Del 40 - ComHem har berövat mig min snooker

image167
Igår drabbades jag av en förlust. Händelsen som berövade mig ett av mina glädjeämnen inträffade visserligen i lördags, men jag upptäckte det inte förrän igår.

Jag är ingen sportfanatiker. Fotboll i landslagssammanhang lockar mitt intresse, och jag brukar följa elitserien i ishockey, eftersom Linköping har ett bra lag. Men allsvenskan och premier league intresserar mig knappast alls, och jag skulle sluta bry mig elitserien om Linköping mot förmodan skulle åka ut. Men det finns en sport som jag följer ordentligt, och det är snooker.

Snooker är den näst största tv-sporten i Storbritannien, vilket jag förstår till fullo. Det är något väldigt avslappnande med att se hur bollarna rullar i hålen, och höra ljuden då de slår emot varandra. Kommentatorn Kim Hartman tycker jag är sveriges bästa sportkommentator. Hans röst är lugn och trygg, och han är mycket kunnig. Men då och då säger han saker som är så dråpligt komiska att jag skrattar rakt ut i tv-soffan.

image168Min favoritspelare är Ronnie "The Rocket" O?Sulllivan. Ronnie har personligheten som karaktäriserar en riktig idrottsstjärna. Han är helt klart den bästa snookerspelaren i världen när han är i form, och att se honom göra en 147a (en maximum serie) kan vara en otrolig njutning. Men när han inte är i form kan han spela uruselt, och man kan nästan ta på frustrationen han utstrålar, långt ut genom tv-rutan. Jag har sett honom sitta med en handduk över huvudet i flera minuter, då motståndaren sänker boll efter boll på grund av ett klantigt misstag från Ronnies sida. Jag har även sett honom slänga bollarna med handen över bordet och i vrede lämna arenan, då han är allt för missnöjd med sitt spel.

Jag tror inte att jag skulle gilla The Rocket lika mycket om han ständigt låg på topp och vann varenda match. Det är hans personlighet och oberäknelighet som gör att varje match han spelar blir hyperintressant.

Jag har följt Snookern sporadiskt sen jag fick eurosport i slutet av åttiotalet, och mer noggrant de senaste fem åren. Snookersäsongen börjar på allvar i oktober, och varar sen till april då den avlutas med World Snooker Championship i Sheffield.

Därför var det en djup besvikelse då jag upptäckte att ComHem tagit bort Eurosport och ersatt den med TV4 Sport. ComHem har berövat mig den enda sporten jag verkligen gillade. Snookermatcher är långa - en final kan hålla på en hel söndag med pauser ? så att se matcherna på någon sportbar är inte ett alternativ för mig.

ComHem har tagit ifrån mig en av de få saker som jag anser är bra med hösten, och därmed förvärrat min höstångest. Jag är så frustrerad över det här att jag funderar på att sitta med en handduk över huvudet hela kvällen.


Pokerveckan började bra igår. I den första enbordsturren jag spelade tog jag en förstaplats. Efter det spelade jag för ovanlighetens skull en sexmanna sit n go, eftersom jag inte skulle hinna spela en tiomanna innan Upp till kamp började. Där kom jag tvåa.

Efter Upp till kamp spelade jag en enbordsturre till. Där jag tyvärr inte kom i prispengarna. Men två av tre är mycket bra, och det blev ett klart godkänt plusresultat denna pokermåndag.


Jag tyckte att Upp till kamp var mycket bra igår. Handlingen grep tag i mig, jag gillade personerna i serien, och jag tyckte att manusförfattaren och regissören gjort ett otroligt bra jobb med att förmedla känslan av sextiotal. Jag var givetvis helnöjd med att en av huvudpersonerna var Dylanfantast, och att man redan i början fick höra Subterranen Homesick Blues. Överlag tyckte jag att soundtracket var bra. Att använda sig av Ebbot Lundberg från Soundtrack of our lives till att skriva bandet Tommy and the Heartbreakers låtar, var ett smart val av seriemakarna.

Upp till kamp kändes allvarligare än tidigare dramaserier av Peter Birro. Han brukar visserligen behandla mycket allvarliga ämnen, men tidigare har han blandat ut allvaret med svart humor och dråpliga repliker. Detta saknas helt i Upp till kamp, men kändes faktiskt helt rätt. Kanske för att serien utspelar sig långt innan den ironiska generationen tog plats i media.

Upp till kamp grep tag i mig från det första avsnittet, och jag känner ett starkt begär efter att få veta hur det går för huvudpersonerna. Jag hoppas att det fortsätter lika bra, men jag tror faktiskt att Upp till kamp bara kommer att bli bättre för varje avsnitt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback