Payday och säsongsstart för pubquizen

Igår var det payday för er älskade bloggmaster, så när jag skrivit på novellsamlingen ett par timmar gick jag och Köttet ner på stan för att shoppa lite.

Jag hittade en huvtröja på en affär inne i Gränden för endast en hundring, och köpte även ett trepack strumpor.

CD Media hade total utförsäljningsrea med halva priset på allting, så vi och jag gick dit och bläddrade bland skivor och filmer.
image382CD Media är den sista skivaffären i stan som lägger ner, och det tycker jag är lite sorgligt. Inte för att det varit någon speciellt bra skivaffär, men det är trist att bara kunde beställa skivor på nätet. Det enda som finns kvar nu är den lilla skivavdelningen på Åhléns, men det bär mig emot att handla där. Jag var nämligen där en gång och frågade vilket datum de skulle få in Thåströms kommande platta, och tjejen i kassan verkade inte ha en aning om vem Sveriges ende rockstjärna var.
Det var redan mycket utplockat på utförsäljningsrean, och vi hittade inte många intressanta saker. Men Köttet köpte en film om laxfiske, och jag hittade en CD-singel med Thåström. Jag har redan alla låtarna på den singeln, men den innehöll även en DVD med videon till Om Black Jim.


När jag kom hem firade jag med en kebabpizza, och strax därefter var det dags att gå ner till Royal arms. Det var nämligen säsongspremiär för pubquizen igår.


Eftersom jag har försökt vara seriös den senaste tiden, och går upp skapligt tidigt för att skriva varje dag, så höll jag mig till mellanöl igår. Jag har tänkt att jag ska försöka vara i synk med de vanliga människorna, och inte vara bakis på vardagar. Som vanligt störde jag mig på att mellisarna bara finns på flaska och är fem spänn dyrare än starkölen. För några år sen fanns det mellanöl på kran på Royals, men King Kong tog bort mellanölen eftersom det inte sålde tillräckligt bra.

Den Hemlige Brodern var fortfarande och hälsade på Old Mother igår, och Gorben var sjuk. Så vårt lag bestod av Ulven, Skomakarn, Calle, Boström och mig - vilket måste räknas som kärnan i laget. Det är vi fem som nästan alltid är på plats.

image381Resultatet igår måste räknas som godkänt, vi tog en andraplats och två tredjeplatser. Den enda grenen där vi blev lottlösa var faktiskt musiken. Det var lite synd, för jag kände att jag gjorde en stark insats då jag visste att Kurt Weill skrivit musiken till Mack The Knife.

Att Berthold Brecht skrivit texten var det flera som kunde, men jag visste att det var Weill som stod för musiken i Brechts pjäser för att jag lusläst konvoluten till Imperiets skivor. Om ni inte visste det så är Imperietlåtarna Sura Baya Johny och Kanonsång, verk av duon Weill/Brecht.

När det var dags för sporten skummade jag igenom frågorna, och insåg ganska snabbt att jag inte skulle vara till mycket hjälp. Så jag passade på att gå ut och röka.

När jag kom tillbaks höll mina lagkamrater på att snacka ihop sig till gissningar på de frågor laget inte kunde. En av frågorna var vart VM i handboll skulle hållas nästa gång. I lördags eftermiddag var jag på puben och råkade se slutet av matchen där Sverige tog en femteplats i EM, och därmed kvalificerade sig till VM. Jag är totalt ointresserad av handboll (de springer ju bara fram och tillbaks mellan målen) men någonstans i bakhuvudet hade jag en aning om att VM skulle spelas i Kroatien.

Det visade sig vara helt korrekt, och därmed hade jag faktiskt fixat ett poäng till mitt lag i Sporten, vilket är en oerhörd skräll. Dessutom kan det varit just den poängen som gjorde att vi hamnade på prispallen.

Min lagkamrater stack hem ganska snart efter att quizen var över, men jag stannade och tog en öl till.


Vid halvelva tog jag bussen hem tillsammans med min granne Farfar. Han var ordentligt blaskig och köpte med sig en påse revbensspjäll hem från puben.


Jag surfade lite och såg sen på Medium på TV 4. Somnade framför Advokaterna.

För övrigt tycker jag att ni ska kolla
den här annonsen från ams. Det är ett franchiseföretag i snabbmatsbranschen som söker folk, och jag tycker det är ett av de mest vidriga försök att få ett riktigt skitjobb att låta glassigt, som jag någonsin läst.


Fängelseprästen som blev busschaufför

Corren håller på med en omröstning om årets Linköpingsbo. Förvånansvärt nog så är jag inte nominerad, så den här texten handlar inte om att fiska röster.

Dagens kandidat som presenterades var en kvinnlig fängelsepräst. Då jag såg artikeln så kom jag att tänka på en fängelsepräst som jag hade ett intressant samtal med för ett antal år sen. Jag har aldrig suttit inne (peppar, peppar, ta i trä) utan jag träffade prästen på en tågresa.

I stort sett alla jag känner är övertygade ateister, så jag tyckte att det här var ett bra tillfälle att diskutera teologiska spörsmål, med en människa som hade tro som yrke.


När vi var tonåringar så stod det ofta människor från pingstkyrkan på Trädgårdstorget på lördagskvällarna, och bjöd fulla ungdomar på kaffe eller glass. Vi brukade stanna till och prata med pingstvännerna, argumentera med dem, och försöka övertala dem om att allt de trodde på var fel. Speciellt min storebror kunde bli helt uppslukad av de här diskussionerna när han dragit i sig en kvarting Explorer utspädd med Fanta. Det var många lördagsnätter som han slösade bort med att försöka övertyga strängt religiösa människor att Gud inte existerar, som han istället borde använt till att ragga tjejer.

Givetvis lyckades vi inte omvända en endaste pingstvän till den ateistiska livssynen med våra banala argument, men vi var tonåringar och övertygade om vår egen förträfflighet.

Så här i efterhand har jag insett att det var väldigt arrogant av oss att försöka tvinga på pingstvänner vårt gudsförnekande. Alla har vi väl blivit irriterade när Jehovas vittnen knackar på dörren, men i det här fallet var det vi kaxiga tonårsateister som inte respekterade andras åsikter. Filadelfiafantasterna gjorde faktiskt inte mycket mer än bjöd på glass, och vi tackade dem genom att spotta på deras tro.


image378När jag träffade den här fängelseprästen så var jag inte längre en arrogant tonåring, och jag tänkte inte behandla honom lika respektlöst som jag hade behandlat pingstvännerna.

Så jag förde en hypotesiskt diskussion med prästen, där vi antog att det fanns en Gud och att Jesus var hans son.

Jag frågade prästen om det inte kunde vara så att Jesus redan hade kommit tillbaks till jorden en andra gång, att han återigen blivit förkastad och ihjälslagen av människorna, men att det aldrig läckt ut till de stora massorna. Min teori var att Jesus givetvis skulle ställa sig på de förtrycktas sida, och att han därför skulle blivit en måltavla för makten.

Om det hänt under nittonhundratalet så borde Jesus ha fötts någonstans i tredje världen bland de fattiga, för det var där människorna behövde honom. En högerregim skulle antagligen tolka hans budskap som socialism, och det skulle ha gjort att Jesus levt lika farligt som under romarnas ockupation av Judéen.

Jag sa till prästen att det är så många som blev avrättade under till exempel Pinochet, och folk som blivit ihjälslagna eller skjutna av polis och militär i olika fascistdiktaturer runt om i världen, att det oftast inte blev några stora rubriker i tidningarna. Jesus skulle ha kunnat vara en av dessa anonyma offer, och vi skulle aldrig någonsin få veta att han faktiskt varit på jorden en andra gång.

Prästen blev precis tyst, och funderade en långt stund. Sen sa att det kunde mycket väl vara precis som jag hade sagt.


Ett halvår senare skulle jag åka buss till jobbet, och då jag visade mitt busskort för chauffören upptäckte jag att det var fängelseprästen från tågresan, som satt bakom ratten.

Det var ett trevligt återséende, för jag hade tyckt att han var mycket sympatisk då vi träffades den första gången. Därför pratade jag med prästen/busschauffören hela resan till jobbet. Då jag frågade honom om varför han inte längre var fängelsepräst, så svarade han att han tjänade Gud precis lika bra som busschaufför. Det viktiga för den för detta prästen var inte hans titel, utan att han varje dag träffade många av Guds barn.


Nu tänker jag inte vara så kaxig att jag påstår att det var jag som fick fängelseprästen att byta yrke. Det jag vill berätta för er är att den före detta fängelseprästen lät mig åka gratis på bussen varje gång han såg mig.

Han var en mycket god människa.


Lyssnar på soundtracken till I´m not there

image377
Jag köper inte skivor så ofta längre, och när jag gör det så är det oftast för att hålla samlingar av vissa artister kompletta. I går fick jag hem två skivor, som gjorde mina samlingar kompletta igen. De artister jag samlar på är Bob Dylan, Joakim Thåström, Sinead O'Connor och Lou Reed.


När det gäller Lou Reed och Sinead O'Connor vill jag ha alla officiella fullängdsalbum för att tycka att mina samlingar är kompletta. Lou Reed har gjort ungefär 30 stycken, medan Sinead O'Connor bara har gjort tio.

Eftersom jag även är väldigt förtjust i att titta på Sinead O'Connor har jag även köpt ett par live-dvd. Egentligen är jag så pass fanatisk när det gäller Sineads musik, att jag vill ha alla låtar hon har spelat in. Men O'Connor gör så mycket samarbeten och gästframträdanden på andra artisters skivor, att det skulle vara så gott som omöjligt att få en sådan samling komplett, eller i alla fall alldeles för dyrt.

Som skivsamlare så räknar jag givetvis inte brända skivor eller musik som jag har i datorn. Jag vill hålla den fysiska skivan i handen, och kunna bläddra i omslaget (eller vad det nu kallas på CD-skivor, på engelska heter det booklet).


När det gäller Bob Dylan, så måste jag ha precis alla låtar som någonsin getts ut officiellt, och dessutom alla versioner som Bob spelat in. Därför har jag alla hans studioalbum och alla officiella live-inspelningar. Samlingsalbum eller singlar köper jag bara om de innehåller minst en låt som inte finns på någon annan skiva, eller en version av en låt som inte tidigare varit officiellt utgiven. Därför har jag givetvis till exempel skivan Bootleg series 1-3, som är full av överblivna låtar och alternativa tagningar, men jag har inte köpt den senaste samlingen som Columbia gav ut.

Ni tycker kanske att det här låter överdrivet. Men faktum är att Dylan under vissa perioder av sin karriär visat obeskrivligt dåligt omdöme när det gäller vilka låtar han ratar till sina skivor.

Till exempel vet varje Dylankännare med självrespekt att de första och ratade inspelningarna av låtarna på Blood on the tracks, är minst lika bra - om inte bättre - än de tagningar som kom med på skivan. Eller att den officiella utgåvan av Infidels saknar de två bästa låtarna Blind Willie McTell och Foot of pride.

Så kallade tribute-skivor där andra artister spelar Dylans låtar, köper jag bara om det är intressanta artister som medverkar, eller om det finns någon officiell koppling till Bob.


image373Därför var en av skivorna jag fick hem soundtracken till filmen I´m not there (ni kan läsa min recension av filmen
här.) Dels för att Dylan givit klartecken till att filmarna använde hans låtar, dels för att det finns en låt som inte kom med på skivan Basement tapes. Det är låten I´m not there som gav filmen sin titel.

Jag skulle kunna ladda ner den låten på några minuter,  men om det finns en officiell utgåva så måste jag kunna hålla den i handen.

Det tråkigaste som finns är när någon artist försöker göra en cover som låter precis som originalet. Jag menar, det säger sig själv att Dylan kan göra låten bättre än någon annan. Men jag tycker att soundtracken till I´m not there är en mycket bra tributeskiva med lite annorlunda och vågade versioner av Dylans låtar. Förutom de låtar som jag nämnde i min recension av filmen, så gillar jag Tom Verlaines Cold irons bound Los Lobos skaversion av Billy och Jack Johnsson, som förutom att spela in Mama, you´ve been on my mind varit så enormt kaxig att han vågat sig på att sätta musik till delar av dikten Last thoughts on Woody Guthrie.


image374När det gäller Joakim Thåström (som är den artist jag samlat på absolut längst) så har jag samma känsla för honom som för Dylan. Jag vill ha alla låtar och alla versioner som finns att få tag i.

Därför var den andra skivan jag fick hem Poem, ballader och lite blues, Återbesöket, som är en skiva där svenska artister spelar låtar av Cornelis Vreeswijk. Thåströms bidrag är en inspelning av Cool Water - På den Gyldene freden.

Det var några månader sen den här skivan kom, så jag tänker inte skriva någon uttömmande recension. Men jag kan säga att jag tycker att den är bra av ungefär samma anledningar som jag gillade soundtracket till I´m not there. Artisterna är inte rädda att göra något eget av Cornelis låtar, och tillföra något nytt. Många av spåren på Poem, ballader och lite blues är mycket olika originalversionerna.

De artister som medverkar är några av de bästa och kändaste nutida svenska musikerna, som Moneybrother, Annika Norlin (Säkert!), Ebbot Lundberg (Soundtrack of our lives) och Timbuktu. Det kan göra att yngre generationer hittar Cornelis musik. Cornelis Vreeswijk får aldrig glömmas bort, för han är nämligen den största artisten och låtskrivare som någonsin bott i Sverige.


Det här inlägget blev något som kanske bara uppskattas av de mest fanatiska skivsamlarna bland mina läsare. Jag lovar att jag nästa gång ska skriva något som är intressant för er andra.


Appropå I´m not there så läste jag i Aftonbladet att Cate Blanchett nominerats till en oscar för bästa kvinnliga biroll, för sin insats som Jude Quinn i filmen om Bob Dylan. Jag hoppas att hon får den, för hon förtjänar precis alla utmärkelser hon kan få för sin insats.

Dessutom läste jag den tragiska nyheten att Heath Ledger, som spelade Robbie i I´m not there, har avlidit. För att hedra Heath ska jag snart få arslet ur vagnen och se Brokeback Mountain.

DN. AB. SvD.


I´m not there - sex skådespelare gestaltar myten om Dylan

image361
I can change during the course of a day. I wake and I'm one person, when I go to sleep I know for certain I'm somebody else. I don't know who I am most of the time,
säger Billy The Kid, spelat av Richard Gere. 
It's like you got yesterday, today and tomorrow, all in the same room. There's no telling what can happen.


image370De orden kan på något sätt sammanfatta Bob Dylans karriär och personlighet, men också hela stämningen i Todd Haynes film I´m not there. Titeln är tagen från en låt som inte kom med på skivan Basement tapes, och syftar givetvis på hur Dylan ofta bytt skepnad precis när fans och kritiker trott att de äntligen förstått vad han håller på med.

Todd Haynes har inte försökt att göra en biografi-film i stil med Walk the line eller The Doors, utan I´m not there är en film om Bob Dylan där sex olika karaktärer speglar olika sidor av honom. Ingen av dessa heter Bob Dylan, och personerna i filmen återspeglar mer myterna om Dylan, än vad som verkligen hände. Historien är heller inte berättad i kronologisk ordning, utan filmen hoppar hela tiden mellan olika karaktärer och tidsperioder.

Just sättet filmen är berättad på är också styrkan i I´m not there. Att berätta en linjär historia som försöker hålla sig till sanningen, där en skådespelare är Robert Zimmermann i Minnesota, en annan är Bob Dylan som kommer till New York, och den tredje skådespelaren spelar en gammal rockstjärna, tror jag skulle ha varit ett projekt som är dömt att misslyckas. Personen Bob Dylan, är så komplicerad och har så många olika sidor, att det krävs en annorlunda berättarteknik för att säga något av värde om honom.

Den yngsta versionen av Dylan spelas av en svart elvaårig pojke, och symboliserar de lögner Bob hittade på om sin bakgrund då han först kom till New York. Han kallar sig Woody Guthrie, luffar runt Amerika genom att planka på godståg, där han berättar för andra luffare hur han lärt sig spela blues av Blind Willie McTell och hur han försörjt sig som trubadur på en kringresande cirkus.


Jackie Rollins är trubaduren med samvete som sjunger protestsånger till stöd för medborgarrättsrörelsen. Men han känner sig fångad av organisationer och politiska frågor, och till slut vänder han rörelsen ryggen för att istället sjunga mer personliga och poetiska sånger. I de här scenerna gör Julianne Moore en mycket bra roll som Joan Baez.


Arthur Rimbaud är en variant av den poetiske Bob runt 1964. Han tjänstgör ibland som berättarröst, och förklarar övergångarna i historien. Alla scener med Arthur är filmade som en presskonferens där han svarar på frågor från journalister. Men scenerna ger snarare en känsla av ett förhör under McCarthy- tiden, och att Rimbaud sitter på de anklagades bänk. Ett mycket snyggt grepp för att visa absurditeten i att journalisterna utnämnde Dylan till talesman för en generation, och att han därför tvingades stå till svars för saker han inte hade det minsta ansvar för.


image371
Robbie Clark är en skådespelare som spelat Jackie Rollins i filmen om protestsångarens liv. Filmen har gjort honom till stjärna, och historien om Robbie är en kärlekshistoria om hur den unge idealistiske skådespelaren möter sin blivande fru under filminspelningen i mitten av sextiotalet. Senare blir Robbie en arrogant och cynisk kändis, som vänsterprasslar då hans fru är hemma med barnen. Deras äktenskap spricker ungefär samtidigt som USA drar sig ur Vietnamkriget, ett krig som varit bakgrund till hela deras förhållande. Allt detta handlar givetvis om Dylans äktenskap med Sara Lowndes. Men Robbies fru Claire bär också spår av Suze Rotolo, som Bob hade ett förhållande med tidigt i sin karriär.

image369Den mest omtalade rollen är Cate Blanchett som rockmusikern Jude Quinn, och det är hennes insats som lämnar mest avtryck i filmen. Blanchett fick den tunga uppgiften att gestalta Dylan under de mest dramatiska åren 65-66, då han gav upp folkmusiken, pluggade in elgitarren i förstärkaren och spelade med ett rockband. Blanchett är mycket övertygande i rollen, och skrämmande lik Bob Dylan. Några av filmens mest intressanta scener är med Jude Quinn, bland annat den klassiska konserten på Newport folk festival, där Dylan gjorde sitt första elektriska framträdande. Det är en mycket stark scen där Jude och bandet bokstavligen avrättar sin publik med k-pistar, och Pete Seeger försöker hugga av högtalarkablarna med en yxa. Framför allt gillade jag hur filmen dröjer sig kvar i folkmassan efter konserten, och upprörda människor tittar in i kameran och uttrycker sin avsky över vad de just bevittnat.

Blanchett är också mycket bra då hon under englandsturnén 66 blir utbuad och kallad Judas av publiken, och ger briljanta svar till journalister som är öppet fientliga och anklagar honom/henne för att svikit sina ideal.
Det finns även en genial scen där Jude tillsammans med poeten Allen Ginsberg stirrar upp mot Jesus på korset och Jude skriker: Why don´t you do your early stuff?

Men det är också i scenerna med Blanchett som jag faktiskt tycker att filmen har vissa problem. Todd Haynes smarta idé var att inte försöka visa verkligheten som den var, utan koncentrera sig på myten. Vissa scener från presskonferenser och konserter är dramatiseringar av verkliga händelser som jag sett i olika dokumentärer, och jag måste säga att i de flesta fall så överträffar verkligheten dikten. Hur bra Blanchett än agerar, så kan hon aldrig bli lika bra som Dylan var i rollen som sig själv.

Men Cate Blanchett gör en suverän rolltolkning, och hon förtjänar helt klart den Golden Globe hon fick för I´m not there.


image368
Richard Gere gör en intressant figur som Billy The Kid. Billy symboliserar Dylan från 67 till 73, då Bob drog sig undan, flyttade till landet, vägrade turnéra och senare hade en roll i filmen Pat Garett & Billy The Kid. Scenerna med Richard Gere utspelar sig i en slags vilda västern stad, med inslag av karneval och cirkusartister. Hela interiören och persongalleriet i den här delen av filmen ger starka associationer till omslaget till skivan Basement tapes, som Bob Dylan spelade in tillsammans med The Band under sin exil i Woodstock.

Det är här som filmen är som mest surrealistisk och öppen för tolkningar, och det är dessa scener som är absolut vackrast rent fotomässigt.

Trots att Dylan bara var 26 år då han flyttade till landsbygden i Woodstock för att ägna sig åt familjeliv, så är Billy The Kid en gammal man. I filmen tjänstgör han som åldringen som ser tillbaka på sitt liv, och knyter ihop hela filmen med några visdomsord. Det är i scenerna med Billy The Kid som Todd Haynes bäst lyckas med att förvränga verkligheten på det sätt, som är optimalt för att berätta den historia regissören vill få fram.


I´m not there var en fröjd för ögon och öron, och därför en njutning att uppleva. Den var mycket snyggt filmad, kostymer och andra tidmarkörer var klockrena. Filmen är full av Dylans låtar - både originalversioner och nyinspelade covers. Framför allt gillade jag Eddie Vedders All along the watchtower, Jim James underbara version av Goin´to Acapulco, och Richi Havens Tombstone blues.

Behöver jag säga att jag redan har skickat efter soundtracken?


Jag tror att I´m not there kan uppskattas även av de som, till skillnad från mig, inte är fanatiska Dylan-fans. 

Efter att ha lyssnat oerhört mycket på Dylans musik i 15 år, kan jag ändå inte påstå att jag förstår alla hans texter. Jag skulle kunna lägga ner otroligt mycket tid och energi på att tolka och dissekera hans låtar in till förbannelse, men jag tycker det bästa är att bara låta dem komma till mig, och koncentrera mig på de känslor jag får och de fascinerande bilder mitt huvud fylls med av Bob Dylans texter. Att förstå Dylan handlar inte om att tolka varje metafor, förstå varje liten hänvisning eller att maniskt plugga biografier. När det gäller Dylans låtar och texter handlar det om att absorbera på ett känslomässigt plan.

Det är samma förhållningssätt ni ska ha då ni ser I´m not there. Jag tycker inte ni ska försöka klura ut vad allt betyder, eller lägga för stor energi på att till varje pris försöka förstå handlingen. I stället ska ni smuggla med er en flaska rödvin in i biosalongen, luta er tillbaks, och låta er översköljas av alla de intryck ni får av filmen - de vackra bilderna, den härliga dialogen, den sköna musiken - och njuta av alla känslor dessa intryck framkallar.


Om ni sen efteråt blir intresserade av att veta mer om Bob Dylans karriär tycker jag ni ska se Martin Scorseses film No Direction Home, som på ett dokumentärt sett visar på ungefär samma saker som I´m not there handlar om.

Jag kan även rekommendera er att läsa Bob Dylans Memoarer, som jag har recenserat här.


DN. SvD.


En bra dag, tack vare efterlängtade böcker och filmer

Rent kulturmässigt ser det här ut att bli en kanonbra dag. Då jag tog mitt kaffe under morgonsurfandet fick jag ett mail från biblioteket, om att jag kunde komma och hämta Irvine Welshs senaste bok, novellsamlingen If you liked school, you´ll love work.

image357När jag hämtade boken så passade jag på att läsa kultursidorna i senaste Arbetaren. Där fanns en högintressant kritisk artikel om myten om Mahatma Gandhi. Artikelförfattaren, som jag tror var från Pakistan, framställde Gandhi som en hycklare, och hävdade bland annat att världens kändaste pascifist uppmanade sina lärjungar att gå med i brittiska armén under första världskriget. Dessutom påstods i artikeln att i Indien och Pakistan är det ett välkänt faktum att det inte var Gandhis ickevåldsaktioner som tvingade britterna att släppa ifrån sig Indien, utan att äran borde gå till gerillagrupperna Indiens Nationalarmé och Hinduiska Republikanska Armén.

Det var mycket intressanta teorier som jag aldrig hört talas om tidigare. Jag måste ta reda på mer om hur det gick till när Indien blev fria från det koloniala förtrycket.


På väg från biblioteket gick jag givetvis förbi Hamlet, eftersom det är fredag. Jag blev oerhört förvånad, när det var fullt av folk men inga kända ansikten. Jag skickade ett SMS till Månne. Han brukar nämligen dricka lunchöl med sina arbetskamrater varje fredag.

Innan jag hann få något svar så mötte jag Månne, som i sällskap med Pelle gick med bestämda steg mot Restaurang Hamlet. Grabbarna bad om ursäkt att de var försenade, och berättade att de hade varit tvungna att ta sen lunch idag.

Inne på Hamlet mötte vi även Sluggo som hade beställt mat. Jag drack två koppar kaffe, medan Svullo åt, och Månne och Pelle tog varsin öl. Vi snackade lite skit om allt möjligt och hade det riktigt trevligt i en timme. Jag gillar traditionen att möta mina kompisar på Hamlet varje fredagseftermiddag. Det är inte bara ölen som lockar, utan det är kul att umgås, diskutera världsproblemen och utbyta skvaller.


image359När jag kom hem så lagade jag en stor gryta köttfärsssås, som kommer att räcka till middagsmat vid fyra tillfällen. Medan såsen puttrade läste jag den första novellen i boken jag lånat. If you liked school, you´ll love work är 370 sidor lång, men innehåller endast sex noveller. Därför är varje berättelse ganska lång, och köttfärsssåsen hann koka ihop sig till en nästan perfekt konsistens medan jag läste.

Efter att ha läst en novell i Irvine Welsh senaste bok kan jag meddela mina läsare att det verkar mycket lovande, och att boken innehåller de vanliga ingredienser som man väntar sig från Skottlands störste författare. Jag återkommer med en recension när jag läst klart.


image360Precis som jag brukar göra på fredagar ska jag ikväll se På Spåret ihop med Den Hemlige Brodern. Efter det ska vi se en film som jag längtat efter att få se, sen första gången jag hörde talas om den. Filmen heter I´m not there, och är regisserad av Todd Haynes som tidigare gjort bland annat Far from Heaven och Velvet Goldmine.
I´m not there är en film om Bob Dylan. Men det är ingen biografi i stil med Walk the line, utan den ska tydligen mer behandla myten om mannen som enligt mig och många andra är 1900-talets största rockmusiker. I filmen porträtteras Bob av inte mindre än sex olika skådespelare, en av dem är en 11-årig svart pojke och en av dem är Cate Blanchett (bilden), men ingen av karaktärerna heter Bob Dylan.

För mig som älskar surrealistiska filmer och är ett fanatiskt Dylan-fan, kommer kvällen att bli lite av en julafton. Jag ska försöka att inte ha för höga förväntningar, men det blir inte så lätt eftersom Nick Hornby (författaren till bland annat High Fidelity och Om en pojke) skrev i sin blogg att det var den bästa filmen om en musiker han någonsin sett.

Jag kommer antagligen att se den här filmen två gånger i helgen, och jag ska försöka att skriva en recension som ni kan läsa senast när ni kommer till jobbet på måndag morgon.


Rapport från en dagdrivares vardag

image355

Onsdagar är den dagen då jag köper Aftonbladet med tv-bilagan. Det första som slår mig när jag bläddrar i tv-bilagan är att i morgon börjar en ny serie på kanal nio som heter Mad Men, som krockar med Californication. Jag blev inte allt för imponerad av Californication förra veckan. Första avsnittet var inte helt övertygande, men den skulle kunna utvecklas till något riktigt bra. Mad Men handlar om en reklambyrå i New York i början av sextiotalet. Det jag läst om serien är mycket positivt, och det som utmärker den verkar vara att den inte är det minsta politiskt korrekt, samt att de flesta huvudpersonerna är riktiga svin. Seriens huvudförfattare är dessutom Matthew Weiner, som tidigare skrivit och producerat för Sopranos. Jag är ledsen David Duchovny, men det blir nog Californication som får stryka på foten eftersom jag är tvungen att välja.

Om ni varken tänker se Mad men eller Californication så tycker jag att ni ska se 24 hour party people, som går på tvåan i morgon kväll. Det är en rätt skön film om musiklivet i Manchester från 1976 och framåt, Den handlar om Tony Wilson, som startade Factory records och upptäckte Joy Division, och senare startade den världsberömda klubben Hacienda.


För att vara en professionell dagdrivare, så tycker jag att jag har varit mycket aktiv den här veckan. Jag har skrivit klart en novell på tio A4, sökt sex olika jobb och hunnit spela åtta stycken enbordsturneringar.

Pokern har gått bra, hälften av gångerna har jag hamnat på prispallen och tagit två förstaplatser och två andraplatser. Det gör att prispengarna är nästan dubbelt så stora som de avgifter jag betalt, och det tycker jag är ett bra resultat.

När det gäller jobben så kan jag berätta att januari och februari är hektiska tider för arbetslösa journalister. Det är nämligen nu som tidningarna utlyser alla tjänster som semestervikarier i sommar. Så den här veckan har jag sökt fem vikariat som redigerare på olika tidningar, och dessutom sökt ett jobb som truckförare.


Tyvärr tror jag inte att jag kommer att få sommarjobb på någon tidning i år heller. Det var sommaren 2006 som jag tyckte att jag hade en bra chans, och då blev jag även kallad till ett par intervjuer. Men nu i sommar kommer det att vara tre år sen jag senast jobbade som redigerare, och jag är ganska säker på att alla tidningar kommer att hitta någon som har färskare erfarenheter än jag.

Överlag så tror jag aldrig nu för tiden att jag ska få de arbeten jag söker. Det är inte så att jag håller på att deppa ihop, men jag är så van vid att få negativa svar på mina jobbansökningar att jag knappt bryr mig om att bli besviken längre. Det innebär inte att jag på något sätt tänker sluta söka jobb, jag söker alla slags arbeten som jag tycker att jag är kvalificerad för. Men jag börjar vänja mig vid att jag står utanför arbetsmarknaden, och att jag kanske aldrig kommer in.

Ibland tänker jag att allt har en mening. En sak som min nu ganska långa period utan anställning medfört, är att jag har börjat skriva väldigt mycket igen. Det har gjort att jag har insett vad det är jag verkligen vill göra, och det är att skriva skönlitteratur. Det är därför har jag börjat skriva på en novellsamling. Jag hoppas att ett förlag vill publicera min bok när den är klar. Det är inte så att jag tror att den kommer att bli en bestseller och göra mig ekonomiskt oberoende. Men om jag har fått en bok publicerad, tror jag att jag har en bra chans att kunna få frilansuppdrag som krönikör eller kulturskribent.

Jag vet att det är väldigt svårt att få någon att vilja publicera det man skrivit, och att de stora förlagen får tusentals manus varje år. Men det är också oerhört svårt att få jobb som journalist, och i den branschen vet jag att det finns otroligt många som har bättre meriter än jag.

Däremot har jag stort självförtroende när det gäller att skriva fiktion. När jag skickar in mitt manus är det ingen som kommer att fråga efter min CV eller referenspersoner. Om jag har lyckats skriva en tillräckligt bra bok, och det vet jag att jag kan, så kommer något förlag att bli intresserade.


För er som är intresserade av poker och / eller journalistik, så kan jag rekommendera Valteregos intervju med journalisten, pokerspelaren och bloggaren Johan Kretz. Det är ett intressant samtal om vad som försiggår bakom kulisserna på de tv-sända pokerturneringarna, och om varför det inte finns någon seriös och granskande journalistik om pokerbranschen. Ni kan läsa intervjun här.


Damien Dempsey - Irlands bäst bevarade hemlighet

image350I januari 2003 åkte jag till Hamburg för att se Sinead O'Connor. Jag tror att den rakade irländskan aldrig har spelat i Sverige, så jag var helt enkelt tvungen att åka utomlands för att få se en av mina favoritartister.

Konserten var en av de bästa jag någonsin sett, men det är inte det den här bloggen handlar om. Som förband till Sinead spelade en artist som jag aldrig hört talas om. Han var också irländare och heter Damien Dempsey. Jag gillade hans spelning, så när jag kom hem försökte jag hitta hans skivor, men jag hittade ingenting. Då jag sökte efter information om Damien Dempsey på nätet upptäckte jag att han släppt två album, men att de bara fanns att köpa på brittiska öarna.

Så när jag semestrade i Belfast året därpå, passade jag givetvis på att köpa en av hans plattor. Skivan hette Seize the day, och är Dempseys andra album. Jag gillade skivan stenhårt. Musiken var någon slags rock med influenser av reggae och irländsk rockmusik. Texterna var också mycket bra, och blandade förortsromantik och socialrealism med irländsk nationalism. Jag kan meddela mina läsare att jag inte sprang fram till de flöjtspelande protestanterna som marscherade utanför vårt vandrarhem i Belfast, och visade min nyinköpta skiva.


image352Det är väldigt sällan nuförtiden som jag hittar nya artister som jag verkligen gillar. Sen jag började gilla honom har Damien Dempsey släppt två nya studioskivor och en liveplatta. Men ingen av dem har gått att köpa i Sverige, och jag har inte hittat dem för nedladdning någonstans på nätet. Det har varit otroligt frustrerande, för en musikälskare som jag.Men så förra veckan så fick jag tag i Damien Dempseys senaste skiva To Hell or Barbados. Titeln syftar på att engelsmännen försökte genomföra en etnisk rensning på Irland på 1600-talet. De tillfångatog över 50.000 katoliker som fick välja på döden, eller på att bli skickade till Barbados där de såldes som slavar.

Nu har jag lyssnat på To Hell or Barbados några dagar, och jag är absolut inte besviken. Reggaeinfluenserna har blivit tydligare, och de irländska flöjterna är kvar. I flera av låtarna har Dempsey krämat på ordentligt med distboxen och spelar nästan en slags grunge, och man kan även spåra influenser av hip hop och dub.


Jag gillar verkligen Damien Demspey och tycker att det är konstigt att han inte blivit mer känd utanför sitt hemland. Han måste vara irländarnas bäst bevarade hemlighet. På den gröna ön är han jättestor. Han var förband till Bob Dylan då denne gjorde tre konserter på Irland, och för några veckor sedan vann Damien Dempsey en Irish Meteor Award (Irlands motsvarighet till Grammis) som bästa manliga artist för andra året i rad.

När man åker till andra länder tycker jag man ska ta del av den nutida kulturen, och inte bara titta på landets historia. Så om ni åker på semester till Dublin tycker jag att ni ska passa på att köpa en skiva med Damien Dempsey, istället för någon halvtaskig samling med irländsk folkmusik som varenda butik i Dublin försöker lura på turisterna.


Om fem år blir jag gatupredikant

image349
Om mindre än två månader fyller jag 35. De jämna årtalen får mig alltid att fundera över var jag är i livet, och vad jag ska göra med de år jag har kvar på vår jord. Jag har tänkt på det här några dagar, och nu har jag fattat ett beslut.

Om jag inte har fått tag i något jobb då jag fyller 40, så tänker jag ge upp den vanliga arbetsmarknaden och satsa på en karriär som gatupredikant.

Globaliseringens tidevarv är här, och vi kan inte längre stå fast vid den svenska tystlåtna stilen om vi vill hävda oss mot omvärlden. Religiösa galningar som står och skriker i gathörnen är något som präglar stadsbilden i varje storstad med självrespekt. Så länge vi inte har gatupredikanter som skriker om Guds vrede, så kommer vi alltid att bli betraktade med nedlåtande blickar av människor på kontinenten och Nordamerika. Om vi vill vara konkurrenskraftiga i framtiden, så måste vi också slå oss in på den här banan.

Det är här jag tror att jag kan göra en insats. Om jag låter skägget växa några decimeter, skaffar mig en hatt som är mycket mer uppseendeväckande än den jag har nu, klär mig i trasor och använder katternas urin som rakvatten, så tror jag att jag kan bli en frisk fläkt på torgen i Linköping.

Jag kommer att stå i ett hörn, veva med armarna, skrika att undergången är nära och upplysa de förbipasserande om att de alla är syndare. Målande ska jag beskriva helvetets fasor som kommer att drabba kontorsråttorna vid apokalypsen, och vråla kryptiska citat ur uppenbarelseboken. Jag kommer att utveckla en färdighet att se på människor vilken deras största skräck är, och sen hota dem med något ännu värre än vad de föreställt sig i sina värsta mardrömmar.
De lördagshoppare som ser mest besvärade ut kommer jag att förfölja, och plåga extra mycket. Föräldrar med småbarn, nyförälskade par, killen som ska äta lunch med chefen - alla de som minst vill ha att göra med mig, kommer jag nagla mig fast vid och tvinga dem att lyssna på mina vedervärdiga profetior. Jag ska stå så nära dem att min andredräkt ger dem kväljningar, röra vid dem med mina stinkande händer och låta saliven spruta då jag pratar.

Förutom att jag gör en insats när Linköping/Norrköping försöker marknadsföra sig själva som en storstadsregion, så tror jag att jag kommer att kunna göra mig en hacka för egen del.

Genom att bete mig som att jag totalt tappat kontakten med verkligheten, som den sinnesjukaste och mest påträngande människa du någonsin har träffat, tror jag att jag kan få folk att ge mig pengar bara för att lämna dem ifred. Min kroppsodör kommer att ge mig en fördel, och flertalet av de förbipasserande jag trakasserar kommer att tycka det är värt en tjuga att få slippa mig.

När jag har hållit på ett tag och etablerat mig som Linköpings mest Rabiata Profet, tror jag att verksamheten kommer att rulla på automatiskt, och pengarna komma i en strid ström. Det kommer nämligen att bli ett välkänt faktum i Östergötland att jag är en besvärlig typ, och folk kommer att ge mig pengar i förebyggande syfte. Resturangägare och affärsinnehavare kommer att betala mig för att jag ska hålla mig undan, och stadsflanörerna kommer att sticka sedlar i mina händer innan jag hinner konfrontera dem. Efter ett år räknar jag med att bara behöva stå någonstans, mumla bibelcitat och stirra på fotgängarna, och låta pengarna rulla in.

Det här kommer att bli riktigt lukrativt.


 


Januaritristessen göder min kreativitet

Första veckan efter jul, nyår och trettonhelgen är inte direkt den mest sociala tiden på året. Dessutom har vädret varit mulet, grått och trist, och jag har fått tända lamporna i lägenheten redan då jag gått upp. Jag kan meddela att jag faktiskt inte har umgåtts med en enda människa "In real life", som det så vackert heter på internetspråk, sen i lördags. Jag har kommunicerat lite med mina vänner och anhöriga på telefon och via MSN, men om man inte räknar kassörskorna i affärerna där jag handlar eller personalen på biblioteket, så har jag inte träffat någon i verkliga livet. Så kan livet vara för en arbetslös singelkille i januari.

image346Jag kan inte direkt påstå att jag har lidit av denna isolering. Tristess kan många gånger vara startskottet för kreativitet, och den här veckan har jag börjat skriva på en ny novellsamling. Eftersom inga lockande nöjen har distraherat mig har jag lyckats skriva någorlunda disciplinerat några timmar varje dag den här veckan. Därför har jag redan nu skrivit klart den första novellen, i den samling jag har planerat ska innehålla tio berättelser som har ett visst samband. Det blev nio A4-sidor, och det tycker jag är ganska bra jobbat på tre dagar. (Om jag inte jämför mig med Jack Kerouac som enligt egen utsago skrev romanen De underjordiska på "Three full moon nights in october.)

Huvudpersonen och berättaren i den första novellen är en stor jävla idiot, och berättelsen slutar mycket tragiskt. Därför har det varit jätteroligt att skriva den novellen. Det har varit kul att sätta sig in i hjärnan hos en karaktär som jag egentligen tycker mycket illa om, men ändå försöka få läsaren att bry sig om historien och kanske till och med skratta lite. Jag gillar att både läsa och skriva om osympatiska människor. Lyckliga människor som inte har några fel och brister intresserar mig inte det minsta, och jag tycker att det är under de mörka stunderna som människors liv är som mest fascinerande.

De övriga karaktärerna kommer inte att vara lika osympatiska som berättaren i den första novellen. Det skulle ingen orka läsa.

Jag kommer att putsa lite på den första novellen ikväll eller imorgon. Sen vet jag inte om jag ska ta ledigt till på måndag, eller om jag ska börja på berättelse nummer två redan den här veckan.


image347
När jag var och handlade idag köpte jag TV-bilagan. Slutet av veckan bjuder på två seriestarter som jag tycker verkar högintressanta.

I morgon börjar Californication på TV4. Serien ska tydligen innehålla extremt mycket sex, och den handlar om en författare med stor aptit på alkohol och andra droger. Det verkar helt klart som en serie i min smak.

image348På fredag börjar Brotherhood, som handlar om två bröder på Rhode Island i New York. Den ene kämpar för att slå sig fram inom politiken, medan den andre är kriminell och har starka kontakter med den irländska maffian.

Det låter som en intressant intrig, och jag är glad att serien går i repris på onsdagsnätter. Då behöver jag inte vara rädd att missa något avsnitt om jag är ute och svirar.

Den Hemlige Brodern har redan sett några avsnitt av Brotherhood, men tyckte inte att den var så bra att han såg klart hela säsongen. Han tyckte att det var en serie som försökte likna HBO:s tittarsucéer, men inte lyckades.

Trots Den Hemliges omdöme ska jag ge den här serien en chans. Jag kan inte helt förlita mig på min bror när det gäller tv-serier. Dessutom betvivlar jag att den kan vara så dålig att jag tycker det finns något bättre att se vid midnatt en onsdag.

Om någon av er redan sett Californication eller Brotherhood, så får ni gärna skriva vad ni tycker.

Ett program som jag aldrig någonsin ska titta på en enda sekund är I huvudet på Gynning, som börjar på tisdag.


Jag är ute efter kvinnor, pengar och hämnd

image343När man är arbetslös finns det bra dygnsrytm, sen dygnsrytm, och idiotisk dygnsrytm. Under jul och nyår har jag lyckats skaffa mig den sistnämnda. Igårnatt försökte jag lägga mig klockan halv tre på natten, trots att jag inte var det minsta trött. Det var helt omöjligt att somna, strax efter klockan fyra blev jag röksugen och gick upp och tog en cigg. Sen låg jag och vred mig i sängen en bra stund till, och sista gången jag kollade på klockan var den över fem. Det tog en stund till innan jag somnade, och när jag vaknade klockan halv tolv var jag dödstrött och ville bara somna om. Men jag tvingade mig upp, åt frukost och tog en kaffe.

Jag hade befunnit mig i sängen nio timmar, men ändå inte fått ens sex timmars sömn. Det håller inte. I morgon ställer jag klockan på tio, och då tänker jag gå upp även om jag bara sovit en enda timme.

Nästa vecka kanske jag börjar ställa klockan på nio varje morgon. Att sova mellan ett och nio är den perfekta dygnsrytmen då man är arbetslös tycker jag. Om man sover till elva, tolv på förmiddagen känner man sig allt för annorlunda mot omgivningen. Men jag är en nattmänniska och vill aldrig lägga mig innan midnatt. Att gå upp klockan sju på morgonen tycker jag dessutom är fullständigt meningslöst, för då finns det ändå inget att göra. Men om jag går upp klockan nio, kan jag somna klockan ett på natten, och då finns det oftast ändå inget mer att se på TV.


Helgerna är över, och för er andra började vardagen med arbete idag. Därför tyckte jag att det var en lämplig dag att börja skriva på den novellsamling som jag funderat över.

Det svåraste med att skriva fiktion är att komma igång. När man hållit på ett tag brukar det börja flyta, och man har en bättre bild av hur man vill att slutprodukten ska bli. Men i början känns det oftast som att ha sex för första gången, man famlar i blindo och vet inte riktigt vad det är man vill åstadkomma.

Dagens arbete gick skapligt, om man betänker att det var första raderna på ett helt nytt verk jag började med. Jag skrev lite mer än två timmar och lyckades spotta ur mig över tre A4 på den första novellen. Den närmaste tiden ska jag försöka skriva mellan två och fyra timmar per dag, måndag till torsdag. På så sätt hoppas jag att kunna skriva åtminstone en novell i veckan.

Jag är väl medveten om att de två, tre första novellerna jag skriver, kommer behöva stora omarbetningar. Dels ska novellerna hänga ihop lite löst, och personernas väg ska korsas vid vissa tillfällen. Därför kommer jag att behöva göra korrigeringar på slutet för att länka ihop allting, och för att tiden ska vara synkroniserad.

Dels tror jag att det är först på den fjärde berättelsen som jag kommer att se helheten framför mig, och få en skarp bild av hur jag vill berätta historierna. Det enda sättet för mig att komma till dit är att skriva målmedvetet varje dag, strunt samma om det bara blir en tredjedel av det jag skriver de närmaste veckorna som kommer att finnas med i den färdiga boken.


image344image345Som ni säkert vet så dog författaren Stig Claesson, även kallad Slas, förra veckan. Det tycker jag är sorgligt, men vi ska ändå vara glada att Slas skänkte oss så extremt många böcker som han faktiskt skrev. I
DN idag skriver tre olika författare om sitt förhållande till Claesson. Till min stora förvåning var en av dem Dermot Bolger.

Jag hade ingen som helst aning om att Dermot och Stig kände varandra, så det var en glad överraskning att Slas blev hyllad av mannen som enligt mig är den största nutida författaren i världen.

Bolger berättade att det första Slas sa till honom någonsin var följande inledningsfras:

"det finns bara tre skäl för en man att skriva: att få kvinnor, att få pengar och att få hämnd!"

Jag skulle gärna påstå att Slas hade fel, men då skulle jag behöva ljuga er rakt upp i ansiktet.

Läs mer om varför jag gillar Dermot Bolger här.


Min helg präglades av Charlie Chaplin

image334
Helgen har varit ganska händelselös. Jag har inte gjort något speciellt, suttit hemma mycket, surfat, spelat poker och sett på TV. Därför har det här veckoslutet blivit präglat av Charlie Chaplin. SVT har nämligen visat en av Chaplins stumfilmer varje eftermiddag sen i fredags, och jag har sett alla tre.

Stumfilm kanske låter tråkigt i era öron, men jag måste säga att när man har Charlie Chaplin i huvudrollen behövs ingen dialog. Den första filmen som visades var Chaplins pojke, igår gick Guldfeber, och nyss såg jag Moderna tider. Jag gillade alla tre filmerna, men de kvaliteter som fanns i den förstnämnda filmen blev ännu bättre i Guldfeber, för att sedan dras till sin spets i Moderna tider. Det enda ljud som finns i filmerna är musik, och för att skådespelarna på den tiden inte kunde lägga energi på dialog och tonfall, så kunde Charlie lägga all fokus på minspel och kroppsspråk. Det tycker jag att Chaplin lyckats med på ett sätt som är oöverträffat i filmhistorien. En sån skådespelare som Jim Carrey måste få mindervärdeskomplex av att se Moderna tider.

Jag är inte något större fan av slapstick och snubbelhumor i nutida filmer, men när man får se det från genrens fader och mästare är det bara att bocka och buga. Chaplin snubblar över precis allt som ligger i hans väg, hans skor börjar brinna, han får på sig rullskridskor, och glider ofrivilligt in i en maskin. Men framförallt så hamnar han i slagsmål hela tiden.

Just på grund av att filmerna är gjorda för musik som enda ljudeffekt så är skådespelarnas rörelser musikaliska och taktfasta, och slagsmålen - där Chaplin frekvent duckar och delar ut tjuvsmällar - utvecklas till rena danser.

I alla tre filmerna tar Charlie ställning för den lilla människan ( i Guldfeber kallas han utan undantag för The little fellow) , men framför allt i Modern times kan man tydligt se ett socialistiskt budskap. Början av filmen ger en kritisk bild av industrialismen, med monotona löpande-band-jobb, som stressar och sliter ut arbetarna. Charlie blir arresterad upprepade gånger, för att han av misstag blir tagen som ledare för en kommunistisk demonstration, för att snuten tror att han kastat sten under en strejk, och för att han tar på sig skulden då en hemlös flicka blir haffad för att ha stulit bröd.

image336Men Charlie är ingen Gandhi-fantast. Han predikar aktivt motstånd och ger sig otaliga gånger in i slagmål med poliserna, och de gånger han inte blir övermannad så flyr han med den unga flickan i släptåg. Han är lojal mot andra arbetare. Då han får ett jobb som nattvakt i ett varuhus blir han utsatt för ett rånförsök. Men då Chaplin upptäcker att en av rånarna är en gammal jobbarkompis från stålverket som också blivit arbetslös, välkomnar han sin vän. De tar sig en fylla i varuhusets spritavdelning, vilket givetvis slutar med att vår hjälte somnar och blir upptäckt nästa morgon. Han får sparken och blir arresterad ännu en gång, men mannen i plommonstopet tar sitt straff och har inte en tanke på att gola ner sin före detta arbetskamrat. En sann hjälte.


Tyvärr visade inte SVT Charlie Chaplins absoluta mästerverk den här helgen. Hans film Diktatorn tycker jag tillhör allmänbildningen att se. Den gjordes 1940, samma år som Hitler invaderade större delen av Europa. Diktatorn är en svidande kritik mot nazismen, men filmen är gjord på ett oerhört komiskt sätt och förlöjligar Adolf något brutalt. Dessutom innehåller den ett par härliga Chaplin-slagmål i ett judiskt ghetto. Den regissör och skådespelare som törs göra slapstick-humor av slagsmål mellan Nazitysklands poliskår och små judiska män, förtjänar min respekt i all evighet.


I går kväll umgicks jag med Den Hemlige Brodern och en av hans kompisar. Eftersom det bara var skit på TV, så ville Den Hemlige och hans kompis se Sagan om de två tornen, som gick på fyran.

image337Jag är totalt ointresserad av fantasy, och har inte sett någon av Sagan om ringen - filmerna. I brist på bättre beslöt jag mig för att ge filmen en chans, eftersom jag inte tycker att man ska döma bort något man inte har sett. Tyvärr upptäckte jag ganska snart att jag inte kunde uppbåda minsta intresse för Sagan om de två tornen. Världen vi bor i är så komplicerad, mångbottnad och intressant, att jag för mitt liv inte kan förstå varför någon som vill berätta en historia uppfinner en annan värld som är mycket plattare och okomplicerad. En värld där allt är svart och vitt, karaktärerna antingen onda eller goda, och kan beskrivas med enkla ord som vis, stark, dum, kort eller gammal.
En sådan värld är absolut ingen bra plats för en intressant intrig. Den ger inte utrymme för några moraliska gråzoner, huvudpersonerna ställs inte inför några svåra beslut för samvetet och överraskar heller aldrig tittaren, och filmen saknade följaktligen all slags humor. Jag struntar i hur många fantasifulla varelser som befolkar Sagan om ringen, eller hur snyggt filmad och påkostad trilogin är, med gigantiska slag och storslagna scener. Om jag inte känner minsta empati eller blir berörd av karaktärerna, så kommer jag aldrig att kunna intressera mig för den här sortens filmer.


Inleder året riktigt seriöst

Jag tycker jag har inlett det här året riktigt aktivt. Nyårslöften är inte min grej, för jag tycker det är meningslöst att ge löften som man med största sannolikhet kommer att bryta. Men jag har vissa målsättningar det här året. Jag ska försöka dricka och röka mindre, men min absolut viktigaste målsättning är jag inte ska slöa till, utan ägna tid och energi åt saker som är viktiga och meningsfulla.


image333En sak vill göra det här året är att börja skriva på något seriöst inom den fiktiva genren. Alltså någonting som inte tillhör min blogg, utan något som jag kan skicka till ett förlag när det blir klart. Jag funderade ett tag på att fortsätta på en roman som jag började skriva på för ett antal år sen. Jag har faktiskt skrivit åtta kapitel på den romanen. Då jag läste igenom tyckte jag att det jag skrivit höll hög kvalitet, men jag kände att jag inte ville ta över något från den yngre Olof. Jag ville ha en helt ny och fräsch idé.

En roman är ett otroligt stort projekt. Det skulle kunna ta mig en månad att fundera över och skissa på en handling, innan jag kunde börja med den påtagliga texten. Därför bestämde jag mig häromdagen för en novellsamling.

Jag har funderat och skrivit ner idéer, och nu kommit fram till att jag ska skriva tio noveller som alla utspelar sig samma dygn. Några av huvudpersonerna i de olika novellerna ska känna varandra eller åtminstone vara bekanta, men några ska vara helt okända för de andra. Under åtminstone en liten stund i varje novell ska alla personer befinna sig på samma plats.

Nu har jag skrivit en skissartad handling till sex av novellerna, och även vissa anteckningar om karaktärernas personlighet, och deras relationer till varandra. De flesta berättelserna ska vara skrivna i jagform, där varje person berättar sin historia. Jag ska anpassa språket efter varje huvudperson, och deras olika karaktärsdrag.

Om jag kan skriva det här på ett bra sätt, tror jag att det kan bli en kanonbra novellsamling.

Att jag nu har skissat upp handlingen till sex av berättelserna gör att jag redan nästa vecka kan börja på det här projektet. Handlingen i de fyra övriga novellerna tror jag att jag kommer att komma på efter hand.


En målsättning med året är givetvis att vara aktiv i mitt jobbsökande, och det tycker jag att jag har lyckats bra med så här långt. Redan på årets fjärde dag har jag sökt två olika jobb. Båda tjänsterna är som redigerare. Den ena är på en tidning i Linköping, och den andra på en tidning i Stockholm.


So far, so good, som man brukar säga. Nu är det bara att hoppas att jag fortsätter vara aktiv, och inte låter mig distraheras av såna saker som stora starköl och taskiga tv-serier.


image332Ikväll blir det förmodligen På Spåret ihop med Den Hemlige brodern. För första gången ska Filip & Fredrik vara med, och det ska bli intressant att se hur de klarar sig mot Karin Hubinette och Stefan Holm. Den Hemlige Brodern har stor respekt för laget Karin/Stefan, men jag tror att Filip och Fredrik kan överraska.

När jag kommer hem från Den Hemlige tror jag att jag ska se filmen Song for a raggy boy, som börjar på ettan strax innan midnatt. Filmen är från 2003 och utspelar sig på en irländsk ungdomsvårdsskola 1939. Den har bara fått en trea i DN, men som mina läsare borde veta vid det här laget så är jag nästan larvigt intresserad av allt irländskt.


Det mörka hotet

image331Förra veckan fick jag ett brev från försäkringskassan. Deras brev brukar bara innehålla nya blanketter att fylla i, så jag brydde mig inte om att öppna det förrän i fredags eftermiddag. Brevet innehöll nytt beslut om aktivitetsstöd från och med första januari, vilket var väntat. Problemet var att den summa de beräknat mitt bidrag till var mindre än hälften än jag fått förut. Jag skulle endast få 180 kronor om dagen efter skatt. Det skulle innebära ett månatligt bidrag på mindre än 4 000 spänn. Det räcker inte ens till hyran för mig, ännu mindre till övriga räkningar eller mat, cigaretter och snus.

Det stod ingen som helst förklaring till varför mitt bidrag sänkts. Men jag antog att nya bestämmelser skulle träda in vid årsskiftet som gjorde att mitt aktivitetsstöd sänktes, och likt en av Pavlovs hundar tänkte jag reflexmässigt: borgarna har sabbat för mig ännu en gång.


Som vanligt var jag totalt uppgiven och insåg att det antagligen inte fanns något som helst jag kunde göra för att förändra försäkringskassan beslut. Eftersom jag inte kan leva på 4000 kronor i månaden, så skulle jag behöva gå till socialen. Detta gjorde mig mycket nedstämd. Nu har jag lyckats undvika att behöva gå till soc i över tio år, och jag såg inte alls fram emot förnedringen det skulle innebära att behöva gå dit igen. Dessutom är det mycket värre att gå på socialbidrag än att få pengar från a-kassan eller försäkringskassan. Socialen ifrågasätter precis allt man gör, och man har inte ens rätt att lämna kommungränsen på vardagar.

Ni kanske inte tror att det här stämmer, men för tolv år sen åkte jag till min farmor i Västervik några dagar innan jul för att hjälpa farsan att laga all julmat. Jag var ändå arbetslös, så jag tänkte att jag lika gärna kunde göra en insats för mina släktingar. Min handläggare på socialen lyckades få reda på att jag var där. Hon tog reda min farmors telefonnummer, ringde till mig och krävde att jag skulle komma hem. Om jag inte omedelbart åkte till Linköping, skulle hon dra in mitt bidrag med motiveringen att jag hade åkt utanför kommungränsen under vanliga människors arbetsvecka.

Dessutom så är det helt omöjligt att göra några sidoinkomster när man går på socialbidrag om man inte jobbar svart. Om jag till exempel skulle skriva en frilansartikel som jag tjänar en tusenlapp på, så skulle socialen sänka mitt bidrag med samma summa. Precis likadant är det med spelvinster, så det skulle inte vara någon som helst idé för mig att fortsätta försöka dryga ut mina inkomster genom att spela poker.


Ända sen i fredags har jag därför varit lite deprimerad över hur mitt liv skulle utvecklas. Idag var första vardagen sen jag öppnade brevet från försäkringskassan. Innan jag ringde till socialen så bestämde jag mig för att ringa och ta reda på varför mitt bidrag sänkts.

Efter femton minuter i telefonkö fick jag prata med någon på kundtjänst. Jag förklarade mitt ärende, hon kollade något i datorerna , och berättade sen att mitt aktivitetsstöd var oförändrat och att de inte alls sänkt mitt bidrag. Brevet som jag hade fått var en del i försäkringskassan rutiner. Då de beslutar om en ny period för aktivitetsstöd, så skickas automatiskt ett brev ut till bidragstagaren. Eftersom den snabba rutinen inte ger någon tid för att räkna ut individuella bidragsnivåer, så skriver de automatiskt att mottagaren ska få det absolut lägsta bidraget.

Jag sa till kvinnan på kundtjänst att de måste ändra den rutinen, för nu hade jag gått och oroat mig i fem dagar, för att min ekonomi skulle försämras drastiskt. Hon svarade att de inte kunde ändra sina rutiner för att jag var missnöjd.


Försäkringskassan har blivit galna. Rutinmässigt skickar de ut brev om bidrag med helt fel summa, och de tänker inte ändra på den rutinen. Det måste vara fler än jag som fått gått och vara oroliga i mellandagarna på grund av det här. Men det är tydligen inget som försäkringskassan bryr sig om.

För övrigt såg jag i
DN att Mikael Marciman är nominerad till DN:s kulturpris för regin till teveserien Upp till kamp. Jag hoppas att han vinner för Upp till Kamp var förra årets bästa svenska teveserie.