt är också det som gjort honom till en stor författare, nämligen det genialiska språket. Han är ingen Liza Marklund eller Jan Guillou (jag skäms nästan att nämna dessa i samma andetag som Lundell) som förlitar sig på en spännande intrig. Det är Uffes vackra och levande prosa som lyfter hans romaner, så att de svävar långt över vad handlingen i själva boken medger. Lundell skulle kunna skriva en hel roman på 800 sidor om en kille som sitter ensam och ser på TV, och det skulle ändå vara läsvärt. (De senaste åren verkar det tyvärr som att han strävar åt det hållet).


image269Det som skiljer romanerna före och efter Den Stora Nykterheten, är att när Uffe söp så förlitade han sig inte enbart på språket. Om man jämför Jack med alla dess dåliga efterapningar, så är det inte bara Lundells underbara prosa som gör att den vinner på knockout. Lundell har också en intressantare handling, och skapar mer fascinerande karaktärer, än precis alla andra som försökt skriva en "ung man med författarambitioner super i Stockholm". (Det finns andra anledningar som gör att Jack är bättre än alla efterföljare. Bland annat det faktum att prosan ändrar sig i de tre delarna. Men en analys om varför jag tycker att Jack är en genialisk bok är ett så viktigt och stort ämne, att jag det helt enkelt inte finns plats för det här.)

Även i de andra romanerna Uffe skrev innan 1987 finns det många fascinerande karaktärer, som gör läsandet intressant, och det är ofta de personerna som för handlingen framåt. Jag tänker till exempel på Greger i Sömnen, Larsson-Persson i Hjärtats Ljus, och Greven i Kyssen. Karaktärer av det slaget tycker jag helt saknas i Lundells senaste romaner.

I alla de tidiga romanerna, men framför allt Kyssen och Hjärtats Ljus, var även handlingen så pass medryckande att läsaren aldrig fick det tråkigt.


Det är något jag tyvärr inte kan säga om Lundells senaste romaner.

Efter Den Stora Nykterheten var En varg söker sin flock den första romanen som Lundell skrev. Den tycker jag är mycket bra och läsvärd. Att Uffe var nykter och religiös var en så stor omvälvning för honom själv, att boken blev spännande trots att den egentligen saknar handling. Huvudpersonen (som är det enda "jag" i Lundells böcker som faktiskt är Lundell själv) var så fascinerad av sin egen nykterhet att varenda liten detalj i livet blev intressant.

Sen skrev Lundell trilogin Saknaden, Friheten och Värmen, där varje bok känns lite mindre angelägen än den som kom innan.

I ordning är huvudpersonerna i böckerna, Florian - konstnär och nykter alkoholist, Tom - författare och nykter alkoholist, och Paul - rockartist och, tro det eller ej, nykter alkoholist.

Är det någon mer än jag som ser ett samband?

Efter 1987 har alltså Lundell bara skrivit böcker om personer med konstnärliga yrken som är nyktra alkoholister. Till skillnad från huvudpersonen i En varg söker sin flock, så är herrarna i trilogin inte längre fascinerade av att se världen med nyktra ögon. Snarare börjar de bli uttråkade av att inte få dricka. Därför händer det någonting i de här böckerna som jag aldrig trodde skulle hända då jag läste Lundells tidiga verk - till vissa delar är Uffes senaste romaner ganska tråkiga.

image270Det finns någon slags handling i alla böcker i trilogin, men den är inte särkilt viktig eller bärande för historien. Som exempel kan jag ge att de händer tio gånger mer intressanta och spännande saker i Kyssens 350 sidor, än i Friheten som är mer än dubbelt så lång.

Det som är viktigt i trilogin är i istället en samhällskritik mot det Sverige som inte längre är ett folkhem. Överhuvudtaget handlar böckerna till stor del om vad Lundell själv tycker och tänker, till exempel delar han i senaste boken ut kängor mot namngivna personer i media.

Lundell har däremot inte tappat sitt språk, utan hans genialiska prosa gör att han slåss i en division som de flesta andra svenska författare bara kan drömma om.

Den tydliga som har hänt med Lundell efter Den Stora Nykterheten är att han verkar ha tappat en stor del av sin förmåga att uppfinna ett persongalleri till sina böcker, dessutom verkar han ha tappat en del av sin förmåga att komma på en bra handling.


Det verkar som att Uffe lever ett ganska tråkigt liv, där han ofta sitter och svär framför tv:n och stör sig på olika personer och företeelser. Jag tror att hans liv var, definitivt inte bättre, men  mer händelserikt på den tiden han drack. Det återspeglas i hans böcker.

Jag skulle aldrig påstå att Ulf Lundell borde börja supa igen, jag känner alldeles för mycket respekt och kärlek för den mannen för att utsätta honom för något sådant. Det enda jag vill säga är att hans böcker har blivit markant sämre sen han slutade dricka.

Alkohol är nog inte lösningen på problemet. Nu har jag hört att Lundell har börjat skriva pjäser. Att byta form kan nog vara den förändring Uffe behöver för att ta sig ut ur den återvändsgränd hans skrivande hamnat i. Det gläder mig oerhört, för jag hoppas att han kommer att skriva fantastiska saker i tjugo år till.


Kommentarer
Postat av: Anonymous

Kapitel 13 är ett av de mest obehagliga och märkliga kapitlen i romanen "Friheten" Det beror bland annat på att fiktionen fylls med självbiografiskt stoff uppblandat med såväl verkliga personer som symboliska väsen.
Kapitlet innehåller teman såsom svek, utsatthet och död och tycks vara skrivet på ett associativt sätt. Dröm, fiktion, verklighet och dokumentärt material vävs in i varandra genom associationer och upplöser på sätt och vis känslan av tid och rum. I stället träder man in i ett själstillstånd fyllt av förnedring och äckel.
Vi befinner oss nästan i mitten av boken. Slutscenen i kapitel 12 och ingången till kapitel 13 är en scen ifrån en konsumaffär. I affären ser Tom Wasser ett kaffepaket med en kvinna på bilden som han förälskar sig. Han inser att han är nära sammanbrottet.
Kapitel 13 är som sagt ett väldigt märkligt kapitel. (Mar)drömskt. Tom Wasser ser på tv. Ett dokumentärprogram om två lesbiska kvinnor i 40-talets tyskland. Den ena kvinnan Lily är antisemit, den andra kvinnan Felice är judinna. De förälskar sig i varann, men skiljs åt. En bild av förbjuden, omöjlig? kärlek mitt i en brutal omgivning. Deras förhållande är tragiskt och dömt att gå under. Det finns paralleller till Tom och Monikas förhållande visar det sig. Tom reser iväg till Österlen och tänker på Mab. I litteraturhistorien är Mab älvdrottningen som ger de sovande drömmar eller snarare förlöser fantasier i Shakespeares drama om Romeo och Julia (det mest berömda dramat om ett tragisk kärleksfårhållande)
Han kommer ner till ett mörkt spöklikt Österlen. Det är påsk, vilket också har ett symbolvärde. Han känner sig illa till mods, det är för mörkt och alldeles för starkt månljus ute. Dessutom har någon varit inne på hans mark igen och stulit hans vindspel.
Han tänker på DN journalisten Vidkun Fuggup (norske Vidkun Quissling svek sitt land och efternamnet Fuggup utläses Fuck-up) som publicerat en lång intervjuartikel där han plockar ner sin tidigare förebild bit för bit. I det avsnittet finns uppenbara självbiografiska inslag. Ulf Lundell väljer att lyfta fram ett exempel på hur ofta han har konfronterats av främst yngre manliga kritiker som
med tilltagande ålder av någon anledning måste ta avstånd ifrån honom. Det är något som inte alls handlar om Ulf Lundell utan om kritikerns bild av honom. Ändå får han ta konsekvenserna när kritikern inte längre tycker om sin bild av Lundell. Det kan utmynna i elaka påhopp och stora avståndstagande. Avståndstagandet manifesteras ofta i tryckt form precis som Fuggups artikel. Ett genomgående tema i "Friheten" är "Författarens villkor" och till de villkoren måste Fuggups artikel anses ingå.
Sedan följer då det som man kan se som den andra sidan av samma mynt. Den främmande kvinnan som dyker upp i Tom Wassers hem på natten uppvisar tydliga Mark Chapmanska* drag och hennes handling mot Tom Wasser är helt omoralisk. Samtidigt finns det stoff i kvinnans bakgrund som öppnar upp för frågeställningar om vilket moraliskt ansvar en författare har för de människor som används som förlagor till romanfigurer i böckerna. Vad kvinnan gör mot Tom Wasser får honom att hamna i ett helt nytt utgångsläge för resten av boken.

* Mark Chapman var besatt av John Lennon och sköt ihjäl Lennon utanför hans bostad.

2007-11-18 @ 18:52:27
Postat av: Olof

Jag förstår inte riktig vad du menar med den här kommentaren. Du får gärna utveckla...

2007-11-18 @ 20:01:18
Postat av: Peter Gabriel

Det är en intressant teori, även om jag är osäker på att slutsatserna är korrekta. Att Ulf Lundells författarskap har förändrats de senaste åren (konstigt vore väl annars) kan vi nog vara överens om. Men beror det verkligen på att han har slutat dricka alkohol!? Jag är inte så säker på det. Kan det inte snarare bero på att han genom sina framgångar, såväl litterära som musikaliska hamnat i eller intagit en alltmer isolerad position. Det förefaller som att Ulf Lundell i t.ex trilogin saknar inspiration ifrån en livskraftig social sfär; kretsar att stjäla stoff ifrån. Kanske är det ett medvetet val för att skydda de närmaste vännerna, familjen etc, eller så vill Lundell helt enkelt skriva böcker där bifigurerna mest symboliserar idéer än människor av kött och blod.
Jag tycker att den skarpa indelningen i "när han drack" och när han är "nykter alkoholist" haltar något, men det är ändå en intressant teori och det ligger nog korn av sanning där.

2007-11-19 @ 08:37:04
Postat av: Frunk

Jag har aldrig läst en bok av Ulf Lundell så hans författarskap kan jag inte kommentera.
När det gäller en del drogmissbrukare som lägger av med droger så verkar det som att dom bestämmer sig för att ändra sin livsstil så radikalt att dom byter både bekantskapskrets och personlighet.
Det är ju förståeligt att dom vill bryta med människor och miljöer som kan locka in dom i ett missbruk igen.
Synd bara att en del av dom blir så allvarliga att dom tappar en del av sin humor,nyfikenhet och lekfullhet som att dom måste pendla mellan dessa två ytterligheter.
En del hittar dessutom en ny krycka att stötta sig på istället för alkohol nämligen religion eller är det drog som drog?

2007-11-19 @ 11:46:43
Postat av: Olof

"Det förefaller som att Ulf Lundell i t.ex trilogin saknar inspiration ifrån en livskraftig social sfär; kretsar att stjäla stoff ifrån."
Helt sant, Peter Gabriel. Och det tror jag till viss del kan bero på drickandet. Jag själv som är ensamstående, arbetslös och sitter hemma och skriver mycket vet precis hur det är. Om jag helt slutade dricka (och gå till puben) skulle 95% av min sociala sfär försvinna.

2007-11-19 @ 12:15:58
Postat av: Anonymous

Olof: Jag vill nog helt enkelt ta fasta på de inledande styckena i ditt välskrivna blogginlägg och visa genom att beskriva ett kapitel i romanen "Friheten" att Lundell kan skriva både intressant och "sinnesutvidgande" (eller vad man ska använda för term) trots att man är nykter alkoholist.

2007-11-19 @ 16:14:47
Postat av: Olof

Jag ber om ursäkt om jag har förolämpat dig eller andra medlemmar av AA. Givetvis kan man skriva både intressant och sinnesutvidgande, vare sig man är nykter alkoholist eller inte. Lundell gör det definitivt, och som jag skrev i inlägget så slåss han fortfarande i en division de flesta andra författare inte kan drömma om.
Jag tycker fortfarande att Lundell är en av Sveriges bästa författare, även på senare år. Som jag skrev i texten så är han så genialisk språkligt att han kan skriva en oerhört läsvärd text om precis vad som helst.
Det jag menar är att persongalleriet och handlingen blivit mindre innehållsrik sen 1987. Det beror nog inte på brist på alkohol, utan för att jag tror att Uffe lever ett mindre socialt liv sen han slutade dricka.
Jag tror att det blir bättre när han byter form och skriver pjäser istället. Det skulle också vara bra om han som "Jag" och huvudperson i nästa roman inte väljer en nykter alkoholist med ett konstnärligt yrke. Han har skrivit så länge nu, och är en så skicklig författare att jag tror att han har förmågan att skriva igenkännande och bra, om personer som lever ett liv som inte är lik hans eget.

2007-11-19 @ 16:27:57
Postat av: Peter Gabriel

Jag tycker mig skönja ett mönster/tema i trilogin som kan sammanfattas med rubriken "Livet i offentligheten" Även om det självklart finns fler aspekter kring tematiken i romantrilogin, så är detta något som jag tycker är påtagligt. Jan anser nog till och med att böckerna är "viktiga" just av den anledningen att fler och fler människor söker sig dit (vill bli kändisar) och med tanke på hur brutal den världen kan vara (mediedrev t.ex.) Det är en värld som Ulf Lundell är bekant med och det gör att han kan säga något med krft och relevans. Böckerna i trilogin är mer politiskt tydliga än de tidigare böckerna. Det finns ett annat slags allvar i romantrilogin som jag inte tror kan härledas till endast frånvaron av alkohol eller bristen på socialt sammanhang. Jag tror helt enkelt att Ulf Lundell gjort ett medvetet val i trilogin att skriva böcker där personerna omkring huvudpersonen representerar idéer mer än människor av kött och blod.
Kanske har han gjort det valet av hänsyn till sin närmaste vänkrets och familj.

Jag tror, precis som du, att det är svårt att ta den här romanformen längre. Genom att skriva dramatik sätter han mycket av sitt författarskap på spel. Det är bra.

P.S I en kultur där det mesta ska vara underhållande och kunna konsumeras snabbt kan det vara intresant att skriva lååånga böcker som saknar intrig och är ganska så statiska till sitt innehåll.

2007-11-20 @ 08:40:37
Postat av: Frunk

Hmmm?
Det här landet är lite lustigt när man tänker på att många människor inte vill träffa folk utanför hemmet på sin fritid utan att alkohol alltid ska vara inblandat?

2007-11-20 @ 11:33:31
Postat av: Millis

Till Frunk. Man kan faktiskt träffas på en pub utan att ta någon alkohol. När vi är lediga någon eftermiddag kan vi slinka in och ta en kopp kaffe. Vi vet ju att det alltid är någon man känner igen

2007-11-21 @ 12:52:38
Postat av: Frunk

Millis:
Jo visst går det bra,det var inte Olofs kommentar jag syftade på utan det faktum att en del inte kan träffa sina kompisar en vardag och umgås helt anspråkslöst t.e.x .
Enda gången en del lämnar sitt hem för att träffa folk privat är när det ska festas och då är det full rulle och dom står för showen men sen i nyktert tillstånd är dom oftast hur beskedliga som helst.
Hur stor social samvaro dom skulle ha kvar om dom var tvungna att välja bort alkoholen och festandet är väl inte så stor.
Kanske det som hänt Ulf Lundell?

2007-11-21 @ 23:45:43
Postat av: Millis

Frunk: Jag måste säga att jag håller med dig. Att man i yngre tonåren dricker för att man ska bli skitfull kan ju kanske förstås, men när man börjar bli lite äldre och klokare och forfarande gör så då är man inne på en farlig väg. Läste på text-TV statistik över skolungdommars drickande, pojkarnas har minskat marginellt medans flickornas ökat. Om det är jämlikhet så fy faan...

2007-11-22 @ 13:22:40
Postat av: Magnus J

Jag tycker att man ser större utanförskap och utsatthet hos huvudpersonerna i de senaste böckerna. Huvudpersonerna är på sätt och vis hemlösa; de står utanför den sociala gemenskapen och de står främmande inför Sverige och det svenska folket. De är dessutom nyktra alkoholister och att det faktumet påverkar deras syn på världen är nog uppenbart, men det är svårt att säga exakt på vilket sätt.

2007-11-23 @ 17:37:22
Postat av: magnus

svårt att hela livet leva en intressanta romaner

2008-01-03 @ 09:36:32
Postat av: Magnus Gabriel

Framförallt i de två avslutande böckerna i trilogin finns det en tydlig civilisationskritik. Huvudpersonerna och själva resandet gestaltar på ett trovärdigt sätt de särdrag som vår västerländska samtid präglas av och kritiseras för; materialism, kicksökande och brist på fördjupning. Huvudpersonerna fastnar ofta i trivialiteter, är självupptagna, har god ekonomi, reser mycket men livet som sådant tycks ändå stillastående. Huvudpersonerna har levt större delen av sina liv i offentligheten. Huvudpersonen är ofta någon som förlorat (eller kanske aldrig riktigt haft) sina rötter i det traditionella samhället utan att ha lyckats förankra dem i något nytt. Han är oförmögen att fylla livet med innehåll. Han söker något annat men han vet inte vad. Allt han vet är att det gamla inte längre fungerar och att det nya ännu inte är här, om det nya överhuvudtaget är möjligt. Just för att de är personlighetstyper som aldrig tycks passa in, så är dem bra civilisationskritiker.

Böckerna visar vad som kan ske när man lever sitt liv i offentligheten/kändiskulten och kan kanske fungera som ett varnande exempel för alla de som inget annat hellre önskar än att komma dit.
Jag menar att "Värmen" även säger något om hur man beter sig om man blivit utsatt för ett mediedrev. Vid ett tillfälle bläddrade jag i Lars Danielssons självbiografiska bok "I skuggan av makten" och han beskriver hur han under mediedrevet reste mellan Stockholm och södra Europa i ett tillstånd av oerhörd stress och press. Lars Danielsson går till och med så långt att han drar paralleller mellan sitt eget resande och romankaraktären Poul i "Värmen". Här ytterligare tankar kring trilogin.

Reflektioner kring romantrilogin Saknaden-Friheten-Värmen ur ett mediekritiskt perspektiv.
Att koka ihop en till hälften uppdiktad existens utifrån författarens faktiska livs drama, tycks vara Ulf Lundells liv. Var det biografiska självet slutar och var det fiktiva börjar är aldrig lätt att säga i litteraturen i allmänhet, och i synnerhet inte hos Ulf Lundell.
"Värmen" är den tredje och avslutande delen i en trilogi som föregåtts av "Saknaden" och "Friheten". (Den sammanfogande länken i trilogin skulle mycket väl kunna vara media. Genom hela trilogin så är media hela tiden en följeslagare, men media står aldrig i fokus. Media är dock ständigt närvarande.) Precis som i den föregående romanen "Friheten" så använder Ulf Lundell två stycken alter ego i "Värmen", nämligen Poul: rockartist och Bull: författare. Ulf Lundell har på senare tid låtit sina romaners huvudpersoner låna allt tydligare drag av författarens eget liv och hinnan mellan dikt och verklighet har med tiden alltmer tunnats ut. På det sättet kan man tycka att Ulf Lundell valt att gå den voyeuristiska publiken till mötes, det vill säga de människor som mest läser hans böcker för att få information om personen Ulf Lundell. Men författarens avsikt med det valet är snarare ett försök att säga något om vår samtid och det samhälle vi lever i, utan att för den sakens skull göra anspråk på att skildra den "objektiva verkligheten". Genom att lägga huvudpersonerna såpass nära sig själv och verkligheten så visar Ulf Lundell på det sättet samtidigt upp den märkliga kändiskult som han själv uppenbart blivit en del av och som han vill rikta kritik emot. Huvudpersonen Poul och hans vän Bull har levt större delen av sina liv i offentlighetens ljus och den utsatthet från allmänheten, journalister och fans som det innebär är ett bärande tema inte bara i den här boken utan i hela trilogin. Ulf Lundell har hunnit samla på sig en hel del erfarenhet ifrån den mediala världen genom sitt långa "kändisskap" och anser det antagligen vara nödvändigt att skildra livet i offentligheten ur ett eget personligt perspektiv. I "Värmen" har Poul och Bull två olika sätt att hantera media. Bull reagerar kraftigt emot den ytliga fördumningsjournalistik som brett ut sig i Sverige till följd av att vinsten har blivit viktigare för medieföretagen än rollen som tredje statsmakt. Bull har även personligen drabbats av det s.k. mediedrevet. Man skulle kunna påstå att Bull lider av post-traumatisk stress, han är en man som blivit hudflängd, misshandlad och förvrängd av media under så många års tid att han nästan gått under. I boken kommer han till tals och kan förmedla sin bild av verkligheten. Bulls hätska utfall mot diverse kvällstidningskrönikörer är hans sätt att slå tillbaka, även om läsaren inser att det är ett krig som han aldrig kan vinna.
Poul har ett annat, mycket mer luttrat, förhållande till media. Han konstaterar krasst att den skeva mediala bilden av honom som vuxit fram genom åren i offentligheten skapat ett sånt stort glapp mellan den han uppfattar sig att vara och publikens bild av honom att han inte längre kan fortsätta fungera i offentligheten. Poul förefaller inte tro det vara möjligt att kunna förändra den offentliga bilden av honom som vuxit fram genom årens lopp i media, så han måste helt enkelt lämna den. Att vilja lämna eller tvingas fly den många gånger trånga verklighet som media i allt högre grad skapar idag är ett tydligt tema i "Värmen" och i hela trilogin. I trilogin får läsaren följa medias utveckling under en dryg tioårsperiod; dess ökade genomslag och makt. Dess ökade kommersialisering. Sett utifrån författarens perspektiv. Vad som framträder är en fullt relevant mediekritik framförd av en, för ämnet, unik författarposition i Sverige.

Jag tror att den nya romanen "Vädermannen" kan bli intressant på ett annat sätt eftersom anslaget förefaller vara något annat än i trilogin. I "Vädermannen" så förefaller författaren ha gjort ett ambitiöst försök att verkligen lämna offentligheten. Åtminstone sluta beskriva den.

2008-03-09 @ 16:36:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback