Astrid Lindgren eller Bob Dylan?



Det känns lite som att jag har försummat den här bloggen de senaste veckorna. Jag har skrivit mer sällan, och när jag har skrivit har det mest blivit ganska korta redovisningar av vad jag gjort på sistone. Jag har som sagt jobbat ganska mycket. De senaste dagarna har jag varit ledig, men då har jag varit upptagen med en del saker som är så privata att jag inte kan skriva om dem här i bloggen. Därför har jag faktiskt vid sidan av min blogg börjat skriva en dagbok, där jag skriver om funderingar som inte riktigt passar sig här. Det kändes faktiskt fascinerande att skriva något som ingen annan än jag själv ska läsa. Det har jag nämligen inte gjort på många år. Allt jag skrivit de senaste tio åren har jag skrivit med tanke att någon (vem som helst) ska kunna läsa det, och då gör man automatiskt lite självcensurering.

Jag försöker att vara ärlig med allt jag skriver här, men jag kommer aldrig att bli en av dessa bloggare som utelämnar sig totalt, lägger ut sitt hjärta på internet för allmänheten att hugga sina rostiga brödknivar i. Vissa saker håller jag för mig själv.

Men bli inte oroliga nu. Det är inget katastrofalt som hänt. Jag är inte döende eller sjuk på något sätt, och inte totalt deprimerad. Det har bara hänt lite saker de senaste veckorna som har tagit mycket tid och energi och som jag behövt fundera över.


Men idag börjar jag inte jobba förrän klockan fyra och har absolut ingenting inplanerat innan dess. Jag har pluggat in fem plattor med Sinead O´Connor i cd-växlaren och tryckt på random, så nu kan jag sitta här framför datorn låta tankarna vandra och fingrarna fladdra över tangentbordet. Jag tänkte bara skriva det som faller mig in och se hur mycket som blir intressant för er läsare. Det är möjligt att jag raderar allt utom några stycken, eller också får ni läsa alltihop.


Igår ringde Köttet redan vid tio och föreslog en promenad. Det var flera veckor sen vi var ute och gick och jag kände verkligen för att umgås med en gammal polare, så hans förslag lät perfekt i mina öron.

Vi tog den vanliga svängen längs Stångåns Östra strandpromenad, från Tannefors slussar där jag bor, förbi drottningbron, fortsatte i Stångebro medan vi diskuterade vad som hänt i våra liv den senaste tiden, kravallerna i Grekland, lågkonjunkturen och vilka som fått sparken nu. Vi korsade ån vid Nykvarnsslussen gick sen genom Nykvarnsparken och följde ån fram till brandstationen. Där svängde vi in mot stan, och jag köpte en trettioårspresent till Den Hemlige Brodern.


(Om jag får kalla honom så. En av mina läsare har kritiserat mig för täcknamnen jag har i bloggen. Hon tycker att de namn jag använder på mina polare gör mig till ett plagiat på Lasse Winnerbäck, bland annat eftersom han använder alias som Hjärter Dam och Fröken Svår i sina låtar.

Krångliga frågor det här. Får jag kalla min svetsande kamrat för Köttet? Han har ju gått under det namnet i nästan alla sammanhang i över tio år, och Hjerta har kallats för Hjerta så länge jag kan minnas. Om det nu går bra, får jag kalla brorsan för Den Hemlige Brodern? Han är ju lite hemlig men kallas inte så av sina vänner utan endast i den här bloggen. Får jag kalla min vän, granne och polare för Farfar, trots att han inte är min pappas farsa? Duger det med att hans son är far?

Och får jag kalla damen jag är ihop med för Sad Eyed lady of the lowlands? Hon har vackra ibland ledsna ögon, och Dylan skrev ju den låten till en tjej som råkar ha samma förnamn som min. Men det kanske gör mig patetisk att jag stjäl en av Bobs låttitlar och använder det som alias på en person i min blogg. Hade det varit bättre att jag kallat henne Fröken Finemang? Något måste jag ju kalla henne eftersom jag inte vill lämna ut hennes namn. Att hitta på egna duger tydligen inte, för Den Hemlige Brodern tyckte läsaren inte om.

Detta är en svår existensiell fråga: Om man inte vill kalla folk vid sina rätta namn i sin blogg, ska man då helst stjäla från Bob Dylan eller Astrid Lindgren? Vad tycker ni?)


När jag handlat presenten tog Köttet och jag varsin kopp på Wayne´s coffe.Då vi druckit ur ville min vän gå till bokhandeln som ligger preics innanför och kolla efter någon lämplig julklapp till sin farsa. Det första jag fick se var att Björn Hellberg satt där inne och signerade sin senaste roman.

Jag ville inte köpa Hellbergs bok för jag är inte så intresserad av deckare. Men jag kunde inte låta bli att ta chansen att få konversera med mannen som är Sveriges främsta och bästa representant för gubbhumor.

Så jag gick fram till Björn och berättade att jag brukar kolla på På Spåret. Jag sa att det var perfekt fredagsunderhållning för att det är "världens bästa groggprogram".


- Det var en fin formulering, svarade Björn Hellberg och skakade min hand.


Ett magiskt möte som jag levde på hela kvällen.


Tre timmar tills det är dags att diska fram till någon gång runt midnatt. Funderar på att snart ta mig nåt att äta. Ni får läsa den här texten helt oredigerad.

Adjö så länge, jag lovar att skriva snart igen.


Till dess ha det gott

Och sköt om er

Ta det lugnt

Hälsningar från mig


(Ännu en svår fråga. Får man citera Thåström i slutklämmen på sin blogg?)


Kommentarer
Postat av: Lisa

...nu har du väl ändå överdrivit lite.../Lisa

2008-12-11 @ 13:23:55
Postat av: zilverryggen

Har du ett sånt däringa sött litet lås på dagboken,om du har det,var gömmer du nyckeln?



//speed low

2008-12-11 @ 13:50:37
Postat av: Olof Berg

Dagbok och dagbok... Jag bara skrev ner lite grejer som ja ginte tänker låta nån annan läsa. Det är möjligt att jag bara gör det några dgar, eller också fortsätter jag med det ett tag framöver. Gillar ju att skriva så det kändes bra.



För övrigt är det ett dokument i datorn och inte en liten söt bok med lås på...

2008-12-11 @ 14:07:02
Postat av: rasta popolov

Glöm inte diskmedel!

Tror som ryggen. Rosa liten bok under kudden.

2008-12-11 @ 17:04:18
Postat av: Anonym

Du får träna på att ta kritik mannen

2008-12-11 @ 20:38:34
Postat av: Anonym

Och får jag kalla damen jag är ihop med för Sad Eyed lady of the lowlands? Hon har vackra ibland ledsna ögon, och Dylan skrev ju den låten till en tjej som råkar ha samma förnamn som min. Men det kanske gör mig patetisk att jag stjäl en av Bobs låttitlar och använder det som alias på en person i min blogg. Hade det varit bättre att jag kallat henne Fröken Finemang? Något måste jag ju kalla henne eftersom jag inte vill lämna ut hennes namn.







Many critics have noted the similarity of 'Lowlands' to 'Lownds', the name of Dylan's wife Sara when he married her. Her maiden name was Shirley Noznisky, and her father, Isaac Noznisky, was a scrap metal dealer in Wilmington, Delaware. Critics have noted the link between "sheet metal memories of Cannery Row" and the business of Sara's father. Similarly the line "your magazine husband who one day just had to go" could be a reference to Sara's first husband, magazine photographer Hans Lownds.[1] Dylan acknowledged how indebted he felt to Sara for this song; in "Sara" on the album Desire (1976) Dylan sang:

Stayin' up for days in the Chelsea Hotel,

Writin' "Sad-Eyed Lady of the Lowlands" for you.

2008-12-11 @ 23:48:44
Postat av: Harri

haha!!minst ett bloghead som inte brukar vara bakfull den 11 december!!

2008-12-12 @ 08:32:09
Postat av: Calculus

Tack för läsningen :)

2008-12-12 @ 12:41:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback