Ännu en dust med försäkringskassan

image454Jag inser att mina läsare har fått vänta ovanligt länge på en ny blogg, och jag ber om ursäkt för det. Av olika anledningar har jag inte känt för att skriva något här på ett tag, och det har heller inte varit några nyheter som gjort mig tillräckligt upprörd, för att jag skulle känna mig tvungen att skriva av mig.

Jag tror att det var bakslaget som våren råkade ut för, som har gjort att jag inte varit på humör. Hela veckan har jag varit ganska lat, och inte gjort många knop.

Men idag började vädret bli lite finare, och dessutom skulle jag fått pengar denna fredag. Men då jag vaknade fanns inga pengar på kontot.

Jag försökte ringa till försäkringskassan hela dagen, men det var omöjligt att komma fram. Efter klockan tre på eftermiddagen blev jag äntligen placerad i en 107 personer lång telefonkö. Då jag äntligen fick prata med någon på försäkringskassan i Östersund, så upplyste personen mig om att jag hade satt något kryss fel på blanketten. På måndag eller tisdag kommer jag att få blanketten tillbaka på posten, och sen skicka den till Östersund igen.

Nu är det väl jag som själv har gjort något fel. Men jag tycker ändå att det är konstigt, att jag lämnade in blanketten den 13e och ingen har upplyst mig om att det var något fel på den. Om jag inte hade ringt idag, så hade jag inte fått reda på det här förrän på tisdag. Om någon vänlig själ på försäkringskassan hade varit anständig nog att ringa upp mig och informera mig om vad som var fel, hade jag kunnat fixa en ny blankett, korrigera felet, och därmed inte behövt vänta så länge på pengarna. Men det är tydligen för mycket begärt.


Ekonomin gör att det inte blir några större upptåg den här helgen. Ikväll ska jag sitta hemma och se Linköpings tredje semifinal mot Färjestad. Imorgon kommer jag nog att hålla mig inomhus på kvällen och spela poker. Jag har nämligen lyckats skrapa ihop tillräckligt med poäng på Ultimate bet, för att gratis få spela en turnering som börjar klockan nio på lördag kväll.


Bängen trålar i Hejdegården



Dagens låt
Ebba Grön
, Skjut en snut

Igår var jag rastlös och uttråkad på kvällen, så jag ringde till Gorben för att höra om han ville hitta på något. Gorben hade redan dragit i sig ett par långfredagsbira, så han föreslog att vi skulle mötas på Hamlet.

Eftersom bussarna går så sällan på röda dagar, så bestämde jag mig för att promenera ner till stan. Jag såg hur snön föll nästan vågrätt i den starka vinden, så jag tog på mig en huvtröja under rocken och en mössa. Då jag kom ut drog jag huvan över mössan, och tänkte att det var den absolut bästa klädseln i en snöstorm, men att jag såg ut lite som en heroinist vid ett gathörn i New York.


När jag promenerat ett tag så hamnade jag bakom ett ungt par, som flanerade hand i hand framför mig. Jag tycker inte om att gå precis bakom andra människor, det känns som att de tror att jag förföljer dem, så jag snabbade på stegen och gick om.

Då fick jag se en polisbil komma från en tvärgata. Jag hade långt hår och skägg i nästan tio år, så jag vet hur snuten kan döma oskyldiga människor på grund av deras utseende. Därför visste jag att polisen iakttog mig. Jag låtsades inte om deras existens utan promenerade vidare.

Jag blev inte speciellt förvånad när bylingarna svängde in på den gatan där jag gick, och började köra sakta bredvid mig. Inombords skrattade jag lite för mig själv, och tänkte att de skulle förfölja mig en liten stund för att se om jag blev nervös, och sen köra vidare. Det är ett betéende som är typiskt för den rasen som kallas den svenska ordningsmakten.


Men bilen stannade bredvid mig, en av snutarna vevade ner rutan och frågade mig:

- Vad gör du här?

Jag kan erkänna att jag var lite irriterad på grund av en bad beat jag råkat ut för strax tidigare, då jag spelade poker. Så jag blev tvärilsk direkt. Polisen hade ingen som helst anledning att stoppa mig, jag hade inget fuffens för mig, utan gick bara på gatan minding my own business. Snuten hade inte med att göra varför jag gick omkring i mitt eget bostadsområde, så jag svarade inte, utan ställde en motfråga.

- Varför undrar du det?

Bylingen svarade inte, utan upprepade sin fråga.

- Jag vill veta varför du undrar vad jag gör här, och varför ni inte frågar de två andra som just gick förbi, sa jag och pekade på paret som just passerat.

- Två tonåringar som håller varandra i handen, sa snuten. Vad skulle de ha gjort för fel?

En ung kille och en ung tjej som ser glada ut, och vänslas, är givetvis påtända på ecstasy, tänkte jag. Men det sa jag inte, för jag ville inte gola ner de unga tu.

Nu hade snuten utan att tänka på det, erkänt att han stoppade mig på grund av hur jag såg ut, så jag blev riktigt förbannad. Eftersom jag var totalt spiknykter, så bestämde jag mig för att käfta med snuten. Om jag hade druckit en endaste öl så hade jag inte vågat, för polisen behöver inte mer anledning än så för att låsa in någon i sex timmar för fylleri.

- Och vad har jag gjort för fel, frågade jag snuten. Jag går här på gatan spik nykter. Jag har inget knark och inga vapen i fickorna, och jag är inte på väg att begå ett rån. Så vad har ni för anledning att stoppa mig?

- Brukar du bli stoppad av snuten? Är det därför du blir arg?

Nu började de med riktiga Gestapofasoner, och misstänkliggjorde mig för att jag reagerade. Jag vägrade svara, och frågade ännu en gång varför de ville veta vad jag gjorde.

- Vi tycker inte om din attityd, sa polisen då.

Snutjäveln var mellan fem och tio år yngre än jag, och jag tänkte inte låta mig bli uppfostrad av en pojkspoling.

- Du har inte med att göra vad jag har för attityd. Jag gillar inte din attityd. Du trakasserar oskyldiga medborgare.

Snuten och jag fortsatte käfta med varandra en stund. Alla deras frågor besvarade jag med en motfråga, och jag vägrade blankt att informera dem om vad jag gjorde eller vart jag var på väg. Till slut tröttnade bylingarna och åkte iväg. De insåg väl att de inte kunde arrestera mig, eftersom de inte hade något som helst motiv.


Eftersom jag var på stan och drack öl, så kollade jag mig nervöst över axeln, så fort jag var utomhus resten av kvällen. Jag visste att de snutarna skulle ta minsta lilla snedsteg som anledning till att slänga in mig i en cell. Eller ännu värre, köra mig ut i skogen och ge mig stryk. Som tur var höll jag mig någorlunda skötsam hela kvällen, och kom hem helskinnad.


Det är så här svarta i New York, och katoliker i Belfast, har det varenda jävla dag.


En långfredag för sjutton år sen

image450Långfredagen 1991 firade jag och några av mina kompisar genom att åka till Stockholm för att gå på totalgalan Jesus är död, punken lever. Just den galan brukar räknas som startskottet för den andra punkvågen i Sverige, och de band som spelade var bland annat Köttgrottorna, Strebers och Charta 77. Jag tror att det var Strebers som var den stora anledningen att vi åkte, för vid den här tiden var hela Ekholmen sålda på deras senaste skiva Fädrens spår.

Jag var på en liknande gala på långfredagen året därpå, så jag är lite osäker på vilka som var med just den gången. Men det var i alla fall Micke W och jag, och så är jag ganska säker på att även Zilverryggen hängde på. Jag har svaga minnen av att Joppe och Mästarn var inblandade, men det kan ha varit året efter.


Vi åkte tåg till Stockholm och som matsäck hade jag med mig en back folköl, som jag vunnit på ett vad med Micke W. Han hade vid den här tiden ett mycket struligt förhållande med en tjej som kallades Julosten. Hennes dopnamn var Gunilla, men hon var rödhårig och hade det mest klotrunda huvud som jag någonsin sett.

Micke W och Julosten gjorde slut i stort sett varenda lördagskväll, och blev sen ihop igen senast fredagen efter. Varje gång det tog slut, så lovade Micke att han aldrig skulle bli tillsammans med Gunilla igen.

Eftersom det hänt så många gånger vägrade jag tro på Micke när han veckan innan påsk svor på att han och Osten var ett avslutat kapitel. Därför sa Micke att jag skulle få en back nödraketer om han bröt sitt löfte.

På skärtorsdagen var det givetvis fest, och Micke kunde självklart inte hålla tassarna borta ifrån sitt favoritpålägg. Men han var en hederlig förlorare. Då vi möttes för att ta bussen till tågstationen hade han med sig en back öl till mig, och erkände utan omsvep att Julosten var hans flickvän igen.

SJ hade precis tagit bort rökkupéerna på tågen, så vi satte oss aldrig på våra säten, trots att vi alla hade platsbiljetter. Det fanns nämligen fortfarande askkoppar vid utgångarna, så hela resan stod vi där och rökte Marlboro och drack Grön tuborg.


När vi kom fram till Stockholm åkte vi omedelbart hem till min farsa, där vi skulle sova efter konserten.

Jag minns att det kändes lite speciellt för mig. Det var nämligen den första gången i mitt liv, som jag skulle presentera min far för mina polare. Farsan skötte sig bra den gången. Vi fick mat hemma hos honom, och efteråt tog han med oss till den lokala puben och bjöd oss allihop på några pilsner.


image452Punkgalan skulle gå av stapeln i en lokal vid slussen som hette Kolingsborg. Det tyckte vi var lite häftigt eftersom det var där man hade spelat in Filmen G cirka tio år tidigare.
Det här var några månader före jag åkte till Hultsfredsfestivalen för första gången, så när vi kom in i lokalen trodde jag att jag hamnat i paradiset. På den tiden var jag totalt frälst i punkbrudar i allmänhet, och tjejer med mohikanfrisyr i synnerhet. Då fanns det inte alls många kvinnliga punkare i Linköping, de få som gick omkring på gatorna såg mer ut att gilla The Cure än Exploited.

Men inne på Kolingsborg den långfredagen vimlade det av stolta skönheter, med tuppkammar på flera decimeter i alla regnbågens färger. Jag trodde jag skulle svimma.

Jag skulle önska att jag kunde berätta för er att kvällen slutade med att jag hängde med någon av de tjejerna, och fick en oförglömlig natt i en lägenhet i Rågsved eller Skärholmen. Men jag höll mig faktiskt mest till mina kompisar under kvällen.


Varje band stod själva och sålde sina skivor i olika bås, och jag köpte Beauty is in the beholder´s eyes direkt av Per Granberg i Charta 77, och Kaos & Skrål av någon av grabbarna i Strebers.

Jag tycker tyvärr inte att något av de banden har hållit riktigt i längden, och de blev inga legender på det sättet som banden i den första svenska punkvågen blivit - till exempel Ebba Grön, KSMB och Attentat. Men det var en skön känsla att få en vinyl direkt i handen av killarna som spelat in den. En känsla som jag kan sakna än i dag.


Det här var så länge sen, så jag kan inte ge er några uttömmande recensioner av konserterna under kvällen. Men Köttgrottorna hade jag gillat sen länge, och de gjorde en bra spelning.

Jag har för mig att Strebers spelade sist, och det var det bandet vi hade sett fram emot mest. Så när Strängnäspunkarna gick upp på scenen trängde vi oss så långt fram vi kunde, för att pogodansa i vimlet nära scenen

Och poga det gjorde vi. Vi var lyckliga, unga, berusade på vårluft och folköl, och dansade omkring som galningar på golvet där Niklas Wahlgren hade vänslats med Magnus Uggla i en av Sveriges sämsta filmer.

image453Micke W:s absoluta favoritlåt var Balladen om lilla Elsa. Micke blev så glad när han hörde introt till den låten, att han hoppade upp på scenen och tog micken från sångaren Ulke. I sann punkanda så steg Ulke bakåt, och lät Micke göra som han ville.

Micke kunde hela texten utantill. Så en något överviktig kille från Linköping fick sjunga sin favoritlåt, för punkare från hela Sverige, och han mådde som en prins. Det här går säkert att höra, om ni kan få tag i en bootleg från den här spelningen.
Det var inte någon skönsång, och inte speciellt tonsäkert.

Men det var jävligt vackert.


Glad Påsk, kära läsare!

image446Halvpackad, skärtorsdag

i en trevlig våning efter firmafesten.

Klädpoker, otrogen

för att visa att man var en man.


Slagsmålet, tandborsten.

Och en sovsäck på ett golv hos en jag kände.

Rättshjälpen, hemskillnad.

Du fick grabben du för jag var man.


Du fick möblerna och nya grammofonen
samt min halva lön i underhåll för sonen
Jag blev dömd att leva ensam med förtreten.
Uteliv och fotboll dövar ensamheten


Allan Edvall
, Du och jag

Med dessa visdomsord vill jag uppmana mina gifta läsare att ta det lugnt med påskspriten, och att inte gå ut och slarva för mycket.

För mig spelar det inte så stor roll. Jag är luspank och väntar på pokerpengar som inte kommer förrän efter helgen, så den här påsken kommer det ändå inte att bli några större upptåg.
Om jag, trots brist på alkohol och afrodisiaka, skulle inleda en kurtis den här helgen, så kommer det ändå inte att orsaka någon skilsmässa. Åtminstone inte för mig.


För övrigt tycker jag att ni alla borde upptäcka Allan Edvalls musik. Han var inte bara en mycket duktig skådespelare, utan hans visor är faktiskt så bra att jag skulle kunna jämföra honom med Cornelis Vreesvijk.


Nu när påsken närmar sig, så förväntar jag mig ett samtal från min mor. Hon kommer med största sannolikhet berätta för mig om hur ödslig långfredagen brukade vara när hon var barn. Att radion bara spelade religiös musik, att krogar, restauranger och biografer var stängda, och att inte ens små kiosker hade öppet.

Alla förväntades tänka på Jesus lidanden på långfredagen, kommer min mor att säga, och förvänta sig att jag ska bli hänförd över hur det var i Sverige en gång i tiden.


image448Nu när jag själv har blivit en trettiofemårig gubbjävel, så tänkte jag i min tur trötta ut de unga med en påskhistoria från när jag var liten.


En påskhelg då jag var i elva - tolv år, så sände TV en dramaserie i två delar om Jesus liv. Den hette Jesus från Nazareth, och var tusen gånger bättre än Mel Gibsons Passion of christ.

På påskdagen kom en väninna till min mor på besök, och de slog sig som vanligt ner vid köksbordet för att röka Gul Blend och dricka kaffe.

Då de två kvinnorna hade utbytt det vanliga skvallret, fällde min mors väninna följande hyperintelligenta kommentar:


- Jag hade inte tänkt se serien om Jesus. Men så råkade jag se det första avsnittet, och då var jag ju tvungen att se det andra, så jag fick reda på hur det slutade...


Vi borde skämmas

image445
Våren verkar för tillfället vara något förvirrad, och har under natten tagit ett par stapplande steg bakåt. Jag är säker på att hon snart hittar rätt riktning igen, och det här vädret går nog över ganska snabbt.

Men då jag vaknade i dag, och såg att det snöade, så kom jag och tänka på en artikel jag läste igår på svt.se.


Antalet personer som fryser ihjäl i Sverige har ökat dramatiskt de senaste tjugo åren. 1989 var det bara 13 personer som dog av kyla i Sverige. Men 2005 var det i snitt mer än en människa i veckan som frös ihjäl, sammanlagt 60 personer.

Majoriteten av de människor som dör av köld är över 65 år. De flesta av dem lider dessutom av alkoholberoende eller demensjukdomar.

Redan 1989 fanns det gamla och förvirrade människor i Sverige, och alkoholism är ett problem som vi dragits med i det här landet sen vikingarna drack mjöd. Att antalet köldrelaterade dödsfall har nästan fyrdubblats sen dess, måste alltså bero på att vårt samhälle förändrats på något sätt. Sanningen måste vara att vi på åttiotalet tog bättre hand om de svaga i samhället.


De nedskärningar av offentliga sektorn som inleddes med den borgerliga regeringen i början av nittiotalet, beskrevs som nödvändiga och kallades "Den enda vägens politik". Försämringar av vårt sociala skyddsnät var enligt Carl Bildt "bra för Sverige". Sossarna tog tillbaka makten 1994, men fortsatte att montera ned det folkhem som Moderaterna ville utplåna.

Femton år senare kan vi tydligt se att det som är bra för Sverige, inte alls är bra för till exempel gamla, dementa människor och alkoholister. Nedmonteringen av folkhemmet kostar människoliv varje vecka.


Jag känner inte igen mitt land längre. När jag var tonåring fanns det bara två tevekanaler, inga casinon, och systembolaget var stängt på lördagar. Men sjukskrivna hade inga karensdagar, arbetslösheten var lägre, a-kassan och sjukersättningen var 90% av lönen, och jag såg heller inga hemlösa eller tiggare på gatorna.

Vi borde alla skämmas över att vi låter folk frysa ihjäl i det landet, som en gång i tiden hade den bäst utbyggda välfärden på jorden.


Jag är numera ekonomiskt oberoende

image442Kära läsare. Det verkar som att mina problem är lösta för en lång tid framöver. Jag behöver inte längre bekymra mig över att jag inte har något jobb, för numera är jag nämligen ekonomiskt oberoende.

Idag fick jag ett mail från ett företag i England. Jag måste ha varit mycket berusad vid tillfället, för utan att jag kommer ihåg det så har jag tydligen åkt till Storbritannien och köpt en lott. Nu visade det sig att jag drog högsta vinsten, och det engelska spelföretaget ville upplysa mig om att jag har vunnit en miljon euro.

Det här är givetvis ett försök till bedrägeri, och om jag skulle ringa det nummer som fanns i mailet, skulle antagligen någon hal britt försöka få mig att betala tiotusentals kronor i "administrationsavgifter", innan jag kan få min vinst.

Det som fascinerar mig med den här historien, är att det måste finnas folk som går på det här, annars skulle inte bedragarna fortsätta. Internet är fullt av lögner, konstiga kedjebrev och bedrägeriförsök. Men om man använder sitt sunda förnuft, är det inte svårt att genomskåda ett uppenbart blåsningsförsök. Om något låter för bra för att vara sant, så är det inte sant. Hur mycket vi än önskar så finns det inget som heter "free money", och lyckan kommer inte att trilla ner i huvudet på oss från en klarblå himmel.


En annan sak jag stör mig på är alla idiotiska kedjebrev som folk skickar till varandras "Wall" på facebook. Det kan till exempel stå "Forward this to all your friends, and you will see who the most frequent visitor on your profile is". Det är så uppenbart att ett sånt mail är spam, att jag är uppriktigt förvånad att flera av mina vänner, som är intelligenta människor, skickar mig den här skiten. Så om någon av mina läsare är en av mina friends på facebook, så vill jag säga åt er att sluta vidarebefordra saker som är uppenbar dynga. Om ni tänker lite längre än vad näsan räcker, så är det väldigt enkelt att känna igen en bluff.


image443
Jag har redan varit ute och tagit en riktigt lång promenad idag. Men nu börjar vädret bli ännu finare, så jag kanske går ut en sväng till. Ikväll blir det, som vanligt på söndagar, en lång session framför kanal nio. Klockan åtta börjar Drömmarnas tid, direkt efter kommer Rome, och klockan tio börjar BBC:s dokumentärserie Seven ages of rock. Kvällens avsnitt heter White light / White heat och ska handla om hur konstnärliga uttryck har spridit sig till rockmusiken, så jag är helt säker på att det kommer att handla mycket om Velvet underground. Bandet, med bland annat Lou Reed och John Cale, samarbetade mycket med Andy Warhol på sextiotalet, och måste vara ett av de band som haft absolut mest påverkan på musiken under resten av 1900-talet. Om jag ska vara lite Nick Horny-nördig, så kan jag skriva att titeln "världens bästa band någonsin", är något som för mig alltid kommer att stå emellan The Clash och just Velvet underground.


På fredagseftermiddagen sjuder det....



Dagens låt


Bob Dylan

Shelter from the storm


Suddenly I turned around and she was standin' there
With silver bracelets on her wrists and flowers in her hair.
She walked up to me so gracefully and took my crown of thorns.
"Come in," she said,
"I'll give you shelter from the storm."


Eftersom det är fredag så vill jag ge er en riktig rockrökare, så ni kommer i rätt stämning inför helgen.

Efter ett antal mediokra skivor (åtminstone om man jämför med hans tidigare produktion) gav Dylan ut den djupt personliga Blood on the tracks 1975. Skivan blev en succé bland både publik och kritiker, och Dylan hade därmed visat att han var en artist som inte tänkte leva på gamla meriter. När man lyssnar på Blood on the tracks kan man nästan missa Shelter from the storm då den trängs med andra pärlor som Tangled up in blue och Idiot wind. Men på livealbumet Hard Rain sticker den ut, och det är först när Dylan hottar upp den tidigare akustiska och finstämda låten, som man inser hur fantastiskt bra den är.

Jag har alltid tyckt att den här versionen påminner lite om The Clash, och att Bob sjunger som Joe Strummer. Från mig, som tycker att The Clash är världens bästa band, så är det en komplimang. Jag tror inte att Dylan skulle ta illa upp av den jämförelsen. När The Clash spelade i New York hade Dylan en egen sektion för sig själv, sin familj och vänner. Dessutom har Bob spelat låtar av The Clash upprepade gånger i sitt radioprogram Theme time radio hour.


Jag har redan varit en sväng på Hamlet idag, Köttet ringde vid halv tolv och undrade om jag ville ta en bira. På Hamlet mötte vi Sluggo, Steven och Tommy. Jag inledde med en kaffe, tog sen en stor stark, och vi hade en trevlig eftermiddag då vi utbytte skvaller och snackade lite om hockeyslutspelet. Tyvärr så funkade inte jukeboxen av någon anledning, så Köttet kunde till sin stora förtret inte lyssna på The Animals idag. Men Steven och jag sjöng några strofer ur House of the rising sun.

På vägen hem gick vi till bolaget och jag investerade i en kasse mellanöl. Jag tycker att jag har jobbat bra med novellsamlingen den här veckan, så när helgen kommer är jag värd några pilsner som alla andra.

Det blir inga större upptåg ikväll, förmodligen kommer jag att dricka mina mellisar framför tv:n hemma hos Den Hemlige Brodern.


Jag är inte sjuk, men inte heller nykär

Det verkar som att det är hög tid att skriva något nytt i bloggen. Pata L ringde för någon timme sen och undrade hur det var med mig. Han hoppades att jag var nykär, och att det var därför jag inte skrivit något sen i lördags, men han lät faktiskt lite orolig och trodde att jag hade varit sjuk. Det är kul att mina läsare följer min blogg så pass regelbundet att de reagerar om jag inte skriver på länge.

Anledningen att det blivit en lucka på några dagar är tyvärr inte att jag är nykär, även om jag skulle önska att det var så. Snarare beror det på att jag jobbat mycket med min novellsamling.

Jag jobbar nu med ett andra utkast, och gör så att istället för att peta i dokumentet, så skriver jag om varje novell från början, medan jag sneglar på det första utkastet som jag har på papper bredvid.

image441I tisdags tänkte jag skriva en blogg om pubquizen, men så började jag skriva på den första novellen. Det gick så pass bra att jag inte ville sluta, utan jag skrev klart alla de tolv sidorna under ett enda arbetspass. Efter det var jag inte så sugen på att skriva mer, och dessutom ville jag se Linköpings kvartsfinal mot Djurgården. Så det blev ingen blogg om pubquizen. Men utan att ge några detaljer kan jag meddela att det gick bra på quizen, av fyra grenar tog vi två förstaplatser och en andraplats.

Igår var jag och fikade med Julia och Björna på dagen, så jag började inte skriva förrän på kvällen. Jag var inte riktigt lika flitig som jag var i tisdags, men skrev ändå sju sidor. Den andra novellen är lite svårare att jobba med än den första, eftersom jag kommer göra fler radikala förändringar i den berättelsen.


image438Idag fick jag tyvärr ett mail från Norrköpings tidningar där det stod att jag inte fick jobbet jag sökt. Varje år söker jag en massa sommarvikariat på olika tidningar, men för tredje året i rad så verkar det inte som att jag får något sommarjobb. Det börjar kännas ganska lönlöst, och jag börjar tro att jag aldrig kommer att kunna ta mig in i journalistbranschen. Förutom några enstaka krönikor som jag gjort som frilans, så är det nu snart tre år sen jag jobbade på en tidning.

Givetvis blev jag lite nedslagen av att jag inte fick jobbet på Norrköpings tidningar, det hade ju verkat lovande på intervjun. Men min reaktion blev inte att sitta och deppa. Omedelbart efter att jag läst mailet från NT, så började jag utan att ens fundera, arbeta med min novellsamling igen. Det känns som att om ingen tidning vill anställa mig, så har jag inget annat val än att försöka skriva på mina egna grejer. Jag tror faktiskt att den här novellsamlingen kommer att bli så pass bra, att jag kan få ett förlag intresserad av att ge ut den. Om inte, så får jag väl helt enkelt skriva ännu en novellsamling eller en roman.

Min stora dröm har alltid varit att bli skönlitterär författare, och journalist är egentligen mitt andrahandsval. Så jag tänkte att det är väl ingen idé att sitta och deppa över att man inte får vara med i ett lag som ska ta sig upp på Kilimanjaro, när man kan försöka bestiga Mount Everest på egen hand.


När jag skrivit lite mer än en timme idag, så kom jag på att jag var tvungen att lämna in en blankett på arbetsförmedlingen. Så jag avbröt mitt skrivande och gick ner till stan. Då jag var på väg hem ringde Pata L, och nu skriver jag den här bloggen.

image440Jag ska försöka skriva klart novell nummer två innan Mad Men ikväll, medan jag lyssnar på den andra kvartsfinalen på radion. Jag siktar på att bli färdig med ett andra utkast av hela novellsamlingen i slutet av mars eller början av april. Då kommer jag att låta några vänner läsa den och se vad de tycker. Sen blir det finputsningar, och någon gång i maj ska jag vara klar med en färdig version, som jag kan börja skicka runt till olika förlag.


En bra sak som hänt den här veckan är att jag fick tag i biljetter till Lou Reed. Så i juli ska jag och Burt få se Lou sätta upp sin gamla skiva Berlin som en slags rockopera på Annexet i Stockholm. Det är något som jag har längtat länge efter att få se, och ni kan läsa mer om varför
här.


Grattis tjejer!



Dagens låt


Sinead O'Connor

No man´s woman


I don´t wanna be no man´s woman

I´ve other work I want to get done

I haven´t travelled this far to become

No man´s woman


Med anledning av internationella kvinnodagen, vill jag tillägna dagens låt till alla mina kvinnliga läsare. Och vad kan passa bättre än låten No man´s woman, med världens bästa kvinnliga artist, Sinead O'Connor.

Jag tycker det är en strålande låt med en mycket fascinerande text. Jag gillar videon, som kompletterar låten på ett sätt som en musikvideo ska göra, och en intressant detalj är att vi får se hur Sinead skulle se ut om hon hade långt hår. Visst är hon snygg, men jag måste säga att jag föredrar henne i den karaktäristiska rakade skallen. Det kanske är det som är budskapet i videon. När Sinead har brudklänning och långt blont hår är hon olycklig och känner sig fångad, men när huvudet är rakat och hon har en gitarr i handen är hennes själ fri.

No man´s woman
finns på skivan Faith and Courage, som jag anser är Sineads absolut bästa platta. Jag tycker att ni alla ska införskaffa den. Om ni är sugna på feministiska låtar just idag, så kan jag även rekommendera Daddy I´m fine från samma album.


Våren är som en alkoholiserad dvärgkvinna på väg till bolaget

För över fyra månader sen skrev jag ett inlägg om hur mycket jag hatar vintern, och om hur jag tycker den är lika mysig som en fängelsehåla på artonhundratalet. Ni kan läsa det här.

En av mina läsare kommenterade och tyckte att det var tragiskt, att jag bara levde åtta månader om året.

Jag tycker inte att det är det minsta tragiskt, mitt hat vägs nämligen upp av det faktum att jag är barnsligt förtjust i våren. Så fort februari är över börjar jag se framåt mot vårdagjämning och sommartid. Jag är nästan fanatisk då jag varje kväll noterar hur det dröjer några minuter längre innan det blir mörkt. Häromdagen upptäckte jag till exempel att det numera inte är riktigt mörkt klockan sex. Det tycker jag är en viktig milstolpe på året. Då kan man nämligen ta sig en bira innan solen går ner, utan att tänka att man dricker på blanka eftermiddagen.


image435I vårt land kommer våren som en alkoholiserad dvärgkvinna på väg till bolaget. Hon tar sig fram på korta vingliga steg, men det går framåt.

Ibland tappar hon balansen, snubblar bakåt några steg, och det blir snö och kallt några dagar. Men vi vet att hon förr eller senare hittar rätt riktning igen, och då smälter snön bort ganska snabbt.

Då och då blir hon trött, stannar för att vila, kanske sätter sig på en bänk och dricker en folköl från seven eleven. Det är i början av april, allt står stilla några dagar eller veckor, vi och våren har fått smaka lite av det goda, och det verkar som att hon ska nöja sig med det hon har, bli kvar där på bänken.

Men någon vecka innan Valborg så suger det i brännvinstarmen, hon reser sig upp, och börjar promenera lite snabbare och mer beslutsamt. Så ser hon den gröna skylten framför sig, hon får oanade krafter och börjar nästan springa. Inne på bolaget greppar hon en flaska Rosita, och betalar ivrigt med sina sista sedlar.

Därutanför sätter hon sig på närmaste bänk och öppnar flaskan. Girigt dricker hon djupa klunkar och när hon tar buteljen från munnen brister hon ut i ett stort leende. Hon känner hur alkoholen sprider sig i kroppen och jagar bort baksmällan och ångesten. När skakningarna försvinner blir hon så lycklig att den härjade kvinnan plötsligt är obeskrivligt vacker.

Hon börjar gnola för sig själv, fåglarna uppfattar tonerna, börjar kvittra och sjunger hennes lov. Blommorna vaknar av den vackra symfonin och slår ut. Det blir gröna löv på träden, och ljuvliga dofter sprider sig i vårt land. Till och med solen är så glad för hennes skull att han inte längre vill gå hem och sova. Han stannar uppe sent varje kväll, för att titta på den lyckliga kvinnan, och går upp tidigt varje dag för att se att hon fortfarande är där.


Jag älskar den lilla fyllekäringen.


Äntligen kommer Berlin till Stockholm

image432
Tidigare idag skrev jag att jag fått reda på att Steve Earle ska komma till Sverige i sommar, och att dagens högsta prioritet var att hitta någon som ville följa med mig på den konserten.

Det är ett uttalande jag måste ta tillbaka.

Eftersom jag är arbetslös så måste jag göra vissa ekonomiska val, och idag läste jag i DN att det på måndag släpps biljetter till en konsert som vida överträffar suget jag har efter att se Steve Earle.

Lou Reed kommer till Stockholm i juli, vilket inte är så fantastiskt eftersom jag sett honom förut. Det som är extraordinärt med den här konserten är att den här gången ska Lou Reed framföra hela sitt album Berlin som en rockopera.

image434Berlin, som kom 1973 är en av mina absoluta favoritplattor. Skivan kom efter Transformer som var en stor succé, och publiken väntade sig en uppföljare med hits i stil med Walk on the wild side och Satellite of Love. Istället fick de ett av rockhistoriens mest deprimerande album. Berlin blev en försäljningsflopp och skivan sågs som ett karriärsmässigt självmordsförsök.

Lou Reed hade gjort ett konceptalbum, där han på tio låtar berättar historien om Jim och Caroline, två narkomaner i Tysklands huvudstad. Det är en minst sagt mörk historia, om en relation fylld av kärlek, hat och våld. Jim och Carolines liv är ett kaos med missbruk och promiskuitet, och de utsätter varandra för alla slags psykiska och fysiska övergrepp.

Det går så långt att deras barn blir omhändertagna, vilket Lou Reed skildrar i den oförglömliga låten The Kids. Det är en hemskt obehaglig låt, där den mörka texten ackompanjeras av gråtande barn, som skriker "Mummy" om och om igen. Myten om den låten är att Lou Reed lurade i producenten Bob Ezrins barn att deras mamma dött i en bilolycka, och sedan spelade in deras gråt och skrik. Men det är givetvis inte sant.

Lou Reed berättar hela historien väldigt rakt, ärligt och enkelt, utan några som helst moraliska fördömanden. Vilket gör det hela nästan ännu mer tragiskt. Som när Caroline reser sig från golvet och säger You can hit me all you want to, but I don´t love you anymore. Eller när Jim efter att Caroline tagit livet av sig tänker: I never would have started if I´d know that it´d end this way / But funny thing, I´m not at all sad that it stopped this way.


Det här kanske inte låter alls lockande för er läsare, och jag kan själv erkänna att jag inte lyssnar på den här plattan särskilt ofta. Men jag tycker inte att bra rockmusik behöver vara alldeles lätt att ta till sig. Lou Reed visade redan med Velvet Underground att rockmusik kan vara konst, och konst handlar inte om lättillgängliga hits med klatschiga refränger. Den som orkar ta sig igenom Berlin, upptäcker inte bara att låtarna är kanonbra, utan även att den kan vara den starkaste och mest berörande skivan som någonsin spelats in.

Om du lyssnar på Berlin en enda gång i ditt liv, så lovar jag att du aldrig kommer att glömma den. Det är mer än vad man kan säga om de låtar som hörs flera gånger i timmen på de kommersiella radiostationerna.


Lou Reed ville redan 1973 turnera med Berlin, och sätta upp den på samma sätt som Pink Floyd senare gjorde med sitt konceptalbum The Wall. På grund av de låga försäljningssiffrorna fick han inte göra det för sitt skivbolag. Men precis som Vincent Van Gogh hade Lou Reed framtiden på sin sida, och 30 år senare var Berlin erkänd som en av rockhistoriens mest originella och geniala album.

Så för två år sen förverkligade Lou Reed sin dröm, och gjorde en uppsättning av Berlin med en 30 man stark orkester, en barnkör, och stora skärmar med bilder som illustrerar historien. Den fick jättebra kritik i USA, och jag har längtat efter att få se den.

Äntligen kommer Berlin till Stockholm. Den 9e juli får vi se och höra den tragiska historien i Annexet. Biljetterna släpps på måndag.


Hatten på, och flanerar i solen

Igår bestämde Köttet och jag oss för att promenera åt motsatt håll mot vi brukar. Solen sken, jag hade äntligen bytt ut mössan mot min svarta Stetson och det var riktigt skönt att promenera. Det känns som att livet blir lite lättare nu, när årets värsta månader är över. Även om det fortfarande kan vara ganska kallt, så ser man varje kväll hur det blir ljusare och ljusare. Om två veckor är det vårdagjämning, och en vecka senare är det äntligen sommartid igen.

image429Det blev en riktig långpromenad, då vi gick ända till Hjulsbrobadet och tillbaka. Området sydost om Ekholmen är det väldigt sällan jag har något ärende till, och det var lite intressant att gå genom Kvinneby och se mina barndomstrakter och lägenheten jag bodde i fram tills jag var 19 år. Dessutom var det kul att återse skolan, där jag gick i låg- och mellanstadiet.


Under promenaden berättade Köttet att han hade missat jobbet häromnatten. Han hade promenerat längs ån mot resecentrum för att som vanligt ta tåget till Mjölby, där han jobbar nattskift. Då han närmade sig Drottningbron hade han plötsligt drabbats av akut skitnödighet, och var dessutom lös i magen. Det fanns ingen som helst möjlighet att han skulle kunna hålla sig tills han gick på tåget, så Köttet såg ingen annan utväg än att sätta sig bakom ett par buskar och uträtta sina behov. Han torkade sig med kalsongerna, men kände sig efteråt av förklarliga skäl inte särskilt ren. Så han gick hem igen och duschade. När han var klar hade han missat sista tåget till Mjölby.


Det kändes som att jobbintervjun på Norrköpings tidningar gick bra i måndags. Om jag får jobbet så kan jag få knega från mitten av juni fram till mitten av september, och dessutom få hoppa in då någon är sjuk, både före och efter sommaren.

Jag hoppas verkligen att Norrköpings tidningar vill anställa mig över sommaren. Även om det bara är ett tremånadersvikariat, så skulle det vara otroligt värdefullt att få in en fot någonstans. Dessutom skulle mina förutsättningar att söka andra journalistjobb vara oerhört mycket bättre efteråt.

Norrköpings tidningar skulle höra av sig i slutet av veckan, så håll stenhårt i tummarna för mig.


image430Jag läste i DN idag, att Steve Earle kommer till Sverige i sommar, och ska spela på Cirkus i Stockholm den tredje juni. Framförallt de senaste liveskivorna jag har hört med Steve Earle är rysligt bra, och jag tror att konserten på Cirkus skulle kunna bli oförglömlig.

Biljetterna släpps imorgon klockan nio, så idag är min högsta prioritet att ringa till vänner och bekanta som kan tänkas gilla Steve. Om jag inte får med någon, så kanske jag går på konserten själv. Det har jag gjort förut.


Based on a true story

image425
När det gäller film och litteratur tycker jag att sanningen är en i det närmaste totalt ointressant komponent att blanda in. Därför ryggar jag alltid tillbaka när jag ser att en bok eller film är "based on a true story". Det finns vissa undantag, och det gäller historiska händelser eller andra saker som blivit starkt uppmärksammade i media. När delar av händelseförloppet redan är känt för allmänheten, så blir det svårt att inte hålla sig till sanningen. Om den sanna historien är tillräckligt intressant kan det bli en riktigt bra film eller bok, och ett lysande exempel är filmen I faderns namn.

Men om en bok berättar en historia som var okänd för allmänheten innan författaren skrev ner den, så är etiketten "Based on a true story" något som för mig signalerar en vädjan om att jag uppskatta boken eller filmen på grund av att den är sann. Inte för att den är bra.

Författare som påstår att de skriver sanna historier har fullständigt missuppfattat sin uppgift. En författares uppdrag är att ljuga så pass bra att läsaren går med på att berättelsen skulle kunna vara sann. Det är hans förbannade plikt att hitta på den absolut bästa historien, och ingen detalj i en bok eller film har existensberättigande bara för att det någon gång hänt i verkligheten. Om en författare har en kanonbra anekdot från sitt verkliga liv som verkligen passar in i en roman så ska han givetvis skriva ner den. Men om boken blir bättre av att han ljuger ihop något mer fascinerande, så ska han göra det.


Därför blev jag inte det minsta upprörd idag när jag läste en
artikel i DN, om att författaren Misha Defonseca gått ut med att hennes roman "Misha: A memoire of the holocaust years" till stora delar är fria fantasier.

Jag har inte läst boken, men den handlar om hur en mycket ung flicka är på flykt undan nazisterna under andra världskriget. Flickan lever på bär och insekter, och får hjälp av en flock vargar som blir hennes vänner och räddning.

Det finns tydligen ingen som helst sanning i dessa detaljer, utan Misha Defonseca har hittat på nästan hela historien för att bearbeta sina "äkta" minnen av de svåra åren under kriget.

Misha Defonseca ber alla som känt sig lurade om ursäkt.

Jag tycker inte att Misha Defonseca är skyldig någon ursäkt. Istället vill jag gratulera henne för att hon förstått vad hennes yrkesroll innebär, och gjort ett bra jobb. Hon struntade i sanningen och berättade den bästa historien hon kunde komma på.


Igår fick jag pengar från Försäkringskassan och var nere på bokrean och fyndade lite.

Jag har länge varit ute efter en synonymordbok, för det kan vara mycket bra att ha när jag skriver. När jag skriver till min blogg använder jag mig av mitt eget språk och de ord som känns naturliga för mig. Men när jag skriver på något annat, som till exempel min novellsamling, så kan berättaren vara en person som inte är speciellt lik mig. Därför kan det vara bra att ha en synonym ordbok, för att kunna anpassa språket efter hur "jaget" tänker.

Så jag slog till när jag hittade Bonniers Synonymordbok för endast hundra spänn.


image427Jag hittade även en biografi om Charles Bukowski av Howard Sounes. En gång i tiden var jag oerhört fascinerad av Charles Bukowski, och jag tycker att Charlies farsa är en av de mest osympatiska människor (sann eller påhittad) som jag någonsin läst om. Jag har länge velat läsa en biografi om Bukowski. Howard Sounes är en bra biografiförfattare, som tidigare skrivit om bland annat Bob Dylan, så jag har stora förhoppningar på den här boken

Den slagsmålsbenägne och alkoholiserade författaren hävdade alltid att det han skrev "var till 93 procent sant" så det ska bli kul att se hur mycket av Bukowskis liv som stämmer överens med hans romaner och noveller. Om vi följer resonemanget jag började det här inlägget med, så kan det mycket väl visa sig att Bukowski levde ett så bisarrt liv att han bara behövde sju procent, för att spetsa till sina historier. Eller också hittade han på mycket mer än så. Det ska bli intressant att få veta, men egentligen spelar det ingen roll. Hans noveller är otroligt underhållande, och mycket poetiska i sin skildring av misären.

Boken kostade 140 spänn, vilket kanske är lite dyrt för att vara på bokrean. Men det kan det vara värt.


image428Sen hittade jag en suverän bok till ett riktigt vrakpris. Det var Joseph O'Connors Havets stjärna som jag hittade inbunden för endast 40 riksdaler.

Joseph är storebrorsa till ingen mindre är Sinead O'Connor och i mitt tycke en av Irlands bästa nutida författare. Han debuterade 1991 med Cowboys och Indier. Hittills har tre av hans böcker översatts till svenska, och jag tycker att Havets stjärna är den bästa av dem.
Havets stjärna handlar om ett emigrantskepp som seglar från Irland mot New York, under den stora potatispesten och svälten som inträffade på den gröna ön i mitten av 1800-talet. Boken berättar om skeppet och dess passagerare, adelsmän och journalister som ska starta ett nytt liv i Amerika, tjänstefolk och kåkfarare på flykt undan svält och sitt förflutna. Innan skeppet anländer till Ellis Island, får vi veta alla deras häpnadsväckande hemligheter och hur deras liv har korsats tidigare.
Havets stjärna är en underbar bok, som innehåller både historiskt intressanta fakta om artonhundratalets stora emigrationsvåg och förhållandena på Irland vid den tiden, och mycket fascinerande intriger. Den var en ren njutning att läsa, och jag rekommenderar den till er alla.

Det finns en fortsättning på Havets stjärna som också den var mycket bra. Den heter Redemption falls, men vad jag vet har den ännu inte översatts till svenska. Men det är nog bara en tidsfråga, för Havets stjärna blev en stor succé världen över.

Ikväll ska jag ha 35-årskalas. Mina polare anländer vid sextiden, och på gästlistan står bland annat Köttet, Bokka, Tuben, Ulven, Birne, Hemlot, Rille Röj, Månne, Lill-Micke och Gorben. Ett minst sagt törstigt gäng, så det kan bli ett riktigt sjöslag.