Dagens låt från en gubbjävel i yngre medelåldern



Dagens låt


Thåström

Jag är en idiot


Anledningen att jag har valt den här låten är inte att det är Thåströms absolut bästa låt objektivt sätt, även om den givetvis skulle vara med och tävla i en tio i topp. Men Jag är en idiot har alltid känts som min låt, och jag gillar den på samma sätt som man gillar sin tjej eller sin familj. Även om det objektivt sett finns bättre familjer i världen, så är det för de flesta av oss ingen tvekan om att det är din egen som är din favorit.

Jag vet att även Thåström själv är väldigt förtjust i den här låten. I en intervju jag hörde på radio sa Jocke att just Jag är en idiot är en låt han aldrig tröttnar på, och han får alltid en riktig kick av att spela den live. Så idag får ni se ett liveklipp från 2002.

Det är någonting i den här texten som tilltalar mig starkt på ett mycket personligt plan. En anledning kan vara att den första strofen är Jag kom hit ner till jorden en kall natt i mars / Jag kom från ett land där du också vart. Jag föddes strax innan midnatt en lönefredag den sista februari, och innan jag hunnit skrika av mig den värsta chocken jag fick av kylan och mörkret i den värld jag skulle leva i, så var det redan mars. Därför känns de första raderna i Jag är en idiot som en lämplig inledning om jag någon gång skulle berätta mitt livs historia.

(Om ni vill läsa mer om hur det gick till när jag föddes, så kan ni göra det här.)

Det är därför jag har valt den här låten just idag. Imorse vaknade jag nämligen och insåg att det idag är exakt 35 år sen jag för första gången såg dagens ljus. Jag har blivit en gubbjävel, jag är tunnhårigare än någonsin, och från och med nu tillhör jag ålderskategorin Yngre medelåldern. Som tur är så lyser fortfarande ölmagen med sin frånvaro, och att min matchvikt ska spräcka sextiokilosgränsen känns fortfarande avlägset.

image424Jag är en idiot
är första låt på Imperiets avskedsskiva Tiggarens tal. Jag anser att det är Imperiets bästa album, och trots att det är tjugo år sen så minns jag den dagen jag köpte den, som om det var igår.

Det var en varm och solig dag i maj, jag gick i åttonde klass, och min klassföreståndare hade begärt att få prata med mig i enrum. Hon hade fått reda på att jag druckit öl under innebandyturneringen fredagen innan, och nu var hon tvungen att ringa till min morsa för att berätta det.

Jag såg ingen som helst anledning med att besvära min hårt arbetande mor, med såna petitesser som att jag varit folkölsfryntlig, och blev fly förbannad på min klassföreståndare Eva. Det är möjligt att jag kallade Eva för käringjävel, men jag hoppas inte det för hon var en bra lärare. Med tonåringens glasklara logik kände jag mig förorättad och bestämde mig för att skolka resten av dagen.

Då jag gick ut från skolan visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Men då mindes jag att min favoritband Imperiet skulle släppa en ny skiva just den dagen. Så istället för att åka hem tog jag bussen ner till stan och inhandlade Tiggarens tal i den skivaffären på Trädgårdstorget som ägdes av jazzmusikern Gunnar Hoffsten (Louise Hoffstens farsa). Det var första gången jag köpte en av Thåströms skivor samma dag som den släpptes. Det är någonting jag fortsatt med, och en vana på gränsen till tvångstanke jag inte brutit under de efterföljande tjugo åren.

När jag satt på bussen hem så passerade jag min skola. Jag hade satt mig på vänstra sidan, så att ingen skulle få kunna se mig från klassrummen. Men då jag tittade ner mot Johannelundsbadet, så visade det sig att min gympalärare på grund av det fina vädret hade bestämt sig för att hålla lektion utomhus. Därför stod hela min klass på gräsmattan vid stångån. Någon fick se mig, och alla mina klasskamrater började vinka till mig där jag satt på bussen.

När jag kom hem satte jag på skivan på kraftigt hög volym. Ut ekade orden Jag kom hit ner till jorden en kall natt i mars. Jag kände att låten handlade om mig, och blev förälskad vid första öronkastet. De jävlarna ville inte låta mig dricka bira på innebandyn, men det struntade jag i. Thåström var alltid på min sida.

Jag är en idiot
finns på även på skivorna Imperiets Studio / Live och Thåströms Live på Röda sten


Pubquiz, pokerpengar, och jobbsökande

Frågorna jag hade gjort till quizen finns här nedanför. Om ni vill testa dem bör ni göra det innan ni läser resten av det här inlägget.

Jag var nere på puben redan en timme innan quizen började igår. Eftersom jag behövde skriva ut frågorna jag gjort ville jag vara i god tid ifall något skulle strula, men allt funkade perfekt, Då jag satt ensam på pubens kontor passade jag även på att lägga till min blogg bland favoriterna i datorn, i ett försök att nå fram till den syrianska publiken.

Skomakarn och Ulven var tidiga de också, så vi fördrev tiden fram till att quizen började med att berätta för varandra vad vi gjort i helgen. Ulven hade intressantast historier, och ärren att illustrera med. Han kunde visa upp två röda märken strax under örat, och berättade att han i lördags hade varit på Hamlet, där en äldre berusad kvinna hade försökt pussa honom på munnen. Ulven hade vridit bort ansiktet för att skydda sig, och då hade grogghaggan helt resolut passat på att bita honom i halsen.

Så kan det gå till på Restaurang Hamlet på lördagsnätter.


När klockan väl blev sju så var det dags för första grenen, som var allmänbildningen där jag stod för frågorna. Som vanligt var jag lite orolig för att jag gjort för svåra frågor, men det blev faktiskt två lag som bara hade ett enda fel. Den frågan båda lagen hade missat, var det ingen på hela puben som kunde - och jag hade också missat den om jag inte hade facit.

image422I den sista frågan var det namn på fyra olika personer som hade blivit kända under ett helt annat namn. För att ha en riktigt svår fråga hade jag tagit reda på att Billie Holliday föddes under namnet Eleanora Fagan. Jag hade faktiskt trott att Hasse som en gång i tiden hade Get back records (där jag köpt hundratals skivor, bland annat nästan hela min Dylansamling), skulle kunna svaret, men hans lag hade gissat på Calamity Jane.

I slutändan stod det mellan Hasses lag Joy Division, och mitt lag Alliansen. Jag var tvungen att kora en vinnare så segern gick till Alliansen eftersom de varit noggranna nog att skriva att Dead man´s hand inte bara består av tvåpar i ess och åttor - utan att det är de svarta essen och åttorna som gäller.

Jag tycker det var bra jobbat av mitt lag att ta en förstaplats. Eftersom Gorben och Boström var borta, och jag hade gjort frågorna, så var det endast Calle, Ulven och Skomakarn som tillsammans lyckades skrapa ihop 15 av 16 poäng.


I andra grenen som var musik, kunde jag hjälpa mitt lag med. Mitt bidrag blev bland annat att jag visste att det var The Housemartins som gjort Caravan of Love. Jag blev imponerad av att Ulven klippte en Eddie Meduza- låt väldigt snabbt. Vi är väl många som känner till mannen som Bert Karlsson kallade för "Sveriges bästa låtskrivare". Men det var lite av en kuggis, eftersom Hasse, som gör musikfrågorna hade valt ett av Meduzas tidiga alster, och låten innehöll inga som helst runda ord eller spritromantik.

Jag kommer inte ihåg alla frågor, eller var vi hade fel. Men vi räckte inte ända fram, och blev tyvärr utan prispengar på musiken.


På sporten tillförde jag som vanligt inte särskilt mycket. De frågor jag kunde visste också flera av mina lagkamrater. Men vi lyckades åtminstone kapa åt oss en tredjeplats.

Den sista grenen var den här gången Linköpingskunskaper. Jag tycker att jag känner till min stad mycket bra, men mitt lags kunskaper var inte de som efterfrågades. Givetvis visste vi att Tage Danielssson hade gått på Katedralsskolan. Men vi missade att även Inger Nilsson som spelade Pippi Långstrump, fick sin gymnasieutbildning där.

Vi blev lottlösa även på den sista grenen, och mitt lag fick nöja sig med en förstaplats, och en tredjeplats. Men 50 procent In The Money är godkänt, så länge en av priserna är en förstaplats.


Jag stannade kvar och drack ett par öl till, men gick hem en timme innan puben stängde. Somnade framför Medium, någon gång strax efter tolv.


image423Idag ringde Köttet strax efter tolv, och ville som vanligt promenera. Så vi tog en sväng längs Stångån, och gick sen till biblioteket. Där hämtade jag boken Still av Hassan Loo Sattarvandi, som jag la som inköpsförslag för någon månad sen. Boken handlar om fyra halvvuxna män i en Stockholmsförort, och ska tydligen vara skriven på ett språk fullt av svordomar och slang. Jag tycker att Still verkar mycket intressant, och ni ska givetvis få veta vad jag tyckte när jag läst klart.

När vi gick från biblioteket var klockan nästan två, och det var dags att kolla om pokerpengarna kommit in från Neteller. Jag blev mycket lycklig när det rasslade till i automaten och jag fick några sedlar. Jag ska nämligen tvätta idag, och hade inget tvättmedel. Dessutom behövde jag köpa glödlampor, för de två senaste dagarna har jag fått duscha i mörker.


Då jag kom hem upptäckte jag att jag hade fått ett mail från Norrköpings tidningar. Då jag öppnade mailet var jag inte ens nyfiken, utan var helt säker på att det skulle stå något i stil med "Tack för din ansökan om sommarvikariat, tyvärr måste vi meddela att tjänsten gått till en annan sökande". Jag har nämligen fått liknade mail från Corren och DN de senaste dagarna.

Så jag blev extremt glatt överraskad när jag läste mailet. Det stod att de ville träffa mig för en intervju om sommarvikariat och eventuella inhopp.

På måndag är det alltså dags för anställningsintervju på Norrköpings tidningar. Håll tummarna för mig kära läsare.


Quizfrågorna

1. Fidel Castro avgick förra veckan. Vem hade makten på Kuba innan Castro? Vilken film från 1974 utspelar sig bland annat i Havanna under revolutionen nyårsafton 1958?


2. Vilka blev mördade dessa datum

    a) 28e februari 1986                            b) 30e januari 1948

    c) 21e februari 1965                            d) 5e juni 1968


3.  Vem var den första som blev avrättad efter att dödsstraffet återinfördes i USA 1976?


4.Vilket lands flagga är det här:
 image420


5. Robert Fenton var en av de första krigsfotograferna. Vilket krig skildrade han?



6. Vem utropade sig till Kung av Skottland 1975?


7. Vad kallas den pokerhand som Wild Bill Hickock hade då han blev skjuten i bakhuvudet i Deadwood 1876. Vad innehåller handen?


8. Under vilka namn är dessa personer mer kända?

a) Vladimir Uljanov                               b) William H. Bonney

c) Joel Emannuel Hägglund              d) Eleanora Fagan

Facit finns under bilden

image421

1. Fidel Castro avgick förra veckan. Vem hade makten på Kuba innan Castro? Vilken film från 1974 utspelar sig bland annat i Havanna under revolutionen nyårsafton 1958?

    Fulgencio Batista Gudfadern II

2.Vilka blev mördade dessa datum
a) 28e februari 1986         Olof Palme                  b) 30e januari 1948     Mahatma Gandhi

c) 21e februari 1965      Malcolm X                       d) 5e juni 1968              Robert kennedy


3.Vem var den första som blev avrättad efter att dödsstraffet återinfördes i USA 1976?

Gary Gilmore


4.Vilket lands flagga är det här:


      Albanien


5. Robert Fenton var en av de första krigsfotograferna. Vilket krig skildrade han?

    Krimkriget

6.  Vem utropade sig till Kung av Skottland 1975?

    Idi Amin

7. Vad kallas den pokerhand som Wild Bill Hickock hade då han blev skjuten i bakhuvudet i Deadwood 1876. Vad innehåller handen?

    Dead man´s hand Tvåpar i ess och åttor (Svarta)


8. Under vilka namn är dessa personer mer kända?

a) Vladimir Uljanov                       Lenin               b) William H. Bonney          Billy The Kid

c) Joel Emannuel Hägglund      Joe Hill            d) Eleanora Fagan              Billie Holiday


Veckans låt, och en liten rapport om mitt liv

Veckans låt


Traveling Wilburys

Tweeter and the monkeyman


Traveling Wilburys var en supergrupp från slutet av åttiotalet, med George Harrison, Tom Petty, Bob Dylan, Roy Orbison och Jeff Lynne. Bandet släppte två album, och deras absolut bästa låt var Tweeter and the monkeyman från deras självbetitlade debut.

Det roliga med den här låten är att när jag först hörde den tyckte jag att texten var suverän. Det är Bob Dylan som skrivit texten med lite hjälp av Tom Petty, och den är lite som ett filmanus där man ser scenerna framför sig.

image419Därför blev jag ganska fövånad när jag fick reda på att hela texten är något av ett skämt. Tweeter and the monkeyman är en ren parodi på Bruce Springsteens texter. Ni vet hur The Boss kan låta då han utrustar alla sina karaktärer med coola smeknamn: Crazy Jany and The Mission man / they were back in the alley trading hands. Det påminner starkt om Tweeter and the monkeyman were hard up for cash / They stayed up all night selling cocaine and hash.

När man väl vet om att låten är en parodi är det omöjligt att ignorera det. Bland annat för att hela handlingen utspelar sig i New Jersey, och texten är full av låttitlar av Bruce Springsteen, som Jersey Girl, State Trooper, Thunderroad och Mansion on the hill.

En mycket bra låt, och lite rock´n´roll- humor på köpet.


Helgen har varit bra. I fredags missade jag faktiskt finalen i På spåret, för jag var på födelsdagsfest hos Anne. Det är sällan jag går på fest nuförtiden, jag och mina kompisar brukar mötas direkt på puben. Så det var en rolig omväxling att för en gångs skull vara hemma hos någon. Det är många bekanta som jag lärt känna genom royal arms, som jag nästan aldrig träffar utanför puben. Så att dricka lite tillsammans i en lägenhet, kändes lite mer vänskapligt än att stå och snacka vid bardisken. Givetvis landade vi allihop på puben framåt natten, men det är en annan historia.

På lördagen var jag på puben en sväng på eftermiddagen, och strax efter fem gick jag hem till Den Hemlige Brodern istället. Vi tog några öl, men i jämförelse med fredagen, var det väldigt lugnt.

Söndagen slog jag ihjäl tillsammans med Köttet. Vi tog en riktig långpromenad, och var ute och gick i flera timmar. Sen på kvällen satt jag hemma och såg på TV. På söndagarna är det kanal nio som gäller för mig, eftersom Nian den kvällen bjuder på både Drömmarnas tid och Rome. Somnade framför My name is Earl vid midnatt.


Förra veckan blev jag faktiskt klar med första utkastet till den novellsamling som jag jobbat på sen strax efter nyår. Nu ska jag låta texten ligga och vila i en vecka eller två, för att sedan läsa den med lite friskare ögon. Sen är det dags för att göra omarbetningar.

Det första utkastet är ganska rått, och jag har försökt att skriva ett högt tempo, utan att fastna i finputsningar. När jag väl börjar med omarbetningarna, ska jag var mycket noggrannare, och försöka få det andra utkastet att bli något som är mycket nära det som jag slutligen kommer att skicka till olika förlag. Men eftersom jag har en text att jobba efter, så tror jag inte det kommer att bli överdrivet tidskrävande. När jag väl börjar, så tror jag att jag kan skriva ett andra utkast på cirka tre veckor.


Men just nu har jag alltså en paus i novellskrivandet, och kommer att ägna mig mer åt att promenera, skriva för bloggen, och spela poker.

Ikväll är det dags för pubquizen igen, och den här gången är det jag som har gjort frågorna till den första grenen som är allmänbildning. Det ska bli intressant att se vad de övriga deltagarna tycker om mina frågor.

Imorgon kommer nog en rapport från hur det gick, och ni ska även få läsa de frågor jag gjort.


"You don´t have to be a junkie to enjoy Heroin"

Min morfar var strängt frireligiös. När vi åkte med honom i hans bil så spelade han alltid något i bilstereon som morsan föraktfullt kallade (inte så att morfar hörde förstås) för "Jesus-pop". Det var verkligen vedervärdig musik. En slags utslätad pop, med fantasilösa texter om Jesus, som var specialskriven för att tilltala unga människor i olika frikyrkor.

När jag var i yngre tonåren gillade jag i stort sett uteslutande hårdrock och punk. Ebba grön sjöng Häng Gud och flera av hårdrocksbanden flörtade med satanism. Jag konfirmerade mig inte, gick ur svenska kyrkan, och att lyssna på någon slags andlig musik var då en tanke som tedde sig helt absurd.


image418De tankarna försvann när jag strax innan jag fyllde tjugo, insåg att världen är full av bra musik som varken är punk eller hårdrock. Inom alla genrer finns det åtminstone några riktigt bra artister, som gör musik som berör. Jag hade länge fördomar om country, eftersom jag trodde att det var musik för hillbillys och rednecks. Men även där hittade jag guldkorn, och var tvungen att överge mina förutfattade meningar. Det var likadant med Gospel.

Idag är min skivsamling full av vad man skulle kunna kalla religiös musik, i den breda definitionen. Det är inget medvetet val, utan jag har helt enkelt köpt den musik som jag tilltalar mig mest.

Johnny Cash var starkt troende och tvekade inte om att sjunga om det. Bob Dylan använde bibliska referenser i sina texter långt innan han gick in i sin så kallade kristna period. På alla skivor med Sinead O´Connor finns åtminstone någon låt om Gud, och för ett par år sen gick hon ut och sa att hon hädanefter enbart ska spela andlig musik. Det första hon gjorde efter det uttalandet var att spela in en skiva med gamla reggaeklassiker (eller rastafarilåtar, som hon kallar dem), vilket leder till annan artist som verkligen dedikerade sitt liv till socialt engagemang med religiösa förtecken. Jag tror inte det funnits någon av populärmusikens stora artister som har haft så starkt andliga texter som Bob Marley.


Då och då träffar jag människor som fortfarande osäkrar sin pistol varje gång de hör ordet religion. Om de har hört att en artist har ett andligt budskap så vägrar de helt enkelt att lyssna, och säger att de inte gillar religiös musik. Jag tycker att ett sånt resonemang är inskränkt, och gör att de förkastar sånt som de mycket väl skulle kunna gilla.


Det här är något jag har funderat på länge, och därför blev jag mycket glad då jag hörde på Theme time radio hour idag. Ännu en gång lyckades Bob Dylan klockrent formulera vad jag länge tänkt.

Så här sa Bob i senaste avsnittet av sitt radioprogram:

"We´ve got a bunch of email from people who don´t like gospel music. Mostly they say they don´t like it , because of the subject matter. They don´t wanna hear religious music. Let me just point out, you can listen to it as just music. The beatiful part of it, is that the people sing it believes it so much. Everything people sing about what they believe, it elevates it. You don´t have to be a junkie to enjoy the Velvet Underground song Heroin. You dont have to have horns and a pitchfork to enjoy Sympathy for the devil. But it helps. The thing is, it´s all music, and when the people believes in what they are singing, it´s that much better."


Musik handlar om att förmedla och uttrycka en personlig känsla, och ju mer övertygad sångaren är desto bättre blir låten. Därför kommer jag alltid att älska Bob Marley, fast jag inte för ett ögonblick tror att Haile Sellasie var Messias.


Sex, droger, hasardspel - och Tom Waits



Veckans video


Tom Waits

The Day After tomorrow

I'm not fighting, for justice
I am not fighting, for freedom
I am fighting, for my life
and another day in the world here


Efter låttävlingen förra veckan så skrev jag lite om Tom Waits, och hur mycket jag gillar hans album Real Gone från 2004. Hela plattan är kanonbra, och jag rekommenderar alla som gillar Tom Waits att köpa den skivan. Den sista låten på Real Gone är balladen The Day after tomorrow, som jag tycker är en oerhört gripande och vacker låt om en ung soldat som hoppas på att snart få återse sin familj. Den är en stark protest mot Irakkriget, och som alla bra antikrigsånger handlar den egentligen inte om politik, utan om livet för de individer som utkämpar kriget som makthavarna dragit igång.

Det spelar ingen roll hur mycket vi diskuterar maktbalans i världspolitiken, oljepriser eller om Saddam Hussein går att jämföra med Adolf Hitler. I slutänden handlar varje krig om alla de som dör, och de unga människor som kanske har turen att överleva, men för all framtid förändras av att ha varit soldater.

Ni kan läsa hela texten till The Day after tomorrow här.


I mitt liv som dagdrivare tycker jag att jag har hållit ett förvånansvärt högt arbetstempo även denna vecka. Jag är snart klart med den sjätte och sista novellen i novellsamlingen jag håller på att skriva. Därmed kommer jag antagligen att vara klar med ett första utkast i slutet av veckan. Jag kommer att behöva göra mycket omarbetningar, och säkert både tre och fyra utkast innan den är klar. Men det viktigaste är ändå att skriva det första utkastet, för när jag kommit så långt så är jag mer eller mindre tvungen att slutföra det jag påbörjat.

Dessutom har jag hjälpt Valterego med lite feedback och korrekturläsning på en intervju han har gjort med pokerspelaren Mikael Westerlund. Jag vet inte riktigt när han lägger ut den, men förr eller senare kommer ni att kunna läsa den här.

Jag har även jobbat med lite frågor till pubquizen på måndag. Eftersom det är de sista dagarna innan jag får pengar tyckte jag att det var smart att göra frågorna den här gången, för jag räknar med att King Kong bjuder på ett par pilsner för besväret.

Utöver detta spelar jag ju även poker, vilket är den enda av mina självpåtagna arbetsuppgifter som faktiskt ger ekonomisk utdelning i dagsläget.

Hur som helst vill jag att ni läsare ska veta att jag inte ligger på latsidan.


Jag har fått flera kommentarer på förra veckans blogg om googlesökningar. Bland annat har jag fått veta att "Jeja Sundström" bara ger 819 träffar. Jag kanske borde tycka synd om den gamla stjärnan från bland annat tv-programmet Gäster med gester, men istället är jag nöjd med att jag själv är 20 gånger populärare än Jeja Sundström. En sökning på mitt eget namn ger nämligen nästan 17 000 träffar. Denna siffra är ett rent mått på popularitet, och har absolut ingenting att göra med att Olof kan vara ett vanligare namn Jeja.

Dessutom har jag blivit upplyst om att "poker" faktiskt ger något större antal träffar än "porn". Av alla dessa undersökningar, så kan jag tydligt se att det som överträffar religion, rockmusik och annan kultur i popularitet, är sex, droger och hasardspel. Det förvånar mig inte det minsta, utan bekräftar bara vad jag redan trodde om människans natur, och vilka som dragit mest nytta av internet.
image416
Jag vill även tillägga att jag själv är mycket förtjust i musik, böcker och filmer som handlar om just sex, droger och hasardspel.

För övrigt tycker jag att ni ska läsa John Bergers starka artikel om hans möte med Zapatisterna i Mexico, och Subcomandante Marcos. Den finns i dagens Aftonblad.
Nyhetsmässigt är Aftonbladet inte mycket att hänga i julgran. Men jag gillar verkligen deras kultursidor med Åsa Linderborg i redaktionen, och regelbunda gästartiklar av internationella storheter som John Pilger och Naomi Klein.


"We are now more popular than Jesus"

image414
"We are now more popular than Jesus", var ett uttalande från John Lennon som väckte stor uppståndelse 1966.

Lennon hade nog rätt. The Beatles slog igenom över hela världen, och gillades av ungdomar från alla religioner. Det gjorde att The Beatles blev populärare än Jesus.

Det stämmer än i dag, över 40 år efter John Lennons kaxiga uttalande. Jag har gjort en egen liten undersökning, som kanske inte är vetenskapligt korrekt, men ändå ger ett hum om vart det lutar.

Om man googlar på Jesus får man i dagsläget 23 miljoner träffar. Googlar man på The Beatles får man nästan 70 miljoner.

Faktum är att inte ens Buddha, Muhammed och Jesus tillsammans kan slå The Beatles popularitet. Sammanlagt skrapar de ihop 65 miljoner träffar, och de tre religionsstiftarna får se sig besegrade av männen som spred visdomsorden I wanna hold your hand.


Men det finns vissa saker som varit så populära sen tidernas begynnelse, att inte The Beatles har en chans. En sökning på alcohol ger 145 miljoner träffar, och vi kan dra slutsatsen att de flesta människor hellre slutar gå i kyrkan och slänger sina Beatles-plattor, än ger upp lådvinet.

Knark (drugs) är faktiskt ännu populärare än både religionsstiftare, popmusiker från Liverpool, och spånken. Knarket ger över 200 miljoner träffar, och det får mig att tänka att Karl Marx kanske borde revidera sitt uttalande. Det verkar som att opium har blivit en religion för folket.


Människan är en nostalgisk varelse. Trots rockmusik, världsomspännande religioner, och kemiskt designade droger föredrar vi ändå det nöje som är oss av naturen givet. Det vi roade oss med innan vi ens kunde prata med varandra, spela musik, be till gud, bränna hemma eller odla gräs i garderoben. The beast with two backs, the old in and out, leka göra barn, ingenting kommer någonsin att bli så populärt som det.


En sökning på porn, ger 250 miljoner träffar.


Människan lever inte av bröd allena

image411Jag vet att många som spelar poker har problem med att de spelar när de kommer hem från krogen. Det är något som jag själv faktiskt nästan helt har lyckats undvika. De få gånger jag har spelat på fyllan har jag spelat på samma nivå som jag brukar, och knappt förlorat någonting.

Det stora problemet med fyllepoker är inte bara att man spelar sämre, många får ett gigantiskt självförtroende och spelar om summor de inte ens skulle fundera på i nyktert tillstånd.

Min kompis Pata L kom hem från krogen kraftigt blaskig förra veckan och loggade in på Party Poker. Han brukar spela sex eller tiodollars sit n go, men med ett antal stora stark innanför västen tyckte han att det var dags att testa 55dollars- nivån.

Han registrerade sig på en sexmanna sit n go, och var då den femte personen som anmälde sig. Party Poker har hög trafik, och det brukar inte ens ta en minut innan bordet är fullt, och enbordsturneringen börjar.


Så länge orkade inte Pata hålla sig vaken. Han somnade, och då han vaknade hade han förlorat 55 dollar utan att ens få se några kort.


Det är inte så att Patas ekonomi står och faller med de här pengarna, och det är många annars duktiga pokerspelare som slaskat bort mycket större summor i berusat tillstånd. Men om man ändå ska spela poker är det att rekommendera att försöka hålla sig vid medvetande.


image412En av min läsare har varit vänlig nog att skicka mig en obskyr skiva med Sinead O'Connor. (Stort tack, du vet vem du är.) Det är en numrerad box i begränsad upplaga, med vinylsingeln till The Emperor´s new clothes. Själva boxen har jag redan ställt på hyllan över öppna spisen, där den trivs tillsammans med Ebba Grön-boxen, Velvet Underground-boxen, och en box med Pink Floyd som innehåller två plattor med live-inspelningar av alla låtarna på The Wall.

Om ni undrar så står Dylan-boxarna på ett annat ställe. De två översta hyllorna i min bokhylla är fulla av Dylan- grejer. En hylla med bara CD, och en annan hylla med boxar, vinylskivor, böcker, videofilmer och DVD.

Den här Sinead-boxen innehöll också tre vykort, och en stor poster där Sinead ligger i röd klänning bland en massa blommor. Precis som Sinead själv är planschen otroligt snygg, och jag måste skaffa en sjyst ram. Den kommer att bli mycket trevlig att vila ögonen på när den hänger på min vägg.


Min ekonomi är starkt begränsad den här helgen, då jag väntar på pokerpengar som kommer på måndag eller tisdag. Egentligen borde jag lägga alla pengar jag har på mat och cigaretter.

Trots det tänkte jag investera i lite maltdrycker, att förtäras under På spåret. Människan lever inte av bröd allena.


Vinnare och facit i låttävlingen

Min tävling om att gissa låtar är nu avgjord. Då jag gjorde frågorna trodde jag att det var alldeles för svårt, men en av deltagarna har faktiskt lyckats pricka in full pott.

Jag vill tacka alla som deltog. DanielOrtega, Hefo och Tag_H gjorde mycket bra ifrån sig, men vinnare med 20 rätta svar är:


Nils Edoff (nils413)


Här nedan får ni facit, och lite information om låtarna.

image3991.
I was 21 years when I wrote this song

I am 22 now, but I won´t be for long

People ask me "when will you grow up to be a man?"

When the girls I loved at school already pushing prams

Billy Bragg, A new England


Den här låten är för vissa mer känd med Kirsty MacColl, men det var Billy Bragg som skrev den. A new England måste vara Billy Braggs absolut mest kända låt, och den finns på skivan Life´s a riot with Spy vs Spy från 1983.

HeFo påpekade att de två första stroferna är identiska med The Leaves that are green med Simon and Garfunkel. Det är inte första gången jag hittar identiska strofer hos Dylan, S&G och just Billy Bragg. Förklaringen är nog att alla tre stjäl friskt från gamla folksånger, och ibland råkar de råna samma bank.
Jag rekommenderar framför allt Billy Braggs tidiga skivor från åttiotalet, då Margaret Thatcher fortfarande var premiärminister. Då var Billys sound råare, och han var också tydligare politiskt.


image4002.

Oh God said to Abraham, "Kill me a son"
Abe says, "Man, you must be puttin' me on"
God say, "No." Abe say, "What?"
God say, "You can do what you want Abe, but
The next time you see me comin' you better run"
Well Abe says, "Where do you want this killin' done?"
God says, "Out on highway 61."


Bob Dylan, Highway 61 revisited


Det här är inte Dylans bästa låt, och inte heller hans bästa text. Men jag tycker inledningen är jävligt snygg då Bob berättar en historia från bibeln, på ett språk som stinker av beatnik och rock´n´roll. Såna här texter fanns inte i populärmusiken innan Robert Zimmerman liftade till New York.

En annan anledning att jag valde just Higway 61 revisited, är att den är titellåt på världens bästa skiva. Albumet innehåller några av Dylans största mästerverk, som Like a rolling stone, Ballad of a thin man och Desolation row. Om ni inte har Highway 61 revisited i er skivsamling så måste ni köpa den omedelbart.


image4013.

Ligger hemma i min säng en helt vanlig dag

Och runt om mig finns tusentals människor och här finns bara jag

Kroppen skriker efter sömn men hjärnan säger nej

För jag tänker att jag aldrig mer ska träffa nån som dig


Sex noll två med Skärholmens stolthet KSMB.


En svensk klassiker, som var en given allsångslåt bakom Ekholmen centrum, då jag och mina kompisar ägnade oss åt tonårsfylleri. Jag har många fina minnen till den här låten.

Från skivan Rika barn leka bäst.


image4024.

If you can play on the fiddle

How´s about a british jig & reel?

Speaking kings english in quotation

As railhead towns feel the steelmills rust

Water froze, in the generation

Clear as winter ice

This is you paradise


The Clash, Straight to hell


Det är helt omöjligt att välja ut The Clashs bästa låt. Jag valde den här för att den inte är lika känd som London Calling eller Should I stay or should I go, men ändå en av otaliga klassiker från världens bästa band. Straight to hell finns på skivan Combat rock, och M.I.A har samplat den i sin hitlåt Paper planes.


image4035.

Well, the smart money´s on Harlow

And the moon is in the street

The shadow boys are breaking all the laws

And you´re east of East St. Louis

And the wind is making speeches

And the rain sounds like a sound of applause


Tom Waits, Time


Otroligt vacker låt, från en otroligt bra artist. Time finns på skivan Rain dogs från 1985, som är ett av de bästa albumen, från mannen som sjunger om det som Charles Bukowski skrev om..

Från flera håll har jag hört åsikten om att Tom Waits var bättre förr. Att han numera har flippat ur totalt och att hans musik blivit för konstig. Den åsikten delar jag inte alls. Tom Waits blir bara bättre och bättre. Mule Variations (1999) var en underbar platta, och jag fullkomligt älskar Real Gone från 2004. Rådistade gitarrer och brutala slagverk är inget som skrämmer bort mig. Jazzinfluerad rock med punkkänsla, kan det bli bättre?


image4056.

Varför skall alla vara så jävliga mot mig?
Chefen, snuten, föräldrarna, vakterna, fröken och kärringar.
Alla ska lägga sig i - jag får inte vara fri.
Men nu säger jag för fan i helvetes jävlar anamma!


Attentat, Ge fan i mig!


Finns bland annat på samlingsskivan Pilsner punk och Poesi.

Jag tycker att punktexter är en helt egen genre, som inte kan jämföras med andra låttexter. När det gäller punk ska texten vara provocerande eller till och med aggressiv, den ska vara direkt, och uttrycka författarens ilska och frustration utan snygga omskrivningar eller metaforer. Punktexter kan vara genomusla om de inte görs bra, men vissa punkband lyckades på ett klockrent sätt och skrev en slags punkpoesi som har en given plats i litteraturhistorien. Dit räknar jag flera av Ebba Gröns tidigaste låtar, Beväpna er är väl kanske det kändaste svenska exemplet på en ren och skär punktext som är genial i sin enkelhet. Ett annat utmärkt exempel är just Ge fan i mig! .

Här har ni resten av texten:


Så hör upp nu era kräk:
Ge fan i mig, ge fan i mig och låt mig va i fred.
Ge fan i mig, ge fan i mig era svin.

Jag är bevakad och kontrollerad överallt.
Och fastän jag jobbar så hårt jag kan,
säger chefen att jag är lat.
Fan vad jag hatar dig förbannade jävla chefsjävel.
Och fröken bara tjatar och gnäller och gubbarna skäller.

Nu orkar jag inte längre, med erat jävla tjöt.

Så ni ska ge fan i mig och låt mig va ifred.
Ge fan i mig ge fan i mig era svin.


Det är så vackert att jag blir tårögd.


image4067.

I love you my hard englishman
Your rage is like a fist in my womb
Can't you forgive what you think I've done
And love me - I'm your woman
And I desire you my hard englishman
And there is no more natural thing
So why should I not get loving
Don't be cold englishman


Sinead O'Connor, This IS a rebel song


Sinead har skrivit många suveräna låtar, och det finns många fina texter att välja mellan. Jag valde This IS a rebel song, för att den kan ses som ett svar på U2:s låt Sunday, Bloody Sunday, som Bono är mycket noga med att påpeka att "this is NOT a rebel song".

Trots att den här låten har ett pacifistiskt budskap, så tar den tydligt ställning i konflikten på Irland. Det råder inget tvivel om vem som är ockupanten, och vem som är ockuperad.This IS a rebel song finns på skivan Gospel Oak från 1997, som faktiskt är det av Sinead O'Connors album som är minst bra. Det kan bero på att det är den enda skivan hon spelat in när hon hade hår på huvudet. Ska ni köpa en enda skiva av Sinead O'Connor, så rekommenderar jag istället Faith and Courage.

Sinead O'Connor gjorde en otroligt smart omtolkning av den här låten 2003. Genom att ändra musiken från irländsk till reggae, och ordet "englishman" till "irishman" så fick Sinead låten att handla om hur ett folk, som för bara någon generation sedan möttes av skyltar i Liverpool som sade "No blacks, no Irish, no dogs", nu själva behandlar invandrare lika illa i sitt eget land.


image4078.

Old pirates, yes, they rob i
Sold I to the merchant ships,
Minutes after they took i
From the bottomless pit.
But my hand was made strong
By the and of the almighty.
We forward in this generation
Triumphantly.


Bob Marley, Redemption song


En riktig klassiker som även spelats in av Johnny Cash och Joe Strummer. Men Bobs originalversion är bäst.


image4089.

Han rökte röda commerce utan

Hans far hade varit stins i Laholm

Han skulle visst blivit tandläkare

Men han hamnade i armén

Han hade spelat handboll I Drott en gång

Han hade en pistol i sin garderob

Han skulle alltid visa upp den för oss ungar

När han var full


Thåström, Främling överallt


2005 släppte Thåström skivan Skebokvarnsv. 209, som kan vara det bästa han har spelat in sen Ebba Grön. När jag hörde skivan första gången så var det tre låtar som gav mig ståpäls och/eller tårar i ögonen. Det var Brev till 10:e våningen, Om Black Jim, och just Främling överallt. På bara några rader lyckas Thåström berätta mer än vad vissa författare gör i en hel roman.

En helt underbar låt. Precis som EraserH skrev har den ett makalöst intro som man ibland önskar aldrig tog slut.


image40910.

There's colors on the street
Red, white and blue
People shufflin' their feet
People sleepin' in their shoes
But there's a warnin' sign
on the road ahead
There's a lot of people sayin'
we'd be better off dead
Don't feel like Satan,
but I am to them
So I try to forget it,
any way I can.


Neil Young, Rocking in the free world


Från skivan Freedom från 1989. Jag trodde att det här skulle var en av tävlingens enklaste låtar, men till min stora förvåning så har två deltagare gissat på Jon Bon Jovi. Om det är så att Bon Jovi har spelat in en cover på Rocking in the free world, så vill jag aldrig någonsin behöva höra den. Överhuvudtaget vill jag helst inte höra talas om Bon Jovi.


Snart dags för hattpremiär

Idag kom Köttet förbi när jag var i slutstriden på en sit n go. Det är tredje gången på några veckor som Köttet dyker när jag spelar poker, och han har aldrig fått se mig förlora en krona. Inte heller har han suttit bredvid när jag kommit trea, eller förlorat heads up. Varje gång Köttet tittat på har jag tagit en förstaplats, och vunnit femtio dollar. Han måste tro att mitt pokerspelande är otroligt vinstbringande, och undra varför jag inte går upp i nivå.

Köttet hade med sig en ryggsäck. Den såg ut att vara nästan tom, men ändå jättetung att bära. Det visade sig att ryggsäcken innehöll femtioöringar och enkronor som Köttet sparat, och nu skulle till banken med.

Vädret var soligt och fint, så jag följde med Köttet på en promenad till stan. Det var så pass varmt att jag ångrade att jag hade mössa på mig. Om det blir lika fint i morgon, så blir det säsongspremiär för min svarta stetson.

Jag börjar se ett slut på vintermörkret nu, och vädrar vårluft. Om några veckor är de värsta fyra månaderna över, och även om det kan vara lika kallt i mars, så ser man hur det blir ljusare för varje dag.

På banken stod vi och hällde mynt i ett hål i mer än en halvtimme. En av påsarna gick sönder, så jag fick leta enkronor på golvet. Efter mycket strul, då maskinen blev full och vi var tvungna att hämta hjälp, så visade slutkvittot att Köttets skrammel hade klonkat på hans konto med 2000 riksdaler.


När jag kom hem surfade jag lite, och upptäckte att en av mina läsare tipsat om en mycket intressant artikel i
Svenska dagbladet. Den var skriven av Hynek Pallas, och tack vare att jag läst Hyneks blogg vet jag att han är en ännu mer fanatiskt Dylanfantast än vad jag är.

image397Just den här artikeln handlade om Bobs insatser som regissör, och om filmerna Eat the document och Renaldo and Clara. Ingen av dessa filmer blev några publiksuccéer, och trots att de är 30 och 40 år gamla, finns de ännu inte utgivna på DVD.

Jag har Eat the document på en riktigt taskig vhs-bootleg, som jag köpte i en skum affär i Dublin, men kvaliteten är så dålig att den är nästan plågsam att titta på. Filmen är en slags dokumentär om turnén 1966, och delar av filmen finns med i Martin Scorseses film No direction home.Renaldo and Clara är en slags surrealistisk spelfilm som spelades in under turnén Rolling thunder revue 1975, med bland annat Dylan själv, hans fru, Allen Ginsberg och Joan Baez i rollerna. Förutom vissa klipp på youtube har jag tyvärr inte sett den.

Vad jag har förstått så är Renaldo and Clara ganska misslyckad som film, men konsertklippen ska vara suveräna.

Columbia har de senaste tio åren gett ut flera av Dylans live-skivor (live 64, 66 och 75) som tidigare bara funnits på piratutgåvor. Eftersom det finns filminspelningar från 1966 och 1975 (Dylans absolut bästa år som liveartist) så tycker jag att hans skivbolag borde ge oss Eat the document och Renaldo and Clara på DVD. När det gäller Renaldo and Clara så borde DVD:n innehålla både originalfilmen på fyra timmar, och en komprimerad version med endast konsertbilderna.


> Det verkar som att flera av er läsare uppskattade tävlingen där ni skulle gissa låtar. Jag kommer att presentera en vinnare på fredag, och då även ge er de rätta svaren. Om jag hittar fler böcker jag vill bli av med, så kanske det blir fler tävlingar i framtiden.


Gissa låtarna - vinn två populära böcker

          image395         image396
När jag läste igenom den blogg jag skrev igår, så insåg jag att det finns vissa böcker som föraktar så mycket att jag inte längre vill ha dem i min bokhylla. När jag gick igenom min boksamling hittade jag två böcker som jag inte tycker har något som helst litterär kvalitet, och därmed får stryka med i min stalinistiska utrensning.

Båda dessa böcker är mycket populära, och skulle platsa på min tio i topplista över världens mest överskattade litterära verk.
Ondskan av Jan Guillou nämnde jag redan igår. Guillou är en av landets bästa journalister, men när det gäller skönlitteratur är hans språk alldeles för torftigt, och han har en irriterande vana att göra sina karaktärer till grovhuggna superhjältar. Det gäller givetvis alla böckerna om Carl Hamilton, men även ondskans huvudperson Erik är beskriven på ett sätt som får mig att tänka på Ian Flemings böcker om James Bond.

Den andra boken är Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Berättelsen är en sorgligt dålig blandning av ointressant science-fiction och gymnasial humor. Jag föraktade den här boken redan när jag var tonåring och mina vänner prisade den. Att en vuxen människa kan ha någon behållning av Liftarens guide till galaxen är för mig totalt oförklarligt.


Istället för att slänga de här böckerna, så har jag bestämt att ha en tävling, där vinnaren får båda böckerna.

Jag ger er första versen i tio olika låtar, ni får en poäng för rätt artist, och ytterligare en poäng för låten. Maila de rätta svaren till mig på bergolof@hotmail.com innan fredagen den 15e februari, så korar jag en vinnare i helgen.

Gemensamt har alla textförfattarna att de besitter poetiska talanger som Jan Guillou och Douglas Adams, inte ens kan drömma om.


1.

I was 21 years when I wrote this song

I am 22 now, but I won´t be for long

People ask me "when will you grow upp to be a man?"

When the girls I loved at school already pushing prams


2.

Oh God said to Abraham, "Kill me a son"
Abe says, "Man, you must be puttin' me on"
God say, "No." Abe say, "What?"
God say, "You can do what you want Abe, but
The next time you see me comin' you better run"
Well Abe says, "Where do you want this killin' done?"
God says, "Out on ******* **."


3.

Ligger hemma i min säng en helt vanlig dag

Och runt om mig finns tusentals människor och här finns bara jag

Kroppen skriker efter sömn men hjärnan säger nej

För jag tänker att jag aldrig mer ska träffa nån som dig


4.

If you can play on the fiddle

How´s about a british jjig & reel?

Speaking kings english in quotation

As railhead towns feel the steelmills rust

Water froze, in the generation

Clear as winter ice

This is you paradise


5.

Well, the smart money´s on Harlow

And the moon is in the street

The shadow boys are breaking all the laws

And you´re east of East St. Louis

And the wind is making speeches

And the rain sounds like a sound of applause


6.

Varför skall alla vara så jävliga mot mig?
Chefen, snuten, föräldrarna, vakterna, fröken och kärringar.
Alla ska lägga sig i - jag får inte vara fri.
Men nu säger jag för fan i helvetes jävlar anamma!


7.

I love you my hard englishman
Your rage is like a fist in my womb
Can't you forgive what you think I've done
And love me - I'm your woman
And I desire you my hard englishman
And there is no more natural thing
So why should I not get loving
Don't be cold englishman


8.

Old pirates, yes, they rob i
Sold I to the merchant ships,
Minutes after they took i
From the bottomless pit.
But my hand was made strong
By the and of the almighty.
We forward in this generation
Triumphantly.


9.

Han rökte röda commerce utan

Hans far hade varit stins i Laholm

Han skulle visst blivit tandläkare

Men han hamnade i armén

Han hade spelat handboll I Drott en gång

Han hade en pistol i sin garderob

Han skulle alltid visa upp den för oss ungar

När han var full


10.

There's colors on the street
Red, white and blue
People shufflin' their feet
People sleepin' in their shoes
But there's a warnin' sign
on the road ahead
There's a lot of people sayin'
we'd be better off dead
Don't feel like Satan,
but I am to them
So I try to forget it,
any way I can.


Här slipper ni läsa om melodifestivalen

Nej, jag såg inte melodifestivalen. Jag tänker inte skriva en lång blogg, om varför jag hellre ser andra tv-program av högre kvalitet, klaga över den dåliga kvaliteten på bidragen, eller spy galla över att denna freakshow har högre tittarsiffror än finalavsnittet av Sopranos.

Alla människor med något som helst talang för kritiskt tänkande vet att höga tittarsiffror eller stort antal sålda skivor, inte är något som helst mått på kvalitet när det gäller populärkultur. Jag har för länge sen accepterat att de stora massorna hellre läser Jan Guillou än Klas Östergren, och föredrar Greys anatomy framför The Wire.

(För övrigt har jag ett exemplar av Guillous debutbok Ondskan, som jag funderar på att lotta ut i någon slags tävling. Jag skäms över att ha denna dynga i min bokhylla, och det finns inget som retar så mycket gallfeber på mig, som när någon säger att Ondskan är den bästa bok de läst.)

Anledningen att jag inte tittade på melodifestivalen är inte att jag är någon slags kultursnobb. Jag kan inse charmen med skräpkultur, och följde Beverly Hills slaviskt i många år.

Vissa saker kan jag inte uppbåda det minsta intresse för hur mycket jag än försöker, men det betyder inte att jag ser ner på andra som gillar dessa böcker, filmer eller tv-program. Till exempel så har jag ingen som helst behållning av Matrix-filmerna eller Sagan om ringen-trilogin, trots att jag verkligen försökt att ge filmerna en chans. Jag har helt slutat att läsa kriminalromaner, eftersom jag inte längre kan övertyga mig själv om att det är värt att läsa över 300 sidor för att få reda på vem mördaren var.

Och hur mycket jag än skulle vilja, så kan jag ändå inte tvinga mig själv att vara entusiastisk över en tävling där det gäller att rösta fram den minst dåliga låten.

Jag vill inte veta vem som vann, eller vem som behövde krishjälp när hon inte gick vidare. Ni får gärna fortsätta titta på melodifestivalen varje lördag i månader framöver. Men försök inte diskutera saken med mig.


image394Annars har den gångna veckan varit ungefär lika händelselös som alla andra veckor i januari och februari. Men jag är nöjd med att jag för femte veckan i rad har utfört det beting som jag gett mig själv, nämligen att skriva en novell i veckan.

Förra veckan ändrade jag lite på planerna hur min novellsamling ska bli. Först hade jag tänkt att den skulle innehålla tio noveller, men nu har jag bestämt mig för att det bara ska vara sex berättelser - men att varje novell ska vara ganska lång. Därför ökade mitt beting kraftigt när det gäller antal sidor jag ska skriva varje vecka. Utan någon som helst MBL-förhandling eller löneförhöjning, så ökade jag min egen arbetsbörda med över femtio procent.


Det är en hård chef jag har, men till hans försvar måste jag säga att han ser jävligt bra ut.


Fredrik Reinfelt, Joan Baez och Grateful Dead

  image389     image390
Veckans nyhetsinslag om det amerikanska presidentvalet, och den så kallade supertuesday som inföll i tisdags, har gett mig många funderingar.

På ett forum om Bob Dylan hittade jag en artikel där Joan Baez förklarade varför hon för första gången i sitt liv hade bestämt sig för att öppet stödja en presidentkandidat. Hon hade föga förvånande valt Barack Obama, och förklarade i artikeln varför Obama var det bästa alternativet för USA.

Joan Baez samarbetade mycket med Bob Dylan på den tiden då Bob uppfattades som protestsångare. Hon kämpade mot Vietnamkriget, för de svartas rättigheter, mot förföljelserna av kommunister, och andra frågor som i mina ögon är mycket viktiga.

Musikaliskt är jag inte något större fan av Joan Baez. Varje gång hon är gästartist på någon av Dylans liveskivor, brukar jag tycka att den låten där Bob och Joan sjunger duett är albumets sämsta stund, och jag vet att Bob hade kunnat gör låten mycket bättre själv.

För att sammanfatta mina känslor för Joan Baez så ska jag använda ett svar som Charles Bukowski gav, då någon frågade honom om han hatade poliser. Om jag byter ut ordet "cops" mot "Joan Baez" i Bukowskis citat, så uttrycker han klockrent vad jag känner för den amerikanska folksångerskan.


"I don´t hate Joan Baez. But it seems like I feel better without her"


Men Baez har alltid haft mycket sympatiska politiska åsikter, så när jag läste att hon stödjer Obama ökade mitt förtroende för mannen som kan bli amerikas förste svarte president. Att Baez för första gången tog ställning i ett val, fick mig att tro att USA faktiskt för första gången skulle kunna få en president som jag kunde sympatisera med.


image391Men så fick jag se att Fredrik Reinfelt också vill ha Barack Obama som president, och min reaktion blir då motsatt till när jag läste att Joan Baez gillar honom. Dessutom började tycka synd om Nina Persson, som tillsammans med bland annat Grateful Dead ställde upp i en konsert som hölls för att stödja Obama. Hon kände sig säkert som en rockrebell då hon gav den svarte och mest vänstervridne kandidaten sitt stöd. Men då hon fick reda på att våran statminister gillar samma person som hon, måste Nina ha känt sig ungefär lika upprorisk som Carola.

Att två så skilda personligheter som Joan Baez och Fredrik Reinfelt stödjer samma presidentkandidat, ter sig för mig helt absurt.

Den enkla, och i stort sett korrekta förklaringen, är att politiken i USA är extremt högervriden jämfört med Sverige. Därför kan en kan en kandidat som beskrivs som vänster i Amerika, tilltala den moderate partiledaren.

Slutsatsen man skulle kunna dra av det här, är att vara otroligt tacksam över att man inte bor i USA. Ett land som skulle kunna beskrivas som en tvåpartidiktatur, där medborgarna kan välja på att rösta på moderaterna eller en ultrahöger version av samma parti.


Men jag är inte en människa som går omkring och är tacksam över att livet inte är värre än vad det är. Min slutsats är att Sverige är på väg att gå åt samma håll, och att vi måste kämpa för att det inte blir så.

Sossarna drar längre åt höger för varje år, och vissa förändringar de genomförde när de satt vid makten var saker som hade stått i Folkpartiets partiprogram tio år tidigare. Redan nu tycker jag att de svenska väljarnas val är mycket begränsat. Vi har att välja mellan två block, där det ena blocket vill ha liberalism och marknadsekonomi med ett ganska väl utbyggt socialt skyddsnät, och ett annat block som också vill ha liberalism och marknadsekonomi men med lite sämre sociala förmåner.

Det finns inte längre något riksdagsparti som vill göra något radikalt för att förändra makt- och ägarförhållandena i det här landet.

Jag har aldrig röstat på sossarna, men jag skulle vilja att partiet gick tillbaka till sin grundidé, nämligen att vara ett reformistiskt socialistiskt parti. I början av förra seklet var socialdemokraterna ett alternativ till kommunisternas tal om revolution. Deras ide var att utan våld, men med politiska medel, sakta men säkert se till att arbetarna tog makten över produktionsmedlen.

Jag vill se ett socialdemokratiskt parti som på allvar börjar prata om att avskaffa monarkin. Ett parti som tar upp den gamla idén med löntagarfonder, och börjar fundera på olika alternativ för gemensamt ägande av företag och naturresurser.

Då skulle jag kunna ge min röst till Mona Sahlin i nästa val.


I dag hämtade jag två böcker jag hade beställt på biblioteket.

image392Den första boken var Bryssel av min gamle kompis Mats Kolmisoppi. Vi gick på folkhögskola tillsammans och blev vänner på grund av att vi delade intresset för rusdrycker, och att vi båda drömde om att bli författare. Till skillnad från mig har Mats lyckats, och det mycket bra. Han första novellsamling Jag menar nu fick strålande kritik, och den efterföljande boken Ryttlarna gav honom Aftonbladets litteraturpris.

Givetvis är jag grymt avundsjuk på Mats, men jag är också mycket glad över att han lyckats göra verklighet av sina drömmar, och det inspirerar mig till att fortsätta skriva själv.

Mats Kolmisoppis nya bok har också fått mycket beröm av olika kritiker.

Här kan ni läsa några utvalda recensioner: AB, SvD, DN.

Jag återkommer med mina egna åsikter om Bryssel när jag läst klart.


Den andra boken är en ocensurerad version av Jack Kerouacs klassiker On the road. Den gavs ut förra året för att fira bokens femtioårsjubiléum, och ska enligt uppgift innehålla mer sex och mer droger. Dessutom ska alla bokens karaktärer kallas vid deras riktiga namn, och då pratar vi om litterära storheter som bland annat Allen Ginsberg och William Burroughs.

Jag skrev själv en hyllning till On the road när den fyllde femtio. Det var en novell där jag återupplivade en av huvudpersonerna i Kerouacs klassiker, och lät honom spela en pokerturnering på en svartklubb i Östergötland.

Ni kan läsa den här.


"Nu kommer ett meddelande från våra sponsorer"

Förr så brukade det vara en oskriven lag i massmedia, att annonser och redaktionellt material ska vara tydligt avskilda från varandra. Därav den gamla slitna frasen "nu kommer ett meddelande från våra sponsorer". Detta kan tyckas onödigt tydligt, men jag anser att tidningsläsare och tv-tittare, ska få det fullständigt klart för sig vad som är nyheter, reportage eller underhållning, och vad som ett företag betalat för att få publicera i syfte att sälja en vara.

Det här har tyvärr luckrats upp lite, och det gäller framför allt när media rapporterar om poker.


Som exempel kan jag ta Aftonbladet. Deras pokersidor, både på nätet och i papperstidningen, har Pokerstars, en av de absolut största pokersajterna, som huvudannonsör. Det skulle inte störa mig det minsta om det vore så att jag som läsare var helt säker på att annonsören inte på något sätt påverkar Aftonbladets rapporteringar från pokervärlden. Numera är nästan alla media beroende av annonsintäkter, och vi har inget annat val än att gilla läget.

image386Men Pokerstars har inte bara annonser på aftonbladets pokersidor. Joe Hachem, Greg Raymer och Chris Moneymaker skriver krönikor regelbundet i tidningen. Dessa krönikörer råkar vara precis samma personer, som är affischnamn för Pokerstars, och de förekommer även i de reklamfilmer vi kan se på tv från pokersajten. Dessa texter är inte på något sätt utformade som annonser, de ser ut precis som man väntar sig att en krönika ska vara utformad.

Det tycker jag är helt vansinnigt, och ett bedrägeri mot läsarna som inte skulle accepteras när det gäller andra sidor i tidningarna. Vi skulle bli mycket upprörda om krönikorna om fotboll var skrivna av anställda på Svenska spel eller Ladbrokes. Ingen tidning med något som helst vilja att ha en seriös framtoning, skulle kunna ha musikskribenter som får sin huvudsakliga lönespec från Sony eller EMI.

Jag tycker att kravet på objektivitet och oberoende ska vara lika stort när det gäller pokerjournalistik som på andra områden.


image388Som jag tidigare berättat så började jag publicera mina bloggar under namnet Frank Begbie, på Prosharks som är ett svenskt pokerforum. Den senaste veckan har Prosharks genomgått vissa förändringar. Jag tänker inte ge mig in i debatten om den nya designen, utan bara påpeka att jag är mycket nöjd med att jag nu kan redigera mina bloggar på Prosharks mycket snyggare, med fler och större bilder.

Något som däremot oroar mig mycket är att ledningen för Prosharks nu börjar prata om "gästbloggare" från sidans annonsörer.

Det jag undrar över är hur dessa gästbloggar ska se ut. Jag vill inte att sponsorbloggar på något sätt ska kunna förväxlas med mina oberoende och stundtals kritiska texter. Mina och andras bloggar är skrivna av och för Prosharks medlemmar, och deras syfte är inte att sälja något. Prosharks tjänar på att vi publicerar våra texter där, för bloggarna är en av attraktionerna som lockar besökare till sidan.

Jag vill fortsätta publicera mina texter både på Prosharks och min privata blogg. Fördelen med pokerforumet är att det faktiskt är lite av en intim stämning där. Folk känner varandra, och jag får många fina kommentarer i gästboken. Jag vet lite om de som gillar mina bloggar, och jag kan läsa deras texter.

Därför hoppas jag att annonsörernas texter kommer att vara tydligt avskiljda från medlemsbloggarna. De får inte vara under samma rubrik, och sponsortexter ska inte kunna stjäla utrymme på framsidan som hittills tillhört oss gratisskribenter.


För övrigt läste jag ett intressant sak på LappRoffes sida, om just bloggarna på Prosharks. Ni kan läsa den
här.


Snart är vintern över och jag funderar på att skaffa kanot

Det har inte blivit så mycket bloggande för mig på sistone, och det beror på flera saker. Dels skriver jag varje vardag på min novellsamling. Den novell jag skrev den här veckan blev på hela 16 sidor. Det tar sin lilla tid att skriva så mycket, och jag har suttit framför datorn och jobbat med den novellen några timmar varje dag.

Dessutom måste jag ägna en del av dagen åt att spela poker, för min ekonomi är numera väldigt beroende av sidoinkomster från mitt spelande.

På kvällarna vill jag koppla av och se på tv, precis som alla andra gör efter jobbet. Om jag då inte har en jättebra idé till en blogg, så orkar jag helt enkelt inte tvinga fram något.


image384En annan anledning att jag inte bloggat så frekvent, är att det inte händer så mycket så här års. Jag gör inte så mycket som är intressant att berätta om för mina läsare.

Förutom bloggande, novellskrivande, och pokerspelande har jag varit ute och promenerat med Köttet (på bilden är han något yngre än idag) flera gånger den här veckan.

Vi brukar mötas utanför mig, och sen promenera längs Stångån, från Tannefors slussar, förbi Stångebro ända bort till Nykvarnsparken, och tillbaks. Det brukar dröja lite mer än en timme.

Köttet och varit i otakt med vädret på sista tiden. Han jobbar natt, och flera gånger den här veckan så har solen skinit när jag gått upp. Min första tanke har då varit att det är fint promenadväder, och att jag måste se till att skriva ett par timmar innan Köttet ringer.

När jag väl har skrivit klart och Köttet dyker upp, så har det blivit mulet, blåsigt och kallt.

Men Köttet och jag är Vandrare i själen, så vi promenerar oavsett väder.


En sak som hänt den här veckan är att januari har gått över i februari. Det känns skönt, för nu har vi därmed överlevt tre av årets fyra värsta månader. Det är bara februari kvar att genomlida, och redan i mars brukar jag få lite vårkänslor när jag ser att det blir ljusare för varje kväll.

Innan mars befriar mig från vinterns klaustrofobi, så kommer jag att fylla 35. Nu för tiden har jag vant mig vid att jag inte är tjugo år längre. Jag har förlikat mig med insikten om att jag är en tunnhårig man i yngre medelåldern, så jag har ingen direkt ångest över att jag snart är halvvägs till min sjuttioårsdag.

Vanliga år brukar jag inte få några födelsedagspresenter alls, men vid jämna siffror brukar vi ge varandra något i min familj.

Jag funderar starkt på att önska mig en kanot i 35årspresent.

image385Eftersom jag bor väldigt nära ån, så skulle jag kunna kedja fast den vid ett träd, strax söder om Tannefors slussar, bara några hundra meter från mitt hem.

Därifrån skulle jag kunna paddla söderut ända till slussen i Hackefors utan att behöva dra upp min kanot ur vattnet.

Jag har tidigare berättat för er att jag hatar vintern något fruktansvärt. (Ni kan läsa mer om den saken här.) Någon av mina läsare skrev att det är sorgligt, eftersom jag då bara lever halva året.

Men precis som jag har ett nästan obeskrivligt hat mot årets mörka månader, så är jag barnsligt förtjust i våren och sommaren.

Jag får nästan tvångstankar om att jag måste vara utomhus så mycket det bara är möjligt. Så fort solen skiner det minsta, så kan jag inte vara kvar i min lägenhet.

Om jag inte är inne i stan, sitter på någon uteservering och dricker kaffe eller öl tillsammans med mina polare, så vill jag vara i naturen.

Därför skulle det vara perfekt för mig att kunna ta en paddeltur på vårkvällarna, och se Linköping från vattnet. Dessutom skulle det vara bra träning för mig, som aldrig i hela mitt liv ens har funderat på att besöka ett gym.

En majkväll skulle jag kunna ta min kanot, paddla förbi Johannelund och Emmalund, kolonistugor och badplatser, och sen lägga till vid bryggan i Jakobsdal där Birne bor. Där kan jag rasta, Birne kanske bjuder på en kopp kaffe eller en bira som vi avnjuter på hans lilla uteplats.

Sen paddlar jag hem igen i solnedgången.

Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag. Jag måste bara skaffa mig en kanot.


På söndag ser jag fram emot första avsnittet av andra säsongen av Rome, som sänds på kanal nio. Jag gillade säsongen ett väldigt mycket, och det ska bli fint att återigen ha en riktigt bra dramaserie att följa klockan nio på söndagar.