On payday we tear the place down

On payday we tear the place down

With a pint in our hand

And a bash ´em out band

Sure we dance to the rythm

Of the rain falling down

In a northern industrial town



Billy Bragg


Jag antar att ni just nu går och myser över faktumet att ni får lön i morgon. I helgen tänker ni säkert äta godare än vanligt och köpa Guiness istället för Sofiero när ni går på bolaget. En del av er tar en after work-bira tjugo minuter efter att ni stämplat ut i morgon. Andra planerar att vänta med firandet tills på lördag då ni går på puben tidigt för att hinna bli lite lagom ljumna innan ni går och ser Clubben spöa Frölunda.

Det finns säkert en del av mina läsare som planerar en shoppingrunda på lördag eftermiddag. Ni kanske köper lite nya kläder, eller också åker ni till skivmässan på Cupolen och handlar några obskyra gamla lp-skivor.

Sen har vi de riktiga löningsfanatikerna som ikväll går och väntar på att klockan ska bli tolv, då de omedelbart tar en sväng förbi minuten och efter det går vidare till närmaste nattklubb.


Det syndromet var något jag märkte tydligt på den tiden jag jobbade som Croupier. Det spelade ingen roll vilken veckodag som var den 25e, en kvart efter att det dygnet började så ramlade det in folk med fickan full av stålar. Det var givetvis bra för mig, eftersom jag förutom en låg timpenning hade provision på vinsten.

Men förutom att man kunde räkna med att få en bra lön den natten, fick man också se ett antal mycket tragiska människor. Det var inte bara killar och tjejer som brukade fira med en rejäl krogfylla med dyra drinkar så fort löningen kom. På speciellt en nattklubb där jag jobbade var de flesta som stod vid Black Jack- och pokerborden speltorskar.

Natten mot den 25e hade de plånboken full av femhundringar. Strax efter midnatt var de nästan euforiska över möjligheten att vinna. De växlade in en femhundring eller två och spelade lite försiktigt. Men nästan alltid försvann de pengarna på mindre än en timma. Då började de spela hårdare för att hinna gå plus innan klubben stängde klockan tre. Då slutade de att prata och skämta vid bordet utan koncentrerade sig enbart på vilka kort som kom.

Efter ytterligare förluster slutade de nästan att bry sig om hur spelet gick. De köpte marker för femhundring efter femhundring på samma uppgivna sätt vi andra betalar räkningarna. Det var då det blev helt uppenbart att deras spelande var ett tvång, ett missbruk som inte gick att hejda. Ungefär som jag vet att hur mycket jag än vill sluta röka så måste jag ha ett visst antal cigaretter om dagen, så verkade det som att de helt enkelt förlikat sig med tanken på att de inte skulle sluta mata min cashbox med stålar innan nattklubben stängde.

När nattens sista giv var över så var det skrämmande tydligt att glädjen över att lönen äntligen kommit, hade förbytts i ångest för ett antal människor redan innan solen gick upp den 25e.


Nu behöver jag inte bekymra mig över vad jag ska göra den här helgen, för jag får inte pengar förrän nästa vecka. Jag är, som ni kan räkna ut, totalt stenblack.

I morgon kväll kommer jag nog bara sitta hemma och se på TV. Som tur är så är det säsongstart för maffiaserien Brotherhood. Jag följde första säsongen slaviskt, och på fredag klockan halv elva på tvåan börjar andra säsongen. Första avsnittet heter One too many mornings, efter en av de bästa låtarna på Bob Dylans skiva The times they are a-changin'.

Det gjorde mig givetvis nyfiken, och efter lite googlande upptäckte jag att alla avsnitt av den här säsongen är döpta efter Bob Dylans låtar. Vilket gör att jag blir ännu mer övertygad om att den här serien om de två bröderna på Rhode Island är värd att följa.

Irländsk maffia och Bob Dylan - manusförfattarna verkar ha gjort allt för att väcka intresse hos en viss rödskäggig bloggare i Sverige.

På lördag, när ni är ute och partajar upp era avlöningar, ska jag jobba tio-tolv timmar som diskare. Så den dagen vet jag vad jag ska göra.


Men på tisdag får jag äntligen stålar. Så fredagen efter det kommer jag att skämma bort mig själv rejält. Den helgen kommer att bli kanonbra.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Den 25: varje månad för ca 12 år sen så brukade min dåvarande sambo spela bort typ hela sin lön och sen avsluta hela missären med att springa runt och hälla i sig "slattebärs" Tragisk kille , , jobbade du som croupier då så träffade du säkert på honom!

2008-10-23 @ 12:16:36
Postat av: Angelica

Ursh, jag tycker det är så hemskt med spelmissbrukare. :( När jag och Alex är i närheten av en spelautomat så måste han bara spela lite, men jag håller honom på plats med lädermask och piska, han får max spela för en tjuga. Jag tycker det är jätteobehagligt med folk som spelar med pengar. Lite då och då är en sak, men sådär tvångsmässigt är inte lika kul..

Postat av: ake svensson

Hej!

Det ar med stor behallning som jag laser dina texter.

2008-10-26 @ 03:17:07
Postat av: Gert-Inge

Generalen! Du måste försöka få ihop ett inlägg på söndagar. Lite sammanfattning av helgen. Det gör sig bättre söndag kväll än tidigt i veckan.

Ha det

2008-10-26 @ 20:26:31
Postat av: Fargash

Tänkvärt och jävligt bra skrivet. Trevligt med en Linköpingsbroder i blogvärlden!

2008-10-26 @ 22:01:07
URL: http://fargash.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback