Del 46 - Måndag med Upp till kamp

image190Inledde dagen med en frukost bestående av två ostmackor, två löskokta ägg och två koppar te. Efter det blev det en kaffe och en cigg framför facebook. Jag hade fått ett meddelande från Pandan, där hon skrev att hon kommer hem till Linköping på torsdag och gärna ville ta ett par stift med mig och Birne. Jag skrev tillbaka att det passade bra eftersom Birne är barnledig, och att hon skulle höra av sig senare i veckan.

Birne ringde och sa att hans ex just hämtat ungarna och att han nu var officiellt barnledig. Vi bestämde oss för en sväng till stan. Birne fick ta apostlahästarna ända från Jakobsdal, eftersom han skulle vidare till Rille Röj sen. Röjarn och Birne skulle nämligen på Candlemass på kvällen, och tänkte hinka lite innan de gick dit.

Jag mötte Birne utanför mitt port och vi promenerade vidare. När vi väl kom till stan mötte vi Månne och Tuben utanför gallerian Gränden, där de håller på att riva. Månne var ganska nöjd med att det verkade som att han skulle få fortsätta jobba där åtminstone tillochmed maj, medan Tuben var lite besviken att han inte längre fick jobba natt. Det hade varit bra betalt, och Tuben kan behöva lite extrakulor eftersom han ska bli far i november.


Helt plötsligt dök Johan S upp och utbrast: Jag kommer just från psyket!

Johan S är en gammal polare som har gjort två långa fängelsevoltor. Men numera är han med i anonyma narkomaner och pluggar till drogterapeut, så jag misstänkte att det var något slags skämt. Mycket riktigt fortsatte Johan med att säga: Skojar bara. Jag praktiserar på psyket. Det är en del av utbildningen.

Johan var tvungen att dra vidare, så jag och Birne tog en sväng till Hamlet. Birne tog en bira, men jag ville hålla huvudet klart ifall jag skulle spela poker senare. Så jag tog en kaffe, som jag som vanligt fick gratis. Jag får alltid gratis kaffe på Hamlet numera. Det är sjyst av personalen, men med tanke på hur mycket jag spenderat under de femton år som jag varit besökare där, så tycker jag att jag förtjänar lite rakeback.

Vi slog oss ner med Den Gamle Skotten och Pizzabagarn, och snackade bort en halvtimma.

Sen gick vi till Gränden för att möta Birnes jobbarpolare. Det visade sig att jobbarpolaren kände min kusin Daniel, och att även Daniel skulle på Candlemass på kvällen.

Birne och jobbarpolaren gick till bolaget, medan jag gick till lågprisaffären. Efter det fick jag skjuts hem av jobbarpolaren, och Birne åkte vidare till Rille Röj.


Väl hemma spelade jag en sit n go, där jag lyckades komma trea.

När det var dags för middag så lagade jag en pastasås med bacon, lök, champinjoner, vitlök och grädde. Pastasåsen blev klart godkänd - jag gjorde två portioner så jag kan värma en i micron imorgon - men jag tror att jag hade i lite för mycket basilika.


image194Efter maten läste jag de sista 60 sidorna i Jpod, boken av Douglas Coupland som jag började läsa förra veckan.

Jag tyckte att Jpod var en helt okej bok. Douglas Coupland behandlar inte de tyngsta ämnen direkt. Men böckerna han skriver är alltid underhållande och tänkvärda, och när jag läste Jpod fick jag ungefär vad jag förväntade mig. Boken handlar om ett antal nördar som jobbar på ett stort företag med att göra dataspel. Huvudpersonen Ethan måste då och då gå ut ur sin nördvärld, för att hjälpa sin mamma, som är marijuanaodlare i större skala, med grovt kriminella saker. En rolig detalj med boken var att Douglas Coupland själv hade en liten biroll, och var en ganska ondskefull karaktär.


Sen blev det ännu en enbordsturnering, och även denna gång kom jag trea. Egentligen hatar jag tredjeplatser - de känns som ett tröstpris eftersom förstaplatsen ger så mycket mer prispengar. Men jag hade åtminstone plussat på allt pokerspel den dagen.


Äntligen dags för sisa avsnittet av Upp till kamp. Jag har verkligen gillat den serien, och det sista avsnittet gjorde mig inte besviken. I bästa Ken Loach-anda, hade Peter Birro valt att göra att allt bara blev lite värre på slutet. Huvudpersonerna hade alla på ett eller annat sätt fått ge upp sina drömmar, sossarna visade sig vara ett maktfullkomligt parti som med hjälp av säpo ägnade sig åt åsiktsregistrering, och till råga på allt så vann borgarna valet. En av huvudpersonerna började ta droger igen, en annan fick sparken för att säpo stämplat henne som kommunist, och en tredje hade helt slutat spela gitarr och sjunga (att sluta med sin kreativitet kan vara minst lika smärtsamt som att få sparken).

Själv hatar jag lyckliga slut, så jag blev lite rädd att allt skulle ordna upp sig i epilogen då Tommy blev nykter igen och skulle gifta sig. Men jag litar på Peter Birro, och kände hela tiden nånstans att något oerhört tragiskt låg i luften. De sista fem minuterna fick jag bekräftelse på att min känsla varit korrekt.

image195Jag är mycket nöjd med Upp till kamp. Historien har varit mycket intressant, huvudpersonerna har varit lätta att tycka om trots deras fel och brister och det har gjort att man verkligen vill se hur det går för dem. Dessutom tycker jag att Birro lyckats spegla tidsandan oerhört bra.

Men det bästa med serien tycker jag är att det verkligen inte varit en historia om svart och vitt, ont och gott - utan Birro kritiserar höger och vänster, högt och lågt. Han slänger kängor på Stalinister och sossar, på facket och kommunpolitiker. Givetvis framställer han snutar och fascister i dålig dager, men även vietnamdemonstranterna fick sig en skopa.

Det Birro verkar vilja säga är att man ska aldrig lita på makthavare, aldrig ska låta någon styra ens tankar, vare sig de är företagsägare eller aktiva i ett litet vänsterextremistiskt parti. När någon säger "Jag är kommunist, för mig får inte musiken bli ett självändamål", så vill Birro säga att musik (och annan konst) måste vara ett självändamål. Att en konstnär givetvis bör vara solidarisk, men att han tappar all sin trovärdighet om han springer någon annans ärenden, sjunger någon annans ord.

De verkliga hjältarna är läkaren som stjäl medicin på jobbet för att skicka till palestinska flyktingläger, tjejen som kämpar för allaktivitetshuset i Haga, och rockaren som hatar dogmatiker, aldrig skulle gå med i ett politiskt parti, men tar sig ut ur sitt drogmissbruk för att bli journalist och ifrågasätta makthavare och kämpa för arbetarna. Den verkliga tragiken är tjejen som är en talangfull musiker som tackar nej till ett skivkontrakt för att skivbolaget vill styra vad hon ska spela för låtar, men sen istället låter KPML (r) göra precis samma sak, då hon går med på att sjunga Sången om Stalin.

Jag hoppas på att få se fler dramaserier av Peter Birro i framtiden.


Kommentarer
Postat av: Andreas

Blir sugen på att läsa Jpod. Hade inte hört talas om den innan jag läste om den hos dig. Gillar Coupland.
HA det!
Bona-Andreas

2007-09-28 @ 10:52:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback