En liten julhälsning

Jag har svårt att ta till mig faktumet att det är julafton imorgon. Under mitt julfirande kommer det endast att vara tre personer - den yngsta är Den Hemlige Brodern som är 30 år. Den totala frånvaron av barn gör att vi inte kommer att ha någon tomte, det blir inget julklappsutbyte överhuvudtaget och jag betvivlar att vi vill se Kalle Anka klockan tre. Efter 35 år i jämmerdalen har jag faktiskt till och med tröttnat på Karl-Bertil, men om jag får i mig lite glögg så blir jag nog tillräckligt sentimental för att se Tage Danielssons vackra gamla saga.

Tåget till Västervik där Old Mother bor går om några timmar, och för att komma i någon som helst julstämning så lyssnar jag nu på Theme time radio hours (radioprogrammet där Bob Dylan spelar gamla låtar ur sin privata skivsamling) julspecial. Det är tredje året i rad som jag lyssnar på det programmet dagarna innan jul, och det kommer nog att bli den enda jultradition jag håller mig till de närmaste åren.

Julprogrammet är två timmar långt och innehåller en hel del intressanta och lite annorlunda ,framförallt äldre julsånger. Så om ni är trötta på de vanliga julskivorna och istället vill höra lite blues, jazz, country ocg reggae med jultema och dessutom höra vad Dylan har att säga om Rudolf med röda mulen och ursprunget till andra julsånger, ge er sina privata recept på mat och dryck som passar den kommande storhelgen och läsa dikten T´was the night before christmas, så kan ni ladda ner programmet här:

Theme time radio hour Christmas Första halvan

Theme time radio hour Christmas Andra halvan


Jag och Den Hemlige kommer fram till Ostkustens pärla ungefär klockan fyra. Det första vi kommer att göra då vi går av tåget är att styra våra steg mot bolaget för att handla glögg och bärs. Vi har diskuterat lite och det blir nog ingen julsnaps i år, så det vi ska handla antar jag är glögg och bärs. Jag hoppas att köerna inte är alltför långa.


Så här sa Bob Dylan just i radioprogrammet jag lyssnar på:


"Some people don´t have the spirit of christmas. They think it´s all about gift giving. To be more honest, a lot of them think it is about gift getting. Christmas is not about running around the stores, spending money and try to buy peoples love and affection."


Bob har som vanligt rätt. Julen handlar inte om att ge och få presenter. Den här helgen firar vi för att minnas att en mycket speciell persons födelse. (Antagligen föddes han inte den 25e december, men julen handlar faktiskt i grund och botten om honom.)

Vare sig man tror att Jesus var Messias och Guds son eller inte, så sa han en del saker som var bland det vackraste och mest tänkvärda som någon människa sagt.

De kommande dagarna tycker jag ni ska begrunda följande:


Låt den utan synd kasta första stenen


Egentligen är det inte något som man bara bör fundera över i juletid. Det är ett motto som vi borde leva efter alla dagar på året. Det finns alldeles för många som är alldeles för ivriga med att döma, bespotta och förakta andra människor. Låt oss vara större än så.


Det får bli slutklämmen på min julblogg.


God jul, kära läsare!

Vi hörs igen nån gång i mellandagarna.


It´s a lonely saturday night

Om mindre än 30 timmar får jag lön igen. Jag har inte lånat en krona äv någon den här månaden. Det finns käk så jag klarar mig flera dagar och jag har även snus och cigg som helt klart räcker längre än till på måndag. Just nu sitter jag och dricker en folköl och skriver det här, och jag har några bira till att släcka törsten med denna lördag.

Och det konstigaste av allt: Jag har pengar både i plånboken och på kontot. Inte så att jag är rikstät, men jag skulle helt klart ha råd att tumla runt på krogen ikväll.

Men det tänker jag inte göra. Jag är helt nöjd med att sitta hemma ikväll och ännu nöjdare över att jag har stålar kvar när löningen är på väg. Så har dags i månaden brukar jag knappt ha cigg och mat och dessutom redan ha lånat minst en femhundring av någon.

Den här situationen har jag inte befunnit mig i på många år. Det är en förvirrande men skön känsla.


Rev av ett riktigt hästpass igår. Först började jag klockan nio på morgonen och hjälpte Indianen att ta emot och sortera öl och läsk på Cloetta center. När jag slutade där så var det ingen idé att gå hem, utan jag satt på The Champs en timme och snackade med några kompisar tills det var dags att gå upp till Konsert & Kongress för att stämpla in som diskare.

Jag slutade vid elva på kvällen, fjorton timmar efter att jag börjat jobba den dagen. Då var jag inte så trött, men när jag kom hem och satte mig i soffan kändes det som att jag aldrig ville resa mig igen. Snackade lite med Sad Eyed i telefon, och när vi sagt gonatt tappade jag upp ett bad. Sen låg jag i det varma vattnet och drack iskall mellanöl en stund.


Jag älskar att dricka alkohol i badet. Det är trevligt att göra det ensam, men då brukar jag bli rastlös efter en enda bärs och gå upp och göra något annat. Men om jag har sällskap kan jag stanna nästan hur lång tid som helst i mitt badkar. För några veckor sedan tillbringade jag en hel lördagsförmiddag i badet. Det gick åt ett antal folköl, vi hann lyssna igenom flera plattor och var upprepade gånger tvungna att tappa i nytt vatten eftersom det gamla hade blivit kallt, innan vi till slut gick upp. Inte för att vi tröttnade egentligen, men vi hade väl nåt annat vi måste göra den dagen också.

Jag kräver inte mycket av livet. Ge mig ett varmt bad, sätt på lite sjyst musik, förse mig med lite öl eller vin och en trevlig tjej som sällskap, och jag blir lika tillgiven, slö och belåten som en gammal hund. I det läget glömmer jag alla bekymmer och skulle kunna helt ignorera att tredje världskriget drar igång och bomberna rasar utanför.


Efter badet bäddade jag ner mig i soffan och somnade framför en halvdålig film.


Idag gick jag ner på stan och trängdes med alla andra människor i julrushen. Men jag ska inte klaga, jag klarade nämligen av alla mina julklappsinköp på en halvtimma. Jag har inga barn, mina bröder och min mor förväntar sig inga julklappar från mig och jag inga av dem, så jag köpte bara en enda julklapp. Så jag antar att jag på vissa sätt är priviligierad så här års. Jag är inte det minsta avundsjuk på de som handlar presenter åt hela släkten. Även om jag hade råd att köpa tjugo julklappar skulle jag behöva valium för att palla med att springa runt och handla skiten.

Efter julhandlandet blev det två bira på The Champs. Sen gick jag hem, tog en eftermiddagslur och käkade.

Resten av kvällen tänker jag ägna åt folkölsdrickande, telefonsnackande och tv-tittande. Jag är på gott humör och den här lördagen känns helt okej.


En vecka till julafton

Jag har inte jobbat på hela veckan, men idag fick tackade jag ja till att diska på fredagkväll. Sen blir det nog tyvärr inget mer jobb förrän någon gång i januari. Både mina arbetsplatser slår mer eller mindre igen verksamheten den 20e, så då är det ingen bra marknad för oss timvikarier.


Igår var det julavslutning på pubquizen. Jag blev kraftigt avundsjuk på Calle och hans dam då de sa att de skulle tillbringa julafton ensamma i sin lägenhet. Jag önskar att det vore genomförbart för mig också. Att fira jul på tu man hand med Sad Eyed Lady skulle vara helt perfekt, men hon ska åka hem till sin morsa och jag ska tillbringa julen i Västervik tillsammans med Old Mother och Den Hemlige Brodern.

Jag är inte det minsta förtjust i julen. Den helgen känns mest som något ovälkommet man måste gå igenom för att det snart ska kunna bli nytt år. Givetvis gillade jag julen när jag var liten och tomten kom och man fick en massa nya leksaker. Men redan i tolvårsåldern började jag tröttna. Det känns som att det är för mycket tvångsumgänge den helgen, och ett krav att man måste ha det trevligt tillsammans. Jag kommer säkert inte gilla julen igen förrän den dagen jag har egna ungar att köpa julklappar till.

Förra året firade jag och Den Hemlige Brodern en mycket enkel jul med julmat, bärs och glögg. På kvällen sen fick vi sällskap av Stefan A, och mer än tre personer behöver man inte vara. Fördelen var också att jag har mindre än tio minuters gångväg till Den Hemlige, så jag kunde gå dit på eftermiddagen och vara hemma igen på natten.

Old Mother bor som sagt i Västervik och därför åker jag dit redan dagen innan julafton och åker inte hem förrän på juldagen. Jag trivs tillsammans med min bror och min mor, men egentligen tycker jag att mer än två dygn är alldeles för mycket att tillbringa i en liten tvåa. Speciellt på vintern. På sommaren går man åtminstone ut lite, men en julhelg känns det som att man ska sitt vid vardagsrumsbordet och umgås hela tiden.

Om jag inte hade några släktingar och inte blev inbjuden till någon på julafton skulle jag säkert känna mig otroligt ensam, och jag förstår varför självmorden ökar under julhelgen. Men jag tror att det är påtvingad ensamhet som är påfrestande. Att självvalt tillbringa julen för mig själv skulle inte bekymra mig det minsta. Jag skulle köpa mig en kasse Guiness och slå ihjäl julafton med att skriva, surfa och kanske se något enstaka julprogram på tv.

Helst skulle jag vilja att den kommande storhelgen inte existerade. Fast jag är ändå tacksam att jag har en familj att fira jul med. Det är säkert fördjävligt för alla ensamma människor så här års.


Igår var jag på bibblan och lånade Håll med eller håll käft en bok med Åsa Linderborgs artiklar från Aftonbladets kultursidor. Åsa har varit min absoluta favoritskribent de senaste åren och jag älskade hennes självbiografiska roman Mig äger ingen, så det ska bli intressant att läsa hennes skrifter i kronologisk ordning och se hur de utvecklats från 2003 och framåt.

Jag läste fyra artiklar igår, och det slog mig omedelbart hur bra Åsa formulerar sig. Dessutom tycker jag att hon har otroligt sunda åsikter (som i 99 procent av fallen överenstämmer med mina egna) om allt från Irakkriget, den svenska inrikespolitiken, Göteborgskravallerna till Linda Rosing. Dessutom har hon verkligen kunskaper om de ämnen hon skriver och bra och väl genomtänkta argument. Jag har följt hennes artiklar i Aftonbladet sen hon började där, och det är många gånger som hon överraskat mig med en debattartikel där hon formulerar precis de saker som jag själv gått och tänkt, men på ett mycket bättre sätt än vad jag skulle ha gjort. Det verkar som att min och Åsas hjärnor är nästan skrämmande synkade, åtminstone när det gäller politik och kultur.

Nu brukar inte jag ge julklappar till min storebror, men om jag gjorde det skulle jag utan tvekan ge honom den här boken. Jag och Big Brother har haft många politiska dispyter genom åren (ganska vilda diskussioner för 15 - 20 år sen, men numera stillsamma meningsutbyten) och jag är verkligen nyfiken på vad han skulle tycka om Åsa Linderborgs artiklar.


Dagen då jag tvingades välja


Jag är ingen sportfanatiker. Mina lojaliteter inom idrotten handlar nästan enbart om patriotism eller lokal sådan. Därför kollar jag gärna på fotboll i landslagsammanhang och brukar då bli kraftigt engagerad. När det gäller hockey engagerar jag mig i landslaget först när det är OS, och bojkottar alla andra turneringar eftersom de bästa spelarna nästan aldrig är med.

Förutom att jag har en viss förkärlek för Hibernians FC i skotska ligan har jag aldrig engagerat mig särskilt mycket i klubblag. Därför är jag totalt ointresserad av allsvenskan, och när det gäller hockey skulle jag vara lika ovetande om vad som händer i elitserien om inte Linköping råkade vara ett av de bästa lagen.

Genom att observera mina vänner och bekanta har jag förstått att de flesta håller på olika klubblag i olika länder och ligor. Till exempel är det vanligt att man håller på ett lag i allsvenskan och ett annat i premier league. Det kan fungera friktionsfritt i nästan ett helt liv eftersom svenska och engelska fotbollslag sällan möts. Men det kan också komma en dag då ditt svenska favoritlag möter ditt engelska i någon större turnering som champions league. Det är då du ställs inför en ödesfråga. Du tvingas välja sida och bestämma dig en gång för alla vart din starkaste lojalitet och kärlek ligger.


Jag hade trott att jag skulle slippa att göra sådana val. Dels för att jag som sagt inte är supporter av några klubblag i olika ligor. Men också för att jag inte är så dödligt engagerad i sport. Först och främst är det musik som är min stora passion. Rockmusik är faktiskt ingen tävling, och hur många listor man än gör tillsammans med sina polare så behöver man egentligen aldrig välja vilket som är ens absoluta favortband eller vilken artist man gillar mest. De är fullt godtagbart att säga att det är svårt att jämföra äpplen och päron, och erkänna för sig själv att olika artister betytt lika otroligt mycket. Att du älskar, har älskat och kommer att fortsätta älska flera band resten av livet, men av olika anledningar och för att de betytt mycket under olika perioder. Vi musikfanatiker behöver egentligen aldrig välja.


Trodde jag till klockan nio i morse. Det var då jag ställdes inför mitt ödesval. Jag var tvungen att välja mellan två män som båda har betytt så mycket för mig att jag inte riktigt kan föreställa mig hur mitt liv sett ut om jag inte hade kunnat använda deras musik som soundtrack till mitt liv.

Som jag berättade förra veckan så har jag fått tag i biljetter till Bob Dylans konsert i Jönköping den 27e mars. Det är för övrigt det närmaste Dylan har kommit min hemstad under hela mitt liv. Jag har sett Dylan vid varje Sverigebesök sen 1995, och utgiften för biljetten kändes lika självklar och ofrånkomlig som att betala hyran eller elräkningen.

I morse släpptes biljetterna till Thåströms turné nästa år. Det visade sig att han spelar i Linköping exakt samma datum som Dylans konsert i Jönköping.

Det kändes som att Guds gigantiska finger kom ner genom mitt tak, pekade på mig och frågade:

- Which side are you on?


Så nu måste jag välja. Jag måste bestämma vart mina lojaliteter ligger. Vem har betytt mest för mig och vems musik föredrar jag om jag bara måste välja - Bob Dylan eller Joakim Thåström.

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva den här meningen: Det blir Bob Dylan som får stryka på foten.


När jag funderar ordentligt så inser jag nämligen flera saker. Jag har gillat Thåström mycket längre. Jag upptäckte Ebba Grön när jag var endast åtta år, men köpte min första Dylanplatta först tio år senare. Eftersom jag var nästan vuxen då jag blev en fanatisk Bobcat så kan Dylan aldrig bli lika betydelsefull som Thåström.

Jag växte upp med Thåströms röst som bakgrund till hela mitt liv, och jag kan ärligt säga att jag inte vet om jag skulle överlevt mina tonår utan hans musik. Det var Ebba Grön som spelades under de första fyllorna och det var deras låtar jag sjöng för mig själv för att jaga bort cellskräcken medan jag dunkade mina armar fulla av blåmärken mot betongdörren den där gången då jag som femtonåring blev inlåst i en fyllecell. Det var Imperiet jag lyssnade på då jag satt i mitt pojkrum, rökte marlboro ur små paket och hade såna djupa grubblerier som bara en sjuttonåring kan ha. Det var konsertererna med Imperiet och den första soloturnén som fick mig att inse vilket totalt extatisk upplevelse en rockkonsert kan vara.

Och det är kvaliteten på deras liveframträdanden som gör att jag inte har så dåligt samvete för att jag väljer bort Dylan som jag kanske borde ha.


Om någon skulle påstå att Bob är dålig live nuförtiden skulle jag bli mycket upprörd och känna mig personligt förolämpad. Det är magi att se Dylan spela. Bob får ibland ganska dålig kritik i tidningarna, men jag kan aldrig förstå hur en artist som spelar tunga krossarversioner av världens bästa låt All along the watchtower, kan få mindre än fem stjärnor.

När Dylan spelar live så låter låtarna ganska annorlunda mot vad de gör på skiva. Därför brukar det till och med för mig dröja 30 sekunder att komma på vad det är för låt han spelar. Det gör att jag flera gånger under varje konsert blir överraskad och lycklig då jag efter första strofen inser att jag ska få höra till exempel Tangled up in blue, It´s alright ma eller Desolation row. Varje gång kittlar det i min mage och jag blir oerhört tacksam över att Bob fortfarande lever så jag kan få höra dessa odödliga mästerverk rakt från hans egen mun. Varje Bob Dylan-spelning är en oförglömlig upplevelse.

Men...

Hur jag än vänder och vrider på det så vet jag mycket väl att Bob Dylan gjorde sina bästa konserter 1966 och 1975. Hur magiskt det än är idag, så kan det aldrig bli lika bra som under guldåren. Jag håller inte med om att Bobs röst är dålig dessa dagar, men den är sämre än förr. Dessutom är inte Bob speciellt spännande i sina liveframträdanden. Ibland gömmer han sig nästan bakom pianot, sjunger sina låtar rakt upp och ner och kommunicerar inte alls med publiken.

En annan aspekt är att Dylan släppte sin senaste skiva för två år sen, och jag har redan sett honom två gånger sen dess.


Thåström däremot släpper en ny platta den 4e mars. Hans senaste skiva Skeborkvarnsv. 209 är bland det bästa han har spelat in, och jag är helt säker på att jag kommer att dyrka även den nya plattan. Därför skulle det vara helt underbart att se honom live bara tre veckor efter att skivan släpps.

Även om jag alltid kommer att gräma mig över att jag aldrig såg Ebba Grön live, så får jag aldrig känslan under en Thåström konsert att jag borde sett honom under en annan period av hans karriär. Han ger så otroligt mycket under sina konserter att det verkar som att han vid varje enskilt tillfälle bestämt sig för att just den konserten ska bli den bästa han någonsin gjort.

Live sjunger Thåström med en känsla och närvaro som gör att man tror att han skulle dö om han inte fick sjunga dessa ord. Han springer omkring på scenen, vevar med armar och ben på ett närmast epileptiskt sätt och stirrar på publiken med så otäckt fokuserade ögon att man funderar över om hela tillställningen är en slags seans för att driva bort några demoner som plågar den magre 51åringen. De lugna låtarna griper mig, får mig sentimental, stå blickstilla och bara lyssna, medan de rockiga, brutalare sakerna får mig att hoppa vilt, veva med näven i luften och sjunga med. Om det kittlar i min mage under Dylans låtar, så får jag något som måste kallas för musikaliska orgasmer under en konsert med Joakim Thåström.

Faktum är att varje gång jag ser Thåström live så känns det ungefär som när man äntligen har sex med en tjej man är kär i efter en lång period av onanerande och känslolösa one-night-stands. Någonstans i mitten inser jag att det är det här jag längtat efter, det är det här jag vill ha, och hur fruktansvärt mycket bättre det är än alla surrogat jag avverkat innan.


Så när jag tänker efter är valet ganska självklart. Jag ska se Thåström i Linköpings sporthall den 27e mars. Dylanbiljetten till Jönköping kommer jag att sälja på blocket. Om det är någon läsare som är intresserad av tre biljetter så kan ni höra av er.

Sen får jag se om jag innan det är dags kan få tag i en restbiljett till Dylan i Globen. För även om jag tydligen sätter Thåström främst, skulle det vara en härlig upplevelse att se Bob och Jocke med mindre än en veckas mellanrum.


Stort grattis till Den Hemlige Brodern



Dagens låt

Neil Young

Come on baby let´s go downtown

Dagens låt tillägnar jag Den Hemlige Brodern som fyller 30 år idag. Come on baby let´s go downtown från Neil Youngs album Tonight´s the night är en av Den Hemliges absoluta favoritlåtar. Därför tycker jag att ni alla ska lyssna på den idag för att hylla min lillebror. Idag blir även han en gubbjävel, precis som mig

Ett stort grattis till Den Hemlige Brodern!

Han leve!

Hurra!
Hurra!
Hurra!
Hurra!

Astrid Lindgren eller Bob Dylan?



Det känns lite som att jag har försummat den här bloggen de senaste veckorna. Jag har skrivit mer sällan, och när jag har skrivit har det mest blivit ganska korta redovisningar av vad jag gjort på sistone. Jag har som sagt jobbat ganska mycket. De senaste dagarna har jag varit ledig, men då har jag varit upptagen med en del saker som är så privata att jag inte kan skriva om dem här i bloggen. Därför har jag faktiskt vid sidan av min blogg börjat skriva en dagbok, där jag skriver om funderingar som inte riktigt passar sig här. Det kändes faktiskt fascinerande att skriva något som ingen annan än jag själv ska läsa. Det har jag nämligen inte gjort på många år. Allt jag skrivit de senaste tio åren har jag skrivit med tanke att någon (vem som helst) ska kunna läsa det, och då gör man automatiskt lite självcensurering.

Jag försöker att vara ärlig med allt jag skriver här, men jag kommer aldrig att bli en av dessa bloggare som utelämnar sig totalt, lägger ut sitt hjärta på internet för allmänheten att hugga sina rostiga brödknivar i. Vissa saker håller jag för mig själv.

Men bli inte oroliga nu. Det är inget katastrofalt som hänt. Jag är inte döende eller sjuk på något sätt, och inte totalt deprimerad. Det har bara hänt lite saker de senaste veckorna som har tagit mycket tid och energi och som jag behövt fundera över.


Men idag börjar jag inte jobba förrän klockan fyra och har absolut ingenting inplanerat innan dess. Jag har pluggat in fem plattor med Sinead O´Connor i cd-växlaren och tryckt på random, så nu kan jag sitta här framför datorn låta tankarna vandra och fingrarna fladdra över tangentbordet. Jag tänkte bara skriva det som faller mig in och se hur mycket som blir intressant för er läsare. Det är möjligt att jag raderar allt utom några stycken, eller också får ni läsa alltihop.


Igår ringde Köttet redan vid tio och föreslog en promenad. Det var flera veckor sen vi var ute och gick och jag kände verkligen för att umgås med en gammal polare, så hans förslag lät perfekt i mina öron.

Vi tog den vanliga svängen längs Stångåns Östra strandpromenad, från Tannefors slussar där jag bor, förbi drottningbron, fortsatte i Stångebro medan vi diskuterade vad som hänt i våra liv den senaste tiden, kravallerna i Grekland, lågkonjunkturen och vilka som fått sparken nu. Vi korsade ån vid Nykvarnsslussen gick sen genom Nykvarnsparken och följde ån fram till brandstationen. Där svängde vi in mot stan, och jag köpte en trettioårspresent till Den Hemlige Brodern.


(Om jag får kalla honom så. En av mina läsare har kritiserat mig för täcknamnen jag har i bloggen. Hon tycker att de namn jag använder på mina polare gör mig till ett plagiat på Lasse Winnerbäck, bland annat eftersom han använder alias som Hjärter Dam och Fröken Svår i sina låtar.

Krångliga frågor det här. Får jag kalla min svetsande kamrat för Köttet? Han har ju gått under det namnet i nästan alla sammanhang i över tio år, och Hjerta har kallats för Hjerta så länge jag kan minnas. Om det nu går bra, får jag kalla brorsan för Den Hemlige Brodern? Han är ju lite hemlig men kallas inte så av sina vänner utan endast i den här bloggen. Får jag kalla min vän, granne och polare för Farfar, trots att han inte är min pappas farsa? Duger det med att hans son är far?

Och får jag kalla damen jag är ihop med för Sad Eyed lady of the lowlands? Hon har vackra ibland ledsna ögon, och Dylan skrev ju den låten till en tjej som råkar ha samma förnamn som min. Men det kanske gör mig patetisk att jag stjäl en av Bobs låttitlar och använder det som alias på en person i min blogg. Hade det varit bättre att jag kallat henne Fröken Finemang? Något måste jag ju kalla henne eftersom jag inte vill lämna ut hennes namn. Att hitta på egna duger tydligen inte, för Den Hemlige Brodern tyckte läsaren inte om.

Detta är en svår existensiell fråga: Om man inte vill kalla folk vid sina rätta namn i sin blogg, ska man då helst stjäla från Bob Dylan eller Astrid Lindgren? Vad tycker ni?)


När jag handlat presenten tog Köttet och jag varsin kopp på Wayne´s coffe.Då vi druckit ur ville min vän gå till bokhandeln som ligger preics innanför och kolla efter någon lämplig julklapp till sin farsa. Det första jag fick se var att Björn Hellberg satt där inne och signerade sin senaste roman.

Jag ville inte köpa Hellbergs bok för jag är inte så intresserad av deckare. Men jag kunde inte låta bli att ta chansen att få konversera med mannen som är Sveriges främsta och bästa representant för gubbhumor.

Så jag gick fram till Björn och berättade att jag brukar kolla på På Spåret. Jag sa att det var perfekt fredagsunderhållning för att det är "världens bästa groggprogram".


- Det var en fin formulering, svarade Björn Hellberg och skakade min hand.


Ett magiskt möte som jag levde på hela kvällen.


Tre timmar tills det är dags att diska fram till någon gång runt midnatt. Funderar på att snart ta mig nåt att äta. Ni får läsa den här texten helt oredigerad.

Adjö så länge, jag lovar att skriva snart igen.


Till dess ha det gott

Och sköt om er

Ta det lugnt

Hälsningar från mig


(Ännu en svår fråga. Får man citera Thåström i slutklämmen på sin blogg?)


Konserter och historiska romaner

Jag fick tag i biljetter till Dylan. Hamnade i kö hos ticnet både på telefonen och nätet. Lite mer än en halvtimma efter släppet kom jag fram och lyckades boka tre biljetter. Dock blev det de sämsta och billigaste platserna långt upp på läktaren.

Men, bra platser eller inte, jag Mästarn och Hjerta kommer att se Bob Dylan i Jönköping. Dessutom fick jag igår besked om att jag kommer att få recensera Freddie Wadling för Östgötatidningens räkning då han kommer till Linköping. Så nu har jag två konserter att se fram emot - Freddie Wadling i februari och Dylan i mars. Bara jag lyckas ta mig igenom julhelvetet och den svarta månaden januari, så kommer livet att bli ljusare igen.


December är ingen vacker månad på mina breddgrader. Vädret har varit grått och regnigt både igår och idag, och det har varit så mörkt att jag fått tända lamporna inomhus redan då jag går upp. Det verkar som att det bara blir jobb på torsdag och fredag för mig den här veckan, så jag har varit ledig. Ingen ville leka med mig igår. Det enda utflykt jag gjorde var när jag tog en promenad till Netto för att köpa dasspapper.

Förutom att se på TV och surfa ägnade jag stor del av dagen åt att läsa ut en riktigt tegelsten som jag hållit på med i två veckor nu.


Boken var 700 sidor på engelska, är skriven av Dennis Lehane och hette The Given Day. Den finns även på svenska under namnet Ett land i gryningen, men eftersom DN:s recensent tyckte att översättningen var så pinsamt dålig att den förstörde romanen valde jag att läsa den på originalspråket. Och det var nog bra. Det tar lite längre tid för mig att läsa på engelska, men boken var verkligen i min smak och årstiden är så tråkig att jag gärna sög på karamellen lite.
The Given Day utspelar sig i Boston vid första världskrigets slut. Läsaren får under lite mer än ett år följa Luther - en ung svart man som i bokens början gör sin tjej med barn, och Danny - en Irländsk snut med samvete som blir indragen i bildandet av ett fackförbund för Bostonpolisen. Boken är en slags historisk roman som bland annat handlar om de svartas situation i USA, fackföreningsrörelsen och de stora strejkerna som ägde rum, samt de bombkampanjer som anarkister genomförde i Amerika de här åren.

Det är genom de små individerna och deras vardagliga kamp som Dennis Lehane låter gestalta en del historiskt viktiga händelser (till exempel polistrejkken i Boston), och det lyckas han utmärkt med. Istället för att berätta om de stora männens maktspel, skriver Dennis Lehane om hur några vanliga människor påverkas av alla beslut någon annan tar. Men även några verkliga legender skymtar förbi som bifigurer, till exempel basebollspelaren Babe Ruth och en ung Edgar J. Hoover.

Därför är The Given Day en jävligt bra historia som gjorde att jag orkade kämpa mig igenom de 700 sidorna på ett främmande språk. Men för mig som också är historiskt intresserad väckte romanen frågor i mitt huvud, och upprepade gånger lade jag ifrån mig boken för att googla händelser och personer. Så nu vet jag lite mer om Spanska sjukan (en influensa som kan ha varit den värsta epidemien i mänsklighetens historia och krävde mellan 50 och 100 miljoner människoliv precis efter första världskriget), Eugene Debs (ledare för Socialistiska partiet som ställde upp som presidentkandidat flera gånger, en gång då han satt i fängelse), Luigi Galleani (anarkistagitatorn som starkt förespråkade bombkampanjer mot regering och företagsledare och som beskrevs så här av sina vänner: "You heard Galleani speak, and you were ready to shoot the first policeman you saw").

Något som också var givande med The Given Day var att det var nästan omöjligt att inte dra paralleller till vår egen tid, och det tror jag har varit ett av författarens syften. Speciellt hur media och makthavare använde enstaka bombdåd för att smutskasta och misstänkliggöra alla som kämpade för att få det bättre. Arbetare som bildar en fackförening för att de inte gillar att jobba fjorton timmar om dagen för en lön som inte går att försörja en familj på, får i boken sina krav avfärdade för att de är anarkister, bolsjeviker och terrorister. Inte för att deras krav är orimliga. Passar inte galoscherna uppmanas de att flytta till Ryssland. Vilket känns otroligt träffande i våra dagar, då det ibland känns som att man inte kan säga det minsta kritiskt om USA:s utrikespolitik utan att anklagas för att försvara terrorister eller vara muslimsk fundamentalist.


Jag rekommenderar The Given Day starkt till alla mina läsare som vill ha en medryckande tegelstensroman att läsa i vinermörkret, eller är intresserade av arbetarrörelsens historia.


Fredag igen...

Ännu ett långt uppehåll, men jag har giltig frånvaro. Jag var bortrest hela helgen och har jobbat hela veckan.

I måndags var det pubquiz på kvällen efter jobbet så då hade jag inte tid att skriva. Jag hade gjort frågorna till sista grenen, och temat var Linköpingskultur och jullåtar.
Nu är det fyra dar sen så jag kan inte ger er så mycket detaljer om quizen. Men det gick bra för mitt lag. Jag tror att vi, förutom sista grenen, tog två tredjeplatser och en förstaplats. Och den här gången berodde framgångarna på ett bra teamwork där vi flera gånger resonerade oss fram till svar som vi först inte hade en aning om.

På bladet jag hade gjort tog faktiskt mitt lag förstaplatsen. De fyllde i frågorna extremt snabbt och jag tror att de bara missade en enda fråga. Det skulle ju kunna få folk att misstänka fusk, men jag tror att det blir så här för att mina lagkamrater har ungefär samma intressen som jag. Vare sig det gäller film, musik eller böcker så är det samma saker vi finner värda att lägga på minnet.

Frågan mina lagkamrater missade var för övrigt vilka som gjort låten Tomten jag vill ha en riktig jul.


I tisdags fick jag lägga ytterliggare två titlar till mitt CV. Tidigare står det redan ett antal yrken och arbetsuppgifter som fritidsledare, reporter, elevassistent, redigerare, recensent, krönikör och vårdare. De senaste månaderna då jag jobbat lite på Cloetta Center har jag kunnat lägga till diskare, barbyggare, spritsorterare och inventerare.

På tisdag morgon gjorde jag premiär som popcorn poppare. Det behövdes 35 säckar av vad som kallas "det vita guldet" på hockeyarenan (det finns inget som är så extremt billligt i inköp men som går att sälja för så löjligt höga priser som popcorn), och det var min uppgift att fixa det. Jag stod i ett litet rum med en popcorn-maskin, en jävla massa säckar med majs och en stereo. För att ha nåt att göra hade jag tagit med mig några skivor som jag lyssnade på under dagen. Det var Tom Waits Real Gone, en samlingscd med Allan Edvall, Dylans Rolling thinder revue samt en liveskiva med Sinead O´Connor. Det var riktigt trivsamt att stå där och fundera, lyssna på musik och poppa popcorn.

Medan jag stod där med stereon på maxvolym och maskinen smattrade för fullt kom det in en gubbe som jag inte hade en aning om vem det var.

- Lyssnar du på popmusik? frågade han.

Jag tycker det var ganska fyndigt. Ibland är det de enkla, självklara skämten som är roligast.


Strax innan jag var klar med allt poppande kom Indianen förbi. Någon hade blivit sjuk och han frågade om jag kunde jobba några timmar till på kvällen. Så det blev två yrkespremiärer i tisdags. När jag först gjort min debut som poppare så fick jag även göra hoppa in som Wok-nasare. Under hockeymatchen stod jag och sålde woknudlar med fläskfilé, läsk och kaffe.

Om det fortsätter så här så kommer snart min meritlista vara längre än vad någon arbetsgivare orkar läsa.

Men det tycker jag bara är kul. Det finns fortfarande bara ett enda yrke som jag verkligen vill sysselsätta mig med och det är författare. I det jobbet är precis alla erfarenheter viktiga. Jag tror att de bästa böckerna blir skrivna av folk som har gjort lite allt möjligt och skaffat sig erfarenheter innan de gör sin debut.


När jag skulle gå hem från hockeyarenan måste jag ha blivit misstagen för en huligan. Jag fick nämligen inte bara en, utan två snutbilar efter mig som krypkörde förbi mig, stannade, väntade på att jag skulle gå förbi, och sen började krypköra igen. Jag låtsades som ingenting när de stannade 50 meter frmaför mig, väntade tills jag gick förbi och sen gled förbi mig extremt sakta igen. Så till slut gav de upp och åkte iväg.

De är för härliga, ordningsmakten i Östergötland.


I onsdags och igår har jag diskat på konsert & kongress. Det ska jag göra ikväll med. Jag börjar halv fem och slutar nån gång efter midnatt. Sen verkar det som att jag är ledig resten av helgen. Jag har inga specialla planer alls, men det känns bara skönt.


På tisdag släpps det biljetter till Bob Dylans konserter i Sverige. Jag snackade just med Mästarn, och det verkar som att jag får med honom till spelningen i Jönköping. Det är närmare dit än till Stockholm och dessutom får jag lägga till ännu en stad på meritlistan över vart jag har sett Bob Dylan live. I Sverige har jag sett honom ett antal gånger i Stockholm på i flera olika lokaler och en gång i Karlstad. Dessutom har jag sett Dylan två gånger i på Roskildefestivalen och en gång i Kilkenny på Irland. Nu kanske det blir pingstvännernas stad också.

Vi ska för övrigt försöka få tag i Hjerta också. Han bor numera i Jönköping och jag tycker att han borde se Dylan åtminstone en gång i livet. Om Hjärta hänger med kanske jag får chansen att få träffa hans dotter Selma också.