Lundell blandar för många ingredienser

Ulf Lundell

Vädermannen


För er som läst min
tidigare analys av Lundells romaner, så kan jag meddela att precis som i trilogin Saknaden - Friheten - Värmen, så är huvudpersonen i Lundells senaste roman en man i Uffes ålder med ett konstnärligt yrke. Så långt intet nytt under solen i Lundell-land, men det finns vissa skillnader i den nya romanen jämfört med trilogin.

Vädermannen börjar tidigt år 2007, då konstnären Georg fastnar i en snöstorm i sitt hus på Österlen. Egentligen är han där för att sälja huset, men han blir kvar där i sin ensamhet även efter snöstormen. Han tar långa promenader, han försöker måla, och som vanligt i Lundells romaner så ser han på tv, läser tidningar och kommenterar samtiden hela tiden. Georg funderar över skapandets villkor och konstnärens roll, och han dricker.
Till skillnad mot i trilogin är inte huvudpersonen nykter alkoholist. Snarare handlar det om en person som för länge sen insett att han är missbrukare, men försöker kontrollera sig så pass att hans dagliga liv fungerar. Regler om endast en vinare om dagen, eller ingen alkohol efter 24.00 stiftas och bryts. För att sedan stiftas igen efter en lång promenad.


Trots att huvudpersonen Georg är ganska ensam och det inte händer så mycket i bokens början, är det från första sidan en fröjd att få läsa en ny roman av Ulf Lundell igen. Jag måste säga att han skriver som en Gud och hans vackra språk gör som vanligt att man njuter av varje sida. Naturskildringarna och de inre monologerna är helt suveräna, och det är alltid intressant att höra vad Uffe (eller Georg) tycker om de dagliga nyheterna, och vad han lyssnar på för skivor.

Dessutom finner jag något mycket rogivande och trygghetsframkallande, i de upprepade nästan maniska, detaljerade men ändå korthuggna, anteckningarna om vädret som boken är full av.


Och utan att vara cynisk så tror jag att det är många med mig som blir fascinerande att efter många års uppehåll återigen få läsa om en huvudperson som dricker. Den konstnärlige obotlige romantikern som Lundell är, och alltid låter sina huvudpersoner vara, blir på något sätt lite intressantare när han tar ett par järn. Till exempel blev jag helt varm inombords och log för mig själv i flera minuter då jag läste följande stycke om när Georg får besök av en vacker kvinna som han knappt känner:


Jag satt där varmt upprörd av återställarsnapsarna och kände mig djupt romantisk. Jag ville gifta mig med henne. Ja, jag blir sjuk av alkohol, men jag blir ju så förbannat mycket MÄNNISKA också.


Tre meningar som i sin vackra enkelhet säger oerhört mycket om en persons förhållande till alkohol.


Georg har en flickvän som är trettio år yngre än honom som befinner sig någonstans i Frankrike, och en dag ringer för att berätta att hon träffat än annan.

Det är då det börjar någon slags handling i Vädermannen. Som brukligt är, och typiskt Lundell, så får han besök av två bekanta varav den ene råkar vara författare och den andre rockstjärna. Det resulterar givetvis i fler diskussioner om skapandets villkor, och konstnärens roll i Sverige. Men också att Georg inleder ett förhållande med författarens flickvän Sofia.

Den flickvännen kommer och går. Hon flyttar in i huset, men flyttar ganska snabbt därifrån, trött på Georgs konstanta drickande. Rockstjärnan X råkar ut för en del dramatiska händelser, och drar in Georg i vissa intriger.

Den gamle målaren förälskar sig också på avstånd i Edith, en kvinna i sin egen ålder. Vilket resulterar i ett förhållande med sado-masochistiska inslag.


Georg får även besök av en sen länge förlorat dotter. En nittonårig tjej vid namn Jackie, som Georg inte sett sen flickan var två år, eftersom hon bott i USA med sin mamma.

Just detta har vissa likheter med Lundells verkliga liv. Han har en dotter vars mor flyttade med henne till USA i början av nittiotalet. Därför blev jag uppriktigt förbannad över hur Georg till en början behandlar flickan. Han verkar i det närmaste helt ointresserad och vill bara att hon ska åka därifrån. Men precis som alla andra kvinnor i boken blir Jackie kvar i huset, och det uppstår någon slags respekt och kärlek mellan far och dotter.

Vädermannen är en mycket kortare bok än vad Lundell gjort oss läsare vana vid. Faktum är att det är den kortaste roman som Uffe skrivit sen En varg söker sin flock, för nästan tjugo år sen. Därför tycker jag att Lundells misstag är att han försökt blanda in för många ingredienser i sin senaste roman, och han har inte lyckats knyta ihop alla trådar på ett tillfredställande sätt. Typiskt för hela boken är att personer och händelser just kommer och går, utan att deras historia blir avslutad.

Intrigen med rockstjärnan X är mycket intressant men det känns som den rinner ut i sanden. Både Sofia och Edith verkar ett tag bli mycket viktiga personer i boken. Men speciellt Edith försvinner bara sakta men säkert, utan att hennes öde eller förhållande till Georg får någon slags slutpunkt.

Hela slutet på Vädermannen känns som en nödutgång. Det verkar som att Uffe bestämt sig för att inte skriva en så lång bok som sina tidigare, och efter 350 sidor blivit tvungen att komma på en händelse som på något sätt avslutar hela handlingen.

De sista femtio sidorna känns ganska snöpliga, när en person som tidigare inte alls tagit stor plats plötsligt dyker upp, och berövar oss läsare på ett slut som vi är berättigade till.


Lundell borde nog inte ha skrivit en roman på 800 sidor ännu en gång. Istället skulle Uffe ha rensat lite bland alla romanens delar och fokuserat på det som var viktigast. Själv anser jag att det intressantaste ämnet var den förlorade dottern, och en hel bok med det temat hade kunnat bli mycket bra och annorlunda Lundell-bok. 


Kommentarer
Postat av: Angelica

Det verkar vara en bra bok. :) Jag har inte läst något av Uffe förut dock, förutom några dikter, så jag vet inte riktigt hur hans stil är, plus att jag inte gillar honom speciellt som person, men iaf. :)

Postat av: Olof

Om du får för dig att läsa något av Uffe ,trots att du inte gillar honom som person , så tycker absolut inte du ska börja med Vädermannen.

Lundells tidiga romaner är jävligt bra, men på sistone har han faktiskt blivit lite tråkig.

Tycker du ska läsa Uffe debutroman Jack. Den är bland de bästa romaner som finns i Sverige, och en riktig klassiker.

Tror det skulle vara skön sommarläsning för dig, Angelica.

2008-06-08 @ 12:05:00
Postat av: Angelica

Morsan har den faktiskt hemma, Jack alltså. Har för mig att jag började bläddra lite i den för några år sen, men då var jag lite för liten. Men det kanske man ska göra.

2008-06-08 @ 14:55:19
URL: http://damnme.blogg.se/
Postat av: Rockyboy

Alltså Jack är bra men kanske inte det mest tilltalande om man inte fortfarande efter att passerat trettio-strecket är en drog-romantiker som bara vill såsa omkring som en tonåring.



Jag gillade den när jag läste den, då var jag tjugo-någonting...



Annars tycker jag att Ulfs senaste kritiserats på ett orättvisst sätt, språket är skönt, vackert och man märker hur bra han är på att göra det som säkert alla författare brottas med nämligen att skriva med en täthet. Han liksom jonglerar med raderna som en bollkonstnär med en fotboll. Läs och jämför exempelvis den kritikerrosade Peter Kihlgårds senaste, vilket dravel. Kihlgård är Petter Hansson och Ulf är Zlatan=)



Jag gillade inte värmen men utöver det så har hans senare böcker, så som frukost på en främmande planet, friheten och saknaden varit fantastiska. Ulf är grym på att skriva böcker...

2008-06-20 @ 19:48:30
Postat av: Anonymous

Intressant betraktelse över "Vädermannen". Jag har inte läst klart boken än men har redan fastnat för språket i "Vädermannen". Varierat, vackert flödande och faktiskt innovativt här och där.

2008-08-26 @ 10:22:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback