Nya deckarserier och gamla punkband

Igår bestämde jag mig för att ge fyrans nya deckarsatsning Oskyldigt dömd en chans. Jag läser aldrig deckare, men jag kan uppskatta en kriminalserie på tv. Genren gör sig bättre som tv-serie än som film, eftersom storyn då får lite tid att utveckla sig.

Dessutom vill jag ha lite koll på tv-utbudet. Alla tv-serier som har den minsta förutsättning att vara bra brukar jag se första avsnittet av. Om det fångar mitt intresse så har jag något att se fram emot en gång i veckan, och om det visar sig vara ett bottennapp så kan jag förklara varför jag inte gillar programmet ifall det skulle dyka upp i en konversation.



Vad ska jag då säga om Oskyldigt dömd? Jag kan börja med mina positiva intryck.

Mikael Persbrant är som vanligt en bra skådespelare och han gör ett bra jobb i huvudrollen. Det är alltid trevligt att se poliser bli framställda som idioter och stora svin.

Mer än så kan jag inte komma på.

Även om Persbrandt gör en stabil insats som straffrättsproffesorn Marcus Haglund så är utmaningen att försöka göra något bra av det här manuset alldeles för stor för honom. Jag vill påstå att inte ens Jack Nicholson, Robert DeNiro eller Marlon Brando hade klarat den uppgiften.

Varje avsnitt är mindre än en timme och på den lilla tiden ska ett helt fall klaras upp. I gårdagens avsnitt skulle professorn och tre studenter inte bara bevisa att en man var oskyldigt dömd för mord på sin flickvän. De skulle även hitta den riktiga mördaren och få honom fälld.

Historien var berättad på ett mycket stressat sätt, och manusförfattarna hade pressat in alla detaljer som berättelsen krävde utan att bekymra sig om trovärdiga personporträtt eller att bygga upp en spänning. Deckarintrigen var larvigare och ledtrådarna studenterna hittade mer förutsägbara, än i böckerna om Tvillingdeckarna.

En viktig detalj var att det var den dömdes fingeravtryck från högra handen som fanns på mordvapnet, då han i själva verket var vänsterhänt. Jag skriver själv med vänster hand, och blev så förbannad på den ihåliga intrigen att jag var tvungen att testa under reklamen. Det råder ingen tvekan om att jag skulle kunna använda högra handen till att slå ihäl någon med ett tillhygge.

Skurkarna, som till råga på allt var rutinerade poliser, var de klantigaste brottslingar jag någonsin sett eller läst om. Det räckte med att ett par oerfarna studenter ställde en enda provocerande fråga, för att de skulle bli så arga att de försa sig och i praktiken erkände precis allt.

Mannen som var oskyldigt dömd fick vi knappt lära känna, och därför blev jag inte det minsta lättad eller berörd då han blev frikänd.


Jag tror jag kommer att forsätta se Oskyldigt dömd, för kalkonkänslan gjorde den mycket underhållande. Jag skrattade rakt ut flera gånger under första avsnittet, speciellt åt Persbrandts sterotypa karaktär som tufft machogeni med alkoholproblem. Vissa av hans grovhuggna kommentarer var hysteriskt roliga.


I förrgår gick jag och Stefan in på Skivlagret för att bläddra lite i den nysläppta boken The Encyclopedia of Swedish punk 1977 - 1987. Det är ett uppslagsverk som har som ambition att lista alla svenska punkband under de första tio åren.

Givetvis kollade vi efter grupper från Linköping, och jag var extra intresserad av band från Ekholmen där jag växte upp. Vi hittade en liten text om Spy, som vår kompis Ronny Punk var sångare i. Det stod bland annat att trots att bandet bara släppte en enda singel uppnådde de en viss berömmelse, och var "rumoured to be the fastest band in the country".
Om medlemmarna kunde man läsa att trummisen senare spelade med The Creeps, och författarna hade lyckats ta reda på att Ronny efter bandets upplösning åkte runt i Europa och sålde t-shirts på rockkonserter.

Även ett annat band från Ekholmen var omnämnda i uppslagsverket. Kadaffens band Bizzmacken hade fått en liten artikel. Jag och mina kompisar gillade deras singel Edelweiss stenhårt när vi var tonåringar, och såg bandet spela flera gånger på fritidsgården och på tivolit som varje år kom till vår stadsdel.

Förr eller senare måste jag ha The encyclopedia of swedish punk i bokhyllan, men just nu har jag inte råd att köpa den.


Lyckad quizkväll med en liten överraskning

Igår var det pubquiz igen, och jag hade gjort frågorna till sista grenen. Om ni vill testa era kunskaper, så hittar ni frågorna här. Det bör ni i så fall göra innan ni läser resten av det här inlägget.


Jag gick ner tidigt till puben eftersom jag behövde låna datorn på kontoret, och skriva ut mina frågor på papper. Skomakaren var redan på plats då jag kom. Vi diskuterade lite om vårt lags förutsättningar den kvällen. Boström verkar inte kunna vara med längre, och Ulven var igår på föräldramöte. Därför skulle vi försöka göra en insats med endast tre man i laget, Skomakaren, Calle och jag.

Det gick över förväntan.


Den första grenen var allmänbildning och det var förvånansvärt nog Älgen som hade gjort frågorna. Älgen är väl visserligen kunnig i sport. Men jag tror inte att han skulle ha nån större framgång i Jeopardy om ni förstår vad jag menar.

Jag och mina kamrater bestämde oss för att göra vårt bästa trots att laget var reducerat. Vi slog våra tre kloka huvuden ihop och gjorde en bra insats. Vi var snabbt överens om att den första Kalle Anka-tidningen på svenska kom 1948, men visste inte datumet. För övrigt anser jag att det är ganska ointressant. Att veta exakt vilken dag tidningen kom är kunskaper för autistiska serietidningsnördar.

Vi tog två av tre huvudstäder i centralamerika och Calle eller Skomakaren visste att den nya kreaturssjukdomen hette Blåtunga. Jag kommer som vanligt inte ihåg alla frågor, men det var i alla fall jag som kom på att John Blund är från Östtyskland.

Våra ansträngningar tog oss endast två poäng från full pott, och gav oss en förstaplats. Det tycker jag är bra jobbat.

Vinsten gjorde mig extra lycklig eftersom jag då visste att jag skulle kunna ta ett par öl under kvällen.


Den andra grenen var musik, och där var det Ronny Punk som gjort frågorna. Där var vi lite besvikna på vår insats. Vi missade till exempel en låt som Steve Jones från Sex Pistols sjungit in under sin solokarriär. Dessutom var jag och Calle tvärsäkra på att vi hörde Soundgarden när det i själva verket var Stone Temple Pilot.

Vi tog visserligen några enkla poäng men det räckte tyvärr inte till några prispengar.


På sporten engagerade jag mig knappt alls, eftersom jag som vanligt inte hade mycket hjälp att bidra med. Om jag någon gång kan en sportfråga som inte handlar om Snooker, så är det helt självklart att någon annan i laget också kan den frågan.

Men jag måste berömma Skomakaren och Calle. Utan något hjälp från mig så kammade mina två vänner hem en tredjeplats.

Vi fick lite prispengar igen, och jag insåg att jag kunde dricka ännu mer öl.


Sen var det dags för mina frågor. Förutom sista frågan där det gällde att känna igen olika kärlekspar från kända filmer, så spann alla kring temat rockmusik med anknytning till Linköping. Jag trodde att jag hade gjort lite för svåra frågor. Men då hade jag inte tänkt på att medleåldern på quizlagen är hög (Calle är yngst på 30 år) och att en del av Royal arms stammisar har unika erfarenheter.

I den första frågan hade jag givit deltagarna fyra albumtitlar där de skulle klura ut vem artisten eller bandet var. Förutom Lasse Winnerbäck var det Pusjkins, Raped Teenagers och Haunted. När det gäller de tre första är det allmänt känt att de är från min hemstad.

Men i fallet Haunted är det så att gitarristen och låtskrivaren Patrik Jensen urprunglingen är från Linköping, och faktiskt har flytta tillbaka hit från Göteborg. Jensen och jag var kompisar i tonåren när jag hängde mycket i trashmetal-kretsen kring bandet Satanic Slaughter, och jag såg Patrik spela flera gånger med sina tidiga band Orcrist och Seance.

Det var flera lag som visste att Sex Pistols avslutade sin skandinavien turné på Orfi i Linköping.
Skomakaren hade sett den konserten eftersom han då jobbade på den nattklubben, och jag är ganska säker på att även Ronny var på plats.

För er som är intresserade av Linköpingstrivia, så kan jag berätta att Orfi bytte namn många gånger och har bland annat kallats Seagull, Brodway och Hederlige Harry´s. Numera ligger biljardpalatset i den lokalen.


Både Benny och Hasse som i många år drev skivaffären Get back records är med i ett lag. Get back var Linköpings bästa skivaffär, och jag har bland annat köpt nästan hela min Dylansamling där. Affären brukade hjälpa lokala förmågor, och sålde mycket demotaper och singlar av Linköpingsband på väg upp. Så för de herrarna var det inga problem att känna igen Lasse Winnerbäck, Pusjkins och Raped teenagers.

Att det var skabandet Chickenbox som fick sina låtar spelade i tv-serien Dawson´s creek var heller inte någon match för dem, eftersom sångaren Mattias Ahlén jobbade på Get back på den tiden.

Frågan om vilken artist som gjorde sin första spelning i Linköping 1976 och i vilken lokal, trodde jag ingen skulle kunna. Jag trodde att det var ett ganska okänt faktum att Ulf Lundell gjorde sin livedebut på Lorry. Men det fanns inte bara en deltagare på Royals som såg Uffes första spelning.


Det visade sig att Benny varit pianist i Lundells band just den kvällen!


Jag blev givetvis mycket imponerad av det, när vi var klara slog jag mig ner och snackade lite med Hasse och Benny. De berättade att konserten jag frågat om ägde rum innan Uffe blev rikskänd med sin debutroman Jack, och att hans första skiva Vargmåne ännu inte fått någon större uppmärksamhet.

Vid den tiden hade Ulf Lundell inget eget band, så skivbolaget hyrde in lokala musiker då Uffe skulle pröva vingarna som liveartist. Benny berättade att båda Lundell och bandet hade tittat lite väl djupt i flaskan, och han höll med om vad Jens Petterson skrev i sin Lundell-biografi Full fart genom evigheten. Ulf Lundells första spelning var inget vidare.

Men oavsett kvaliteten på musiken så måste man säga att Benny Persner har en liten men viktig biroll i den svenska rockhistorien.


Eftersom mitt lag hade vunnit lite pengar och Orhan bjöd mig på ett par kalla för att jag hjälpt till med frågorna, satt jag kvar och drack öl ett bra tag till.

Utan att ha betalat en krona var jag faktiskt lite småpackad när jag gick hem. Det kändes jävligt trevligt, eftersom jag fortfarande är luspank och inte får pengar förrän på fredag.

Sammanfattningsvis var gårdagens quizkväll lyckad både socialt och vinstmässigt.


Quizfrågor - Musik och film

Quizfrågor 22/ 9 Film och musik

  1. Vem/vilka har gjort skivan?

  2. a) I kräftans klor (1988) b) Med solen i ögonen (1998)

    c) Brand new morning (2000) d) Versus (2008)

  3. Vilket Linköpingsband fick sina låtar spelade i fem avsnitt av tv-serien Dawson´s creek?

  4. a) Vem debuterade som liveartist i Linköping mars 1976. I vilken lokal spelade han?

  5. b) Vilket band avslutade sin skandinavienturné i Linköping juli 1977? I vilken lokal spelade de?

  6. Fyra filmpar. a) vilken film?



b) Skådespelare i film 1,3 och 4.




--------------------------------------------------------------------------------------------------



Facit:

1. a) Raped Teenagers b) Lars Winnerbäck c) The Pusjkins d) The Haunted

2. Chickenpox

3. a) Sex Pistols på Orfi b) Ulf Lundell på Lorry

4. a) Casablanca, En kärlekshistoria, True Romance, Wild at Heart

b) Humphrey Bogart & Ingrid Bergman, Christian Slater & Patricia Arquette, Laura Dern & Nicholas Cage

När man kan skjuta upp till morgondagen...

Sommaren 1995 hade jag ingen egen lägenhet. Min lilla etta på Skyttegatan i Linköping hade jag hyrt ut, eftersom jag under terminerna bodde på Bona folkhögskolas internat. Jag hade just avslutat första året på journalistlinjen, och hade två terminer kvar.

Men som tur var hade min far en trea i Stockholm som han just då inte använde. Han hade just flyttat in hos en kvinna, men ville ha ryggen fri ifall de skulle bli osams. Därför vågade han inte säga upp sin lägenhet, utan den stod där tom och väntade på en hyresgäst.

Mitt val stod mellan att tillbringa sommaren i Linköping och dela utrymme med min mor i en etta med sovalkov på Ekholmsvägen, eller bo i Sveriges huvudstad där jag gratis kunde ha en möblerad trea för mig själv. Så en vecka efter att terminen var slut tog jag med några väskor med kläder och flyttade temporärt tillbaka till staden där jag är född.

Min kompis Egån var i en liknande situation. Han bodde under sommaren hos sin morsa i Eskilstuna, och där hade han tråkigt. Han ville gärna besöka mig i huvudstaden, jag hade ett extra sovrum, och Egån flyttade in.

Farsans lägenhet låg i Stocksund, som ligger väldigt nära Djursholm. Det är ett av Stockholms och Sveriges moderat-tätaste områden, och Danderyds kommun som det tillhör brukar alltid ligga på topp fem på listan över landets kommuner med absolut lägst kommunalskatt.

Huset där vi bodde var det enda hyreshuset omgivet av stora, flotta villor. Om man promenerade några minuter hittade man ännu större skrytbyggen med strandtomt, där det bodde en del kändisar och familjer med höga positioner inom Sveriges finansvärld. Det fanns en myt om att skådespelaren Claes Malmberg var den enda personen i det området som hade röstat på Vänsterpartiet i kommunalvalet. Min farsa påstod alltid att ica-affären som låg hundra meter från lägenheten var Sveriges dyraste.

Där skulle jag och Egån, två bohemiska gamla punkare på strax över tjugo år, tillbringa sommaren.


Av naturliga skäl ville vi ut och roa oss var och varannan dag. Vi var unga, det var högsommar, och vi hade chansen att upptäcka Stockholm och allt som inte fanns i våra hemstäder. Men våra ekonomiska resurser var knappa.

Varje förmiddag gick vi en halvtimme till Danderyds sjukhus. Där fanns det två ingångar till tunnelbanestationen. Den ena var obemannad, så vi kunde med lätthet planka.

Vi åkte ner till Söder där vi promenerade omkring hela dagen eller satt på Nytorget eller i Björns trädgård och snackade skit. På eftermiddagarna köpte vi så mycket öl eller billigt vin som vi tyckte att vi hade råd med, och satte oss och drack i Vitabergsparken. På nätterna försökte vi hitta krogar med bra priser på bärs, men hamnade oftast på Kvarnen där vi trivdes och snabbt blev igenkända. Vi levde som i en debutroman av Ulf Lundell eller en låt av Florence Valentin.


Det jag framförallt minns är att vi hela tiden hade extremt dåligt med pengar. Egån är en duktigt musiker. Han spelar gitarr och munspel och sjunger riktigt bra, och han kunde otroligt många gamla rockklassiker. Nu pratar jag inte om uttjatade slagdängor som Proud Mary eller Mrs Robinson, utan min vän hade ett mycket bra repertoar med låtar av artister som Neil Young, Bob Dylan, Lou Reed och Ulf Lundell.

Varje dag då vi drack kaffe och rökte morgonciggen räknade vi över våra tillgångar och funderade över på vilket sätt vi hade råd att roa oss. Pengarna vi hade blev, som alla kan räkna ut, mindre och mindre för varje dag..

Därför sa Egån så här till mig en morgon:


- Olof, idag festar vi och har roligt, vi har fortfarande pengar till vin. Men imorgon, då åker vi ner till Gamla stan. Jag kan spela i nåt gathörn och du kan gå omkring med en keps i näven och tigga pengar. Jag har hört att man kan tjäna flera hundra spänn i timmen på att spela musik för turisterna.


Det här blev en procedur som upprepade sig varje dag. På mornarna tyckte vi att vi hade pengar nog att slappa och festa ännu en dag, och lovade oss själva dyrt och heligt att dagen efter skulle vi åka ner till Gamla stan och tjäna ihop lite kulor. Men vi sköt hela tiden upp den saken.

Först var det några kvällar då vi skippade att gå på Kvarnen. Vi rullade cigaretter och köpte det absolut billigaste vinet vi kunde hitta. Varje kväll var det fullt av folk som festade i Vitabergsparken, så vi led inte nämnvärt av att inte kunna dricka bärs på lokal.

Men så kom dagen då vi inte bara var utan resurser att skaffa vin och tobak, vi hade inte ens råd med makaroner. Vi satt på morgonen och rökte våra sista cigaretter och ingen av oss ville säga det vi båda tänkte på. Situationen var ohållbar, och dagen var här då vi helt enkelt var tvungna att göra vår debut som tiggare och gatumusikanter.

Då tittade Egån på mig med en allvarlig min.


- Idag Olof, sa han, pantsätter jag gitarren.


Vi åkte till en pantbank som låg någonstans vid slussen. Det var en väldigt fin akustisk gitarr som Egån hade, och jag tror att vi fick nästan en tusenlapp för den. Så vi firade med varsin kebabtallrik och öl på en uteservering. Sen blev det vin i Vitabergsparken och ett kärt återbesök på Kvarnen.


Egån och jag hade mycket tur den här sommaren. Även om vi vissa kvällar fick hålla oss nyktra och istället promenera omkring i Stocksund eller sitta hemma och se på tv, så måste jag säga att vi roade oss kungligt. Vi lärde känna nytt folk, blev bjudna på efterfester och vi gick på flera konserter. Bland annat Stefan Sundström och Johan Johansson i Tantolunden, Ulf Lundell på Skansen och Neil Young med Pearl Jam på Sjöhistoriska

Det absolut bästa som hände oss var när Egåns farsa som jobbade på EMI gav oss fribiljetter med backstage pass till den nya festivalen Lollipop, som hölls på Lida friluftsområde utanför Stockholm.

Den stora sensationen på festivalen var att Thåström skulle spela gamla Imperietlåtar. Vid den här tiden bodde han i Amsterdam och spelade med industrisyntbandet Peace, love and Pitbulls. Han hade svurit på att aldrig sjunga på svenska igen.

När en journalist frågade honom varför han bestämt sig för att bryta sitt löfte svarade han: "Jag behöver pengar till en ny sampler."

Då jag läste det insåg jag att Thåström inte direkt tänkte göra en akustisk, finstämd konsert där han sjöng Imperiets kärleksballader. Och jag fick alldeles rätt.

Thåström spelade inga publikfriande hits. Han valde lite mer obskyra Imperietlåtar, som han till råga på allt nästan massakrerade till oigenkännlighet.

Konserten inleddes med en ljudmatta av samplers, brutala trummaskiner och extremt distade gitarrer. När Thåström kom in på scenen och jag hörde hans röst väsa "Ännu en morgon i staden /där vi fartblinda aldrig står still" insåg jag att det var den underbara Du är religion från min favoritplatta Tiggarens tal. Jag hamnade i någon slags extas och nästan slog mig fram til kravallstaketet framför scenen. Där var det fullt kaos och jag var flera gånger nära att ramla och halka under den hoppande folkmassan. Det var lite otäckt och någon kunde ha blivit skadad där framme, men publiken hjälpte varandra och ryckte omedelbart upp den som ramlade. Jag hamnade i ett sånt lyckorus att jag faktiskt inte minns mycket mer av konserten än att Thåström fortsatte i samma stil, det var ett jävla tryck både på scenen och publiken, och att jag även fick höra Jag är en idiot.

Lollipop 1995 var den bästa konserten jag sett med Thåström, och den hamnar definitivt på min topp fem alla kategorier.


Precis som under resten av sommaren hade jag och Egån ekonomiska problem under Lollipopfestivalen. På lördagen satt vi på campingen och förfestade. När ölen var slut gick vi in och såg något band. Efter det visste vi inte direkt vad vi skulle göra. Vi hade inget mer att dricka och inga pengar att spendera i öltältet.

Vi gick in i backstage-tältet där vi drev omkring och spanade efter kända artister. Jag tror att Egån slog sig ner med grabbarna i Kent, eftersom han var lite bekant med dem. Jag fick syn på Peter Birro och började snacka med honom.

Då jag berättade att jag hade läst hans två romaner, blev Peter glad och bjöd på öl. Vi drack en stund tillsammans och snackade om rockmusik och litteratur. Jag sa till Göteborgsförfattaren att jag gillade hans böcker Under bordet och Utan nåd, men att han skrev alldeles för korta romaner. Peter Birro hade förståelse för mina åsikter, men försvarade sig med att Utan nåd är dubbelt så lång som hans debut. (Under bordet är bara 110 sidor). Han lovade mig att fortsätta med den trenden, och hela tiden dubbla sidantalet. Hans tredje roman skulle i sin tur bli dubbelt så lång som Utan nåd, och de femte och sjätte böckerna han skrev skulle således bli tegelstenar som skulle imponera på Marcel Proust.

Peter Birro har ännu inte infriat sitt löfte. Istället för att arbeta på en tredje roman började han skriva för tv. Hans första tv-serie Hammarkullen blev mycket hyllad och han följde upp den med Det nya landet, Den första zigenaren i rymden och Kniven i hjärtat. Alla de serierna har varit lysande, och i Sverige är Peter Birro sin generations absolut bästa tv-dramatiker.

Därför blev jag mycket glad då jag läste i SvD idag att Birro har belönats med det internationella tv-priset Prix Italia för Upp till kamp.

Den serien förgyllde min tv-höst förra året, och Peter Birro förtjänar verkligen det här priset.

Birro har blivit mycket mer framgångsrik som tv-dramatiker än som romanförfattare. Det kanske var tur att han inte brydde sig om löftet han gav mig en berusad natt sommaren 1995.


*


Om ni inte har sett det så lade jag till en ny länk Gammal Hårdrockares blogg förra veckan. Hans senaste inlägg anknyter till vissa saker som diskuterats här.

Jag tycker att ni ska kolla Gammal Hårdrockares blogg. Killen sätt att skriva påminner om Charles Bukowksis noveller i den meningen att de ofta är otroligt roliga, men också djupt allvarliga, tragiska och i vissa fall riktigt gripande.


Ett väl utfört arbete...

Nu är det fredag igen. Jag har pluggat in fyra Tom Waits-plattor i cd-spelaren och tryckt på random. Jag önskar jag hade några bärs, åtminstone ett sexpack folköl. Då skulle jag kunna ägna hela kvällen åt att lyssna på musik, dricka öl och skriva ner gamla minnen.

Men jag är fortfarande stenblack. Igår fick jag låna 300 spänn av Old Mother som just fått pension. De pengarna gick oavkortat till cigg, snus och mat, så det blev inget över till inspirationsdryck.

Till råga på allt har jag tvättstugan idag, men upptäckte att jag inte hade något tvättmedel. Eftersom jag var fullständigt medellös var jag tvungen att låna lite tvättmedel av Pata L. Därför var jag idag tvungen att gå omkring på stan med en påse vitt pulver i innerfickan. Det var nästan så att jag hoppades på att jag skulle bli stoppad av snuten och visiterad. Den situationen hade kunnat bli lite jobbig, men också oerhört underhållande.

Men va fan. Det är fredag och jag har bra musik i bakgrunden, så jag borde väl kunna gräva lite i minnesarkivet.


Av olika anledningar har jag de senaste dagarna funderat över min debut i arbetslivet.

Det var sommaren efter att jag slutat nian. Jag hade sökt sommarjobb på Riksbyggen, det fastighetsbolag som ägde lägenheterna där jag bodde, som parkförvaltare. Först fick jag inte jobbet. Men en eftermiddag ringde de och sa att en kille hade blivit sjuk och undrade om jag kunde börja dagen därpå.

Jag blev placerad i Aspnäset i Ekholmen, och mina arbetsupgifter var i huvudsak att klippa ner olika buskar så de inte hängde ut trottoarerna. Det var ett helt okej jobb för årstiden. Varje morgon mötte jag en gubbe från Riksbyggen som berättade vad jag skulle göra den dagen. Sen försvann han och jag gick omkring med en slags häcksax, en räfsa och en soptunna på hjul. Vädret var fint och jag fick glida omkring utomhus i solen i shorts och linne hela dagen. Arbetsuppgifterna var inte så ansträngande och jag hade ingen chef som tittade mig över axeln. Min förman dök nästan aldrig upp igen förrän strax innan arbetsdagen var slut klockan fyra. Därför kunde jag ha freestyle på mig hela dagen. Jag vill minnas att jag lyssnade på ett band med Asta Kasks Aldrig en LP på ena sidan och Imperiets live-platta 2:a augusti 1985 på den andra.

Jag började redan klockan sju på morgonen, och jag hade svårt att lägga mig i tid på kvällarna eftersom jag och mina kompisar ofta satt utanför fritidsgården eller centrumet och pratade eller spelade kort till långt fram på natten. Därför var jag otroligt trött på morgonen, och flera gånger lade jag mig under ett träd och sov en timme så fort min chef hade lämnat mig i fred. På luncherna cyklade jag hem och fick jordgubbar med mjölk och socker av min morsa.

Så flöt den första veckan av mitt första jobb.


Den andra veckan hade killen som varit sjuk blivit frisk. De hade lovat både honom och mig att vi skulle få jobba ytterligare två veckor, så helt plötsligt var vi två personer på ett jobb där en kille med lätthet kunde utföra ett dagsverke. Därför fann vi ingen som helst anledning att slita ihjäl oss. Problemet var snarare att hitta något att sysselsätta oss med hela dagarna.

Jag minns inte vad den andre killen hette. Men jag vet att hans efternamn började på G, så vi kan kalla honom för Grenqvist.

Det fanns ett litet rum där Riksbyggen förvarade maskiner och olika verktyg. Där brukade jag och Grenqvist sitta och försöka prata bort eftermiddagarna. Min arbetskamrat var väl ganska trevlig, men vi hade inga gemensamma intressen. Då jag var 16 år kan jag kanske inte påstå att min livstil var sex, drugs & rock´n´roll. Men jag var en social tonåring och mina största nöjen var hångel, folköl och svensk punk.

Min arbetskamrat var inte alls på samma nivå. Även om han var ett år äldre än mig så räknade jag ganska snabbt ut att han aldrig upplevt glädjen i att sitta i en skogsdunge och tvinga i sig Vino Blanco. Han verkade ganska blyg och inte så framåt, så det var heller ingen idé att försöka snacka brudar med honom. Musik tror jag inte att han var intresserad av överhuvudtaget, snarare kan jag tänka mig att han gillade rollspel av typen drakar & demoner.

En dag tog jag med mig en kortlek till jobbet. Grenqvist gillade alla sorters spel och lärde sig med lätthet reglerna till Chicago. När vi avslutat några partier så föreslog jag att vi skulle göra det lite intressantare. Det tyckte Grenqvist var en bra idé, så vi enades om att spela om 50 öre poänget.

Vad min jobbarpolare inte visste var att jag under hela högstadiet ägnat flera timmar om dagen åt att spela just Chicago om pengar. Nästan varje dag efter skolan gick jag ner till Ekholmen Centrum. Jag brukade sätta mig på pizzerian tillsammans med Bojan, Webbe eller Jensa. Vi delade på en pommes-bricka för tio spänn för att få ett bord, och sen spelade vi kort några timmar tills fritidsgården öppnade. Jag vill inte påstå att jag var någon spelkung, för mina kamrater var också kunniga kortspelare. Men jag gick faktiskt plus i det långa loppet och hade utarbetat en väl fungerande Chicago-taktik. Därför var min förste arbetskamrat en lätt match.


Grenqvist blev omedelbart speltorsk. Redan efter första dan var han skyldig mig en liten summa. Dagen efter var det han som föreslog att vi skulle spela mer, och även då vann jag. Trots att killen förlorade fyra partier av fem, och bara vann några enstaka kronor på det femte, så gav han sig inte. Efter några dagar brydde sig inte Grenqvist alls om våra arbetsuppgifter. Så fort förmannen hade lämnat oss ville han gå till verktygsrummet och försöka spela tillbaka det han var skyldig. Och jag var inte sen att haka på.

Dagarna gick snabbt då vi spelade kort. Snart var vår tid som arbetskamrater slut, och Grenqvist var skyldig mig en med tonåringars mått mätt ansenlig summa pengar. Dagen innan vår sista arbetsdag så frågade jag honom om han skulle ha med sig kulorna dagen efter, eller om vi skulle träffas då lönen kom.

Min jobbarpolare blev då fly förbannad. Han var helt illröd i ansiktet då han skrek om att jag inte hade några papper på skulden. Vi hade inte skrivit kontrakt och jag kunde inte bevisa att han var skyldig mig pengar.

Redan som barn fick jag lära mig att spelskulder är en hedersak. Då jag och min storebror spelade femörespoker mot min farsa på somrarna då vi var på landet, så vägrade min far att efterskänka ett endaste öra. Det var inte så att han drev in pengarna från vår lilla veckopeng, men han använda förlusterna som hållhake på oss för att vi skulle utföra olika slags tjänster. Det kunde handla om att rengöra nät, städa, rensa fisk, skrubba färskpotatis eller tvätta båten.

Om jag eller min bror förlorade i poker så visste vi att det bara var att slanta upp eller knega. Att försöka smita eller snacka bort saken var inga alternativ.

Så jag sa till Grenqvist att spelskulder ska betalas. Vi hade haft ett ärligt kortspel och han hade förlorat. Om han inte betalade så hade vi ett stort problem.

Min arbetskamrat blev sur och stack hem utan ett ord.

Dagen efter hade han lugnat ner sig. Det var tydligt att han antingen hade stulit pengar från någon myntlåda som hans föräldrar hade, eller så hade han tömt en sparbössa som han haft i många år. Han hade nämligen med sig en plastpåse fylld med enkronor och femtioöringar. Det verkade som att han hade suttit uppe och räknat hela natten, för mynten uppgick i exakt den summa han var skyldig mig.


Efter jobbet gick jag till banken och växlade mynten till sedlar. Då jag kom ut satt några av mina kompisar på en bänk utanför pizzerian. Vi cyklade iväg till en affär där vi visste att de inte frågade om leg när man köpte bärs. På vägen tilbaks hämtade vi en bergsprängare. Sen satte vi oss i dungen mellan centrumet och skolan, och lyssnade på musik och drack folkpilsner. Snart dök några andra kompisar upp med ölpåsar i nävarna. Även några tjejer hakade på. Jag var på gott humör, hade pengar på fickan och visste jag jag skulle vara ledig nästan två månader framåt. Det blev en härlig sommarkväll.

Man mår aldrig så bra som efter ett väl utfört arbete.


Förlorat skägg, Sopranos och Paul Auster

Igår råkade jag raka av nästan hela mitt skägg. Jag skulle ansa det och trodde att att trimmern som vanligt var inställd på nivå sju, som ger den perfekta längden. Förra veckan rakade Den Hemlige Brodern mitt huvud, och därför var trimmern fortfarande inställd på tvåan. Då jag upptäckte det så hade jag redan dragit av en bra bit av skägget mitt på hakan. Så jag hade inget annat val än att trimma ner resten av mitt ansiktshår till samma nivå.

Nu är mitt skägg kortare än vad det någonsin varit på över tre år. Men det växer snart ut igen.


Sent igårkväll såg jag sista avsnittet av den
första säsongen av Sopranos. Serien var bra från början, men det dröjde till tredje, fjärde avsnittet innan jag kom in i den rätta Sopranos-känslan och verkligen diggade karaktärerna och historien.

Mina största favoritserier i tv-historien är Twin peaks och Hedebyborna. Men Sopranos kommer inte långt efter. Framförallt en slutscen i ett avsnitt var så oerhört stark och snyggt regisserad att jag fick nästan samma slags gåshud som när jag hör någon av Dylans bästa låtar.

Jag ska inte berätta för er vad som hände, eftersom SVT börjar sända första säsongen av Sopranos ikväll klockan 22.55. Ni som aldrig har sett serien måste verkligen titta. Ni andra, som liksom jag älskade Sopranos då det gick första gången, tycker jag ska titta igen. En riktigt bra tv-serie är som en bra bok eller film. Man bör läsa eller se den flera gånger för att kunna absorbera ordentligt och uppmärksamma alla detaljer som man kanske missade första gången.

Jag har redan lite Sopranos-abstinens och kommer att försöka få tag i den andra säsongen så fort som möjligt. Som jag tidigare skrivit så är mitt mål att se hela serien igen innan våren kommer.


Efter att jag sett på Sopranos bäddade jag ner mig i sängen och läste de sista kapitlen av Paul Austers roman Man in the dark.

Boken kom på engelska för några veckor sedan, men jag vet inte när den kommer att bli översatt till svenska.

Paul Auster slog igenom för tjugo år sen med New York-trilogin, och har sen dess gett ut 16 böcker. Dessutom har han skrivit några filmanus.

Auster är en stabil författare som aldrig gör några riktiga bottennapp. När man har en ny bok av honom i sin hand vet man att den är läsvärd och förmodligen kanonbra.

I de flesta av Austers romaner är det flera berättelser som trängs i samma bok. Minst en av dem brukar utspela sig på ett annat plan än resten av handlingen. Det kan till exmepel vara en så kallad "bok i boken" där huvudhistorien handlar om en författare, men läsarna också får veta vad som händer i romanen han håller på att skriva.
Man in the dark handlar om en 72årig man som håller på att återhämta sig från en bilolycka. Både hans dotter och dotterdotter har flyttat in hos honom, efter att dottern skiljt sig och barnbarnets pojkvän har blivit mördad.

För att slippa fundera på att hans fru nyligen har dött och de tragiska händelser som hänt hans anhöriga, så tänker August Brill ut en historia på nätterna när han inte kan sova. Den handlar om en soldat i ett USA där elfteseptember-dåden aldrig har hänt, men landet har drabbats av ett inbördeskrig efter skandalerna kring valet år 2000.

Som vanligt lyckas Paul Auster knyta ihop de olika historierna på ett fascinerande sätt. Man in the dark är väldigt kort, endast 180 sidor, men Auster har förmågan att berätta mycket utan på ett litet antal sidor. Till exempel finns det ett par bihistorier, anekdoter som nästan berättas i förbigående, som för sig själva hade varit stoff till en hel roman.

Jag har kanske blivit bortskämd av att Auster regelbundet ger ut så bra böcker. Jag har nämligen inte så mycket mer att säga om boken än att den håller den nivån jag förväntade mig av den amerikanske författaren. Boken är bra och mycket läsvärd, och om ni har gillat Austers tidigare böcker kommer ni uppskatta Man in the dark.


I have a dream...

Har ni känt den tveeggade känslan nån gång då en vän eller bekant har uppnått dina drömmar, fått precis det du ville ha? Jag tycker inte att det är fel att erkänna att man i vissa fall både är grymt avundsjuk på en person, men samtidigt imponerad och glad för den killens skull.

Om det är en idiot, en person som är född med silverskeden i munnen och inte förtjänar någon slags framgång, blir avundsjukan den övervägande känslan. Men i det här fallet är det en kille från Ekholmen som dessutom hänger på samma pub som jag, och då kan jag inte göra något annat än att framföra mina gratulationer.

Jag har haft en plan, en dröm som inte varit helt orealistisk. Ett sätt för mig att skapa en behaglig tillvaro där jag har mycket fritid och möjlighet att ägna mig åt mina intressen, men ändå alltid mat på bordet och Guinnes i kylen.


Nu har har Lollo gjort precis det jag velat göra. Den titel som han numera kan svänga sig med finns det inget riktigt bra ord för. Hemmaman beskriver inte hans tillvaro på ett rättvist sätt. Den rätta beteckningen borde vara en slags manlig motsvarighet till Lyxhustru.

Det finns killar som skulle känna sig kastrerade om de blev försörjda av en kvinna, men för mig är det den högsta formen av tillvaro. Jag har alltid drömt om att träffa en tjej som har ett stressigt och krävande jobb, men är ekonomiskt oberoende. En dam som skulle hålla mig med mat, husrum och fickpengar i utbyte mot sällskap, sex och kanske lite hushållsarbete.



Lollos tjej har en hög befattning på ett svenskt internationellt företag. Hennes chefer ville att hon skulle ta ett viktigt och högavlönat jobb i Shanghai. Damen ifråga ville inte flytta dit ensam och lämna sin kille, så Lollo har sagt upp sig från sitt jobb och är numera dagdrivare i en av Kinas största städer.

Men solskenshistorien slutar inte här. The word on the street är att Lollos tjej var så efterfrågad och värdefull för företaget att hon lyckades förhandla fram en lön till Lollo också. Killen, som tidigare ägnade sina lördagar åt att dricka stans billigaste öl precis som vi andra, får nu bokstavligen betalt för att vara sällskap åt sin tjej.


Givetvis är jag glad för Lollos skull. Det är alltid kul när någon i bekantskapskretsen blir framgångsrik. Men som jag skrev i inledningen kan jag inte låta bli att känna mig lite avundsjuk. De senaste dagarna har jag fantiserat om vad jag skulle göra om jag var i Lollos situation.

De första månaderna skulle jag kunna slå ihjäl tiden då min mecenat är på jobbet med att upptäcka min nya hemstad. Jag skulle ta långa promenader och beta av Shanghai stadsdel för stadsdel, dag för dag. Lära mig hitta i staden, besöka pubar, restauranger, muséer, djurparker och se stans alla sevärdheter. Plugga in kartan, forska i hur kollektivtrafiken fungerar och hur man bäst tar sig fram. Ta reda på vilka delar som har de bästa vattenhålen, om det finns några bohemkvarter, och vilka områden som är naturskönast och har de bästa promenadstråken.

Jag skulle leta upp de bästa och största skivaffärerna och bokhandlare med litteratur på engelska. Kolla om det finns biografer där filmerna inte är dubbade till kinesiska.

Givetvis skulle jag också skriva en blogg om allt det här. Om mina äventyr i det nya landet, hur jag lär känna det kinesiska samhället och berätta anekdoter om alla de nya människorna jag träffar.


Shanghai är så pass stort och jag har såna talanger som dagdrivare, att jag skulle kunna leva så här i över ett halvår innan jag tröttnar. När jag lärt känna min nya hemvist och vardagslunken börjar infinna sig, är det dags att hitta mer stabila tidsfördriv.

Jag råkar veta att kineserna spelar mycket biljard. Därför skulle jag försöka bli stammis på en biljardhall. Av tidigare erfarenheter vet jag att det är nästan omöjligt för mig att bli trött på de 15 bollarna och den gröna sammetten.

På biljardhallen skulle jag kunna lära känna några kinesiska slackers, som jag kunde umgås med och kanske ta en grabbkväll med ibland. Jag vill känna mig åtminstone lite oberoende och inte vara helt utelämnad åt min tjej och hennes bekantskapskrets.

Dessutom skulle jag få chansen att flera timmar om dagen öva upp mitt spel, och äntligen uppnå den nivå som jag vet att jag har potential till. Vem vet, en dag kanske jag även skulle behärska snooker.


En annan sak jag skulle sysselsätta mig med under tjejens arbetsvecka är givetvis att skriva. Inte bara till bloggen. Om jag visste att jag hade min försörjning tryggad så skulle det vara min förbannade plikt att försöka skriva ännu en roman.

Min dröm handlar naturligtvis inte bara om att bli världens lyckligaste dagdrivare. I grund och botten handlar det om att få chansen att göra det jag verkligen vill. Att kunna satsa helhjärtat på skrivandet utan att hela tiden plågas av ekonomiska bekymmer och ständigt behöva tampas med försäkringskassan och arbetsförmedlingen.


En bra helg, trots brist på pengar

Här tänkte jag inleda med en snitsig och välformulerad metafor om hur stenblack jag är, och att jag därför kommer att sitta hemma större delen av helgen. Men så insåg jag att situationen faktiskt inte är så illa, och att jämförelser med kyrkråttor i 80-talets Etiopien skulle vara ett hån mot alla som verkligen har det svårt.

Inte ens med svenska mått mätt kan jag beklaga mig. Visserligen har jag vad man brukar kalla ett cash flow problem, och ligger 98 kronor back på mitt swedbank-konto. Det innebär att jag inte kommer att kunna besöka puben, gå på bio, spela biljard eller ens ta en fika på stan det här veckoslutet.

Men å andra sidan har jag tre fulla askar cigaretter och en halv dosa snus. Det finns kaffe och te i mitt skåp, och jag har bröd och pålägg att äta till frukost flera dagar framåt. Jag har middagsmat så det räcker veckan ut. Förutom det käket ligger det två färdiga pizzor i min frys som jag kan äta sent på nätterna framför tv:n.

Mat, koffein och nikotin är de grundläggande behoven jag har, och i den aspekten går det ingen nöd på mig. Så jag sparar mitt gnäll till en dag då det verkligen ser mörkt ut.


Det jag skulle kunna klaga på är väl möjligen att jag tvingas sitta hemma för mig själv de dagar som knegarna brukar släppa loss. Men man får ta livet för vad det är, och jag var faktiskt ute och roade mig i måndags när det var pubquiz.

Dessutom har jag flera givande saker att sysselsätta mig med. Förutom att tillfredställa de grundläggande behoven av föda och ickerusgivande kemikalier, har jag goda möjligheter att i min ensamhet underhålla min hjärna och min rastlösa själ.

I veckan lånade jag Paul Austers senaste roman Man in the dark. Jag gillar alla Austers romaner, och när man har en färsk bok av en av sina favoritförfattare att läsa kan man aldrig drabbas av den värsta ledan.
Man in the dark är bara 180 sidor lång, så jag kan inte ligga och läsa hela helgen. Tidigare har jag klagat över att det alltid är så dåligt på tv på helgerna. Det har tyvärr inte förändrats, men för mig personligen ser det ljust ut på även den fronten.

Jag har nämligen lånat hem hela första säsongen av Sopranos.

Det är åtta år sen Sopranos började sändas i svensk tv, och jag insåg inte storheten i maffiaeposet förrän andra säsongen. En del av de avsnitt jag kollar på nu har jag faktiskt aldrig sett.

Jag kände mig mycket priviligierad när jag fick möjligheten att se en av de bästa tv-serier som någonsin gjorts, från början igen. Det är någonting jag velat göra sen finalen av Sopranos sändes förra året. Därför kändes det som ett ödets ironi när jag sett några avsnitt i torsdags, bläddrade i tv-tidningen och upptäckte att SVT börjar sända den första säsongen igen på onsdag.

Men jag tänker inte låta min glädje smolkas av den inte är unik. Jag har tittat lite varje kväll de senaste dagarna, och jag måste säga att jag njuter av varje avsnitt. Speciellt gillar jag kontrasten mellan Tony Sopranos våldsamma och omoraliska yrke och det vardagliga familjelivet med fru och barn. Jag är även mycket förtjust i drömsekvenserna och tillbakablickarna till maffiabossens barndom på sextiotalet. Det är också härligt att få återse de huvudpersoner som försvann under seriens gång. Jag tänker bland annat på Pussy Bonpensiero, men framför allt på Tonys morsa Livia. Frågan är om tv-historien någonsin har sett en gnälligare och ondskefullare modergestalt.

 Jag har tänkt att jag ska försöka få tag i och titta på alla avsnitt av Sopranos innan våren är här igen. Därför ser jag fram emot att återigen få stifta bekantskap med en kille som inte dök upp förrän i andra säsongen. Ralph Cicaretto var så psykiskt dum i huvudet, så självgod, skrupellös och sadistisk att även de mest härdade maffiamedlemmarna framstår som Dalai Lama i jämförelse.

Jag har en förkärlek för en viss slags psykopater när det gäller film, TV och böcker. Därför dyrkade jag Ralph på samma sätt som jag älskade Frank Begbie i Trainspotting.


Jag har fem avsnitt kvar av första säsongen, som jag tänkte titta på ikväll. Så trots att jag är luspank kommer nog helgen att bli riktigt bra. En god bok och en suverän tv-serie räddar mitt veckoslut.


Jag var så ung, herregud bara femton!

För exakt tjugo år sen idag så gjorde Imperiet sin allra sista konsert på Ritz i Stockholm. Den senaste veckan har det varit bråk mellan Peter Stormare och medlemmar ur Imperiet, eftersom Stormare försökt släppa en dålig inspelning av konserten på DVD. Jag tänker inte skriva så mycket om det, mer än att det givetvis ska vara artisterna själva som bestämmer vad som ska ges ut på skiva eller film.

Jag var inte på Ritz den där legendariska kvällen, men jag såg Imperiet under deras avskedsturné.


Det var en fredag några veckor innan den sista spelningen och jag hade precis börjat nian. Birne, Joppe och jag hade på något sätt lyckats fixa biljetter till vårat favoritband som skulle spela på Folkets Park i Mjölby.

Vi skulle åka tåg dit och jag hade ett sexpack folköl att dricka. När vi tog första vätskestoppet i Järnvägsparken mötte vi ett annat gäng från Ekholmen. Jag minns inte exakt vilka som var med, men Fala, Hengan, Pata B och Ulle var i alla fall på plats.

Då vi stod på järnvägsstationen och väntade på tåget började vi snacka med en kille som pratade skånska. Det visade sig ganska snart att han någon timme innan hade rymt från Roxtunaanstalten som ligger strax utanför Linköping. Killen, vars efternamn började på B, ville egentligen ta sig till sin hemstad Malmö. Men hans högsta prioritet var att komma bort från Linköping där han trodde att snuten letade efter honom.

Ekholmsgrabbarna är kända för sin barmhärtiga inställning till människor i nöd, så vi skramlade till en tågbiljett åt rymlingen och tog med oss honom till Mjölby.

På tåget hinkade vi folköl, medan B underhöll oss med lite fängelseanekdoter.

B hade planerat att stjäla en bil i Mjölby och sen köra därifrån hem till Malmö. Men då han blivit lite upplivad av bira och gott sällskap, var han sugen på att fortsätta festandet och se konserten. Så han tänkte planka in, och vi bestämde träff med honom inne i parken.

När vi väntade på att konserten skulle börja fick vi se B komma gående i sällskap med två snutar, som höll hans armar i hårt grepp. Det gjorde oss alla lite nedstämda, och vi tyckte det var synd att vår nyfunne vän skulle tillbringa kvällen i en cell istället för att se Sveriges bästa band.



Det här var som sagt tjugo år sen, så jag kan inte ge er så mycket detaljer från själva konserten. Men jag kan berätta att det var första gången jag såg Thåström live, och jag blev verkligen inte besviken. Jag minns att det var ett hårt tryck i publiken, att Thåström vrålade "Rock´n´roll är död!" och krälade omkring som en epileptiker på scenen medan trummorna dunkade och gitarrerna ylade som om det vore jordens undergång. Jag kommer ihåg att de spelade min favorit Jag är en idiot men också Sura-baya-Johny, Århundradets brott och Cornelis Vreeswijks Personliga Persson.


När vi kom ut ur folkets park hade jag väl egentligen svettats ut alla folköl. Men jag var ändå yr i huvudet av den oerhört starka konserten och av lycka över att äntligen fått se min största idol live. I öronen ekade det och pep och skrek av rundgångarna och den höga volymen, och det skulle det göra i några dagar till. På den här tiden var det ingen som snackade om tinnitus, rockmusik skulle spelas på så hög volym att man kände basen dunka i hela kroppen.

En bil på parkeringen tutade flera gånger då vi kom gående. Vi blev kraftig överraskade, men också glada, när vi upptäckte att det var rymlingen från Roxtuna.

Det visade sig att B hade uppgivit sin brorsas namn och personnummer för poliserna som tog honom. Därför hade de inte fattat att han var en fängelsekund på rymmen, utan endast avvisat honom från parken eftersom han inte hade någon biljett.

B var uppspelt över att fortfarande vara på fri fot, så han erbjöd sig att skjutsa hem oss till Linköping innan han drog söderut. Jag, Birne och Joppe skulle bli hämtade av min plastfarsa. Men de övriga hade ingen som helst plan för hur de skulle ta sig hem, och sista tåget hade gått. Så Pata, Ulle och Fala satte sig i bilen.


Dagen efter fick jag höra att B, som man kunde förmoda, bokstavligen körde som en biltjuv. Han hade gasat på i full fart in i Rydsrondellen och kört av vägen. Som tur var blev ingen skadad, men mina vänner fick då nog och bestämde sig för att gå hem därifrån.

B tackade för sig och fortsatte mot Skåne.


Jag har inte hört något om honom sen dess. Men jag hoppas att B hade en rolig helg innan han tvingades skaka galler igen.


Säsongens första pubquiz

Igår var det dags för säsongens första pubquiz. Dagen till ära strök jag en skjorta innan jag gick, drog på mig den och mina kritstrecksrandiga finbrallor, svarta lågskor, kavaj och hatt. Jag ville sätta respekt i motståndarlagen redan då de fick se mig. Alla tävlingar handlar delvis om psykologisk krigföring, och det gäller naturligtvis även frågesport.

Stämningen kändes trevlig så fort jag gick in på puben. Det var kul att återse mina lagkamrater. Calle och Skomakarn har jag knappt sett på hela sommaren, och även Ulven har jag umgåtts med alldeles för lite. Men nu kommer jag att träffa dessa grabbar minst varannan vecka igen.


Som jag har berättat har jag levt över mina tillgångar hela sommaren och är i dagsläget luspank. Därför sög jag på en kaffe medan vi genomförde första grenen, som var allmänbildning.

Den grenen gick skapligt. Jag kommer inte ihåg alla frågorna, men vi visste bland annat att de två utbrytarrepublikerna i Georgien heter Sydossetien och Abschasien. Vi hade vissa problem med de tre högsta byggnaderna i Sverige. Efter ett långt långt tjafsande som slutade med att Ulven upplyste Skomakaren i brysk ton om att det femtioåringen lärt sig i småskolan inte behövde gälla även idag, lyckades vi komma vi fram till de korrekta svaren Uppsala Domkyrka, Kaknästornet och Turning Torso.

Våra ansträngningar räckte till en andraplats som gav laget 125 spänn. Efter det beskedet beställde jag omedelbart in en stor starköl.


Nästa gren var musik. Vi klippte bland annat Buddy Holly, men missade hans dödsålder med ett år. Thåströms Pang, Boom, Krash kände jag igen redan på den inledande flöjten.

Just den låten har en speciell betydelse för mig. Pang, Boom, Krash var Thåströms första singel som soloartist. Han spelade den i något av SVT:s lördagsprogram - kan ha varit Nöjesmaskinen eller Nöjesmassakern - där min farsa jobbade som ljudtekniker. Min far såg artisterna som uppträdde i showen som en slags kollegor eller arbetskamrater. Därför tyckte han alltid att det kändes ovärdigt att besvära de musiker som ibland kunde vara världskända med frågor om autografer.

Men då Thåström var med i programmet gjorde min far ett undantag för min skull. Det här var innan jag upptäckte Bob Dylan. Jag var bara 16 år och Thåström var något av en Gud för mig.

Än idag har jag ett inramat A4-papper på väggen, där Pimme har skrivit "Tjena Olof, hälsar Thåström".

En låt av Cream var inga problem för vårt lag, men den enda medlemmen i bandet vi kom på var Eric Clapton. Så där missade vi två poäng.

Det blev en andraplats även på musiken, ytterligare prispengar och ännu en pilsner.


När det var dags för sporten tittade jag igenom pappret med frågor, och insåg efter 30 sekunder att jag inte kunde ett enda svar. Jag var inte mycket till hjälp, men mina lagkamrater gjorde sitt bästa. Jag var imponerad att de lyckades resonera sig fram till att Sovjetunionen mötte Jugoslavien i den allra första EM-finalen 1960.

Men vi räckte helt enkelt inte till i den tredje grenen. På sporten blev vi utan prispengar.


Den fjärde deltävlingen brukar vara valfri för den som gör frågorna. Igår var det en variant på geografi, och handlade om påhittade länder från filmer och böcker. Vi visste givetvis att Bröderna Lejonhjärta bodde i Nangijala. Jag visste att Oceanien är en stormakt i George Orwells bok 1984, och Ulven kände helt otippad igen ett namn på ett fiktivt land i filmen En prinsessas dagbok.

Vi gjorde någorlunda bra ifrån oss och fick en tredjeplats med en blygsam summa pengar.


Vi stannade kvar en stund efter att quizen var slut, drack varsin öl och utvärderade säsongspremiären. Vi ansåg att två andraplatser och en tredjeplats var klart godkänt, men att vi måste jobba hårdare för att nå segern. Det är nämligen förstaplatserna som ger ordentligt klirr i kassan.

Eftersom Boström inte kommer att kunna närvara så ofta den här säsongen så värvade vi Ronny Punk som inhoppare i framtiden. Ronny var där igår kväll, men deltog inte utan satt i baren och drack bärs. Han kollade frågorna av rent intresse. Bland annat så visste han att medlemmarna i Cream vi missat hette Jack Bruce och Ginger Baker, och med de två poängen hade vi fått en åtråvärd förstaplats på musiken.

Jag har förtroende för Ronnys kunskaper när det gäller sport och musik, och jag tror det kommer att bli en lyckad värvning.


Nästa quiz är om två veckor. Då ska jag göra frågorna till den valfria fjärde grenen. Det kommer att bli kultur-och nöjesfrågor, för det är roligast att göra.

Ronny ansvarar för musiken nästa quiz. En annan gång han valde låtar till musikfrågorna så var det tio stycken med distade gitarrer. Så det tror jag blir en fördel för vårt lag, gamla hårdrockare och punkare som vi är.


Jag kom hem strax innan elva. Jag hade missat My name is Earl men hann se nästan hela Dexter. Somnade framför Brottskod försvunnen.


Imponerande fortsättning på Havets stjärna

Guvernörens hustru

Joseph O'Connor


Originaltitel: Redemption falls

Översättning: Inger Johansson

Guvernörens hustru är en helt fristående fortsättning på Havets stjärna, som blev Joseph O'Connors fullständiga genombrott häromåret och översattes till över 20 språk.

Den nya romanen börjar med att den sextonåriga flickan Eliza Mooney, dotter till Mary Duane som kom till Amerika från Irland med skeppet Havets stjärna, vid slutet av amerikanska inbördeskriget påbörjar en lång vandring genom det sargade landet för att leta efter sin lillebror som försvann under kriget..

Ungefär samtidigt så hittar den nyutnämnde Guvernören för Mountain territory (nuvarande Montana) den 12årige pojken iförd sydstats- uniform vid några nedlagda gruvor utanför Redemption falls.

Redemption falls, där större delen av romanen utspelar sig, är en mer eller mindre laglös stad i vilda västern. Den är full av guldgrävare, före detta soldater och frigivna eller förrymda slavar. Det finns ett medborgargarde som godtyckligt torterar och avrättar människor. De närliggande bergen är fulla av desperados och soldater från den forna rebellarmén som vägrar erkänna sig besegrade.

Guvernören James O'Keefe, som tillsammans med sina sheriffer fått den hopplösa uppgiften att upprätthålla lag och ordning, är före detta general för Irländska brigaden som slogs på unionistsidan i kriget. Han är en legend bland de irländska invandrarna, eftersom han på Irland gjorde uppror mot engelsmännen, skickades till Tasmanien som fånge, och flydde därifrån under dramatiska omständigheter till USA. Hans hustru är en societetsdam från New York, som flyttar till Redemption falls tidigt i boken.


Det enda jag är missnöjd med när det gäller den här boken är att titeln blivit översatt till Guvernörens hustru. Både det svenska omslaget och titeln för tankarna till tv-serien Nord och Syd eller filmen Borta med Vinden, och förleder läsaren att tro att boken handlar om överklassens kärleksintriger efter inbördeskriget.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. Lucia Cruz-O'Keefe har bara en biroll. Joseph O'Connors två romaner är en slags irländsk motsvarighet till Vilhem Mobergs Utvandrar-serie. Då Havets stjärna behandlade livet på Irland och resan över Atlanten, handlar Guvernörens hustru om hur immigranter på flykt undan svält och förtryck blev indragna och utnyttjades i inbördeskriget. Det är irländarnas historia O'Connor vill berätta och nästan alla karaktärer i romanen härstammar från den gröna ön.

För mig, som är nästan överdrivet intresserad av det ämnet, var boken givetvis högintressant. Men en annan aspekt var att romanen skildrar det vilda västern vi sett i ett otal filmer på ett mycket mer realistiskt sätt än vad vi är vana vid. Boken är stundtals obehaglig att läsa, och våldet är brutalare än i vilken Clintan-film ni än väljer att jämföra med.


Jag är fullkomligt lyrisk över O'Connors senaste roman. Det beror inte i huvudsak på handlingen som är så medryckande att man hela tiden vill läsa vidare, eller de lysande personporträtten. Det är det otroligt skickliga sättet som Joseph O'Connor berättar sin historia på, som bländar och imponerar.
Guvernörens hustru är skriven som om berättaren - vi får inte reda på vem det är förrän sista meningen - försöker återskapa och ta reda på vad som hände 70 år efter att boken utspelar sig.

Till sin hjälp använder han rättegångsprotokoll, rapporter från sheriffer i olika städer, brev till och från huvudpersonerna eller deras anhöriga, tidningsartiklar, affischer och även ett antal folksånger som sjungits om händelseförloppet. O'Connor har gjort ett beundransvärt arbete med att skapa alla dessa dokument - kompletta med vissa felstavningar, och överstrukna och ändrade meningar.

Dessutom har den fiktive författaren grävt fram intervjuer med berättelsens bifigurer som är gjorda långt senare. Därför får man redan tidigt känslan av att Guvernören och syskonen Mooney kommer att uppleva något mycket dramatiskt som gör att människor minns dem långt efter att de är döda.


Boken är helt påhittad och ingen av karaktärerna har funnits i verkligheten, men den berättas som en dokumentärroman. Ett antal källor bidrar med sin lilla pusselbit, och de olika berättarna är inte alltid överens. Det kanske låter rörigt, men istället för att förvirra förstärker det känslan av äkthet och erbjuder läsaren möjligheten att dra sina egna slutsatser.

Det gjorde att jag inte riktigt kunde släppa boken då jag läst ut den. Flera dagar senare funderar jag fortfarande på vad det var som egentligen hände i Redemption falls.

Och det måste vara det bästa betyget en författare kan få. Att han eller hon har skapat en egen verklighet som stannar kvar hos läsaren, och sysselsätter hennes hjärna även då boken är färdigläst.

Mary Duane från Carna och hennes barn Eliza och Jeremiah Mooney bör bli lika viktiga gestalter ur litteraturhistorien som Karl-Oskar och Kristina från Duvemåla. Havets stjärna och Guvernörens hustru är framtida klassiker.


Den intressantaste bloggen jag hört talas om

Det är sällan jag hittar en ny blogg som jag känner att jag vill följa. Men idag läste jag i SvD om en blogg som jag omedelbart bestämde mig för att läsa regelbundet de närmaste fyra åren.

Bloggen är skriven av en författare, men det unika är att han har varit död i mer än femtio år.


Redan i augusti började sällskapet The Orwell prize, som delar ut pris till politiska skribenter i storbritanien, lägga ut George Orwells dagbok som blogg. Dag för dag kan läsarna följa vad Orwell skrev exakt sjuttio år tidigare.

För er som inte vet vem George Orwell är, så var han en mycket politiskt engagerad författare från England som levde fram till 1950. Orwell var övertygad socialist och slogs mot fascismen med både pennan och svärdet. Men han lät sig aldrig förföras av den så kallade kommunism som praktiserades i Sovjet under Stalin. Hans två kändaste böcker är Djurfarmen och 1984. Båda de romanerna riktar mycket skarp kritik mot totalitära regimer i allmänhet och Sovjetunionen i synnerhet.


Just idag går bloggen in i en ny fas, för den 7e september 1938 började Orwell med vad han kallade sin politiska dagbok.

George Orwell skrev denna dagbok ända fram till 1942, och bloggen kommer alltså att uppdateras regelbundet i fyra år framöver.
Då dagboken börjar lider Spanska inbördeskriget - som Orwell själv stred i året innan - mot sitt slut. Stalinisterna har till stor del tagit över den tidigare frihetliga vänsterkampen i Spanien och Francos fascister kommer snart att segra och införa diktatur. Hitler börjar redan visa agressiva tendenser mot omvärlden.
Inom ett år är mänsklighetens blodigaste krig ett faktum

Att i realtid få läsa författarens tankar om de politiska händelser som skedde de dramatiska åren i slutet av 30-talet och början av 40-talet, ser jag som en ynnest. Det finns inte tillräckligt starka ord för att beskriva hur mycket intressantare den här bloggen är, än allt vad Blondinbella och Alex Schulman någonsin kan skriva.


Jag kommer att följa George Orwells dagbok slaviskt.


Mysiga hemmakvällar och långa promenader

Det här är det första inlägget jag skriver sen i tisdags. Jag brukar försöka lägga upp en ny text varannan dag. Men om inget speciellt händer i mitt privatliv och nyhetsflödet inte innehåller något som gör mig så upprörd att jag måste skriva nån slags debattartikel, så vill jag inte försöka pressa fram något. Jag tycker det är bättre att det jag skriver är läsvärt varje gång, än att det ska bli ett slags tvång för mig att komma med något nytt var och varannan dag.

Det har varit en ganska normal septembervecka. Jag har nästan varje dag tagit långa promenader med Pata L och Ronny. Mina två kompisar vill försöka gå ner i vikt, men jag hänger mest med för att jag gillar att vara utomhus.

Långa promenader brukar ses som en klyscha att uppge som intresse i kontaktannonser, men jag tycker att det är en sysselsättning som ni, kära läsare borde ägna er mer åt.


En gång såg jag en intervju med Ingmar Bergman på tv, där han fick frågan om varför han var ute och gick så mycket. Bergmans svar blev kort, men som alla genier hade han förmågan att säga väldigt mycket med en enda mening.

Svaret han gav var:

   - Demonerna tycker inte om frisk luft...

Nu hade den världskände regissören en förmåga att ofta uttrycka sig lite väl dramatiskt. Men om man funderar över vilka demoner som plågar oss en vanlig dag, så är det han säger mycket tänkvärt och helt sant.


De flitigaste demonerna i våra liv är ledan och känslan av att tillvaron saknar mening. Många dagar känns det som att det inte finns något roligt att göra, och att man redan pratat om allt som är värt att diskutera - speciellt om man är arbetslös eller sjukskriven.

Om man umgås med en gammal vän, släkting eller älskare som man redan vet det mesta om, hittar man mycket roligare samtalsämnen då man är ute och går än om man sitter och stirrar på varandra över ett köksbord.

Om man sitter hemma själv och zappar framför tv:n eller svär över att man inte har någon bra bok att läsa, så är det lätt att tankarna blir mörka. De letar sig ner till förbjudna hålor. Man börjar fundera över gammalt skit som man borde glömt för länge sen. Tänker på nån tjej man var ihop med för tio år sen och blir deprimerad över att det tog slut. Kommer att tänka på en oförrätt som någon utsatte en för någon gång i det förflutna, och blir helt plötsligt förbannat på en människa man inte pratat med sen Bill Clinton var president.

I värsta fall kan det kännas som att det aldrig mer kommer att vara något bra att se på TV, att man aldrig mer kommer att läsa en riktigt bra bok, få den där extatiska kicken under en konsert som man fick på Neil Young i Roskilde -96 eller uppleva känslan av att vara förälskad igen. Att ens bästa dagar är över, resten av livet är bara är en väntan på att dö.

Det är såna här mörka och destruktiva tankar som ledan föder, och när de kommer ska man resa sig ur soffan och ta en promenad. För som Ingmar Bergman påpekade så skyr demonerna frisk luft så som en vampyr skyr dagsljuset. När man inte längre har väggar och tak omkring och ovanför sig, och befinner sig i rörelse hela tiden, får man förvånansvärt snabbt perspektiv på tillvaron och sina tankar. Det är lättare att se vad som är värt att bekymra sig om och vad som egentligen är skitsaker som man borde strunta i, då man är ute och går. Förhoppningsvis inser man att även om de flesta dagar är ganska lika varandra, så kommer man ändå att då och då i framtiden få uppleva de stunder av lycka som gör livet värt att leva.

Långa promenader kan bespara er ett antal besök hos olika terapeuter.


Förutom promenader med mina kompisar på dagarna har jag mest suttit hemma på kvällarna och läst, sett på tv och spelat lite poker. Som jag redan berättat fick jag Joseph O'Connors senaste roman Guvernörens hustru i måndags. Det var en en riktigt tegelsten som jag har haft mycket nöje av tills jag blev klar med den igår. Jag ska börja snickra på en recension ikväll eller imorrn, men kommer inte att lägga ut den förrän på måndag då övriga media också recenserar den. (Förlagen sätter upp ett datum då de första recensionerna ska publiceras, och jag vill gärna hålla mig väl med dem efter som jag vill ha fler böcker i framtiden.)

Pokern har gått bra och det känns som att jag hittat tillbaka till mitt spel efter en svacka, då det varken har varit särskilt roligt eller vinstbringande att spela. Jag har insett att det inte går att spela poker enbart för att tjäna pengar, man måste känna glädje och självförtroende då man lirar. Känner man inte för att spela, så ska man inte göra det. En håglös pokerspelare är en dålig pokerspelare.


Helgen kommer nog att bli ganska lugn. Jag hade vissa funderingar på att köpa en kasse mellanöl inför Sveriges match mot Albanien i VM-kvalet imorgon, men efter att ha sett över ekonomin så är det nog bäst att jag struntar i det. De pengarna är bättre att jag spenderar på mat och cigaretter.


Tills vi hörs nästa gång,


Keep on keeping on!


/ Olof


Spelteorier i vardagslivet

Idag skulle jag fika med Björna och Pata L. När jag kom till Café Mocca så var de två herrarna från Barnhemsgatan redan där, och då jag anlände började de garva.

I det läget så kan man ju misstänka att de pratat om mig, och berättat någon komisk eller pinsam anekdot bakom min rygg. Men så var inte fallet. Saken var den att de hade slagit vad om vad jag skulle ha för kläder på mig.

Det blev Pata L som vann. Nu tänkte jag berätta om vadet, och dessutom passa på att diskutera lite spelteorier. Jag ska redogöra för hur Pata fattade två spelmässigt korrekta beslut, men också om ett misstag han gjorde. Dessa teorier kan användas både då ni satsar pengar på Oddset och när ni spelar poker.


Först ville Björna slå vad 300 kronor om att jag skulle ha hatt på mig. Det vadet avslog Pata utan några närmare funderingar, eftersom han endast skulle vinna om jag dök upp barhuvad -den chansen beräknade Pata till att vara under en procent. Oddset Pata fick av Björna var skrattretande låga två gånger pengarna.

Patas beslut var korrekt. Men ni kanske tror att Pata gjorde rätt då han avslog vadet, enbart för att chansen var otroligt stor att jag skulle dyka upp iförd min svarta Stetson. (Hans beräkningar var korrekta. Den enda situation jag skulle spatsera omkring utan hatt var om det hade blåst väldigt mycket. En gång så tog nämligen vinden min hatt på Trädgårdstorget, och jag fick jaga den flera hundra meter längs St Larsgatan medan folk skrattade och hejade på mig. Jag förstår att människorna omkring var var roade. Det måste ha sett ut som en gammal stumfilm med Charlie Chaplin. Så nu lämnar jag min huvudbonad hemma då det är blåsväder.)

Men så enkelt är det inte. Anledningen att Pata inte borde anta vadet var att oddset var för lågt. Eftersom Pata antog att chansen att jag skulle vara barhuvad var strax under en procent, borde han endast ha antagit vadet om Björna erbjudit 200 gånger pengarna eller mer. Men eftersom Pata inte har något jobb just nu borde han i så fall ha försökt att få spela för en lägre summa än 300 kronor. När man spelar på högoddsare ska man inte ödsla så stor del av sin kapital.


Nästa vad Björna erbjöd var att han trodde att jag skulle ha Dylantröja på mig. De skulle satsa tjugo kronor var, och Pata skulle vinna om min t-shirt inte var Dylanrelaterad.

Här gjorde Pata något som är oerhört viktigt då man satsar pengar på chansartade saker. Han använde sig av sina förkunskaper. Pata visste att jag hade burit min blåa konserttröja från Dylans turné 2003 i söndags och igår. Dessutom visste han att jag så gott som aldrig har samma t-shirt mer än två dagar i rad.

Men det fanns ett litet riskmoment. Jag och Pata skulle gå på långpromenad efter fikat, och då tänkte Pata att det fanns en liten chans att jag skulle gå i en något smutsig tröja eftersom jag räknade med att bli svettig under promenaden. Pata ansåg att det fanns en risk att jag inte skulle byta t-shirt förrrän jag kommit hem och duschat.

Med alla dessa risker och chanser i huvudet så beräknade Pata att det var ungefär 80 procents chans att jag inte skulle ha min Dylantröja. Pata antog vadet och det gjorde han rätt i, eftersom Björna hade gett honom ett otroligt fördelaktigt odds. Chansen att Pata skulle vinna var fyra mot ett till Patas favör, men Björna gav honom möjlighet att dubbla sin insats.

I det här läget skulle Pata ha slagit vad med Björna så länge han fick ett högre odds än 1,20.


Men det misstag Pata gjorde var att han inte försökte öka insatsen. En så fördelaktig situation kommer nog inte att dyka upp igen för Pata på ett bra tag, och jag tycker att han borde vågat sig på att slanta upp en femhundring eller mer. Nyckeln till ett framgångsrikt spelande är att våga satsa mycket då man tycker att man kan dra fördel av att man är mer välinformerad än motståndaren. Man måste våga dunka in rejält med kulor när allt talar för att man kommer att vinna, och oddset dessutom är attraktivt.


Det är så här ni ska tänka varje gång ni är i en besvärlig situation vid pokerbordet, eller grubblar över på vilka matcher ni ska spela på oddset. Fundera över vilka förkunskaper ni har, gör ett överslag om era vinstchanser, och spela endast om oddset är bra i förhållande till det.

Om ni tror att det är 90 procents chans att Manchester United vinner hemma över West Bromwich Albion, ska ni endast spela om oddset är högre än 1,10. Om WBA ger tjugo gånger pengarna ska ni istället satsa på dem.


Någonting man bör se upp med när man slår vad i vardagslivet är så kallade bad bets. Inte att förväxla med bad beats som innebär att man gör ett matematiskt smart vad, men förlorar på ett fullständigt osannolikt sätt.


Ett bad bet är ett vad där man förlorar oavsett utgången. Som exempel kan jag ge er en situation från filmen Beatiful girls - en underbar dramakomedi med bland annat Matt Dillon, Uma Thurman och en mycket ung Natalie Portman.

Tre av filmens huvudpersoner sitter på ett fik. Paul försöker ringa till sin före detta flickvän som han vill återförenas med, men hon svarar inte.

  - Hon ligger säkert med någon annan, säger Paul. Jag sätter 20 dollar på att hon ligger och knullar med nån annan just nu.

  - Dåligt vad, säger Kev.

  - Vad menar du med det?

  - Det är ett dåligt vad, du kan inte vinna. Om Jan inte ligger med någon annan så förlorar du 20 dollar. Om du vinner 20 dollar så ligger Jan med någon annan. Vad som än händer så förlorar du.

Vad av det här slaget ska av lättförståeliga skäl undvikas till varje pris, hur lockande oddset än kan te sig. Vissa saker kan inte mätas i pengar.

*

Igår fick jag äntligen böckerna jag har väntat på. Jag började läsa Guvernörens hustru på eftermiddagen och har nu läst cirka en tredjedel. Så här långt verkar Joseph O'Connors senaste bok mycket lovande, men ni får ge er till tåls till på måndag då jag kommer att lägga upp en recension.

Det är otroligt skönt att ha en efterlängtad, bra och lång roman att ägna sig åt. Att läsa mina favoritförfattare är ett av mina absolut bästa tidsfördriv. Eftermiddagarna och kvällarna flyger iväg i sällskap med en god bok, och då slutar jag helt med de mer eller mindre meningslösa aktiviteter man sysselsätter sig med för att slå ihjäl tid - som att slötitta på TV.

Därför blev det endast en och en halv timma framför dumburken igår. Givetvis missade jag inte säsongstarten av My name is earl, och direkt efter det så var det Dexter i samma kanal.

Istället för att somna framför någon halvrisig crime-serie på TV4+, så läste jag tills jag inte orkade hålla ögonen öppna längre.