Vinter över ån - extended version

Det här är den första av något som förhoppningsvis blir en serie Linköpingskrönikor, som jag skriver för Östgötatidningen. Jag var tvungen att korta ner den något för att den skulle passa till utrymmet tidningen hade. Men här får ni läsa min krönika i sin helhet.

"Hösten fryser till och blir till vinter över ån", sjöng Lars Winnerbäck om vår hemstad för tio år sen. Det är en passande låt att lyssna på den här veckan. I söndags ställde vi om klockan till vintertid och på lördag är oktober slut. Mörkret har lagt sig över vår stad, och nästa vecka tänds det numera traditionella "Novemberljuset" vid Stångån och Tinnerbäcken.

November är början på vintern och jag har alltid hatat den årstiden. Något som retar gallfeber på mig är när folk säger att vintern är mysig. Det är en stor lögn, vintern är ungefär lika mysig som en fängelsehåla på artonhundratalet. Den är kall, mörk och tråkig intill förbannelse. Vintern ger mig klaustrofobi.

På sommaren är människor sugna på att hitta på saker, umgås och roa sig. Ta en öl på en uteservering på Stora torget, spela boule i Trädgårdsföreningen eller ha en picknick någonstans vid Stångån. Men när hösten fryser till och blir till vinter över ån blir folk tröttare och slutar umgås. När de jobbat klart för dagen är det redan kolmörkt, och de åker hem för att se på TV tills de lägger sig.

Det finns visserligen vissa saker att roa sig med på vintern som inte går att göra på sommaren. Till exempel kan man gå på hockey och stödja LHC. Men hockeybiljetterna är dyra så det blir inte särskilt ofta för mig. Dessutom måste jag erkänna att efter ett antal säsonger har jag fått svårt att känna någon entusiasm över grundserien. Numera är det ingen som helst risk att Linköping åker ut ur elitserien, och vi kan nog med 95 procents säkerhet säga att vi kommer att gå till slutspel. Därför känns grundserien som att vi ska spela 55 matcher för att avgöra vem vi ska möta i kvartsfinalen.

När slutspelet väl börjar är mitt hockeyintresse på topp, men då är det redan mars och vintern är snart slut.


En annan sak som irriterar mig är när någon slänger ur sig klyschan "Men sen kommer snön och då blir allt så vackert".

Låt mig berätta för er några saker om snö. Den ser oftast inte ut som på romantiska julkort. I Östergötland blir snön oftast slask. Den är bara blöt, ful och irriterande när man ska ta en promenad.

Skulle det för en gångs skull bli den perfekta temperaturen för pudersnö, vill jag ändå inte gå ut. Det är alldeles för kallt. Dessutom är inte ens snön behaglig att titta på vid tio minusgrader där jag bor. Ute i Sturefors och längre bort från stan kanske snön är kritvit och bedårande där den ligger på fälten. Men i Hejdegården och innerstan där jag mest befinner mig är inte snön som på ett vykort, den är skitig och motbjudande. Här blir snön först grå av avgaser. Sen antar den ett antal andra olika färger då den blir utblandad av hundskit, urin från djur och människor, och annat skräp.


Mitt i vintern när det är som mörkast så kommer dessutom julen. Firandet av kristi födelse kanske var trevlig när man var liten, men nu är det många år sen jag gladdes åt den helgen.

Julen är rolig för de minsta barnen, och kanske känns meningsfull för deras föräldrar som kan få se sina barns ögon tindra när tomten kommer. Nu är det så att Sverige är det land i världen med mest singelhushåll, så det måste vara många som känner som jag. Det finns nämligen ingen helg på året som så fullständigt skriker i ens öron att man är över 30 och fortfarande ensamstående, som julen.


Nyårsafton gillar jag inte heller. För oss singlar i yngre medelåldern är nyårsafton en kraftig försämring mot övriga helger på året. Alla de kompisar man har som faktiskt lever i ett förhållande, är på parmiddagar. Så man slår sig samman ett gäng singelkillar och någon enstaka tjej som råkar vara mellan två förhållanden, och dricker alldeles för mycket. När man framåt natten blir sugen på att gå ut och knyta kontakter finns det ingenstans att gå. På krogarna måste man boka bord och äta, och måste man inte göra det så får man betala dyra inträden. Om det överhuvudtaget går att komma in någonstans på grund av alla köer. Så man bestämmer sig för att åka hem och sova istället. Då får man vänta flera timmar på taxi.


På årets första dag är man kraftigt bakfull. Ute är det svinkallt, och det blir mörkt några timmar efter att man makat sig ur sängen. Det är då man inser att januari, de 31 dagar man har framför sig, är lika mörka, kalla och tråkiga som de två månader man just genomlidit. Då kanske man blir trött på sin egen svartsyn, bestämmer sig för att försöka rycka upp sig, och försöker hitta en anledning till varför åtminstone februari kan bli lite bättre.

Man anstränger sig till det yttersta där man ligger och zappar i tv-soffan. Efter två timmars funderande har man bara hittat en enda sak som är bättre med februari. Den är tre dagar kortare än januari.


Nej, vintern är inget för mig. Om det var möjligt skulle jag gå i ide någon gång den här veckan. Sen kan ni väcka mig i mars när LHC ska spela sin första kvartsfinal. Innan dess finner jag ingen anledning att vara vaken.


I väntan på avlöningsdagen

När jag hade stått och diskat till klockan halv ett igår natt fick jag skjuts hem av Micke som hade jobbat ihop med mig. Jag bad Micke att släppa mig vid macken eftersom mina pengar borde ha kommit efter midnatt. Jag hade tänkt mig att fira med en folköl som jag skulle dricka i badet innan jag gick och la mig.

Men när jag försökte ta ut ett par hundra fick jag svaret "uttag för stort" av automaten. Jag låg fortfarande 87 kronor back. Pengarna fanns inte i morse heller, så det blev ingen avlöningsdag idag. Tyvärr tog jag min sista snus igår kväll och hade bara ett par cigaretter kvar imorse. Dessutom var kattmaten slut, och jag har inte hjärta att låta Sinead och Saskia svälta.

Så jag hade inget annat val än att ringa Old Mother. Hon gick med på att låna ut en hundring då jag lovade henne att hon skulle få stålarna imorgon.

Imorgon måste kulorna komma från Försäkringskassan, och då är min stenblacka period över för den här gången. Jag tänker köpa en limpa cigg och fylla kylen och frysen med god och näringsrik mat. Bärsdrickandet får vänta tills på fredag. Alkoholhaltiga drycker smakar bäst i gott sällskap, och till helgen får jag besök.


Mitt liv har förändrats lite den här månaden, och därför kommer nog innehållet i den här bloggen att bli lite annorlunda. Då jag började skriva här så var det stora temat att jag var arbetslös. Det är jag faktiskt inte längre, även om jag fortfarande har en bit kvar innan jag kan försörja mig ordentligt och leva ett någorlunda normalt liv. Jag har fått tag i lite olika ströjobb och är numera diskare, vaktmästare och alltiallo, samt krönikör, recensent och reporter.

Ni som bor i västra Östergötland kommer på torsdag som vanligt att få Östgötatidningen i brevlådan. Förmodligen kommer det här numret att innehålla den första av något som förhoppningsvis blir en serie Linköpingskrönikor signerade Olof Berg.


Dessutom har jag (på eget förslag) fått två intressanta uppdrag. Tyvärr är Asta Kasks spelning på L' Orient inställd, men nästa vecka ska jag gå och lyssna på Marcus Birro som ska läsa dikter om prata utifrån temat Ord som makt och tröst. Veckan efter det ska jag gå och titta på Henrik Schyfferts stand-up-show The 90´s - ett försvarstal. Båda dessa tillställningar är jag mycket intresserad av och ska skriva om dem för Östgötatidningen.


Min nya situation får mig att bli lite optimistisk inför vintern. Den mörka årstiden brukar göra mig mycket tungsint, och om jag till råga på allt är arbetslös och sysslolös så kan tungsintheten i värsta fall gränsa till depression. Men nu ser det ut som att jag kommer att jobba lite då och då med minst sagt varierande arbetsuppgifter. Det tror jag är bra för mitt humör, omväxling förnöjer som bekant.

Dessutom ser jag fram emot att få lite nya jobbarpolare som jag kan käka lunch och snacka skit ihop med. Även om det ibland känns som att man bara vill stänga ute världen på vinterhalvåret, så är det bäst att göra precis tvärtom. Jag trivs med att ha mycket kompisar och mycket människor omkring mig. Det botar min rastlöshet och håller humöret uppe.

Även om jag vissa dagar trivs utmärkt med att ensam sitta och skriva eller ligga i sängen med en god bok, så är jag beroende av att träffa folk och få lite nya intryck. Om jag aldrig gjorde det skulle jag inte ha nåt att skriva om.


Ikväll klockan tio så hoppas jag att ingen är dum nog att ringa mig eller plinga på min dörr. Då är jag nämligen bänkad framför TV:n och Kunskapskanalens program Författarsamtal. Kvällens gäst är nämligen ingen mindre än Carolyn Cassady. Carolyn var gift med legenden Neal Cassady. Neal var under namnet Dean Moriarty huvudperson i Jack Kerouacs kultroman On the road, men förekom även i flera andra författares romaner. Carolyn var inte bara gift med Neal. Hon hade även ett förhållande med Kerouac och var mycket nära vän med poeten Allen Ginsberg. Så den nu 85åriga damen hade en unik inblick i vad som försigick i huvudet på några av 1900-talets litteraturhistoriska legender.

Om allt detta har Carolyn Cassady skrivit boken Off the road - Mina år med Cassady, Kerouac och Ginsberg. Förutom Bob Dylans Memoarer var det en av de intressantaste självbiografier jag läst.


Ni kan läsa min recension av Off the road här.


Här kan ni läsa en hyllningsnovell jag skrev om Dean Moriarty (Neal Cassady) då boken On the road fyllde 50 år.


On payday we tear the place down

On payday we tear the place down

With a pint in our hand

And a bash ´em out band

Sure we dance to the rythm

Of the rain falling down

In a northern industrial town



Billy Bragg


Jag antar att ni just nu går och myser över faktumet att ni får lön i morgon. I helgen tänker ni säkert äta godare än vanligt och köpa Guiness istället för Sofiero när ni går på bolaget. En del av er tar en after work-bira tjugo minuter efter att ni stämplat ut i morgon. Andra planerar att vänta med firandet tills på lördag då ni går på puben tidigt för att hinna bli lite lagom ljumna innan ni går och ser Clubben spöa Frölunda.

Det finns säkert en del av mina läsare som planerar en shoppingrunda på lördag eftermiddag. Ni kanske köper lite nya kläder, eller också åker ni till skivmässan på Cupolen och handlar några obskyra gamla lp-skivor.

Sen har vi de riktiga löningsfanatikerna som ikväll går och väntar på att klockan ska bli tolv, då de omedelbart tar en sväng förbi minuten och efter det går vidare till närmaste nattklubb.


Det syndromet var något jag märkte tydligt på den tiden jag jobbade som Croupier. Det spelade ingen roll vilken veckodag som var den 25e, en kvart efter att det dygnet började så ramlade det in folk med fickan full av stålar. Det var givetvis bra för mig, eftersom jag förutom en låg timpenning hade provision på vinsten.

Men förutom att man kunde räkna med att få en bra lön den natten, fick man också se ett antal mycket tragiska människor. Det var inte bara killar och tjejer som brukade fira med en rejäl krogfylla med dyra drinkar så fort löningen kom. På speciellt en nattklubb där jag jobbade var de flesta som stod vid Black Jack- och pokerborden speltorskar.

Natten mot den 25e hade de plånboken full av femhundringar. Strax efter midnatt var de nästan euforiska över möjligheten att vinna. De växlade in en femhundring eller två och spelade lite försiktigt. Men nästan alltid försvann de pengarna på mindre än en timma. Då började de spela hårdare för att hinna gå plus innan klubben stängde klockan tre. Då slutade de att prata och skämta vid bordet utan koncentrerade sig enbart på vilka kort som kom.

Efter ytterligare förluster slutade de nästan att bry sig om hur spelet gick. De köpte marker för femhundring efter femhundring på samma uppgivna sätt vi andra betalar räkningarna. Det var då det blev helt uppenbart att deras spelande var ett tvång, ett missbruk som inte gick att hejda. Ungefär som jag vet att hur mycket jag än vill sluta röka så måste jag ha ett visst antal cigaretter om dagen, så verkade det som att de helt enkelt förlikat sig med tanken på att de inte skulle sluta mata min cashbox med stålar innan nattklubben stängde.

När nattens sista giv var över så var det skrämmande tydligt att glädjen över att lönen äntligen kommit, hade förbytts i ångest för ett antal människor redan innan solen gick upp den 25e.


Nu behöver jag inte bekymra mig över vad jag ska göra den här helgen, för jag får inte pengar förrän nästa vecka. Jag är, som ni kan räkna ut, totalt stenblack.

I morgon kväll kommer jag nog bara sitta hemma och se på TV. Som tur är så är det säsongstart för maffiaserien Brotherhood. Jag följde första säsongen slaviskt, och på fredag klockan halv elva på tvåan börjar andra säsongen. Första avsnittet heter One too many mornings, efter en av de bästa låtarna på Bob Dylans skiva The times they are a-changin'.

Det gjorde mig givetvis nyfiken, och efter lite googlande upptäckte jag att alla avsnitt av den här säsongen är döpta efter Bob Dylans låtar. Vilket gör att jag blir ännu mer övertygad om att den här serien om de två bröderna på Rhode Island är värd att följa.

Irländsk maffia och Bob Dylan - manusförfattarna verkar ha gjort allt för att väcka intresse hos en viss rödskäggig bloggare i Sverige.

På lördag, när ni är ute och partajar upp era avlöningar, ska jag jobba tio-tolv timmar som diskare. Så den dagen vet jag vad jag ska göra.


Men på tisdag får jag äntligen stålar. Så fredagen efter det kommer jag att skämma bort mig själv rejält. Den helgen kommer att bli kanonbra.


Söndag och dags att gå till kyrkan

Som brukligt är en söndag så strykte jag idag min finaste skjorta, tog sen på mig kavaj, hatt och mina snyggaste skor och gick till kyrkan.

Det här är inget jag brukar göra varje vecka. Sen jag slutade skolan är det väldigt sällan jag går i kyrkan. Men just idag skulle poeten Bob Hansson hålla föredrag i Linköpings Domkyrka på temat Mod att älska - trots allt.

Jag läser inte mycket poesi utan mest romaner och noveller. Men Bob Hanssson är lite kultförklarad och verkar vara en mycket sympatisk människa. Så därför gick jag och lyssnade på föreläsningen, trots att ingen av mina vänner ville följa med.


Det händer att jag gör såna här saker själv, och jag har faktiskt inga större problem att gå på tillställningar utan sällskap. När jag jobbade som croupier började jag oftast inte förrän klockan tio på kvällen på fredagar och lördagar. Då hände det flera gånger att jag gick på bio helt ensam innan jobbet.

Fördelen är att man kan välja film helt själv utan att bekymra sig om någon annans smak. Men det finns vissa nackdelar. Dels har man ingen att diskutera filmen med efteråt, vilket känns lite tomt. Den största nackdelen är dock att man många gånger känner sig lite uttittad. De flesta som går på bio på helgerna är par. Man kan också se några kompisgäng, men det är sällan man ser andra personer som valt att gå på filmen utan sällskap.

Därför brukade jag se till att komma precis innan filmen började, för att slippa stå ensam och vänta innan dörrarna till salongen öppnades. Om jag var tvungen att göra det kändes det många gånger som jag skulle velat haft en t-shirt på mig där det stod: "Jag har vänner, men ingen av dem ville se den här filmen".


En gång åkte jag faktiskt på semester helt själv. Ensam flög jag till Irland där jag stannnade i tio dagar och förutom huvudstaden Dublin besökte jag festivalen i Galway.

Jag hade jävligt roligt på den resan, men jag vet inte om jag kommer att åka på semester själv igen. Ibland kändes det faktiskt lite ensamt, och vissa dagar vill man ha någon att prata med som man känner väl.

Jag upptäckte att fördelen med att resa ensam är man man blir mer eller mindre tvingad att söka kontakt med andra människor. Och det är också den Irlandstrippen där jag har träffat och lärt känna flest nya och intressanta personer.


En person som jag aldrig kommer att glömma träffade jag på ett vandrarhem i Dublin.

Han hette Will och var från Sydafrika. Will var svart, ganska bitig och några år äldre än mig. Jag började snacka med honom i vandrarhemmets lobby, eftersom vi just då var de enda två personerna som drack bärs där.

Det visade sig att Will var uppväxt i ett ghetto i Kapstaden under apartheid. Så fort han hade sagt det så insåg jag att det inte fanns någon endaste sak i mitt liv som skulle imponera på mannen jag pratade med. Han hade erfarenheter som jag aldrig ens skulle kunna föreställa mig. Harlem i New York var nog ett paradis jämfört med de svarta förorterna i Sydafrikanska städer i början av åttiotalet.

Men Will var mycket trevlig och verkade gilla att dricka öl och snacka skit med mig. Så vi hade en kul kväll ihop. Han berättade att han just då bodde i London och jobbade som svetsare. Arbetet var hårt men Will tog ändå varje övertidstimme han kunde få. Han försökte nämligen spara pengar så att han skulle kunna flytta till Kanada.


Några år tidigare hade han under en period varit gästarbetare på ett företag i Kanada. Bostaden han tilldelats hade legat i ett slags ghetto där det bara bodde eskimåer. Tydligen finns det sådana stadsdelar i de flesta stora kanadensiska städer. Will hade varit den enda svarta personen i området, vilket han av erfarenhet visste kunde vara livsfarligt på vissa ställen i världen.

Men Wills nya grannar var de vänligaste människor han någonsin hade träffat. Så fort han hade flyttat in plingade några eskimåer på hans dörr och önkskade honom välkommen. De bad att få titta lite i hans lägenhet, och när de upptäckte att han inte hade så mycket möbler sprang de omkring i grannskapet och frågade runt efter saker som folk inte längre använde. En timme senare återvände de med en visserligen gammal men ändå fullt fungerande TV, en soffa och lite köksgeråd.

Will hade stormtrivts hela den perioden som han bodde i Kanada. Olika eskimåfamiljer hade ofta bjudit in honom att äta med dem, och så fort det var fest i grannskapet blev han inbjuden. Eskimåerna såg till att han aldrig var hungrig eller kände sig ensam.

Will berättade för mig att han då insett att eskimåerna är världens bästa folkslag. Så hans plan var att jobba ihop en massa pengar i London, för att sen flytta till Kanada. Där skulle han skaffa ett jobb och en lägenhet i ett område liknande det han bott i förra gången.

Sen skulle han försöka träffa en eskimåtjej, gifta sig med henne, bli en del i en eskimåfamilj och leva lycklig i alla sina dagar.

Jag har inte hört något av Will sen dess, men jag hoppas verkligen att hans drömmar gick i uppfyllelse.


Nu kom jag ifrån ämnet lite. Jag gick till Domkyrkan och lyssnade på Bob Hansson idag, och det var ett mycket bra föredrag. Han använde sig av en del humor, men föreläsningen var ändå allvarlig i högsta grad.

Temat var kärlek. Bob pratade ibland fritt, och ibland läste han ur sin senaste bok Kärlek, hur fan gör man?

Han nämnde faktiskt inte eskimåer en endaste gång, men han hade många andra tänkvärda saker att säga. En sak som fastnade i mitt huvud var att mod inte kan existera utan rädsla. Att det krävs en rädd människa för att kunna utföra något modigt. För det som kännetecknar modet är att man gör en hedervärd handling, trots sina rädslor.

En annan sak Bob sa som jag tyckte var bra, är att det finns en anledning till att våra nyhetsprogram mest tar upp negativa händelser. Det är för att det goda är det normala. Det är det som sticker ut som är nyheter, och det är därför vi hela tiden får höra om meningslösa slagsmål, krig och våldtäkter. Det kan få oss att misstolka världen som ond, när det i själva verket är tvärtom. Ingen skriver i tidningarna eller pratar på tv om allt det goda i världen som händer varje dag.

Vid ett tillfälle bad Bob oss i publiken att blunda en stund och tänka på allt vi har att vara tacksamma för. Det kanske låter flummigt, men det var faktiskt mycket intressant. Om man tänker efter så finns det en väldigt massa saker som är bra i livet, och saker man ska vara tacksam över att ha fått uppleva.

Jag tycker ni läsare ska testa det ikväll när ni går och lägger er. Innan ni somnar ska ni tänka på allt som är bra i era liv som ni är tacksamma över.

Det funkade utmärkt för mig i alla fall. Jag har varit på osedvanligt bra humör sen jag kom hem. Jag sitter och funderar på alla roliga saker jag upplevt, alla bra musik jag hört, alla intressanta böcker jag läst och alla trevliga människor jag lärt känna under åren.

Livet känns bra när man tänker på det sättet.


Låtsas ni att ni inte ser?

Många verkar tro att det är Skäggetorp som är den värsta rövarkulan i Linköping. Men personligen kommer jag alltid att hävda att det är Berga som borde få den titeln. Varje generation har haft sitt så kallade Bergagäng, och en del av killarna som satt på Berga Kulle och sniffade på sjuttiotalet är fortfarande legender i den här stan.

Jag vill påstå att det inte är någon tillfällighet att bäcken som rinner genom stadsdelen heter Tinnerbäcken, eller att det var där som en man mitt på blanka eftermiddagen utomhus försökte slå ihjäl sin tjej utan att bekymra sig om att det kryllade av vittnen.

Det pågår mycket konstigheter i Berga, och det bor även ett stort antal hemlisar där. (För er som inte bor i Östergötland kan jag berätta att när man använder adjektivet "hemlig" om en person menar man att han är skum, lite egendomlig och att man inte kan undgå att lägga märke till honom.)


En del av hemlisarna är såna som man helst undviker att prata med eller att ens möta deras blickar. Till exempel har vi det kvinnliga "Berga-psykot", som med slarvigt rakad skalle stryker omkring vid bäcken och besvärar och skrämmer oskyldiga människor.

Den kvinnan vill jag helst slippa möta då jag promenerar, men jag hyser ändå stor respekt för henne. Hon verkar nämligen ta sin roll som psyko på fullaste allvar, och går in för den med fantasi och uppfinningsrikedom. En eftermiddag satt jag på Mörners uteservering då jag plötsligt hörde ett jävla ståhej från ingången till Stora hotellet. Det jag fick se då jag tittade ditåt var hur den rasande kvinnan handgripligen blev utsläpad av en vakt. När vakten hade fått iväg henne en bra bit från ingången släppte han kvinnan. Då gjorde hon något som varje galning med yrkesstolthet borde imponeras av.

Ur handväskan tog hon upp en bibel och slängde i huvudet på vakten!


En annan hemlis man kan få se i Berga är en äldre man som mer kan betraktas som original än galning. Och såna människor gillar jag, de gör tillvaron lite mer färgstark.

Mannen är i sjuttioårsåldern, ser lite utländsk ut, har långt grått hår och skägg i samma nyans. Han brukar glida omkring i Berga med en rullator och en mössa med ett marijuanablad på.

Rastafarimannen, som jag och Den Hemlige brodern kallar honom, har en unik talang. Han har utvecklat en färdighet med sin rullator som gör att han tar sig fram obeskrivligt sakta. Jag lovar, mannen skrider fram så långsamt som det överhuvudtaget är möjligt utan att stå blickstilla.

Varje gång jag ser honom blir jag lika paff av hur sävligt han flyttar sig, och hans blotta existens gör mig lite glad.


Jag och Den Hemlige Brodern gillar Rastafarimannen skarpt. Därför blev min bror mycket orolig då han häromdagen från sin balkong fick se att den gamle mannen hade ramlat, och låg på asfalten. Men det som gjorde brorsan riktigt upprörd var att en person cyklade förbi utan att bry sig det minsta om att en äldre man låg hjälplös och antagligen skadad på marken.

Den Hemlige skrek något mycket aggressivt till personen som cyklade förbi, innan han själv sprang ut för att hjälpa Rastagubben.

För att göra en lång historia kort så kan jag meddela att en ambulans senare dök upp och tog med den äldre herren. Vi får alla hoppas att det gick bra för honom, och att vi snart kan se Rastafarimannen skrida omkring saktare än vad vi trodde var möjligt.

Det jag funderar över idag är vad det är för en person som helt oberörd kan cykla förbi en äldre människa som ligger på gatan. Det är inte första gången jag ser ett sånt beteende hos mina medmänniskor.


I somras när jag åkte tåg, satt en ensam tjej på ett säte med ett spädbarn på axeln. Då kom ett par i femtioårsåldern och upplyste tjejen om att hon råkat sätta sig på deras plats. Bruden reste sig utan att bråka. Sen försökte hon med stort besvär att få ner en stor och tung väska från hyllan, och det blev riktigt krångligt för henne eftersom hon samtidigt försökte hålla barnet i sin famn. Mannen och kvinnan som ville ha hennes plats stod bara och tittade på utan att göra minsta ansats till att hjälpa henne. Ingen av personerna som satt på sätena runt omkring låtsades heller om att det var uppenbart att tjejen behövde en hjälpande hand.

Jag, som satt en bra bit därifrån, stod inte ut med situationen. Så jag reste mig och frågade den unga mamman om hon behövde hjälp. Sen bar jag hennes väska och la upp den på hyllan över ett ledigt säte, medans jag hela tiden blängde ilsket på mannen och kvinnan som kört bort henne.



En annan gång satt jag på bussen på väg till jobbet. Då fick jag plötsligt se hur en sån där tvådelad långtradare körde upp vid sidan av bussen. Långtradarföraren tutade och hötte ilsket med näven åt vår busschaufför medan han fortsatte åka precis bredvid oss på ett mycket trafikfarligt sätt. När bussen bromsade in för att släppa förbi honom svängde långtradaren åt höger och ställde sitt fordon som ett L framför bussen. Vår busschaufför var helt instängd och kunde inte göra annat än att tvärbromsa.

Då kom långtradarchaffisen utspringande högröd i ansiktet och med näven i luften. Jag vet inte vad det var som han tyckte att bussens förare hade gjort för fel. Men mannen som nu sprang in i bussen var uppenbarligen jävligt full och antagligen påtänd. (Ni kanske tycker jag har fördomar, men jag tar för givet att många lastbilschaffisar är tjackpundare. Jag menar, de behöver något starkare än kaffe om de ska köra sina långa fordon genom hela Europa utan att sova.)

Den rabiate mannen skrek och härjade och situationen var mycket hotfull. Det var bara en tidsfråga innan han skulle ge sig på vår busschaufför och misshandla honom rejält.

Alla mina medpassagerare (åtminstone femton stycken) låtsades som att det regnade och satt allihop och tittade ut genom fönstren. Tillsammans skulle vi lätt ha kunnat övermanna den berusade långtradarchaffisen, men det var uppenbart att ingen ville bli inblandad.

Jag kan inte stillatigande se på hur en oskyldig människa blir misshandlad. Så jag, med mina respektingivande 55 kilo, sprang fram i bussen medan jag skrek:

- Försvinn! Ut härifrån din jävel! Lämna bussen innan vi ringer snuten!

Den galne lastbilschaffisen verkade bli chockad över att någon ställde upp på busschafförens sida, kom av sig och sprang tillbaka till sin långtradare. Han startade sitt fordon så snabbt som det gick, och körde med full fart in mot Linköpings centrum!

- Ring snuten, skrek jag till busschauffören. Han kör för helvete in mot stan!

Jag gillar egentligen inte att blanda in polis. Men när en totalt svinfull galning kör en gigantisk långtradare in mot Trädgårdstorget, tycker jag att det kan vara dags att bylingarna stoppar honom.

Busschauffören ringde snuten och förklarade situationen, och sen åkte vi vidare. Jag gick av vid nästa hållplats, eftersom det var där min arbetsplats låg. Så jag vet faktiskt inte hur det gick med den galne långtradarchaffisen.


När jag med raska steg gick till jobbet var jag fly förbannad. Men det var inte lastbilschaffisen jag var arg på. Det var alla de andra passagerarna på bussen som inte gjort ett handtag för att hjälpa till. Under hela händelseförloppet hade de alla suttit och stirrat ut genom fönstren, livrädda att bli inblandade i en obehaglig situation.

Det är såna här händelser som gör mig så besviken på mänskligheten. För mig är det självklart att hjälpa till när en annan människa är i nöd eller i en besvärlig sits. Speciellt om det rör sig om gamla, handikappade eller ensamma tjejer med barn.

Att en person utan att reagera kan se på när en annan människa snart kommer att bli misshandlad är för mig helt ofattbart.


Det jag vill säga till mina läsare är att jag inte begär att ni ska skänka en stor del av er lön till välgörenhet. Men om ni upptäcker att en person är skadad, att någon är på väg att få stryk, eller att en människa har svårt att ta sig på en buss eller ett tåg med sin rullstol eller barnvagn, så måste ni hjälpa till.

Ni vill väl inte bli en av de små, fega människorna som alltid låtsas att de inte ser?


Jobbar och sliter, äter och skiter

Det blev ett litet uppehåll mellan inläggen ännu en gång. Men den här gången har jag faktiskt giltig frånvaro. Jag ska chocka mina läsare (speciellt de jobbiga typer som anser att jag är en arbetsskygg latmask som lever gott på bidrag) genom att berätta att jag har jobbat en del de senaste dagarna.

I torsdags var jag på SAAB där det var en informationsträff för olika tidningar om en film som håller på att göras om bland annat den hantverkskicklighet som finns hos Linköpings största arbetsgivare. Jag var där i egenskap av reporter för en gratistidning här i stan.

På fredagen skrev jag artikeln, men precis innan fick jag ett telefonsamtal från min kamrat Indianen. Livet är som en ketchupflaska. Det kan gå långa perioder utan att någonting speciellt händer, i mitt fall har jag sökt jobb en lång tid utan att få några positiva svar. Men den veckan jag har jobbat för första gången på väldigt länge, så får jag ännu ett erbjudande.

Indianen jobbar på Cloetta Center, och där behövde de extra folk eftersom de skulle ta emot 4000 fulla käringar under den så kallade Ladies Night. Jag och Indianen känner varandra genom att vi hänger på samma pub. Han visste om att jag var arbetslös och därför ringde han mig. Jag tackade ja utan att fått riktigt klart för mig vad det var för jobb jag skulle utföra.


Så jag infann mig på Linköpings konsert- och hockeyarena klockan tre på eftermiddagen, cirka två timmar innan de första gästerna skulle anlända. Där fick jag en t-shirt och en jacka, och Indianen presneterade mig för de som skulle vara mina arbetskamrater under kvällen. Tydligen skulle jag tillhöra "kundservice-gruppen" vilket i korthet innebar att jag skulle utföra ett antal enkla (men i vissa fall fysiskt ansträngande) uppgifter som tilldelades mig, och dessutom så snabbt som det bara var möjligt.

Innan folk började strömma till riggade vi papperskorgar och tunnor där alla glasflaskor skulle slängas, samt lastade vagnar med spritkartonger. När de första gästerna anlände, fick en välkomstdrink och började sjunga Karaoke, var vår huvudsakliga arbetsuppgift att springa omkring och kolla om papperskorgarna var fulla, springa ut med påsarna på ryggen till en container, och sätta i nya påsar.

Jag hann nästan inte se någonting av själva showen, men det är inget jag gråter över. Vad jag förstår så var den viktigaste delen av kvällens underhållning att Peter Stormare visade kuken. Men jag tittade ut mot scenen då jag hörde att alla de fulla kvinnorna skrek i glädje och extas. Det jag då fick se var en kille med bar överkropp och inoljat bröst som stod och sågade i en bred trästock. Detta visades även på en gigantisk storbildskärm, så att ingen skulle missa det.

Efter att ha sett detta spektakel måste jag säga något till mina manliga läsare som är singlar och bor i staden vid stångån. Om ni raggar lite mer aktivt i framtiden så borde ni få komma till varenda lördag. Linköpingskvinnorna verkar nämligen vara så sexuellt frustrerade att de tänder på vad fan som helst.

Under showen byggde vi en bar i foajén, där det skulle vara nattklubb. Vi byggde den av träskivor och dukar, och lyfte upp stora kylskåp som skulle innehålla öl och cider. Då var klockan tio på kvällen och jag hade knappt suttit en sekund sen jag kom dit klockan tre. Efter barbyggandet fick vi faktiskt en liten rast då vi kunde ta läsk och korv, och jag hann även med en liten rökpaus. Det var den andra ciggen jag hann med den kvällen, och det blev inte fler innan jag gick hem.

Sen rev vi nattklubbsbaren och lyfte ner kylarna. Då var showen slut och det var dags för kvällens jobbigaste uppgift. På innerplan där LHC brukar spela hockey hade det varit hundratals matgäster. Nu skulle alla bord och stolar bort, och det måste gå snabbt.

Därför sprang jag med 2,5 meter långa bord i händerna och travade dem i stora lådor. Det dröjde säkert två timmar innan vi hade röjt golvet från möbler, och under den den tiden slet jag oavbrutet så svetten rann.

Efter det var det dags att ta ner och vika en massa tyger som hade hängts upp för att täcka över olika reklamskyltar. När vi var klara med det så var klockan halv två på natten och jag började bli sugen på att gå hem. Men det gigantiska golvet behövde grovsopas från flaskor och annat skräp, innan någon skulle köra över det med en skurmaskin. Det var tydligen min arbetsuppgift.

Tolv timmar efter att jag hade börjat jobba den dagen var golvet sopat, jag stämplade ut klockan tre på natten och började promenera hemåt. Då hade jag ont i låren och träningsvärk i armarna. Men jag var glad i hågen. Jag visste att jag hade tjänat en del pengar eftersom jag hade jobbat tolv timmar med ob-tillägg. Det kändes skönt att ha knegat lite, och dessutom hade jag de bett mig att jobba även på måndagen.


På söndagen mailade jag in artikeln med bilder till gratistidningen, sen ägnade jag resten av dagen och kvällen åt att ligga i soffan och se på TV.


Igår stämplade jag in vid nio på morgonen och jobbade till fyra. Det värsta med att vara ny på jobbet är att man inte känner någon och inte vet vilka som är kul att snacka skit med under arbetet. Men redan vid frukosten träffade jag Indianen (som var min boss för dagen), min granne och polare Farfar, samt Wretman och Romarn. Så jag kände att den här arbetsdagen nog skulle funka bra.

Våran uppgift var att återställa allt efter lördagens fylleslag. Det jag gjorde tillsammans med en kille som hette Patrik och med viss hjälp av Farfar, var att hämta tillbaka ett stort antal spritkartonger från olika barer. Dessa skulle sen sorteras och staplas i ett stort förråd.

Jag fick visserligen lyfta mycket och blev även igår trött i armarna. Men måndagen var inte alls lika stressig som lördagen och jag hade bra jobbarpolare som jag kunde skämta med. Dessutom fick vi jobba ganska ostört. Det verkade som att Indianen litade på att vi skulle göra vårt jobb, och därför hade vi ingen chef som tittade oss över axeln och gnällde.

En annan sak som kan vara jobbig när man är ny på jobbet, är att man känner sig som en praoelev som bara står och glor och inte är till någon nytta. Men igår det fanns det något att göra hela tiden och möjlighet att själv räkna ut vad som behövde ordnas.

Dagen gick ganska snabbt och smärtfritt. När jag gick hem tänkte jag på att det ibland faktiskt är rätt sjyst att jobba. Jag har saknat den sociala grejen med att ha jobbarpolare, och det är rätt trevligt att äta lunch med andra människor.

Som sagt fick jag t-shirt och en jacka på lördagen, och igår fick jag även en anställningskod. Jag hoppas att det betyder att Cloetta center räknar med att behöva mig fler gånger, för jag jobbar gärna där igen.


I dag snackade jag lite i telefon med redaktören på gratistidningen. Det gick både bra och dåligt. Det positiva var att hon verkade mycket nöjd med artikeln och ville att jag skulle göra fler jobb för deras tidning. Det negativa var att lönen var väldigt blygsam, om jag ska uttrycka mig diplomatiskt.

Men hon insåg själv att den lön hon erbjöd var i lägsta laget. Därför var redaktören mycket förstående när jag sa att för den lönen så kan jag bara tänka mig att skriva om saker jag är intresserad av. Att jag kan göra jobb som jag tycker är roliga, men att jag inte anstränger mig i onödan för småpengar.

Det jag själv föreslog var att jag kan skriva reportage och recensioner om olika konserter. Då får jag förutom den lilla lönen även på biljetten gratis. Och det är ju jävligt bra om man gillar bandet.

Mitt första förslag var Ulf Lundell som spelar på Konserthuset den 29e oktober. Tyvärr hade Hasse redan lagt beslag på det jobbet. Däremot blev hon intresserad då jag berättade att Asta Kask spelar på L'Orient i november. Så vi bestämde redan idag att jag ska gå på den konserten, och skriva ett reportage om händelsen för deras tidning.

Ett annat förslag från min sida var att jag kan skriva krönikor med Linköpingsanknytning. Det kan jag tänka mig att göra för en låg lön, eftersom jag då inte behöver lägga tid och kraft på att åka och intervjua någon. Dessutom är krönikor det som jag tycker är absolut roligast att skriva om jag inte skriver skönlitterärt. Där kan jag skriva lite om vad jag vill och spinna fritt ur mitt eget huvud. En krönika kan i många fall påminna om de texter ni läser i den här bloggen, och jag skriver gärna en i veckan för tidningen.

Så vi bestämde att jag skulle skicka henne ett exempel på hur en Linköpingkrönika kan se ut. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska ta en text från bloggen, eller om jag ska skriva något helt nytt.

Men det löser sig. Inom en vecka ska jag skicka en text till gratistidningen.

*

PS. På översta bilden ser ni mig i min nya hatt. DS


Lättare än att köpa mjölk...

Corren har på senaste tiden haft flera artiklar om att det tydligen är många ungdomar i Ljungsbro som röker hasch. Idag har de intervjuat några ungdomar om deras cannabisbruk för att försöka ge en bild av hur situationen ser ut. Bland annat får en anonym person som kallar sig Christoffer berätta om utbudet och tillgången på hasch i det lilla samhället.

Christoffer säger så här:

Det är lika lätt att köpa hasch som att gå till affären och köpa mjölk.


Corren sätter då rubriken:


Lättare att köpa hasch än mjölk


Det är inte nog med att correns journalist låter en tonåring som antagligen vill spela tuff vara den enda källan, de förvränger till och med hans uttalande för att få en sensationsrubrik. Och rubriken är inte ens särskilt bra eller unik. Jag har sett den massor av gånger i olika varianter, och den vanligaste är "Lättare att få tag i knark än att köpa en varmkorv"

Det här är lägsta formen av journalistik. Tidningen väljer att låta ett uppenbarligen osant påstående stå oemotsagt i tidningen, och de använder det som rubrik utan några som helst citattecken eller andra signaler som tyder på att detta är en åsikt och inte ett faktum.

För vem som helst som tänker längre än näsan räcker kan räkna ut att det inte är lättare att köpa hasch än mjölk.


Om jag vill ha mjölk så finns det i precis alla livsmedelsaffärer, och när jag handlar vet jag att jag kommer att få betala ett rimligt pris. Jag kan få tag i mjölk på kort tid när som helst utan att anstränga mig, och jag kan dessutom välja exakt vilken mjölk jag vill ha. Det finns vanlig mjölk, lättmjölk, mellanmjölk och minimjölk. Jag litar fullständigt på att det som står på paketet överensstämmer med vad som finns i förpackningen. Dessutom kan jag köpa precis hur lite eller mycket mjölk jag vill. Om jag ska ha lite i kaffet så köper jag bara en liter, men om jag har tre barn hemma så kanske jag köper tio.

Om jag upptäcker att jag saknar mjölk mitt i natten så finns det flera dygnetruntöppna mackar där jag kan göra mina inköp.


Men om det vore lättare att få tag i hasch än att köpa mjölk, skulle mina inköp av den nyttiga drycken kunna se ut så här.

Jag inser att jag behöver lite mjölk till helgen. Eftersom jag inte har några problem med övervikt så vill jag ha vanlig mjölk med hög fetthalt. Låt säga att jag är en av de personer som har bra kontakter i mjölkförsäljarbranschen. Jag känner en kille (X) som förser mig med god mjölk till ett bra pris - runt tio spänn litern. Egentligen brukar han bara sälja tio liter i stöten, men eftersom jag är en regelbunden kund brukar jag kunna köpa en liter eller två när jag har dåligt med pengar. Jag anser att jag har råd med fyra liter vid det här tillfället.

Men just den här veckan är X ute på landet och tar hand om sina kor. Eller också kanske han har åkt till Arlas huvudkontor för att försöka förhandla fram ett bra pris på en kubikmeter.


Så jag ringer en annan mjölkdrickare (Y) jag känner, för att se om han kan hjälpa mig med fyra röda eller möjligtvis den gröna mellanmjölken. Y behöver höra sig för lite, men lovar att ringa tillbaks inom en timme.

Två och en halvtimme senare ringer min mobil. Y säger att han har pratat med Z, som råkar ha ett stort parti lättmjölk. Men Z vill bara sälja om jag köper minst 5 liter.

Vi kan för saken skull säga att jag är väldigt sugen på mjölk vid det här tillfället, så jag går med på att köpa en näve blått. För det vill Z ha hutlösa 75 spänn. Om X hade varit hemma hade jag skrattat åt det priset, men som situationen är så kan jag bara gå med på affären.

Y åker då iväg till Z för att hämta vätskan. Två timmar senare ringer Y från sin mobil och undrar om jag kan möta honom i Ekholmen centrum. Jag hade väl inte räknat med leverans vid dörren, men till Ekholmen är det lite väl långt att gå. Så jag tar bussen och det kostar mig tjugo spänn.

När jag träffar Y ger han mig en femlitersdunk med en vit vätska i. Men dunken är inte riktigt full, och det beror på att han har tagit en halvliter för besväret. Det bråkar jag inte om, utan stressar iväg för att hinna åka tillbaka på samma bussbiljett.

Jag kommer hem till min lägenhet med drycken nästan sex timmar efter att jag bestämt mig för att köpa mjölk. När jag delar upp vätskan i enlitersflaskor så upptäcker jag något som gör mig förbannad.

Z kör tydligen med fixade dunkar. Det som såg ut att vara en femlitersdunk rymde i själva verket inte ens 4,5 liter. Eftersom Y tog sin lilla del så har jag bara fått ungefär 3,75 liter.

Den där Z borde ha stryk, men just nu vet jag inte vem han är och orkar inte göra något åt saken. Jag sätter på en skiva med Duke Ellington, häller upp ett glas och sätter mig i soffan.

När jag tar första klunken och verkligen vill njuta så upptäcker jag att det inte är lättmjölk jag har fått. Inte ens med den godaste vilja skulle man kunna beskriva drycken som minimjölk.


Jag hade tänkt mig att köpa fyra liter vanlig mjölk för 40 kronor. Sex timmar senare har det kostat mig 95 kronor att få 3,75 liter utspädd minimjölk.

Är det såna problem som Ljungsbroborna brottas med när de ska köpa mjölk? Eller kan det vara så att Corren far med osanning i sina rubriker?


Nya skivor väcker gamla minnen


En sommarkväll år 2001 befann jag mig i Westport, en liten stad på nordvästra Irland. Jag och två kompisar hade hyrt en bil för att under två veckor åka runt och upptäcka den gröna ön.

Som de flesta andra kvällar den semestern så regnade det då vi gled omkring i den lilla staden med endast 5000 invånare. Först tog vi några Guiness på en stillsam pub medan vi tittade på semifinalen i Gaelisk fotboll. Efter det blev vi sugna på att släppa loss ordentligt och gav oss ut och letade efter något ställe där Westportborna brukade fira lördagskvällarna.

Precis som i de flesta städer i hela västeuropa visade det sig att det populäraste stället i Westport inte alls var i min stil. Det kändes som en motsvarighet till Harry´s i Linköping, då musiken discjockeyn spelade var intetsägande hits av den sort som fantasilösa plattvändare spelar över hela världen. Dessutom var den unga manliga lokalbefolkningen ciderberusade och verkade sugna på slagsmål. Så vi drack ur våra pints ganska snabbt och lämnade det stället innan Fergus och Finbar skulle försöka imponera på Siobhan och Sinead genom att spöa turister.

Vi gled bort från Westports huvudgata och drev planlöst omkring och letade efter en pub i vår smak. Då fick vi höra rockmusik på hög volym från en bakgata. Vi följde ljudet och hittade mycket riktigt något som verkade vara en lokal liten rockklubb.

Där inne spelade discjockeyn en salig blandning av alternativ musik. Vanlig rock, punk, indie, reggae och grunge stod på programmet. Stammisarna och personalen såg ut att vara människor jag skulle kunna komma överens med. Faktum var att jag och mina kompisar stack ut lite då ingen av oss hade vare sig dreadlocks, färgat hår eller piercingar i ansiktet.

Så vi slog oss ner i baren, beställde varsin öl och var glada över att äntligen hittat ett vattenhål där vi kunde trivas.


Efter en stund började ett band spela på en liten scen. Jag minns inte vad de hette och jag betvivlar att de hade skivkontrakt vid tillfället, men de var förvånansvärt bra. De spelade lite egna låtar, som de varvade med covers av Iggy Pop, Lou Reed, Nirvana och upphottade gamla irländska folksånger. Så vi ställde oss upp och diggade lite lätt med våra öl i handen. Längst framme vid scenen stod några figurer som verkade känna grabbarna i bandet. De släppte verkligen loss som om det inte fanns någon morgondag. Bland annat var det en hippietjej med fladdrande kjolar och någon slags färglad blus som såg ut att vara zigenerska och dansade omkring som om hon befann sig i Woodstock medan Jimi Hendrix slaktade Star Spangled Banner. Hon diggade loss tillsammans med en man i 40årsåldern som dock inte dansade på samma sätt. Han hade den slags stenhårda uppsyn som man bara hittar i de sämre delarna av brittiska industristäder. Det märktes att han gillade de mer punkiga låtarna, för han snarare pogade än dansade och hoppade omkring på ett så vildsint vis att man kunde tro att han var på en konsert med The Exploited.

När bandet slutade spela så dog festen något på den lilla klubben. Några av besökarna gick vidare till andra ställen, och bandet försvann tillsammans med sina polare in i ett litet rum som låg bakom draperier.

Vi ville inte lägga ner kvällen riktigt än men det var inte så mycket drag i den vanliga lokalen längre. Däremot såg vi i gliporna hur festen fortfarande kokade bakom skynkena.

Vi ville in dit.


Så jag tog mod till mig och gick in bakom draperiet. Jag slog mig ner bredvid den medelålders pogande mannen, presenterade mig och frågade om det var här det riktiga partyt var. Han blev mycket glad och bad mig bjuda in mina vänner.

Sen drack vi öl tillsammans med bandet och deras polare och det blev en fin kväll. Jag minns bland annat att zigenar-hippie-bruden som var säkert tio år äldre än mig, vid ett tillfälle tog min hand och stirrade mig djupt i ögonen. Jag tror inte att hon stötte på mig. Det fanns inget sexuellt i hennes blick och hon var säkert ihop med den 40årige mannen eller någon i bandet. Snarare var det som att hon försökte se min själ och min framtid genom mina ögon. Att hon ville säga att vi alla var delar i en kosmisk gemenskap, eller något liknande hippieflum. Jag log tillbaks och lät henne titta, för hon verkade snäll och vänlig.

- You are a good man, sa hon till mig .
Sen gick hon iväg och pratade med någon annan. Som om det var allt hon velat konstatera.

Jag pratade mest med den 40årige mannen som visade sig vara engelsman från Manchester. Vi kom bra överens, han var trevlig och pratade mycket om sitt jobb med autistiska barn. Något som han verkade oerhört engagerad i. Precis som jag gissat då jag såg honom poga, så hade han ett förflutet som punkare.

Killen var engelsman och i precis rätt ålder, så jag frågade om han hade sett Sex Pistols live.

- Yeah, sa han och ryckte på axlarna med en min som tydligt visade att han inte tyckte att det var mycket att skryta om.

Mannen satt tyst en stund och verkade begrunda vad det var som gått fel med Pistols. Hur det kunde komma sig att bandet överlevde så kort tid, och att Sid Vicious förlorade sitt liv.

Sen sken han plötsligt upp, tittade på mig och sa med stolthet i rösten:


-But I saw The Clash seven times!


Jag förstod den mannens stolthet och glädje, för jag skulle också velat ha sett The Clash sju gånger. Att ha sett Sex Pistols är kanske något man kan skryta med för att imponera på yngre människor. Men att ha sett The Clash är nog en upplevelse man aldrig hämtar sig ifrån, och jag förstår att mannen i Westport kände en spontan glädje då han kunde berätta det för mig. The Clash är det bästa band som någonsin existerat, och jag skulle nästan ge vad som helst för att ha sett dem en enda gång.
Jag tänker på det när jag lyssnar på den nysläppta Live at Shea stadium inspelad 1982.
Jag funderar över om det någonsin har funnit en tuffare sångare än Joe Strummer, om det finns någon som kan se coolare ut i hatt än vad Paul Simonon gjorde och om det är överhuvudtaget vetenskapligt möjligt att göra ett snyggare skivomslag än London Calling. Jag hoppar omkring till Career Opportunities, spelar luftgitarr till Clampdown och sjunger med i Spanish bombs.

När Joe Strummer säger till publiken "Here´s a song your grandaddy would know" och sen börjar sjunga:

When johnny comes
Marching home again
Hes coming by bus

or underground
A womans eye will shed a tear
To see his face so beaten in fear
An it was just around the corner

in the english civil war


Då reser sig håret i min nacke och jag får tårar i ögonen.


När det låter så här underbart på skiva så kan man bara föreställa sig hur starkt det måste varit att ha sett det på plats.


Klantigheter på pubquizen

Jag var nere på puben strax innan halv sju igår och märkte omedelbart att King Kong saknat mig. Först kommenterade han min nya hatt, och sen sökte han som vanligt kroppskontakt genom att klämma mina fingrar och dra mig i skägget. Jag har för länge sedan vant mig vid att den storväxte bartendern visar sin glädje över att se mig genom att utsätta mig för mild misshandel. Det gör inte särskilt ont, så jag bjuder på det.

King Kong berättade något för mig som inte var direkt smickrande men oerhört komiskt. En tonårstjej vi båda känner hade frågat honom hur gammal jag egentligen var. Den unga tjejen tyckte tydligen att min ålder var svårbedömd. Orhan hade mycket korrekt chansat på att jag var 35 eller 36 år (jag är 35). Då hade tonårstjejen utbrustit:


- Jaså, jag trodde att han var runt 50.


Jag vet att jag på grund av mitt skägg såg mycket äldre ut än jag var, när jag var i övre tonåren. Men sen jag fyllde trettio har jag antagit att jag vuxit in i min kropp och ser ut att vara precis så gammal som jag är. Men där misstog jag mig tydligen. Den unga tjejens farsa, som jag brukar umgås med, är nästan fem år äldre än mig. Hans dotter antog att jag var tio år äldre än hennes far.

Jag väljer att tro att det är den tidlösa urgamla visdom mina ögon utstrålar som får henne att missta mig för en mycket äldre man. Min lekamen har inte ens funnits på den här jorden i 40 år, men min själ är mycket mycket äldre än så.


Innan quizen drog igång snackade jag lite med Ulven, eftersom vi inte setts på länge. Han hade inte varit ute på några upptåg sin barnlediga helg. Större delen av förra veckan hade han varit utslagen i maginfluensa, och när helgen kom var han så lycklig över att kunna äta att han inte ens funderade på att dricka bärs.

Skomakaren inflikade då att när man är riktigt dålig i magen men ändå måste ha i sig något, så är kanelbullar och konjak något som man ska testa. Det hade tydligen fungerat för honom och hans fru.

Dessutom passade jag på att tacka Hasse för att han hjälp mig med kontakter för frilansjobb. Vi diskuterade också faktumet att en kille vid namn Stiggan Sjöberg, som kompade Lundell på hans första spelning, hade varit inne och kommenterat i min blogg. Det tyckte vi båda var kul och fascinerande, men ingen av oss visste hur han hittat hit.


Själva quizen blev igår en orgie i misstag och klantigheter. På den första grenen som var allmänbildning hade Skomakaren gjort frågorna. Han frågade efter nobelpristagare i litteratur, och vi kunde både Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf. Tyvärr råkade vi resonera oss bort från de rätta årtalen. Innerst inne visste jag att Selma fått priset 1909, men av någon anledning fick vi för oss att Verner fått priset det året, och Selma inte förrän 1916.

På samma sätt lyckades vi ändra rätta svar på olika valutor. Bland annat antog vi först korrekt att Libanon använder pund, men ändrade oss sen till franc.

Inget pris på allmänbildningen.


På musiken gjorde vi inga direkta klantigheter. Vi kände igen Primal Scream, tog en Ramoneslåt utan några som helst funderingar och visste att det bandet blev upptäckta på CBGB´s i New York.

Vi kände igen Björn Skifs sångröst, men vi skrev att bandet hette Blåblus då det i själva verket var Slamcreepers.

Kim Larsens var inga problem för oss att känna igen, och både jag och Skomakaren visste att han spelade i Gasoline.

Skomakaren påstod då att Kim Larsen hade varit på efterfest hemma hos honom, en kväll för 30 år sen då Gasoline spelat i Folkets park. Tydligen hade Larsen fört ett sånt jävla liv att polisen hade kommit dit.

Men tyvärr räckte inte våra ansträngningar till att få prispengar.


På sporten lade jag mig som vanligt inte i så mycket. Mina lagkamrater lyckades dock jobba sig fram till en tredjeplats, och vi fick vårt första presentkort.


Sista grenen var Film & Musik med bildfrågor, och där måste jag säga att vi gjorde en jättebra insats. Vi kände igen bilder från Kellys hjältar, This is England och Life of Brian. Skomakaren var den ende i laget (och kanske den ende på hela puben) som identifierade Serge Gainsbourg och Jane Birkin, och jag hade inga problem med omslaget till Magnus Ugglas skiva Allting som ni gör kan jag göra bättre. Skomakaren, Ulven och jag är alla gamla hårdrockare, så Richie Blackmore var löjligt enkel för oss. Tyvärr hade vi ingen aning om att han är ihop med Candice Night.

Även i den sista grenen gjorde vårt lag ett misstag. En bild på en svart man med skägg var vi oense om i laget. Vi röstade, och eftersom vi var tre stycken som trodde det var Isaac Hayes så skrev vi det. I det läget skulle vi ha litat på Calle och Annelie som helt riktigt trodde att det var Marvin Gaye.

Trots en mycket bra insats fick vi nöja oss med en tredjeplats på sista grenen. Vi var bara två poäng bakom förstaplatsen, så jag tycker att mitt lag gjorde ett bra jobb.


När quizen var slut stannade jag och drack en öl och snackade med Calle och Annelie. Den sistnämnda är Calles nyinflyttade sambo och vår senaste värvning i laget.

Jag gick hem strax efter tio utan att var det minsta berusad. Väl hemma pratade jag i telefon en stund och tog sen en liten pizza framför tv:n.

Jag somnade lite efter midnatt och vaknade även idag vid nio. Det är jag mycket nöjd med, för nio är den perfekta tiden att gå upp då man inte har ett jobb att gå till. Går man upp tidigare känns det som att morgonen blir alldeles för lång, och går man upp senare känns det som att man sover bort hela dagarna.


Måndagförmiddag efter min bästa sömn på åratal


Vaknade för en timme sen efter att ha sovit som en kattunge. Jag kan inte minnas när jag bingade så här skönt senast. Det är inte så att jag har kraftiga sömnproblem och ligger och vrider mig i ångestsvett hela nätterna. Men jag har alltid varit avundsjuk på de som har en felfri sömnrytm, ni vet de där som somnar så fort de lägger huvudet på kudden och sen sover oavbrutet tills klockan ringer. Jag har sovit oroligt så länge att jag inte ens kan föreställa mig hur de människorna har det.

Oftast har jag svårt att somna, det dröjer nästan alltid en halvtimme och i värsta fall tar det tre timmar. De flesta nätter vaknar jag till flera gånger, men då brukar jag oftast somna om ganska snabbt. Om jag inte är vaken så länge att jag blir röksugen och går upp och tar en cigg. Då kan det dröja en bra stund innan jag somnar igen.

På sista tiden har jag drabbats av ett nytt problem, jag kan inte sova lika många timmar längre. Det senaste halvåret har det känts som att jag börjar bli pensionär, att min kropp inte längre eftersträvar åtta timmar sömn utan automatiskt väcker mig efter endast fem eller sex timmar.

Men igår somnade jag framför Law & Order strax innnan midnatt. Jag vaknade till i reklamen, flyttade mig in till sovrummet och somnade om så snabbt att jag inte ens minns att jag bytt ställning en enda gång.

Imorse vaknade jag pigg och utvilad, slog upp ögonen och tittade på klockradion. Den visade 9.15. Jag hade alltså sovit gott nio timmar i sträck utan att någonsin vakna till.

Jag kan inte minnas att det har hänt sen jag fick skäggväxt.

Och de läsare som känt mig länge vet att det var mycket tidigt. Som ledtråd kan jag säga att jag började handla på bolaget när jag var 17 år.

Så nu sitter jag här framför datorn och är lika förvånat fascinerad som en femtonårig kille precis efter att hans kompis 20åriga storasyster har avsvendomifierat honom. Jag kan inte riktigt tro att det är sant.


Det ser ut att vara en fin dag med solsken och behaglig temperatur och jag är på gott humör. Den kommande veckan ser bra ut. Ikväll ska jag hem till Björna och låna hans digitalkamera inför mitt kommande journalistuppdrag. Då tänkte jag även passa på att leka lite med min favoritunge Jibrail en stund.

Imorgon ska jag gå och tappa mig på blod. Jag måste göra det några gånger om året, eftersom jag tillhör den lilla skara som föds med Hemokromatos. Det innebär att min kropp totalt saknar förmåga att göra sig av med överflödigt järn. Det här är inget jag lider av det minsta. Jag behöver inte äta någon medicin utan så länge jag tappar ut ett pintglas av mitt blod fyra gånger om året håller jag mig lika frisk som alla andra. Om jag däremot inte skulle göra det skulle jag i längden bokstavligen bli grå över hela kroppen och behöva hålla mig undan från magneter.

På kvällen är det dags för pubquizen igen och det är alltid trevligt. Jag har inte gjort några frågor den här gången utan är bara med som deltagare. Jag har en svag aning om att vi kommer att få en ny deltagare i laget. Jag har nämligen fått vissa indikationer på att Calles flickvän har flyttat upp från Skåne, och Calle har snackat om att hon vill vara med.


På onsdag eller torsdag kommer jag att få två nysläppta skivor från Ginza. Den ena är en liveinspelning från 1982 med The Clash, och skivan heter följaktligen Live at Shea stadium. Som jag alltid har hävdat så är The Clash det bästa band som någonsin existerat (endast med konkurrens av Velvet Underground), så jag ser verkligen fram emot att få höra den beryktade inspelningen.


Den andra skivan är den senaste delen i Bob Dylans Bootleg series där artistens skivbolag gräver fram pärlor ur allt överblivet material som finns i artistens arkiv. De tidigare delarna har bland annat varit fruktansvärt bra livekonserter från Dylans magiska år 1964, 1966 och 1975. (Ni som inte har den måste bara införskaffa Bob Dylan live 1975, det är den bästa liveplatta som någonsin spelats in.)

Den åttonde delen, som kallas Tell tale signs, ska tydligen innehålla outgivna obskyra låtar från 1989 och framåt. Skivan kanske inte är så mycket att hurra över för den vanliga rockdiggaren, men släppet är något av en fest för oss hardcore Bobcats. Jag ser verkligen fram emot att få höra överblivna låtar och alternativa versioner från Bob Dylans sena mästerverk Time out of mind, Love and theft, och Modern times. (Alla Dylankännare som inte är starkt medicinerade håller med om att de senaste elva åren är bland de bästa i Bobs karriär, och till och med kan mäta sig med hans guldår på sextiotalet.)


På torsdag ska jag träffa några människor som håller på att göra en lokal film om hantverksskicklighet. Sen har jag tre dagar på mig att färdigställa en artikel om dem.

Så veckan innehåller lite plikter och lite nöjen i en behaglig blandning.


Ny hatt, städad lägenhet och en öppning på jobbfronten

Jag fick ett mail från Hjerta för några timmar sen, där han skrev att han saknade mina inlägg i bloggen. Och jag vet, det är nästan pinsamt länge sen jag skrev nåt här.

Ursäkta kära läsare om jag har lämnat er med en klump i halsen av ensamhet, när ni inte har kunnat få läsa några nya alster av mig. Saken är den att jag har haft vissa saker för mig en del dagar, och de andra dagarna har jag inte känt nån vidare lust att skriva nåt. Det känns inte rätt att tvinga fram nåt bara för att det ska vara nya grejer här hela tiden.

Men nu lovar jag att jag ska komma igång med bloggandet igen, och försöka hålla min vanliga takt.


Så vad har jag gjort den senaste tiden?


I fredags fick jag äntligen pengar så då firade jag lite.Det blev en kebab till frukost, och sen till Myrorna för att se om de hade något billigt och snyggt klädesplagg.

Till min min stora glädje och överraskning hittade jag en jättefin hatt i komplett nyskick. Den var ganska lik min gamla hatt men lite rundare i formen. Tyvärr har jag ingen digitalkamera, men om jag ska beskriva den så föreställ er något mellanting mellan hatten jag har på bilden och ett plommonstop. Jag har visserligen gillat min svarta stetson, men ibland vill man förnya sig lite. Dessutom har den hatten fått vara med om några små olyckor de 15 månader som jag har använt den. Bland annat tappade jag den i vattnet när jag och Köttet var och fiskade, så den var lite bucklig och det syntes att den hade livserfarenhet.

Myrorna ville ha 250 kronor för den nya hatten som var av märket Kingston. Jag sa till expediten att om de ville ha den summan så kunde jag lika gärna gå till modisten. (Jag ljög lite, en ny hatt kostar mellan 350-500 spänn.)

Jag erbjöd Myrorna 150 spänn för hatten av märket Kingston, och de gav mig den då för 175.

Det kändes skönt att fynda lite. Den nya hatten ska jag vara lite försiktigare med så att den håller formen och inte blir så smutsig. Min gamla stetson tänkte jag ha som reservhatt och använda vid osäkra omständigheter, till exempel om jag åker och fiskar eller om det ösregnar.


En annan sak jag gjort är att jag köpt en ny dammsugare och äntligen storstädat. Min lägenhet har varit i rent ut sagt sorgligt skick ett bra tag nu. Men jag har svårt att ta tag i städningen eftersom jag inte lider nämnvärt av att det är skitigt. Så länge skivorna är sorterade och böckerna på rätt plats i bokhyllan och jag kan ta mig mellan datorn, stereon och tv:n utan större ansträngning, så gör det mig nästan inget om dammet så skulle stå upp till knäna på mig. Så länge mitt dagliga liv funkar utan problem så kan jag alltid skjuta upp städningen till en annan dag. Givetvis drar jag fram dammsugaren ibland och jag diskar nästan varje dag, men det riktigt seriösa städningen är det sällan jag orkar med.

Men om jag inte städat nu skulle jag snart kommit till en punkt där ingen vettig kvinna skulle kunna tänka sig att äta middag här, än mindre sova över. Och jag tänker inte låta aversion mot skurmoppar och dammsugare fördärva mina chanser till att få kramas lite. Så jag gjorde en ordentlig storstädning igår. Dammsög och torkade alla golv, skrubbade toaletten, badkaret, spisen och alla handfat. Jag har tillochmed torkat och dammat skåpsluckor och strömbrytare, så nu är min lägenhet i bättre skick än den varit sen i julas. (Om jag nu gjorde någon ordentlig julstädning, jag minns faktiskt inte.)


Nu skulle jag kunna bjuda Drottningen av England på supé i mitt kök, och säkert kunna prata med mig henne in i sovrummet.
Men varför i helvete skulle jag vilja göra det?!


En otroligt bra sak som hänt är att jag blev uppringd av en tidning idag. Senaste quizen tog jag ett par öl med Hasse som brukar göra musikfrågorna. Eftersom jag visste att han då och då skriver för en av gratistidningarna här i stan, så frågade jag honom om han kunde rekommendera mig för sin chef. Så idag när jag tog en kaffe med Björna ringde nämnde chef.

Hon sa att hon hört att jag var en bra skribent och att jag helst skrev om kultur och nöje. Därför ville hon att jag skulle göra ett litet jobb nästa vecka. Hon ville ha en artikel som handlar om ett visst lokalt kulturprojekt. Vad jag förstod av samtalet ville redaktören se om det går att samarbeta med mig, och om det här funkar så verkar det som att det kan bli andra jobb då och då.

Nu tror jag inte att den här tidningen kommer att kunna ge mig en tillsvidare anställning, och jag kommer nog heller inte att kunna skriva så mycket att jag kan försörja mig på pengarna. Men det är ett steg i rätt riktning. Jag knyter ännu en kontakt, och tjänar lite extrapengar på det jag vill göra. Dessutom är det alltid bra att kunna säga att man redan skriver för en tidning, då man söker andra frilansuppdrag.


Det här jobbet skulle jag aldrig ha fått om jag inte varit en aktiv deltagare i pubquizen. Och det är ytterligare ett bevis för något som jag alltid har hävdat.

Arbetsförmedlingen fixar inga jobb, de är bara ett kontrollorgan för a-kassan och försäkringskassan. Kontakter kan man lika gärna knyta på krogen.


Hejdå så länge, kära läsare. Jag lovar att vi ses snart igen.