En snabb hälsning

Ok, nu har jag inte skrivit något här sen i måndags. Om ett par timmar åker jag och ska vara borta hela helgen, så det blir inget nytt på några dagar framöver. Jag måste väl uppdatera mina läsare lite, men det får bli kort.
I tisdags fick jag min första lön på väldigt länge. Det firade jag faktiskt inte med att dricka pilsner, utan jag och Björna käkade buffé på en kinarestaurang. Björna var igenkänd av personalen (Jag känner dem också lite sen den tiden jag var Croupier. Det ligger faktiskt lite sanning i vissa fördomar. Kineserna i Linköping är oerhört intresserade av hasardspel) så vi blev bjudna på efterätt som bestod av friterade bananer med glass.

Andra saker jag har gjort den här veckan är att skriva en krönika för Östgötatidningen, göra frågor till quizen till på måndag, samt köpt en 30årspresent till Sad Eyed Lady of the lowlands. Dessutom jobbade jag igår på Cloetta center.
Jag har märkt att Indianen ringer mig varje gång han har ett arbete att utföra som han behöver en extra man till. Det passar mig perfekt eftersom det blir varierade arbetsuppgifter. Omväxling förnöjer som bekant. Igår tog vi emot ölleveranser, bytte ketchup och senap i alla kiosker eftersom arenan precis bytt leverantör, samt byggde lite barer inför kvällens julkonsert med bland annat DiLeva och Jill Johnsson.
På måndag ska jag hjälpa Indianen igen. Jag tackar alltid ja utan att fråga vad det är vad vi ska göra, så jag vet inte riktigt vad som står på programmet. Men det skulle väl kunna vara buffeljakt, panflöjtspelande eller kanottillverkning. Om jag har riktig tur så kanske vi ska skjuta pil på kavalleriet eller skalpera nybyggare.

Klockan två lämnar jag min hemstad för att åka norrut och hälsa på Sad eyed Lady. Hon fyller 30 på måndag men ska ha fest imorgon. Jag borde kanske vara nervös eftersom jag kommer att vara på ett party med över 20 personer, där jag bara känner en enda människa. Dessutom kommer jag att träffa hennes morsa och plastfarsa. Jag har faktiskt träffat Sad Eyeds moder en gång för tio år sen, men det var väldigt hastigt och lustigt och då var situationen helt annorlunda.
Men jag känner mig inte alls orolig över helgen. Jag har ganska lätt att umgås med nya människor, och jag vet att det kommer att finnas socialt smörjmedel i trelitersboxar.
Så det här ska nog gå bra.

Snöbollskrig - ett hot mot disciplinen

Det har snöat tidigare den här vintern, men idag är första gången då snön ligger kvar på backen och inte smälter bort. Och nej, jag tycker inte det är det minsta vackert eller mysigt. Men jag har redan förklarat för er hur illa jag tycker om vintern, snön och mörkret, so let´s not go there...



En sån här dag var väldigt speciell när jag var liten. Den första kvarliggande snön gav nämligen upphov till vinterns första snöbollskrig. Och det var det första kriget som var roligast. Det var då alla eleverna på låg- och mellanstadiet var uppfyllda av nyhetens behag, och nästan alla barnen deltog.

Först började man kasta lite planlöst på sina klasskompisar och tyckte det var roligt ett tag. Man passade på att myla nån liten tjej man var förtjust i, och om man var lite våghalsig kanske man blev den av alla barnen som kastade en snöboll i nacken på en förbipassaerande lärare. Något som var ganska riskfritt eftersom det var omöjligt för läraren att veta vem av alla ungarna som kastat snöbollen, och ingen tjallade eftersom golbögeri faktiskt var mycket illa ansett även på den mycket småborgerliga skola där jag genomlevde min barndom.

När man tröttnat på det planlösa kastandet var det mer organiserade krig som stod på programmet. Man delade upp sig i lag som kunde bestå av till exempel 2C mot 2D eller treorna mot fyrorna. Sen kastade man snöbollar på varandra oavbrutet hela lunchrasten, och man försökte givetvis träffa varandra i huvudet. Lite ihopkramad snö ger ingen större effekt när den träffar en täckjacka eller ett ben, men lyckas man pricka ansiktet så bringar man obehag och smärta till sin motståndare.


På Kvinnebyskolan där jag gick försökte givetvis lärarna slå ihjäl den spontana och anarkistiska glädjen som den första snön gav och det fanns olika regler om snöbollskrig. Dessa regler skiftade år från år. Ibland fick man kasta på skolgården, men bara på dem som frivilligt deltog i snöbollskastandet. Andra år fick man bara kasta i den närliggande skogen, och de elever som befann sig där ansågs ha gett sig in i leken och fick helt enkelt tåla att få snöbollar i huvudet.

Jag har hört ett rykte att efter att jag lämnat Kvinneby så fick man fortfarande kasta snöboll i skogen, men aldrig på andra barn utan endast på träd. Den regeln verkar lika absurd och omöjlig att upprätthålla som spritförbudet i USA på 20-talet.

Sen fanns det andra både outtalade och uttalade krigslagar som inte stiftats av lärarna utan av kombattanterna själva. Regler som påminde om Geneve-konventionen som antagits för att snöbollskriget skulle bli någorlunda sportsmannamässigt och inte allt för blodigt eller förnedrande för deltagarna. Till exempel var kastande av isbollar reglerat på olika sätt, och att myla någon med en hundkisskoka gick att jämställa med användandet av kemiska stridsmedel. Det förekom men fördömdes av hela barnsamfundet.


De flesta barnen på skolan deltog i årets första snöbollskrig. Men det fanns undantag.

Jag har pratat om det här med vänner som gick på andra skolor och även med folk som växte upp i helt andra städer. Det verkar som att det på varje skola i hela Sverige fanns en unge som vägrade ställa upp på snöbollskrig, och dessutom ville han eller hon också förstöra nöjet för de andra barnen.

Denna åtta- eller nioåriga unge hade oftast en mössa som hela tiden gled ner över ögonen och ur hans näsa rann alltid snor. Han var definitivt inte den smartaste eleven i klassen och inte speciellt bra på att läsa eller skriva. Det försökte han kompensera genom att visa fröken eller magistern att han hade en utmärkt förmåga att uppfatta regler och förmaningar och han tog gärna på sig uppgiften att vidarebefordra dessa förmaningar till de andra eleverna. Ibland kunde den här ungen, trots sin bristande intelligens, faktiskt komma med egna iniativ och försöka förbjuda de andra barnen att göra vissa saker redan innan lärarna gjorde det.

Ett tillfälle Den Unge Glädjedödaren grep var det första snöbollskriget. Han ville att de andra barnen inte skulle ha snöbollskrig (antagligen för att han var för rädd för att delta själv) och han använde alltid samma motivering för att försöka förstöra nöjet.

Då den första snöbollen kastats gick snoriga Glädjedödare över hela Sverige fram till han som kastat snöbollen och sa en mening som ekade på skolgårdar över hela landet.


- Man ska inte kasta snöboll. På min kusins skola var det en pojke som fick en snöboll i ögat. Han blev faktiskt blind.


Som jag skrev tidigare så har jag kollat det här med personer i min bekantskapskrets, och det var alltid på "en kusins skola" som incidenten hänt då någon blev blind av en snöboll. Så jag misstänker att De Snoriga Glädjedödarna kom från en stor familj med släktingar över hela Sverige. Jag har nämligen själv aldrig träffat någon som förlorat sin syn på grund av ihopressad snö. Det kanske bara hänt en enda gång, men den ungen som blev blind hade kusiner över hela landet som bestämde sig för att använda händelsen till att förstöra nöjet för andra barn då den första snön kommer varje år. Det verkar logiskt att de var släkt allihopa, för efter vad jag hört av andra så påminde de om varandra både utseendemässigt och i sin personlighet.

Om det inte var så kan jag inte hitta någon annan förklaring än att Hem och Skola varje år för att hålla ordning på de andra eleverna valde ut ett barn som fick offra sig. De måste helt enkelt ha ställt en unge i lågstadiet mot en vägg, och sen kastat snöboll mot hans ögon om och om igen till de träffade så perfekt att det stackars barnet förlorade synen.


Ni kanske tycker att det låter långsökt. Men jag kan lova er att någonstans i landet finns det en Folkpartist som just nu sitter och skriver på en motion med den här innebörden. Spontana och glada ungar som kastar snöboll måste vara ett vagel i ögat när Folkpartiet vill avskaffa den "Flumskola" som de påstår finns i Sverige. Att ett barn blir blind på ett öga ser de säkert som ett pris som är värt att betala för att det ska bli lite ordning och disciplin bland barnen igen.


Vem har rätt att kasta sten?

Det finns fördelar och nackdelar med alla jobb. Jag kan inte påstå att de olika arbetsuppgifter jag har haft den senaste månaden direkt utmanar min intelligens. Det är uteslutande enkla arbetsuppgifter som man lär sig ganska snabbt. Men det finns positiva saker med såna jobb också.

Som ni säkert har upptäckt vid det här laget är jag en kille som gillar att fundera över saker och ting. Det är inte så att jag går och grubblar över världens hemska tillstånd och gräver ner mig i sorger. Men jag tycker om att fundera över mitt liv och försöka lära mig något av mina erfarenheter, tänka på saker jag varit med om och hur det har samband med den övriga världen. När jag den senaste tiden staplat ölkartonger på varandra och det viktigaste förutom bärandet varit att skilja Export från Hof, eller placerat tallrikar i plastbackar, sköljt dem med en stor slang och sen slängt in alltihop i en stor diskmaskin, har min hjärna varit mycket långt borta från spritlager och diskrum. Medan jag jobbar kan jag låta tankarna vandra.

Jag har tänkt på tidigare kneg jag haft, vem som har tjänat på det arbete jag utfört och vem som förlorat och därmed betalat. Då jag sorterat bestick har jag tänkt på hur människor behandlar varandra och stundtals utnyttjar sin nästas olycka. När jag dragit en palltruck fullastad med cider har jag funderat över vad vi egentligen har för rätt att döma andras handlingar, och över hur vissa saker verkar helt respektabla medan andra sätt att försörja sig av de flesta reflexmässigt anses moraliskt förkastligt.


När jag diskade under en av LHC:s matcher förra veckan tänkte jag av olika anledningar mycket på min tid som croupier. Som jag tidigare berättat var många av kunderna spelmissbrukare, speciellt de som stod för de stora summorna vid Black Jack-borden. Min lön var mycket beroende över hur mycket jag lyckades spela in eftersom jag hade tio procents provision på vinsten.
(Ni kan läsa mer om det här.) Därför låg det i mitt intresse att försöka hålla kvar de värsta speltorskarna så länge som möjligt och spela av dem så mycket pengar jag kunde.

Något som givetvis innebar ett moraliskt dilemma. Jag brukade försöka rättfärdiga mitt arbete med att det var arbetslöshet i Sverige och jag måste försöka försörja mig på något sätt. Dessutom fick jag själv bara tio procent av de pengar jag mer eller mindre uteslutande lyckats tjäna på folk som inte hade kontroll över sitt spelande. De övriga nittio procenten fick killen som ägde företaget. Det var inte jag som hade sett till att det överhuvudtaget fanns spelbord på de nattklubbar jag arbetade. Jag var bara en bricka i ett större spel, en liten människa som försökte överleva i ett kapitalistiskt samhälle där den starke alltid kommer att tjäna på den svage.


Så när jag strax innan midnatt utförde den monotona uppgiften att lägga hundratals gafflar sida vid sida i en stor plastkartong, så slog det mig att mitt tidigare arbete som croupier inte skilde sig alls mycket från en person som säljer tjack på redis. Den enda skillnaden mellan mig och en smålangare är att Black Jack-spel är fullt lagligt, medan försäljning av amfetamin är illegalt och ger höga straff. (Därför skulle jag aldrig sälja narkotika. Jag tog för många år sen ett beslut om att inte riskera att någonsin behöva skaka galler, och ni kan läsa mer om varför här.)

Nu vet jag inte exakt hur man fördelar vinsten när kan kränger tjack, jag antar att det inte finns några kollektivavtal i den branschen. Men någon skulle förse mig med en vara som jag skulle försöka sälja så snabbt som möjligt för att tjäna pengar själv. Precis som då jag var croupier skulle mina bästa kunder och de som stod för mina största inkomster, vara missbrukare som inte hade kontroll över sina handlingar. Precis som jag tjänade pengar på de tvångsmässiga speltorskarna när jag var croupier, skulle de mest ihärdiga tjackpundarna innebära klirr i kassan för mig. Det skulle ligga i mitt intresse att hålla mig väl med dem så att de handlade av mig så ofta och så mycket som möjligt.

Vid arbetspassets slut skulle jag redovisa dagens försäljning för min chef. Han skulle själv ta den största delen av vinsten, och ge mig en liten del för mitt arbete. Då jag gick hem skulle jag vara glad över att jag tjänat en massa pengar, men också ha lite dåligt samvete för att jag profiterat på andras olycka. Men jag skulle återigen rättfärdiga mig med att det var min chef som tjänade de stora pengarna och såg till att det fanns amfetamin att köpa för narkomanerna. Jag skulle bara vara en bricka i ett större spel, en liten människa som försökte överleva i ett kapitalistiskt samhälle där den starke alltid kommer att tjäna på den svage.


Min slutsats blev att det inte är mycket som skiljer en Black Jack-dealer från en dealer i den mer traditionella betydelsen. Men de flesta människor tycker att croupier är ett fullt respektabelt yrke, medan de anser att smålangare är moraliskt degenererade individer som ska ha långa fängelsestraff.

Moral är ett svårt ämne och allting är relativt. Mitt syfte med det här inlägget är inte att påstå att drogförsäljning ska legaliseras eller att spel ska vara olagligt. Jag vill bara påpeka att endast den som är utan skuld har rätt att kasta första stenen.

Dessutom tycker jag ni ska tänka efter lite innan ni respekterar och beundrar en kille med armanikostym och guldkedja runt halsen, bara för att ni vet att han tjänat sina pengar på en laglig verksamhet. Fundera över om ni skulle respektera honom lika mycket om ni visste att han blivit rik på att andra säljer narkotika åt honom. Även om ett sätt att bli rik är juridiskt korrekt kan det fortfarande vara moraliskt tveksamt.

Jag är inte mycket för att kasta första stenen på människor jag inte känner. Tiderna är hårda och vi måste alla hitta ett sätt att försörja oss. Så det jag funderade över är inte om det är lika illa att vara Black Jack-dealer som att sälja knark, eller om det är croupierens och langarens fel att folk blir spelmissbrukare eller narkomaner. Det jag kom fram till är att om man har en valmöjlighet så bör man hitta en försörjning som är, om inte samhällsnyttig, så åtminstone inte försämrar andra människors liv. Man bör om möjligt hitta ett yrke där man inte måste väga samvetet mot profiten, för sin egen skull.
Diskare är ett bokstavligen skitigt yrke. Man tvingas komma i kontakt med mycket kladdiga matrester och fettet i luften i diskrummet suger sig in i huden. Kläderna blir ibland blöta och nedstänkta med allt möjligt.
Men trots det kände jag mig mycket smutsigare efter ett arbetspass som croupier. Diskare är inget glamouröst yrke, men bildligt talat håller jag mina händer rena. Vem bryr sig om hur mycket fläckar jag får på mina arbetskläder när jag slipper skita ner min själ. 


Pubquiz vecka 47

Igår var det dags för pubquiz igen. Min plastfar Brottarn gick tillfälligt med i laget, så den här gången var vi hela sex personer. Det finns vissa nackdelar med att vara många i laget eftersom man blir fler som ska dela på prispengarna. Men igår visade det sig vara ett genidrag att vara så många personer med lite olika bakgrund och intressen, i spridda åldrar mellan 30 och 62 år.

Som vanligt var min budget mycket begränsad. Därför hade jag bara med mig pengar till anmälningsavgiften och inledde kvällen med en kaffe. Jag hade bestämt mig för att inte dricka någon öl innan jag visste att vi hade vunnit tillräckligt med pengar för att jag skulle kunna betala en nota.


Jag har haft mycket i skallen den senaste tiden. Därför var jag igår lite disträ och har inte lika lätt att minnas alla frågor som jag brukar, trots att jag bara drack två öl på hela kvällen. Men jag ska försöka ge er en sammanfattning.

Den första grenen var som vanligt allmänbildning. Där lyckades vi bland annat komma på tre europeiska huvudstäder på S förutom vår egen (Sofia, Skopje och Sarajevo) men missade på några andra ställen. Våra ansträngningar räckte till en andraplats.



På musiken gjorde vi ett utomordentligt jobb. Bland annat visste Ulven att det var Bobby Vinton som sjöng låten Blue Velvet och jag lyckades komma på inte mindre än fyra skådespelare från David Lynchs film med samma namn. (På bilden ser ni Dennis Hopper och Isabella Rooselini, men även Kyle McLachlan och Laura Dern har viktiga roller.)

Precis som de flesta quizkvällar var det Hasse som hade gjort musikfrågorna. Stundtals har han en nästan otäck förmåga att hitta de lite dolda pärlorna på en del av mina favoritskivor. De låtar som jag trodde att det bara var jag som älskade. Till exempel spelade han en gång Meeting across the river från Bruce Springsteens klassiska album Born to Run, istället för att välja något självklart som titellåten eller Thunderroad.

Igår blev jag ännu mer överraskad då jag efter bara några sekunder hörde rockrökaren Come on baby let´s go downtown från Neil Youngs gamla skiva Tonight´s the night. Detta faktum vill jag speciellt påpeka för min läsare Den Hemlige Brodern. Finns det någon i hela världen som gillar Come on baby...ännu mer än jag, så är det nämligen min lillebror.

Givetvis visste jag också att det var med bandet Buffalo Springfield som Neil Young slog igenom 1966.

Att White Stripes gjort låten Seven nation army var inget större problem för mitt lag, och Ulven visste även att Jack White sjunger duett med Alicia Keyes i senaste Bondfilmen.

När vi fick höra svaren på frågorna och vinnarna ropades upp, så insåg mitt jag och mina kamrater att vi igår hade skaffat oss vår största merit någonsin som quizlag. Vi tog inte bra en förstaplats på musikfrågorna. Vi hade till råga på allt hela tre poäng mer än Skivlaget, ett lag där alla deltagare antingen ägt eller jobbat på skivaffär i många år.

Efter den segern firade jag med en stor stark.


Jag var som vanligt inte till någon som helst nytta på sportfrågorna (jag kan namnen på fler domare i Snooker, än spelare i Linköpings hockey club) men mina lagkamrater lyckades sno åt sig en tredjeplats.


Den fjärde och avslutande grenen handlade mest om film, musik och tv, och var bildfrågor. Där kände vi igen filmen Stand By Me, och Ulven lyckades identifiera den kvinnlig piloten Amelia Earheart. Annelie kände igen Martika som en gång hade en hit med låten Toy Soldiers. Jag hjälpte till med svar på flera frågor, men min mest oväntade insats var att jag lyckades gräva fram långt bak i mina tv-minnen att familjen Ingalls i Lilla Huset på prärien bodde utanför staden Walnut Grove.

Vårt lag gjorde en kanoninsats även här och lyckades ännu en gång kamma hem förstaplatsen.


Jag tog en öl till, och gick sen hem strax innan halv elva. Värmde en liten pizza i ugnen, såg på Scrubs och gick faktiskt och la mig vid midnatt.


Ikväll har jag tvättstugan och imorgon ska jag jobba på Cloetta Center. Indianen sa igår att det tydligen kommer att bli mycket bärande av tunga grejer. Det får mig att tänka att om jag fortsätter med de här jobben så kanske jag en dag får lite muskler. Så länge jag slipper att någonsin gå till ett gym, så är det ju jättebra. Att få lite bredare knegararmar av att lyfta spritkartonger är något som jag gärna har på meritlistan.


En liten sammanfattning av veckan

Sent igår natt så upptäckte jag att jag totalt glömt bort att ladda ner det senaste avsnittet av Bob Dylans radioprogram Theme time radio hour. Det måste bero på att jag jobbade i onsdags och torsdags. Nu känner jag att jag måste stanna upp och tänka efter. Jag får inte bli en av dessa människor som låter karriären göra att de försummar det viktiga i livet.

Men idag är jag ledig. Just nu lyssnar jag på veckats avsnitt av Theme time och temat för programmet är blod. Jag är säker på att mannen som gjorde den klassika plattan Blood on the tracks har mycket att säga om ämnet, och även hittar lite intressanta låtar som anknyter.


Eftersom jag inte skrivit något här sen på några dagar tänkte jag ge er en liten sammanfattning av veckan.

I måndags var jag på konserthuset och såg Henrik Schyfferts enmansförställning The 90´s -ett försvarstal. Om ni vill läsa min recension av föreställningen så får ni vänta till på torsdag, då den är med i Östgötatidningen. Men som en liten aptitretare kan jag skriva att jag verkligen gillade Schyfferts show. Henrik var precis så rolig som jag förväntat mig. Dessutom blandade han in en del allvar i föreställningen om det 90-tal som gjorde honom till humorstjärna. Han verkligen bjöd på sig själv och berättade en del mycket personliga saker. Det gjorde att de två timmar han pratade med publiken fick lite mer djup än till exempel Torsk på Talinn eller Nilecity.

Min recension är mycket positiv, för jag tycker att Henrik Schyffert både lyckades få publiken att vrida sig av skratt samtidigt som han fick dem att fundera över humorns funktion i en tillvaro som ändå måste tas på allvar.


I onsdags knegade jag som diskare på Cloetta Center medan Linköping spelade hemmamatch mot Slavia Prag. Matchen gick inget vidare, men vi diskare gjorde en oklanderlig insats. LHC:s fiasko i Champions league kan ni inte skylla på oss.

Jag var inte hemma förrän halv ett. Då glodde jag lite på TV och gick och la mig ungefär två.

Igår var det dags att diska igen, den här gången på Konsert & Kongress. Det var ett kort arbetspass som gick ganska smidigt. Då jag slutade gick jag till bolaget och köpte lite vin, och tog sen en sväng till Netto för att bunkra upp med käk.

När jag kom hem upptäckte jag att min krönika var med i nya numret av Östgötatidningen. Den här gången hade tidningen även lagt till adressen till min blogg. Så jag hoppas att det kan generera lite nya läsare bland de östgötar som ännu inte hittat hit.
På kvällen var jag uppe hos Den Hemlige Brodern för att maila bilderna på Schyffert till Östgötatidningen. (Min dator är så pass lastgammal att det inte finns någon USB-port.) Tyvärr hade bilderna blivit så dåliga att ingen av dem gick att använda. Jag vet inte riktigt vad jag gjort för fel, men det kan ha varit taskiga batterier i kameran.

Det hela kändes lite pinsamt. Men då jag mailade tidningen fick jag svaret att sånt händer, och att de kunde köra recensionen utan bilder.


Köttet ringde medan jag skrev det här. Han ska komma förbi och det blir säkert en sväng till Hamlet. Men jag tänker bara dricka kaffe. Jag ska nämligen möta Sad Eyed Lady på resecentrum klockan fem. Jag kan vänta med den första fredagsbärsen tills vi kommer hem till mig.


En perfekt dag för Tom Waits

Den här eftermiddagen tillägnar jag Tom Waits.

I morse vaknade jag klockan fem fly förbannad. I en dröm hade jag blivit så arg att jag, då jag kom till medvetande, upptäckte att jag stödde mig på armbågarna som en hund på frambenen och utstötte ett ljud som påminde om ett morrande.

Det dröjde en bra stund att somna igen. Så i dag sov jag till klockan tio.

Då jag gick upp visade det sig att vädret var så grått och mulet att jag var tvungen att tända lamporna. Efter att jag ätit frukost och badat hade det till råga på allt börjat ösregna.

När jag var i yngre tonåren hade jag en polare vars farsa hade en vana som var fascinerande de första gångerna, men ganska påfrestande då det upprepades för många gånger. Varje gång han blev packad envisades han med att berätta detaljerat för sin son och hans kompisar om hur han hade strypt en fiendesoldat med pianotråd under finska vinterkriget.

Jag lovar. Om någon hade plingat på min dörr idag och sagt att november är en mysig månad, så hade jag utsatt honom för samma behandling.

Vädret gjorde att jag inte var sugen på att ta en promenad, eller till exempel gå till biblioteket. Däremot ansåg jag att dagen, regnet och mörkret var perfekt för lyssna på Tom Waits och dammsuga.


Jag pluggade in Real Gone i cd-växlaren och drog upp volymen så högt jag kunde utan att spräcka högtalarna. Sen tog jag fram dammsugaren och började med köket.

Jag gillar verkligen Tom Waits senare plattor och framför allt Real Gone. Waits har en närmast övernaturlig förmåga att med musik och text i samverkan framkalla exakt de känslor han vill hos lyssnarna. Öppningslåten Hoist that rag, med sina brutalt smattrande slagverk, distade gitarrer och Toms raspiga, hesa röst som nästan vrålar fram texten, får mig att förflyttas till ett slagfält där kulsprutekulorna viner runt mitt huvud och granater exploderar överallt omkring mig. Och det är precis vad låten handlar om. Berättaren i Hoist that rag är en soldat i en invasionsarmé, och även om det är svårt att jämföra äpplen och päron så anser jag att Waits har lyckats beskriva kaoset och skräcken lika bra som öppningsscenen i Rädda menige Ryan.

Thåström sa en gång att rocktexter till skillnad från annan poesi handlar om att hitta oneliners, enrads strofer som funkar perfekt i lyssnarens öra och som man inte kan undgå att minnas och sjunga med i. Tom Waits kan sitt yrke som textförfattare. När jag började dammsuga kunde jag inte hejda mig från att skrika med när han sjöng saker som som "Smoke is blacking out the sun, at night I pray and clean my gun" eller "Just open fire as you hit the shore, all is fair in love and war".

Jag skulle vilja påstå att Hoist that rag är en brutalare och tyngre låt än vilken hardcore eller dödsmetall ni än väljer att jämföra med. Real Gone är en minst sagt varierad platta som innehåller fler låtar i den stilen och även några mycket stillsamma och gripande ballader. Om ni inte har hört skivan tycker jag ni ska köpa eller ladda ner den.


Medan jag dammsög hann det både sluta regna och börja igen. Nu fullkomligt vräker det ner. Jag har bytt skiva och lyssnar nu på Bone machine, som jag tycker är en av Tom Waits mest underskattade skivor. Speciellt Who are you hör till mina favoritlåtar alla kategorier och är en av de mest smärtsamma sånger jag någonsin hört. Den är så jävla knivskarp (och dessutom lyssnade jag på den alldeles för mycket under en osedvanligt mörk period i mitt liv) att jag ibland får ren ångest när jag hör den och börjar leta efter min pistol, min bibel och mina sömntabletter, precis som mannen i texten. Så jag lyssnar inte på Who are you så ofta, men ibland kan jag bara inte låta bli. Trots att den är ångestframkallande gör den mig på något sätt lycklig över att någon kan skriva en så bra låt.

Det är en dubbel känsla jag drabbas av då jag ser en sorglig film, hör en deppig låt eller läser en bok där det går åt helvete för alla huvudpersonerna. Jag blir inte direkt uppmuntrad av själva innehållet, men jag fylls av en slags glädje över konstens förmåga att skildra människan i dess svåraste stunder.


I skrivande stund har regnet upphört och solen tittar faktiskt fram. Så därför byter jag ton i det här inlägget och skriver något positivt. Min mobil har ringt två gånger idag, och båda gångerna var det faktiskt jobberbjudande. På onsdag kväll ska jag diska på Cloetta Center under Linköpings champions league-match mot Slavia Prag. På torsdag ska jag jobba på konsert & kongress under lunchen, även då som diskare.

Nu ser tillvaron lite bättre ut. Ikväll ska jag gå och se Henrik Schyfferts show The 90´s - ett försvarstal och så blir det minst två dagars jobb den här veckan. Det ska nog gå att slå ihjäl dagarna fram till helgen, som jag verkligen ser fram emot.


Andra helgen i november

Hjerta vill kunna gå in här på söndagskvällar och se vad jag gjort i helgen. Så jag tänkte vara tillmötesgående mot min gamle vän även den här veckan.

Helgen har varit helvit. Det har inte snöat i Linköping, men jag har inte druckit en droppe. Inte ens en folköl har glidit ner i er favoritbloggares strupe.


I fredags tog jag och Köttet en promenad längs ån och gick sen in till Hamlet. För att vara fredagseftermiddag var det ovanligt lite folk vi kände där. Efter en stund dök emellertid Ronny Punk upp.

Köttet, som hade jobbat hela veckan, firade med att hinka lite pilsner. Men jag och Ronny - som inte förtjänat några bira eftersom vi inte åker till Mjölby varje kväll och svetsar hela natten - drack kaffe. Vi bläddrade lite i kvällstidningarna och diskuterade presidentvalet i USA. Alla var vi väl överens om att rätt man vann, men ingen av oss delade den ohejdade entusiasm som många visat över Barack Obama. Vi var skeptiska helt enkelt, och det är väl inte speciellt lätt för en amerikansk politiker att få förtroende av tre grabbar från Ekholmen. Det krävs lite mer än att tjata om "change" hela tiden.

Efter någon timme kom Tommy in, och då gick vi alla tre vidare till The Champs.


Nere på Champs mötte vi även Tommys son Pelle samt min granne Farfar och jag beställde en cola. Pelle berättade att det inte ser bra ut i byggbranschen just nu, och att han var ganska säkert på att han och flera andra på hans firma skulle få gå inom kort. Så det blev lite diskussioner om den rådande finanskrisen, hur den påverkar viljan att köpa hus och hur mycket man förlorar i månaden på att stämpla istället för att jobba.

Förra veckan pratade jag lite med min polare Pata B som också är byggare. Han hade redan fått sparken från sitt arbete. Det finns helt enkelt inte tällräckligt med byggjobb just nu, och firmorna måste skära ner på antalet anställda.

På ett sätt kanske man skulle kunna tro att den här utvecklingen är bra för mig eftersom det innebär att jag får fler lekkamrater på vardagarna. Men det är bara trist.

Om man är helt säker på att få ett nytt jobb med lika mycket betalt inom kort, så tror jag faktiskt att många skulle tycka det var helt okej att gå på a-kassa en månad eller två. Men att vara arbetslös är en osäker tillvaro som i längden orsakar en massa olika bekymmer - om inte annat de rent ekonomiska. Och om det inte är högsommar och man har obegränsat med kulor blir det efter ett tag ganska långtråkigt att gå hemma. Så jag lider med alla som får sparken, speciellt mina polare..

Dessutom påverkar det i högsta grad mina egna möjligheter att få jobb. Ju fler som går arbetslösa, desto större tryck blir det på de så kallade okvalificerade jobb som jag brukar söka. Mina chanser minskar avsevärt för varje firma som varslar sina anställda om uppsägning.

Innan Köttet blev allt för packad kom hans fru och dotter in på puben och ville att han skulle följa med hem. Så det blev inga högljudda diskussioner om arbetarklassen, borgarsvinen och svensk fotboll den här fredagen.

Jag gick hem strax efteråt.


Jag visste att jag skulle sitta hemma hela kvällen, så för att ha något att göra hade jag redan på morgonen börjat fundera över en idé till en blogg. För att slå ihjäl så mycket som möjligt av kvällen ville jag ha något långt att skriva, och därför satte jag ihop en slags intervju med mig själv som jag hävdade att tidningen Rolling Stone hade gjort. Eftersom jag inte hade någon brådska så experimenterade jag mycket. Skrev långa tycken som jag ibland behöll, men oftast suddade ut. Jag blev avbruten några gånger av att telefonen ringde, men annars satt jag framför datorn nästan hela kvällen.

Strax innan maffiaserien Brotherhood började hade jag ett inlägg där cirka två tredjedelar var mycket bra, men en tredjedel behövde arbetas om. Så jag bestämde mig för för att låta texten vila, och istället se på den med nya fräscha ögon efter att jag sovit.

Efter Brotherhood såg jag på Boston Tea party. Sen gick jag och la mig och fredagen var över.


På lördagen skrev jag klart Rolling Stone- intervjun och gick sen ner på Royals. Jag beställde en kaffe och tittade på Manchester United - Arsenal, en match som intresserade mig föga. Jag har svårt att uppbåda entusiasm över fotboll om jag inte håller på något av lagen. Men många inne på puben var väldigt engagerade, och både Ronny och Steven blev mycket besvikna över Man U:s förlust.

Efter matchen snackade jag lite med Köttet, men tröttnade ganska snart på att vara nykter bland alla öldrickare. Så jag gick hem vid fyratiden.

Kvällen blev ganska händelselös. Det enda som hände utöver det vanliga var att Ulven ringde. Hans dotter skulle sova över hos en kompis, så han var plötsligt ensam och sysslolös. Jag och Ulven snackade ungefär en halvtimma, utbytte lite skvaller och uppdaterade varandra lite om vad som hänt i våra liv på sistone.

Resten av kvällen tillbringade jag med att surfa och se på TV.


När jag snackade med Sad Eyed Lady på telefon i förmiddags så upplyste hon mig om att det är fars dag denna söndag. Det hade jag faktiskt ingen aning om. Märkligt hur man vänjer sig vid att vissa saker inte angår en själv, och bara ignorerar det. Jag har inga söner eller döttrar som ger mig en slips idag, och min egen farsa... Ja, vad fan ska jag skriva om det.

Senare ringde jag till Köttet och försökte locka med honom på en söndagspromenad. Men han var trött och behövde sova lite, eftersom han ska jobba i natt. Så jag tog en promenad för mig själv och passade på att ta en sväng förbi Netto, där jag handlade tandkräm, te och kaffe.

Nu sitter jag och skriver det här. När jag är klar tänkte jag käka, och sen blir det nog mest tv resten av kvällen. Klockan åtta är det absolut sista avsnittet av Drömmarnas tid, så om någon av er hade tänkt ringa mig ikväll ska ni välja ett annat tillfälle. Jag har följt familjen Pryors liv i mitten av sextiotalet i tre säsonger nu, och jag tänker inte missa slutet. 

Efter det visar nian Mad Men, som även den är en serie jag gillar skarpt.


Imorgon ska jag gå och se Henrik Schyffert på Konsert & Kongress och sen skriva om det för Östgöta tidningen. Jag hoppas det blir mer jobb nästa vecka. Dels behöver jag knega ihop lite stålar, och dels är det så jävla segt att gå hemma vardagar i november.


On the cover of Rolling Stone


Trots att han skriver på ett språk som talas av mindre än tio miljoner har han läsare över hela världen. Hans skrifter har hyllats av tongivande europeiska tidningar som svenska Corren och finska Borgåbladet. Självaste Lou Reed har anställt en au-pair-tjej som har som enda arbetsuppgift att varje morgon översätta hans senaste inlägg. Bob Dylan gick förra vintern en kvällskurs i svenska för att kunna läsa bloggaren på originalspråket.

- Jag blir nästan larvigt förtjust varje gång han nämner mitt namn, säger den 64årige rocksångaren. Jag har inte känt mig så smickrad sen Jimi Hendrix gjorde en cover på All along the watchtower

Vi pratar givetvis om Olof Berg, en man vars namn ingen kunnat undgå att höra den sista tiden.

Rolling Stones reporter Thomas O'Berg lyckades få komma hem till svensken och fick en unik intervju.


Jag stiger av planet klockan fem på eftermiddagen och det är redan kolmörkt. Linköping är en liten stad cirka 125 miles söder om Stockholm och här har den mörka årstiden precis börjat på allvar. På de här breddgraderna är vintern lång och ofattbart mörk, vilket anses vara något som präglat bloggaren Olof Bergs sinne och konstnärliga ådra. I den här staden går man inte omkring med blommor i håret, skriver kärleksdikter och pratar om peace, love and understanding. Här jobbar man över så mycket man kan (om man har turen att få jobb) för att få råd med stora starköl som man dricker vid en bardisk medan man klagar över partiska hockeydomare, den borgerliga regeringen och det senaste varslet från SAAB. Den stora drömmen för Linköpingsborna är att inte att bli läkare, advokater eller statsministrar. De drömmer om att vinna på tips, så att de för all framtid kan flytta söderut och aldrig se sin hemstad igen.

Linköping har beskrivits som Sveriges största småstad. Trots sina ca 130 000 invånare är stadens centrum så litet att man promenera genom det på tio minuter. Alla känner alla och precis som i varje småstad är det lätt att bli utsatt för skvaller och smutskastning. Det sägs att om man inte flyttar från Linköping innan man fyller 22 så kommer man aldrig någonsin komma härifrån.


Jag tar taxi till södra Hejdegården där Olof Berg bor. Jag har med mig en platta Guinness och en kebabpizza för att få bloggaren på gott humör.

Olof öppnar dörren bara sekunder efter att jag plingat på. Han säger att jag ska stänga dörren efter mig snabbt, så inte Sinead och Saskia springer ut. Olof tar ölplattan och pizzan ur min hand och jag tar av mig jackan och skorna. Medan Olof stuvar in ölen i kylen ser jag mig omkring i hallen. Jag ser två hattar jag känner igen på hyllan, både den gamla Stetsonhatten och den lite nyare av märket Kingston.

Det är en konstig och fascinerande känsla att få befinna sig i den lägenheten där världens mest kultförklarade blogg skapas. Den känslan förstärks när jag kommer in i vardagsrummet. Det finns nämligen inget som helst glamouröst över denna tvåa i en svensk småstad. Alla möbler är slitna och ser ut att vara köpta på secondhand. Hyllor, stolar och bord matchar inte varandra på något sätt. Funktionalitet verkar vara honörsordet här, och det är tydligt att Olof stuvat in möbler han fått tag i billigt utan någon tanke på en enhetlig stil.

Sinead och Saskia visar sig vara två katter som ligger i soffan och tittar nyfiket på mig. Den minsta är grå, liten och söt och kommer omedelbart fram till mig för att bli klappad. Den stora katten är kritvit, smällfet och har ett blått och ett gult öga. När jag går fram och försöker klappa henne fräser hon till och river mig.

- Lämna Sinead ifred, säger Olof. Hon hatar alla människor utom mig. Litar inte på nån utom sin husse, och det gör hon rätt i.


Jag sätter mig i den slitna soffan som en gång antagligen var blå och ser mig omkring. Nästan hela långsidan i vardagsrummet täcks av bokhyllor. Längst till vänster ser jag Olofs omtalade Dylansamling som täcker de två översta hyllorna - en hylla fullspäckad med CD-skivor och en hylla med böcker, DVD och vinyler. Under Dylansamlingen finns uppslagsverk, biografier om rockstjärnor och författare, engelska lexikon, synonymordböcker och Svenska akademiens ordlista.

Bokhyllan bredvid är fylld av skönlitteratur. Jag lägger märke till att han har två hyllor för svenska böcker, en hylla för irländska romaner, och på den sista hyllan får författare från övriga världen trängas.

Till höger finns en stor stereo och över den står cirka 300 cd-skivor. I bokhyllan Bredvid tv:n finns två hyllor fyllda av vinyler.

Jag tittar runt på väggarna och får se en inramad bild på den svenske rocksångaren Joakim Thåström iförd Salvation Army-keps. Över soffan där jag sitter finns två planscher. En med en bild på Bob Dylan från mitten av sextiotalet, och en med det klassiska fotot från skivan London Calling där Paul Simonon svänger basen över huvudet.

Olof häller upp öl i två glas och ger mig ett. Han tänder en röd Maryland, drar ett par bloss och tittar på mig med en uppmanande blick. Det är tydligt att han inte tänker ödsla tid på artighetsfraser, utan vill att jag ska börja med mina frågor.

Så jag sätter igång.


Hur kommer det sig att du började skriva din blogg?


- Jag har alltid gillat att skriva, säger Olof. Och redan som mycket liten upptäckte jag att jag hade talang för det. Men hur kul jag än tyckte att det var att författa en skoluppsats eller en novell så har jag aldrig varit typen som skriver enbart för mitt höga nöjes skull. Du vet, de som använder skrivandet som terapi och sen lägger allt i skrivbordslådan.

Saken var den att från att jag lärde mig läsa har jag älskat att läsa böcker. Redan som barn var jag tacksam mot de författare jag gillar för att de skänkt mig alla dess underbara timmars läsande, men också avundsjuk för att de hade förmågan att ta sig in i min hjärna och styra den nästan åt vilket håll ville. Jag tänkte på författare som Gudar som hade makten att skapa sina egna världar. Den förmågan ville jag också ha.

En annan sak som alltid lockat mig med författaryrket är att man kan uppnå en slags odödlighet. Alla vill vi väl bli ihågkomna efter våran död, det är väl det som är den största anledningen till att skaffa barn. Att föra släkten vidare så att någon ska prata om oss när vi redan för länge sen tagit vårt sista andetag.

Men den största formen av odödlighet är just att vara författare. Om du skrivit en tillräckligt bra bok kan folk låna den på biblioteket femtio eller hundra år efter att du skrev den. Läsaren, som kanske inte har en aning om vem du är, läser mellan 300 och 500 sidor som du har skrivit. Du projicerar bilder i hennes huvud som inte fanns innan, och kan få läsaren att tänka på saker hon dittills inte funderat över. Och då spelar det ingen roll hur länge sen ditt hjärta slog sitt sista slag. Vid just den tidpunkten en författare blir läst så är han i högsta grad levande.

Jag har alltid varit en kaxig jävel, så givetvis drogs jag till ett yrke där jag både kunde leka Gud och samtidigt blåsa döden. Drömmen om att bli författare har jag haft så länge jag kan minnas, och från första början tog jag mycket seriöst på mitt skrivande.

Så redan när jag gjorde mina första tappra försök att skriva noveller föreställde jag mig hela tiden att jag skrev för en publik. Jag tänkte på hur läsaren skulle tolka texten och hur jag kunde manipulera honom eller henne. De texter jag aldrig visade för någon såg jag som övningar inför vad jag skulle skriva senare. Från första början var mitt skrivande väldigt seriöst, och målet var alltid att bli så bra att jag kunde skriva något som skulle uppskattas av en väldig massa människor.

För lite mer än tio år sen tyckte jag äntligen att jag var mogen att skriva en roman. Tyvärr blev den aldrig utgiven. Eftersom jag aldrig fick något förlag intresserat av min bok blev jag mycket besviken. Jag började skriva en ny roman, men kände mig inte motiverad att slutföra mitt arbete. Det kändes som att det inte var så stor mening med att skriva något som kanske ändå aldrig skulle bli läst. Så under en period skrev jag inget skönlitterärt alls. Jag skrev bara saker som jag visste skulle publiceras, det blev några enstaka krönikor för olika tidningar och lite bok- och skivrecensioner.

Men så upptäckte jag att det blivit en trend med bloggande, att folk skrev om sina egna liv på nätet. Jag tänkte att det måste vara många amatörer som skriver dessa bloggar, men att jag hade förmågan att skriva om mitt liv på ett sätt att det blev intressant även för folk som inte känner mig.

När jag skriver så tänker jag alltid en läsare framför mig, och mitt mål är att underhålla den läsaren, få honom att fundera lite extra över vissa saker och på något sätt tillfredställa hans eller hennes läslust. Så det var det som lockade mig med bloggformen. Jag har nämligen en känsla av att en text inte blir verklig förrän den blir läst, att den inte lever förrän någon läser den. På samma sätt känner jag mig själv aldrig så levande som då jag blir läst. Jag får ingen tillfredställelse av att skapa döda ting, men om jag la ut mina texter på nätet fanns det en teoretisk möjlighet att precis vem som helst kunde hitta dem.

Så fort jag började skriva regelbundet för min blogg så insåg jag hur mycket jag älskar att skriva. Det var som att hitta hem igen. Som att alla mina andra intressen jag ägnat mig åt - poker, biljard, you name it - bara varit ett surrogat för skrivandet. Dessutom upptäckte jag ganska snabbt att människor jag aldrig träffat faktiskt uppskattade min blogg och följde den. På det sättet hade mina texter fått liv. Det var det jag alltid eftersträvat och jag hade återigen hittat en drivkraft för mitt skrivande.

Så för att sammanfatta mitt långa svar så skriver jag min blogg för att jag gillar att bli läst. För att jag känner att jag lever då jag blir läst. Jag skriver för att jag lever. För att det är mitt sätt att leva.


Under det här långa svaret har Olof hunnit dricka nästan en hel öl och rökt två cigaretter. Ibland pratar han otroligt snabbt och gestikulerar vilt. Men ibland tystnar han, tar en stor klunk öl och ser fundersam ut. Jag är glad att jag valde att göra den här intervjun med bandspelare och inte försökte hinna med att anteckna. Inte bara för att han pratar fort och mycket, utan också för att jag ibland upptäcker att jag slutat registrera vad han säger utan tänker på helt andra saker.

Ytterst få intervjuer har genomförts med Olof, och han verkar även ha lagt munkavle på sina vänner. Därför är nästan den enda information som finns om honom det som går att läsa på hans egen blogg. Han har blankt vägrat att ta emot annonsörer på sin sida, trots att det mycket väl kunde ha gjort honom förmögen. Det gör honom till en lika stor idealist - men också samma slags ekonomiska idiot - som konstnären Jim Fitzpatrick då han vägrade skaffa copyright på sitt berömda porträtt av Che Guevara. Alla granskningsförsök som gjorts av Olof Bergs ekonomi har visat att hans inkomster bara ligger strax över det svenska existensminimumet.

Jag väcks ur mina funderingar av att Olof avbryter sin svada och frågar om jag vill ha en öl till. Jag tackar ja och ställer min nästa fråga.

Hur bestämmer du vilka ämnen du ska skriva om?


- Till att börja med tänkte jag att jag skulle göra en underhållande men samtidigt samhällskritisk blogg om mitt eget liv. Ungefär som Charles Bukowski gjorde med sina noveller. Därför fokuserade jag på mitt liv som arbetslös. På hur jag sökte jobb, tampades med myndigheter och framför allt på hur dåligt med pengar jag hade. Pengabristen blev både komisk och allvarlig på samma gång. Det var därför jag kallade min dagbok för Ur hand i mun. Varenda krona jag fick i bidrag, knegade ihop eller vann på poker gick oavkortat in i min mun i form av mat, cigaretter eller öl.

Jag ville skapa en huvudperson i stil med Henry Chinaski, Jack Råstedt eller Tom Joad. En mycket mänsklig person med fel och brister som inte alltid gör rätt, men som ändå blir lätt att tycka om eftersom han trots motgångar kämpar på i sitt eget lilla liv. Och det var ganska enkelt. Råmaterialet fanns mitt framför ögonen på mig, och huvudpersonen blev jag.

Dagboken skriver sig ganska mycket själv. Jag väljer ut de delar av mitt liv som kan vara roliga och intressanta för mina läsare. De texterna är oftast kul att skriva eftersom jag får göra mig själv till en slags hjälte, och mina vänner till bifigurer i historien om mitt liv.

Jag undviker att ha med allt för mycket vardagslivsdetaljer. Det tror jag skulle bli tråkigt för läsarna i längden, och det är därför jag inte skriver varje dag i bloggen. Men ibland skriver jag ett inlägg som kanske inte är så spännande, för att jag vill hålla läsarna uppdaterade i följetongen som är mitt liv.

Eftersom jag älskar musik och böcker så blev det ibland så att jag klämde in en liten bok- eller skivrecension i dagboken. Efter ett tag så insåg jag att jag lika gärna kunde göra hela inlägg som var rena recensioner. Jag har ju jobbat som recensent och vet hur man skriver en sådan. Dessutom har jag alltid haft ett behov av att tipsa mina vänner och bekanta om böcker och skivor jag gillar. Musik och litteratur har gett mig så mycket glädje genom åren att jag vill att andra också ska få ta del av det jag gillar.

Ibland går jag från att låta min dagbok ha en underliggande samhällskritik till att skriva rena debattartiklar. Det är oftast för att jag retar mig på något som hänt, en lögn som sprids i tidningarna eller att samhället är så orättvist mot vissa samhällsgrupper.

Till exempel så verkar många tro att alla har samma förutsättningar i Sverige och trots att vi har hög arbetslöshet så behöver ingen gå utan jobb i vårt land. Folk upprepar som ett mantra att "alla som vill ha jobb kan få jobb, de arbetslösa är bara lata" och hoppas att det ska bli sant. På samma sätt är det med sjukskrivningarna. Folk vill inte tro att de kan bli sjuka längre och därför utmålas sjukskrivna som simulanter.

Jag vill dra upp dessa lögner i ljuset och slå hål på dem. Jag vill påvisa att det fortfarande finns klasskillnader, att människor far illa av saker de själva inte kan råda över, och jag vill påpeka att vi måste göra något åt det. Sen vill jag helst inte servera några färdiga recept. Jag vill peka på vissa problem som finns i samhället, få läsaren att fundera och sen dra sina egna slutsatser.

Det är det enda sättet jag kan skriva om politik på. Jag tycker nämligen själv att rena propagandaskrifter är förbannat tråkiga att läsa. Och debattartiklarna kommer aldrig att bli lejonparten av min blogg. Det är dagboken och de personliga texterna som är min styrka tror jag.


Under en period spekulerades det i media om att Olof Bergs blogg är en bluff. Att han inte existerade utan att någon erkänd författare skrivit bloggen under pseudonym. Flera skribenter som är mycket kända i det lilla nordeuropeiska landet, bland annat Ulf Lundell och Carina Rydberg, tvingades gå ut i tidningarna och dementera att de var Olof Berg. Det var inte förrän en tidning som ägs av fackföreningen SAC avslöjade att han var identisk med en person som tidigare varit recensent hos dem, som spekulationerna upphörde. Men jag är ändå nyfiken på hur ärlig Olof är mot sina läsare.

Om nu dagboken och det personliga är det viktigaste i din blogg, hur sanningsenlig är du?


-Min blogg är till 92,5 procent fullständigt sann. De 7,5 procent lögner, eller fiktion som jag hellre vill kalla det, är främst att jag utelämnar eller friserar detaljer för att få en bättre story. Dessutom undanhåller jag mina läsare vissa fakta om mitt liv som jag anser är för privata.

Ett par gånger har jag skrivit inlägg där skenbart viktiga detaljer inte alls stämmer överens med verkligheten. Men då är det för att skydda någon närstående, eller för att verkligheten i det fallet inte alls är viktig för texten. Vid ett tillfälle ljög jag friskt om precis allt, enbart för att se hur långt jag kunde gå innan läsarna insåg att allt det jag skrev var påhittat.

Min ambition är att bli skönlitterär författare och därför ser jag det som min förbannade plikt att laborera lite med sanningen för att uppnå rätt effekt. Dessutom har jag aldrig lovat mina läsare att allt jag skriver är sant. Det här är min blogg, och jag skriver som jag vill.

En roman, pjäs eller krönika kan vara underhållande, tänkvärd och ha ett bra budskap trots att allt är påhittat. Oftast blir det som bäst just på grund av det. Skulle du avfärda Tolstoj eller Strindberg för att de ljuger?

Om mina läsare är ute efter sanningen kan de läsa kvällstidningarna och se om de hittar den där. Lycka till säger jag bara.

Egentligen tycker jag att innehållet på den här bloggen inte alls skulle tappa värde om det visade sig att jag är en 20årig tjej som pluggar till läkare i Umeå och aldrig satt sin fot i Linköping. Tvärtom, det skulle vara fantastiskt. Jag skulle förtjäna nobelpriset. Eller inte jag, utan det skulle ju bli den där bruden som fick priset.


Jag låter de orden bli de sista från Olof Berg i det här reportaget. Er reporter kan försäkra Rolling Stones läsare att Olof verkar vara precis den han utger sig för i bloggen. Han har inte låtit berömmelsen stiga honom åt huvudet, och hans fans verkar kunna lita på att de kan läsa hans tänkvärda och underhållande texter en lång tid framöver.
 

Thomas O'Berg


Back to normal

Den senaste tiden har jag varit förvånansvärt positiv om mitt privatliv. Det är nästan så jag misstänker att det kan ha irriterat vissa läsare. Men idag känns inte livet så lyckoskimrande längre.

På grund av Karjala cup och att elitseriehockeyn gör uppehåll så ser det väldigt lugnt ut på Cloetta Center just nu, och därför kommer det nog inte bli något jobb för mig den här veckan. Har varit ledig både igår och idag, och nu känns det som att alla mina tankar om hur mördande tråkig november är fullständigt sanna. Vädret är grått och trist och det finns inte mycket att glädjas åt.

Det senaste veckoslutet var en slags lönehelg för mig. Därför tog jag på mig spenderbyxorna och unnade mig lite extra. Dessutom blev det några bärs på quizen i måndags. Efter att några dagar inte alls bekymrat mig om pengar bestämde jag mig för att idag se sanningen i vitögat. Jag har kollat över min ekonomi, räknat lite och insett att det är dags att dra åt svångremmen igen. Förra veckans glädje över att jag äntligen fått pengar har nu övergått i ett stillsamt begrundade av faktumet att mitt bidrag helt enkelt inte räcker till några större utsvävningar.


Det känns som att idag var dagen då jag rycktes tillbaks till mitt normala tillstånd igen. Halvpank och sysslolös, och med en glasklar sanning över huvudet:

Livet är inte så roligt som nykteristerna tror.


Men jag ska inte gräva ner mig i självömkan. Jag är nämligen inte sjutton år längre. När jag var i övre tonåren och livet kändes trist och meningslöst en dag, så var jag alltid rädd att det aldrig skulle bli bättre. Att mitt liv för all framtid skulle fyllas av monotona dagar som jag lika gärna kunnat vara utan.

Det finns vissa fördelar med att bli äldre och skaffa sig lite livserfarenhet. Nu vid trettiofem års ålder så vet jag att det inte är så. Alla människor har dåliga dagar, och om man tror att man hela tiden kan att leva i ett lyckorus och ständigt vara kär & miljonär så kommer man att bli grundligt besviken.

Men livet är inte trist hela tiden. Vissa dagar är fördjävliga (mycket värre än den här dagen), andra är varken bra eller dåliga, och då och då kommer alltid en dag då allt känns underbart. Dagar då man bara är lycklig över att få vara levande. Man känner sig nästan odödlig, och en sån dag är man fullständigt övertygad om att de dåliga dagarna var värda att ta sig igenom.


Nu när jag har skrivit det här är jag redan på lite bättre humör. När jag tänker efter är livet inte så tråkigt som det kändes för en timme sen. Det finns faktiskt ljuspunkter i tillvaron. 
Eftersom jag jobbade några dagar i oktober så vet jag redan nu att nästa månad kommer att bli bättre ekonomiskt.Nästa vecka kanske jag får knega lite igen, och då blir det lättare att slå ihjäl dagarna. På måndag ska jag gå och titta på Henrik Schyfferts show 90´s - ett försvarstal, för att sen skriva om händelsen för Östgötatidningen. Och det ser jag fram emot. En annan sak som kommer att pigga upp mig är att fredagen om nio dagar kommmer Sad Eyed Lady på besök igen, och vi ska nog kunna ha det trevligt även om jag inte har fickan full av femhundringar.

Så om jag ska se realistiskt på tillvaron så får jag nog inse att de närmaste dagarna nog kommer att bli ganska trista. Men veckan efter blir förmodligen mycket bättre.

Trots att just den här gråa novemberdagen känns totalt värdelös, finns det hopp om livet i det Bergska residenset.


Det amerikanska valet ger falska förhoppningar

Natten till imorgon kan mycket väl bli historisk. Jag vet inte hur sent jag kommer att orka sitta uppe, men jag tänkte se Filip och Fredriks valvaka på femman. Jag tror att komikerduon kommer att göra en både rolig och informativ valvaka som kan bli spännande att titta på.

I vilket fall som helst så kommer vi att bli av med George W. Bush, och det ser väldigt sannolikt ut att världen för första gången kommer att få se en man av afrikanskt ursprung som president i världens mäktigaste nation.

Jag hoppas och tror verkligen att Barack Obama kommer att vinna presidentvalet i natt. Jag är givetvis mycket glad över att de senaste åtta årens styre i USA är över, och att få se en svart man som amerikas president är något som vi alla borde vara lyckliga över.

Men ändå är det något med kvällens val som gör mig väldigt tvehågsen. Jag misstänker att amerikanarna och övriga världen har fyllts av falska förhoppningar när det gäller Obama. Även om han är ett mycket bättre alternativ än John McCain och han knappast kan göra en sämre insats än Bush, så undrar jag om Obama verkligen vill och kan åstadkomma någon verklig förändring i USA.

Barack Obama kommer med största säkerhet inte att vara en lika stor krigshetsare som Bush var, men jag tror faktiskt inte att han kommer att göra något radikalt åt den oerhörda militariseringen som råder i USA. Amerika kommer även de nästkommande fyra åren ha världens största armé, och vilken amerikansk president som helst - han må vara svart eller vit, demokrat eller republikan - kommer att få svårt att motstå frestelsen att använda det faktumet till att uttöva påtryckningar mot andra stater. Obama kommer nog inte att starta ett nytt krig, men han kommer definitivt inte att genomföra någon ordentlig nedrustning och låta USA träda tillbaka från positionen som världens mäktigaste nation.

Jag tror inte att Obama har några sådana ambitioner, och även om han hade det skulle det vara politiskt självmord.


Hela Obama-hysterin med alla kändisar som stödjer honom verkar för mig tyda på att amerikanarna har dåligt samvete. En stor del av USA:s befolkning verkar ha insett att världen ogillar USA, och de har intalat sig själva att det är George W. Bushs fel. Därför tror jänkarna att om de röstar fram en demokratisk president som till råga på allt råkar vara svart, så ska världen tycka om USA igen. I den meningen påminner amerika om en mobbare på skolgården som plötsligt inser att han gått för långt. Guantanamo Bay, Irakkriget och tortyr mot politiska fångar har blivit som den sista misshandeln mobbaren utsatte plugghästen för innan de övriga klasskamraterna tröttnade och slutade vara vänner med den sadistiske översittaren.

USA och deras president är lite smartare än tolvåriga mobbare. Därför kommer de antagligen att bli lite mer diplomatiska de närmaste åren för att återvinna omvärldens förtroende. Jänkarna och deras politiker kommer att låta lite trevligare i framtiden och vi kommer nog inte få höra några tal om korståg från USA:s nästa president. Men vi ska för den skull inte låta oss luras till att tro att USA är beredda att ge upp sin militära världsdominans.


Om USA:s befolkning verkligen skulle vilja ha en radikal förändring skulle de inte rösta fram en demokratisk president, vilken hudfärg han än må ha. De skulle behöva leta långt från senaten och de två partierna som sitter där, för att hitta en person som verkligen vill styra landet på ett vettigt sätt. Varken republikanernas eller demokraternas kandidat kommer att få den briljanta idén att spendera mer pengar på allmän sjukvård och andra sociala skyddsnät, än vapen. Om det någonsin ska ske så behövs det fler partier i USA. Jag kräver inte att amerika ska förvandlas till en frihetlig socialistisk stat över en natt, men landet skulle må bra av att det fanns alternativ i valet som åtminstone påminde om europeiska arbetarpartier.

Att tvingas välja mellan republikanerna och demokraterna är som att behöva välja mellan att äta skit eller spyor. Även om det inte finns någon oxfilé på menyn så borde det åtminstone erbjudas makaroner och falukorv.


Den första helgen i november

Hjerta var inne här och skrev en kommentar förra veckan, där han ville att jag skulle sammanfatta mina helger redan på söndagar. Så idag tänkte jag infria hans önskemål.


Sad Eyed Lady of the Lowlands kom på besök redan i fredags, och jag gick och mötte henne på Resecentrum direkt när jag slutat jobba. Igår var vi nere på The Champs en kort sväng och tog en eftermiddagspilsner med Ronny, Köttet, Bokka och Tommy. I övrigt har vi tillbringat helgen hemma hos mig, umgåtts och haft det trevligt. Vi har ätit gott, druckit vin och lyssnat på gamla plattor. Sad Eyed hade med sig en skiva med Ola Magnell och igår upptäckte vi att vi båda har ett brinnande intresse för Mörbyligan. Förutom det har vi även spisat Neil Young, Allan Edvall, en del The Pouges och lite Nationalteatern. Med andra ord har det varit en nostalgihelg av högsta klass.

Om ni undrar vilka låtar som blev de största hitsen i det Bergska residenset den första helgen i November så var det Allan Edvalls Du och jag, 7.58 med Mörbyligan samt Thåströms Flicka med guld.


Sad Eyed åkte hem för ett par timmar sen och nu känns ungkarlslyan lite tom. Men vi ska ses igen om två veckor, så det är inte så jobbigt.

Trots att årets värsta månad precis har börjat så känns mitt liv helt okej just nu. Det beror nog bland annat på att jag har fått en del ströjobb de senaste veckorna. Det känns som att jag kommer att klara av den här vintern mycket lättare än de två senaste åren. Livet känns lite meningfullare just nu, och om det känns för tungt i vintermörkret så tänker jag göra som Bob Hansson uppmanade mig för ett par veckor sedan.

Då tillvaron känns allt för grå och trist ska jag fundera över allt det som är bra i mitt liv, att det faktiskt finns en del saker att vara tacksam över. Jag lever, jag har mat för dagen och det är ingen som försöker tvinga mig att slåss i ett meningslöst krig. Även om jag inte kan försörja mig på det jag helst vill jobba med, så skriver jag så gott som dagligen numera. Det trivs jag utmärkt med, och det verkar som att det finns ganska många i cyberymden som uppskattar mina texter. Och det är väl det som varje människa med författarambitioner strävar efter. Att bli läst.