Hurray, it´s a brand new day!

Igår kväll var jag hemma hos min gamla polare Mästarn. Vid niotiden försökte Mästarns tjej lägga deras 18 månader gamla son, men Mästerverket vägrade blankt att somna. Så fort Annelie försökte ta in honom i sovrummet så skrek han, och sprang ut i vardagsrummet igen.

Jag förstår killen. Han hade umgåtts med mig och Mästarn hela eftermiddagen, och han ville givetvis inte svika grabbarna innan kvällens upptåg var över.

Annelie föreslog att vi skulle ta ut honom på en promenad, för han brukar tydligen somna om han får ligga i vagnen en stund.

Så jag, Mästarn och Mästerverket gav oss ut på en promenad i sommarkvällen. Först gick vi upp till utsiktspaltsen i Vimanshäll. Därifrån kan man se ut över stora delar av stan och ända bort till Roxen. Det är där någon har stått och tagit den bilden som ni kan se överst på min blogg.

Mästerverket blev den här gången bara uppspelt över att få vara utomhus, men vi fortsatte promenera för att han skulle bli trött och självmant sluta ögonen. Vi gled omkring i krokar, hamnade i Berga, följde Tinnebäcken söderut tills vi stod utanför gamla Österbergaskolan.

Den skolan lades ner för ett par år sen, och nu håller byggnaderna på att rivas och byggas om till lägenheter. Mästarn tillbringade några av de viktigaste åren i sitt liv på Österbergaskolan eftersom det var där han gick högstadiet. Så han blev lite sentimental över att hans gamla skola snart inte skulle finna slängre.

Själv gick jag på en annan skola. Men det var oftast ett antal tjejer från Berga som var med och söp på helgerna i då vi var tonåringar. Så jag har delat Lasse Winnerbäcks "vision om att få brudarna från Berga, att skratta eller gråta". (Från låten Söndermarken, där Lasse beskriver just Österbergaskolan med orden "det luktar från bespisningen av halvhjärtad husmanskost, och löven ligger klistrade mot marken".)

Vi fastnade utanför den gamla skolan i säkert en timme, och stod i skymningen utanför de halvrivna byggnaderna och pratade gamla minnen. Vi diskuterade vilka tjejer som var snyggast på Österbergaskolan för tjugo år sen, vi påminde varandra om vilka av dem vi hade lyckats få hångla med, och berättade vilka vi hade varit kära i.

När det började bli mörkt var vi långt nere och kröp omkring i minnenas tunnlar. Men Mästerverket hade fortfarande inte somnat, så vi kände att det var dags att gå hem innan ungens mamma började undra vart vi tagit vägen.


Skymningen alltid är den bästa tiden att ta en promenad. Någon timme innan det blir mörkt är världen och min hemstad som allra vackrast, och det är den tiden på dygnet jag gillar allra bäst.

När jag kom hem så funderade jag lite på varför det är så. Jag kom fram till så dags så har den vanliga rastlösheten dämpats, och man är nöjd med att bara varva ner för att snart gå och lägga sig. Det är en skön känsla att veta att dagen snart är slut, och att imorgon kommer en helt ny dag.


Mina regelbundna läsare vet att jag har varit mer eller mindre missnöjd med mitt liv hela tiden de senaste åren. Det är inte så att jag är deprimerad, men bland annat det faktum att jag inte har något kneg gör att jag känner att det finns delar av mitt liv som måste förändras.

Det är därför jag gillar känslan av att snart kommer det en helt ny dag. De gamla dagarna vet jag hur de såg ut - en del bra, en del dåliga - och dem kan jag inte förändra i efterhand. Men de nya dagarna är oskrivna blad med oerhörda möjligheter, och varje ny kan bli en fantastisk dag. De flesta av mina dagar är inte speciellt fantastiska, men eftersom jag inte vet något om de nya dagarna ännu så kan de bli det.

En ny dag kan bli dagen då jag träffar någon som erbjuder mig ett intressant och inspirerande jobb.
 Det kan vara dagen då jag läser i tidningen att Thåström håller på att spela in en platta med Dan Andersson-covers, eller svenska översättningar av Tom Waits-låtar.

Jag kanske får reda på att Roddy Doyle äntligen har skrivit klart den sista och avslutande delen i romantrilogin Den sista razzian - (Ni måste bara läsa de två första delarna En stjärna kallad Henry och Oh play that thing) - eller att Sinead O'Connor har bestämt sig för att göra sin första Sverigespelning någonsin på Linköpings konserthus.

En dag som jag ännu inte vet någonting om, kan faktiskt vara dagen då jag vinner 25 tusen i månaden i 25 år på en trisslott. Det kan också vara dagen då jag träffar tjejen jag senare kommer att gifta mig med.

Det kan vara små eller stora saker som gör en dag värd att minnas. Just idag kanske Köttet har ett så intressant skvaller att berätta om någon av stammisarna på puben, att vi asgarvar hela vägen in till stan. Eller så kan det här vara dagen då jag får ett mail, brev eller telefonsamtal om att ett förlag vill ge ut min novellsamling.

Poängen är att under en dag jag ännu inte vet någonting om, kan precis vad som helst hända. Det finns en möjlighet att den nya dagen blir den bästa i mitt liv.


Nu finns det säkert någon av mina cyniska läsare som tänker att just idag kan vara dagen då jag blir överkörd av en buss och stendör. Det är helt korrekt, men det finns det absolut ingenting jag kan göra någonting åt.

Så varför skulle jag bekymra mig om det?


Lyckad konsertkväll i Trädgårdsföreningen

Ulven kom förbi mig vid halv sex igår och vi styrde omedelbart våra steg mot Trädgårdsföreningen, för att avnjuta lite livemusik i gröngräset.

När vi kom dit upptäckte vi att de hade byggt upp en liten scen på den runda gräsmattan i mitten av parken. Scenen var väd mot uteserveringen på den lilla restaurangen spm ligger vid tropikhuset. Så om man ville vara lite fin i kanten kunde man sätta sig där. Men de flesta verkade inte vilja betala 50 spänn per bärs, utan hade slagit sig ner på gräsmattan eller bänkarna och drack medhavda drycker av alla de slag.

Ulven och jag slog oss ner på en bänk, där vi hade perfekt sikt rakt framför scenen. Jag tycker hela arrangemanget var mycket bra, och jag såg inte en enda snut som försökte upprätthålla nån regel om alkoholförbud på allmän plats. Det enda som störde oss var att det var nästan olidligt hett. Dessutom hade jag inga solbrillor, och blev mycket irriterad av den starka solen som lyste rakt in i mina ögon.


Som jag skrev igår så hade jag ingen som helst aning om vad det var för band som skulle spela. Det enda jag visste var att det skulle vara lokalt, så mina förväntningar på musiken var inte alls höga. Men jag måste säga att jag blev mycket positivt överraskad av alla de tre banden som underhöll publiken denna torsdagskväll i juli.


Först ut var ett band som presenterades som "Kevin Acuña & hans kompisar". Kevin spelar till vardags i reggaebandet Kidz of Babylon, som kom trea i rockkarusellen. Men igår hade han ett litet mindre band där han själv spelade akustiskt gitarr och sjöng, och hans två kompisar var en annan kille på gitarr, och en tjej som körade eller sjöng förstastämman i vissa låtar.

Jag tycker att Kevin och hans polare var riktigt duktiga. Med endast två gitarrer lyckades de få till ett härligt jamaicanskt sväng. Kevin själv sjöng kanske lite väl Bob Marley-influerat. Men det tyckte jag han kom undan med, eftersom han gjorde det så pass bra. Tjejen - som jag tyvärr inte vet namnet på, men hon sa att hon spelade i bandet Exist - lyfte låtarna till något extra med sin starka röst. Dessutom hade hon hatt, vilket alltid kommer att vara ett plus hos den här bloggaren.

Kevin med polare spelade nästan bara covers. Det blev bland annat några Bob Marley-låtar, några Cornelis, och Fool´s Gardens gamla hit Lemon Tree. De gjorde mycket bra versioner av alla låtarna, men jag tycker de kunde varit lite mer fantasifulla när de valde Cornelis-låtar. Både Jag hade en gång en båt och Turistens klagan är lite väl självklara.


Strax innan det andra bandet gick upp på scenen så dök Pata B, Anna och Clabbe upp. Alla tre är jag polare med sen många år, men vi ses inte så ofta nu för tiden. Därför var det kul att träffa dem, och det blev lite diskussioner om sommarens festivaler och konserter.

En annan positiv händelse var att solen äntligen gick ner bakom träden. Då blev temperaturen riktigt behaglig.


Det andra bandet var tre tjejer från Gävle som kallade sig Puget sounds. En tjej spelade akustisk gitarr och sjöng, en annan spelade fiol, och den tredje körade och spelade lite maraccas. Även Puget sounds var med beröm godkända. De spelade mest egna låtar, som lät lite som Bruce Springsteens och Neil Youngs akustiska alster.

Puget sounds avslutade med en mycket originell cover på White Stripes Seven nation army. I original är det en stenhård rockrökare, och jag måste säga att jag verkligen diggade Puget sounds lite nedtonade version med akustisk gitarr och fiol.

Ska man göra en cover ska man inte försöka imitera originalet, utan göra sin egen personliga tolkning. Det lyckades Gävletjejerna utmärkt med.


Det sista bandet hette Edith Strindbergs trio. De bestod av två äldre herrar på akustisk gitarr och kontrabas, och en väldigt ung tjej på sång.

Pata B kände igen gitarristen, eftersom han brukade spela ofta på Valla folkhögskola när Pata gick där. Pata trodde att den äldre herren i Panama-hatt heter Strindberg. Så vi var ganska säkra på att sångerskan var Edith Strindberg, och att gitarristen var hennes farsa.

Bandet spelade lite blues, country och bluegrass, och de gjorde det på ett sätt att man förstod att de äldre herrarna brunnit för, och spelat den slags musiken i många år. Även Edith själv imponerade med sin röst, och den känsla hon framförde låtarna med.

Perfekt musik att lyssna på, i den varma sommarkvällen.


Sammanfattningsvis tycker jag det var en mycket lyckad kväll. Arrangemanget var mycket trevligt och dessutom gratis. Musiken var överraskande bra.

Dessa gratiskonserter kommer att fortsätta de tre närmaste torsdagarna. Om inte något otroligt viktigt dyker upp kommer jag att gå dit varje gång, för jag ser inget bättre sätt än att tillbringa sommarkvällarna än att sitta på en gräsmatta och lyssna på bra livemusik.

Det är inte ofta något så här trevligt händer i den stundtals tråkiga staden på Östgötaslätten. Så jag tycker att ni som bor i Linköping ska gå dit nästa vecka.


Efter konserten gick vi allihop till Royal arms, för att umgås lite, och snacka skit över ett par pilsner. Ulven och jag var visserligen kvar ända till stängning, men det blev ändå ganska lugnt. Jag är inte det minsta bakis idag. Det känns otroligt skönt att ha varit ute och roat sig, men slippa ligga och tycka synd om sig själv hela dagen efter.


There is no sense in trying

Ibland känner jag att Gud, ödet, slumpen, eller vad det nu är för högre makter som styr våra liv, ger mig tecken som tyder på att det i vissa fall inte ens är någon idé att försöka.


Trots att det är strålande väder har jag suttit hemma hela dan. Ingen av mina vänner ville åka och bada, och när det är så här varmt orkar jag inte vara ute i solen om jag inte då och då kan slänga mig i vattnet och svalka mig.

Så jag har surfat, lyssnat på sommarprataren, och spelat en pokerturnering där jag åkte ut strax innan finalbordet.

När pokern och sommarprogrammet var över, så bestämde jag mig för att göra något seriöst. Även fast värmen är tryckande och jag visste att jag skulle spruta av svett, så drog jag på en platta på hög volym (Damien Dempsey om ni undrar), tog av mig i kalsonger, och började dammsuga hela min lägenhet. Det var en absolut nödvändighet. Dammråttorna förökar sig i rasande fart i här inne, mest tack vare min äldsta katt Sinead som är långhårig och tappar mycket av pälsen.

När jag hade hållt på i tio minuter, så stendog min dammsugare. Det fanns inget som helst liv i den, hjärt- och lungräddning var meninglöst. Det hälpte inte heller att byta påse. Min gamla Samsung gav helt enkelt upp inför sitt sisyfosarbete, och slutade leva.

Så nu har jag ingen fungerande dammsugare.


Den här händelsen kan vara ödesdiger för en man med min personlighet. Jag hatar att städa, stundtals är jag väldigt lat, och min agnostiska övertygelse gör att jag ofta känner mig berättigad att skylla på de högre makterna.

Nu har jag två utomordentliga bortförklaringar om någon påpekar att det är dammigt på mina golv. Jag har ingen dammsugare och inga pengar att köpa en ny för. Dessutom verkar det vara så att Gud inte vill att jag ska dammsuga.


Vädret är så pass fint att jag inte kan sitta framför datorn hela dagen. Jag planerar att ta mig ut ikväll, när det har blivit lite svalare. Från och med i dag och några torsdagar framöver, kommer det nämligen att vara gratiskonserter i Trädgårdsföreningen.

Det är lokala band, och jag har ingen som helst aning om vad bandet som ska spela ikväll heter. Inte heller vet jag vad de spelar för slags musik.

Men det struntar jag i. En sån här sommarkväll så är det perfekt att sitta på en gräsmatta och lyssna på ett liveband.

Bandet börjar klockan 18.00 och det är som sagt i Trädgårdsföreningen. Om ni inte har något vettigt för er och bor i Linköping, så tycker jag ni ska gå dit.


Vi kanske ses där.


Off the road - att vara gift med en legend

Igår var jag på födelsedagsfika hos Pata L, som fyllde 39 år. Pata verkade ha en viss ångest över sin 39nde födelsdag, just för att nästa gång når han the big 40. Åldersångest är svårt. Ibland kan man inte hjälpa att man känner sig lite olustig över hur gammal man blivit. Men det är nog den mest meningslösa ångesten man kan ha. Det finns absolut ingenting vi kan göra åt tidens gång, och alternativet är mycket värre.

Jag må fortfarande vara ett rock´n´roll freak, men parollen Live fast die young tycker jag är rent ut sagt idiotisk. Världen hade varit bättre om Jim Morrisson, Janis Joplin, Kurt Cobain och Jimi Hendrix hade levt och gjort skivor än idag.

Pata bjöd på kaffe & konjak, och småkakor, och vi hade en trevlig eftermiddag. På kvällen skulle Pata ha kalas på stampuben, men jag avstod av olika anledningar. Dels hade jag tvättstugan igårkväll, dels hade jag varken råd eller lust att dricka stora starköl.


I söndags läste jag ut boken Off the Road : mina år med Cassady, Kerouac och Ginsberg av Carolyn Cassady. Det är en bok jag rekommenderar starkt till alla som är intresserade av modern litteraturhistoria.

Carolyn Cassady var gift med ingen mindre än Neal Cassady. Neal var huvudperson i Kerouacs roman On the road (På drift), där han kallades Dean Moriarty. Cassady dök upp under olika namn i nästan alla Kerouacs romaner, men han var också huvudperson eller bifigur i böcker av till exempel Allen Ginsberg, Tom Wolfe, Charles Bukowski, och Ken Kesey som skrev Gökboet.

Neal Cassady fick det tunga ansvaret att bli den som personifierade beatnikrörelsen. Den uppgiften gick ut över hans eget liv. Han hade egna författarambitioner, men det enda som publicerats av honom är självbiografin Första tredjedelen. Precis som titeln antyder är boken tänkt att vara en tredjedel av något större, men Neal var så upptagen av att leva upp till sin roll som legend att han inte hann skriva klart mer än den första delen innan han dog vid 42 års ålder.

På slutet av hans liv så lade The Merry Pranksters i San Fransisco beslag på Neal Cassady. Pranksters var en grupp hippies ledd av Ken Kesey som tillsammans med bland annat rockbandet Grateful Dead, körde omkring en buss runt hela USA och bjöd alla som ville på LSD. Det var Neal Cassady som körde den bussen.


Så att Cassady var en legend både bland beatniks, hippies och litteraturintresserade måste betecknas som en grov underdrift. Jag läste On the road första gången då jag var 18 år, och jag måste erkänna att jag som tonåring var mycket fascinerad av Dean Moriarty, som var den som stal flest bilar, rökte mest gräs, diggade jazzen hårdast och fick alla brudarna. (Ni kan läsa min
hyllningstext till Dean Moriarty här.)

Därför tyckte jag att det var hyperintressant att få läsa om hur det var att vara gift med en sån människa, och till råga på allt vara mor till hans barn.

När man läser Carolyn Cassady bok så råder det inget tvivel om att hon älskade Neal mycket djupt ända fram till hans död - trots att de var skilda de sista åren. Men hon tvekar inte att berätta om hur hennes man stundtals behandlade henne mycket illa, och smet ifrån sitt ansvar som make och far. Men jag fick aldrig känslan av att författaren försökte svärta ner sin mans rykte. Jag måste säga att hon ger en mycket heltäckande bild av hur det var att leva ihop med beatniklegenden, och hon berättar både om Neals goda och dåliga sidor.

Något som förvånade mig, men gjorde boken ännu mer intressant, är att Carolyn hela tiden var medveten om att Neal hade andra kvinnor. Till slut insåg hon att hon inte kunde göra något åt den saken, och inledde därför utan dåligt samvete ett kärleksförhållande med Jack Kerouac. Dessutom var hon mycket nära vän med poeten Allen Ginsberg, så hon hade minst sagt stor inblick i vad som försigick i huvudet på några av 1900-talets största författare. Carolyn Cassadys bok innehåller ett antal utdrag ur brev från Ginsberg, Kerouac och Neal Cassady, vilket gör bilden av dessa litterära genier ännu mer komplett.


Jack Kerouac, Allen Ginsberg, och Neal Cassady är döda idag. Men Carolyn Cassady lever fortfarande och bor någonstans i England. Hon är 85 år och har levt ett mycket fascinerande liv. Jag tycker ni ska läsa hennes bok, för det var den intressantaste självbiografin jag läst sen jag plöjde Bob Dylans Memoarer.


Tell me lies, tell me sweet little lies

Jag har just tagit en väldigt lång promenad längs Stångån. Det känns bra att ha varit utomhus trots att det är dåligt väder. Nu känner jag att jag med gott samvete kan sitta hemma resten av kvällen, ägna mig åt att skriva blogg, surfa och se på TV.

Av en anledning som jag ska förklara i slutet av det här inlägget, har jag under promenaden funderat över lögner som jag fick lära mig på dagis och i skolan.


Den första lögnen är helt igenom vit, och jag måste faktiskt påstå att det är bra att lura barn på vissa sätt. Men lik förbannat är det en lögn som man lätt ser igenom när man blir vuxen.

Det mina dagisfröknar och mina lärare sa till mig, när jag hade slagit någon på käften som retade mig för min hårfärg, var att: Man behöver aldrig slåss, det räcker med att prata om saken.

Jag skulle önska att varenda ord i den meningen är fullständigt sann, men tyvärr är det inte så. Det finns konflikter som inte går att lösa på något annat sätt än att ta till våld.


När nazisterna ockuperade nästan hela Europa och stora delar av den övriga världen, så var det faktiskt inte någon större idé att försöka prata förstånd med Hitler. Det behövdes motståndsrörelser i de ockuperade länderna, och det behövdes en utomstående armé som kunde invadera. Det var absolut nödvändigt, för att befria världen från något som kanske var det närmaste ren ondska vi någonsin har sett.

Det är en spridd myt i västvärlden att det var Gandhis ickvålds-kamp, som befriade Indien från det brittiska imperiet. Men i Indien och Pakistan är det ett välkänt faktum att äran inte borde tillfalla Gandhi, utan istället Hinduiska Republikanska Armén.

Man kan sägas vad man vill om IRA, men ingen historiskt kunnig person kan förneka att utan deras kamp på tjugotalet så skulle fortfarande hela Irland vara en brittisk koloni.

ANC som lyckades avskaffa apartheidsystemet i Sydafrika, hade en väpnad gren som hette Nationens spjut. Sanktionerna mot det rasistiska landet var säkert betydelsfulla, men det var Sydafrikanernas egen kamp som var direkt avgörande.

För övrigt har ANC varit terroriststämplade av den amerikanska regeringen i många år, något som inte har ändrats förrän nu. Skillnaden mellan terrorister och motståndsmän är och förblir hårfin.


Det jag vill säga är att våld ska undvikas till nästan varje pris, men i vissa fall är det rätt att göra motstånd.

Jag vägrade göra lumpen. Som tur var behövde jag aldrig sitta inne, för jag lider av cellskräck. Men jag sa till mönstringsförrättaren och psykologen, att om de inte gav mig frisedel så hade jag inget annat val än att ta ett fängelsestraff. Tack vare att jag överdrev vissa av mina karaktärsdrag som jag trodde att krigsmakten ogillade, så fick jag frisedel. För säkerhets skull simulerade jag även att jag var döv på ena örat, vilket resulterade i att jag i många år fick regelbunda kallelser till sjukhuset för att prova ut en hörapparat.

Men det var psykologen som slutgiltigt befriade mig från militärtjänst. Motivationen han gav mig var att: Du verkar inte vilja ha med försvaret att göra, och jag tror inte att försvaret vill ha med dig att göra.

Anledningen att jag var fast besluten att inte göra lumpen, var inte att jag är fanatisk pascifist. Jag är visserligen emot nästan alla krig. I de flesta fall är det fattiga, unga män som tvingas att slåss och offra sina liv, för att bevaka de rika makthavarnas intressen. Därför ville jag inte tillhöra en armé. Jag skulle aldrig kunna lära mig att lyda order utan att ifrågasätta, och ingen ska någonsin säga åt mig vem jag ska slåss mot.

Men om Sverige skulle ockuperas av en främmande makt, skulle jag inte tveka att ta till vapen. Jag skulle göra som norrmännen gjorde under andra världskriget. Med alla medel jag kunde frambringa skulle jag göra ockupationsmaktens liv till ett helvete. Och jag skulle inte ge upp förrrän Moder Svea var fritt igen.


En annan lögn som mina lärare och dagisfröknar försökte tuta i mig, var att: Svordomar tyder på dåligt ordförråd.

Detta är en bisarr lögn, som bygger på att överklassen försöker ta patent på vad som är bra och dåligt språk. Ett bra ordförråd innebär givetvis att man kan väldigt många ord. Det innefattar inte bara byråkratsvenska. En människa som berömmer sig själv med att ha ett gott ordförråd bör även behärska slang, och kunna krydda sitt språk med diverse kraftuttryck av olika slag. En roman skriven på Rinkebysvenska kan vara - och är oftast - mycket bättre än allt som Jan Guillou och Lisa Marklund skriver.


Men ibland kan jag tänka att det ligger något i den här lögnen. Som igår när jag fick en kommentar på min blogg:

En anonym person skrev så här:


Kasta mössan jävla röding jävel. Ps.snyggt ragg jävla trädkramare


Kom igen för helvete! Om du ska skriva idiotiska kommentarer i min blogg, får du väl åtminstone variera dina svordomar lite.


Pimp my blog!

För några veckor sen blev jag avundsjuk på Angelica, när hon fick hjälp av sin privata datanörd att fräcka till designen på hennes blogg. Så när jag ändå skulle hälsa på min datanisse till storebror, så bestämde jag mig för att tvinga honom att pimpa min blogg.
Bilden där uppe tycker jag passar perfekt. Det är en vy över Linköping nattetid, och den måste vara tagen från en kulle några hundra meter från min lägenhet. I nedre högra hörnet kan ni se en bit av Östra Strandpromenaden, där jag brukar promenera.
Högra sidan av den här utsikten kan jag se från mitt sovrumfönster varje kväll.

Jag måste säga att jag är grymt nöjd. Det känns mycket bra att ha en personlig design på bloggen, istället för att använda någon av stilmallarna som blogg.se erbjuder.

Så...vad tycker ni om det nya utseendet, kära läsare? Jag hoppas ni kommer att trivas.

Go West!

Igår beklagade jag mig över att jag inte hade något mer inplanerat den här sommaren. Men så dök faktiskt något upp redan på kvällen.

Nej tyvärr, jag har inte inlett en sommarromans med någon av mina kvinnliga läsare. Det kanske blir senare under sommaren, men redan ikväll ska jag åka iväg på semester några dagar.


Min storebror är just nu i Västervik och hälsar på Old Mother. Igår ringde han och erbjöd sig att hämta mig, så jag kunde följa med honom och hans döttrar hem till västkusten.

Det passade mig perfekt, och jag tackade givetvis ja. Brorsan har nämligen nyligen skaffat hus i Stora Höga, några mil utanför Göteborg. Jag har ännu inte varit där, men som jag har förstått så är Stora Höga ett före detta sommarstugeområde, och brorsans hus ligger tydligen bara 400 meter från havet.

Det låter som ett trevligt ställe att tillbringa sina dagar så här års. På sommaren vill jag befinna mig så nära havet som möjligt, och Linköping brukar mer eller mindre bli avbefolkat i juli. Jag trivs där jag bor, men Linköping är ingen sommarstad. De enda vattendrag vi har är Stångån och Tinnerbäcken, och det är inte mycket att komma med om man jämför med Sveriges kuststäder.

Brorsan har två döttrar som är tre och sex år, och hans fru jobbar fortfarande den här veckan. Därför antar jag att det kommer att bli mycket barnorienterade upptåg. Men det tror jag kan bli kul, eftersom jag träffar mina brorsdöttrar allt för sällan.

Jag hoppas att vädret blir fint så att vi kan bada. Då har jag nämligen sänkt ner min lekamen i, förutom Stångån, både Kattegatt och Östersjön. Och det tycker jag är något man ska sträva efter varje sommar.


Så, kära läsare. Ni behöver inte oroa er för att jag går omkring och vantrivs i min varma lägenhet utan balkong. Nu vet ni att jag kommer att befinna mig på västkusten den här veckan.


Idag läste jag
i DN att Statoil har ökat sin försäljning av CD kraftigt, och nu ska göra en storsatsning för att sälja fler skivor. Redan tidigare har en stor del av bokförsäljningen flyttat ut från bokhandlarna, till andra ställen som till exempel stormarknader och lågprisvaruhus, och nu verkar det bli likadant med skivor.

Det kan verka bra att musik och litteratur letar sig ut från sina avgränsade områden, och säljs där de vanliga människorna gör sina inköp. Men jag tror inte alls att det här är en helt igenom positiv trend.


Tack vare postorderförsäljning på internet har både skivförsäljare och bokhandlare i många svenska städer fått lägga ner sina butiker de senaste åren. I USA säljs numera mycket skivor på Starbucks och Wal-mart, medan den klassiska skivaffären Virgin Megastore på Times square i New York har tvingats att slå igen.

Det som händer är då att affärer som har ett brett och bra utbud med både populära och smalare titlar, och där personalen har mycket goda kunskaper om musik eller litteratur, helt enkelt försvinner. Istället får vi handla skivor och böcker i lokaler som är avsedda för att sälja livsmedel eller bensin. Det finns ingen kunnig personal att fråga om råd, och vi kan bara välja på de allra populäraste titlarna, som dussindeckare eller absolute music- samlingar.

Det här kommer att göra att likriktningen blir ännu större. Skivbolag och bokförlag kommer att fortsätta att satsa på sina storsäljare, och det blir ännu mindre utrymme för annorlunda, nyskapande rockband och debuterande författare som inte skriver deckare eller chic lit.


I det långa perspektivet är det en livsfarlig utveckling för kulturen.


Sommaren är inte slut än

Min polare Ulven har sin första semesterdag idag, och är just nu på väg till Öland. Hans sommar har precis börjat, och det är nu han får sin belöning för att ha jobbat heltid elva månader i sträck. För mig som har varit ledig hela året, (ledig och ledig, jag har hunnit skriva en bok under vintern), så känns det redan nu lite som att sommaren är över för min del.

Fotbolls-EM är slut, och Sverige tog sig inte vidare från gruppspelet. Midsommarhelgen kom och gick utan att något speciellt spännande hände. Jag har varit i Stockholm två gånger, sett en helt suverän konsert med Thåström, och en väldigt annorlunda och oförglömlig rockopera med Lou Reed.

Dessa två konserter var faktiskt det enda jag hade planerat den här sommaren. Nu är resurserna slut och min almanacka är blank. Jag är helt luspank och har knappt råd att ta en kaffe på ett utefik. Från pokerkontot har jag redan gjort större uttag än vad jag borde, så där kan jag inte hämta några fler nöjespengar. Det är två veckor tills jag får bidrag från försäkringskassan igen. Men då de pengarna kommer så är jag absolut inte på grön kvist. Jag har nämligen skjutit upp min elräkning, så augusti kommer att bli en månad då jag knappt har råd att roa mig alls.

Det känns om att jag är dömd att sitta hemma resten av sommaren, och min lägenhet har inte ens balkong.

Men jag kan ju inte ge upp och tänka att det är höst redan den 14e juli. Det måste finnas något roligt jag kan göra, även om jag inte har några pengar.

Därför kom jag att tänka på ett sommarnöje som inte behöver bli så dyrt. Det kanske finns någon av mina kvinnliga läsare som har semester just nu och kan tänka sig en liten sommarromans helt utan förpliktelser. Du bör vara mellan 25 och 45 år, och om du gillar min blogg så är jag säker på att vi har många gemensamma intressen och kan komma överens.


Som sagt har jag mycket begränsade ekonomiska resurser, så du får vara beredd på att vi inte kan hitta på några upptåg som kostar en massa pengar. (Om inte du råkar vara snuskigt rik). Men om vi ska göra något mer än att tillfredställa varandras lustar, så skulle det vara bra om du har körkort och bil. Det har nämligen inte jag, och det skulle ju vara trevligt att åtminstone kunna åka och bada vid nån fin sjö.

En annan sak som skulle vara bra är om du har tillgång till en sommarstuga som gärna får ligga vid kusten, eller ännu hellre på en ö i skärgården. Om du dessutom skulle råka äga en båt så kan jag redan nu säga att I´m your man for the summer.


Men jag är ingen kräsen kille, det räcker med att du har en lägenhet med balkong eller uteplats. Om du är sugen på att sitta på den balkongen på kvällarna, dricka lådvin, prata, skratta, lyssna på musik och diskutera med en rödhårig 35åring med författarambitioner, så tycker jag du ska höra av dig. Om inte du heller har bil så får vi väl gå till badbryggan vid Johannelund på dagarna.


Min signatur är "Pank, tunnhårig gubbjävel söker kvinnligt sällskap under semestern".


Lou Reed inleder bra och avslutar magnifikt

Redan när vi kom in i Annexet kändes det att det inte var en vanlig konsert jag skulle se. Jag var en av de yngre där inne, de flesta såg ut att vara 50 år eller äldre. De sålde ett slags konsertprogram, där alla texterna på skivan Berlin fanns översatta till svenska och flera andra språk. Allt för att tittarna skulle kunna hänga med i handlingen, för det här var mer en slags uppsättning än en konsert. Vi skulle få se en historia berättas, med både musik och bilder. En mörk historia om droger, misshandel, kärlek, hat och död.

Det speciella intrycket förstärktes precis innan det började, då uppsättningens producent Hal Wilson kom in på scenen. Han presenterade sig, sa några ord om det vi snart skulle få bevittna, och bad oss sen att stänga av mobiltelefoner och inte använda kameror med blixt. Allt kändes mycket högtidligt.



Så fylldes scenen av människor. Det var Lou Reed och hans sju man starka rockband, det var en stråkorkester, och det var London´s children´s choir - en kör med 10-15 barn.

Bakom alla människor fanns en gigantisk skärm, där det skulle visas en nygjord film, för att illustrera Lou Reed´s album Berlin från 1973.

Så började föreställnigen, och jag måste säga att bandet lät kanonbra. Lou Reed hade fått till en rent otroligt grym dist på sin gitarr, som var en kittlande kontrast till stråkorkestern och barnkören.

Redan i Lady Day försotd jag vart det lutade. Den låten var mycket längre än på skivan, och avlutades med långa bluessolon och gitarmalande. Det var mycket skön musik att lyssna på, men just detta bluesmalande skapade faktiskt vissa problem i första halvan av konserten. Jag gillar normalt när artister gör nya versioner av sina låtar live, men det ska tjäna ett syfte. Lou Reed gjorde till exempel How do you think it feels, som handlar om att ha speedat i fem dagar och inte kunna sluta för att man är livrädd för att sova, till något mycket långsammare och bluesigare än på skivan. Det tyckte jag snarare förminskade än förstärkte budskapet i låten, och måste betecknas som tjänstefel av Lou Reed. En annan sak som störde lite i början var att Lou hade vissa problem med sången. Det verkar som att hans röst idag, inte klarar av vissa av hans gamla låtar. I Men of good fortune sjöng han rent ut sagt dåligt.

Men helhets intrycket var bra, och det var fascinerande att då och då titta lite på filmen som illustrerade händelserna i låtarna.

De problem som uppsättningen hade i början, försvann helt när historien om Jim och Caroline övergick från att vara något obehaglig, till att bli nästan övertragisk och plågsam att tänka på.

Lou Reed fortsatte visserligen att ändra på låtarna, så att de inte riktigt lät som på skivan. Men i andra halvan av konserten gjorde han det med genomtänkt finess, så att de nya versionerna gjorde att historien berörde ännu mer. Oh Jim var rysligt bra och Carolines says II, där den kvinnliga huvupersonen sjunger om hur Jim misshandlar henne, var också mycket stark.

Och sen kom den. The Kids, rockhistoriens kanske hemskaste låt. Varje vers inleds med orden they´ve taken her children way..., och på skivan är det hjärtskärande barnskrik i bakgrunden på slutet. Under konsertuppsättningen av Berlin fick barnkören stå för gråtandet. Det gjorde de otroligt bra, och de lyckades framkalla något som lät precis som barnskrik i tre stämmor.
The Kids måste vara det tyngsta jag sett framföras av en rockartist. På slutet när några av barnen skrek mummy, mummy! om och om igen, och skärmen visade en liten flicka utklädd till ängel som lekte på en gräsmatta, då var det inte långt ifrån att jag började gråta.
The Bed, låten om Carolines självmord, var magnifik, och i avlutande Sad song gjorde stråkorkestern och barnkören att låten blev precis så storslagen som den förtjänar att vara.


Så var det slut. Vi hade sett hela historien. Men Lou Reed kom givetvis in och körde några extranummer. Det blev en mycket fin Sattelite of love, där barnkören gjorde låten ännu bättre, en riktigt krossarverison av Velvet undergrounds gamla slagdänga Rock´n´roll, och balladen Power of the heart.


Sammanfattningsvis kan jag säga att uppsättningen av Berlin, trots vissa problem i första halvan, var en otroligt fascinerande upplevelse. Det var verkligen något utöver det vanliga, och jag är mycket glad att jag fick privilegiet att se föreställningen.


För övrigt blev jag intervjuad av abc-nyheterna precis innan konserten. Ni kan se inslaget på
abc:s sida.

AB, SvD, DN


Intressant möte innan konserten

Burt och jag hade som vanligt begränsade resurser att röra oss med. Därför hade vi köpt vin, som vi satt och drack i en park i närheten av Gullmarsplan. Vi tänkte att det blev billigare än att gå på krogen.

Vi satt och snackade och drack, när det kom fram en man till oss och tiggde en cigarett. Burt gav honom en cigg, så mannen tog fram en öl ur sin ryggsäck och började snacka med oss. Efter en stund stod det ganska klart att mannen var hemlös. Han berättade att han var på väg till ett natthärbärge, och klagade upprört över att snuten då och då hällde ut hans öl. Han berömde oss för att vi var smarta nog att dricka vårt vin i kaffemuggar av papp, och sa att vi nog skulle lura polisen på det sättet.

Mannen må ha varit hemlös, men han var inte särskilt berusad och väldigt trevlig.


Han frågade oss vart vi bodde, och när Burt berättade att han bodde i Hagsätra, så sa mannen att han var uppväxt i Rågsved som ligger precis bredvid. Så vi började prata om Rågsved, om att det är en förort som många känner till, även utanför Stockholm. Mannen höll med när jag sa att det beror på att Ebba Grön var därifrån, och allt som hände med föreningen Oasen.

När vi nämnde Ebba Grön så påstod mannen att det var han som tagit emot den rockbjörn som bandet fick 1981.

Jag vet mycket väl att Ebba Grön inte tog emot den rockbjörnen själva, utan skickade några polare från Rågsved istället. Kompisar som varit jävligt fulla, och ställt till en skandal på scenen. Jag tänkte att det kunde vara en av de killarna jag pratade med, men att det var stor chans att mannen bara skrävlade. Det finns nog många från Rågsved som skryter med att de kände Ebba Grön, trots att de aldrig ens pratat med Thåström.

Så jag jag sa att jag hört talas om händelsen, men lät mannen berätta vad som hände, utan att ställa några som helst ledande frågor.


Den hemlöse mannen berättade att en ungrare vid namn Tamas var med den kvällen, men inte hade varit uppe på scenen. Men han själv och en annan kille hade gått upp för att ta emot rockbjörnen för bästa platta, som Ebba hade vunnit med Kärlek & Uppror. Han hade råkat trampa sönder en medhörningshögtalare som tillhörde X-models som hade spelat precis innan. Det hade utlöst ett tumult på scenen.

Sen sa mannen att det var Gary Engman som då jobbade på Aftonbladet, som delat ut priset. Mannen såg mycket nöjd ut med sig själv, då han frågade mig om jag visste vilken låt de hade sjungit.

Nu kunde jag inte hålla mig längre. Jag var ganska säker på att mannen som stod framför mig, verkligen hade varit delaktig den där legendariska kvällen.

Så jag pekade på mannen och sa: Gary Engman´s eyes!

Jag visste nämligen att killarna som varit uppe på scenen hade sjungit den gamla punkdängan Gary Gilmore´s eyes, men ändrat namnet så det handlade om Aftonbladets musikskribent.

Mannen blev lycklig över att jag visste vad han pratade om, och jag blev glad över att han antagligen talade sanning. Så jag tyckte att det var dags att vi presenterade oss för varandra

-Jag heter Helge, sa mannen, och skakade min hand.


Så här skrev Aftonbladet om händelsen Helge berättade om:

Ebba Grön hade gjort årets bästa svenska LP. Men de hade ingen lust att komma. I stället kom ett par av deras kompisar från Rågsved. En av dem ramlade in på scenen, välte två högtalare och sparkade sönder
X-models gitarrmonitor. Efter ett tumult bakom scenen blev de utkastade.


I Ebba Grön- boxen kan man läsa detta:

Tamas var denna kväll en i de understödjande trupperna. Ebbas män på scenen var Helge och Micke "Rudi" Westerlund (roadie och chaufför åt bandet).
- Vi gav dem en flaska whisky för besväret, säger Fjodor.
Ebbas utsända anlände till prisutdelningen tankade upp till hårfästet.
- Jag var en polare och supporter till bandet. SUP-porter... Vi laddade med booze hemma hos Tamas. Vi var jävligt fulla när vi kom dit, säger Helge.
"800 grader" på maxvolym. Fanfar. Stor presentation... och så kom de här snubbarna insvajande. Helge stod vid mikrofonen.
- Gary Engman blev helt tokig, säger han.
- Jag trampade igenom nån jävla högtalare och sen vet jag inte riktigt vad som hände, mer än att vi bars ut av vakterna medan vi skanderade punkhiten "Gary Gilmore's eyes", men vi sjöng istället "Gary Engmans eyes", säger "Rudi".


Om mannen ljög för mig, så var han världens bästa lögnare och hade en otrolig förmåga att plugga in detaljer. Men jag tror att det verkligen var den legendariske Helge jag träffade. Han som tagit emot Ebba Gröns rockbjörn. Jag måste säga att det kändes mer hedrande att få skaka den mannens hand, än om jag träffat Fredrik Reinfeldt, Horace Engdahl, eller Lasse Berghagen. Jag hade en levande legend framför mig.


Vi satt kvar och pratade med Helge en stund. Han berättade att Tamas, var död sen cirka 15 år tillbaka, att han dött i sin lägenhet och antagligen supit ihjäl sig. Jag har länge undrat vad som hände med den lille ungraren som tjänstgjorde som en slags livvakt åt Ebba Grön, och igår fick jag det tragiska svaret.

Helge berättade lite anekdoter från Rågsved och Oasen, och vi hade mycket trevligt där vi satt och drack vin. Efter en stund var jag och Burt tvungna att gå, eftersom konserten skulle börja snart. Jag ville ge Helge något som tack för historierna, men hade nästan inga pengar och inget mer att dricka. Så jag gav honom några cigaretter, som han tackade för. Vi tog farväl, Burt och jag gick till Globen och Helge till natthärberget.


Jag har skrivit tidigare i den här bloggen om hemlösa och andra utslagna. Det är fördjävligt att det finns folk som inte har någonstans att bo i det här landet. Nästa gång ni går förbi någon som ser ut att vara uteliggare, så minns alltid att det är en individ, en människa som kanske har intressanta saker att berätta. Han kan tillochmed ha varit med om att skapa rockhistoria.


There´s calm in your eye...

Idag var jag på stan en sväng med Björna och hans son Jibbe. Vi käkade på Björnas jobb, och och lekte lite där. Bland annat hjälpte jag Jibbe att bygga en rymdraket av gamla kartonger.

Vid två var det dags att åka hem till Den Hemlige Brodern. Ibland är det helt omöjligt att få tvättid i mitt hus, och jag hade inga rena kläder. Så eftersom jag ska åka till Stockholm imorgon så skulle jag låna tvättstugan där Den Hemlige bor. Det är lättare att få tvättid hos brorsan, så jag brukar göra så ibland.

Jibbe hjälpte mig att slänga in tvätten, men sen åkte han och Björna hem.

Medan jag tvättade så surfade jag och tittade på That 70s show. När jag kollade min blogg upptäckte jag att ett flertal personer svarat på min fråga och skrivit vilka låtar de vill ska spelas på deras begravning. Om ni inte gjort det tycker jag ni alla ska kolla inlägget här under, och fylla i vilken låt ni tycker passar bäst när ni ska möta er skapare.


Jag sticker till Stockholm ganska tidigt imorgon, och kommer att vara framme strax innan tolv. Eftersom Lou Reed inte går upp på scenen förrän tidigast halv åtta, så ska jag och Burt göra något med Burts dotter Klara på dagen. Klara bor mest hemma hos sin mamma, så jag ser henne inte så jätteofta. Nu är det två år sen, tror jag.

Klara måste vara sju år nu, och jag kommer fortfarande ihåg första gången jag träffade henne.


Jag var uppe i Stockholm för att gå på nån konsert och hälsa på min polare Sibbe. Men när jag ändå var där, så passade jag på åka hem till Burt. Han hade nämligen fått sitt första barn någon månad tidigare, och jag ville givetvis se hans avkomma.

När jag kom hem till Burt så sa han att han skulle bjuda på käk, men att jag fick se efter ungen när han lagade maten. Så jag satt i vardagsrummet med Klara i famnen, medan Burt stod i köket och rörde om i grytorna.

Riktigt små barn var jag inte alls van vid. De brukade inte ringa mig och vilja hitta på något, och eftersom de sällan är på krogen så stötte jag aldrig på dem av en tillfällighet heller.


Så jag var lite nervös när jag satt med en bebis i famnen, och givetvis så började ungen plötsligt gallskrika. Jag ropade på Burt och bad honom hjälpa mig, men han var upptagen med någon kritisk punkt i matlagningen, och vägrade komma. Ska jag vara ärlig tror jag att han gjorde så med flit, för att se hur jag skulle sköta situationen.

Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra för att få ungen tyst igen. Hon kunde ju inte berätta för mig vad det var för fel, och det gjorde mig så handfallen, förvirrad och panikslagen, som bara en inbiten ungkarl med ett gråtande spädbarn i famnen kan bli.

Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle sjunga för henne, då jag kom ihåg att min morsa brukade sjunga för mig när jag var liten. Men jag kunde inga barnvisor och funderade över vad jag kunde välja istället.

När jag tänker tillbaka på det här så inser jag hur oerhört förvirrad jag var, för jag minns att jag letade febrilt i hjärnan efter någon passande låt där jag kunde texten utantill. Vid den här tidpunkten kunde Klara varken svenska eller engelska och det skulle dröja flera år innan hon ens lärde sig en enkel barnramsa, så jag betvivlar att hon skulle märkt om jag sjungit fel någonstans.


Jag är absolut ingen skönsångare. Det trängs extremt många rocktexter i min hjärna, men jag brukar snarare skråla än sjunga dem. Men den här gången ansträngde jag mig verkligen för att sjunga så ömt och fint jag kunde, då följande strofer kom ur min mun:


Once I thought I saw you in a crowded hazy bar,
Dancing on the light from star to star.
Far across the moonbeam I know thats who you are,
I saw your brown eyes turning once to fire


Klara tystnade redan efter de två första raderna, och när jag gled över i refrängen You are like a hurricane / there´s calm in your eye..., såg den lilla flickan fullständigt lycklig och fridfull ut. Som att hon totalt glömt varför hon gråtit.

Jag var livrädd att ungen skulle börja skrika igen. Så jag tittade på henne, vaggade med kroppen och fortsatte:


I am just a dreamer, but you are just a dream,
You could have been anyone to me.
Before that moment you touched my lips
That perfect feeling when time just slips
Away between us on our foggy trip


Jag sjöng hela den andra versen, en refräng till, och upprepade första versen, medan Burt lyssnade från köket. När jag var klar, så verkade den lilla tjejen glad och nöjd, och skrek faktiskt inte mer den eftermiddagen. Än idag så är Burt och Klara är de enda personer som hört mig sjunga en hel låt, spik nykter.

Like a hurricane kan vara Neil Youngs absolut bästa låt. Jag har haft flera av mina mest extatiska konsert- ögonblick då jag sett Neil framföra den, och med svetten stänkande från ansiktet totalt misshandla sin gitarr i upp till femton minuter. Som jag tidigare berättat så tycker jag att Neil Young tillsammans med kompbandet Crazy Horse är det bästa man kan se live idag, och just Like a hurricane brukar vara konsertens höjdpunkt.


Men en gång så använde jag den låten till att trösta ett gråtande spädbarn.


Poker, avfrostade frysar och begravningslåtar

Det har varit en oerhört lugn helg, helt vit, då jag bland annat har ägnat mig åt den spännande sysselsättningen att frosta av frysen. Både Old Mother och Ulven påpekade att det är inget man brukar göra mitt sommaren, men det var absolut nödvändigt nu. De kompakta ismassorna gjorde att jag knappt kunde stänga dörren.


I fredags umgicks jag lite med Björna och hans son Jibbe på eftermiddagen, men på kvällen satt jag hemma och såg på TV. Bland annat blev det komediserien Flight of the Concordes. Serien handlar om ett föga framgångsrikt rockband med samma namn, och är stundtals sanslöst rolig. Om ni inte redan följer Flight of the Concordes tycker jag ni borde börja göra det.

Igår var jag nere på stan på eftermiddagen och tog en fika med Göransson. På kvällen satt jag hemma igen, och började en intensiv lyssning på Lou Reeds Berlin, eftersom jag vill ha plattan i färskt minne inför konserten på onsdag.

Medan jag lyssnade på Berlin passade jag på att spela lite poker. Jag har nästan inte spelat alls den senaste månaden, förutom förra fredagen då jag faktiskt lyckades vinna en hel turnering med 85 deltagare.

Nu är det igenmulet och spridda skurar i Linköping, så det har blivit lite Berlin- lyssnande och pokerspelande idag också. Det känns som att takterna håller i sig, trots att kortleken legat på hyllan i stort sett hela tiden i en månad. Av tre enbordsturneringar igår och idag har jag lyckats ta två förstaplatser. Det har gett en vinst som borde täcka tur- och retur med tåget till Stockholm, men jag vill vinna en liten summa till innan jag gör ett uttag. Så jag kommer nog spela lite mer denna regniga julisöndag.



Now to something completely different.

När vi var i tjugoårsåldern och lite äldre, så var jag och en del av mina kompisar lite som killarna i skivaffären i filmen High Fidelity. (Vem fan försöker jag lura, jag är precis likadan idag.) Vi identifierade oss mycket genom vilken musik vi lyssnade på, och gillade att göra olika listor på teman som de fem bästa bästa låtarna, fem bästa plattorna eller tillochmed bästa basisterna. Precis som i filmen kunde dessa listor ge upphov till mycket upprörda diskussioner, om någon till exempel hade fräckheten att föredra Flea från Red hot Chilipeppers framför Geezer Butler i Black Sabbath.

Ett tema som ständigt återkom var vilka låtar som skulle spelas på våra begravningar. Själv har jag velat fram och tillbaka genom åren, men just nu (och det känns inte som jag kommer att ändra mig fler gånger, men vem vet) så vill jag att låtarna som spelas på min begravning ska vara Imperiets Jag är en idiot och Bob Dylans All along the watchtower.

Jag minns att min polare Chewbacca inte ville att det skulle spelas några låtar på hans begravning, men att vi andra skulle tänka på honom varje gång vi hörde Blå Tåget.


Fram tills idag så är det mest förvånande svar jag fått om begravningslåtar, den gången jag frågade Kenta.

Kenta tog saken mycket allvarligt, och funderade mycket länge innan han svarade:


- Jag kan faktiskt inte bestämma mig precis nu, jag måste tänka lite till. Men det måste bli något med Torsson.


Om ni inte vet vilka Torsson är så kan jag berätta att de är ett band från skånska Klippan vars största hit var Det spelades bättre boll. De har även gjort klassiker som Volleyboll-Molly, Öresundstwist och Hans farsa var en barsk typ med fanjunkares grad.

Jag gillar Torsson, men jag vet verkligen inte om jag tycker deras låtar passar sig på en begravning.


Varför kom jag att tänka på det här just idag? Jo jag läste en
artikel i DN, där det stod om en undersökning om mest önskade begravningslåtar i Australien. Det framgick att ett stort antal Australiensare har valt att få höra Highway to hell med AC / DC, precis innan de hamnar två meter under jorden.


Hmm....


Så, kära läsare. Vilka låtar ska spelas på era begravningar?


Thåström gav mig en magisk kväll...

Okej, det blev ett uppehåll på en vecka. Men nu är jag tillbaks i bloggandet. I lördags var jag i Stockholm och såg Thåström, och blev sen kvar i Stockholm hos min polare Burt till måndag kväll.

Thåström var precis så bra som jag hoppades på. Konserten var annonserad som halvakustisk, och det gjorde att de flesta låtarna var mycket saktare, och lite mörkare än på skivorna. Det fungerade kanonbra i de flesta fallen, eftersom Thåströms sånger då kändes ännu tyngre och allvarligare.

Låtvalet är jag otroligt nöjd med. Pimme inledde med en Dan Andersson- cover, som jag senare fick reda på heter Den druckne matrosens sång. Den låten blev jag helt frälst i, och jag hoppas verkligen att Jocke spelar i en skiva med den snart.

Annars spelade Thåström de bästa låtarna från Skebokvarnsv 209, möjligtvis saknade jag Främling överallt, och andra pärlor från hela sin karriär. Jag tyckte att han inte valt de mest uppenbara hitsen, utan de lite mer obskyra låtarna. Till exempel fick vi höra Flicka med Guld, som är en b-sida på en singel, och mig veterligen har Thåström inte spelat den live sen 1989. Lika länge sen är det han spelade alla tonårstjejers favoritlåt, den gamla Ebba Grön- klassikern Die Mauer. En gång i tiden var jag dödligt trött på den, men i lördags kändes det som ett privilegium att få skråla med i texten om Berlinmuren.

Jag fick även höra en av mina absoluta favoritlåtar Jag är en idiot och en helt suverän version av Ingen neråtsång.

Jag var på strålande humör under hela konserten, vevade med armen och sjöng med i låtarna. Thåström gav mig en magisk kväll, som jag aldrig kommer glömma.


När Thåström spelat klart var det så långa köer för att få en öl, att vi inte orkade vara kvar för att se Kent. Så istället följde jag och Burt med en kille och en tjej, som vi börjat prata med när vi väntade på att konserten skulle börja, till krogen Broder Tuck på Götgatan. Killen och tjejen visade sig vara syskon, och de bestämde träff med några kompisar på Broder Tuck. Så jag och Burt drack bira med ett gäng som vi precis lärt känna, och hade en mycket rolig, men något kaotisk kväll.


På söndagen var jag kvar hos Burt och såg EM-finalen i fotboll.


Den här veckan har det varit så varmt att jag inte orkat skriva i bloggen förrän idag. Jag var även ute på krogen i tisdags, så på onsdagen var jag extra trött.

Jag tänkte ta det ganska lugnt den här helgen och undvika krogbesök. På onsdag ska jag upp till Stockholm igen för att se Lou Reed framföra sitt klassiska album Berlin. Det är en konsert som jag sett fram emot länge, och ni kan läsa mer om varför här.

Tydligen har det just kommit en konsertfilm från när Lou framförde Berlin i New York. Den fick en ganska negativ recension av Fredrik Strage på DN. Men det oroar mig inte alls. De recensioner jag läst på nätet från New York- spelningarna har nämligen varit mycket goda.