Lyssnar på soundtracken till I´m not there

image377
Jag köper inte skivor så ofta längre, och när jag gör det så är det oftast för att hålla samlingar av vissa artister kompletta. I går fick jag hem två skivor, som gjorde mina samlingar kompletta igen. De artister jag samlar på är Bob Dylan, Joakim Thåström, Sinead O'Connor och Lou Reed.


När det gäller Lou Reed och Sinead O'Connor vill jag ha alla officiella fullängdsalbum för att tycka att mina samlingar är kompletta. Lou Reed har gjort ungefär 30 stycken, medan Sinead O'Connor bara har gjort tio.

Eftersom jag även är väldigt förtjust i att titta på Sinead O'Connor har jag även köpt ett par live-dvd. Egentligen är jag så pass fanatisk när det gäller Sineads musik, att jag vill ha alla låtar hon har spelat in. Men O'Connor gör så mycket samarbeten och gästframträdanden på andra artisters skivor, att det skulle vara så gott som omöjligt att få en sådan samling komplett, eller i alla fall alldeles för dyrt.

Som skivsamlare så räknar jag givetvis inte brända skivor eller musik som jag har i datorn. Jag vill hålla den fysiska skivan i handen, och kunna bläddra i omslaget (eller vad det nu kallas på CD-skivor, på engelska heter det booklet).


När det gäller Bob Dylan, så måste jag ha precis alla låtar som någonsin getts ut officiellt, och dessutom alla versioner som Bob spelat in. Därför har jag alla hans studioalbum och alla officiella live-inspelningar. Samlingsalbum eller singlar köper jag bara om de innehåller minst en låt som inte finns på någon annan skiva, eller en version av en låt som inte tidigare varit officiellt utgiven. Därför har jag givetvis till exempel skivan Bootleg series 1-3, som är full av överblivna låtar och alternativa tagningar, men jag har inte köpt den senaste samlingen som Columbia gav ut.

Ni tycker kanske att det här låter överdrivet. Men faktum är att Dylan under vissa perioder av sin karriär visat obeskrivligt dåligt omdöme när det gäller vilka låtar han ratar till sina skivor.

Till exempel vet varje Dylankännare med självrespekt att de första och ratade inspelningarna av låtarna på Blood on the tracks, är minst lika bra - om inte bättre - än de tagningar som kom med på skivan. Eller att den officiella utgåvan av Infidels saknar de två bästa låtarna Blind Willie McTell och Foot of pride.

Så kallade tribute-skivor där andra artister spelar Dylans låtar, köper jag bara om det är intressanta artister som medverkar, eller om det finns någon officiell koppling till Bob.


image373Därför var en av skivorna jag fick hem soundtracken till filmen I´m not there (ni kan läsa min recension av filmen
här.) Dels för att Dylan givit klartecken till att filmarna använde hans låtar, dels för att det finns en låt som inte kom med på skivan Basement tapes. Det är låten I´m not there som gav filmen sin titel.

Jag skulle kunna ladda ner den låten på några minuter,  men om det finns en officiell utgåva så måste jag kunna hålla den i handen.

Det tråkigaste som finns är när någon artist försöker göra en cover som låter precis som originalet. Jag menar, det säger sig själv att Dylan kan göra låten bättre än någon annan. Men jag tycker att soundtracken till I´m not there är en mycket bra tributeskiva med lite annorlunda och vågade versioner av Dylans låtar. Förutom de låtar som jag nämnde i min recension av filmen, så gillar jag Tom Verlaines Cold irons bound Los Lobos skaversion av Billy och Jack Johnsson, som förutom att spela in Mama, you´ve been on my mind varit så enormt kaxig att han vågat sig på att sätta musik till delar av dikten Last thoughts on Woody Guthrie.


image374När det gäller Joakim Thåström (som är den artist jag samlat på absolut längst) så har jag samma känsla för honom som för Dylan. Jag vill ha alla låtar och alla versioner som finns att få tag i.

Därför var den andra skivan jag fick hem Poem, ballader och lite blues, Återbesöket, som är en skiva där svenska artister spelar låtar av Cornelis Vreeswijk. Thåströms bidrag är en inspelning av Cool Water - På den Gyldene freden.

Det var några månader sen den här skivan kom, så jag tänker inte skriva någon uttömmande recension. Men jag kan säga att jag tycker att den är bra av ungefär samma anledningar som jag gillade soundtracket till I´m not there. Artisterna är inte rädda att göra något eget av Cornelis låtar, och tillföra något nytt. Många av spåren på Poem, ballader och lite blues är mycket olika originalversionerna.

De artister som medverkar är några av de bästa och kändaste nutida svenska musikerna, som Moneybrother, Annika Norlin (Säkert!), Ebbot Lundberg (Soundtrack of our lives) och Timbuktu. Det kan göra att yngre generationer hittar Cornelis musik. Cornelis Vreeswijk får aldrig glömmas bort, för han är nämligen den största artisten och låtskrivare som någonsin bott i Sverige.


Det här inlägget blev något som kanske bara uppskattas av de mest fanatiska skivsamlarna bland mina läsare. Jag lovar att jag nästa gång ska skriva något som är intressant för er andra.


Appropå I´m not there så läste jag i Aftonbladet att Cate Blanchett nominerats till en oscar för bästa kvinnliga biroll, för sin insats som Jude Quinn i filmen om Bob Dylan. Jag hoppas att hon får den, för hon förtjänar precis alla utmärkelser hon kan få för sin insats.

Dessutom läste jag den tragiska nyheten att Heath Ledger, som spelade Robbie i I´m not there, har avlidit. För att hedra Heath ska jag snart få arslet ur vagnen och se Brokeback Mountain.

DN. AB. SvD.


Kommentarer
Postat av: atena

verkligen tråkigt att han är död ;/ hemskt.

Postat av: Millis

Sinnead O,connor är gäst i Phra i dag kl.13.40 i trean

2008-01-24 @ 11:37:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback