En perfekt dag för Tom Waits

Den här eftermiddagen tillägnar jag Tom Waits.

I morse vaknade jag klockan fem fly förbannad. I en dröm hade jag blivit så arg att jag, då jag kom till medvetande, upptäckte att jag stödde mig på armbågarna som en hund på frambenen och utstötte ett ljud som påminde om ett morrande.

Det dröjde en bra stund att somna igen. Så i dag sov jag till klockan tio.

Då jag gick upp visade det sig att vädret var så grått och mulet att jag var tvungen att tända lamporna. Efter att jag ätit frukost och badat hade det till råga på allt börjat ösregna.

När jag var i yngre tonåren hade jag en polare vars farsa hade en vana som var fascinerande de första gångerna, men ganska påfrestande då det upprepades för många gånger. Varje gång han blev packad envisades han med att berätta detaljerat för sin son och hans kompisar om hur han hade strypt en fiendesoldat med pianotråd under finska vinterkriget.

Jag lovar. Om någon hade plingat på min dörr idag och sagt att november är en mysig månad, så hade jag utsatt honom för samma behandling.

Vädret gjorde att jag inte var sugen på att ta en promenad, eller till exempel gå till biblioteket. Däremot ansåg jag att dagen, regnet och mörkret var perfekt för lyssna på Tom Waits och dammsuga.


Jag pluggade in Real Gone i cd-växlaren och drog upp volymen så högt jag kunde utan att spräcka högtalarna. Sen tog jag fram dammsugaren och började med köket.

Jag gillar verkligen Tom Waits senare plattor och framför allt Real Gone. Waits har en närmast övernaturlig förmåga att med musik och text i samverkan framkalla exakt de känslor han vill hos lyssnarna. Öppningslåten Hoist that rag, med sina brutalt smattrande slagverk, distade gitarrer och Toms raspiga, hesa röst som nästan vrålar fram texten, får mig att förflyttas till ett slagfält där kulsprutekulorna viner runt mitt huvud och granater exploderar överallt omkring mig. Och det är precis vad låten handlar om. Berättaren i Hoist that rag är en soldat i en invasionsarmé, och även om det är svårt att jämföra äpplen och päron så anser jag att Waits har lyckats beskriva kaoset och skräcken lika bra som öppningsscenen i Rädda menige Ryan.

Thåström sa en gång att rocktexter till skillnad från annan poesi handlar om att hitta oneliners, enrads strofer som funkar perfekt i lyssnarens öra och som man inte kan undgå att minnas och sjunga med i. Tom Waits kan sitt yrke som textförfattare. När jag började dammsuga kunde jag inte hejda mig från att skrika med när han sjöng saker som som "Smoke is blacking out the sun, at night I pray and clean my gun" eller "Just open fire as you hit the shore, all is fair in love and war".

Jag skulle vilja påstå att Hoist that rag är en brutalare och tyngre låt än vilken hardcore eller dödsmetall ni än väljer att jämföra med. Real Gone är en minst sagt varierad platta som innehåller fler låtar i den stilen och även några mycket stillsamma och gripande ballader. Om ni inte har hört skivan tycker jag ni ska köpa eller ladda ner den.


Medan jag dammsög hann det både sluta regna och börja igen. Nu fullkomligt vräker det ner. Jag har bytt skiva och lyssnar nu på Bone machine, som jag tycker är en av Tom Waits mest underskattade skivor. Speciellt Who are you hör till mina favoritlåtar alla kategorier och är en av de mest smärtsamma sånger jag någonsin hört. Den är så jävla knivskarp (och dessutom lyssnade jag på den alldeles för mycket under en osedvanligt mörk period i mitt liv) att jag ibland får ren ångest när jag hör den och börjar leta efter min pistol, min bibel och mina sömntabletter, precis som mannen i texten. Så jag lyssnar inte på Who are you så ofta, men ibland kan jag bara inte låta bli. Trots att den är ångestframkallande gör den mig på något sätt lycklig över att någon kan skriva en så bra låt.

Det är en dubbel känsla jag drabbas av då jag ser en sorglig film, hör en deppig låt eller läser en bok där det går åt helvete för alla huvudpersonerna. Jag blir inte direkt uppmuntrad av själva innehållet, men jag fylls av en slags glädje över konstens förmåga att skildra människan i dess svåraste stunder.


I skrivande stund har regnet upphört och solen tittar faktiskt fram. Så därför byter jag ton i det här inlägget och skriver något positivt. Min mobil har ringt två gånger idag, och båda gångerna var det faktiskt jobberbjudande. På onsdag kväll ska jag diska på Cloetta Center under Linköpings champions league-match mot Slavia Prag. På torsdag ska jag jobba på konsert & kongress under lunchen, även då som diskare.

Nu ser tillvaron lite bättre ut. Ikväll ska jag gå och se Henrik Schyfferts show The 90´s - ett försvarstal och så blir det minst två dagars jobb den här veckan. Det ska nog gå att slå ihjäl dagarna fram till helgen, som jag verkligen ser fram emot.


Kommentarer
Postat av: cristofer

vill bara tala om att jag är den som är cristofer anonym och är 35år gammal(i corren om hasch) och jag vet vad jag pratar om hade grannar som sålde hasch så då är det betydligt lättare att köpa det en mjölk.Bara så du vet från en som har hålt på i 10år och lagt av.Där i mot vet inte du vad du pratar om.............

2008-11-10 @ 19:58:00
Postat av: denhemlige

Skulle inte denne "cristofer" vara i högstadie-åldern?

2008-11-11 @ 16:59:29
Postat av: millis

jag tror han är i höstadieåldern. Jag får nämligen moderskänslor och vill vyssa och krama och äta upp (fröding;ett bergatroll)

2008-11-11 @ 17:24:02
Postat av: Anonymous

Nu var ju detta ett långt, bra blogginlägg om Tom Waits, så då kanske det känns fånigt att pusha för B Dylan, men jag gör det ändå eftersom du gillar honom.

http://www.tidningenkulturen.se/content/view/3448/129/

2008-11-11 @ 18:01:44
Postat av: Olof

Tack för tipset, Anonymous. En bra artikel om Dylans radioprogram. Har följt theme time radio hour slaviskt sen det började sändas, och det är en gidagåva att få höra ett Dylan snacka och spela sina favoritlåtar.

2008-11-11 @ 20:44:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback