Dagen då jag tvingades välja


Jag är ingen sportfanatiker. Mina lojaliteter inom idrotten handlar nästan enbart om patriotism eller lokal sådan. Därför kollar jag gärna på fotboll i landslagsammanhang och brukar då bli kraftigt engagerad. När det gäller hockey engagerar jag mig i landslaget först när det är OS, och bojkottar alla andra turneringar eftersom de bästa spelarna nästan aldrig är med.

Förutom att jag har en viss förkärlek för Hibernians FC i skotska ligan har jag aldrig engagerat mig särskilt mycket i klubblag. Därför är jag totalt ointresserad av allsvenskan, och när det gäller hockey skulle jag vara lika ovetande om vad som händer i elitserien om inte Linköping råkade vara ett av de bästa lagen.

Genom att observera mina vänner och bekanta har jag förstått att de flesta håller på olika klubblag i olika länder och ligor. Till exempel är det vanligt att man håller på ett lag i allsvenskan och ett annat i premier league. Det kan fungera friktionsfritt i nästan ett helt liv eftersom svenska och engelska fotbollslag sällan möts. Men det kan också komma en dag då ditt svenska favoritlag möter ditt engelska i någon större turnering som champions league. Det är då du ställs inför en ödesfråga. Du tvingas välja sida och bestämma dig en gång för alla vart din starkaste lojalitet och kärlek ligger.


Jag hade trott att jag skulle slippa att göra sådana val. Dels för att jag som sagt inte är supporter av några klubblag i olika ligor. Men också för att jag inte är så dödligt engagerad i sport. Först och främst är det musik som är min stora passion. Rockmusik är faktiskt ingen tävling, och hur många listor man än gör tillsammans med sina polare så behöver man egentligen aldrig välja vilket som är ens absoluta favortband eller vilken artist man gillar mest. De är fullt godtagbart att säga att det är svårt att jämföra äpplen och päron, och erkänna för sig själv att olika artister betytt lika otroligt mycket. Att du älskar, har älskat och kommer att fortsätta älska flera band resten av livet, men av olika anledningar och för att de betytt mycket under olika perioder. Vi musikfanatiker behöver egentligen aldrig välja.


Trodde jag till klockan nio i morse. Det var då jag ställdes inför mitt ödesval. Jag var tvungen att välja mellan två män som båda har betytt så mycket för mig att jag inte riktigt kan föreställa mig hur mitt liv sett ut om jag inte hade kunnat använda deras musik som soundtrack till mitt liv.

Som jag berättade förra veckan så har jag fått tag i biljetter till Bob Dylans konsert i Jönköping den 27e mars. Det är för övrigt det närmaste Dylan har kommit min hemstad under hela mitt liv. Jag har sett Dylan vid varje Sverigebesök sen 1995, och utgiften för biljetten kändes lika självklar och ofrånkomlig som att betala hyran eller elräkningen.

I morse släpptes biljetterna till Thåströms turné nästa år. Det visade sig att han spelar i Linköping exakt samma datum som Dylans konsert i Jönköping.

Det kändes som att Guds gigantiska finger kom ner genom mitt tak, pekade på mig och frågade:

- Which side are you on?


Så nu måste jag välja. Jag måste bestämma vart mina lojaliteter ligger. Vem har betytt mest för mig och vems musik föredrar jag om jag bara måste välja - Bob Dylan eller Joakim Thåström.

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva den här meningen: Det blir Bob Dylan som får stryka på foten.


När jag funderar ordentligt så inser jag nämligen flera saker. Jag har gillat Thåström mycket längre. Jag upptäckte Ebba Grön när jag var endast åtta år, men köpte min första Dylanplatta först tio år senare. Eftersom jag var nästan vuxen då jag blev en fanatisk Bobcat så kan Dylan aldrig bli lika betydelsefull som Thåström.

Jag växte upp med Thåströms röst som bakgrund till hela mitt liv, och jag kan ärligt säga att jag inte vet om jag skulle överlevt mina tonår utan hans musik. Det var Ebba Grön som spelades under de första fyllorna och det var deras låtar jag sjöng för mig själv för att jaga bort cellskräcken medan jag dunkade mina armar fulla av blåmärken mot betongdörren den där gången då jag som femtonåring blev inlåst i en fyllecell. Det var Imperiet jag lyssnade på då jag satt i mitt pojkrum, rökte marlboro ur små paket och hade såna djupa grubblerier som bara en sjuttonåring kan ha. Det var konsertererna med Imperiet och den första soloturnén som fick mig att inse vilket totalt extatisk upplevelse en rockkonsert kan vara.

Och det är kvaliteten på deras liveframträdanden som gör att jag inte har så dåligt samvete för att jag väljer bort Dylan som jag kanske borde ha.


Om någon skulle påstå att Bob är dålig live nuförtiden skulle jag bli mycket upprörd och känna mig personligt förolämpad. Det är magi att se Dylan spela. Bob får ibland ganska dålig kritik i tidningarna, men jag kan aldrig förstå hur en artist som spelar tunga krossarversioner av världens bästa låt All along the watchtower, kan få mindre än fem stjärnor.

När Dylan spelar live så låter låtarna ganska annorlunda mot vad de gör på skiva. Därför brukar det till och med för mig dröja 30 sekunder att komma på vad det är för låt han spelar. Det gör att jag flera gånger under varje konsert blir överraskad och lycklig då jag efter första strofen inser att jag ska få höra till exempel Tangled up in blue, It´s alright ma eller Desolation row. Varje gång kittlar det i min mage och jag blir oerhört tacksam över att Bob fortfarande lever så jag kan få höra dessa odödliga mästerverk rakt från hans egen mun. Varje Bob Dylan-spelning är en oförglömlig upplevelse.

Men...

Hur jag än vänder och vrider på det så vet jag mycket väl att Bob Dylan gjorde sina bästa konserter 1966 och 1975. Hur magiskt det än är idag, så kan det aldrig bli lika bra som under guldåren. Jag håller inte med om att Bobs röst är dålig dessa dagar, men den är sämre än förr. Dessutom är inte Bob speciellt spännande i sina liveframträdanden. Ibland gömmer han sig nästan bakom pianot, sjunger sina låtar rakt upp och ner och kommunicerar inte alls med publiken.

En annan aspekt är att Dylan släppte sin senaste skiva för två år sen, och jag har redan sett honom två gånger sen dess.


Thåström däremot släpper en ny platta den 4e mars. Hans senaste skiva Skeborkvarnsv. 209 är bland det bästa han har spelat in, och jag är helt säker på att jag kommer att dyrka även den nya plattan. Därför skulle det vara helt underbart att se honom live bara tre veckor efter att skivan släpps.

Även om jag alltid kommer att gräma mig över att jag aldrig såg Ebba Grön live, så får jag aldrig känslan under en Thåström konsert att jag borde sett honom under en annan period av hans karriär. Han ger så otroligt mycket under sina konserter att det verkar som att han vid varje enskilt tillfälle bestämt sig för att just den konserten ska bli den bästa han någonsin gjort.

Live sjunger Thåström med en känsla och närvaro som gör att man tror att han skulle dö om han inte fick sjunga dessa ord. Han springer omkring på scenen, vevar med armar och ben på ett närmast epileptiskt sätt och stirrar på publiken med så otäckt fokuserade ögon att man funderar över om hela tillställningen är en slags seans för att driva bort några demoner som plågar den magre 51åringen. De lugna låtarna griper mig, får mig sentimental, stå blickstilla och bara lyssna, medan de rockiga, brutalare sakerna får mig att hoppa vilt, veva med näven i luften och sjunga med. Om det kittlar i min mage under Dylans låtar, så får jag något som måste kallas för musikaliska orgasmer under en konsert med Joakim Thåström.

Faktum är att varje gång jag ser Thåström live så känns det ungefär som när man äntligen har sex med en tjej man är kär i efter en lång period av onanerande och känslolösa one-night-stands. Någonstans i mitten inser jag att det är det här jag längtat efter, det är det här jag vill ha, och hur fruktansvärt mycket bättre det är än alla surrogat jag avverkat innan.


Så när jag tänker efter är valet ganska självklart. Jag ska se Thåström i Linköpings sporthall den 27e mars. Dylanbiljetten till Jönköping kommer jag att sälja på blocket. Om det är någon läsare som är intresserad av tre biljetter så kan ni höra av er.

Sen får jag se om jag innan det är dags kan få tag i en restbiljett till Dylan i Globen. För även om jag tydligen sätter Thåström främst, skulle det vara en härlig upplevelse att se Bob och Jocke med mindre än en veckas mellanrum.


Kommentarer
Postat av: Angelica

Jag förstår att det är ett tufft val, men jag tyckte du valde rätt. Ingen kan tävla med Pimmen. :D

Postat av: rasta popolov

Jasså,Gud pratar engelska!

2008-12-15 @ 17:16:07
Postat av: Olof

Gud pratar alla språk och inget...

2008-12-15 @ 17:52:49
Postat av: Anonym

gud finns inte om han finns så är han säkert gay

2008-12-15 @ 18:26:46
Postat av: rasta popolov

Gud är alltså rasist,bög och engelsman.

Jesus kanske återuppstår som tysk.







2008-12-15 @ 20:52:24
Postat av: denhemlige

Gud är ett flygande spaghetti-monster.

2008-12-15 @ 21:23:59
Postat av: Olof

Skönt att det finns folk som alltid hittar något att klaga på. Internet vore inte sig själv utan dessa människor. Fortsätt gärna sprida ditt missnöje.

2008-12-16 @ 13:35:55
Postat av: Olof

Om du letar dig tillbaks i bloggen så hittar du tester om arbetslöshet, försäkringskassans cynism, uteliggare, kriget i Irak och mycket annat.

Men det här är ingen blogg som skriver politiska pamfletter. Jag är nämligen ingen proggare.



It´s not my revolution if I can´t dance to it

2008-12-16 @ 15:31:20
Postat av: Olof

Ville bara tillägga att jag har avhandlat problemet med arbetslöshet och bidragsberoende otaliga gånger, skrivit om spelmissbruk och det moraliskt riktiga i olika jobb samt försökt att beskriva hur livet ser ut för en arbetslös i dagens sverige, diskuterat det amerikanska valet med mera...



Om det inte passar så hoppas jag att du har en egen blogg där du avhandlar ämnen som du tycker är viktiga. För det skulle vara väldigt dålig stil av dig att ha mage att klaga på andra på det här sättet om du inte gör något själv.

Lämna gärna adressen till din egen blogg, så ska jag gärna läsa och säga vad jag tycker.

2008-12-16 @ 15:44:47
Postat av: Olof

Då förstår jag inte riktigt varför du återvänder hit om du nu tycker den här bloggen är så banal och handlar om noll och intet.



När det gäller det senaste inlägget som du kommenterade så har jag inte påstått att det här var ett stort problem. Jag har tjatat om min problematiska situation som arbetslös otaliga gånger, men den här gången skrev jag något som jag hoppades skulle bli en underhållande och intressant text om svårigheten att välja mellan två rockikoner. Till skillnad mot proggare tycker jag nämligen att kulturen har en viktig plats i samhället, speciellt när - som du påpekar - tiderna är hårda.



Jag har fortfarande inte fått någon adress till din blogg, som jag antar inte är det minsta banal och bara avhandlar viktiga ämnen. Jag föreslår att du fortsätter med den istället för att sprida ditt missnöje här. Jag har inte tvingat dig att läsa.

2008-12-16 @ 16:01:26
Postat av: Ulven

Jag är proggare......

2008-12-16 @ 16:12:45
Postat av: JFK

STALIN ÄR GUD.

DET ÄR DAGS ATT TA TILL VAPEN.

SKJUT PÅ BORGARNA .

PROGGEN SKALL SEGRA.

2008-12-16 @ 17:02:12
Postat av: Anonym

Det är också väldigt lätt att lämna anonyma klagomål när man inte gör något själv.

Du har fortfarande inte lämnat någon adress till din ickebanala blogg som bara avhandlar RIKTIGA problem...

2008-12-16 @ 17:05:32
Postat av: Baal

Kom och offra barn till mig i Gehennas dal.

2008-12-16 @ 17:19:03
Postat av: Calle

Men för fan. Att folk bara orkar gnälla. Det står ju länkat från denna sida vad denna blogg handlar om:



Citat: "Det finns en kille i Linköping som bloggar om sitt liv. Han är arbetslös, söker jobb, tampas med myndigheter, går - när pengar finns - på krogen, promenerar, filosoferar och träffar vänner med namn som Köttet, Mästaren, Hjärta och Den Hemlige Brodern. Resonerar om politik och samhälle. Recenserar böcker. Skriver om musik. Och bredvid går hjältarna Bob Dylan, Ulf Lundell, Thåström och många andra. Det är mycket Linköping - men ur ett perspektiv som vanliga media sällan har.



Han står alltid på de illa seddas sida.



Han heter Olof Berg, finns på olofberg.blogg.se. Mottot till bloggen är lånat från Bob Dylan: To live outside the law you must be honest."





Om det inte passar kan man väl läsa Blondinbella eller skriva insändare och underteckna med "vän av Ordning" eller nåt annat. Hur svårt ska det vara egentligen??



2008-12-16 @ 17:22:37
Postat av: Gomorra

Det som däremot inte framgår i beskrivningen är ju att bloggaren mentalt är 14 år och hyser en så pubertal idoldyrkan, att kamratposten snart ringer och ber om krönikor mot lite saft och bulle, kanske till och med en tjuvsnus... kunde ju passa en fattig nöjeskrönikör som ändå skriver för skulor.

man får väl för fan ta att folk är kritiska, om man nu blottar sina själsligt lundellkopierade pekoraler!

nedlåtande? absolut. Men efter att ha kollat igenom svaren som bloggaren själv ger till de som vågar invända, så är det befogat. maken till attityd ser man nästan bara hos andra bloggluder som nyss nämnda blondinbella.

kan ju kalla dig hattbella i fortsättningen. eller lundellbella, dylanbella, pimmebella!!!

vill du inte ta kritik, stäng bloggen. eller så bannar du alla som invänder så det bara återstår ryggdunkningar och hyllande beskrivningar av ditt fantastiska skrivande!

2008-12-16 @ 19:42:04
Postat av: Frunk

Varför kräver vissa att alla ska vara lika politiskt intresserade och motiverade. Alla bidrar väl med dom kan eller vill i såna frågor om dom över huvudtaget är intresserade. Även om sådana frågor är viktiga så är väl livet mer än dom och att försöka tjata på folk att engagera sig mer i något är dömt att misslyckas. Då väljer dom andra vägar här i livet där fok inte gnäller hål i huvudet på dom för sina fria val. "Live and let live"

2008-12-16 @ 19:49:39
Postat av: denhemlige

Gehenna verkar inte ha någon egen blogg men det skulle vara intressant om h*n kunde ta och länka till en blogg som är bra. Jag antar att det blir något från http://www.motpol.nu/

2008-12-16 @ 20:42:01
Postat av: Frunk

Idoldyrkan är tacksamt och lätt att göra sig lustig över...och det fenomenet kan man visst i dom värre fallen kritisera och distansera sig ifrån. Fast motsatsen när likgiltiga musikexperter som har varit blase´ när det gäller allt i musikväg sedan flera år tillbaka dyker upp på konserter bara för att leta fel och gnälla på både band och dess publik är ju knappast bättre. Jag har sett dessa människor dyka upp med rockstjärneattityd på konserter och det verkar som dom anser sig viktigare än dom som uppträder på scen när dom pratar/skriker igenom sig några låtar med värsta Alex Schulman kommentarerna. Sen hamnar dom i baren där farsen fortsätter. När man inte kan bli hänförd längre och inte har förmåga att inse det måste vara trist?

2008-12-16 @ 21:20:41
Postat av: Olof

Gomorra,



Ärligt talat

Att du har mage att skriva sånt skit anonymt är patetiskt...



Enligt min åsikt har du tre val



1. Sluta läs här. Ingen har tvingat dig att läsa, och jag förstår inte varför du gör det om du hyser sån avsky för vad jag skriver.

2. Skriv en egen blogg där du presenterar nåt bättre. Så kan vi se hur bra du är på att ta kritik.

3. Läma ditt namn och emailadress. Så kan vi diskutera du och jag öga mot öga.



2008-12-16 @ 23:59:05
Postat av: Gehenna

Plötsligt börjar oliktänkande och obekväma inlägg försvinna spårlöst och utan förklaring. Kan det vara så att någon försöker frisera debatten?

2008-12-17 @ 08:22:16
Postat av: Olof

Jag har tagit bort en kommentar som Gehenna skrev under annat namn. Jag har bemött hans åsikter men hans kommentarer blir mer och mer helt uppenbart skriva enbart för att såra och klaga. Jag har bett honom skriva en egen blogg eller sluta lsäa, men det passar tydligen inte.

Därför har jag nu sett till att jag måste godkänna kommentarer innan de publiceras här. Jag har egna privata problem just nu som jag hellre lägger energi på, än att föröska besvara kritik från anonyma personer på internet som enbart är ute efter att sprida missnöje.

Om ni tycker att det är censur så vill jag bara säga att ni är helt fria att starta en egen blogg där ni kan skriva precis vad ni vill. Det är ingen självklarhet att anonyma personer ska få använda min privata blogg som klotterplank för sina destruktiva åsikter.

2008-12-17 @ 11:54:37
Postat av: Gehenna

Jag har inte skrivit under annat namn! Censuren är ett trubbigt verktyg.

2008-12-17 @ 13:00:28
Postat av: Lisa

Mmmmm....du tar väldigt illa vid dig när någon skriver något som inte passar dig. Du har långa kommentarer om det och säger att de sprider ett missnöje, trots att det faktiskt är en åsikt. Se det istället som en liten debatt som startar och se som som att vi faktiskt kommenterar din blogg. Alla tycker inte som du och alla tycker inte att du skriver bra, men som bloggare och läsare får man tycka vad man vill, utan att det ska kallas missnöje. Nä, se det som åsikter istället.

2008-12-17 @ 15:09:54
Postat av: Olof

Jag har försökt besvara på ett vänligt och sakligt sätt. Men i fortsättningen kommer jag försöka att inte besvara alls.

2008-12-17 @ 15:29:12
Postat av: millis

Nä nu små pojkar och flickor får ni sluta upp att kivas annars får ni inga julklappar!!

2008-12-17 @ 17:06:34
Postat av: Jerry

Hej Olof!

Grattis till ett bra val. Förstår att det var svårt. Måste dock erkänna att jag har liiite svårt för Bob som kan vara rätt ojämn live men Pimme ojojoj, han brukar alltid vara skitbra.

Då ses vi där då:-)

2008-12-23 @ 09:58:09
Postat av: Henke

Tja!



Jag är intresserad av Dylan-biljetterna. Har du lyckats sälja dom? Vad ska du ha för dom?

2009-01-04 @ 15:36:12
URL: http://www.finpop.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback