Vem har rätt att kasta sten?

Det finns fördelar och nackdelar med alla jobb. Jag kan inte påstå att de olika arbetsuppgifter jag har haft den senaste månaden direkt utmanar min intelligens. Det är uteslutande enkla arbetsuppgifter som man lär sig ganska snabbt. Men det finns positiva saker med såna jobb också.

Som ni säkert har upptäckt vid det här laget är jag en kille som gillar att fundera över saker och ting. Det är inte så att jag går och grubblar över världens hemska tillstånd och gräver ner mig i sorger. Men jag tycker om att fundera över mitt liv och försöka lära mig något av mina erfarenheter, tänka på saker jag varit med om och hur det har samband med den övriga världen. När jag den senaste tiden staplat ölkartonger på varandra och det viktigaste förutom bärandet varit att skilja Export från Hof, eller placerat tallrikar i plastbackar, sköljt dem med en stor slang och sen slängt in alltihop i en stor diskmaskin, har min hjärna varit mycket långt borta från spritlager och diskrum. Medan jag jobbar kan jag låta tankarna vandra.

Jag har tänkt på tidigare kneg jag haft, vem som har tjänat på det arbete jag utfört och vem som förlorat och därmed betalat. Då jag sorterat bestick har jag tänkt på hur människor behandlar varandra och stundtals utnyttjar sin nästas olycka. När jag dragit en palltruck fullastad med cider har jag funderat över vad vi egentligen har för rätt att döma andras handlingar, och över hur vissa saker verkar helt respektabla medan andra sätt att försörja sig av de flesta reflexmässigt anses moraliskt förkastligt.


När jag diskade under en av LHC:s matcher förra veckan tänkte jag av olika anledningar mycket på min tid som croupier. Som jag tidigare berättat var många av kunderna spelmissbrukare, speciellt de som stod för de stora summorna vid Black Jack-borden. Min lön var mycket beroende över hur mycket jag lyckades spela in eftersom jag hade tio procents provision på vinsten.
(Ni kan läsa mer om det här.) Därför låg det i mitt intresse att försöka hålla kvar de värsta speltorskarna så länge som möjligt och spela av dem så mycket pengar jag kunde.

Något som givetvis innebar ett moraliskt dilemma. Jag brukade försöka rättfärdiga mitt arbete med att det var arbetslöshet i Sverige och jag måste försöka försörja mig på något sätt. Dessutom fick jag själv bara tio procent av de pengar jag mer eller mindre uteslutande lyckats tjäna på folk som inte hade kontroll över sitt spelande. De övriga nittio procenten fick killen som ägde företaget. Det var inte jag som hade sett till att det överhuvudtaget fanns spelbord på de nattklubbar jag arbetade. Jag var bara en bricka i ett större spel, en liten människa som försökte överleva i ett kapitalistiskt samhälle där den starke alltid kommer att tjäna på den svage.


Så när jag strax innan midnatt utförde den monotona uppgiften att lägga hundratals gafflar sida vid sida i en stor plastkartong, så slog det mig att mitt tidigare arbete som croupier inte skilde sig alls mycket från en person som säljer tjack på redis. Den enda skillnaden mellan mig och en smålangare är att Black Jack-spel är fullt lagligt, medan försäljning av amfetamin är illegalt och ger höga straff. (Därför skulle jag aldrig sälja narkotika. Jag tog för många år sen ett beslut om att inte riskera att någonsin behöva skaka galler, och ni kan läsa mer om varför här.)

Nu vet jag inte exakt hur man fördelar vinsten när kan kränger tjack, jag antar att det inte finns några kollektivavtal i den branschen. Men någon skulle förse mig med en vara som jag skulle försöka sälja så snabbt som möjligt för att tjäna pengar själv. Precis som då jag var croupier skulle mina bästa kunder och de som stod för mina största inkomster, vara missbrukare som inte hade kontroll över sina handlingar. Precis som jag tjänade pengar på de tvångsmässiga speltorskarna när jag var croupier, skulle de mest ihärdiga tjackpundarna innebära klirr i kassan för mig. Det skulle ligga i mitt intresse att hålla mig väl med dem så att de handlade av mig så ofta och så mycket som möjligt.

Vid arbetspassets slut skulle jag redovisa dagens försäljning för min chef. Han skulle själv ta den största delen av vinsten, och ge mig en liten del för mitt arbete. Då jag gick hem skulle jag vara glad över att jag tjänat en massa pengar, men också ha lite dåligt samvete för att jag profiterat på andras olycka. Men jag skulle återigen rättfärdiga mig med att det var min chef som tjänade de stora pengarna och såg till att det fanns amfetamin att köpa för narkomanerna. Jag skulle bara vara en bricka i ett större spel, en liten människa som försökte överleva i ett kapitalistiskt samhälle där den starke alltid kommer att tjäna på den svage.


Min slutsats blev att det inte är mycket som skiljer en Black Jack-dealer från en dealer i den mer traditionella betydelsen. Men de flesta människor tycker att croupier är ett fullt respektabelt yrke, medan de anser att smålangare är moraliskt degenererade individer som ska ha långa fängelsestraff.

Moral är ett svårt ämne och allting är relativt. Mitt syfte med det här inlägget är inte att påstå att drogförsäljning ska legaliseras eller att spel ska vara olagligt. Jag vill bara påpeka att endast den som är utan skuld har rätt att kasta första stenen.

Dessutom tycker jag ni ska tänka efter lite innan ni respekterar och beundrar en kille med armanikostym och guldkedja runt halsen, bara för att ni vet att han tjänat sina pengar på en laglig verksamhet. Fundera över om ni skulle respektera honom lika mycket om ni visste att han blivit rik på att andra säljer narkotika åt honom. Även om ett sätt att bli rik är juridiskt korrekt kan det fortfarande vara moraliskt tveksamt.

Jag är inte mycket för att kasta första stenen på människor jag inte känner. Tiderna är hårda och vi måste alla hitta ett sätt att försörja oss. Så det jag funderade över är inte om det är lika illa att vara Black Jack-dealer som att sälja knark, eller om det är croupierens och langarens fel att folk blir spelmissbrukare eller narkomaner. Det jag kom fram till är att om man har en valmöjlighet så bör man hitta en försörjning som är, om inte samhällsnyttig, så åtminstone inte försämrar andra människors liv. Man bör om möjligt hitta ett yrke där man inte måste väga samvetet mot profiten, för sin egen skull.
Diskare är ett bokstavligen skitigt yrke. Man tvingas komma i kontakt med mycket kladdiga matrester och fettet i luften i diskrummet suger sig in i huden. Kläderna blir ibland blöta och nedstänkta med allt möjligt.
Men trots det kände jag mig mycket smutsigare efter ett arbetspass som croupier. Diskare är inget glamouröst yrke, men bildligt talat håller jag mina händer rena. Vem bryr sig om hur mycket fläckar jag får på mina arbetskläder när jag slipper skita ner min själ. 


Kommentarer
Postat av: millis

Tänkvärd läsning! Du fick mig att börja fundera!

2008-11-22 @ 08:49:32
Postat av: Frunk

Vissa förverkligar sig genom sina jobb medans för andra är vad dom är och gör på deras fritid viktigare. En lön borde ju inte vara så desperat eftertraktad att man måste arbeta med något som får en att känna sig smutsig men vilka jobb kan en arbetslös neka idag utan att bli av med sin ersättning? Tänk om du blir erbjuden att bli telefonförsäljare t.ex?

2008-11-22 @ 09:10:33
Postat av: Anonym

Man har lustigt nog gjort bedömningen att narkotika är farligare än spel. Den här typen av gränsdragningar är något som ofta återkommer i samhället i stort. Till exempel är det hastighetsbegränsning på våra vägar, med hyfsat allvarliga påföljder, men på vissa platser (racerbanor) får man köra hur fort som helst, man till och med tävlar om vem som kör fortast...



Jag skrev ju lite om spel i mitt andra inlägg, nu får jag återkomma till det. Vad som är mycket märkligt i Sverige är politikernas (alltså sossarnas - 80 år i regeringsställning sedan 1932, sedan kan du ju svära hur mycket du vill över borgarna och att de har tagit dina leksaker, förlåt bidrag) tillåtande inställning till spel. Är man konspiratoriskt lagd skulle man kunna säga att eftersom Sverige har minst lönespridning i världen (åtminstone bland utvecklade länder) så måste staten se till att medborgarna har något annat att drömma om och eftersom det är fult att tjäna pengar så måste vi hitta på ett system med arbetsfri inkomst, gärna slumpmässigt. Ergo Bingolotto!

Däremot tycker jag att det låter extremt tveksamt att ge provision på inspelade pengar, mycket på grund av de skäl som du använder i din argumentation ovan. Jag tycker som sagt att spel är mycket destruktivt och undrar om det verkligen är helt "lagligt" att ge provision på det sättet. Minns klubben i Stockholm som gav rabatt på centiliterpriset om man köpte en 4:a istället för en 6:a - de höll ju på att förlora tillståndet för man får inte uppmuntra till högre alkoholkonsumtion på det sättet.

Men att använda argumentet om spel för att misstro företagare i allmänhet, det har jag svårt att se hur du kan få till. Vi gör så gott vi kan för att skapa ett samhälle som drar nytta av individernas initiativförmåga på bästa sätt, självklart kommer det alltid att finnas gråzoner – men alternativet, som jag nämnde tidigare, där staten bestämmer allt, lägger en död hand över samhällsutvecklingen. I Sovjet fanns ingen porr och inget spelande, men nästan inget annat heller, förutom stridsvagnar och politiska fångar såklart. Så igen – var vill du helst leva?

2009-01-19 @ 04:14:15
Postat av: Sabrine

Synd att du bara får provision. Jag Jobbar också som dealer och får Tim lön något alla borde få!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback