I´m not there - sex skådespelare gestaltar myten om Dylan

image361
I can change during the course of a day. I wake and I'm one person, when I go to sleep I know for certain I'm somebody else. I don't know who I am most of the time,
säger Billy The Kid, spelat av Richard Gere. 
It's like you got yesterday, today and tomorrow, all in the same room. There's no telling what can happen.


image370De orden kan på något sätt sammanfatta Bob Dylans karriär och personlighet, men också hela stämningen i Todd Haynes film I´m not there. Titeln är tagen från en låt som inte kom med på skivan Basement tapes, och syftar givetvis på hur Dylan ofta bytt skepnad precis när fans och kritiker trott att de äntligen förstått vad han håller på med.

Todd Haynes har inte försökt att göra en biografi-film i stil med Walk the line eller The Doors, utan I´m not there är en film om Bob Dylan där sex olika karaktärer speglar olika sidor av honom. Ingen av dessa heter Bob Dylan, och personerna i filmen återspeglar mer myterna om Dylan, än vad som verkligen hände. Historien är heller inte berättad i kronologisk ordning, utan filmen hoppar hela tiden mellan olika karaktärer och tidsperioder.

Just sättet filmen är berättad på är också styrkan i I´m not there. Att berätta en linjär historia som försöker hålla sig till sanningen, där en skådespelare är Robert Zimmermann i Minnesota, en annan är Bob Dylan som kommer till New York, och den tredje skådespelaren spelar en gammal rockstjärna, tror jag skulle ha varit ett projekt som är dömt att misslyckas. Personen Bob Dylan, är så komplicerad och har så många olika sidor, att det krävs en annorlunda berättarteknik för att säga något av värde om honom.

Den yngsta versionen av Dylan spelas av en svart elvaårig pojke, och symboliserar de lögner Bob hittade på om sin bakgrund då han först kom till New York. Han kallar sig Woody Guthrie, luffar runt Amerika genom att planka på godståg, där han berättar för andra luffare hur han lärt sig spela blues av Blind Willie McTell och hur han försörjt sig som trubadur på en kringresande cirkus.


Jackie Rollins är trubaduren med samvete som sjunger protestsånger till stöd för medborgarrättsrörelsen. Men han känner sig fångad av organisationer och politiska frågor, och till slut vänder han rörelsen ryggen för att istället sjunga mer personliga och poetiska sånger. I de här scenerna gör Julianne Moore en mycket bra roll som Joan Baez.


Arthur Rimbaud är en variant av den poetiske Bob runt 1964. Han tjänstgör ibland som berättarröst, och förklarar övergångarna i historien. Alla scener med Arthur är filmade som en presskonferens där han svarar på frågor från journalister. Men scenerna ger snarare en känsla av ett förhör under McCarthy- tiden, och att Rimbaud sitter på de anklagades bänk. Ett mycket snyggt grepp för att visa absurditeten i att journalisterna utnämnde Dylan till talesman för en generation, och att han därför tvingades stå till svars för saker han inte hade det minsta ansvar för.


image371
Robbie Clark är en skådespelare som spelat Jackie Rollins i filmen om protestsångarens liv. Filmen har gjort honom till stjärna, och historien om Robbie är en kärlekshistoria om hur den unge idealistiske skådespelaren möter sin blivande fru under filminspelningen i mitten av sextiotalet. Senare blir Robbie en arrogant och cynisk kändis, som vänsterprasslar då hans fru är hemma med barnen. Deras äktenskap spricker ungefär samtidigt som USA drar sig ur Vietnamkriget, ett krig som varit bakgrund till hela deras förhållande. Allt detta handlar givetvis om Dylans äktenskap med Sara Lowndes. Men Robbies fru Claire bär också spår av Suze Rotolo, som Bob hade ett förhållande med tidigt i sin karriär.

image369Den mest omtalade rollen är Cate Blanchett som rockmusikern Jude Quinn, och det är hennes insats som lämnar mest avtryck i filmen. Blanchett fick den tunga uppgiften att gestalta Dylan under de mest dramatiska åren 65-66, då han gav upp folkmusiken, pluggade in elgitarren i förstärkaren och spelade med ett rockband. Blanchett är mycket övertygande i rollen, och skrämmande lik Bob Dylan. Några av filmens mest intressanta scener är med Jude Quinn, bland annat den klassiska konserten på Newport folk festival, där Dylan gjorde sitt första elektriska framträdande. Det är en mycket stark scen där Jude och bandet bokstavligen avrättar sin publik med k-pistar, och Pete Seeger försöker hugga av högtalarkablarna med en yxa. Framför allt gillade jag hur filmen dröjer sig kvar i folkmassan efter konserten, och upprörda människor tittar in i kameran och uttrycker sin avsky över vad de just bevittnat.

Blanchett är också mycket bra då hon under englandsturnén 66 blir utbuad och kallad Judas av publiken, och ger briljanta svar till journalister som är öppet fientliga och anklagar honom/henne för att svikit sina ideal.
Det finns även en genial scen där Jude tillsammans med poeten Allen Ginsberg stirrar upp mot Jesus på korset och Jude skriker: Why don´t you do your early stuff?

Men det är också i scenerna med Blanchett som jag faktiskt tycker att filmen har vissa problem. Todd Haynes smarta idé var att inte försöka visa verkligheten som den var, utan koncentrera sig på myten. Vissa scener från presskonferenser och konserter är dramatiseringar av verkliga händelser som jag sett i olika dokumentärer, och jag måste säga att i de flesta fall så överträffar verkligheten dikten. Hur bra Blanchett än agerar, så kan hon aldrig bli lika bra som Dylan var i rollen som sig själv.

Men Cate Blanchett gör en suverän rolltolkning, och hon förtjänar helt klart den Golden Globe hon fick för I´m not there.


image368
Richard Gere gör en intressant figur som Billy The Kid. Billy symboliserar Dylan från 67 till 73, då Bob drog sig undan, flyttade till landet, vägrade turnéra och senare hade en roll i filmen Pat Garett & Billy The Kid. Scenerna med Richard Gere utspelar sig i en slags vilda västern stad, med inslag av karneval och cirkusartister. Hela interiören och persongalleriet i den här delen av filmen ger starka associationer till omslaget till skivan Basement tapes, som Bob Dylan spelade in tillsammans med The Band under sin exil i Woodstock.

Det är här som filmen är som mest surrealistisk och öppen för tolkningar, och det är dessa scener som är absolut vackrast rent fotomässigt.

Trots att Dylan bara var 26 år då han flyttade till landsbygden i Woodstock för att ägna sig åt familjeliv, så är Billy The Kid en gammal man. I filmen tjänstgör han som åldringen som ser tillbaka på sitt liv, och knyter ihop hela filmen med några visdomsord. Det är i scenerna med Billy The Kid som Todd Haynes bäst lyckas med att förvränga verkligheten på det sätt, som är optimalt för att berätta den historia regissören vill få fram.


I´m not there var en fröjd för ögon och öron, och därför en njutning att uppleva. Den var mycket snyggt filmad, kostymer och andra tidmarkörer var klockrena. Filmen är full av Dylans låtar - både originalversioner och nyinspelade covers. Framför allt gillade jag Eddie Vedders All along the watchtower, Jim James underbara version av Goin´to Acapulco, och Richi Havens Tombstone blues.

Behöver jag säga att jag redan har skickat efter soundtracken?


Jag tror att I´m not there kan uppskattas även av de som, till skillnad från mig, inte är fanatiska Dylan-fans. 

Efter att ha lyssnat oerhört mycket på Dylans musik i 15 år, kan jag ändå inte påstå att jag förstår alla hans texter. Jag skulle kunna lägga ner otroligt mycket tid och energi på att tolka och dissekera hans låtar in till förbannelse, men jag tycker det bästa är att bara låta dem komma till mig, och koncentrera mig på de känslor jag får och de fascinerande bilder mitt huvud fylls med av Bob Dylans texter. Att förstå Dylan handlar inte om att tolka varje metafor, förstå varje liten hänvisning eller att maniskt plugga biografier. När det gäller Dylans låtar och texter handlar det om att absorbera på ett känslomässigt plan.

Det är samma förhållningssätt ni ska ha då ni ser I´m not there. Jag tycker inte ni ska försöka klura ut vad allt betyder, eller lägga för stor energi på att till varje pris försöka förstå handlingen. I stället ska ni smuggla med er en flaska rödvin in i biosalongen, luta er tillbaks, och låta er översköljas av alla de intryck ni får av filmen - de vackra bilderna, den härliga dialogen, den sköna musiken - och njuta av alla känslor dessa intryck framkallar.


Om ni sen efteråt blir intresserade av att veta mer om Bob Dylans karriär tycker jag ni ska se Martin Scorseses film No Direction Home, som på ett dokumentärt sett visar på ungefär samma saker som I´m not there handlar om.

Jag kan även rekommendera er att läsa Bob Dylans Memoarer, som jag har recenserat här.


DN. SvD.


Kommentarer
Postat av: PL

Underbart skrivet om I'm Not There. Och Lou, hans favvoställe i NYC är på rest. Pastis meat packin district, brukar hänga där bara för kanske få se snubben. Du är länkad på min blogg om det. Kanon.

Postat av: Gustav Hjelm

Mycket bra recension! Lägger in den under länkar på min Dylansida om det är okej..

titta gärna in föresten: http://www.komigen.se

2008-04-01 @ 22:08:51
URL: http://www.komigen.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback