On the cover of Rolling Stone


Trots att han skriver på ett språk som talas av mindre än tio miljoner har han läsare över hela världen. Hans skrifter har hyllats av tongivande europeiska tidningar som svenska Corren och finska Borgåbladet. Självaste Lou Reed har anställt en au-pair-tjej som har som enda arbetsuppgift att varje morgon översätta hans senaste inlägg. Bob Dylan gick förra vintern en kvällskurs i svenska för att kunna läsa bloggaren på originalspråket.

- Jag blir nästan larvigt förtjust varje gång han nämner mitt namn, säger den 64årige rocksångaren. Jag har inte känt mig så smickrad sen Jimi Hendrix gjorde en cover på All along the watchtower

Vi pratar givetvis om Olof Berg, en man vars namn ingen kunnat undgå att höra den sista tiden.

Rolling Stones reporter Thomas O'Berg lyckades få komma hem till svensken och fick en unik intervju.


Jag stiger av planet klockan fem på eftermiddagen och det är redan kolmörkt. Linköping är en liten stad cirka 125 miles söder om Stockholm och här har den mörka årstiden precis börjat på allvar. På de här breddgraderna är vintern lång och ofattbart mörk, vilket anses vara något som präglat bloggaren Olof Bergs sinne och konstnärliga ådra. I den här staden går man inte omkring med blommor i håret, skriver kärleksdikter och pratar om peace, love and understanding. Här jobbar man över så mycket man kan (om man har turen att få jobb) för att få råd med stora starköl som man dricker vid en bardisk medan man klagar över partiska hockeydomare, den borgerliga regeringen och det senaste varslet från SAAB. Den stora drömmen för Linköpingsborna är att inte att bli läkare, advokater eller statsministrar. De drömmer om att vinna på tips, så att de för all framtid kan flytta söderut och aldrig se sin hemstad igen.

Linköping har beskrivits som Sveriges största småstad. Trots sina ca 130 000 invånare är stadens centrum så litet att man promenera genom det på tio minuter. Alla känner alla och precis som i varje småstad är det lätt att bli utsatt för skvaller och smutskastning. Det sägs att om man inte flyttar från Linköping innan man fyller 22 så kommer man aldrig någonsin komma härifrån.


Jag tar taxi till södra Hejdegården där Olof Berg bor. Jag har med mig en platta Guinness och en kebabpizza för att få bloggaren på gott humör.

Olof öppnar dörren bara sekunder efter att jag plingat på. Han säger att jag ska stänga dörren efter mig snabbt, så inte Sinead och Saskia springer ut. Olof tar ölplattan och pizzan ur min hand och jag tar av mig jackan och skorna. Medan Olof stuvar in ölen i kylen ser jag mig omkring i hallen. Jag ser två hattar jag känner igen på hyllan, både den gamla Stetsonhatten och den lite nyare av märket Kingston.

Det är en konstig och fascinerande känsla att få befinna sig i den lägenheten där världens mest kultförklarade blogg skapas. Den känslan förstärks när jag kommer in i vardagsrummet. Det finns nämligen inget som helst glamouröst över denna tvåa i en svensk småstad. Alla möbler är slitna och ser ut att vara köpta på secondhand. Hyllor, stolar och bord matchar inte varandra på något sätt. Funktionalitet verkar vara honörsordet här, och det är tydligt att Olof stuvat in möbler han fått tag i billigt utan någon tanke på en enhetlig stil.

Sinead och Saskia visar sig vara två katter som ligger i soffan och tittar nyfiket på mig. Den minsta är grå, liten och söt och kommer omedelbart fram till mig för att bli klappad. Den stora katten är kritvit, smällfet och har ett blått och ett gult öga. När jag går fram och försöker klappa henne fräser hon till och river mig.

- Lämna Sinead ifred, säger Olof. Hon hatar alla människor utom mig. Litar inte på nån utom sin husse, och det gör hon rätt i.


Jag sätter mig i den slitna soffan som en gång antagligen var blå och ser mig omkring. Nästan hela långsidan i vardagsrummet täcks av bokhyllor. Längst till vänster ser jag Olofs omtalade Dylansamling som täcker de två översta hyllorna - en hylla fullspäckad med CD-skivor och en hylla med böcker, DVD och vinyler. Under Dylansamlingen finns uppslagsverk, biografier om rockstjärnor och författare, engelska lexikon, synonymordböcker och Svenska akademiens ordlista.

Bokhyllan bredvid är fylld av skönlitteratur. Jag lägger märke till att han har två hyllor för svenska böcker, en hylla för irländska romaner, och på den sista hyllan får författare från övriga världen trängas.

Till höger finns en stor stereo och över den står cirka 300 cd-skivor. I bokhyllan Bredvid tv:n finns två hyllor fyllda av vinyler.

Jag tittar runt på väggarna och får se en inramad bild på den svenske rocksångaren Joakim Thåström iförd Salvation Army-keps. Över soffan där jag sitter finns två planscher. En med en bild på Bob Dylan från mitten av sextiotalet, och en med det klassiska fotot från skivan London Calling där Paul Simonon svänger basen över huvudet.

Olof häller upp öl i två glas och ger mig ett. Han tänder en röd Maryland, drar ett par bloss och tittar på mig med en uppmanande blick. Det är tydligt att han inte tänker ödsla tid på artighetsfraser, utan vill att jag ska börja med mina frågor.

Så jag sätter igång.


Hur kommer det sig att du började skriva din blogg?


- Jag har alltid gillat att skriva, säger Olof. Och redan som mycket liten upptäckte jag att jag hade talang för det. Men hur kul jag än tyckte att det var att författa en skoluppsats eller en novell så har jag aldrig varit typen som skriver enbart för mitt höga nöjes skull. Du vet, de som använder skrivandet som terapi och sen lägger allt i skrivbordslådan.

Saken var den att från att jag lärde mig läsa har jag älskat att läsa böcker. Redan som barn var jag tacksam mot de författare jag gillar för att de skänkt mig alla dess underbara timmars läsande, men också avundsjuk för att de hade förmågan att ta sig in i min hjärna och styra den nästan åt vilket håll ville. Jag tänkte på författare som Gudar som hade makten att skapa sina egna världar. Den förmågan ville jag också ha.

En annan sak som alltid lockat mig med författaryrket är att man kan uppnå en slags odödlighet. Alla vill vi väl bli ihågkomna efter våran död, det är väl det som är den största anledningen till att skaffa barn. Att föra släkten vidare så att någon ska prata om oss när vi redan för länge sen tagit vårt sista andetag.

Men den största formen av odödlighet är just att vara författare. Om du skrivit en tillräckligt bra bok kan folk låna den på biblioteket femtio eller hundra år efter att du skrev den. Läsaren, som kanske inte har en aning om vem du är, läser mellan 300 och 500 sidor som du har skrivit. Du projicerar bilder i hennes huvud som inte fanns innan, och kan få läsaren att tänka på saker hon dittills inte funderat över. Och då spelar det ingen roll hur länge sen ditt hjärta slog sitt sista slag. Vid just den tidpunkten en författare blir läst så är han i högsta grad levande.

Jag har alltid varit en kaxig jävel, så givetvis drogs jag till ett yrke där jag både kunde leka Gud och samtidigt blåsa döden. Drömmen om att bli författare har jag haft så länge jag kan minnas, och från första början tog jag mycket seriöst på mitt skrivande.

Så redan när jag gjorde mina första tappra försök att skriva noveller föreställde jag mig hela tiden att jag skrev för en publik. Jag tänkte på hur läsaren skulle tolka texten och hur jag kunde manipulera honom eller henne. De texter jag aldrig visade för någon såg jag som övningar inför vad jag skulle skriva senare. Från första början var mitt skrivande väldigt seriöst, och målet var alltid att bli så bra att jag kunde skriva något som skulle uppskattas av en väldig massa människor.

För lite mer än tio år sen tyckte jag äntligen att jag var mogen att skriva en roman. Tyvärr blev den aldrig utgiven. Eftersom jag aldrig fick något förlag intresserat av min bok blev jag mycket besviken. Jag började skriva en ny roman, men kände mig inte motiverad att slutföra mitt arbete. Det kändes som att det inte var så stor mening med att skriva något som kanske ändå aldrig skulle bli läst. Så under en period skrev jag inget skönlitterärt alls. Jag skrev bara saker som jag visste skulle publiceras, det blev några enstaka krönikor för olika tidningar och lite bok- och skivrecensioner.

Men så upptäckte jag att det blivit en trend med bloggande, att folk skrev om sina egna liv på nätet. Jag tänkte att det måste vara många amatörer som skriver dessa bloggar, men att jag hade förmågan att skriva om mitt liv på ett sätt att det blev intressant även för folk som inte känner mig.

När jag skriver så tänker jag alltid en läsare framför mig, och mitt mål är att underhålla den läsaren, få honom att fundera lite extra över vissa saker och på något sätt tillfredställa hans eller hennes läslust. Så det var det som lockade mig med bloggformen. Jag har nämligen en känsla av att en text inte blir verklig förrän den blir läst, att den inte lever förrän någon läser den. På samma sätt känner jag mig själv aldrig så levande som då jag blir läst. Jag får ingen tillfredställelse av att skapa döda ting, men om jag la ut mina texter på nätet fanns det en teoretisk möjlighet att precis vem som helst kunde hitta dem.

Så fort jag började skriva regelbundet för min blogg så insåg jag hur mycket jag älskar att skriva. Det var som att hitta hem igen. Som att alla mina andra intressen jag ägnat mig åt - poker, biljard, you name it - bara varit ett surrogat för skrivandet. Dessutom upptäckte jag ganska snabbt att människor jag aldrig träffat faktiskt uppskattade min blogg och följde den. På det sättet hade mina texter fått liv. Det var det jag alltid eftersträvat och jag hade återigen hittat en drivkraft för mitt skrivande.

Så för att sammanfatta mitt långa svar så skriver jag min blogg för att jag gillar att bli läst. För att jag känner att jag lever då jag blir läst. Jag skriver för att jag lever. För att det är mitt sätt att leva.


Under det här långa svaret har Olof hunnit dricka nästan en hel öl och rökt två cigaretter. Ibland pratar han otroligt snabbt och gestikulerar vilt. Men ibland tystnar han, tar en stor klunk öl och ser fundersam ut. Jag är glad att jag valde att göra den här intervjun med bandspelare och inte försökte hinna med att anteckna. Inte bara för att han pratar fort och mycket, utan också för att jag ibland upptäcker att jag slutat registrera vad han säger utan tänker på helt andra saker.

Ytterst få intervjuer har genomförts med Olof, och han verkar även ha lagt munkavle på sina vänner. Därför är nästan den enda information som finns om honom det som går att läsa på hans egen blogg. Han har blankt vägrat att ta emot annonsörer på sin sida, trots att det mycket väl kunde ha gjort honom förmögen. Det gör honom till en lika stor idealist - men också samma slags ekonomiska idiot - som konstnären Jim Fitzpatrick då han vägrade skaffa copyright på sitt berömda porträtt av Che Guevara. Alla granskningsförsök som gjorts av Olof Bergs ekonomi har visat att hans inkomster bara ligger strax över det svenska existensminimumet.

Jag väcks ur mina funderingar av att Olof avbryter sin svada och frågar om jag vill ha en öl till. Jag tackar ja och ställer min nästa fråga.

Hur bestämmer du vilka ämnen du ska skriva om?


- Till att börja med tänkte jag att jag skulle göra en underhållande men samtidigt samhällskritisk blogg om mitt eget liv. Ungefär som Charles Bukowski gjorde med sina noveller. Därför fokuserade jag på mitt liv som arbetslös. På hur jag sökte jobb, tampades med myndigheter och framför allt på hur dåligt med pengar jag hade. Pengabristen blev både komisk och allvarlig på samma gång. Det var därför jag kallade min dagbok för Ur hand i mun. Varenda krona jag fick i bidrag, knegade ihop eller vann på poker gick oavkortat in i min mun i form av mat, cigaretter eller öl.

Jag ville skapa en huvudperson i stil med Henry Chinaski, Jack Råstedt eller Tom Joad. En mycket mänsklig person med fel och brister som inte alltid gör rätt, men som ändå blir lätt att tycka om eftersom han trots motgångar kämpar på i sitt eget lilla liv. Och det var ganska enkelt. Råmaterialet fanns mitt framför ögonen på mig, och huvudpersonen blev jag.

Dagboken skriver sig ganska mycket själv. Jag väljer ut de delar av mitt liv som kan vara roliga och intressanta för mina läsare. De texterna är oftast kul att skriva eftersom jag får göra mig själv till en slags hjälte, och mina vänner till bifigurer i historien om mitt liv.

Jag undviker att ha med allt för mycket vardagslivsdetaljer. Det tror jag skulle bli tråkigt för läsarna i längden, och det är därför jag inte skriver varje dag i bloggen. Men ibland skriver jag ett inlägg som kanske inte är så spännande, för att jag vill hålla läsarna uppdaterade i följetongen som är mitt liv.

Eftersom jag älskar musik och böcker så blev det ibland så att jag klämde in en liten bok- eller skivrecension i dagboken. Efter ett tag så insåg jag att jag lika gärna kunde göra hela inlägg som var rena recensioner. Jag har ju jobbat som recensent och vet hur man skriver en sådan. Dessutom har jag alltid haft ett behov av att tipsa mina vänner och bekanta om böcker och skivor jag gillar. Musik och litteratur har gett mig så mycket glädje genom åren att jag vill att andra också ska få ta del av det jag gillar.

Ibland går jag från att låta min dagbok ha en underliggande samhällskritik till att skriva rena debattartiklar. Det är oftast för att jag retar mig på något som hänt, en lögn som sprids i tidningarna eller att samhället är så orättvist mot vissa samhällsgrupper.

Till exempel så verkar många tro att alla har samma förutsättningar i Sverige och trots att vi har hög arbetslöshet så behöver ingen gå utan jobb i vårt land. Folk upprepar som ett mantra att "alla som vill ha jobb kan få jobb, de arbetslösa är bara lata" och hoppas att det ska bli sant. På samma sätt är det med sjukskrivningarna. Folk vill inte tro att de kan bli sjuka längre och därför utmålas sjukskrivna som simulanter.

Jag vill dra upp dessa lögner i ljuset och slå hål på dem. Jag vill påvisa att det fortfarande finns klasskillnader, att människor far illa av saker de själva inte kan råda över, och jag vill påpeka att vi måste göra något åt det. Sen vill jag helst inte servera några färdiga recept. Jag vill peka på vissa problem som finns i samhället, få läsaren att fundera och sen dra sina egna slutsatser.

Det är det enda sättet jag kan skriva om politik på. Jag tycker nämligen själv att rena propagandaskrifter är förbannat tråkiga att läsa. Och debattartiklarna kommer aldrig att bli lejonparten av min blogg. Det är dagboken och de personliga texterna som är min styrka tror jag.


Under en period spekulerades det i media om att Olof Bergs blogg är en bluff. Att han inte existerade utan att någon erkänd författare skrivit bloggen under pseudonym. Flera skribenter som är mycket kända i det lilla nordeuropeiska landet, bland annat Ulf Lundell och Carina Rydberg, tvingades gå ut i tidningarna och dementera att de var Olof Berg. Det var inte förrän en tidning som ägs av fackföreningen SAC avslöjade att han var identisk med en person som tidigare varit recensent hos dem, som spekulationerna upphörde. Men jag är ändå nyfiken på hur ärlig Olof är mot sina läsare.

Om nu dagboken och det personliga är det viktigaste i din blogg, hur sanningsenlig är du?


-Min blogg är till 92,5 procent fullständigt sann. De 7,5 procent lögner, eller fiktion som jag hellre vill kalla det, är främst att jag utelämnar eller friserar detaljer för att få en bättre story. Dessutom undanhåller jag mina läsare vissa fakta om mitt liv som jag anser är för privata.

Ett par gånger har jag skrivit inlägg där skenbart viktiga detaljer inte alls stämmer överens med verkligheten. Men då är det för att skydda någon närstående, eller för att verkligheten i det fallet inte alls är viktig för texten. Vid ett tillfälle ljög jag friskt om precis allt, enbart för att se hur långt jag kunde gå innan läsarna insåg att allt det jag skrev var påhittat.

Min ambition är att bli skönlitterär författare och därför ser jag det som min förbannade plikt att laborera lite med sanningen för att uppnå rätt effekt. Dessutom har jag aldrig lovat mina läsare att allt jag skriver är sant. Det här är min blogg, och jag skriver som jag vill.

En roman, pjäs eller krönika kan vara underhållande, tänkvärd och ha ett bra budskap trots att allt är påhittat. Oftast blir det som bäst just på grund av det. Skulle du avfärda Tolstoj eller Strindberg för att de ljuger?

Om mina läsare är ute efter sanningen kan de läsa kvällstidningarna och se om de hittar den där. Lycka till säger jag bara.

Egentligen tycker jag att innehållet på den här bloggen inte alls skulle tappa värde om det visade sig att jag är en 20årig tjej som pluggar till läkare i Umeå och aldrig satt sin fot i Linköping. Tvärtom, det skulle vara fantastiskt. Jag skulle förtjäna nobelpriset. Eller inte jag, utan det skulle ju bli den där bruden som fick priset.


Jag låter de orden bli de sista från Olof Berg i det här reportaget. Er reporter kan försäkra Rolling Stones läsare att Olof verkar vara precis den han utger sig för i bloggen. Han har inte låtit berömmelsen stiga honom åt huvudet, och hans fans verkar kunna lita på att de kan läsa hans tänkvärda och underhållande texter en lång tid framöver.
 

Thomas O'Berg


Kommentarer
Postat av: Frunk

Roligt!

En blogg är ju lite av en egotripp så varför inte ta ut svängarna rejält ibland, eget skryt luktar illa sägs det men det är bara när det görs utan glimten i ögat och utan självdistans.

2008-11-08 @ 14:17:41
Postat av: Roffe

Om man jämför med gamle Che, som också var med på bild, så är ju faktiskt gamle Olof tämligen ful.

Men vore jag bög så skulle jag fria likförbannat.

2008-11-08 @ 19:40:02
Postat av: Hanna

vill bara läsa mer å mer å mer av dig!

2008-11-08 @ 20:07:22
Postat av: Ulven

Mäster Olof! Enough said...

2008-11-08 @ 20:34:02
Postat av: millis

det spritter om dina texter! Ha det så gott..

2008-11-08 @ 21:57:48
Postat av: Sofia

Störtskön. Som en helkväll inuti.



Tack och Hej!

Postat av: fobe

Grattis!men svälj stoltheten och sälj"viss"reklam

MVH



Far i frid

2008-11-09 @ 09:32:52
Postat av: Anonym

jäklar, den här bloggen måste jag börja läsa. Integritet du besitter när du inte faller för trycket att tjäna pengar på bloggen. ballt.

2008-11-24 @ 19:47:50
Postat av: Frunk

Annars så är en del av vänsterns vurmande för Che Guevara mest besynnerlig:

http://www.yelah.net/articles/che

http://www.yelah.net/articles/recension030725

http://www.yelah.net/articles/kommentar041224

2008-11-27 @ 19:02:17
Postat av: Evil Emil

Shit Olof!

Du var ta mig djävulen lik Bonnie Prince Billy på den där bilden. :)

Heder och cred!



http://images.google.se/images?q=bonnie%20prince%20billy&ie

2008-12-04 @ 17:52:11
URL: http://evilhenestal.blogg.se/
Postat av: Evil Emil

Skitlänk blev det tidigare.



http://www.myspace.com/princebonniebilly

2008-12-04 @ 17:54:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback