Min helg präglades av Charlie Chaplin

image334
Helgen har varit ganska händelselös. Jag har inte gjort något speciellt, suttit hemma mycket, surfat, spelat poker och sett på TV. Därför har det här veckoslutet blivit präglat av Charlie Chaplin. SVT har nämligen visat en av Chaplins stumfilmer varje eftermiddag sen i fredags, och jag har sett alla tre.

Stumfilm kanske låter tråkigt i era öron, men jag måste säga att när man har Charlie Chaplin i huvudrollen behövs ingen dialog. Den första filmen som visades var Chaplins pojke, igår gick Guldfeber, och nyss såg jag Moderna tider. Jag gillade alla tre filmerna, men de kvaliteter som fanns i den förstnämnda filmen blev ännu bättre i Guldfeber, för att sedan dras till sin spets i Moderna tider. Det enda ljud som finns i filmerna är musik, och för att skådespelarna på den tiden inte kunde lägga energi på dialog och tonfall, så kunde Charlie lägga all fokus på minspel och kroppsspråk. Det tycker jag att Chaplin lyckats med på ett sätt som är oöverträffat i filmhistorien. En sån skådespelare som Jim Carrey måste få mindervärdeskomplex av att se Moderna tider.

Jag är inte något större fan av slapstick och snubbelhumor i nutida filmer, men när man får se det från genrens fader och mästare är det bara att bocka och buga. Chaplin snubblar över precis allt som ligger i hans väg, hans skor börjar brinna, han får på sig rullskridskor, och glider ofrivilligt in i en maskin. Men framförallt så hamnar han i slagsmål hela tiden.

Just på grund av att filmerna är gjorda för musik som enda ljudeffekt så är skådespelarnas rörelser musikaliska och taktfasta, och slagsmålen - där Chaplin frekvent duckar och delar ut tjuvsmällar - utvecklas till rena danser.

I alla tre filmerna tar Charlie ställning för den lilla människan ( i Guldfeber kallas han utan undantag för The little fellow) , men framför allt i Modern times kan man tydligt se ett socialistiskt budskap. Början av filmen ger en kritisk bild av industrialismen, med monotona löpande-band-jobb, som stressar och sliter ut arbetarna. Charlie blir arresterad upprepade gånger, för att han av misstag blir tagen som ledare för en kommunistisk demonstration, för att snuten tror att han kastat sten under en strejk, och för att han tar på sig skulden då en hemlös flicka blir haffad för att ha stulit bröd.

image336Men Charlie är ingen Gandhi-fantast. Han predikar aktivt motstånd och ger sig otaliga gånger in i slagmål med poliserna, och de gånger han inte blir övermannad så flyr han med den unga flickan i släptåg. Han är lojal mot andra arbetare. Då han får ett jobb som nattvakt i ett varuhus blir han utsatt för ett rånförsök. Men då Chaplin upptäcker att en av rånarna är en gammal jobbarkompis från stålverket som också blivit arbetslös, välkomnar han sin vän. De tar sig en fylla i varuhusets spritavdelning, vilket givetvis slutar med att vår hjälte somnar och blir upptäckt nästa morgon. Han får sparken och blir arresterad ännu en gång, men mannen i plommonstopet tar sitt straff och har inte en tanke på att gola ner sin före detta arbetskamrat. En sann hjälte.


Tyvärr visade inte SVT Charlie Chaplins absoluta mästerverk den här helgen. Hans film Diktatorn tycker jag tillhör allmänbildningen att se. Den gjordes 1940, samma år som Hitler invaderade större delen av Europa. Diktatorn är en svidande kritik mot nazismen, men filmen är gjord på ett oerhört komiskt sätt och förlöjligar Adolf något brutalt. Dessutom innehåller den ett par härliga Chaplin-slagmål i ett judiskt ghetto. Den regissör och skådespelare som törs göra slapstick-humor av slagsmål mellan Nazitysklands poliskår och små judiska män, förtjänar min respekt i all evighet.


I går kväll umgicks jag med Den Hemlige Brodern och en av hans kompisar. Eftersom det bara var skit på TV, så ville Den Hemlige och hans kompis se Sagan om de två tornen, som gick på fyran.

image337Jag är totalt ointresserad av fantasy, och har inte sett någon av Sagan om ringen - filmerna. I brist på bättre beslöt jag mig för att ge filmen en chans, eftersom jag inte tycker att man ska döma bort något man inte har sett. Tyvärr upptäckte jag ganska snart att jag inte kunde uppbåda minsta intresse för Sagan om de två tornen. Världen vi bor i är så komplicerad, mångbottnad och intressant, att jag för mitt liv inte kan förstå varför någon som vill berätta en historia uppfinner en annan värld som är mycket plattare och okomplicerad. En värld där allt är svart och vitt, karaktärerna antingen onda eller goda, och kan beskrivas med enkla ord som vis, stark, dum, kort eller gammal.
En sådan värld är absolut ingen bra plats för en intressant intrig. Den ger inte utrymme för några moraliska gråzoner, huvudpersonerna ställs inte inför några svåra beslut för samvetet och överraskar heller aldrig tittaren, och filmen saknade följaktligen all slags humor. Jag struntar i hur många fantasifulla varelser som befolkar Sagan om ringen, eller hur snyggt filmad och påkostad trilogin är, med gigantiska slag och storslagna scener. Om jag inte känner minsta empati eller blir berörd av karaktärerna, så kommer jag aldrig att kunna intressera mig för den här sortens filmer.


Kommentarer
Postat av: Ulven

Det finns faktiskt en annan dimension i Tolkiens böcker om ringen. Den återspeglar på ett arketypiskt sätt hans egna upplevelser som soldat under första världskriget. Annars är den väl, ja, en skapligt överarbetad saga.....

2008-01-09 @ 15:51:21
Postat av: Anonym

Jag såg också "Chaplins pojke", rätt bra!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback