Landar i Linköping några dar...

I söndags åkte jag och Den Hemlige Brodern ner till Old Mother i Västervik. Min plastfarsa skulle ändå åka till Oskarshamn, så vi fick skjuts till Ostkustens pärla. Jag kom inte hem förrän igår, och det är därför nya inlägg har lyst med sin frånvaro min blogg de senaste dagarna. Jag funderade lite på att skriva något till bloggen på morsans laptop, men slog bort de tankarna när jag upptäckte att hennes dator är slöare än en Jethro Tull- fantast en A-kasse-dag i Christiania.

Det var inget vidare väder i Västervik. De få stunder som solen tittade fram, så gjorde den starka blåsten att det var ganska ruggigt utomhus ändå. Därför åkte vi inte ut på sjön alls, utan tillbringade den mesta tiden med att spela Trivial Pursuit och Chicago.


Idag fick jag ett refuseringsbrev från Norstedts. Eftersom jag tidigare fått nobben av Bonniers har därmed min novellsamling blivit refuserad av två olika förlag. Jag tar det faktiskt inte det så hårt. I stort sett alla författare, även de absolut största, har fått läsa många refuseringsbrev innan de gjort sin debut, och jag väntar fortfarande på svar från fyra andra förlag. Jag tror på kvaliteten i min manuskript, och det handlar bara om att rätt person läser det. Det spelar ingen roll hur många refuseringar jag får, att ett enda förlag tackar ja är allt jag behöver.

Norstedts var vänliga nog att skicka tillbaka min pappersbunt, och jag hade redan ett exemplar av novellsamlingen på papper. Därför skickade jag mitt manus till två andra förlag idag.

Det ena förlaget jag valde var Forum, bland annat för att de gett ut Irvine Welsh. Som trogna läsare av min blogg vet så är Edinburgs stolthet en av mina absoluta favoritförfattare, och det skulle vara trevligt att bli nån slags kollega med honom.

Det andra förlaget jag skickade till var Modernista som jag tycker verkar mycket intressanta. De har till exempel gett ut ett antal titlar av beatförfattaren Willliam S. Burroughs, porraktrisen Jenna Jamesons självbiografi och Killinggängets bok Spermaharen. På deras hemsida stod det att Modernista sen 2006 specialiserat sig på att ge ut modern svensk skönlitteratur, så de borde vara glada att få en nyskriven novellsamling av en rödhårig kille från Södra Linköping.


Jag får se om jag skriver något i bloggen imorgon, men om jag inte gör det så får ni vara beredda på några dagars uppehåll igen. På lördag ska jag nämligen åka till Stockholm för att se Thåström på Zinkensdamms IP, och det ser jag verkligen fram emot. Det är två stora svenska dragplåster till priset av en, och jag är mycket nöjd över att Pimme spelar först. Det andra bandet är nämligen ett överpretentiöst band från Eskilstuna som döpt sig efter ett manligt förnamn.

Om jag inte får med min polare Burt därifrån så fort Thåström rivit av sina extranummer, så kommer jag sitta i öltältet resten av kvällen. Ni andra får gärna gilla Kent, men jag har precis samma känsla för det bandet som för filmtrilogin Sagan om ringen. Jag hatar inte Eskilstunapojkarna. Men hur mycket jag än försöker att gilla Kent, och hur många chanser jag än ger dem, så förmår jag inte uppbåda minsta intresse.


Vi hörs om några dagar. So long, så länge.


Poem till Sten Tolgfors

Jihad, Intifada,

Muhammed och Allah

Hamas och al-Qaida,

hata USA




Vilka ord ska vi skriva

i den svenska bloggosfären

Om vi vill ha uppmärksamhet

från polisen och militären




Ulrike Meinhof, Leila Khaled

och gamla hederliga IRA

Är de för omoderna

För vårt nya, friska FRA?




AB1, DN1, DN2, SvD


Jag kan bara inte svika Pimme

Jag har legat och funderat hela natten, och i morse kom jag fram till ett beslut. Min ekonomi är alltid risig på grund av att jag är arbetslös. Just nu är den sämre än vanligt, och i juli kommer den bli ännu pissigare. När jag får pengar nästa vecka har jag förutom de vanliga räkningarna en elräkning på över tusen spänn att betala, och dessutom ska jag till Stockholm och se Lou Reed den 9e juli.

Därför hade jag tänkt att vara vuxen, tänka på ekonomin, och försöka ignorera det faktum att Thåström spelar i Stockholm nästa lördag.


Men i natt när jag låg och funderade insåg jag att jag har sett Thåström precis varje turné sen Imperiet förkunnade att Rock´n´roll är död under sina sista spelningar. Jag såg ett av hans första gig utan Imperiet då han kompades av Carla från Eldkvarn 1989, jag har sett hans spelningar som soloartist både före och efter han flyttade till Amsterdam, och jag såg Peace, Love and Pitbulls varje gång de turnérade i Sverige.

En sådan svit får man helt enkelt inte bryta, det vore ett hån mot rockgudarna. Dessutom kom jag på att det i år är tjugo år sen jag såg Thåström live första gången i Mjölby under Imperiets avskedsturné 1988. Och ett sådant jubiléum måste givetvis firas.


Det finns två artister som jag anser gör de bästa live- framträdanden som man kan se i den nutida rockvärlden. Det är Neil Young tillsammans med kompbandet Crazy Horse, och det är den starkast lysande stjärnan i Sverige - Joakim Thåström. Pimme har inte gjort mig besviken de senaste tjugo åren, och jag vet att det kommer att bli en kanonkonsert på Zinkensdamms IP den 28e juni. Därför kan det vara värt att vara fattigare än en kyrkråtta resten av sommaren.


Biljetterna är redan bokade, och Burt är och hämtar dem as we speak.


För övrigt log jag lite för mig själv idag, när jag läste att
DN kallar Zlatan Ibrahimovic för en fotbollens Bob Dylan, för att han "gör uppror mot alla tänkbara fack som folk vill tryck ned honom i".

Jag hoppas att Zlatan inser hur smickrande den titeln är.


En oerhörd dubbelmoral



Igår såg jag en dokumentär på SVT som hette De 20 farligaste drogerna. Det handlade om ett brittiskt forskarteam som bestämt sig för att lista olika droger, efter hur skadliga de är för samhället och individen.

Den här listan har blivit väldigt kontroversiell. På första och andra plats finns heroin och kokain, vilket är föga förvånande. Men på femte plats har forskarteamet presenterat vår nationaldrog alkohol, och det brittiska forskarteamet påstår alltså att det berusningsmedel som nästan alla vuxna svenskar kommer att använda på midsommarafton, är farligare än till exempel amfetamin, LSD, Cannabis och Ecstasy.

Nu är inte jag medicinskt utbildad och inte rätt man att avgöra om just den här rapporten är mer trovärdig än andra. Men det är inte redaktionen på High Times som kommit fram till det här resultatet, det är en grupp forskare som gjort rapporten på uppdrag av brittiska regeringen.


Nu kommer jag inte att ställa mig bland ett gäng flumliberaler och påstå att vi ska legalisera alla droger som kom längre ner på listan än alkohol. Men jag vill ändå påtala det oerhörda hyckleri som pågår i vårt land när det gäller drogpolitik.

Sprit, som bevisligen är en mycket beroendeframkallande och skadlig drog och som kostar samhället oerhörda summor varje år, får numera säljas på varenda liten pizzeria. Dessutom får man göra reklam för öl, vin och sprit i dagstidningar och på TV, reklam som varenda människa förstår att även barn och ungdomar ser. Människor och företag blir rika på försäljning av alkohol, och det ses som helt okej.

Men den artist, politiker eller samhällsdebattör som skulle våga ha den oerhörda fräckheten att ifrågasätta narkotikalagstiftningen, skulle bli utsatt för ett fruktansvärt mediedrev och helt enkelt bli betraktad som paria. I Sverige skulle en debattör som erkänt att han röker hasch inte kunna jobba längre, för alla hans åsikter skulle betraktas som flumsnack. Vi har bestämt oss för att alla droger utom alkohol är djävulens verk, och den som säger något annat behandlas nästan som en kättare under spanska inkvisitionen.

Vilket är ganska fascinerande med tanke på hur många politiker, rockartister och författare i det här landet som är eller har varit alkoholister.


Alla droger på forskarnas lista är uppenbarligen farliga, och jag skriver inte det här för att försvara droganvändande - vare sig det gäller illegala eller legala substanser. Det är den kraftiga dubbelmoralen som stör mig, och det finns inget som retar gallfeber på mig så mycket som personer med uppenbara alkoholproblem, som gör en stor poäng av att påtala hur farligt knark är. Vilken idiot som helst kan förstå att människor som med bärsen i ena näven propagerar för nolltolerans mot narkotika, gör det för att dra uppmärksamhet från sitt eget missbruk.


I Sverige är bruk av narkotikaklassade substanser olagligt sen ett antal år tillbaka. Det innebär att man inte behöver inneha några droger, utan man kan bli bestraffad för att ha till exempel cannabis i blodet eller urinen. Det är en lag som vi är ganska ensamma om i världen.

Jag tycker att den lagen är helt absurd, i och med att den straffar brottsoffret istället för brottslingen. Sen bruk av narkotika blev illegalt har antalet platser på behandlingshem kraftigt minskat. Så istället för att erbjuda vård till narkomaner, har den svenska regeringen valt att betrakta dem alla som brottslingar som ska bestraffas.

Smuggling och försäljning av stora mängder knark ska givetvis vara olagligt, eftersom det innebär att man profiterar på andra människors misär. Men att bruk av narkotika är illegalt är en lag som slår helt fel. Det är som att vi skulle dra ner på behandling mot lungcancer, och istället skicka alla rökare i fängelse.


För några månader sen läste jag om en tjej som anmält polisen, för att de tvingat henne att lämna urinprov mitt i en park i Stockholm. Urinprovet var negativt, tjejen hade inga olagliga substanser i kroppen, och polisen fick faktiskt en anmärkning för att de tvingat henne att lämna urinprov på allmän plats. Istället skulle de ha tagit med henne till närmaste polisstation.

Däremot fick inte poliserna någon som helst reprimand för att de kränkt den oskyldiga flickan. De hade nämligen all rätt att avtvinga henne ett urinprov, för de uppgav att "hon såg ut som en knarkare".

Det får mig att undra vilka kriterier som snuten använder när de bestämmer sig för att en person är misstänkt för ringa narkotikabrott. Om jag känner den svenska poliskåren rätt så är en Bob Marley- tröja tillräckligt för "sannolika skäl", och om en person till råga på det har dreadlocks så höjer de nog graden av misstanke till "skäligen misstänkt".


Tycker ni det är rimligt?


Blir citerad i Corren, och stolt över stampuben

Igår ringde Köttet och berättade att han var tvungen att gå ner till resecentrum, för att hämta sin frus cykel. Eftersom jag var promenadsugen så hängde jag på.

Köttet berättade att han varit nere på stampuben dagen innan för att se Sverige - Grekland. Då hade Orhan frågan honom, om han visste om att han var omnämnd i Corren. Köttet fattade inte vad han pratade om, men då visade Orhan ett urklipp från vår lokaltidning, där de hade ett litet utdrag ur min blogg.

Ingen på Corren har upplyst mig om det här, så jag blev givetvis nyfiken. Därför gick jag ner till tidningens redaktion idag, och bad om ett exemplar av tisdagens nummer.

Mycket riktigt. Längst upp i vänstra hörnet på sidan fyra i b-delen, var det några rader från mitt inlägg om Köttets och min fisketur i lördags. Det var inte något speciellt långt utdrag, men jag tycker att Corren har valt ett par meningar med viss humor och poesi.


Ungefär så här såg det ut:


BLOGGCITATET


"När vi kollade efter en lämplig plats för middag, så hittade Köttet en klippa där han påstod att vår polare Tuben har haft sex en sommarkväll för länge sen. Så för att hedra vår kompis bestämde vi oss för att inta vår måltid där."


Linköpingsbon Olof Berg berättar om en fisketur vid Hovetorp.


Det är givetvis kul att jag får lite reklam i den lokala tidningen. Men jag tycker också att det är mycket underhållande att hela Östergötland nu blivit informerade om att Tuben har haft sex på en klippa i Rengen. Tuben är just nu i Vietnam på semester, så jag har inte fått någon reaktion från honom. Däremot undrar jag om Tubens morsa (som säkert läser Corren) vet om vad hennes son kallas av sina vänner. Namnet Tuben är så etablerat, så det tror jag faktiskt att hon gör.


Under promenaden så diskuterade jag och Köttet givetvis Sveriges seger mot Grekland. Jag svor lite över att Fredrik Reinfeldt hade blivit intervjuad av TV 4 innan matchen. Då berättade Köttet om en minst sagt intressant sak som hade hänt på vår stampub, då gästerna fick se vår statsminister på TV.

Istället för att ge er en andrahands resumé från Köttet ska ni få läsa vad min polare och lagkamrat Calle skrev på facebook igår:


Premiärmatchen mellan Sverige och Grekland i fotbolls-EM var intressant. Nästan ännu intressantare var TV 4:s uppsnack innan matchen. Man valde nämligen att intervjua Fredrik Reinfeldt under försnacket. I en utomhusstudio framför Kungliga Slottet i Stockholm, som man panorerade över tretti gånger under intervjun med Fredde. Jag satt på stamlokuset och kollade på matchen och blev väldigt nöjd när alla vrålade ut ett kollektivt buu varje gång Reinfeldt syntes i bild. Jag gratulerar mej själv till mitt val av stamställe. Bra jävla ställe!


Jag har varit stammis på Royal arms i säkert sju-åtta år nu, och trivts bra hela tiden. Varje gång jag går dit tänker jag på signaturmelodin till komediserien Skål.

"Where everybody knows your name" sjunger de innan varje avsnitt börjar, och det är så jag känner det varje gång jag går in på Royal arms. Stämningen må stundtals vara rå men hjärtlig, men jag känner mig alltid välkommen. Även om det är fullsmockat med folk en lördagskväll, så känner jag 80 procent av gästerna till namnet. Och skulle jag för en gångs skull gå in när det är folktomt, kan jag alltid snacka bort en timme med Orhan, Pano eller Simon.

Stundtals har Royal arms känts som mitt andra vardagsrum, och när jag hörde om gästernas kollektiva utbuande av vår moderate statsminister kände jag mig varm i hjärtat och stolt över att vara stammis där.


Jag vill brista ut i den gamla ramsan som sjunges till melodin av Oh, When the saints:


På royal arms

På royal arms
På royal arms, där samlas vi...


Refuseringsbrev, sommarpratare och fejkade mc-olyckor

Idag mötte jag Ulven på stan vid lunchtid för att få en utskrift av min novellsamling. Det är dyrt att skriva ut på till exempel biblioteket eller biljardhallen, och eftersom jag vill kunna skicka mitt manuskript till så många förlag som möjligt, så frågar jag en del av mina polare om de kan skriva ut åt mig på jobbet.

Det här blev det femte förlaget jag skickar till. Av de fyra första som jag skickade för lite mer än en månad sen, så har jag hittills bara fått svar av Bonniers. Det svaret var tyvärr en refusering, och refuseringsbrev är numera väldigt korta.

Bonniers skrev så här:


Det har varit intressant att ta del av ditt manuskript, men tyvärr tror vi inte på en utgivning.

Tack för att du vände dig till oss!


Jag låter mig inte nedslås av en refusering. När det gäller mitt skrivande och den nya novellsamlingen har jag gott självförtroende, och om inte Bonniers "tror på en utgivning" så är det deras förlust. Förr eller senare kommer något förlag att vilja ge ut min novellsamling, det känner jag mig säker på. 
För övrigt tror inte jag på Bonniers. Deras dominans över media-Sverige är något som kommer att brytas förr eller senare. Det ska jag bli man för.


Till att börja med valde jag att skicka mitt manus till de största förlagen i Sverige. Men idag skickade jag min novellsamling till ett mindre och lite mer spännande förlag. De heter Härnqvists bokförlag, och har tidigare bland annat gett ut biografier om Charles Bukowski, Kinky Friedman och Sture Dahlström, samt boken Sex, droger och tinnitus med citat av olika hårdrocksmusiker. På förlagets hemsida står det att de "har som målsättning att ge ut uppkäftig populärkultur i vid bemärkelse".

För ett förlag med den målsättningen tycker jag att mina alster borde passa perfekt.


Idag presenterade Sveriges radio
årets sommarpratare. Jag tycker inte att årets startfält ser lika starkt ut som förra sommaren. Den absolut bästa förra året var författaren och kulturskribenten Åsa Linderborg som pratade om sin barndom. Andra jag kommer ihåg på rak arm är Ulf Lundell som var mycket intressant då han bland annat berättade om vad han gjorde sommaren 1967, och duon Fredrik & Filip som gjorde ett väldigt roligt program om sin första USA-resa.

Den sommarpratare jag absolut inte tänker missa i år är Lasse Winnerbäck den 28e juni. Jag tror att han kan göra ett mycket bra sommarprogram, men den största anledningen till att jag kommer att lyssna är givetvis att jag hoppas att han pratar om sin uppväxt i södra Linköping.

Andra som jag är intresserad av att lyssna på är Fredrik Lindström, Pernilla August och komikerparet Mia Skäringer & Klara Zimmergren.


Nyss läste jag i DN att den holländske författaren Jan Cremer påstår att den berömda motorcykelolycka som Bob Dylan skulle ha råkat ut för 1966 var en total fejk. Cremer påstår att han fått den informationen från Dylan själv, och att olyckan arrangerades för att dölja att Bob var på drogavvänjning.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det här. Motorcykelolyckan har varit omdebatterad bland Dylanheads i snart 40 år. Jag betvivlar inte att Bob kan ha behövt lägga in sig på nån slags rehab efter den amfetaminbeströdda världsturnén 1966. Men min teori är att han verkligen vurpade på bågen någonstans i Woodstock. Däremot är frågan hur illa han skadade sig. Det är mycket möjligt att han klarade sig ganska helskinnad, men använde händelsen som förevändning för att lugna ner sig, dra sig undan sina fans, umgås med sin familj och kanske dra ner på kemikalierna.

I vilket fall som helst resulterade det i att han inte turnérade på åtta år. Men det tror jag beror på dels det ovärdiga mottagandet hans konserter fick 1966, dels att hans hektiska schema gjorde att vi idag skulle kallat honom utbränd. Vi snackar om att spela in tre av rockhistoriens bästa skivor, samt göra en världsturné, på endast 18 månader.

Jag tycker att Dylan förtjänade lite vila, vare sig han vurpade på bågen eller inte.


Bob Dylan, Barack Obama och fotbolls-EM

Jag läste i DN igår att Bob Dylan har sällat sig till den rad av kändisar i USA som stödjer Barack Obama som presidentkandidat. Dylan slutade nästan helt att uttala sig om politik i samband med att han övergav folkmusiken och pluggade in elgitarren för över 40 år sen, så att han öppet stödjer en kandidat är en stor nyhet.

Dylan säger att Obama omdefinierar den politiska naturen från grunden, och den gamle rocksångaren är hoppfull och tror att saker kommer att förändras i USA.

Det beror på flera saker att Bob Dylan för en gångs skull lägger sig i ett presidentval. En stor del av USA:s befolkning är dödligt trötta på George W Bush och det pågår fortfarande ett krig i Irak där amerikanska medborgare dör. Dessutom har landet för första gången den historiska chansen att välja en svart president. Obama är dessutom yngre än sina motståndare, och det tror jag gör att många känner att en förändring är möjlig med honom vid makten.

Höstens val i USA är det viktigaste för jänkarna (och för övriga världen) på flera decennier.


Jag anser att Barack Obama är det bästa alternativet för USA, men jag är inte alls lika optimistisk som Robban Zimmerman. Givetvis vill jag absolut inte ha en republikan på presidentposten, och efter att ha läst in mig lite på sakfrågorna så tyckte jag att Obama verkade ha ett bättre politiskt program än Hillary Clinton. Dessutom ser jag något mycket tilltalande i att världens mäktigaste nation har en svart man som ledare.

Men, och det här är ett stort men, jag kommer aldrig någonsin i hela mitt liv lita på en amerikansk president. Obama må ha ett politiskt program för att förbättra det sociala skyddsnätet och situationen för de fattiga i USA. Men vi får inte glömma att Fredrik Reinfeldt stödjer Obama, och att hans politik antagligen skulle anses lite väl högervriden även av de svenska moderaterna.

När det gäller utrikespolitiken har inte Obama några konkreta planer för att avsluta USA:s ockupation av Irak. Och det är den aggressiva attityden mot övriga världen som gör att jag har svårast att ställa mig positiv till någon som kan bli amerikas överbefälhavare. En amerikansk president har alltid som alternativ att anfalla ett annat land om inte världspolitiken går hans väg, och de flesta av USA:s ledare har gjort det vid något tillfälle.

En demokrat vid makten gör visserligen att det blir mindre chans att USA skulle anfalla till exempel Iran eller Nordkorea. Men det är absolut ingen garanti. Makt korrumperar och jag vill påminna er om att Bill Clinton (som även han verkade mycket sympatisk till en början) skickade plan med dödlig last som de släppte över civila i Irak, när det stormade som mest kring oralsex och cigarrer i ovala rummet.


Så jag kommer att heja på Barack Obama ända fram till att han tillträder som president, och det tror jag verkligen att han kommer att göra. Men från och med den dagen kommer jag att hålla ögonen på honom, och chansen är stor att jag blir en av hans största kritiker.


Igår bestämde jag mig för att försöka komma i EM stämning inför dagens uppgörelse mellan Sverige och Grekland. Därför bestämde jag mig för att titta på Holland - Italien, eftersom jag trodde det kunde bli en riktigt bra match.

När det gäller landslagsturneringar i fotboll så håller jag givetvis i första hand på Sverige, i andra hand brukar jag heja på Irland om de är med i turneringen, och när det gäller VM har jag en förkärlek för afrikanska lag.

I alla övriga matcher brukar jag välja ut det land som jag tycker sämst om, och hoppas på en förlust för det laget. Mitt absolut största hatobjekt är England. Men de lyckades till min stora lycka inte ens kvala in till EM. (Vilket jag för övrigt anser vara förra årets största idrottshändelse.)

Ett lag som är nästan lika osympatiskt kaxiga och dåliga förlorare som England är Italien. Jag tycker inte speciellt bra om Holland, de orangea färgerna ger mig obehagliga associationer till protestantiska fascister på norra Irland. Men jag kände ändå en stor skadeglädje när Holländarna förnedrade Italien och slog dem med hela tre noll.

Efter gårdagens förlust ligger Italienarna sist i sin grupp, och det tycker jag är mycket upplyftande.


Nu är det nio timmar tills avspark för Sverige. Dags att börja ladda, killar och tjejer...


Ett asfaltsbarn på fisketur

Igår var jag först och fikade med hela Köttets familj (Köttet himself, hans fru Kha, och deras dotter Linn) vid slussfiket. Köttet berättade för mig att det skulle bli lugnt med krogen ett tag, för nu behövde han spara tills han och familjen ska åka till Vietnam i slutet av juni.

Köttets fru gick vidare med dottern till stan för att träffa nån kompis. Vare sig jag eller Köttet hade några planer, och för en gångs skull var det ingen av oss som kände för att sätta oss på någon uteservering och förstöra pengar i rasande fart. Då fick Köttet den briljanta idén till en fisketur.


Ingen av oss har körkort, så vi bestämde oss för att ta bussen till Hovetorp, där Köttet har sin båt. Innan vi åkte handlade vi med oss en engångsgrill, några köttbitar, potatissallad och en försvarlig mängd folköl. Så vi var fullastade med fiskespön, lådor med drag, och påsar med mat och bärs när vi steg på bussen.

Strax efter halv fyra lade vi ut med båten, öppnade varsin fegis, och åkte ut i Stora Rengen. Vi hade endast shorts på oss, solen stekte, och jag drog mig till minnes förra gången jag och Köttet var och fiskade.
Då var det så kallt att det var ett tunt islager på sjön när vi åkte, och den morgonen hade vi mössor på oss.


När vi kom ut ur kanalen och hela sjön öppnade sig framför oss, kände jag den där härliga känslan av att äntligen vara i naturen. Jag har med viss korrekthet fått stämpeln som ett riktigt asfaltsbarn i bekantskapskretsen. Det stämmer till den del att jag aldrig skulle få för mig att flytta till en stad som har färre invånare än Linköping. Jag vill bo nära stan, och helst ha gångavstånd till centrum. Vintertid skulle jag få lappsjuka så fort jag hamnar någonstans där det är mer än hundra meter till närmaste hus. Jag måste ha nära till affärer, krogar och kaféer för att inte bli rastlös.

Men på sommaren vill jag ut i naturen så fort solen skiner, och det bästa jag vet är att vara på sjön. Så jag mådde som en prins där jag satt i den lilla båten och drack bärs, medan Köttet trixade med spön och drag.

På sin båt har han fixat anordningar med rör och grejer, så att han kan sätta fast flera spön på en gång. När vi riggat med lämpliga drag (Köttet påstod att rödvita skulle vara bra, jag har ingen aning) åkte vi runt och trollade en timme eller två, och var ute efter gädda eller gös.

Vi fick inget som helst napp, inte ens vid en udde där Köttet mer eller mindre svor på att vi skulle få fisk.


Enligt Köttet berodde vår brist på fiskelycka att det var för varmt, och han påstod att vi nog skulle få napp senare. Så vi drog upp våra spön ur vattnet och gasade på för fullt mot ett ställe där vi kunde grilla och bada. Jag var dum nog att sätta mig i fören och titta rakt fram, då vinden tog tag i min svarta Stetson och den virvlade iväg.

Som tur var så flöt min kära hatt, så jag tog upp den och lät den torka i solen. Det verkar faktiskt som att den klarat sitt vattenbad bra, och den ser inte märkbart skadad ut.


När vi kollade efter en lämplig plats för middag, så hittade Köttet en klippa där han påstod att vår polare Tuben har haft sex en sommarkväll för länge sen. Så för att hedra vår kompis bestämde vi oss för att inta vår måltid där.

Medan vi lät engångsgrillen brinna ner till glöd, tog vi ett dopp. Det var skönt i vattnet, men vi enades om att det gärna kunde varit en grad eller två varmare.

Vi käkade på klippan och det blev en trevlig måltid. Två stora karékotletter var, potatissallad, och en grönsallad vid sidan av. Till det drack vi pripps blå 3,5.

Under måltiden diskuterade vi nackdelarna med mobiltelefoner, sms och att folk har möjlighet att lägga upp pinsamma eller kränkande filmer på internet. Det måste varit miljön vi befann oss i som påverkade vårt samtalsämne, och vi var verkligen som två gamla gubbar som åker fiskar tillsammans och gnäller över ungdomens betéende.


När vi städat upp efter oss åkte vi ut med båten igen, och min hatt hade redan torkat. Vi riggade våra spön, drack lite mer bärs, och åkte runt till olika ställen där Köttet trodde att det kunde finnas fisk. Vi fick napp en gång, en gädda som Köttet vevade upp till vattenytan, men precis när han skulle håva in den så gick reven av.

Nån gång efter klockan nio började det bli lite kallt att sitta i t-shirt och shorts, eftersom det blåste lite. Vi bestämde oss för att vår fiskedag var över, och åkte in till Hovetorp.

När vi kom dit var det trekvart tills sista bussen skulle gå klockan 22.45. Vi fördrev tiden med att dricka ur den sista bärsen och kolla på båtar.


Jag kom hem runt halv tolv, surfade lite, såg på TV, och somnade sen gott efter en dag på sjön.


Lundell blandar för många ingredienser

Ulf Lundell

Vädermannen


För er som läst min
tidigare analys av Lundells romaner, så kan jag meddela att precis som i trilogin Saknaden - Friheten - Värmen, så är huvudpersonen i Lundells senaste roman en man i Uffes ålder med ett konstnärligt yrke. Så långt intet nytt under solen i Lundell-land, men det finns vissa skillnader i den nya romanen jämfört med trilogin.

Vädermannen börjar tidigt år 2007, då konstnären Georg fastnar i en snöstorm i sitt hus på Österlen. Egentligen är han där för att sälja huset, men han blir kvar där i sin ensamhet även efter snöstormen. Han tar långa promenader, han försöker måla, och som vanligt i Lundells romaner så ser han på tv, läser tidningar och kommenterar samtiden hela tiden. Georg funderar över skapandets villkor och konstnärens roll, och han dricker.
Till skillnad mot i trilogin är inte huvudpersonen nykter alkoholist. Snarare handlar det om en person som för länge sen insett att han är missbrukare, men försöker kontrollera sig så pass att hans dagliga liv fungerar. Regler om endast en vinare om dagen, eller ingen alkohol efter 24.00 stiftas och bryts. För att sedan stiftas igen efter en lång promenad.


Trots att huvudpersonen Georg är ganska ensam och det inte händer så mycket i bokens början, är det från första sidan en fröjd att få läsa en ny roman av Ulf Lundell igen. Jag måste säga att han skriver som en Gud och hans vackra språk gör som vanligt att man njuter av varje sida. Naturskildringarna och de inre monologerna är helt suveräna, och det är alltid intressant att höra vad Uffe (eller Georg) tycker om de dagliga nyheterna, och vad han lyssnar på för skivor.

Dessutom finner jag något mycket rogivande och trygghetsframkallande, i de upprepade nästan maniska, detaljerade men ändå korthuggna, anteckningarna om vädret som boken är full av.


Och utan att vara cynisk så tror jag att det är många med mig som blir fascinerande att efter många års uppehåll återigen få läsa om en huvudperson som dricker. Den konstnärlige obotlige romantikern som Lundell är, och alltid låter sina huvudpersoner vara, blir på något sätt lite intressantare när han tar ett par järn. Till exempel blev jag helt varm inombords och log för mig själv i flera minuter då jag läste följande stycke om när Georg får besök av en vacker kvinna som han knappt känner:


Jag satt där varmt upprörd av återställarsnapsarna och kände mig djupt romantisk. Jag ville gifta mig med henne. Ja, jag blir sjuk av alkohol, men jag blir ju så förbannat mycket MÄNNISKA också.


Tre meningar som i sin vackra enkelhet säger oerhört mycket om en persons förhållande till alkohol.


Georg har en flickvän som är trettio år yngre än honom som befinner sig någonstans i Frankrike, och en dag ringer för att berätta att hon träffat än annan.

Det är då det börjar någon slags handling i Vädermannen. Som brukligt är, och typiskt Lundell, så får han besök av två bekanta varav den ene råkar vara författare och den andre rockstjärna. Det resulterar givetvis i fler diskussioner om skapandets villkor, och konstnärens roll i Sverige. Men också att Georg inleder ett förhållande med författarens flickvän Sofia.

Den flickvännen kommer och går. Hon flyttar in i huset, men flyttar ganska snabbt därifrån, trött på Georgs konstanta drickande. Rockstjärnan X råkar ut för en del dramatiska händelser, och drar in Georg i vissa intriger.

Den gamle målaren förälskar sig också på avstånd i Edith, en kvinna i sin egen ålder. Vilket resulterar i ett förhållande med sado-masochistiska inslag.


Georg får även besök av en sen länge förlorat dotter. En nittonårig tjej vid namn Jackie, som Georg inte sett sen flickan var två år, eftersom hon bott i USA med sin mamma.

Just detta har vissa likheter med Lundells verkliga liv. Han har en dotter vars mor flyttade med henne till USA i början av nittiotalet. Därför blev jag uppriktigt förbannad över hur Georg till en början behandlar flickan. Han verkar i det närmaste helt ointresserad och vill bara att hon ska åka därifrån. Men precis som alla andra kvinnor i boken blir Jackie kvar i huset, och det uppstår någon slags respekt och kärlek mellan far och dotter.

Vädermannen är en mycket kortare bok än vad Lundell gjort oss läsare vana vid. Faktum är att det är den kortaste roman som Uffe skrivit sen En varg söker sin flock, för nästan tjugo år sen. Därför tycker jag att Lundells misstag är att han försökt blanda in för många ingredienser i sin senaste roman, och han har inte lyckats knyta ihop alla trådar på ett tillfredställande sätt. Typiskt för hela boken är att personer och händelser just kommer och går, utan att deras historia blir avslutad.

Intrigen med rockstjärnan X är mycket intressant men det känns som den rinner ut i sanden. Både Sofia och Edith verkar ett tag bli mycket viktiga personer i boken. Men speciellt Edith försvinner bara sakta men säkert, utan att hennes öde eller förhållande till Georg får någon slags slutpunkt.

Hela slutet på Vädermannen känns som en nödutgång. Det verkar som att Uffe bestämt sig för att inte skriva en så lång bok som sina tidigare, och efter 350 sidor blivit tvungen att komma på en händelse som på något sätt avslutar hela handlingen.

De sista femtio sidorna känns ganska snöpliga, när en person som tidigare inte alls tagit stor plats plötsligt dyker upp, och berövar oss läsare på ett slut som vi är berättigade till.


Lundell borde nog inte ha skrivit en roman på 800 sidor ännu en gång. Istället skulle Uffe ha rensat lite bland alla romanens delar och fokuserat på det som var viktigast. Själv anser jag att det intressantaste ämnet var den förlorade dottern, och en hel bok med det temat hade kunnat bli mycket bra och annorlunda Lundell-bok. 


Blogger of the month award

Efter att ha gett mina läsare en nio dygns cold turkey är jag tillbaka med en god nyhet.

Jag har varit och badat med Pata L och Björna hela dagen, och när jag kom hem hade jag fått ett nyhetsbrev från Prosharks (pokerforumet där jag publicerar min blogg förutom här). De meddelade att jag hade blivit utnämnd till månadens bloggare i maj, och att jag därmed hade vunnit 50 euro.


Juryns motivering löd:


Med bloggar som blandar in en skön livsstil och äkthet att det varje gång känns betryggande att rekommendera hans texter för våra läsare är det en stor ära att tilldela vår belöning på €50 till Frank Begbie aka Olof Berg, eller tvärtom om ni så vill. Grattis Olof, du lyfter mot oanade höjder och vi hoppas att Prosharks kanske finns med i ett tack i en framtida roman ;-)


Det tycker jag var en mycket hedrande formulering. Jag har länge känt på mig att Prosharks medlemmar uppskattar mina texter, så när pokerforumet började med det här priset kan jag kaxigt skriva att jag visste att det bara var en tidsfråga innan jag skulle vinna. Redan andra gången priset utdelades blev jag Månadens bloggare, så mitt goda självförtroende visade sig överensstämma med verkligheten.

Jag tackar polisen, arbetsförmedlingen och försäkringskassan för all inspiration. Utan er hade det här inte varit möjligt.


Prissumman är ett välkommet tillskott i det varma junivädret. Jag ska se över ekonomin, och om det ser okej ut så kanske jag kommer använda vinsten till att se Thåström på Zinkensdamms IP den 28e.


Förra veckan var jag i Stockholm ett par dagar i samband med en jobbintervju. Det är svårt att säga hur det gick. De jobb jag sökt i Norge förmedlas genom ett svenskt bemanningsföretag, och jag blev intervjuad av en tjej som såg ut att vara cirka femton år yngre än mig.

Förutom de konkreta frågorna om till exempel utbildning och arbetslivsfarenhet, fick jag berätta om min personlighets goda sidor, mina dåliga sidor, och jag hon bad mig fantisera ihop hur jag trodde att en dag som truckförare i Stavanger såg ut.

Jag tycker det är något konstigt med såna frågor. Okej att de vill se lite hur jag är som person. Men jag tycker att det är lite otäckt att man på arbetsmarknaden nu måste kunna sälja sig själv för yrken som egentligen inte kräver mer än att man är kapabel utföra de uppgifter man tagit på sig.

Bemanningsföretaget skulle höra av sig så fort som möjligt, så jag hoppas på ett besked innan veckan är över.


Annars var resan till min födelsestad mycket bra. Jag umgicks med min gamle kompis Burt, och passade även på att träffa min bloggarpolare
Valterego In Real Life. Valter och jag har kommunicerat nästan daligen på msn en lång period nu, så det var kul att snacka lite över en bira.


Igår läste jag ut Ulf Lundells bok Vädermannen, så ni kommer få en recension mycket snart.