Utelämnad åt TV-utbudet

Trots att jag drabbades av ett bakslag i fredags har jag hållit mitt löfte, och helgen har varit helt vit.

Jag hade iskallt räknat med att jag skulle få böcker från Norstedts i fredags. Min plan var att mer eller mindre isolera mig hela helgen och ägna mig åt Joseph O'Connors Guvernörens hustru, en riktigt tegelstensroman som jag vet kommer att hålla högsta klass. Men nej, postgången är söligare än vad jag hade kunnat föreställa mig. Boken kommer inte förrän tidigast imorgon. Eftersom jag sett fram emot O'Connors senaste roman och får den när som helst, ville jag inte börja på någon annan bok. Så jag var mer eller mindre utelämnad till tv-utbudet den här helgen.

Fredagen gick någorlunda smidigt, eftersom SVT visade både en dokumentär om Pink Floyd och den hysteriskt roliga komediserien Flight of the concordes. Pink Floyd-dokumentären var bra och intressant, men hade gärna kunnat få vara dubbelt så lång.
Dels tycker jag att de kunde grävt djupare i bland annat Syd Barretts öde och inspelningen av skivan och filmen The Wall, och dels var det alldeles för korta konsertinslag för att vara en dokumentär om ett av världens viktigaste rockband.


Igår träffade jag Pata L på eftermiddagen för att vi skulle ta en promenad. Det blev inte så. På vägen ner till Stångån gick vi förbi The Champs där Bokka och Köttet satt vid ett bord och ägnade sig åt sitt främsta lördagsnöje. Vi slog oss ner vid bordet och tog en cigg med våra vänner, och garvade lite åt hur Köttet och Bokka munhöggs precis som ett gammalt par som varit gifta i 30 år.

Efter ciggen blev Pata sugen på en Guiness, så jag beställde en coca cola.

En öl var givetvis inte nog för Pata en lönelördag, så vi blev kvar på The Champs hela eftermiddagen medan fler och fler av våra kompisar dök upp. Jag kände mig som när jag var tolv år och umgicks med farsan och hans polare, där jag satt och sippade på en cola medan alla runt omkring drack öl och blev småberusade. Men det fanns vissa avgörande skillnader. Jag var inte ett barn längre, jag kunde resa mig och gå hem och äta precis när jag ville och de halvpackade herrarna runt bordet var mina vänner - inte några alkoholiserade främlingar.

Det bekymrade mig faktiskt inte speciellt mycket att jag inte drack någon alkohol. Jag trivdes rätt bra där jag satt på min stol och snackade skit och skämtade med mina polare. Oftast är det egentligen inte bärsen man är ute efter då man går på krog - det är umgänget. Men det är på eftermiddagen man ska besöka puben om man har tänkt att hålla sig nykter. På kvällarna funkar det inte eftersom det är nästan outhärdligt att umgås med aspackade människor om man inte själv är på samma nivå.

Vid femtiden började stämningen bli lite högre, och dessutom hade jag fått tacka nej när både Steven och Little Mike erbjudit sig att bjuda mig på öl. Så då kändes det som att det var dags att gå hem.


När jag käkat gick jag till Johannelund och handlade chips och coca cola. Efter att jag tittat på Postkodmiljonären och Carnivale lusläste jag tv-tablån och drabbades av ett otäckt faktum. Klockan var nio och det fanns absolut ingenting som lockade mig på resten av hela kvällen. Det verkar som om att tv-bolagen tror att alla är ute och svirar på lördagar, och därför sänder de bara dåliga gamla filmer.

Rastlös och uttråkad svor jag ännu en gång över att böckerna inte kommit innan helgen. Jag slog ihjäl kvällen genom att spela lite poker (som faktiskt var vinstgivande) och med att likgiltigt surfa omkring.

Jag somnade strax innan ett till Saturday night live på femman.


Idag är det söndag och då ser plötsligt tv-tablån mycket mer lockande ut. Som vanligt ska jag se på Drömmarnas tid på nian klockan åtta. Som jag tidigare berättat är den serien stundtals lite väl smörig, men det uppvägs av att den utspelar sig på sextiotalet. Det är mycket tidsenlig musik och huvudpersonernas liv påverkas mycket av de dramatiska händelser som utspelade sig för 40 år sen. Storebrorsan i familjen Pryor är i Vietnam och slåss mot Viet Cong, medan hans syster Meg är hemma och protesterar mot kriget. Dessutom tar serien upp de svartas kamp, och har bland annat handlat om raskravallerna i ghettona i norra Philadelphia.

Nu är det tredje och sista äsongen, och jag följer Drömmarnas tid slaviskt.

Klockan kvart över nio börjar Ashes to Ashes på ettan, och jag har mycket höga förväntningar på den serien. Den brittiska kriminalserien är en fortsättning på Life on mars, som gick på SVT för ett par år sen. Life on mars handlade om Sam Tyler, en modern polis som hamnade i koma och vaknade upp i Manchester 1973. Den var både en hyllning till - och en parodi på - gamla sjuttiotalsdeckare, och seriens återskapande av den tiden var både fascinerande och underhållande. Ashes to ashes ska i sin tur handla om en kvinnlig polis från 2007 som av vissa övernaturliga händelser slungas tillbaka till 1981, där hon tvingas samarbeta med Gene Hunt och de andra snutarna som Sam Tyler jobbade med 1973.

Precis som Life on mars ska Ashes to Ashes innehålla mycket musik från den aktuella tiden. Jag läste i SvD att det tydligen blir mycket synt, men jag hoppas att serien även uppmärksammar postpunk och brittisk heavy metal.


Lönehelg, rugbyfinal och lite annat

Idag ringde Köttet redan vid hav tio trots att han hade jobbat på natten. Pojkstackaren hade fått hosta och kunde inte sova. Så vi tog som vanligt en promenad längs Stångån, innan vi gick in till stan för att fika med Ronny Punk.

Det blev ett par koppar kaffe på Gyllenfiket och lite bläddrande i Corren, innan Köttet gick och köpte hostmedicin.

På vägen hem snackade jag och Köttet om vad vi skulle göra i helgen. Jag fick aktivitetsstöd i tisdags och Köttets lön kom i måndags, så mycket talade för att vi skulle fira rejält. Men av någon anledning började vi snacka om att helgen efter att man fått pengar är den farligaste på hela månaden. Risken är påtaglig att man börjar känna sig som Ingvar Kamprad med löningen på fickan, och bränner ohyggliga summor pengar. Kopiösa mängder stora stark avlöses av ett par fernet eller jäger, och i värsta fall matar man Jack Vegas-maskinen med sina surt förvärvade slantar. 
Om man inte har gjort av med tillräckligt mycket när krogarna stänger för att man ska skrika i fasa då man kollar kontoutdraget dagen efter, så kan man ge sig fan på att man inte orkar gå hem utan ensam tar taxi - inte direkt hem, utan till taxichaffisens stora glädje runt hela stan. Först förbi en kebabbar där man tar en extrastor kebabtallrik, sen till en dygnetruntöppen mack där ett sexpack folköl kostar 80 spänn och man till råga på allt får stå i kö en halvtimme medan taxametern tickar.
Och sen är det lördag...

Vi enades om att det skulle vara smartast att strunta i att gå på krogen helgen efter att man fått pengar. Istället borde man vänta en vecka eller två tills glädjen över att plånboken inte längre är tom har avtagit, man har lugnat ner sig och insett sina ekonomiska begränsningar.

Så i protest mot lönehelgsfanatismen som råder i vårt land har jag bestämt mig för att inte dricka en droppe alkohol förrän tidigast nån gång nästa vecka. Jag brukar inte ge löften i allmänhet, och i synnerhet inte när det gäller bärs. Men den här gången lovar jag att helgen ska bli helt vit.

Det är mycket möjligt att jag går ner till puben en sväng på lördag eftermiddag, men då ska jag ta mig fan dricka kaffe.


När jag kom hem pratade jag lite med Ulven på telefon. Han berättade att Orhan, som han har för vana att göra två gånger om året precis innan quizsässongen drar igång, hade ringt för att fråga Ulven om vilka veckor han var barnledig. Pubquizen äger rum varannan måndag ända fram till jul. Om det blir jämna eller ojämna veckor beror helt på hur Ulven och hans före detta fru lägger upp schemat när det gäller deras gemensamma dotter. Dottern bor hos Ulven nästa vecka, så följaktligen kommer säsongens första quiz att äga rum den 8e september på Royal arms.

(Ulven håller för övrigt inte i quizen på något sätt, han är en av deltagarna och med i mitt lag.)

Om ni bor i Linköping och inte har något för er på måndagar så tycker jag att ni ska bilda ett lag och vara med. Tävlingen är spännande, prestigefylld och rolig, och stämningen alltid mycket trevlig.


Lite senare gick jag ner till en pub där min polare Björna jobbar. Han hade lovat att jag skulle få skriva ut två exemplar av min novellsamling på deras kontor. Jag ville passa på att göra det idag eftersom Björna åker till England imorgon.

Björna har i viss mån sadlat om från hockeyhuligan till rugbysupporter, och han stödjer numera Hull FC. För några veckor sedan var han i Hull för att se laget vinna semifinalen i Carnegie Challenge Cup på hemmaplan. Nu på lördag är det dags för final mot St Helens på Wembley arena i London.

Själv är jag inte det minsta intresserad av rugby utan föredrar snooker, men det måste vara mäktigt att stå bland 90 tusen andra och se en cupfinal - vilken sport det än gäller.

När jag kom ner till Björnas jobb hade han just fått en ölleverans, så jag hjälpte honom att bära lite. Eftersom Björna väger nästan dubbelt så mycket som jag, lät jag honom lyfta öltunnorna. De var verkligen blytunga och jag ägnade mig istället åt att stuva undan lastpallarna som tunnorna stod på.

När jag fått ett par utskrifter av min bok gick jag och postade dem till två förlag. Det var nummer nio och tio på listan. Så nu har jag skickat iväg min novellsamling till tio olika förlag och hittills har jag blivit refuserad tre gånger. Men sju förlag har ännu inte svarat, så jag är i högsta grad fortfarande med i matchen.


En sak kan jag lova er, kära läsare. Jag ger inte upp innan slutsignalen!


Sånt här får bara inte hända

Idag var det en artikel i Corren om en 28årig kvinna som i söndags hittades död i en poliscell i Linköping.

Polisen uppger att de omhändertog kvinnan för att hon var så drogpåverkad att hon inte kunde ta hand om sig själv. Det så kallade omhändertagandet innebar att de låste in kvinnan i en cell på polishuset.

Trots att polisen påstår att de tittade till kvinnan var femtonde minut hittades hon livlös i cellen klockan tio på kvällen. Arrestvakterna gav den unga kvinnan hjärt- och lungräddning och ringde efter ambulans. Men när hon anlände till sjukhuset fanns det inte mer att göra än att dödförklara henne.

Tydligen har det nu inletts en förundersökning för att undersöka om polisen gjort något fel. Dessutom ska vårdpersonal och polis ha ett möte på torsdag, för att polisen ska se om de kan förbättra sina rutiner.


Jag var givetvis inte där när det hände och kan absolut inte veta om polisen verkligen tittade till den unga tjejen som nu är död, en gång i kvarten.

Men även om de verkligen gjorde det så var felet från början att köra henne till polishuset. Om någon är så pass drogpåverkad att den inte kan ta hand som sig själv är det inte ett lämpligt "omhändertagande" att låsa in den personen i en cell.

Den enda situation då snuten ska ta en berusad person till cellen är om personen är nykter nog att stå på benen, men så pass full att han ställer till bråk eller slår sönder saker. Men då är egentligen inte berusningen anledningen till att snuten tar honom, utan att han begått brott eller kan tänkas göra det.

När polisen anser att någon är för drogpåverkad för att ta hand om sig själv borde inlåsning i en cell överhuvudtaget inte vara ett alternativ.

Vi har en tillnyktringsenhet i Linköping som är öppen varje dag och natt. Om polisen då anser att någon är allt för full eller påtänd borde de alltid köra den omhändertagne dit, eller i värsta fall till akutmottagningen. På TNE finns utbildad personal som kan avgöra om deras patienter behöver läkarvård.

Om den 28åriga kvinnan fått komma till tillnyktringsenheten så kanske man hade kunnat rädda hennes liv.


En ung tjej är död, och det finns inget vi kan göra för att ändra på det. Men polisen måste verkligen ompröva sina rutiner från grunden.
En sån här sak får bara inte hända igen.


Måndag med Noice och kvällspromenad

När jag badat och ätit frukost idag så upptäckte jag att Rille Röj var inloggad på MSN. Då jag frågade varför han inte var på jobbet berättade han att han hade så mycket flex att han valt att stanna hemma denna måndag. Jag föreslog en sväng på stan, men Rille skulle pula lite i lägenheten. Han föreslog att jag skulle komma över och hjälpa till istället.

Då jag kom över till Rille hjälpte jag honom att sätta upp en GAIS-flagga på väggen över TV:n. Rille har massor av GAIS-attiraljer, bland annat en dörrmatta, två badbollar på varsitt hörn av bokhyllan, och han har deras emblem intatuerad på underarmen. Men flaggan var nyinköpt och han ville ha den på en plats där man alltid såg den från soffan.

Då flaggan var uppsatt bjöd Rille på folköl, och vi skvallrade lite om gamla polare medan vi lyssnade på Noice-låtar som han hade i datorn.

Noice var det första bandet som jag verkligen älskade, och det var tonårsbandet från Gustavsberg som startade hela min rockfanatism. Jag har alla deras skivor på vinyl. Men eftersom jag var ett barn då jag fick plattorna var jag inte särskilt försiktig med dem, så de är totalt sönderspelade. Därför var det skitkul att höra låtarna jag älskade som tioåring, och jag kunde sjunga med i förvånansvärt många texter. Men man glömmer väl aldrig sin första kärlek, vare sig det gäller musik eller damer.

(Bilden på Rille är cirka 15 år gammal, men jag hade ingen ny)

Då jag kom hem från Rille hade jag fått ett mail från Norstedts. Jag har bett förlaget om några böcker som jag ville skriva om, men de var till en början skeptiska mot bloggare. Efter att jag skickat ett mail där jag berättade lite om min blogg blev de mer medgörliga. Därför kommer de att skicka mig två böcker jag är intresserad av - Guvernörens hustru av Joseph O'Connor och Håkan Lahgers Den vassa eggen (som är en bok om Ulf Lundells skiva med samma namn).

Böckerna kommer nog den här veckan. Så snart som möjligt ska ni få veta vad jag tyckte om dem. Mest sugen är jag på Guvernörens hustru, så den recensionen kommer nog först.


Efter maten blev det en kvällspromenad längs Stångån med Köttet. Han var lite upprörd eftersom han nyss hade blivit uppringd av en telefonförsäljare. Personen i luren hade förklarat att han var ett från ett företag i Umeå, och hade frågat vad Köttet gjorde med det oreanga kuvertet som berättar om våran pension.

Min vän var redan från början irriterad eftersom han just hade tappat upp ett bad. Men han svarade ändå lugnt att han bara öppnat kuvertet och tittat på siffrorna, men sen inte gjort något mer.

Då hade telefonförsäljaren erbjudit Köttet hjälp med att placera pensionspengarna i fonder. Det tyckte inte den nattjobbande svetsaren var någon bra idé.

- Tror du jag låter nån jävel från Umeå spela tärning med min pension? sa Köttet.

Sen slängde han på luren och la sig i badet.


Det blev en ganska lång promenad längs ån, vi var ute och gick i nästan två timmar. Vädret var kanonfint, och vi såg en massa andra människor som var ute och gick eller joggade. Jag hoppas vi får många fler såna här fina sensommarkvällar, för jag ska försöka ta vara på dem innan vintern gör sitt bästa för att trycka ner oss.


Imorgon får jag äntligen pengar igen. Då ska jag betala räkningar, privatskulder och en krognota. Sen blir det väl några kassar mat och en limpa cigg. Om det blir något över till nöjen återstår att se.


Corren kallar mig ett ljus i bloggträsket

Igår skrev jag att om inget fullständigt oväntat händer så skulle den här helgen inte bli det minsta minnesvärd. Men idag hände faktiskt något överraskande som gjorde mig riktigt glad.

Stonevalley ringde imorse och sa att jag skulle köpa Corren, för det stod nämligen om min blogg i dagens tidning. Så jag kilade iväg till macken och köpte ett exemplar.

Eftersom jag blivit citerad flera gånger under rubriken Bloggcitatet, så har jag misstänkt att det är någon på Corren som gillar min blogg och läser den regelbundet. Idag fick jag det bekräftat.


På sidan två under ledaren hade Daniel Erlandsson skrivit en krönika, som faktiskt enbart handlade om min blogg. Krönikan var mycket bra skriven och väldigt positiv.

Bilden jag har på artikeln är så suddig att texten inte går att läsa, så jag skriver helt enkelt ner vad det stod.

__________



Linköpingsljus i bloggträsket


Ni har väl sett det
dagliga bloggcitatet på Linköpingssidorna? Där kan man hitta en del kul.Men man får sannerligen leta och sovra hårt för att hitta det läsvärda i bloggträsket. Det där att gå upp ur sängen och skriva "Nu gick jag upp ur sängen", äta frukost och skriva "Nu åt jag frukost" fattar jag inte. Varför tror bloggaren att någon är intresserad?

Eller är det bara en följd av något slags svårartad skrivklåda?

Desto roligare
när man hittar något riktigt bra. Det finns en kille i Linköping som bloggar om sitt liv. Han är arbetslös, söker jobb, tampas med myndigheter, går - när pengar finns - på krogen, promenerar, filosoferar och träffar vänner med namn som Köttet, Mästaren, Hjärta och Den Hemlige Brodern. Resonerar om politik och samhälle. Recenserar böcker. Skriver om musik. Och bredvid går hjältarna Bob Dylan, Ulf Lundell, Thåström och många andra. Det är mycket Linköping - men ur ett perspektiv som vanliga media sällan har.

Han står alltid på de illa seddas sida.

Vid sidan om bloggen
skriver han skönlitterärt och jag hoppas att något förlag nappar snart.

Han heter Olof Berg, finns på olofberg.blogg.se. Mottot till bloggen är lånat från Bob Dylan: To live outside the law you must be honest.


 

__________



Jag tycker faktiskt att sammanfattningen om vad min blogg handlar om är klockren. Speciellt stolt är jag över meningen Han står alltid på de illa seddas sida.


Det är jätteroligt att Corren uppmärksammar mig på det här sättet, och även önskar att jag ska få mina böcker utgivna. Dessutom är det kanonbra reklam för mig, och jag hoppas att jag får en massa nya läsare tack vare det här.


Idag fick jag reda på att fortsättningen på Joseph O'Connors Havets stjärna kommer på svenska snart. Den heter Guvernörens hustru och släpps på Norstedts i september.

Joseph O'Connor är storebror till ingen mindre än Sinead O'Connor, och Guvernörens dotter är hans sjätte roman. Jag har följt den irländske författaren ända sedan han debuterade med Cowboys och indier i början av nittiotalet. Alla hans böcker har varit bra, men det var med Havets stjärna som han visade vilken otroligt talangfull författare han är.


Boken kan beskrivas som en slags irländsk version av Vilhelm Mobergs Utvandrarna och utspelar sig på ett emigrantskepp från Cork till New York 1847. Men O'Connor är mer berättartekniskt komplicerad än Moberg. Förutom intrigerna som utspelar sig på skeppet får vi genom ett antal tillbakablickar, brev till och från emigrigranterna, tidningsartiklar och rättegångsprotokoll, läsa oerhört gripande historier om hur både första- och tredjeklasspassagerarna levde hemma på Irland under den stora svälten.

Precis som Moberg har O'Connor gjort ett gigantiskt researcharbete, och Havets stjärna är en historisk roman som kombinerar knivskarp socialrealism med härliga skrönor. Den förtjänar att läsas av flera generationer framöver.

Guvernörens hustru
utspelar sig i USA vid slutet av amerikanska inbördeskriget. Det är en fristående fortsättning där en av huvudpersonerna är barn till två av passagerarna på Havets stjärna, och boken handlar om livet för första och andra generationens irländska invandrare i det nya landet.

Jag ska försöka ge er en recension av Guvernörens hustru så fort jag kan. Men innan dess så måste ni bara läsa Havets stjärna.


Början på en helt vanlig helg

En person som kallar sig Tobias Lindgren har varit inne och kommenterat i min blogg. När jag googlade på namnet upptäckte jag att det är ett namn som dyker upp och kommenterar hos alla bloggare som kritiserar Sverigedemokraterna. Vissa påstår att Tobias Lindgren inte existerar, utan att det är ett namn som används av personal på SD:s particentral i Lund.

Den så kallade Tobias gillar inte att jag nämner Sverigedemokraterna i samband med högerextremism och fascism. Dessutom påstår han (partiet) att jag "tycks försvara AFA på något sätt".

Om jag ville så skulle jag kunna berätta att jag har skrivit en positiv recension av en bok som delvis handlar om AFA, att det är romanen jag berömmer. Men det tänker jag inte göra av olika anledningar.

Dels tror jag inte att SD:s partiledning förstår skillnaden, och om jag ska vara ärlig så bryr jag mig faktiskt inte. Att Sverigedemokraterna finner anledning att besöka min blogg och kritisera det jag skriver tar jag nämligen som en stor komplimang. Den dagen falukorvsfascisterna finner något positivt i mina texter, det är då jag blir förolämpad och jävligt orolig.


Köttet kom förbi strax innan tolv idag och vi tog som vanligt en promenad längs ån. Han hade bestämt träff med Ronny vid Filbyterstatyn, och när vi stod där så dök även LG och Stefan upp.

Vi gick upp till Hamlet där Stefan och LG käkade lunch, Ronny och jag drack kaffe, och Köttet inledde ett passionerat förhållande med några stora starköl.

TV:n på Hamlet hade extremt dålig mottagning, och det gick knappt att se någonting på grund av all snö i rutan. Så när det var dags för längdhoppsfinalen gick vi allihop hem till Ronny.

Jag och Köttet fick varsin öl av Ronny, och sen tittade vi på en längdhoppsfinal som inte var alls spännande eftersom det tidigt kändes som att Carolina Klüft var chanslös. Vi roade oss istället med att diskutera vem av finalisterna som var snyggast. Det var snart väldigt tydligt att den kampen stod mellan en tjej från Jamaica och en nigeriansk längdhopperska. Jag röstade på Jamiacanskan, Köttet och Stefan lade ner sina röster, men både Ronny och LG valde 19åringen från Nigeria.

Så Blessing Akagbare har inte bara en bronsmedalj att glädjas åt idag. Hon kan även skryta med att fem killar i Linköping röstade fram henne som den finaste tjejen i längdhoppsfinalen.


Stefan A och jag gjorde sällskap hem på eftermiddagen. När jag kom hem så lagade jag till en stor köttfärssås som ska räcka till middagsmat i de fyra nästkommande dagarna då jag kommer att vara luspank. Jag får inte pengar förrän på tisdag, så den här helgen kommer det inte att bli några backanaler.

Nu har jag ätit, tittat på TV och surfat, och skriver jag det här. Jag väntar på att Flight of the concordes ska börja vid halv tio. Om inte något fullständigt oväntat händer så är jag tyvärr säker på att den här fredagskvällen inte kommer att bli det minsta minnesvärd. Med högsta sannoliket kommer det även att gälla lördagskvällen. Men så är livet ibland.


Tänkvärd bok om AFA och nittiotalets vänster

Det är sommarnatt i Göteborg och fem tonårstjejer är på väg hem från stan. Då dyker fyra berusade killar upp som tydligen stör sig på deras klädsel, för de börjar skrika ord som anarkistfittor, horor och hävdar att tjejerna ska få sig en rejäl omgång. När en av de fulla killarna slänger en flaska mot dem förstår tjejerna att det är allvar, att de måste göra något.

De går upp i en skogsdunge och hämtar grenar, staketpinnar och stenar. Sen vänder de tillbaka mot sina antagonister. Grabbarna blir så förvånade att de står blick stilla på gatan som paralyserade.

En av tonårstjejerna slår helt enkelt till den största grabben med sitt tillhygge. Gruppens ledare viker sig och faller ihop. Hans kompisar försöker inte försvara honom, utan flyr därifrån.

Tjejerna fortsätter sin promenad hemåt.


Scenen är hämtad från romanen Deltagänget av Salka Sandén. Boken är en utvecklingsroman om en tjej som inte ville låta sig hunsas av någon. Som i exemplet ovan så valde huvudpersonen i boken att inte fly och bjuda sina motståndare på nöjet att förnedra och skrämma henne. Inte heller satte sig hon och hennes kamrater på marken och sjöng We shall overcome, för att på så sätt visa sig moraliskt överlägsen sin fiende då han slog dem sönder och samman.

Hon och hennes kamrater valde att försvara sig, och i vissa fall kunde självförsvaret innebära att slå första slaget.

Deltagänget utspelar sig från 1988 och fram till en bit in på 2000-talet, bland den radikala vänstern. Det börjar med husockupationer och fortsätter med motdemonstrationer 30e november. Bildandet av AFA (AntiFascistisk Aktion) och beslutet att sabotera Sverigedemokraternas valturné leder till ständiga konfrontationer med högerextremister och polisen, och i slutet av boken hamnar vi i kravallerna i Göteborg under EU-toppmötet 2001.

I tisdags skrev jag att jag var lite skeptisk till boken, för jag var rädd att Sandén fått den utgiven på grund av det spektakulära ämnet och inte för sina författartalanger. Jag var också lite orolig att boken skulle vara en politisk propagandaskrift, vilket oftast är oerhört tråkigt. Där hade jag fullständigt fel.

Sandén har inte skrivit en helt självbiografisk bok, utan skapat en spännande och medryckande roman baserad på hennes erfarenheter. Jag tycker inte att hon romantiserar AFA på något sätt. Visserligen innehåller boken en del vänsterradikal retorik, men om man skriver en sån här roman så måste författaren ta sig rätt att förklara för läsaren hur karaktärerna resonerar.

Istället får jag intrycket av att Sandén berättar på ett ärligt och realistiskt sätt vad det är för mekanismer som styr vid ett upplopp eller ett försök att köra ut nazister från Hultsfredsfestivalen, och varför personerna överhuvudtaget satt sig i den situationen. Hon berättar om kickarna och gemenskapen det ger, men också om skräcken, tveksamheten och tvivlet efteråt. Att moralisera och dra slutsatser av det som hände lämnar hon över till läsaren själv.

Deltagänget
handlar om kamratskap och hur en grupp kan bli extra sammansvetsad då de upplever extrema situationer tillsammans. Salka Sandén är förvånansvärt uppriktig då hon förklarar sina karaktärers motiv till sina handlingar. Som i det här stycket:
Det viktigaste måste vara kamrater. Den gemenskap som skapas under kollektiva upplevelser av våld är ojämförlig. (...) Jag skulle inte dö för mina åsikter. Men för mina kamrater skulle jag dö...

Våldet är ständigt närvarande i hela boken och det är det intrycket som stannade kvar hos mig när jag lade den ifrån mig. Att ett antal ungdomar till en början ville förändra världen till det bättre och förhindra att fascismen bredde ut sig i Sverige, men att det slutade i en situation där kampen dominerar hela livet och våldet kan blossa upp precis när som helst. Huvudpersonen blir brutalt misshandlad av snuten vid ett av Sverigedemokraternas möten. Men också i sitt vardagsliv är vänsteraktivisterna hela tiden rädda för att bli attackerade av skinnskallar - på krogen, på spårvagnen och i sina hem. De utsätts för ständiga polisförhör, de sitter häktade och döms till fängelsestraff.


Salka Sandén skriver i förordet att vi får använda historien om Deltagänget som vi har lust, men att hennes egen främsta ambition var att berätta en bra skröna. Det har hon lyckats utmärkt med, men en annan behållning av boken är att det är ett mycket intressant tidsdokument om nittiotalet. Dels för att se hur vänsterrörelsen och hela samhället utvecklades under det förra decenniet. Men också för att flera av händelserna som beskrivs i Deltagänget blev mycket uppmärksammade i media, och det är fascinerande att läsa en betraktelse inifrån stridens hetta.

Ett annat användningsområde är att den kan vara tänkvärd för alla de som funderar över vad fan vi ska göra åt att Nationalsocialistisk Front håller regelbundna möten på Stora torget i Linköping.

Nu blev det en väldigt lång text om en bok som faktiskt kom ut för över ett år sen. Men mitt vardagsliv har varit väldigt intetsägande de senaste dagarna, och mina funderingar över den här boken är det intressantaste som hänt.


Letar böcker och blir återigen citerad i Corren

I över en vecka nu så har jag känt att starkt sug efter en bok att läsa. Men suget är inte av den sorten att jag läser vad som helst, snarare känner jag mig just nu väldigt kräsen och jag är på jakt efter en riktigt bra bok. Därför har jag varit på bibblan flera gånger utan att hitta något som jag blir intresserad av, och jag har dessutom avfärdat flera lästips från vänner och bekanta.

I morse lyssnade jag på P3 populär, och där intervjuades en tjej från sajten bokhora. Så jag gick in på sajten som drivs av fem bokslukande tjejer för att se om de tipsade om något som verkade intressant för min speciella smak. Den översta rubriken drog direkt till sig mitt intresse och löd "Ny Auster på ingång!".

Den amerikanske författaren Paul Auster släpper tydligen en ny roman vilken dag som helst nu. Boken heter Man in the dark.

Paul Auster är en av de författare som jag läser precis allt av, och flera av hans böcker har varit otroligt bra. Så jag surfade in på Linköpings stadsbibliotek och reserverade Man in the dark omedelbart. Äntligen har jag en bok att verkligen se fram emot.


En timme senare gick jag ner på stan för att besöka biblioteket In Real Life, som det så vackert heter. Det enda jag hittade som tilldrog sig mitt intresse var Deltagänget av Salka Sandén. Boken är en självbiografisk roman av en anarkistjej, och ska bland annat handla om AFA och Göteborgskravallerna.

Ämnet finner jag högintressant, men jag är ändå alltid lite misstänksam mot självbiografiska böcker om spektakulära ämnen. Jag är alltid lite orolig att författaren fått förlaget att nappa - inte på grund av sina talanger som författare, utan för att han eller hon kan berätta något som kommer att skapa rubriker i tidningarna.

Nåväl. Jag ska läsa några kapitel ikväll för att se hur det verkar.


Efter att jag varit på biblioteket fikade jag med Björna på Mocca. Då vi satt och snackade skit öve en kopp kaffe, ringde min morsa och berättade att jag min blogg blivit citerad i Corren ännu en gång.

Corren publicerar då och då citat från Östgötska bloggar. Den här gången hade de ett utdrag ur inlägget Förneka inte min existens från i fredags.

Texten handlar om arbetarkultur och citatet löd: Om vi ska ha någon slags självrespekt måste vi våga skriva och sjunga om de arbetslösa och de sjukskrivna. Vi måste sätta upp pjäser och skriva romaner om vanliga knegare, men också om missbrukare och utslagna.

Just det inlägget skapade en mindre debatt på min blogg, och det var kul att även Corren tyckte det var värt att uppmärksammas.


För övrigt hade Aftonbladet en artikel idag på kultursidorna, som delvis berörde samma saker jag skrev om i fredags. Artikeln var mycket bra och handlade om skillnaden mellan så kallad hög- och lågkultur.

Så här skrev Stefan Ingvarsson i dagens Aftonblad: Det har aldrig funnits någon naturlig förklaring till varför Hjalmar Bergman eller La Traviata är högkultur medan Pet Shop Boys - eller för den skull Gossip Girl - är något annat. (...) denna distinktion är kopplad till hierarkier och maktförhållanden i samhället ...

Själv skulle jag inte använt just dessa exempel. Men jag håller fullständigt med om att faktumet att viss kultur anses finare än annan, till största del beror på vilken samhällsklass som dominerar kulturdebatten.


Förneka inte min existens

Var ska du gå när klockan är fem
och alla med jobb går hem?
Jo, vi går upp på sociala
Sen går vi ner på systemet


Florence Valentin

Dricker kaffe och lyssnar på Florence Valentin. Jag måste säga att jag diggar stenhårt. Vissa av mina läsare från den så kallade intellektuella medelklassen kanske vill påstå att Florence romantiserar något som egentligen inte är så bra. En kille har faktiskt kommenterat i min blogg och sagt att jag slösar bort mitt liv med att sitta på Hamlet. Jag kan hålla med om att det inte är en bra livsstil att gå direkt från socialen till systembolaget, men jag gillar Florence Valentins texter även om de ibland kan vara lite pubertala och romantiserar utanförskap.

Det här är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat överhuvudtaget. Jag anser att man måste kunna skriva om människor som har en destruktiv livsstil, utan att det för den skull uppfattas som att man romantiserar. Jag menar, det finns folk som är arbetslösa, som sitter och krökar var och varannan dag, och i vissa människors ögon slösar bort sina liv. Men ska man förtiga deras existens?

Jag tycker fortfarande att Ulf Lundells Jack är en äv världens bästa romaner, men jag kommer aldrig att propagera för att vi alla borde sitta i en park och röka brass. Charles Bukowski skrev några av de mest underhållande och intelligenta novellerna i litteraturhistorien, men jag vet mycket väl att han var tungt alkoholiserad och antagligen totalt omöjlig att umgås med. Nittiotalets bästa roman hette Trainspotting, och att heroin är en fullständigt livsförnekande drog hör faktiskt inte till saken.


Ibland får jag känslan att folk avfärdar mig som flummare eller drogromantiker om jag säger att jag gillar Velvet underground, eller att jag läser Irvine Welsh. Människor som endast läser Lisa Marklund och lyssnar på Gyllene Tider försöker förringa den kultur som jag tycker om.

Att det anses finare att se en pjäs om medelklassens neuroser, än att titta på filmen Trainspotting tycker jag är en samhällsfarlig tanke som dessutom är ett symptom på klasshat.

Statarsystemet är för länge sedan avskaffat och vi behöver inte längre utvandra till Amerika för att undgå svält. Därför måste dagens arbetarkultur handla om alla de som bor i förorterna och deras barn som hänger i centrumet. Om vi ska ha någon slags självrespekt måste vi våga skriva och sjunga om de arbetslösa och de sjukskrivna. Vi måste sätta upp pjäser och skriva romaner om vanliga knegare, men också om missbrukare och utslagna.

Det kommar alltid att finnas alkoholister. En del av dem sitter på parkbänkar, andra jobbar i veckorna och slår sin fru på helgerna, och vissa av dem skriver lysande prosa. Det finns arbetslösa ungdomar som sitter hemma hela dagarna och röker brass och spelar dataspel. Oavsett vilken lagstiftning vi har kommer det alltid att finnas tunga narkomaner i vårt samhälle, vars liv cirkulerar runt att skaffa amfetamin eller heroin.

Att folk ser ner på filmer, böcker och pjäser som handlar om dessa människor är inte bara ett utslag av snobbism. Det är en mer eller mindre medveten strategi för att förtiga och förneka en hel samhällsklass.


Dilsa Demirbag påstod i en artikel på Expressen kultursidor att många pratar om arbetarklassen idag, men att ingen verkar veta riktigt var den finns. I vissa länder är det ett brott att förneka förintelsen, men det är tydligen helt okej att påstå i en av Sveriges största tidningar att jag och mina vänner inte existerar.

När Demirbag inte förnekar arbetarklassen existens, så väljer hon istället att framställa hela den samhällsgruppen som rasistisk och inskränkt. Som exempel citerar hon Åsa Linderborgs pappa i romanen Mig äger ingen där han kallar någon för "Skojude", och hon påstår att alla som någonsin skrikit Svartskalle efter henne är från arbetarklassen.

Återigen ser man det här klasshatet och försöket att förringa en roman bara för att den utspelar sig bland arbetare. Dilsa påstår att Linderborg romantiserar arbetarklassen, när Åsa i själva verket varit modig nog att skriva vad hennes pappa faktiskt sa. Jag tror att Dilsa Demirbag retade sig på att en bok om en alkoholiserad härdarmästare blev en succé häromåret. Därför har hon läst boken med lupp för att hitta en enda mening som hon kan klaga på.

Det jag vill säga till Dilsa är att medelklassen är minst lika rasistisk som arbetarklassen, men att de intellektuella formulerar sig på ett sätt som är mer politiskt korrekt. Överklassen röstar inte på Sverigedemokraterna, de lägger sin röst på Folkpartiet och lobbar för att det partiet ska anta hårdare asyllagar och skrika om svenskaprov. Det är medel- och överklassen som har makt i samhället, och kan praktisera sin främlingsfientlighet. Om Dilsa inte får ett jobb på grund av att hennes efternamn låter utländskt, så kan jag lova att det inte är en svetsare som tar det beslutet.


Grattis Hjärta!

Till att börja med vill jag passa på att gratulera min gamle kamrat Hjärta. Klockan två på eftermiddagen igår tittade en liten tjej på fyra kilo ut i världen, och det första hon fick höra i sitt jordeliv var Van Morrisons Tupelo Honey. Hjärtas dotter går just nu under arbetsnamnet Selma, men jag vet faktiskt inte om hon är namngiven efter nobelpristagaren Lagerlöf eller Lilla Fridolfs fru.

Nästa vecka kommer förmodligen även Stonevalley att föröka sig. Det innebär att det snart är bara jag kvar av det gamla polargänget som inte har barn. Förutom mig är de enda jag kan komma på Rille Röj och Bocka.


Nuförtiden så får både samkönade par och ensamstående adoptera, och det tycker jag är jättebra. Men jag funderar på om denna rättighet även gäller tre killar som inte bor ihop. Både Rille och Bocka har fast jobb och ordnad ekonomi, och alla tre bor vi inom tio minuters gångväg från varandra. Eftersom det bara är vi kvar som är barnlösa skulle vi kunna adoptera en unge tillsammans, och ha tredelad vårdnad. Det skulle vara en rätt bra tillvaro att vara farsa i en vecka, och sen leva ungkarlsliv i två.

Fast det finns en del saker som kan bli ett problem. Jag har vissa krav som jag inte tänker rucka på, och jag vet inte om det är praktiskt genomförbart att gå in på en adoptionsbyrå och säga att man bara är intresserad av rödhåriga barn. Och om det går, så är det inte säkert att Rille och Bocka har samma önskemål som jag.


När jag tänker efter så funkar nog inte den här idén. Om jag ska ha barn får jag nog försöka reproducera mig på det gamla vanliga viset.


Apropå föräldrar och barn så är en av de bloggar jag läser regelbundet författaren
Bodil Malmstens blogg.

Jag vet inte riktigt varför, men jag kände en märklig dragning till Bodil Malmsten redan första gången jag såg henne på tv. Då var jag cirka femton år och hade ännu inte läst en rad av vad hon skrivit. Eftersom Bodil är 30 år äldre än mig så var det ingen sexuell dragning, utan jag kände en stark vilja att bara få lära känna henne.

Nu tjugo år senare senare har jag läst flera av hennes böcker, jag har läst hört och sett ett otal intervjuer med henne, en gång var jag på en av hennes poesiuppläsningar och jag följer hennes blogg. Ju mer jag får veta om Bodil Malmsten, desto mer sympatisk tycker jag att hon är.


Hon är författare. Till yrket, i själ och hjärta.

Hon älskar Bob Dylan, och har på sistone fått honom på hjärnan.

Hon har gillat Tom Waits i många år.
Hon har översatt Waits låtar för att Totta Näslund skulle sjunga in dem på skiva. Ett projekt som till min outgrundliga sorg gick i stöpet.

Hon är rödhårig.

När hon inte har något att göra så tittar hon på konsertfilmen The Last Waltz med The Band.


Jag tror att det finns en anledning till att jag så spontant tyckte om den norrländska författarinnan för många år sen.
Bodil Malmsten kan ha varit min morsa i ett tidigare liv.


Åttiotalshårdrock och Valerie Solanas

När jag sett på Drömmarnas tid igår var klockan nio, och det var inget jag ville se på TV förrän reprisen av Carnivale vid kvart i tolv. Så jag bestämde mig för att lyssna lite på radio och spela poker.

Det var ett smart drag, för Sveriges radio erbjöd ett par högklassiga program de närmaste två timmarna. Först drog jag på Klassisk Jazz på P2. Av anledningar jag förklarat i ett tidigare inlägg, så tycker jag att jazz är perfekt musik när man spelar poker. Jag är ingen jazzpurist och vill inte påstå att jag är alls kunnig i ämnet, men jag lyssnar helst på lite äldre jazz och stora artister som Louis Armstrong och Duke Ellington. Så jag blev mycket nöjd när det visade sig att P2 sände en repris av ett av Leif "Smoke Rings" Anderssons klassiska program från 1968.

När jag hade spelat en timme så var jag fortfarande med i matchen och bytte till P4. Där var det hårdrocksprogrammet Dist. Till min stora glädje var det ett tema-avsnitt om hårdrocksåret 1982.

Det var en nostalgitripp av sällan skådat slag. Mellan pokerhänderna roade jag mig med att försöka gissa låtarna så snabbt som möjligt. De flesta tog jag på under 30 sekunder, men det var inte så konstigt. Programmets låtlista lät nämligen som de stulit den direkt från vad som rullade på skivtallriken i mitt och storebrorsans rum någon gång 1983-84. Det var bland annat Iron Maiden - Run to the hills, Judas Priest Another thing coming, Scorpions - Dynamite, Ozzy - Crazy Train, Accept - Fast as a shark och Mötley Crue - To fast for love.

Med den musiken i bakgrunden spelade jag lysande poker, och jag lyckades sno åt mig en andraplats efter att ha haft en kraftig otur heads up.

I framtiden kommer jag att spela poker och lyssna på radio varje söndag efter Drömmarnas tid.


Idag vaknade jag ovanligt tidigt och gick upp redan klockan åtta. Det enda som står på schemat är att jag måste gå till arbetsförmedlingen och lämna in en blankett. När jag ändå är på stan så passar jag nog på att gå till biblioteket. Jag behöver nämligen något nytt att läsa, eftersom jag igår blev klar med Drömfakulteten av Sara Stridsberg.

Det var två år sen Drömfakulteten kom, så jag tänker inte ge er någon uttömmande recension. Men boken är en fiktiv historia som är fritt berättad utifrån radikalfeministen Valerie Solanas liv. Hon var författare, narkoman och tidvis prostituerad. Eftersom Solana hade erfarenheter som hora, och dessutom hade blivit sexuellt utnyttjad av sin far, hade hon sett de absolut lägsta och sämsta sidorna som män kan visa. Det resulterade i att hon skrev det berömda SCUM-manifestet (Society for cutting up men), där personer av manligt kön beskrivs som defekta, vidriga varelser som samhället skulle klara sig bättre utan.

Senare försökte Valerie Solanas mörda konstnären Andy Warhol. De sista åren av sitt liv tillbringade hon som hemlös och prostituerad, de perioder hon inte var inspärrad på mentalsjukhus. Ni kanske tycker att den här kvinnan verkar vara en riktig galning som inte är värd att ta på allvar, men efter att ha läst både manifestet och Drömfakulteten så kan jag försäkra er om att Valerie Solanas var både hyperintelligent och otroligt bildad.


Både Solanas manifest (som jag plöjde en ovanligt lugn natt när jag jobbade som Croupier, tack för lånet Mårten) och Drömfakulteten var mycket fascinerande och intressant läsning, och jag rekommenderar faktiskt killar att läsa de här böckerna. Jag håller inte med om Solanas åsikter det minsta (då skulle jag omedelbart ta livet av mig, eller försöka mig på en självkastrering), men hennes resonemang har faktiskt vissa poänger i sin fullständiga vansinnighet. Dessutom tycker jag att det var uppfriskande att få hela sitt kön ifrågasatt.

Manifestet är ett intressant tidsdokument från radikalfeminismens barndom, och Drömfakulteten ger vissa förklaringar till - och manar till funderingar kring - vad det var som födde detta rabiata manshat.


Ni kanske tycker att följande utdrag ur SCUM-manifestet bara är stötande, men jag tycker att det är både poetiskt skrivet, underhållande och tänkvärt:

Uppfylld av dåligt samvete, skam, rädsla, osäkerhet och, om han har tur, en knappt förnimbar fysisk gestaltning av sina känslor är mannen icke desto mindre besatt av att knulla. Han kan simma över en flod av snor eller vada till näsan i spyor i en mil om han tror att det finns en vänligt inställd fitta som väntar honom.


Snart ska jag gå ner till Arbetsförmedlingen. Ha det bra så länge!


A sharp dressed man

Min begränsade ekonomi gör bland annat att jag inte köper speciellt mycket kläder. När jag är tvungen köper jag kalsoner och strumpor, och då och då gör jag lite fynd på myrorna. Jag har en del snygga kläder, men det finns inte mycket att välja på när jag ska klä mig varje dag. Till skillnad mot diktatorhustrun Imelda Marcos, som hade 508 klänningar och 1060 par skor, så blir det oftast att jag får ta på mig det som råkar vara rent.

Dessutom är det ofta svårt att få tvättstugetid där jag bor. Stundtals resulterar detta i att jag är lite sunkigt klädd de sista dagarna innan jag tvättar. Men ibland kan det bli precis tvärtom.


När jag skulle ge mig ut igår så var mina enda rena jeans totalt dyngsura, eftersom jag promenerat hem i ösregnet efter kräftfisket. Det fanns inga byxor i tvättkorgen som ens med god vilja skulle kunna kallas tolererbart smutsiga, så det enda rena jag hade att bära på underkroppen var ett par svarta kritstreckrandiga finbyxor.

Dessa brallor skulle kunna funka ihop med en rock-t-shirt, och göra att jag såg lite avslappnat cool ut. Tyvärr har det varma vädret gjort att jag bytt undertröja två gånger om dagen den senaste tiden. Det enda som fanns på den hyllan var några gamla urtvättade saker med reklam för olika läkemedel. (Det kanske ni finner en smula underligt, men jag fick en miljon såna plagg av morsan under alla år hon jobbade på apotek. Min juvel i samlingen var ett pannband som det stod "Panodil" på, som jag brukade bära när jag spelade korpfotboll.)

Det fanns ingen annan utväg än att stryka en skjorta. När jag tagit på mig brallorna och skjortan, så insåg jag att det inte alls funkade med gympaskor till den munderingen. Så jag tog på mig ett par svarta lågskor som jag fick i våras och knappt använt ännu.

Byxorna hade inga bakfickor så jag tog på mig kavajen, eftersom jag ville bära med mig nycklar, mobil, plånbok, snus och cigg.

Sist men inte minst placerade jag min hatt hjässan.


Innan jag skulle gå tittade jag mig i spegeln och fick se en kille med skinande blanka svarta lågskor, kritstreckrandiga finbyxor, en blå skjorta, kritstreckrandig svart kavaj, och en en svart Stetson på huvudet.
Det var då jag insåg att jag kanske var lite väl finklädd, för att klockan två på eftermiddagen sitta hemma hos Ronny Punk och se på OS-invigningen med en folkölsburk i näven.


Tre vuxna män på kräftfiske

Igår kväll ringde Köttet och frågade om jag ville hänga med honom och Ronny the Punkrocker och fiska kräftor. Eftersom jag alltid är på jakt efter utomhusaktiviteter så här års, var jag inte sen att haka på.

Strax efter nio gav vi oss iväg. Ingen av oss har körkort, så vi fick hänga utrustning och bete på Ronnys cykel och promenera.


           
I brist på nytagna bilder får ni se hur grabbarna i gårdagens fisketrio såg ut för 15 (jag), 20 (Köttet) respektive 30 år sen (Ronny).

Det började skymma när vi kom fram till en plats ett par kilometer utanför Linköping där vi hört att det skulle finnas mycket kräftor. Köttet - som är en riktig proletär och aldrig klagar så länge kollektivavtalet följs - fick den slemmiga och illaluktande uppgiften att kroka fast bete i burarna. Ronny och jag turades om att göra burarna i ordning och knyta fast dem.

Vi hade tio burar som vi lade ut på olika ställen längs en sträcka på cirka två kilometer. Ibland var det svårt att ta sig ner till vattenkanten på de ställen vi tyckte var lämpliga. Men vi hjälptes åt och lyckades undvika att trilla i vattnet.

När vi lagt i nästan alla burar blev både jag och Ronny sugna på något att tugga på. Så när vi hittade en tomt med några äppelträd, klev vi helt sonika in och tog för oss av frukten. Vi fick tag i några ganska små äpplen som var fortfarande var lite för sura, och några större som var riktigt goda.

Om vissa läsare tycker att äppelpallning är en suspekt sysselsättning för två killar på 35 respektive 45 år, så vill jag bara säga att det är sorgligt hur effektivt ni har lyckats förtränga ert barnasinne.


Det dröjde lite mer än en timme att lägga i alla burarna där vi ville ha dem. När vi var klara tyckte Köttet det var bäst att vänta ett par timmar innnan vi började vittja. Klockan var nästan midnatt och det hängde ett regn i luften, men temperaturen var riktigt behaglig. Vi satte oss på en bänk, öppnade varsin folköl och försökte snacka ihjäl lite tid.

Den stunden kändes som en av de där sista nätterna innan sommarlovet var slut när man var tonåring och ingen ville gå hem. Då varje sommarnatt skulle sträckas ut så länge det bara var möjligt, för snart var det höst och då skulle skolan börja igen. På den tiden kunde man sitta tre grabbar på en parkbänk en hel natt, och prata skit i skenet av en gatlykta. Man diskuterade sport, musik och tjejer, och berättade rövarhistorier för varandra.

Det var precis vad vi gjorde igår, med den lilla skillnaden att vi inte var tonåringar på sommarlov längre. Vi har alla tre varit vuxna i många år, men i grund och botten är vi fortfarande samma pojkar som vi alltid varit.

Då vi satt på parkbänken började det duggregna, och vi tittade oss omkring efter ett ställe att skydda oss. Men regnet tilltog inte speciellt mycket, så vi satt kvar på bänken till det var dags att vittja.


När vi var på väg till den första buren så försökte vi gissa hur många kräftor den skulle innehålla. Ronny var pessimistisk och trodde att den var tom, jag gissade på sex, och Köttet -som alltid tror att fiskelyckan lurar runt hörnet - chansade på hela 15 saftiga kräftor.

När vi fick upp buren ur vattnet visade sig att det blev delad pott mellan Ronny och mig. Buren innehåll tre kräftor av klart godkänd storlek.

De följande fyra burarna gav liknande eller sämre resultat, och när vi var på väg till den femte buren så hade vi fått tio stycken kräftor. I det läget började vi spekulera i om vi överhuvudtaget skulle få ihop tjugo kräftor, och om det i så fall skulle räcka till Köttet, hans fru, och deras dotter.

Den sjätte buren innehöll så mycket mer än de tidigare, att vi kände oss tvungna att hälla ut fångsten på asfalten så att vi kunde räkna kräftorna innan vi slängde i dem i påsarna. Vi lyckades på en bur dubbla vår fångst, då vi räknade till tio kräftor.

Nästa bur var minst dubbelt så full som den förra. Den gången brydde vi inte oss om att räkna, utan vände bara burens öppning mot påsen och skakade.

Den åttonde buren var totalt proppfull och måste ha innehållit minst 40 kräftor. På de två sista var vi inte riktigt lika lyckosamma, men båda två innehöll en klart godkänd fångst.


När vi var klara klockan två på natten tilltog regnet och blev ett ösregn. Men det bekymrade oss inte längre, för vi var så glada över vår fiskelycka. Vi hade en stor plastkasse som var så proppfull med kräftor att vi nästan inte kunde knyta ihop den. Jag kände på vikten, och konstaterade att den var nästan så tung som två sexpack. Så jag gissar på att vi fick ungefär fem kilo kräftor.

Köttet berättade idag att han hade tömt hela påsen i badkaret när han kom hem, och att hela botten hade blivit täckt av kräftor. Vilket hade gjort hans treåriga dotter mycket fascinerad, då hon fick se det i morse.


På vägen hem var vi på gott humör i ösregnet och snackade lyckligt om hur nöjda vi var över att vi fått idén till kräftfiske. Vi var alla tre överens om att vi hade haft det mycket roligare än om vi hade suttit på stampuben som vanligt. Någon av oss började räkna på hur mycket pengar vi skulle ha bränt i så fall. Det var då Ronny sa vi lika gärna kunde skita i krogen hela helgen, det var bättre att vi fiskade kräftor.

Jag är väldigt pank efter somarens upptåg och letar alltid efter billiga nöjen. Köttet kände att det kunde vara skönt att ta det lugnt den sista helgen innan hans semester är slut, så att han kunde vara pigg och fräsch den första veckan på jobbet.

Kräftfiske var i allas ögon ett bättre alternativ än krogen, så om ett par timmar bär det iväg igen. Nu vet vi vart vi ska lägga i burarna, och ikväll kanske vår fiskelycka blir ännu större.


Statistik och en hälsning till Östgötapolisen

I början av april hittade jag ett ställe på nätet där man kunde registrera sin blogg, och därefter få regelbunden statistik om sina läsare. Innan dess visste jag bara hur många olika besökare jag hade varje dag, och hur många sidvisningar.

Sen jag registrerade mig på google analytics så vet jag mycket mer än så om er, kära läsare. Jag kan bland annat ta reda på vart ni bor, hur ni har hittar till min sida, hur länge ni brukar läsa i min blogg, och om ni är nytillkommna eller regelbundna besökare. Det är inte något FRA-liknande instrument jag har, så jag kan lugna er med att säga att så länge ni inte kommenterar så vet jag inte er identitet.

Men jag kan ändå ge er lite statistik, som ger en bild av vilka mina läsare är.



Under de fyra månader jag har haft google analytics så har jag faktiskt haft besökare från 18 olika länder. Föga förvånande så är de flesta från Sverige och Norge. Vissa länder har bara en enstaka träff, och det kan vara besökare som hamnat på min blogg av misstag, inte förstår svenska, och därför aldrig återkommer. Men jag kan se att jag har regelbundna läsare i Belgien, USA, Finland, Luxemburg och Australien.

Med största säkerhet är de personerna svenskar som är bosatta utomlands, men det känns ändå roligt att min blogg läses över hela jordklotet.

I Sverige kommer mina läsare från hela 181 olika kommuner från Ystad till Haparanda. De flesta av er är Stockholmare, tvåa kommer min hemstad Linköping, följt av Norrköping, Göteborg och Malmö.

Det vanligaste sättet att komma till min blogg är det direkta sättet att skriva in adressen i browsern, eller ha min blogg bland sina favoriter. Ett annat vanligt sätt är genom googlesökningar, där många söker på Olof Berg. Alltså är det flera av er som aldrig lägger min adress på minnet, utan söker på mitt namn varje gång.

Andra kommer via länkar på facebook, genom andra bloggare jag är bekant med, eller från olika diskussionsforum där jag berättat om min blogg.


Jag vet inte om ni läsare tycker att allt det här var intressant att få veta. Men genom att analytics sammanför flera av dessa statistiska uppgifter har jag upptäckt något mycket fascinerande.

Under min bild uppe i högra hörnet finns en liten ruta där man kan skriva in ett ord, och då göra en slags googlesökning som bara ger träffar i min blogg. Till exempel kan man skriva "Bob Dylan", och då hitta alla de inlägg där jag skrivit om världens största rockpoet.

Det jag har upptäckt är att en eller flera personer från en och samma dator i Norrköping, otroligt ofta brukar gå in på min blogg och söka på ordet "droger". Detta har pågått i minst fyra månader och händer mer än varannan dag - ibland är det flera dagar i sträck, och ibland är det ett uppehåll på högst tre dagar.



Jag vet inte vad jag ska tro om det här. Den enda förklaring jag kan komma på är att det finns en polis i Norrköping, som har till arbetsuppgift att gå igenom östgötska bloggar för att se om någon skriver om illegala substanser. Den stackars snuten, vars arbete jag aldrig skulle vilja ha, verkar tycka att jag är en skum figur. Annars skulle han väl inte göra denna sökning så otroligt ofta på just min sida.

Är verkligen östgötapolisen så otroligt naiva att de tror att folk som säljer droger, är så jävla dumma att de skriver det helt öppet i en blogg? Jag menar, om jag vore kriminell så skulle jag inte skriva om mitt liv på nätet, och dessutom lämna ut mitt namn och visa ett foto på mitt ansikte.


Jag har full förståelse för att det finns snutar som spanar efter kriminella aktiviteter på nätet. Men de får väl för helvete vara lite mer kreativa än att göra en googlesökning på ordet droger.