En högtidsdag med Guinness och biljard

Igår var det äntligen payday, vilket var en oerhörd befrielse. Jag har nämligen varit mer eller mindre pank i nästan två veckor.

Efter frukost och de övriga morgonbestyren, promenerade jag ner till stan längs ån och inhandlade 500 A4-papper. Sen mötte jag Pata L och Björna på The Champs där de skulle äta lunch. Just lunchen är en måltid som inte synkar med min mat-och-sov-klocka överhuvudtaget, så jag tog en kaffe medan mina vänner åt. Under måltiden dök Stefan A, Ronny Punk och Ross upp. Så vi snackade lite skit med dem innan vi gick vidare till Bishop Arms där Björna jobbar. Vi gick in på kontoret och skrev ut fyra exemplar av min numera färdiga novellsamling.


Igår vid ettsnåret var det alltså äntligen dags att skicka boken jag jobbat på sen nyår till fyra olika förlag. Det kändes lite pirrigt, och trots att jag vet att förlagen nästan översvämmas av manuskript från folk med författarambitioner, så är jag faktiskt mycket optimistisk när det gäller den här boken. Jag tror verkligen på kvaliteten i det jag skrivit, och utan att riktigt kunna förklara varför så känner jag på mig att något förlag kommer att nappa.

image473Eftersom det var något av en högtidsstund för mig, så gick vi tillbaks till The Champs och firade med bira på deras uteservering. Jag tog en Guinness, och fick någon slags stammisrabatt på grund av att jag känner en av ägarna sen länge. Det var faktiskt den billigaste Guinness jag druckit på lokal i Sverige, så det blir nog fler besök på The Champs den här sommaren. Deras uteservering ligger lite avsides, men ska man sitta på någon av de populära ställen runt Stora torget så blir man ganska snabbt ruinerad. Om jag får välja på en 40 centiliters "Stor stark" och en pint Guinness där pinten faktiskt är några kronor billigare, så känner jag inte direkt att jag ställts inför ett filosofiskt dilemma. God öl i stora mängder är bättre en mindre god öl i små mängder. Det är bättre att vara rik och frisk än att vara fattig och sjuk.

Björna gick ganska snabbt eftersom han skulle börja jobba klockan fyra, så jag satt kvar och snackade med Pata som berättade massa historier från sin senaste Thailandsresa.


På hemvägen firade jag med en kebabpizza. Efter mat och kaffe såg jag på That 70´s show, och sen var det dags att gå ner till stan igen för att träffa Gorben.

Enda sen tonåren har jag i vissa perioder av mitt liv spelat biljard flera timmar om dagen, och när jag spelar mitt bästa spel måste jag påstå att jag är rätt bra. Men problemet är att ibland går det flera år utan att jag spelar överhuvudtaget. Nu har jag och Gorben knappt spelats alls på de senaste två åren (lite på grund av mitt pokerspelande), men var sugna på att dra en match.

image474Vi brukar spela 14 -1, och eftersom vi inte spelat på länge så var vi båda beredda på ett parti med grova missar och mycket svärord. Det gick inte alls lika dåligt som förväntat för vare sig Gorben eller mig, redan den andra gången jag kom in i matchen gjorde jag en serie på fem bollar. I slutänden fick jag stryk av Gorben med fem poäng, och jag spelade absolut inte min bästa biljard. Men som sagt, just biljard är en sport där man tappar mycket av sitt spel om man inte tränar regelbundet, så det var inte så illa som jag hade trott.

Både jag och Gorben blev sugna på att återuppta biljarden, så det kommer vi förhoppningsvis att göra. Jag älskar verkligen att spela biljard, det har alltid varit min absoluta favoritsport. Men det är lite frustrerande att jag vet att jag måste spela minst två gånger i veckan i några månader, för att komma i närheten av den biljard som jag vet att jag kan spela.


När jag kom hem så tog jag det lugnt och såg på TV tills jag gick och lade mig. Somnade någon gång efter två på natten, och var ganska nöjd med tillvaron efter en mycket bra och trivsam dag.


Läser Roddy Doyle i aftonsolen

Dagarna den här veckan har jag ägnat åt att promenera längs Tinnerbäcken och Stångån med olika kompisar, eller glida omkring på stan. Efter att jag har ätit middag har jag varje kväll gått ner till en liten ö i ån som kallas Hawaii, och suttit på en bänk i aftonsolen och läst en bok. Jag har stött på gamla vänner och bekanta här och var, och pratat med en del människor som jag inte sett på väldigt länge. Förutom värmen och ljuset så är det den sociala biten jag älskar med våren och sommaren, och det är nu det börjar lossna. Jag skulle vilja påstå att jag träffar mer folk under två veckor i juni, än vad jag gör under hela januari och februari.

Igår tänkte jag göra de sista finputsningarna på min novellsamling. Så jag tog min pappersbunt och gick ner till ån. Där satte jag mig på vid en bänk på Hawaii, och började läsa och göra anteckningar om små ändringar. Men då dök Köttet upp från ingenstans. Så jag avbröt arbetet och hängde med honom på en långpromenad. Sen gick vi in till stan, eftersom Köttet behövde inhandla ett ekolod inför sommarens fiske.

Men på kvällen arbetade jag på novellerna, gjorde lite små ändringar, och nu är faktiskt min bok färdig. Nästa vecka ska jag skriva ut den, och skicka till några förlag.


image472Härom kvällen läste jag ut The Deportees and other stories av den irländske författaren Roddy Doyle. Boken är en samling berättelser som tidigare har gått som följetonger i Metro Eireann, en tidning som riktar sig till Dublinbor med invandrarbakgrund.

Roddy Doyle slog igenom med sin debutroman The Commitments 1986, en bok som senare blev en succéfilm. På den tiden var Irland ett fattigt land man utvandrade ifrån, inte invandrade till. I boken och filmen finns en replik från huvudpersonen Jimmy Rabitte, som blev ganska känd.

"The irish are the niggers of europe"

Roddy Doyle berättar i förordet till The Deportees and other stories att han aldrig skulle kunna skriva en sån mening idag, eftersom det numera bor tusentals afrikaner på Irland.

Att Irland förändrats så mycket sen Roddy Doyle skrev sin debut och numera har blivit ett land som tar emot mycket invandrare, gjorde att han ville medverka i Metro Eirann. The Deportees and other stories är en samling dråpliga, tragiska, fascinerande och spännande noveller om möten mellan irländare och invandrare. Boken var både underhållande och tänkvärd, och om ni gillade The Commitments så borde ni absolut läsa den. Titelnovellen handlar nämligen om hur Jimmy Rabitte bildar ett nytt band, där inga vita irländare får vara med. Bandet kallar sig The Deportees och spelar i huvudsak upphottade versioner av Woody Guthrie - låtar.


Annars väntar jag fortfarande mycket otåligt på att Roddy Doyle ska skriva den sista delen i romantrilogin Den sista razzian. Ni kan läsa lite om de första två delarna En stjärna kallad Henry och Oh, play that thing,
i mitten av det här inlägget.


Här kan ni läsa min recension av Roddy Doyles senaste roman Paula Spencer.


För övrigt har jag kommit på att en papperspåse från Linköpings stadsbibliotek är perfekt om man vill bära med sig sex stycken burköl, medan en plastkasse från systembolaget passar utmärkt för att transportera fyra normalstora böcker.


Grattis på 30årsdagen, Ebba Grön!



Dagens låt


Ebba Grön

Profit


För exakt 30 år sen, den 21e april 1978, ringde väckarklockan halv fem på morgonen i kollektivet Kvartingen i Rågsved. Förutom undulaterna Affe och Libb, så vaknade även Thåström och Fjodor. Anledningen att klockan ringde så okristligt tidigt var att de hade tid i studion klockan sju på morgonen. De gick omedelbart upp ur sängarna och började hinka bira, så de skulle hinna få i sig lite innan det var dags att spela in.

Fjodor och Pimme drog hem till Gurra och tog ett par öl till, och sen åkte trion till Studio Marcus musik i Solna.

Ebba Grön hade inget skivkontrakt, utan finansierade den här inspelningen med pengar de lånat av kompisar. Studion kostade 550 spänn i timmen, och de tre grabbarna i bandet hade lyckats skrapa ihop tillräckligt för att boka den i tre timmar.

image469Klockan tio var de klara, och hade då hunnit spela in och mixa två låtar - Profit och Ung & Sänkt. Inspelningen blev Ebba Gröns första singel och fick namnet Antirock.

Fjodor och Pimme jobbade på den tiden på Linjebyggnad vid Fridhemsplan, och tryckte upp omslag till singeln på vaktmästeriets kopiator.

De fick själva köpa singlarna från bolaget Efel. Sen krängde de skivorna på gatan eller till polare, och när de fått ihop tillräckligt med pengar så köpte de en bunt till av sin egen singel.

Singeln nådde fram till rockskribenten Håkan Lagher, som spelade den för Peter Yngen på skivbolaget Mistlur. Peter Yngen blev helt frälst i låtarna, så han och Håkan bestämde träff med bandet i kollektivet kvartingen. Efter ett handslag, men inget kontrakt, så var Mistlur Ebba Gröns skivbolag.

Det var så här det började för Sveriges bästa och mest kompromisslösa band, och resten är historia.


image471Ebba Grön försökte alltid hålla sig kvar vid sina rötter och stå nära sina fans, även när de slagit igenom. De spelade på Österåkersanstalten och hade även ett fotbollslag ihop med fångarna där. Laget hette för övrigt RAF, det stod för Rågsvedsalliansen förening, men var givetvis en provokation eftersom alla på den tiden istället tänkte på den tyska terroristgruppen Röda arméfraktionen.

Fjodor hamnade själv på kåken för vapenvägran och skulle sitta på den öppna anstalten Asptuna. Men om han ändå skulle sitta inne så ville han göra det på riktigt, för att se hur det var. Så han rymde, och blev istället tvingad att avtjäna fyra månader på en sluten avdelning på Hall. Där blev han varmt välkomnad eftersom det läckte ut bland de andra fångarna att han var Fjodor från Ebba Grön, bandet som hade skrivit Skjut en snut.

Keep it real, skulle hiphopparna ha sagt idag.


Från och med 1980 vägrade Ebba Grön att medverka i TV. När de fick en Rockbjörn beslöt de att inte hämta utmärkelsen själva, utan skickade några gamla polare från Rågsved som startade slagsmål på scenen. De gjorde absolut ingenting för att nå kommersiellt framgång, men blev ändå ett av Sveriges mest storsäljande band.

När Ebba Grön stod på topp turnérade de på Stockholms ungdomsgårdar, trots att de med enkelhet kunde ha sålt ut mycket större lokaler. När de var inbokade på Skeppsholmsfestivalen vägrade de att spela om inte all reklam togs bort. De fick igenom sitt krav.

Ebba Gröns idealistiska inställning gjorde att de kände att de inte kunde ta för mycket betalt för sina spelningar. Därför blev det istället konsertarrangörerna som blev rika på deras bekostnad. Ebba Grön åkte land och rike runt för att tjäna pengar åt andra människor, och till slut blev situationen ohållbar.

Efter tre album och ett antal singlar gick bandet ut med ett pressmeddelande, där de tackade Zarah Leander, Gud, Krigsmakten och Systemet för all inspiration. De meddelade att Ebba Grön skulle lägga av, eftersom de blivit de rockstjärnor de aldrig hade velat bli.


image470I varje generation finns det alltid några ungdomar som upptäcker Ebba Grön, och deras Samlade singlar har då och då fått höga placeringar på försäljningslistorna många år efter att bandet splittrades. Trots att bandets texter är ganska tidtypiska, och det mesta de sjunger om relaterar till Rågsved i slutet av sjuttiotalet, är det ändå något tidlöst över bandet. Den frustration som Ebba Grön uttryckte över att vara ung och underklass i en förort och inte ha något annat att göra än att "knarka supa och slåss", är tydligen något som unga människor känner igen sig i även trettio år senare. Det skulle inte förvåna mig det minsta om Ebba Grön fortfarande är populära när jag skriver något liknande det här, om tjugo år när bandet firar femtioårsjubiléum.


Vi borde vara stolta...

Hefo har skrivit i sin blogg om att vissa pokerbolag sponsrar så kallade "bimbos", som knappt kan spela poker, och låter dem gratis deltaga i stora turneringar i European Poker Tour. Jag tänker inte skriva mer om det ämnet, utan nöjer mig med att konstatera att Hefos inlägg var bra. Ni kan läsa det här.

Det som däremot gör mig fundersam är en av kommentarerna på hennes blogg. En tjej skriver en stödjande och positiv kommentar, men avslutar med att skriva :

Och jag är fan ingen feminist och tänker inte bli...men man blir ju provocerad!


image467Den här tjejen verkar ha sunda åsikter och stör sig på att kvinnor ses som sexobjekt som ska göra reklam för en vara eller tjänst. Men ändå känner hon sig manad att poängtera att hon absolut inte är feminist.

Det här ter sig för mig väldigt konstigt. Att en tjej inte är feminist är lika egendomligt som att en svart person inte skulle vara emot rasism. Den slutsats jag drar av det här, är att feminismen behövs mer än någonsin. När en tjej, efter att ha uttryckt sina åsikter, känner sig manad att understryka att hon inte feminist, så måste det bero på att hon vill få sina åsikter godkända i en värld där män dominerar.


För mig innebär feminism att man har insett att män har den största makten i samhället, att kvinnor har sämre förutsättningar på grund av sitt kön, och att man anser att den samhällsordningen måste förändras. Det är en analys som jag har svårt att se intelligenta människor förneka.

Jag har hört åsikten att ordet feminism har blivit feltolkat, och att vissa tjejer inte vill kalla sig feminister för att det förknippas med extrema, manshatande kvinnor. Det tycker jag är lika dumt som att en person med afrikanskt ursprung inte skulle vilja kalla sig antirasist, för att det alltid kommer att finnas korttänkta människor som tror att alla antirasister är maskerade ungdomar som kastar sten.


Jag är man, men eftersom jag är en tänkande och solidarisk människa så sympatiserar jag givetvis med kvinnornas kamp, precis som jag alltid kommer att vara mot rasism trots att jag är vit. Jag är emot allt förtryck på grund av till exempel, ras, klass eller kön.

image468Jag tror att de flesta människor står sig själv närmast, och väljer att fokusera på de frågor som berör dem mest personligen. Därför har det för mig oftast varit klassfrågan som stått högst på dagordningen. Men det hindrar mig inte från att försöka förstå hur andra grupper i samhället känner sig.

Jag vet att om jag fötts utan testiklar så skulle jag i artonårsåldern varit så förbannad över hur världen såg ut att jag blivit en totalt rabiat kvinnokämpe. Jag hade varit en pina för mina manliga lärare, tatuerat in "Dead men don´t rape" på min överarm, vandaliserat porrklubbar, och eventuellt tagit en sväng till Saltängen i Norrköping för att tillsammans med mina systrar spöa torskar. Nu i 35årsåldern hade jag säkert lugnat ner mig, men jag hade med största säkerhet ofta tagit upp kvinnofrågor på min blogg, och demonstrerat den 8e mars varje år.


Jag tycker att tjejer borde vara stolta över att vara kvinnor och feminister, precis som jag alltid kommer att vara stolt över att vara arbetarklass och socialist.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Fotnot: Jag är helt medveten om att någon kommer att påpeka att det beteende som jag beskriver att jag skulle ägnat mig åt i artonårsåldern om jag varit tjej, är en av anledningarna till att vissa tjejer inte vill kalla sig feminister. Det jag vill visa med det stycket är att jag har förståelse för att unga tjejer blir fly förbannade över hur samhället ser ut.


Snart våras det för Olof Berg

Det har inte blivit mycket skrivet i bloggen den här veckan, och det beror på att jag helt enkelt inte gjort speciellt mycket intressant. I måndags såg jag på hockey, men det kände jag inte för att kommentera, eftersom Linköping förlorade. Igår gjorde jag i stort sett ingenting på hela dagen. Förutom en kort promenad för att köpa snus, så tillbringade jag gårdagen i min lägenhet. Jag umgicks inte med någon, och den enda kontakt jag hade med omvärlden var via msn. Jag hade ingen som helst idé till ett blogginlägg, och den poker jag spelade gick jag minus på.

Det enda som hände, som gör att jag inte anser att den 15e april 2008 var en totalt meningslös dag som lika gärna kunnat kastats till lejonen, var att jag fick lite respons av Valterego, som är en av dem som läst andra utkastet till min novellsamling.


Av de kommentarer jag fick av Valterego, så verkar det som jag har lyckats bra med de syften jag hade med novellerna. Hans intryck och tolkningar av händelserna och huvudpersonerna är nästan exakt så som jag ville att läsaren skulle reagera, och han har även uppskattat de delar som jag själv tycker är novellsamlingens styrka.

Valter hade inga stora invändningar, men hade några förslag om framför allt meningar eller stycken som borde strykas, för att förbättra texten. Jag håller nog med om det mesta, och det var bra att jag lät några utomstående läsa novellerna, innan jag skickar dem till olika förlag. När man jobbat med samma text i flera månader blir man lätt lite hemmablind, och får svårt att se till exempel meningar som är uppenbart överflödiga.


Nu väntar jag bara på att Mickey Dread ska ringa så jag får höra hans åsikter. Jag hoppas att han ringer innan helgen, för jag är nämligen luspank, och kan lika gärna ägna veckoslutet åt att arbeta med min bok.

Om Mickey Dread är någorlunda överens med Valterego, och inte heller har några radikala förslag på förändringar, så tror jag inte att jag behöver lägga ner så mycket mer arbete på den här boken. De finputsningar och omarbetningar jag behöver göra borde jag kunna klara av under nästa vecka.


Jag har fått löfte om att få skriva ut några exemplar på Björnas jobb (stort tack till Björn och hans chef Niklas). Sen hade jag tänkt att skicka novellsamlingen till fyra olika förlag på dagen på valborgsmässoafton. Det datumet passar bra för att jag får pengar några dagar innan, och det kostar ganska mycket i porto att skicka stora mängder papper. Men också för att jag tycker att det känns lämpligt och lite symboliskt med just valborgmässoafton. Den sista april är en brytpunkt, och då kan jag gå ut på kvällen, och fira både vårens ankomst, och att jag har utfört det arbete som jag bestämde mig för strax efter nyår.


Det är vår för Olof Berg, som Linköpingssonen Lasse Winnerbäck skulle ha sjungit.


image465Medan jag spelade poker och skrev den här bloggen, så har jag lyssnat på Sinead O'Connor hela tiden. Jag pluggade in hennes fem bästa plattor, Faith and Courage, Universal Mother, Throw down your arms, Theology, och liveplattan Year of the horse (den finns egentligen inte på CD, men jag har bränt av min live-dvd, eftersom den är så jävla bra), i cd-växlaren och tryckte på random.
Det är någonting jag kan rekommendera om ni känner att ni har lyssnat er lite trötta på era favoritartister. När låtarna kommer slumpvis blir man glatt överraskad hela tiden. De känns lite fräschare igen, och man minns varför man älskade dem så mycket de första gångerna man hörde dem.


För övrigt tycker jag att ni ska kolla
den här artikeln på wikipedia. Inte för att jag tror att ni behöver lära er mer om ämnet, men för begrunda vem som kan ligga bakom den smakfulla bilden.


Både Clubben och jag är nära nu...

image463
Igår skrev jag äntligen klart det andra utkastet av novellsamlingen jag arbetat med sen strax efter nyår. Nu har jag valt ut några kompisar som ska läsa den. Det känns kul, för så länge man bara har något i datorn så är det inte riktigt verkligt. Det är när någon annan läser som personerna i de olika historierna äntligen blir levande.

Jag har bett tre av mina vänner om deras åsikter om novellerna och korrekturläsning, och det ska bli spännande att se vad de tycker. Om inte någon har stora invändningar (som jag själv håller med om) om delar av texten, så återstår nu bara finputsningar. Jag räknar med att kunna börja skicka runt min novellsamling till olika förlag i slutet av april eller början av maj. Sen följer en spänd väntan på att se om någon blir intresserad av att ge ut min bok.

Medan jag väntar på att få svar av förlagen kommer jag under våren och sommaren att skriva mer i min blogg igen, försöka vara utomhus mycket, lura till mig alla sorters bidrag och profitera så mycket som möjligt på skattebetalarna, ägna mig åt hasardspel och missbruka allehanda droger, samt göra allt jag kan för att förleda unga, oskyldiga flickor och dra in dem i dekadens och fördärv.

Det ska bli jävligt roligt.


image462Idag var jag på biblioteket och läste tidningar. Senaste numret av den brittiska musiktidningen Mojo var överraskande bra, med en artikel om en fotoutställning med bilder från Bob Dylans turné 1966, och intervjuer med flera artister som jag högaktar. Det var korta intervjuer med Billy Bragg och Patti Smith, och lite längre, djuplodande samtal med Neil Young och Steve Earle. Till min stora glädje så läste jag att Steve Earle håller på att skriva en roman. Den boken ser jag verkligen fram emot att läsa. Tyvärr har jag ännu inte fått tag i Earles novellsamling Doghouse Roses, så om någon vet vart den finns att köpa så får ni gärna ge mig tips.


Ikväll ska jag se Linköpings tredje SM-final mot HV71 hemma hos Den Hemlige Brodern. Vi har nu chansen att på hemmaplan nästan avgöra den här finalserien, om vi tar ledning med tre noll i matcher. Om vi gör det så har jag svårt att se att HV kan hämta tillbaka, och stora stolta Linköping är då extremt nära ett välförtjänt SM-guld.

Heja Clubben!


Det är ta mig fan patetiskt

image459Vill du ha din stolthet får du ta den

Innan Jante visar upp dig på sitt torg

Du kan foga dig i flocken

Du kan kuva ner din kraft

Men aldrig se dej i dom ögon

Du en gång haft


Du har ditt äventyr

Och du vet vad och vem som styr

Vill du vara den som alltid flyr

Eller stanna och slåss

Laglös


Ulf Lundell, Laglös


Fram till att jag var ungefär 25 år, så var jag något av en fanatisk Ulf Lundell-fantast. Till en början gillade jag honom för hans romaner, och det var när jag som tonåring läste hans debutroman Jack som jag bestämde mig för att jag ville bli författare. Men när jag i övre tonåren insåg att det faktiskt gick att lyssna på annan musik än hårdrock och punk, så började jag även köpa hans skivor. Med tiden blev mitt intresse för Ulf Lundell större och större, jag läste alla hans böcker, köpte alla hans album, och flera gånger om året så åkte jag och mina kompisar land och rike runt för att se Lundells konserter.

Sen såg jag Peter Birros utmärkta tv-serie Det nya landet. I den serien finns en scen där en medelålders, frånskild man sitter och dricker vin och lyssnar på låten Rått och romantiskt. Han tar en klunk av vinet och säger sen:


- Här sitter man och super och lyssnar på Ulf Lundell. Det är ta mig fan patetiskt.


Jag skrattade så jag grät åt den kommentaren. När jag slutat skratta funderade jag över vad det var jag tyckte var så roligt, och då drabbades jag av en nästan otäck självinsikt som gjorde att jag sen dess nästan aldrig lyssnar på Uffes skivor.

Fortfarande tycker jag att Ulf Lundell storhet ligger i hans böcker, rent språkligt är han faktiskt Sveriges bästa författare. Han är även en mycket talangfull låtskrivare, men det är något med hans låtar som jag inte riktigt orkar med längre. Framför allt är det hans kärlekssånger som jag inte pallar nu för tiden. De är starka, vackra och berör alla människor som någonsin varit förälskade. Men de är så högtravande romantiska att jag tror att de kan vara direkt skadliga att lyssna på. Ulf Lundell utmålar kvinnor som så ouppnåeliga och fantastiska att jag är rädd att han själv och hans mest hängivna fans aldrig kommer att kunna få ett förhållande att fungera. Jag tycker också att det är underbart att vara kär, men Uffe och hans anhängare måste inse att tjejer är mänskliga varelser med fel och brister, precis som vi grabbar. "Kvinnan" som Lundell så ofta nämner i sina låtar, är inte frälsningen och lösningen på alla problem, men hon kan vara jävligt trevlig att umgås med.


Men trots att jag nästan aldrig lyssnar på Ulf Lundell längre, så kommer jag alltid att hysa stor kärlek och respekt för den mannen. Jag tror inte det finns någon människa som jag inte känner, som jag vill så väl som Ulf Lundell, och jag önskar verkligen att han får vara lycklig.

Efter att ha läst alla hans elva romaner minst två gånger, och lyssnat på hans skivor hundratals timmar, så har jag märkt att Lundell är en något så sällsynt som en nästan helt igenom god människa. Uffe har aldrig hämtat sig från sin tid som ung på sextiotalet, och verkar ha vigt sitt liv åt de ideal som hippierörelsen kämpade för.

image460Jag vet inte om Uffe någonsin har kallat sig för kommunist, men då man läser hans böcker och lyssnar på hans låtar är det tydligt att han är socialist. Lundell vill ha en bättre värld, där vi tar hand om varandra, där det råder ekonomisk jämlikhet, och ingen lämnas utanför. Men han tror starkt på individens frihet, och skulle aldrig predika proletariatets diktatur. Jag är helt säker på att Uffe skulle nicka instämmande då han hör Emma Goldmans ord "It´s not my revolution if I can´t dance to it." Lika mycket som Lundell avskyr högerpolitik och till exempel rasism, så hatar han tråkiga människor som vill stöpa alla i samma form.

Ibland upprepar han sig i sina låtar, men det ligger något mycket hedervärt i att han i över trettio år känt sig manad att alltid kämpa för att det ska finnas plats för de som inte är som alla andra. Lundell älskar drinkarna, konstnärerna, bohemerna och visionärerna, alla de som törs vara individer.

Han tror på det vackra hos människosläktet, på viljan att göra något bra av livet. Han kan uppfattas som gnällig ibland, men det beror på att han helt enkelt inte står ut med att dumhet, trångsynthet, girighet och kommersialism verkar vara de krafter som dominerar idag. Lundell vill stå naken på en strand och vara kär och galen, och han blir vansinnig när han ser att de som står så långt ifrån "Woodstock nation" som man kan komma, är de som formar vårt samhälle.


Vissa av Lundells låtar kan ses som en programförklaring för den frihetliga filosofi som han predikar. Till dem hör Laglös från skivan Kär och galen. Som sagt så lyssnar jag inte så ofta på Lundell längre, men på grund av den senaste debatten på min blogg, så blev jag oerhört sugen på att höra Laglös. Jag insåg nämligen att det är Jante som visat upp sitt fula tryne i vissa kommentarer. När människor som aldrig träffat mig anser att de har rätt att lägga sig i mitt privatliv, så måste det bero på att de inte står ut med att någon lever ett annorlunda liv än dem.


Jag tänker avsluta diskussionen om att jag arbetslös nu. Mina intelligenta läsare förstår säkert att jag är missnöjd med att inte ha något arbete, och litar på att jag är en vuxen människa som gör sitt bästa för att förändra situationen. De som inte förstår vad de läser, utan bestämt sig för att jag inte vill ha något jobb, och att jag glassar runt och lever lyxliv på skattebetalarnas bekostnad kan behålla sin åsikter för sig själva. Jag är inte intresserad längre.


image461För övrigt så myntades uttrycket "Jantelagen" av den norsk-danske författaren Aksel Sandemose. Någon gång i framtiden så lovar jag att jag ska berätta för er varför hans roman Varulven, är en av de bästa böcker som någonsin skrivits. Just nu nöjer jag mig med att skriva att ni måste läsa den, om inte annat för att den ger nya insikter i allt som Cornelis Vreesvijk sjöng. Huvudpersonen heter Felicia, och ja, hon dör i slutet.

Jag vill avsluta det här inlägget, med ett annat Lundell-citat, som känns rätt i dag.

Jag är varken gangster eller patriot
Bara en lätt åldrad romantisk idiot


Fiskar, och strör pärlor för svin

Eftersom vädret har varit fint hela veckan, så la Köttet i sin båt i torsdags. Varje dag har jag och Köttet varit ute och tagit långa promenader i solen, men igår bestämde vi oss för att åka och fiska i stället. Även Steven hängde på, så vi fick skjuts till Hovetorp där båten ligger av Stevens sambo (som även råkar vara min kompis Björnas morsa, Linköping är en förväxt småstad, alla känner alla).

När vi gick i båten så kändes det varmt och behagligt i luften. Men när vi åkt en stund på kanalen, och kom ut i sjön Rengen, så var blåsten riktigt kylig, och vi såg att det var is på delar av sjön. Vattnet kylde ner luften, och en stund var jag till och med tvungen att låna en mössa av Steven.

Men under dagen blev det varmare och varmare, och efter några timmar var det riktigt härligt att sitta och lapa sol i den lilla båten. Vi hade med oss kaffe, mackor och folköl, och jag måste säga att vi hade en kanontrevlig dag på sjön.


image458Jag har inte fått en gädda på kast sen jag var liten. Så jag såg fram emot känslan av att veva in lite middagsmat. Köttet körde runt med båten till olika vikar där han trodde att det fanns mycket fisk. Tyvärr fick varken Köttet eller jag napp, men en gång såg vi alla tre hur en gädda högg efter min vobbler precis innan jag drog upp den ur vattnet.

Steven däremot fick tre gäddor. Båda mina kamrater har fiske som ett av sina största intressen, och de ser själva fångsten som ett sätt att mäta hur bra dagen gick. Men jag tycker att en del av charmen med att fiska, är att man senare kan laga en god måltid av det man fångat.

Så den största gäddan kastade vi inte tillbaks i sjön. Köttet rensade den åt mig, och nu har jag två stora gäddfiléer i kylen. Ikväll tänkte jag bjuda Den Hemlige Brodern på en fiskmiddag. Om ni har några bra recept på gädda, så får ni gärna höra av er.

Tack Steven för fisken.


När jag kom hem såg jag att jag hade blivit riktigt röd i ansiktet, men det är inte så konstigt när jag varit i solen precis hela dagen.

Jag har alltid gillar båtar, och att vara på sjön. När våren äntligen är här så vill jag vara utomhus så mycket som möjligt. Det är ganska trevligt att promenera vid ån, men det är mycket sjystare att sitta i en liten båt på en spegelblank sjö med en bira i handen. Så jag hoppas att det blir fler fisketurer med Köttet.


Igår hade jag fått följande kommentar av Per H i min blogg:

Rätt kul blogg, du skriver ju bra... men ärligt talat, att det skulle va så omöjligt att hitta ett jobb på så lång tid är ju fånigt. Tror du e lite kräsen va? Vill bli nåt konstnärligt eller journalist? Nädu, jobb finns det. men inga glamorösa jobb. Sluta softa runt och leva på andras pengar o fixa ett jobb istället.


Såna här kommentarer gör mig så förbannad, inte bara för att jag är personligt påhoppad. Jag tycker att den människotypen och de åsikter som han representerar är alldeles för vanlig, och dessutom farlig för samhället. Jesus sa att den som är utan synd ska kasta första stenen, men människor som Per H slänger grus och större stenar omkring sig hela tiden, och de gör sig inte ens besväret att ta reda på om den de träffar verkligen är skyldig till det brott de anklagar henne för.

Det finns folk som varje gång de ser en uteliggare, inte visar någon som helst empati, utan istället föraktar den hemlöse för det liv han lever. De vägrar att se några som helst fel i samhället, utan lägger alltid skuld på den lilla människan. De tror att problemet med att det finns långtidsarbetslösa i Sverige, beror på att en del människor är för lata för att jobba. Om de träffar en människa som tar sig fram i permobil, så undrar de om han är för bekväm för att resa sig och gå som alla andra. Det är de här människorna som såg fullpackade tåg med utmärglade människor på väg till Auschwitz, och tänkte att judarna måste ha gjort något som gjorde att de förtjänade att bli ihjälgasade.

Det är de här människorna som förstör vår värld.


Per H känner inte mig och vet inte mycket om mitt liv. Ändå känner berättigad att slänga ur sig grova anklagelser mot min person. Att de anklagelserna är befängda och ogrundade bryr han sig inte om, inte heller tänker han på att han sårar människor när han gör så här.

Jag är en ganska stark och kaxig person, och blev mer förbannad än ledsen. Men det finns människor som drabbas av depressioner på grund av att de arbetslösa eller sjukskriva, och för dessa människor kan såna här kommentarer göra oerhört ont.

Jag har ingen plikt förklara mig för Per H eller för er andra som läser min blogg. Däremot måsta jag visa för arbetsförmedlingen att jag aktivt söker jobb, för att få ett bidrag som ingen människa kan vara nöjd att behöva leva på.


Per H anser att jag är för kräsen och tror att jag bara söker jobb som journalist. Den branschen jag har valt är svår, och därför har jag genom åren arbetat som bland annat Croupier, vårdare, och elevassistent. Det är inget fel med de jobben, men det är inte vad jag har utbildat mig till, och ingen av dem var särskilt bra betalt. När jag jobbade som croupier hade vi 65 kronor i timmen, och inget ob-tillägg trots att vi alltid jobbade nätter, och oftast helger. Visserligen hade vi en viss provision, men ganska ofta så blev det ingen vinst, och då tjänade jag bara timpenningen klockan tre på en lördagsnatt. Jag undrar om Per H skulle arbeta helgnätter för den lönen.

Jag är trött på att vara arbetslös, och vill ha ett jobb och ett vanligt liv som alla andra. Det är inte så överdrivet spännande att vara ledig mitt på dagen en tisdag när man inte har några pengar, och jag tycker verkligen inte att jag går och "softar" som Per H beskriver det. Jag är inte nöjd med hur mitt liv ser ut i dag. Att vara arbetslös är något som tär på mig, och min högsta prioritet är att skaffa ett jobb.
Därför söker jag alla de jobb som jag är kvalificerad för. Till exempel tog jag truckkörkort i vintras för att öka mina chanser på arbetsmarknaden. Jag har även sökt jobb som verkstadsarbetare, bensinstationsbiträde och inom hemtjänsten. Men alla de jobben kanske är glassiga yrken för kräsna människor enligt Per H.


Per H säger att jag skriver bra, men det visste jag redan om, och jag behöver verkligen inte någon godkännande klapp på huvudet av idioter som honom. Jag tycker att det är kul att skriva den här bloggen, men ni ska veta att det ligger ett arbete bakom det ni läser. Per H får underhållning och intressant läsning av mig helt gratis, och han tackar mig genom att spotta på mig.

Jag vill inte längre att Per H skördar frukterna av mitt arbete. Det är inte för såna som honom som jag lägger ner den energin som den här bloggen kräver. Därför vill jag att Per H och hans gelikar slutar att läsa mina alster. De svinen är inte värda pärlorna som jag har gett dem.

Ett tidgare inlägg som berör samma ämne kan ni läsa här.


Tillvaron är Med Beröm Godkänd

image455Efter att jag jobbat några timmar med andra utkastet till min novellsamling, skulle jag laga mat igår. Då upptäckte jag att jag inte hade något stekfett hemma. Så jag bestämde mig för en promenad längs ån till affären i Tannefors. Då jag tittade ut genom fönstret såg det ut att vara så pass varmt att jag äntligen kunde strunta i att ta på mig vinterjackan.

Så det blev säsongspremiär för kavajen. När jag kom ut så kände jag att det inte alls var något gränsfall, utan min klädsel var helt klart tillräcklig. Det gjorde mig smått lycklig. Jag känner mig som mest som Olof, då jag får gå omkring i kavaj, skjorta och min svarta hatt. En tjock tröja, vinterjacka och mössa är något av en förklädnad för mig, och jag är obekväm i den utstyrseln.

Men det kanske är det som våren handlar om, efter den långa vintern får vi äntligen visa våra rätta jag.

Då jag kom ner till ån fick jag ett sms från morsan som löd:

Sädesärlan har kommit till Västervik.

Jag tittade mig omkring vid de små öarna nedanför slussen och även jag såg ett vårtecken jag ville dela med mig av. Så jag skickade föjande sms till min mor:

A-lagarna sitter i t-shirtar och dricker. Det är vår!


På kvällen gick jag upp till Den Hemlige Brodern och såg Linköping förnedra Färjestad. För andra året i rad är Stora Stolta Linköping i final, och jag tror att vi har en hygglig chans att ta vårt första sm-guld.


Idag gick Köttet och jag ut redan vid tio för att som vanligt promenera. Då var det ganska mulet, så till min stora besvikelse var jag tvungen att ta vinterjackan. Vi gick hela vägen från Tannefors slussar, längs ån, förbi Stångebrofältet och ända bort till Nykvarnsparken. Där stannade vi en stund för att kolla om det fortfarande var lika mycket löjor i vattnet.

Mellan Tekniska verken och slussen var om möjligt stimmen tätare än vanligt. Det är så mycket småfisk att det ser ut som att de trängs i vattnet. Om jag hade en stor håv, skulle jag kunna sticka ner den där, och på en minut fånga mat till mina katter för flera månader framåt.

Vi vände och gick in till stan för att jag behövde köpa just kattmat. När vi kom ut från Netto började molnen skingra sig lite, och varken Köttet eller jag ville gå hem.

image456Så vi bestämde oss för att ta en promenad längs Tinnerbäcken, där vi inte brukar gå så ofta.

Under promenaden förbi sjukhuset tittade solen fram, och det blev varmare och varmare. Jag knäppte upp jackan och när vi närmades oss Berga var det så varmt att vi satte oss på en bänk en stund och kisade mot solen.

Sen gick vi vidare förbi Berga centrum och vidare längs Söderleden. Då var vi nästan hemma igen och hade varit ute och gått i nästan tre timmar. Men vädret hade bara blivit finare och finare, och ingen av oss ville vara inomhus.

Så vi gick upp till mig och bryggde en kanna kaffe. Jag bytte från vinterjackan till kavaj igen, och sen tog vi med kaffet i en termos och slog oss ner vid slussfiket som ännu inte öppnat för säsongen.

Där satt vi ett par timmar, snackade skit, drack kaffe och njöt av solen.

Jag älskar såna här dagar. Det är i början av våren som livet är som enklast. Sommaren ligger lovande framför mig och alla mina problem verkar gå att lösa. Myndigheternas idioti stör mig inte längre och pengabristen är inte så farlig ändå. Framtiden ter sig mycket ljusare. Det räcker för mig med att solen skiner och jag får vara utomhus. Mer behöver jag inte för att uppfatta tillvaron som Med Beröm Godkänd.