Del 46 - Måndag med Upp till kamp

image190Inledde dagen med en frukost bestående av två ostmackor, två löskokta ägg och två koppar te. Efter det blev det en kaffe och en cigg framför facebook. Jag hade fått ett meddelande från Pandan, där hon skrev att hon kommer hem till Linköping på torsdag och gärna ville ta ett par stift med mig och Birne. Jag skrev tillbaka att det passade bra eftersom Birne är barnledig, och att hon skulle höra av sig senare i veckan.

Birne ringde och sa att hans ex just hämtat ungarna och att han nu var officiellt barnledig. Vi bestämde oss för en sväng till stan. Birne fick ta apostlahästarna ända från Jakobsdal, eftersom han skulle vidare till Rille Röj sen. Röjarn och Birne skulle nämligen på Candlemass på kvällen, och tänkte hinka lite innan de gick dit.

Jag mötte Birne utanför mitt port och vi promenerade vidare. När vi väl kom till stan mötte vi Månne och Tuben utanför gallerian Gränden, där de håller på att riva. Månne var ganska nöjd med att det verkade som att han skulle få fortsätta jobba där åtminstone tillochmed maj, medan Tuben var lite besviken att han inte längre fick jobba natt. Det hade varit bra betalt, och Tuben kan behöva lite extrakulor eftersom han ska bli far i november.


Helt plötsligt dök Johan S upp och utbrast: Jag kommer just från psyket!

Johan S är en gammal polare som har gjort två långa fängelsevoltor. Men numera är han med i anonyma narkomaner och pluggar till drogterapeut, så jag misstänkte att det var något slags skämt. Mycket riktigt fortsatte Johan med att säga: Skojar bara. Jag praktiserar på psyket. Det är en del av utbildningen.

Johan var tvungen att dra vidare, så jag och Birne tog en sväng till Hamlet. Birne tog en bira, men jag ville hålla huvudet klart ifall jag skulle spela poker senare. Så jag tog en kaffe, som jag som vanligt fick gratis. Jag får alltid gratis kaffe på Hamlet numera. Det är sjyst av personalen, men med tanke på hur mycket jag spenderat under de femton år som jag varit besökare där, så tycker jag att jag förtjänar lite rakeback.

Vi slog oss ner med Den Gamle Skotten och Pizzabagarn, och snackade bort en halvtimma.

Sen gick vi till Gränden för att möta Birnes jobbarpolare. Det visade sig att jobbarpolaren kände min kusin Daniel, och att även Daniel skulle på Candlemass på kvällen.

Birne och jobbarpolaren gick till bolaget, medan jag gick till lågprisaffären. Efter det fick jag skjuts hem av jobbarpolaren, och Birne åkte vidare till Rille Röj.


Väl hemma spelade jag en sit n go, där jag lyckades komma trea.

När det var dags för middag så lagade jag en pastasås med bacon, lök, champinjoner, vitlök och grädde. Pastasåsen blev klart godkänd - jag gjorde två portioner så jag kan värma en i micron imorgon - men jag tror att jag hade i lite för mycket basilika.


image194Efter maten läste jag de sista 60 sidorna i Jpod, boken av Douglas Coupland som jag började läsa förra veckan.

Jag tyckte att Jpod var en helt okej bok. Douglas Coupland behandlar inte de tyngsta ämnen direkt. Men böckerna han skriver är alltid underhållande och tänkvärda, och när jag läste Jpod fick jag ungefär vad jag förväntade mig. Boken handlar om ett antal nördar som jobbar på ett stort företag med att göra dataspel. Huvudpersonen Ethan måste då och då gå ut ur sin nördvärld, för att hjälpa sin mamma, som är marijuanaodlare i större skala, med grovt kriminella saker. En rolig detalj med boken var att Douglas Coupland själv hade en liten biroll, och var en ganska ondskefull karaktär.


Sen blev det ännu en enbordsturnering, och även denna gång kom jag trea. Egentligen hatar jag tredjeplatser - de känns som ett tröstpris eftersom förstaplatsen ger så mycket mer prispengar. Men jag hade åtminstone plussat på allt pokerspel den dagen.


Äntligen dags för sisa avsnittet av Upp till kamp. Jag har verkligen gillat den serien, och det sista avsnittet gjorde mig inte besviken. I bästa Ken Loach-anda, hade Peter Birro valt att göra att allt bara blev lite värre på slutet. Huvudpersonerna hade alla på ett eller annat sätt fått ge upp sina drömmar, sossarna visade sig vara ett maktfullkomligt parti som med hjälp av säpo ägnade sig åt åsiktsregistrering, och till råga på allt så vann borgarna valet. En av huvudpersonerna började ta droger igen, en annan fick sparken för att säpo stämplat henne som kommunist, och en tredje hade helt slutat spela gitarr och sjunga (att sluta med sin kreativitet kan vara minst lika smärtsamt som att få sparken).

Själv hatar jag lyckliga slut, så jag blev lite rädd att allt skulle ordna upp sig i epilogen då Tommy blev nykter igen och skulle gifta sig. Men jag litar på Peter Birro, och kände hela tiden nånstans att något oerhört tragiskt låg i luften. De sista fem minuterna fick jag bekräftelse på att min känsla varit korrekt.

image195Jag är mycket nöjd med Upp till kamp. Historien har varit mycket intressant, huvudpersonerna har varit lätta att tycka om trots deras fel och brister och det har gjort att man verkligen vill se hur det går för dem. Dessutom tycker jag att Birro lyckats spegla tidsandan oerhört bra.

Men det bästa med serien tycker jag är att det verkligen inte varit en historia om svart och vitt, ont och gott - utan Birro kritiserar höger och vänster, högt och lågt. Han slänger kängor på Stalinister och sossar, på facket och kommunpolitiker. Givetvis framställer han snutar och fascister i dålig dager, men även vietnamdemonstranterna fick sig en skopa.

Det Birro verkar vilja säga är att man ska aldrig lita på makthavare, aldrig ska låta någon styra ens tankar, vare sig de är företagsägare eller aktiva i ett litet vänsterextremistiskt parti. När någon säger "Jag är kommunist, för mig får inte musiken bli ett självändamål", så vill Birro säga att musik (och annan konst) måste vara ett självändamål. Att en konstnär givetvis bör vara solidarisk, men att han tappar all sin trovärdighet om han springer någon annans ärenden, sjunger någon annans ord.

De verkliga hjältarna är läkaren som stjäl medicin på jobbet för att skicka till palestinska flyktingläger, tjejen som kämpar för allaktivitetshuset i Haga, och rockaren som hatar dogmatiker, aldrig skulle gå med i ett politiskt parti, men tar sig ut ur sitt drogmissbruk för att bli journalist och ifrågasätta makthavare och kämpa för arbetarna. Den verkliga tragiken är tjejen som är en talangfull musiker som tackar nej till ett skivkontrakt för att skivbolaget vill styra vad hon ska spela för låtar, men sen istället låter KPML (r) göra precis samma sak, då hon går med på att sjunga Sången om Stalin.

Jag hoppas på att få se fler dramaserier av Peter Birro i framtiden.


Del 45 - Kompisar från förr

Medborgare, vänner, läsare! Jag ber om ursäkt att jag inte varit så flitig med mitt bloggskrivande på sistone. Jag har ägnat mig åt att spela poker, samt snöat in på facebook. Men här kommer en rapport från gårdagen.

Gick upp vid tio, och började tvätta. Efter att ha ätit frukost och duschat, så hängde jag upp tvätten och ägnade mig åt att surfa runt på facebook.


image186
På facebook finns det en grupp som heter Ekholmen, Linköping (stort tack till Susanne som skapat gruppen), och Ekholmen är den stolta platsen för min uppväxt. (Vissa besserwissrar i min bekantskapskrets skulle påstå att jag bodde i Kvinneby. Men till dem vill jag säga att jag hade närmare till Ekholmen centrum än många av de som rent juridiskt bodde i Ekholmen. Dessutom delar jag denna känsla med ingen mindre än Joakim Thåström. Thåström växte nämligen inte upp i Rågsved, utan i Högdalen precis bredvid. Men om det finns nån som är starkt förknippad med just Rågsved så är det Jocke, och precis som honom så kommer jag alltid att ha mitt hjärta där jag tillbringade mina tonår. Dessutom bodde jag på Järdalavägen (bilden) tills jag var sex år.)

Ägnade lite tid åt att nominera folk i tråden "Hemligast i Ekholmen", samt kommunicerade lite med Pandan - en ekholmstjej i förskingringen som bor i Stockholm.


När jag skulle promenera till biblioteket för att hämta en bok jag beställt, så mötte jag Köttet utanför min dörr. Han var på väg till mig för att föreslå en promenad, så vi slog oss ihop. På vägen gick vi förbi ett bygge där Togga stod och slet, så vi stannade för att trakassera honom en stund.

När vi kom in till stan tänkte vi ta en kaffe, men ändrade oss då vi kom på att kaffet är nästan lika dyrt som en stor stark på Hamlet. Så det blev varsin bira och vi fick snart sällskap av Månne + två jobbarpolare, som tog en lunchöl.

Efter biran gick vi till biblioteket, där jag hämtade Jpods av Douglas Coupland. Jpods är den kanadensiska författarens senaste roman och finns än så länge bara på engelska. Jag gillar Douglas Coupland, och även den här boken verkar lovande. Jag återkommer med en recension då jag läst ut den.

Köttet och jag promenerade hem längs ån, och skildes åt utanför mig.


image187Då jag kom hem lyssnade jag på säsongspremiären av Bob Dylans radioprogram Theme time radio hour, samtidigt som jag spelade en enbordsturnering. Radioprogrammet var bra, men pokern gick inget vidare, och jag fick inga prispengar.

Såg på That 70´s show, käkade och läste sen en timme i Jpods. Sen spelade jag ännu en enbordsturre, där jag åkte ut när jag betade hårt på alla gator med AA på en K-hög flopp. Jag blev utdragen av en kille med J9, som fick in en tredje knekt på rivern. Drog ännu en enbordsturre, där jag råkade ut för en totalt iskall kortlek, och blev utan prispengar även denna gång.

Måndag, tisdag och onsdag har pokern gått mycket bra, och även att jag förlorat tre sit n go i rad så låg jag ordentligt plus den här veckan. Trots det blev jag mycket frustrerad av förlusterna. Så jag drog en Heads up, där jag spelade mycket bra och lyckades vinna tillbaks ett inköp.


image189Sen chattade jag lite på MSN med Niklas som jag gick tillsammans med på Bona folkhögskola, men inte sett på tio år. Vi hittade givetvis varandra på facebook, där jag även fått kontakt med flera andra gamla kompisar från folkhögskoletiden. Det visade sig att Niklas numera är gift trebarnsfar, men han forfarande spelar punk i bandet Push (
http://www.myspace.com/pushhlm ). Han skulle tydligen spela i Örebro snart, så vi snackade lite löst om att träffas där.

Såg på Heroes, surfade lite till, och drog sen igång ännu en enbordsturre. Denna gång lyckades jag både spela bra, och undvika jobbiga bad beats. Så det blev en förstaplats, och jag plussade även på torsdagens poker. Ett skönt avslut på pokerdagen.


Läste sen Jpods tills jag blev trött, och somnade någon gång efter klockan 01.


Del 44 - Lördag med Ett öga rött

image183Igår hade jag bestämt mig för att ta det lugnt. Fredagen hade varit spiknykter, och jag tänkte låta lördagen spela samma melodi. Har känt mig lite låg den här veckan. Det är inget speciellt som har hänt. Bara det faktumet att jag har fått nobben på några jobb jag sökt, och det blir allt mer tydligt att jag kommer att få tillbringa ännu en vinter som arbetslös. Så, eftersom jag känt mig låg ville jag inte förvärra saken med att skaffa mig en baksmälla.

Då kommer nästa problem: Vad skulle jag göra denna lördag? Jag har två kategorier av polare. De som lördagar sitter hemma med fru/flickvän och/eller ett par ungar, och de som går på krogen redan på eftermiddagen och sen tillbringar hela dagen på lokal.

Igår var jag bjuden på fest hos Stefan men ville inte gå dit nykter. På eftermiddagen ringde Kalle och föreslog ett par bira på puben, men jag avböjde även denna invit.

Det kändes som att vara nykter en lördag, innebär ett liv i isolering.

Vid sex ringde jag Gorben på chans. Han var faktiskt hemma, och reagerade positivt på mitt förslag om bio.

Då jag mötte Gorben insåg jag omedelbart att han druckit bärs. Detta bekräftade bara min tes om de två kategorierna mina polare tillhör - får man tag i någon som kan tänka sig en bio en lördag, så är den personen redan småberusad.

Det var ingen av filmerna på filmstaden som lockade oss jättemycket, så jag föreslog Ett öga rötthttp://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=689092   ) eftersom jag läst boken.

Vi köpte biljetter fem minuter innan filmen började, vilket innebär att vi fick sitta längs fram. Gorben gillade det för att han fick plats med sina långa ben, men jag tyckte att man fick nackspärr av att stirra nästan rakt uppåt.


image184
Som vanligt blir man alltid besviken då man ser en film som är baserad på en bok man gillar. Filmen var inte direkt dålig, jag ger den betyget helt okej, men jag tycker att de förstörde stämningen med ett antal dråpliga och ibland rent barnsliga skämt.

Filmen och boken handlar om Hamil, en ung invandrarkille som bor med sin far. Hamils mamma är död, och han är väldigt besviken på hur hans farsa reagerat efter moderns död. Pappan är nästan desperat i sina försök att anpassa sig till Sverige. Han lyssnar på Abba, äter pyttipanna och vägrar prata arabiska med sin son. Hamil däremot vill bevara sina Marockanska rötter, hatar allt svenskt och pratar med flit starkt bruten Rinkebysvenska.

Det är inte författaren Jonas Hassen Khemiri som skrivit manus till filmen, utan Ett öga rött är baserad på hans bok med samma namn. Därför var det en del intriger i filmen, som inte ens finns med i boken.

image185Misstaget jag tycker filmmakarna gjort är att de dels försökt göra den rolig, och dels verkade det som den var riktad till en tonårspublik. Jag tror att en film baserad på boken Ett öga rött hade kunnat bli helt suverän om den varit allvarligare och mer realistisk. Man skulle faktiskt kunnat porträttera Hamil som en Travis Bickle- liknande figur (huvudpersonen i Taxi Driver) på gränsen till en psykos.

Jag avråder er inte från att se Ett öga rött, men ni behöver inte rusa till biograferna. Däremot tycker jag verkligen att ni ska läsa Jonas Hassen Khemiris böcker. Hans debut Ett öga rött är bra, men jag tycker att den blev lite väl upphaussad på grund av att den är den första romanen skriven på Rinkebysvenska. Den andra boken Montecore : en unik tiger är däremot helt suverän. Med den visar Jonas Hassen Khemiri att han är en mycket talangfull och duktig författare, och jag tror att han kommer att få en viktig roll i den svenska litteraturen.


Efter filmen ville Gorben givetvis gå och dricka bärs. Jag hängde med honom till Mörners, där jag drack två Guiness medan Gorben drack tre öl, en sexa whisky och en sexa Gammeldansk.

Sen gick jag hem, och Gorben gick vidare till vårt stampub Royal arms.

Det blev ingen spiknykter lördag. Men jag blir definitivt inte bakis på två Guiness.


Rockhistoria på YouTube

Eftersom Fredrik Strage ska lista de 100 största rockögonblicken från Youtube i DN ( http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2964&a=685865 ), så tänkte jag tipsa honom om två ögonblick han inte får missa.


Sinead O'Connor river sönder en bild av påven

image181
http://www.youtube.com/watch?v=iYw8JR1N90o

Det var i oktober 1992 som Sinead O'Connor skulle medverka i Saturday night live. Tidigare hade det framkommit att Vatikanen försökt tysta ner flertal skandaler med pedofiler bland katolska präster. Prästerna hade inte bestraffats, utan endast förflyttats och tillåtits fortsätta jobba. Detta upprörde Sinead O'Connor, som är från det strängt katolska Irland och själv blivit utsatt för övergrepp som barn.

Sinead, som har en stark gudstro, tyckte att katolska kyrkan svek allt de borde stå för, när de skyddade prästerna och inte barnen. Därför sjöng hon Bob Marleys War, med marginella ändringar i texten så att den handlade om övergrepp på barn.

Under sista strofen "We are confident in the victory, of good over evil", höll hon upp en bild av påven Johannes Paulus II. Sen rev hon sönder bilden med orden "Fight the real enemy. There´s only ever been one liar, and it´s the Holy Roman Empire".

Det finns flera anledningar att jag tipsar om det här klippet. Jag tycker SineadO'Connor gör något otroligt modigt, det är ett av rockhistoriens kontroversiellaste ögonblick, och dessutom är Sinead så otroligt snygg då hon stirrar trotsigt in i kameran.

Om ni gillar Sinead O'Connors cover av War, så finns den utgiven på skivan Throw down your arms från 2005.


Bob Dylan blir kallad Judas

image182
http://www.youtube.com/watch?v=bqUFHEyu5hM

När Bob Dylan turnérade med The Band 1966 gjorde de bland de bästa konserter som rockhistorien skådat. Det bisarra var att tacken de fick var att bli utbuade över hela världen. Anledningen var att fansen tyckte att han svikit dem, för att han övergett den akustiska folkmusiken med politiska texter, och nu spelade elektrisk rock tillsammans med The Band.

Publiken brukade sista tysta eller ge positiv repsons under konsertens första hälft, där Bob Dylan ensam spelade akustiska låtar. Men under konsertens andra hälft då Bob fick sällskap av The Band, så buade delar av publiken av skrek okvädingsord åt Bob. Detta kulminerade då turnén nådde England, och faktum är att Brittiska kommunistpartiet uppmanade sina medlemmar och gå på Dylans konserter och bua.

Den 17e maj 1966 spelade Bob Dylan på Manchester Free trade hall. Precis innan sista låten skrek en ung man "Judas" åt Bob Dylan (något som egentligen borde uppfattats som starkt antisemitiskt eftersom Bob Dylan är jude). Bob svarade "I don´t belive you, you´re a liar" vände sig sen till bandet, uppmanade dem att "play fucking loud", och spelade sen en stenhård version av Like a rolling stone.

Det här klippet är den bästa illustrationen av uttrycket Pärlor för svin, som jag någonsin kan komma på.


Del 43 - Pubquiz, tv-serier & frågvisa barn

Av olika anledningar har jag inte varit så benägen med att skriva i min blogg den här veckan. Så jag får göra en liten sammanfattning.

image178
I måndags var Björna med i Kändislaget utan kändisar, som vann mot FCZ med 3 -1. Björna gjorde själv inte något mål, men tog ändå av sig tröjan och gjorde målgester, då hans lag gjorde 1 - 0.
Efter matchen var det dags för säsongens första pubquiz. Kalle och jag var de enda vanliga medlemmarna från vårt lag, så vi slog oss ihop med Ulven, Skomakarn och Boström. Jag måste säga att det gick riktigt bra. På allmänbildningen kom vi tvåa och på musiken var vi bästa lag med fyra poäng. Tyvärr fick vi inget betalt eftersom något lag måste ha fem poäng för att pris ska delas ut. Det gjorde att jag fick lite ångest eftersom Ulven ville gissa på Social Distorsion på en fråga, och jag var den som avrådde från det rätta svaret. Å andra sidan blev jag nedröstad i allmänbildningen, då jag ville skriva att Mao tog makten 1949 (helt korrekt) men blev nedröstad av Kalle och Skomakarn som trodde att det var 1948.

På sporten fick vi inget pris, men på den sista grenen som var allmänt och blandat tog vi äntligen en förstaplats med imponerande 18 av 20 poäng. Där var jag riktigt nöjd med min insats eftersom det bara var jag och en engelsman från ett annat lag, som lyckades klura ut en komplicerad regelfråga i snooker.


På tisdagen gjorde jag inget speciellt mer än att se på Upp till kamp (som jag spelat in på måndagen). Serien verkar att bli mer och mer tragisk, men är fortfarande oerhört bra. Jag börjar misstänka att livet bara kommer att bli värre och värre för huvudpersonerna i den här serien (vilket bekräftas i den här artikeln
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=692467 ), men det gör mig inget för jag har aldrig gillat lyckliga slut.


Onsdagen var en av dessa händelselösa höstdagar, men en liten detalj är ändå värd att nämna. Jag och den Hemlige Brodern skulle se säsong fyra av Degrassi. Tyvärr hade min bror lyckats få helt fel serie, nämligen uppföljaren Degrassi - The next generation, som gjordes häromåret. Anledningen att vi ser på Degrassi är i stort sett enbart nostalgisk - vi följde serien slaviskt i slutet av åttiotalet, så en ungdomsserie från 2005 intresserade os inte alls.


I torsdags var jag barnvakt åt Björnas son Jibrail, eftersom både Björna och hans ex skulle jobba kväll.

Jag och Jibbe hade det riktigt trevligt, och han frågade faktiskt inte efter mamma en enda gång, förrän cirka tio minuter innan hon kom hem. Men då jag gick strax efter nio ekade Jibbes röst i huvudet på mig. Han har nämligen blivit extremt frågvis, och orden som ekade i mitt huvud var: Vad gör han för nåt, då? Vart ska hon nånstans, då? Vem är han för nån, då?

Igår tog jag och Den Hemlige Brodern en TV-kväll. Det var inte mycket att se förrän säsongspremiären av The Wire klockan 22.25. Men The Wire var kanonbra, och även den här säsongen kommer säkert att bli en höjdare.


Del 42 - Kompletterar Lou Reed och Thåström


Igår blev en av dessa arbetslösa dagar, då jag tillbringade hela dagen hemma. Enda gången jag gick ut var för att köpa kattmat. Fördrev dagen med att spela poker, surfa och diskutera på prosharks (poker) och expecting rain (Bob Dylan), och se på TV.

Jag spelade fyra enbordsturrar igår, och tog en förstaplats och en andraplats. Det gav ett bra plusresultat. Jag kan nu göra ett ordentligt uttag (med mina mått mätt), och ändå med god marginal ha mer än 40 inköp kvar i rullen.


image176När jag surfade omkring igår snubblade jag över något som jag totalt missat. I januari släppte tydligen Fläskkvartetten en skiva med olika svenska sångare, bland annat Freddie Wadling och Tityo. Jag tycker väldigt mycket om Fläskkvartetten, men det är inte anledningen till att jag blev oerhört brydd över att missa denna skiva. Djupt inne i min själ har jag känt att något varit fel de senaste sex månaderna, och igår fick jag veta varför.

Det som chockerade mig var att jag missat att Thåström sjunger en av låtarna på skivan. I nästan tjugo år har jag haft en Thåströmsamling med precis alla låtar som Pimme spelat in. Men utan att jag har vetat om det har denna samling varit inkomplett i över ett halvår.

Omedelbart gick jag in på Ginza (där jag faktiskt är betrodd och får handla på krita), och hittade skivan för endast 99 spänn. Eftersom jag ändå skulle behöva betala frakt passade jag på att beställa Lou Reeds Metal Machine music, som jag hittade för 49 riksdaler.

Metal machine music är känd som en av rockhistoriens absolut sämsta skivor, och den innehåller 60 minuters rundgångar. Det går ett rykte om att Lou var förbannad på skivbolaget och ville göra något riktigt osäljbart, men så här har han själv sagt om skivan: I was very serious when I recorded that album, but I was also very, very stoned.

Min Lou Reed- samling innehåller alla Lous officiella album utom just Metal machine music. Så igår gjorde jag två flugor på smällen, och kompletterade både Thåström och Lou Reed.


Vid tio upptäcke jag att kanal Nio kör nya avsnitt av amerikanska The Office. Efter det surfade jag lite och såg sen på Uppdrag mord.

Somnade framför the Shield.


Ikväll blir det nog ganska lugnt. Jag kanske går upp till Den Hemlige Brodern och tittar på tredje säsongen av Degrassi. Men imorgon blir det nog några bira framför fotbollen.

För övrigt läste jag i DN ( 
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2374&a=689834  ) att Jonas Gardell ska skriva en ny dramaserie för SVT. Det kan bli intressant, jag gillade verkligen En komikers uppväxt.


Del 41 - Ser fram emot en ny säsong av Bob Dylans radioprogram

image170
Pokern har flutit på bra hittills den här veckan. Av tio spelade har jag lyckats ta tre förstaplatser och en andraplats. Det ger ett riktigt bra plusresultat, och om inte något katastrofalt inträffar kommer jag definitivt att kunna göra ett uttag i slutet av veckan.


image169Som jag tidigare berättat ska min polare Björna vara med i ett kändislag från Linköping, som ska spela en fotbollsmatch på måndag mot FCZ. Jag har svårt att se Björna som kändis. Hans största merit i det här sammanhanget är att han har en gigantisk LHC- tatuering på bröstet. Däremot ska laget ha en coach som är något mer välbekant för folk utanför min hemstad. Rollen som coach har tilldelats ingen mindre än landshövdingen och före detta rikspolischefen Björn Eriksson (
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=689003 ). Att han ska vara med förvånar mig inte dugg, eftersom han är Östergötlands mediekåtaste person.


Igår berättade jag att jag berövats ett av de få glädjeämnen jag har på hösten och vintern, för att ComHem tagit bort eurosport, och jag därmed inte kan se Snookern den här säsongen. Idag fick jag en nyhet om något som kan hjälpa mig att ta mig igenom den helvetesmörka årstiden.

Bob Dylan ska göra en ny säsong av sitt radioprogram Theme time radio hour. Programmet kommer att gå en gång i veckan, och det första avsnittet sänds den 19e september.

I Theme time radio hour spelar Bob Dylan skivor ur sin privata skivsamling. Varje vecka har ett tema som Bob pratar om, och han spelar skivor som anknyter till ämnet. De flesta låtarna brukar vara inspelade innan 1960, och Dylan spelar mycket blues, jazz och country. Han brukar bjuda på helt underbara låtar av artister man många gånger inte hört talas om, och anekdoterna han berättar om dessa artister är ofta mycket fascinerande. Varje avsnitt brukar han spela åtminstone en modernare låt, och förra säsongen valde Bob till min stora glädje flera låtar av Joe Strummer.

image171Alla avsnitt av förra säsongens Theme time radio hour finns att ladda ner på http://patrickcrosley.com/?q=node/90 , och jag tror att samma sida kommer att ha de nya avsnitten för nedladdning högst två dygn efter att de sänts i USA.

Det absolut bästa avsnittet förra säsongen var Jail. Temaprogrammet med fängelselåtar inleddes med att Bob spelade Folsom Prison blues. Sen berättade Bob att Merle Haggard (bilden), countrysångaren som var förband åt Dylan på dennes USA- turné, satt i publiken då Johnny Cash spelade in sin berömda live skiva. Merle var inte där i egenskap av musiker, han var helt enkelt inspärrad på Folsom prison.

Andra avsnitt av förra säsongens Theme Time radio hour, som jag rekommenderar er att lyssna på är Drinking, The Devil och The Bible. Dessutom tycker jag att ni ska ladda ner Theme time radio hours julspecial, som är dubbelt så långt som den vanliga timmen, där man bland annat kan höra Bob Dylan läsa dikten It was the night before christmas. Bränn julspecialen på en CD, så har ni något att lyssna på i december.

Nu har jag nämnt de avsnitt som är mina favoriter. Om ni fastnar för Theme time radio hour, så kan ni säkert hitta fler teman som intresserar er bland förra säsongens femtio avsnitt.


Ikväll ska jag titta på några tv-serier och se om de är värda att följa. Klockan nio ska jag se Heroes på TV4. En timme senare ska jag ge Studio 60 on the sunset strip en chans, eftersom The Claw rekommenderade den i sin blogg på prosharks.


Del 40 - ComHem har berövat mig min snooker

image167
Igår drabbades jag av en förlust. Händelsen som berövade mig ett av mina glädjeämnen inträffade visserligen i lördags, men jag upptäckte det inte förrän igår.

Jag är ingen sportfanatiker. Fotboll i landslagssammanhang lockar mitt intresse, och jag brukar följa elitserien i ishockey, eftersom Linköping har ett bra lag. Men allsvenskan och premier league intresserar mig knappast alls, och jag skulle sluta bry mig elitserien om Linköping mot förmodan skulle åka ut. Men det finns en sport som jag följer ordentligt, och det är snooker.

Snooker är den näst största tv-sporten i Storbritannien, vilket jag förstår till fullo. Det är något väldigt avslappnande med att se hur bollarna rullar i hålen, och höra ljuden då de slår emot varandra. Kommentatorn Kim Hartman tycker jag är sveriges bästa sportkommentator. Hans röst är lugn och trygg, och han är mycket kunnig. Men då och då säger han saker som är så dråpligt komiska att jag skrattar rakt ut i tv-soffan.

image168Min favoritspelare är Ronnie "The Rocket" O?Sulllivan. Ronnie har personligheten som karaktäriserar en riktig idrottsstjärna. Han är helt klart den bästa snookerspelaren i världen när han är i form, och att se honom göra en 147a (en maximum serie) kan vara en otrolig njutning. Men när han inte är i form kan han spela uruselt, och man kan nästan ta på frustrationen han utstrålar, långt ut genom tv-rutan. Jag har sett honom sitta med en handduk över huvudet i flera minuter, då motståndaren sänker boll efter boll på grund av ett klantigt misstag från Ronnies sida. Jag har även sett honom slänga bollarna med handen över bordet och i vrede lämna arenan, då han är allt för missnöjd med sitt spel.

Jag tror inte att jag skulle gilla The Rocket lika mycket om han ständigt låg på topp och vann varenda match. Det är hans personlighet och oberäknelighet som gör att varje match han spelar blir hyperintressant.

Jag har följt Snookern sporadiskt sen jag fick eurosport i slutet av åttiotalet, och mer noggrant de senaste fem åren. Snookersäsongen börjar på allvar i oktober, och varar sen till april då den avlutas med World Snooker Championship i Sheffield.

Därför var det en djup besvikelse då jag upptäckte att ComHem tagit bort Eurosport och ersatt den med TV4 Sport. ComHem har berövat mig den enda sporten jag verkligen gillade. Snookermatcher är långa - en final kan hålla på en hel söndag med pauser ? så att se matcherna på någon sportbar är inte ett alternativ för mig.

ComHem har tagit ifrån mig en av de få saker som jag anser är bra med hösten, och därmed förvärrat min höstångest. Jag är så frustrerad över det här att jag funderar på att sitta med en handduk över huvudet hela kvällen.


Pokerveckan började bra igår. I den första enbordsturren jag spelade tog jag en förstaplats. Efter det spelade jag för ovanlighetens skull en sexmanna sit n go, eftersom jag inte skulle hinna spela en tiomanna innan Upp till kamp började. Där kom jag tvåa.

Efter Upp till kamp spelade jag en enbordsturre till. Där jag tyvärr inte kom i prispengarna. Men två av tre är mycket bra, och det blev ett klart godkänt plusresultat denna pokermåndag.


Jag tyckte att Upp till kamp var mycket bra igår. Handlingen grep tag i mig, jag gillade personerna i serien, och jag tyckte att manusförfattaren och regissören gjort ett otroligt bra jobb med att förmedla känslan av sextiotal. Jag var givetvis helnöjd med att en av huvudpersonerna var Dylanfantast, och att man redan i början fick höra Subterranen Homesick Blues. Överlag tyckte jag att soundtracket var bra. Att använda sig av Ebbot Lundberg från Soundtrack of our lives till att skriva bandet Tommy and the Heartbreakers låtar, var ett smart val av seriemakarna.

Upp till kamp kändes allvarligare än tidigare dramaserier av Peter Birro. Han brukar visserligen behandla mycket allvarliga ämnen, men tidigare har han blandat ut allvaret med svart humor och dråpliga repliker. Detta saknas helt i Upp till kamp, men kändes faktiskt helt rätt. Kanske för att serien utspelar sig långt innan den ironiska generationen tog plats i media.

Upp till kamp grep tag i mig från det första avsnittet, och jag känner ett starkt begär efter att få veta hur det går för huvudpersonerna. Jag hoppas att det fortsätter lika bra, men jag tror faktiskt att Upp till kamp bara kommer att bli bättre för varje avsnitt.


Jag är glad att jag inte är dansk

Jag läste i DN idag (   http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=554&a=688844     ) att flera personer har gripits i Danmark, misstänkta för att ha förberett terrordåd. Därför låter jag er läsa en krönika om ämnet, som jag skrev för ett par år sen och då publicerades i Strängnäsjournalen. Jag tycker den är rykande aktuell idag.

image166
Min bild av danskarna när jag växte upp, var ett ölfryntligt, trevligt folk som tog lite lättare på saker och ting än vad vi svenskar gör. Några besök i Köpenhamn och på Roskildefestivalen förstärkte den bilden.

Den bilden har förändrats. Danmark verkar ha blivit det mest rasistiska landet i västeuropa. Nu hörs röster i debatten om att invandrare ska anpassa sig, om att de ska ta seden dit de kommer. Lättsinnigheten har bytts mot trångsynthet. Danskar som gift sig med en partner från ett annat land flyttar till skåne för att deras hemland inte accepterar deras nya maka.

Till råga på allt tog den danska regeringen det helt vansinniga beslutet att delta i invasionen i Irak. Det var dessutom ett fullständigt onödigt beslut, eftersom ingen vettig människa kan tro att den gigantiska amerikanska armén behövde hjälp från ett fåtal danska soldater. Det beslutet är en fara för danska liv. Danmark blev ett av de troliga målen för en attack från terrorister.

Sen kom Muhammedkarikatyrerna. Visst, vi måste värna om pressfriheten och Jyllandsposten är inte ett officiellt organ för den danska staten. Men det finns ingen som helst anledning att håna och såra andra människor bara för att man får göra det. Dessutom fattade den danska regeringen ytterliggare ett idiotiskt beslut. När diplomater från muslimska länder ville diskutera karikatyrerna, vägrade statsministern att träffa dem. Nu tvingas danska medborgare åka hem från bland annat Västbanken, och att åka till Syrien eller Pakistan är en tanke som är helt absurd.

En stor del av danskarna är inte alls intresserade av att håna andra människors religion eller invadera fjärran länder. De vill bara leva i fred och tänka att en Tuborg smakar bäst hvergang.

Tyvärr har de hamnat i samma situation som irakierna under Saddam Hussein. De flesta irakier hade inte gjort en fluga förnär, men tack vare att de levde under en idiotisk regim så var de tvungna att leva i ständig skräck för amerikanska bomber. När bomberna väl kom var det inte Saddam som dog, utan vanliga människor.

Om en terrorattack sker i Köpenhamn kommer det inte att bli statsministern som dör, utan trevliga, ölfryntliga danskar. Jag är glad att jag inte är dansk.


Del 39 - Ensam söndag med TV och poker

Söndagen tillbringade jag i min ensamhet med TV och poker. Jag spelade tre enbordsturrar, och lyckades ta en förstaplats. I jämförelse med hur den övriga veckan har varit är det riktigt bra. Förra veckan fick bli en slags mellanvecka i pokern. Jag plussade endast marginellt och hade inte råd att göra något uttag.

Det får bli nya tag den här veckan, med frisk och klar pokerhjärna.

image165Igår började kanal nio sända dramaserien Drömmarnas tid. Den gick tidigare på SVT, där den misshandlades med mycket konstiga sändningstider. Drömmarnas tid är en amerikansk serie om en familj från Philadelphia på sextiotalet. I första avsnittet blir Kennedy skjuten, och genom serien behandlas ämnen som rockmusik, rasism och Vietnamkrig. Serien är något smörig, men faktiskt riktigt trevlig att titta på. Jag hoppas att kanal nio köpt in alla tre säsongerna, för SVT övergav serien efter de två första.

Sen blev det en baguette med kebabkött och oliver framför Sopranos. Jonny Sacks avled (för ovanlighetens skull av sjukdom, inte vanligt i maffiavärlden), och det öppnar för en maktstrid i New York- maffian. Något som kan påverka Tony och hans mannar både positivt och negativt.

Avslutade kvällen med att se på Deadwood. Det var ett bra avsnitt med ett underbart slagsmål, som slutade med att den ena killen stack ut ögat på den andre, och sen slog ihjäl honom med en trästock. Men jag saknade Calamity Jane, som inte visade sig på hela avsnittet.


Ikväll klockan halv nio börjar Upp till kamp. I DN i dag (
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2204&a=688111) får serien högsta betyg, och recensenten kallar den "En av de bästa svenska dramaproduktionerna någonsin". Mina förväntningar är nu löjligt höga på den här serien (viliket ni kan läsa mer om i SVT mildrar min höstångest och Del 34). Tjugo över åtta tänker jag stänga av mobilen, och jag funderar på att köpa två Guinness, så att njutningen blir total.

Ni får läsa mina åsikter om Upp till kamp imorgon.


Del 38 - Bollkrig på Busfabriken

Igår gick jag bort till Björna strax efter lunchtid. Då jag gick genom Trädgårdsföreningen såg jag att runt trettio personer samlades vid scenen just då jag gick förbi. Flera av dem kände jag igen som medlemmar i NSF (NationalSocialistisk Front) vilket omedelbart fick mig att tänka på att det den här lördagen skulle vara en kärleksparad för homosexuella i Linköping. Nassesvinen tänkte antagligen störa paraden, och jag hoppades att det skulle finnas folk som kunde försvara sig handgripligen.

Då jag kom till Björna var Björnas ex och Jibrail där. Vi bestämde oss för att gå till något som kallades Busfabriken, så att Jibbe kunde få leka där.

Då vi gick genom stan såg vi ett antal poliser med hundar, och det var tydligt att de förberedde sig för en våldsam konfrontation.


image163Busfabriken, som jag aldrig varit på tidigare, låg i Tannefors. Det var ett slags center med roliga och stora leksaker för barn. Det fanns hoppborgar, komplicerade klätterställningar i flera våningar med långa rutschbanor, flera bollhav, air hockey, fusball- spel och mycket annat.

Det verkade vara ett paradis för ungar, och jag blev nästan förbannad över att Busfabriken inte fanns när jag var liten. Själv fastnade jag för ett ställe med kanoner där man kunde skjuta skumgummibollar på varandra. Först sköt jag lite planlöst på Björna och Jibrail, men fick inte någon ordentlig respons. Så jag började skjuta bollar på andra barn, och lyckades dra in två killar i elvaårsåldern i en våldsam fight. Elvaåringarna tyckte att det var skitkul och försökte bombardera mig med bollar, men jag tycker nog att det var jag som avgick som segrare, eftersom jag var snabbare på att ducka än de. Jag hade visserligen en stor fördel, eftersom jag stod en våning högre än dem och sköt på dem uppifrån, men de var faktiskt två mot en.

Lite senare ville Jibrail leka i ett bollhav. Jag lät Björna och exet vila ett tag och hängde med Jibbe. När Jibrail försökte begrava mig i plastbollar kom en unge i fyraårsåldern och sa till mig att vuxna inte fick vara i bollhavet. Det fanns inga som helst skyltar som stödde den lillgamla glädjedödarens påstående, så jag ignorerade honom. Men innerst inne tänkte jag att det finns en del barn som redan tidigt visar tecken på småsinthet. Det är barn som han som blir ögontjänare i skolan. Jag ger mig fan på att just den ungen om några år kommer att gola ner sina klasskamrater, och skylla på någon annan de gånger då det är han som busat.

Vi tog en kaffepaus och Björna berättade att FCZ skulle spela ett fotbollsmatch mot ett kändislag från Linköping på Folkungavallen nästa måndag. Eftersom det inte finns några kändisar i Linköping (Lasse Winnerbäck är nog inte intresserad) så hade Björna blivit uttagen till laget i egenskap av profil från Linköpings Hockey Clubs supportrar.


Vi blev kvar på Busfabriken hela eftermiddagen, och sen gick jag hem för att äta. Medan spaghettin kokade kollade jag Corren på nätet. Mycket riktigt hade det blivit en våldsam konfrontation i Linköping mellan NSF och AFA. De hade slagits med tillhyggen och flaskor, och 16 nazister hade blivit tagna av polisen. Det var tur att AFA var där, för jag antar att antifascisterna är lite bättre på att försvara sig än de som skulle gå i Kärleksparaden.

I DN (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=687476) läste jag att liknande incidenter hänt i Stockholm och Göteborg.


image162Efter maten köpte jag ett sexpack folköl, och fördrev kvällen med poker och TV. Jag lyckades komma trea i en enbordsturre. Pokern har gått lite trögt den här veckan. Jag har kommit i prispengarna nästan hälften av gångerna (10 av 21 spelade), men har endast kammat hem förstapriset en enstaka gång. Det ger ett litet plusresultat, men inte alls så mycket som jag önskar.

Avslutade kvällen med att se filmen Liam på ettan. Den var okej, men inte mycket mer.