Lou Reed inleder bra och avslutar magnifikt

Redan när vi kom in i Annexet kändes det att det inte var en vanlig konsert jag skulle se. Jag var en av de yngre där inne, de flesta såg ut att vara 50 år eller äldre. De sålde ett slags konsertprogram, där alla texterna på skivan Berlin fanns översatta till svenska och flera andra språk. Allt för att tittarna skulle kunna hänga med i handlingen, för det här var mer en slags uppsättning än en konsert. Vi skulle få se en historia berättas, med både musik och bilder. En mörk historia om droger, misshandel, kärlek, hat och död.

Det speciella intrycket förstärktes precis innan det började, då uppsättningens producent Hal Wilson kom in på scenen. Han presenterade sig, sa några ord om det vi snart skulle få bevittna, och bad oss sen att stänga av mobiltelefoner och inte använda kameror med blixt. Allt kändes mycket högtidligt.



Så fylldes scenen av människor. Det var Lou Reed och hans sju man starka rockband, det var en stråkorkester, och det var London´s children´s choir - en kör med 10-15 barn.

Bakom alla människor fanns en gigantisk skärm, där det skulle visas en nygjord film, för att illustrera Lou Reed´s album Berlin från 1973.

Så började föreställnigen, och jag måste säga att bandet lät kanonbra. Lou Reed hade fått till en rent otroligt grym dist på sin gitarr, som var en kittlande kontrast till stråkorkestern och barnkören.

Redan i Lady Day försotd jag vart det lutade. Den låten var mycket längre än på skivan, och avlutades med långa bluessolon och gitarmalande. Det var mycket skön musik att lyssna på, men just detta bluesmalande skapade faktiskt vissa problem i första halvan av konserten. Jag gillar normalt när artister gör nya versioner av sina låtar live, men det ska tjäna ett syfte. Lou Reed gjorde till exempel How do you think it feels, som handlar om att ha speedat i fem dagar och inte kunna sluta för att man är livrädd för att sova, till något mycket långsammare och bluesigare än på skivan. Det tyckte jag snarare förminskade än förstärkte budskapet i låten, och måste betecknas som tjänstefel av Lou Reed. En annan sak som störde lite i början var att Lou hade vissa problem med sången. Det verkar som att hans röst idag, inte klarar av vissa av hans gamla låtar. I Men of good fortune sjöng han rent ut sagt dåligt.

Men helhets intrycket var bra, och det var fascinerande att då och då titta lite på filmen som illustrerade händelserna i låtarna.

De problem som uppsättningen hade i början, försvann helt när historien om Jim och Caroline övergick från att vara något obehaglig, till att bli nästan övertragisk och plågsam att tänka på.

Lou Reed fortsatte visserligen att ändra på låtarna, så att de inte riktigt lät som på skivan. Men i andra halvan av konserten gjorde han det med genomtänkt finess, så att de nya versionerna gjorde att historien berörde ännu mer. Oh Jim var rysligt bra och Carolines says II, där den kvinnliga huvupersonen sjunger om hur Jim misshandlar henne, var också mycket stark.

Och sen kom den. The Kids, rockhistoriens kanske hemskaste låt. Varje vers inleds med orden they´ve taken her children way..., och på skivan är det hjärtskärande barnskrik i bakgrunden på slutet. Under konsertuppsättningen av Berlin fick barnkören stå för gråtandet. Det gjorde de otroligt bra, och de lyckades framkalla något som lät precis som barnskrik i tre stämmor.
The Kids måste vara det tyngsta jag sett framföras av en rockartist. På slutet när några av barnen skrek mummy, mummy! om och om igen, och skärmen visade en liten flicka utklädd till ängel som lekte på en gräsmatta, då var det inte långt ifrån att jag började gråta.
The Bed, låten om Carolines självmord, var magnifik, och i avlutande Sad song gjorde stråkorkestern och barnkören att låten blev precis så storslagen som den förtjänar att vara.


Så var det slut. Vi hade sett hela historien. Men Lou Reed kom givetvis in och körde några extranummer. Det blev en mycket fin Sattelite of love, där barnkören gjorde låten ännu bättre, en riktigt krossarverison av Velvet undergrounds gamla slagdänga Rock´n´roll, och balladen Power of the heart.


Sammanfattningsvis kan jag säga att uppsättningen av Berlin, trots vissa problem i första halvan, var en otroligt fascinerande upplevelse. Det var verkligen något utöver det vanliga, och jag är mycket glad att jag fick privilegiet att se föreställningen.


För övrigt blev jag intervjuad av abc-nyheterna precis innan konserten. Ni kan se inslaget på
abc:s sida.

AB, SvD, DN


Kommentarer
Postat av: zilverryggen

Får väl tacka för lektionen då frågan om Lou Reeds album Berlin dök upp under nattens Familjegenitävling på Malles land dök upp...vann dock icke.(vilken skum mening det blev)

2008-07-12 @ 20:20:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback