En god nyhet till mina läsare

Idag har jag en god nyhet att ge alla mina bokintresserade läsare. Jag kommer förmodligen att kunna ge er fler och färskare bokrecensioner.

Tidigare har jag lånat de böcker jag är intresserad av på biblioteket, och sen skrivit om dem i min blogg. Det har medfört att mina recensioner i värsta fall kommer flera månader efter att boken släppts. I viss mån har jag motverkat det genom att läsa böcker på engelska, och därför kunnat recensera dem innan de släpps i Sverige. Men det fungerar inte när det gäller svenska författare.

Därför tog jag en chansning förra veckan, när Ulf Lundell släppte sin senaste roman Vädermannen. Jag skrev ett mail till Lundells förlag där jag berättade att jag tidigare recenserat för olika tidningar, men nu har en blogg där jag bland annat skriver om böcker. Jag förklarade för dem att jag ville skriva en recension på Ulf Lundells senaste bok, och frågade dem ödmjukt om de kunde skicka mig ett exemplar.

Idag damp Vädermannen till min stora glädje ner i min brevlåda.


Det här gläder mig av många anledningar. Dels givetvis för att jag slipper vänta i flera veckor på att läsa boken, genom att köa för den på biblioteket. (När det gäller Ulf Lundell vill jag kunna läsa genast, och snabbt bilda mig en uppfattning om hans senaste verk.) Men också för att det faktiskt verkar som att förlagen tar oss bloggrecensenter på allvar.

Det här innebär inte bara att jag kommer att kunna ge er en recension av Vädermannen redan i slutet av veckan. Det innebär också, om förlagen fortsätter att samarbeta, att jag i framtiden kommer att slippa den otillfredsställande situationen att jag alltid är flera veckor efter tidningarnas kultursidor när det gäller böcker. Förmodligen kommer ni att i min blogg, precis som i tidningarna, kunna läsa om de författare jag gillar redan samma dag som deras böcker släpps i handeln.


Appropå böcker så läste jag i
Aftonbladet en recension av Torbjörn Flygts nya roman Himmel. Jag har ännu inte läst den boken, och kan inte ge er mina åsikter om den. Men det jag reagerade på är att boken beskrivs som "en sorglig skildring av medelklassens neuroser".

För mig är det i det närmaste obegripligt att en seriös författare kan få för sig att skriva om medelklassens neuroser, när han eller hon istället kan berätta om arbetarklassen riktiga problem.

Jag kom att tänka på Paul Abott, som skapade den utmärkta brittiska tv-serien Plötsligt en dag (Clocking off). Paul Abbot berättar i varje del av den 27 avsnitt långa serien, historien om en eller flera personer, som alla har gemensamt att de jobbar på samma textilfabrik i Manchester.

Anledningen att Paul Abbot skapade Clocking off var att han var trött på att se dramaserier om medelklassen. Syftet med hela serien var att han ville visa att det finns mycket intressantare historier att hämta bland arbetarklassen. Det tycker jag att han har fullständigt rätt i.


Som läsare har jag inget intresse av böcker om överklasskäringar som är livrädda att visa en spricka i fasaden, när jag istället kan få sätta mig in i hur människor har det som aldrig haft möjlighet att visa upp en fasad. Som författare kommer jag aldrig att skriva om medelklassens ångest. Jag kommer att berätta för er om hur arbetarklassens söner och döttrar mår idag, hur de behandlar varandra, och ge mina läsare en bild av hur den vanliga människan drabbas av staten och kapitalets cynism.


Där fick ni en liten programförklaring från författaren Olof Berg, men också en kort beskrivning om vad novellsamlingen jag nyligen blev klar med handlar om.


Lugn helg, blickar framåt...

Det gick bra på arbetsförmedlingen i fredags. AF kommer inte bara sponsra mig med en tågbiljett till Stockholm, där jag ska på intervju om ett jobb i Norge. De lät mig åka X2000, och de hade inget att invända när jag sa att jag hade lite ärenden i Stockholm och gärna ville stanna i två dagar.

Så jag åker upp till Kungliga huvudstaden på tisdag, går på intervju, och åker inte hem förrän på torsdag. Det ger mig två dagar då jag kan glida omkring i Stockholm, som jag tycker är en härlig stad på sommaren, och jag har även tid att träffa lite gamla polare.

Jag har redan bokat sovplats hos min gamle vän Burt. Hans dopnamn är något helt annat, men när han var långhårig så var han oerhört lik Kurt Cobain, och han var även ett fanatiskt Nirvana-fan. Så vi började kalla honom för Burt Cocaine. Det namnet klistrade sig fast så pass hårt att det är vad jag kallar honom cirka tio år efteråt, fast hans hjässa nästan är helt kal, och han numera inte är det minsta lik rocklegenden från Seattle.


Jag skrev i fredags att jag skulle kolla på The Wire, och att jag hoppades att min favoritkaraktär Omar skulle utkräva hämnd på knarkkungen Marlo Stansfield.

Det blev tyvärr inte så. Den absolut tuffaste killen från ghettona i West Baltimore, fick möta sin skapare då han var i en kiosk och köpte cigaretter. En tioårig kille tog tillfället att bättra på sina chanser till karriär i Baltimores undre värld, genom att mörda den som Marlo Stansfield fruktade mest. Då den lille killen fick se Omar i kiosken, så drog han sin pistol och sköt honom i bakhuvudet.

Ett lite snöpligt men ganska logiskt slut, för en man som fått sin huvudsakliga inkomst genom att springa omkring med hagelgevär och råna knarklangare.
Vila i frid Omar! Jag har älskat dig i fem säsonger, och jag kommer aldrig att glömma dig.


Den här söndagen har varit helt okej. Eftersom det var fint väder så gick jag och Pata L en promenad längs ån. Till skillnad från mig, så var Pata bakis och behövde lite frisk luft. Efter promenaden satt vi på ett utefik på Trädgårdstorget, och snackade skit och kollade på folk en timme eller om det blev två. Sen gick jag hem eftersom jag hade tvättstugan.

Ikväll blir det inga upptåg överhuvudtaget, utan jag kommer att ägna mig åt min tvätt, kanske spela lite poker och se på TV. Vi får se vad nästa vecka har för äventyr att erbjuda.


De mörka molnen verkar skingra sig

Det verkar som att de mörka moln som samlade sig på himlen häromdagen, i form av ett hot om att bli tvingad att gå en meningslös kurs i fyra månader, kanske kommer att skingra sig.

Igår fick jag ett samtal från ett bemanningsföretag som förmedlar jobb i Norge. Det gällde ett sommarjobb som truckförare som jag har sökt. Samtalet gick bra, så på tisdag ska jag på anställningsintervju på företagets kontor i Stockholm.

Jag har sökt flera jobb genom det här bemanningsföretaget, så jag vet faktiskt inte exakt vilket av jobben det rör sig om. De kanske ska intervjua mig för flera jobb, och placerar mig där det passar bäst. Tjejen jag pratade med sa att vi skulle gå igenom alla detaljer då vi träffas på tisdag, men det lät på henne som att jag skulle få hjälp med bostad.


Jag hoppas verkligen att jag får det här jobbet. Dels brukar det vara mycket bra betalt då man jobbar i lusekoftornas land, och det finns stora hål i min ekonomi som behöver fyllas. Det kommer också vara oerhört befriande för mig om jag slipper gå arbetsförmedlingens kurs för lagerarbetare. Om jag måste gå den kursen kommer jag, förutom att vara luspank, känna mig frustrerad och irriterad hela sommaren. Dessutom skulle ett sommarjobb som truckförare ge mig större chans att få såna jobb i både Sverige och Norge efter sommaren.

Så håll tummarna för mig på tisdag, kära läsare.


Snart ska jag gå ner till stan, för att bland annat se om AF kan sponsra mig med en tågbiljett till Stockholm nästa vecka. När det gäller jobbintervjuer brukar arbetsförmedlingen faktiskt vara mycket samarbetsvilliga.
Den här fredagskvällen kommer förmodligen att bli mycket lugn, och jag planerar att sitta hemma och spela lite poker och se på TV. Klockan åtta går det en dokumentär på tvåan som jag tycker verkar mycket intressant. Den heter Songbirds, är något så ovanligt i dokumentär-sammanhang som en musikal, och den handlar om de kvinnliga internerna på Downview-fängelset i England, som för att stå ut med livet bakom galler sjunger sånger om sina liv. Jag såg ett kort reportage på Kobra om de här tjejerna för några månader sen, och blev då sugen på att höra mer av deras låtar.

Klockan tio är det del åtta av de tio avsnitten i sista säsongen av The Wire. Det börjar dra ihop sig i den realistiska serien om poliser och langare i Baltimore, och jag är mycket nyfiken på om min idol Omar kommer att kunna utkräva hämnd på knarkkungen Marlo Stansfield.


Vad ska ni andra göra, denna lönefredag i slutet av maj?


Rödhåriga killar från södra Linköping

För 30 år sen hävdade Ulf Lundell i sin roman Jack, att det enda moraliskt riktiga man kan göra med sina sista pengar är att dricka upp dem. Jag vill inte käfta emot en kille som jag tycker förtjänar att få sitta i svenska akademien, så för en timme sen köpte jag två starköl för min sista tjuga.

Jag var sugen på att skriva något, så nu sitter jag framför datorn, lyssnar på Sinead O'Connor, dricker en pripps blå och tänkte vänslas lite med Lady Writing. Att umgås med Lady Writing påminner mycket om att vara med en tjej som man är kär i. När vi är på samma nivå och allt funkar finns det ingenting som jag hellre gör än att tillbringa min tid med den tjejen. Det är helt enkelt det bästa jag vet. Men vissa dagar är hon på dåligt humör, och då finns det inget som är mer frustrerande. Hon sätter sig på tvären, bestämmer sig för att missförstå precis allt jag säger, och påtalar mina fel och brister hela tiden. Dessa dagar finns det ingenting jag kan göra som får henne att bli lite medgörlig.

Men idag verkar Lady Writing vara på någorlunda bra humör, så det här ska nog gå bra.

(Det där kanske blev lite högtravande och patetisk, men det beror nog på att jag nämnde Lundell i den första meningen. Då kan det bli så.)


När jag var på väg från biblioteket till bolaget träffade jag en gammal bekant som jag inte sett på länge. Han heter Dave, är amerikan, och stod på Tanneforsgatan och spelade gitarr. Dave måste vara den största bohem jag känner. Han ser ut som en övervintrad hippie och har i många år försörjt sig som gatumusikant på Linköpings torg. Vi lärde känna varandra för 15-20 år sen då jag på lördagsnätterna brukade tjata på honom att han skulle spela Bob Dylans låt Slow train coming, eftersom jag visste att han gjorde en jävligt bra version. Med tiden började vi snacka om andra saker än Robert Zimmerman, och vi upptäckte att vi hade många gemensamma åsikter om musik och litteratur. Under en period träffade jag honom ofta på kulturarbetsförmedlingen, då vi båda var inskrivna där.

Som vanligt snackade jag och Dave om våra olika kreativa projekt. Jag berättade för honom om min novellsamling. Han ville läsa den, så jag ska maila den till honom. Tydligen kan han läsa på svenska, fast han alltid snackar engelska med mig.


Dave berättade att hans band Cold Hell Project ska spela på Elsas hus på lördag. Den konserten kommer jag nog gå på, och jag tycker att alla mina läsare som bor i Linköping också ska gå dit.

Jag såg Cold Hell Project på Nationernas hus för ett par år sen, och det var överraskande bra. Dave sjöng och spelade gitarr, sen hade de en annan gitarrist, som var otroligt duktig, och en basist. Dessutom hade de två trummisar. En svensk grabb som jag tror måste varit jazzmusiker av sättet han behandlade stockarna, och en svart kille som hade en stor uppsättning olika afrikanska trummor som han lyckades framkalla rytmer på som inte var av denna världen. Under hela spelningen fick man intrycket av att killarna i Cold Hell Project verkligen älskade, och brann för att lira rock´n´roll. Det var mycket långa solon och låtarna övergick ofta i blues eller reggae efter några minuter. Dessutom gjorde de en helt obeskrivlig cover på Dylans All along the watchtower, och det måste varit den bästa versionen av den låten sen Jimi Hendrix kvävdes av sina egna uppkastningar.


Cold Hell Project måste vara det bästa osignade band som jag någonsin sett. Det säger jag trots att jag såg jag Stefan Sundström 1989 innan han släppte En bärs med Neferitite, och jag måste även ha sett Lasse Winnerbäck minst 25 gånger innan han fick skivkontrakt.


Jag är inget stort fan av Lars Winnerbäck, men jag har ett par av hans skivor, som jag tycker är rätt bra. Dessutom respekterar jag honom starkt, eftersom han verkligen inte blev stjärna över en natt, utan gick den hårda vägen. Lasse har verkligen kämpat för sin framgång. Innan han flyttade till Stockholm och Johan Johansson från KSMB hjälpte honom att spela in Dans med svåra steg, så fanns det ingen spelning i Linköping som Winnerbäck tackade nej till. Min brorsa har sett honom på en liten pizzeria i Hjulbro, och själv såg jag honom otaliga gånger på olika fritidsgårdar. Lasse låg nämligen i samma pool i den lokala tävlingen rockkarusellen som ett par polare till mig, så en vinter var jag på hans tidiga konserter minst en gång i månaden. Behöver jag berätta för er att den rödhåriga killen från Vidingsjö vann det året.

Lasse tog som sagt precis alla spelningar han kunde få, så min polare Kenta hyrde in honom då han hade kräftskiva 1994. Under kvällen var det någon som önskade en låt av Cornelis Vreeswijk. Lasse började sjunga låten, men insåg efter en stund att han inte kunde hela texten.

Lasse och jag hade snackat musik många gånger, och han visste mycket väl att jag älskar Cornelis. Så därför kallade han upp mig på scenen och undrade om inte jag kunde sjunga istället.

Jag kommer tyvärr inte ihåg vilken Cornelislåt det var, (det var kräftskiva och jag hade druckit snaps), men jag kunde hela texten. Så Lasse Winnerbäck och jag framförde den där låten tillsammans. Jag är ganska säker på att Kenta har ett kort på när jag sjöng med den artonårige killen, som senare blev en av Sveriges mest kända artister. Nästa gång jag är i Stockholm så måste jag våldgästa Kenta, och tvinga honom att leta fram den bilden.


En annan anekdot om Lasse Winnerbäck jag kan berätta är om texten till hans låt Elden.

Låten börjar så här:

Hallå igen,

Hur är stan en sån här kväll i augusti när sommarn regnat bort?

Det var längesen, jag borde ringt, men å ringa nu känns lite fånigt å kort.

Jag är i Oslo med ditt ex, men det är inget mellan oss

vi bara lallar runt på Karl-Johan, och jag behövde komma loss.

Här färgas molnen i skymning ganska ståtligt över Grand

och det ser lite ut som den där natten när ladan brann,

om du minns


Jag minns tyvärr inte vad jag gjorde den natten när ladan brann. Men jag vet att ladan hette Blästad Lagård, och att den som tände eld var min polare Anders, som precis som Lasse och mig är en rödhårig kille från södra Linköping.


An offer I couldn´t refuse

Jag har just tagit mig igenom ännu en helg som var i det närmaste spik nykter. I lördags kväll drack jag visserligen två folköl, men det är inte direkt en dos som man blir slagsmålsbenägen av. Anledningen är givetvis min katastrofala ekonomi.

Förra veckan kände jag mig tvingad att göra ett litet uttag på pokerkontot, trots att jag knappt vunnit något de senaste veckorna. De pengarna har jag nu spenderat på mat och cigaretter. I dagsläget är mina tillgångar 30 kronor, fyra ciggpaket, en dosa snus, 1,5 kg pommes frites, åtta hamburgare, lite bröd och en förpackning dansk salami. Det ska jag leva på tills nästa tisdag.

Trots pengabrist ska jag fira med några öl på Royal arms ikväll. Det är nämligen avslutning på pubquizen, och mitt lag ska dricka upp alla presentkort vi vunnit under säsongen. Det känns skönt att kunna svira lite, mitt i den ekonomiska misären.


Annars präglades förra veckan av dispyter med arbetsförmedlingen. AF vill (läs har utpressat mig till) att jag ska gå en kurs i Norrköping från och med juni och några månader framåt. Kursen är en slags fortbildning för truckförare och lagerarbetare.

Missförstå mig rätt nu, läsare. Jag tycker givetvis att det är bättre att gå en kurs som förbättrar mina chanser att få jobb, än att bara sitta hemma och spela poker och skriva blogg. Men det är arbetsförmedlingens sätt att behandla sina klienter som jag tycker är oacceptabelt.


Det hade varit en sak om min handläggare hade kallat mig till ett möte och sagt att jag bör gå någon slags amu-kurs, och frågat mig vilka slags kurser jag är intresserad av. Men saken är att jag har aldrig fått träffa min handläggare på AF. Förra veckan blev jag kallad till arbetsförmedlingen i Norrköping, för en informationsträff. När informationen om lagerkursen var över, fick jag ytterliggare information där arbetsförmedlingen gav mig "an offer I couldn´t refuse".

Erbjudandet, eller vad man ska kalla det, löd: Du måste gå den här kursen i upp till fem månader, hur länge bestämmer vi, annars tar vi ifrån dig ditt aktivitetsstöd och du står helt utan inkomst.

Det var aldrig någon som frågade mig om jag överhuvudtaget ville gå den där kursen, eller om det fanns någon annan utbildning jag hellre ville gå.


Efter den information jag fick så måste jag ifrågasätta kvaliteten på den där kursen. Det verkar inte vara någon som helst praktisk undervisning, utan deltagarna ska få olika teoretiska kunskaper som behövs för att jobba på ett lager. Kursledaren sa till råga på allt det skulle vara "mycket självstudier". Det här låter för mig som att jag kommer att få sitta och läsa en bok om lagerarbete och sen göra instuderingsfrågor.

Till råga på allt så kommer det kosta mig 880 kronor i månaden att sitta i ett klassrum i Norrköping och läsa en bok. Det är vad ett pendlingskort kostar, och jag vet faktiskt inte hur min redan hårt pressade ekonomi ska klara det.


Jag har försökt slingra mig ur det här med alla medel, och till och med pratat med cheferna på AF i Linköping. Mitt förslag var att jag istället skulle fixa en praktikplats i Linköping som truckförare. Jag tror nämligen att det är praktiska kunskaper jag behöver, förutom truckförarbeviset jag tog i höstas. Men det blev blankt nej. Jag misstänker att AF har köpt in en kurs, och nu vill fylla den oavsett vad deras klienter tycker.

Så nu kommer jag att vara ännu pankare hela sommaren, och dessutom tvingas närvara åtta timmar om dan på en kurs där jag misstänker att undervisningen är undermålig och/eller obefintlig.


Jag ser med fasa på de mörka moln som formerar sig framför mig. Därför har jag nu sökt ett antal jobb i Norge, och jag hoppas verkligen att jag får ett jobb där, så jag kan slinka ur det järngrepp som arbetsförmedlingen håller mig i.

Håll tummarna för mig, för jag vill verkligen inte behöva betala 900 spänn i månaden för en meningslös kurs.


Ett år som bloggare

I maj förra året började jag skriva en slags bloggdagbok på pokerforumet Prosharks. Jag kallade min dagbok Ur hand i mun, eftersom den i huvudsak handlade om hur pank jag var, och om hur jag åt och drack upp mina små pokervinster. Varje vinnande pokerhand gick rakt in i min mun.

Ett helt år har gått sen dess, och jag har hunnit skriva 170 inlägg under mitt år som bloggare. Därför tänkte jag passa på att rekommendera mina läsare vissa inlägg som ni kanske har missat eller vill läsa igen.


Vi börjar med den absolut första bloggen, som givetvis handlar om poker och brist på pengar.


När jag bloggat några veckor så skrev jag ett inlägg där jag sammanfattade mitt första år som nätpokerspelare. Det inlägget, som jag kallade Ett år med nätpoker, blev den första av mina bloggar som Prosharks lyfte fram på förstasidan. Sen dess har jag legat på frontpage otaliga gånger, och det verkar som att killarna som driver prosharks uppskattar mina bloggar. Men den första gången kändes det mycket hedrande, och det är såna små tecken på uppskattning som gjort att jag ett helt år fortsatt att skriva i min blogg.


NoneTvå tidiga inlägg som jag fortfarande är mycket nöjd med och som jag tycker mina nytillkomna läsare borde kolla upp är Steve Earle gör det som vi andra inte vågar, där jag berättar om låten John Walkers´s blues och varför det krävdes ett stort mod av Steve Earle att spela in den, och Punkare och agnostiker, där jag förklarar varför jag alltid kommer att vara punkare och hur det i sin tur lett till att jag är övertygad agnostiker.

Punk är ett ämne jag har återkommit till, bland annat i det nostalgiska inlägget om när jag gick på punkgala en långfredag för 17 år sen, och den här hyllningstexten till Ebba Grön, då bandet fyllde trettio år.

Mitt förhållande till tro och andlighet är också något har behandlat i min blogg flera gånger. Ett inlägg som verkade vara populärt bland mina läsare var det om Fängelseprästen som blev busschaufför. Själv är jag mycket nöjd med det här inlägget om gospel och andlig musik.


Efter en tid skrev jag mindre och mindre om poker i min blogg, och började istället berätta om mer personliga saker. Den här bloggen om att vara rödhårig skrev jag med glimten i ögat, men den innehåller även ett visst mått av allvar. Det är något jag har eftersträvat i min blogg, att avhandla viktiga ämnen men alltid ha nära till skratt.


The Claw på Prosharks hade förra året en bloggserie om obesjungna hjältar, där jag var gästbloggare. Mitt inlägg i serien handlar om Tore Alespong, som var trumpetare i det historiska demonstrationståget i Ådalen 1931.

Just den texten måste vara den som givit mig mest positiv respons på Prosharks, och det gläder mig oerhört mycket. Min blogg har många gånger handlat om att bekämpa fördomar, så om jag ska vara lite självkritisk så måste jag erkänna att jag hade fördomar om pokerspelare. Jag trodde att de flesta som spelar poker röstar på borgarna och har en väldigt nyliberal inställning till politik. Dessa fördomar har jag till min stora glädje tvingats överge, eftersom jag upprepade gånger har fått många sympatiska kommentarer på Prosharks om texter jag har skrivit som jag trodde att pokerspelarna skulle uppfatta som kommunistpropaganda.

Det är härligt att en gammal cyniker som jag fortfarande kan bli glatt överraskad av människors goda sidor.


Första gången det verkligen stormade kring min blogg var när jag skrev en kritisk text om U2:s sångare Bono. Jag tror att någon måste ha länkat till det här inlägget på någon fansida för det irländska bandet, för jag slog nämligen rekord med över 700 sidvisningar, 400 unika besökare och ett tjugotal kommentarer på en enda dag. Det var jävligt kul.


Den första november skrev jag ett inlägg om hur mycket jag hatar vintern, och i mars återknöt jag med en text om mitt förhållande till våren.


I december gav jag mina läsare min outgivna roman Jag har varit ensam förr som julkalender. Det var kul att äntligen få låta allmänheten läsa mitt refuserade verk. Här kan ni läsa lite om hur det gick till när jag skrev romanen, och ni hittar även en länk där ni kan läsa den.


Jag avslutade givetvis året med en Årskrönika, där jag skrev både allmänt om 2007, men också lite om mitt privatliv.


När Jack Kerouacs bok On the road firade femtioårsjubiléum så skrev jag en slags hyllningsnovell som jag kallade En ruggig liveturnering, där jag lät Dean Moriarty från Kerouacs roman spela en pokerturnering på en svartklubb i Östergötland. Den var otroligt rolig att skriva, och faktiskt den längsta text jag någonsin skrivit rakt av utan några som helst pausar. Jag skrev den i jagform, och lät den börja som så många andra texter i min blogg - jag var på biblioteket och gick sen till Hamlet där jag träffade en bekant. Novellen var lite av ett experiment där jag ville se hur långt jag kunde gå innan läsarna insåg att allt var påhittat, och jag var mycket road när jag insåg att vissa verkade tro att historien var sann.

Så här har Ernest Hemingway sagt om att skriva fiktion:

Bra skriveri är sant skriveri. Om någon hittar på en historia så är den sann i proportion till den grad av livskunskap han har. När han hittar på något måste det alltså verka som om det skulle vara sant. Fantasi är det enda förutom hederlighet en författare måste ha. Ju mer han lär av erfarenheten, desto sannare kan han fantisera. Om han kommer dithän att han kan fantisera tillräckligt sant så kommer folk att tro att allt han berättar har hänt i verkligheten.

Jag tycker att jag lyckades ganska bra i En ruggig liveturnering, som jag skrev mest för att det var kul, och jag hoppas att jag har lyckats ännu bättre i den novellsamling som jag skrev i början av året.

Eftersom mina ambitioner alltid varit att bli skriva skönlitterärt, så är En ruggig liveturnering min personliga favorit av texterna ni kan läsa på min blogg.


Ett av de mer ambitiösa inläggen i bloggen var när jag skrev en analys om Ulf Lundells romaner, och hur de förändrades när Uffe slutade dricka. Jag tycker absolut att ni ska läsa den, om ni gillar Lundells böcker.


Jag har valt att nästan bara rekommendera inlägg om allmänna ämnen, men ni som är mer kulturellt intresserade tycker jag ska titta på mina bokrecensioner, mina filmrecensioner och mina texter om musik.

Om ni gillar Bob Dylan, så finns alla de inlägg jag skrivit om Dylan samlade här.


Hoppas ni fortsätter läsa min blogg ett år till. Jag ska göra mitt bästa för att underhålla, provocera, rekommendera böcker, film, tv och musik, samt få mina läsare att fundera över saker de inte tidigare tänkt på.


När jag kysser havet...

Helgen hos morsan var bra och avslappnande, samt i det närmaste spik nykter. Det är skönt att chocka kroppen med en vit helg då och då.

På fredagskvällen tog vi visserligen en bira på en uteservering, men för en gångs skull så betydde "ta en öl" exakt den bokstavliga tolkningen. En enda öl.


På lördagen så följde jag med morsan och hennes vän Torsten, i Torstens båt, och vi åkte ut och la oss och solade på en skärgårdsklippa. Det var hett, nästan 25 grader i skuggan, och det kändes som att månaden snarare hette juli än maj. Vi hade med oss kaffe, mackor, och varsin öl, och hade en trevlig eftermiddag. Jag hade med en bok som jag läste, och promenerade även runt lite på den lilla ön.

När jag var liten tillbringade jag stora delar av varje sommar på en skärgårdsö som heter Hultö utanför Västervik, eftersom min farsas släkt hade en liten sjöbod som sommarstuga där. Det fanns ingen el eller rinnande vatten, däremot hade vi ett fotogendrivet kylskåp, men det var lite av ett sommarparadis. Eftersom vi hade eget fiskevatten så behövde vi endast ha med oss ströbröd och färskpotatis som proviant, och levde sedan på abborre och gädda som vi fångade med nät och kastspö. Badade gjorde man naken, pissade gjorde man i havet, och när man skulle skita fick man sätta sig i ett litet utedass som fanns högt uppe på en klippa. Dasset var så pass litet att man inte kunde stänga dörren om sig när man satt ner, men det gjorde inget eftersom utsikten därifrån var hänförande.

Varje sommar saknar jag den lilla sjöboden på Hultö, och ett av mina finaste minnen är en sommarkväll när jag var sjutton år och satt ensam på klippan bakom huset och metade med levande löjor. Jag hade ett par folköl, en bandspelare med Ulf Lundells Kär och galen, och abborrarna högg som galna efter de små fiskarna på min krok. Då Lundell sjöng När jag kysser havet var solen på väg ner, och jag fick ännu en abborre som jag visste skulle ligga på min tallrik dagen efter. De flesta av livets mest minnesvärda ögonblick upplever man tillsammans med andra, men just den kvällen kändes tillvaron i det närmaste perfekt, och jag behövde inget annat sällskap än fisken, måsarna som högg efter de abborrinälvor jag slängde till dem, och Uffes röst i bandspelaren. Jag kände mig totalt fri.


Så när jag när jag i lördags utforskade den lilla ön kändes det lite som att komma hem till mitt rätta element. Det är något speciellt med att gå omkring barfota på de små öarna utanför Västervik, kanske för att de bär så lite spår av människan. Det finns nästan inga stigar, och definitivt inga vägar av grus eller asfalt. Då och då ser man visserligen en båt glida förbi, men polisbåtar är oerhört sällsynta och det känns som att man skulle kunna göra precis vad man vill därute.

Torsten, som är en före detta sjöman på 77 vårar, bjöd på köttbullemackor och starköl till lunch. Då jag frågade honom lite om de nästan helt urblekta tatueringarna på hans överarmar, berättade han att de var gjorda i Seattle julafton 1951, och att han inte varit riktigt nykter vid tillfället. Ett motiv var en amerikansk och en svensk flagga med ett hjärta under, och i hjärtat kunde man med lite god vilja urskilja namnet "Lily". Så Torsten hade nog haft en liten kurtis i det som senare blev grungens huvudstad.


På lördagskvällen såg jag på TV ihop med morsan, men tog också med hennes laptop på balkongen och spelade lite poker. Tyvärr gick inte spelet bra, men det var skönt att kunna vara ute i friska luften och ändå ägna sig åt lite gambling.


På söndagen var det om möjligt ännu varmare än på lördagen, så jag hängde med morsan och Torsten i båten även denna dag. Vi la oss på en annan liten ö och när jag solat någon timme kände jag mig tvungen att åtminstone känna på vattnet. Då jag stack ner fingrarna verkade det inte så farligt kallt, så bara för att ha gjort det bestämde jag mig för att bada.

Jag slängde mig i vattnet och tog faktiskt ett par simtag innan jag vände och gick upp i den värmande solen igen. Det var inte direkt plågsamt kallt, men jag måste erkänna att jag inte var sugen på att flyta omkring i en kvart. Då jag kom upp igen upplyste Torsten mig om att det var 14 grader i vattnet.

Så i år tog jag badpremiär redan den 11e maj, och det är jag jävligt nöjd med.


Även den kvällen satt jag med laptopen på balkongen och drog några sit n go. Det blev en sån där kväll då pokern helt enkelt inte funkar. Det kändes som att varje gång jag träffade toppar med ess kicker eller tvåpar, så hade någon annan fått in sin triss.

Så sammanfattningsvis så var helgen mycket avslappnande och skön, men pokern gick så trögt att min ekonomiska situatution är precis lika dålig som när jag skrev den förra bloggen.


Jag är försommarmissbrukare

Jag vet att det nu är nästan rekordlänge se min senaste blogg, och det enda skäl till min frånvaro jag kan ge er är vädret. Det är inte bara bloggen som blir lidande av att det nu är rena försommaren. I det strålande vädret som varit de senaste dagarna, så vägrar jag mer eller mindre att vara i min lägenhet innan solen går ner. Det gör att jag har svårt att ta mig hem för att göra saker som att diska, laga mat, tvätta, skriva blogg eller spela poker. Mitt starka begär efter försommaren har alltså fått konsekvenser för hur jag uppfyller mina plikter, och det har även drabbat min ekonomi.

Jag heter Olof, och jag är försommarmissbrukare.


Det är två saker i samverkan som har gjort att mina ekonomi numera är lika kollapsad som Tysklands 1929. Mitt nöjeskonto har stigit markant - om jag inte tycker att det är lämpligt att sitta på en uteservering och dricka Guinness, så vill jag åtminstone förtära glass, kaffe eller läsk då jag sitter i solen. Eller göra något annat utomhus som kostar pengar.

Dessutom har jag som sagt svårt att tvinga mig att gå hem och spela poker. Därför har jag mer eller mindre helt förlorat de extrainkomster som gjorde att jag höll mig flytande under vintern.

Så nu gör jag som alla andra gamla missbrukare, jag flyr hem till mamma.


Saken är den att det är väldigt länge sen jag hälsade på Old Mother, men just nu passar det bra av olika anledningar. Västervik, där hon bor, är en otroligt fin stad på sommarhalvåret. Morsan har en herrbekant som har båt och vi kommer nog åka en sväng på både lördag och söndag . Om det är någon miljö där jag trivs som fisken i vattnet så här års, så är det på någon liten ö i skärgården, där jag kan ligga och slappa med en god bok, långt från försäkringskassan, arbetsförmedlingen och polisen.

Förutom att min resa till Västervik ger mig tillfälle att vara i naturen, så är den även bra för min ekonomi. När jag lämnar Linköping kan jag undvika mina elaka kompisar som på helgerna försöker tvinga mig att hänga med och dricka bärs. (De flesta av dem är äldre än mig, och en del har tatueringar, så jag har svårt att säga nej.)

Dessutom tror jag faktiskt att jag kommer att spela mer poker hemma hos Old Mother än vad jag skulle ha gjort hemma. Själv har jag ingen balkong och stationär dator, men morsan har laptop och trådlöst internet. Så jag tänkte att även om jag givetvis ska vara social med min mor, vilket innebär att spela Chicago och lyssna på ändlösa anekdoter om brorsans ungar, så kan jag ibland sätta mig på balkongen och dra en sit n go. På det sättet kan jag kombinera mitt begär efter frisk luft och solljus, med det numera ytterst nödvändiga i att spela ihop lite extrapengar.

Min resa till Västervik är en win/win-situation, och jag sticker imorgon.


För övrigt så tycker jag att alla mina läsare ska kolla Correns fredagsbilaga imorgon. Varje fredag har Corren ett tema om personer med olika klädstilar. Den här veckan är en av de medverkande en viss kille med författarambitioner iförd Stetson-hatt.

Det här tycker jag är otroligt komisk. Jag måste ha Götalands minsta klädkonto, och gör i huvudsak mina inköp på Myrorna. Men imorgon är jag med i ett slags modereportage.


Då vissa av mina läsare inte bor i Östergötland, kommer jag att bifoga en länk i nästa blogg.