"You don´t have to be a junkie to enjoy Heroin"

Min morfar var strängt frireligiös. När vi åkte med honom i hans bil så spelade han alltid något i bilstereon som morsan föraktfullt kallade (inte så att morfar hörde förstås) för "Jesus-pop". Det var verkligen vedervärdig musik. En slags utslätad pop, med fantasilösa texter om Jesus, som var specialskriven för att tilltala unga människor i olika frikyrkor.

När jag var i yngre tonåren gillade jag i stort sett uteslutande hårdrock och punk. Ebba grön sjöng Häng Gud och flera av hårdrocksbanden flörtade med satanism. Jag konfirmerade mig inte, gick ur svenska kyrkan, och att lyssna på någon slags andlig musik var då en tanke som tedde sig helt absurd.


image418De tankarna försvann när jag strax innan jag fyllde tjugo, insåg att världen är full av bra musik som varken är punk eller hårdrock. Inom alla genrer finns det åtminstone några riktigt bra artister, som gör musik som berör. Jag hade länge fördomar om country, eftersom jag trodde att det var musik för hillbillys och rednecks. Men även där hittade jag guldkorn, och var tvungen att överge mina förutfattade meningar. Det var likadant med Gospel.

Idag är min skivsamling full av vad man skulle kunna kalla religiös musik, i den breda definitionen. Det är inget medvetet val, utan jag har helt enkelt köpt den musik som jag tilltalar mig mest.

Johnny Cash var starkt troende och tvekade inte om att sjunga om det. Bob Dylan använde bibliska referenser i sina texter långt innan han gick in i sin så kallade kristna period. På alla skivor med Sinead O´Connor finns åtminstone någon låt om Gud, och för ett par år sen gick hon ut och sa att hon hädanefter enbart ska spela andlig musik. Det första hon gjorde efter det uttalandet var att spela in en skiva med gamla reggaeklassiker (eller rastafarilåtar, som hon kallar dem), vilket leder till annan artist som verkligen dedikerade sitt liv till socialt engagemang med religiösa förtecken. Jag tror inte det funnits någon av populärmusikens stora artister som har haft så starkt andliga texter som Bob Marley.


Då och då träffar jag människor som fortfarande osäkrar sin pistol varje gång de hör ordet religion. Om de har hört att en artist har ett andligt budskap så vägrar de helt enkelt att lyssna, och säger att de inte gillar religiös musik. Jag tycker att ett sånt resonemang är inskränkt, och gör att de förkastar sånt som de mycket väl skulle kunna gilla.


Det här är något jag har funderat på länge, och därför blev jag mycket glad då jag hörde på Theme time radio hour idag. Ännu en gång lyckades Bob Dylan klockrent formulera vad jag länge tänkt.

Så här sa Bob i senaste avsnittet av sitt radioprogram:

"We´ve got a bunch of email from people who don´t like gospel music. Mostly they say they don´t like it , because of the subject matter. They don´t wanna hear religious music. Let me just point out, you can listen to it as just music. The beatiful part of it, is that the people sing it believes it so much. Everything people sing about what they believe, it elevates it. You don´t have to be a junkie to enjoy the Velvet Underground song Heroin. You dont have to have horns and a pitchfork to enjoy Sympathy for the devil. But it helps. The thing is, it´s all music, and when the people believes in what they are singing, it´s that much better."


Musik handlar om att förmedla och uttrycka en personlig känsla, och ju mer övertygad sångaren är desto bättre blir låten. Därför kommer jag alltid att älska Bob Marley, fast jag inte för ett ögonblick tror att Haile Sellasie var Messias.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Vilken radioshow handlade det om? Skriv gärna svaret på min blogg
Tack på förhand


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback