När man kan skjuta upp till morgondagen...

Sommaren 1995 hade jag ingen egen lägenhet. Min lilla etta på Skyttegatan i Linköping hade jag hyrt ut, eftersom jag under terminerna bodde på Bona folkhögskolas internat. Jag hade just avslutat första året på journalistlinjen, och hade två terminer kvar.

Men som tur var hade min far en trea i Stockholm som han just då inte använde. Han hade just flyttat in hos en kvinna, men ville ha ryggen fri ifall de skulle bli osams. Därför vågade han inte säga upp sin lägenhet, utan den stod där tom och väntade på en hyresgäst.

Mitt val stod mellan att tillbringa sommaren i Linköping och dela utrymme med min mor i en etta med sovalkov på Ekholmsvägen, eller bo i Sveriges huvudstad där jag gratis kunde ha en möblerad trea för mig själv. Så en vecka efter att terminen var slut tog jag med några väskor med kläder och flyttade temporärt tillbaka till staden där jag är född.

Min kompis Egån var i en liknande situation. Han bodde under sommaren hos sin morsa i Eskilstuna, och där hade han tråkigt. Han ville gärna besöka mig i huvudstaden, jag hade ett extra sovrum, och Egån flyttade in.

Farsans lägenhet låg i Stocksund, som ligger väldigt nära Djursholm. Det är ett av Stockholms och Sveriges moderat-tätaste områden, och Danderyds kommun som det tillhör brukar alltid ligga på topp fem på listan över landets kommuner med absolut lägst kommunalskatt.

Huset där vi bodde var det enda hyreshuset omgivet av stora, flotta villor. Om man promenerade några minuter hittade man ännu större skrytbyggen med strandtomt, där det bodde en del kändisar och familjer med höga positioner inom Sveriges finansvärld. Det fanns en myt om att skådespelaren Claes Malmberg var den enda personen i det området som hade röstat på Vänsterpartiet i kommunalvalet. Min farsa påstod alltid att ica-affären som låg hundra meter från lägenheten var Sveriges dyraste.

Där skulle jag och Egån, två bohemiska gamla punkare på strax över tjugo år, tillbringa sommaren.


Av naturliga skäl ville vi ut och roa oss var och varannan dag. Vi var unga, det var högsommar, och vi hade chansen att upptäcka Stockholm och allt som inte fanns i våra hemstäder. Men våra ekonomiska resurser var knappa.

Varje förmiddag gick vi en halvtimme till Danderyds sjukhus. Där fanns det två ingångar till tunnelbanestationen. Den ena var obemannad, så vi kunde med lätthet planka.

Vi åkte ner till Söder där vi promenerade omkring hela dagen eller satt på Nytorget eller i Björns trädgård och snackade skit. På eftermiddagarna köpte vi så mycket öl eller billigt vin som vi tyckte att vi hade råd med, och satte oss och drack i Vitabergsparken. På nätterna försökte vi hitta krogar med bra priser på bärs, men hamnade oftast på Kvarnen där vi trivdes och snabbt blev igenkända. Vi levde som i en debutroman av Ulf Lundell eller en låt av Florence Valentin.


Det jag framförallt minns är att vi hela tiden hade extremt dåligt med pengar. Egån är en duktigt musiker. Han spelar gitarr och munspel och sjunger riktigt bra, och han kunde otroligt många gamla rockklassiker. Nu pratar jag inte om uttjatade slagdängor som Proud Mary eller Mrs Robinson, utan min vän hade ett mycket bra repertoar med låtar av artister som Neil Young, Bob Dylan, Lou Reed och Ulf Lundell.

Varje dag då vi drack kaffe och rökte morgonciggen räknade vi över våra tillgångar och funderade över på vilket sätt vi hade råd att roa oss. Pengarna vi hade blev, som alla kan räkna ut, mindre och mindre för varje dag..

Därför sa Egån så här till mig en morgon:


- Olof, idag festar vi och har roligt, vi har fortfarande pengar till vin. Men imorgon, då åker vi ner till Gamla stan. Jag kan spela i nåt gathörn och du kan gå omkring med en keps i näven och tigga pengar. Jag har hört att man kan tjäna flera hundra spänn i timmen på att spela musik för turisterna.


Det här blev en procedur som upprepade sig varje dag. På mornarna tyckte vi att vi hade pengar nog att slappa och festa ännu en dag, och lovade oss själva dyrt och heligt att dagen efter skulle vi åka ner till Gamla stan och tjäna ihop lite kulor. Men vi sköt hela tiden upp den saken.

Först var det några kvällar då vi skippade att gå på Kvarnen. Vi rullade cigaretter och köpte det absolut billigaste vinet vi kunde hitta. Varje kväll var det fullt av folk som festade i Vitabergsparken, så vi led inte nämnvärt av att inte kunna dricka bärs på lokal.

Men så kom dagen då vi inte bara var utan resurser att skaffa vin och tobak, vi hade inte ens råd med makaroner. Vi satt på morgonen och rökte våra sista cigaretter och ingen av oss ville säga det vi båda tänkte på. Situationen var ohållbar, och dagen var här då vi helt enkelt var tvungna att göra vår debut som tiggare och gatumusikanter.

Då tittade Egån på mig med en allvarlig min.


- Idag Olof, sa han, pantsätter jag gitarren.


Vi åkte till en pantbank som låg någonstans vid slussen. Det var en väldigt fin akustisk gitarr som Egån hade, och jag tror att vi fick nästan en tusenlapp för den. Så vi firade med varsin kebabtallrik och öl på en uteservering. Sen blev det vin i Vitabergsparken och ett kärt återbesök på Kvarnen.


Egån och jag hade mycket tur den här sommaren. Även om vi vissa kvällar fick hålla oss nyktra och istället promenera omkring i Stocksund eller sitta hemma och se på tv, så måste jag säga att vi roade oss kungligt. Vi lärde känna nytt folk, blev bjudna på efterfester och vi gick på flera konserter. Bland annat Stefan Sundström och Johan Johansson i Tantolunden, Ulf Lundell på Skansen och Neil Young med Pearl Jam på Sjöhistoriska

Det absolut bästa som hände oss var när Egåns farsa som jobbade på EMI gav oss fribiljetter med backstage pass till den nya festivalen Lollipop, som hölls på Lida friluftsområde utanför Stockholm.

Den stora sensationen på festivalen var att Thåström skulle spela gamla Imperietlåtar. Vid den här tiden bodde han i Amsterdam och spelade med industrisyntbandet Peace, love and Pitbulls. Han hade svurit på att aldrig sjunga på svenska igen.

När en journalist frågade honom varför han bestämt sig för att bryta sitt löfte svarade han: "Jag behöver pengar till en ny sampler."

Då jag läste det insåg jag att Thåström inte direkt tänkte göra en akustisk, finstämd konsert där han sjöng Imperiets kärleksballader. Och jag fick alldeles rätt.

Thåström spelade inga publikfriande hits. Han valde lite mer obskyra Imperietlåtar, som han till råga på allt nästan massakrerade till oigenkännlighet.

Konserten inleddes med en ljudmatta av samplers, brutala trummaskiner och extremt distade gitarrer. När Thåström kom in på scenen och jag hörde hans röst väsa "Ännu en morgon i staden /där vi fartblinda aldrig står still" insåg jag att det var den underbara Du är religion från min favoritplatta Tiggarens tal. Jag hamnade i någon slags extas och nästan slog mig fram til kravallstaketet framför scenen. Där var det fullt kaos och jag var flera gånger nära att ramla och halka under den hoppande folkmassan. Det var lite otäckt och någon kunde ha blivit skadad där framme, men publiken hjälpte varandra och ryckte omedelbart upp den som ramlade. Jag hamnade i ett sånt lyckorus att jag faktiskt inte minns mycket mer av konserten än att Thåström fortsatte i samma stil, det var ett jävla tryck både på scenen och publiken, och att jag även fick höra Jag är en idiot.

Lollipop 1995 var den bästa konserten jag sett med Thåström, och den hamnar definitivt på min topp fem alla kategorier.


Precis som under resten av sommaren hade jag och Egån ekonomiska problem under Lollipopfestivalen. På lördagen satt vi på campingen och förfestade. När ölen var slut gick vi in och såg något band. Efter det visste vi inte direkt vad vi skulle göra. Vi hade inget mer att dricka och inga pengar att spendera i öltältet.

Vi gick in i backstage-tältet där vi drev omkring och spanade efter kända artister. Jag tror att Egån slog sig ner med grabbarna i Kent, eftersom han var lite bekant med dem. Jag fick syn på Peter Birro och började snacka med honom.

Då jag berättade att jag hade läst hans två romaner, blev Peter glad och bjöd på öl. Vi drack en stund tillsammans och snackade om rockmusik och litteratur. Jag sa till Göteborgsförfattaren att jag gillade hans böcker Under bordet och Utan nåd, men att han skrev alldeles för korta romaner. Peter Birro hade förståelse för mina åsikter, men försvarade sig med att Utan nåd är dubbelt så lång som hans debut. (Under bordet är bara 110 sidor). Han lovade mig att fortsätta med den trenden, och hela tiden dubbla sidantalet. Hans tredje roman skulle i sin tur bli dubbelt så lång som Utan nåd, och de femte och sjätte böckerna han skrev skulle således bli tegelstenar som skulle imponera på Marcel Proust.

Peter Birro har ännu inte infriat sitt löfte. Istället för att arbeta på en tredje roman började han skriva för tv. Hans första tv-serie Hammarkullen blev mycket hyllad och han följde upp den med Det nya landet, Den första zigenaren i rymden och Kniven i hjärtat. Alla de serierna har varit lysande, och i Sverige är Peter Birro sin generations absolut bästa tv-dramatiker.

Därför blev jag mycket glad då jag läste i SvD idag att Birro har belönats med det internationella tv-priset Prix Italia för Upp till kamp.

Den serien förgyllde min tv-höst förra året, och Peter Birro förtjänar verkligen det här priset.

Birro har blivit mycket mer framgångsrik som tv-dramatiker än som romanförfattare. Det kanske var tur att han inte brydde sig om löftet han gav mig en berusad natt sommaren 1995.


*


Om ni inte har sett det så lade jag till en ny länk Gammal Hårdrockares blogg förra veckan. Hans senaste inlägg anknyter till vissa saker som diskuterats här.

Jag tycker att ni ska kolla Gammal Hårdrockares blogg. Killen sätt att skriva påminner om Charles Bukowksis noveller i den meningen att de ofta är otroligt roliga, men också djupt allvarliga, tragiska och i vissa fall riktigt gripande.


Kommentarer
Postat av: Gammal Hårdrockare

En tanke slog mig, du har inte skrivit något om hur du bor idag. En liten text om ditt hem vore på sin plats! Vi är många som är nyfikna!



Så här bor jag:

http://gehasfotoblogg.blogspot.com/2008/07/hemma-hos-gammal-hrdrockare.html

2008-09-21 @ 19:18:55
URL: http://gammalhardrockare.blogspot.com/
Postat av: Millis

Du har ändrat typstil! Det blev snyggt, tydligt. Vi hörs!!

2008-09-22 @ 12:23:07
Postat av: Olof

Som Millis har uppmärksammat så har jag gjort texten lite större. Tänkte att det skulle bli lättare att läsa då.



Gehå, Tyvärr ha rjag ingen kamera. Om jag ska skriva om mitt hem så krävs det nästan bilder...

2008-09-22 @ 14:45:44
Postat av: Din gamke klasskompis

Tjena Olof!

Jag vill minnas att du har berättat den historien för mig. Jag tyckte att det var intressant sommar för din och Egåns del! För min egen del var den sommaren en katastrof (som alla somrar, kanske därför jag inte är så förtjust i sommar!) roligt att du minns den sommaren i alla fall!

Jag kan berätta att jag finner dina bloggar så intressanta att jag läser dom i mobilen!

Hare

Din gamle klasskompis

2008-09-25 @ 23:06:02
Postat av: Thomas

Fan, det här var verkligen det bästa jag har läst på länge. Skulle varit kul att ha deltagit på eran sköna "resa".



Lev väl!

2009-11-07 @ 18:33:08
URL: http://havutanhamnar.wordpress.com/
Postat av: CJ

Hej!



Läser med stort nöje dina rader om Thåström på Lollipop 1995. Vore intressant att höra vad han körde för låtar mer. Enda jag känner till är "Djävulen och jag", "Du är religion" och "Jag är en idiot".



Du råkar inte ha setlistan?

2010-02-20 @ 16:09:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback