Ett väl utfört arbete...

Nu är det fredag igen. Jag har pluggat in fyra Tom Waits-plattor i cd-spelaren och tryckt på random. Jag önskar jag hade några bärs, åtminstone ett sexpack folköl. Då skulle jag kunna ägna hela kvällen åt att lyssna på musik, dricka öl och skriva ner gamla minnen.

Men jag är fortfarande stenblack. Igår fick jag låna 300 spänn av Old Mother som just fått pension. De pengarna gick oavkortat till cigg, snus och mat, så det blev inget över till inspirationsdryck.

Till råga på allt har jag tvättstugan idag, men upptäckte att jag inte hade något tvättmedel. Eftersom jag var fullständigt medellös var jag tvungen att låna lite tvättmedel av Pata L. Därför var jag idag tvungen att gå omkring på stan med en påse vitt pulver i innerfickan. Det var nästan så att jag hoppades på att jag skulle bli stoppad av snuten och visiterad. Den situationen hade kunnat bli lite jobbig, men också oerhört underhållande.

Men va fan. Det är fredag och jag har bra musik i bakgrunden, så jag borde väl kunna gräva lite i minnesarkivet.


Av olika anledningar har jag de senaste dagarna funderat över min debut i arbetslivet.

Det var sommaren efter att jag slutat nian. Jag hade sökt sommarjobb på Riksbyggen, det fastighetsbolag som ägde lägenheterna där jag bodde, som parkförvaltare. Först fick jag inte jobbet. Men en eftermiddag ringde de och sa att en kille hade blivit sjuk och undrade om jag kunde börja dagen därpå.

Jag blev placerad i Aspnäset i Ekholmen, och mina arbetsupgifter var i huvudsak att klippa ner olika buskar så de inte hängde ut trottoarerna. Det var ett helt okej jobb för årstiden. Varje morgon mötte jag en gubbe från Riksbyggen som berättade vad jag skulle göra den dagen. Sen försvann han och jag gick omkring med en slags häcksax, en räfsa och en soptunna på hjul. Vädret var fint och jag fick glida omkring utomhus i solen i shorts och linne hela dagen. Arbetsuppgifterna var inte så ansträngande och jag hade ingen chef som tittade mig över axeln. Min förman dök nästan aldrig upp igen förrän strax innan arbetsdagen var slut klockan fyra. Därför kunde jag ha freestyle på mig hela dagen. Jag vill minnas att jag lyssnade på ett band med Asta Kasks Aldrig en LP på ena sidan och Imperiets live-platta 2:a augusti 1985 på den andra.

Jag började redan klockan sju på morgonen, och jag hade svårt att lägga mig i tid på kvällarna eftersom jag och mina kompisar ofta satt utanför fritidsgården eller centrumet och pratade eller spelade kort till långt fram på natten. Därför var jag otroligt trött på morgonen, och flera gånger lade jag mig under ett träd och sov en timme så fort min chef hade lämnat mig i fred. På luncherna cyklade jag hem och fick jordgubbar med mjölk och socker av min morsa.

Så flöt den första veckan av mitt första jobb.


Den andra veckan hade killen som varit sjuk blivit frisk. De hade lovat både honom och mig att vi skulle få jobba ytterligare två veckor, så helt plötsligt var vi två personer på ett jobb där en kille med lätthet kunde utföra ett dagsverke. Därför fann vi ingen som helst anledning att slita ihjäl oss. Problemet var snarare att hitta något att sysselsätta oss med hela dagarna.

Jag minns inte vad den andre killen hette. Men jag vet att hans efternamn började på G, så vi kan kalla honom för Grenqvist.

Det fanns ett litet rum där Riksbyggen förvarade maskiner och olika verktyg. Där brukade jag och Grenqvist sitta och försöka prata bort eftermiddagarna. Min arbetskamrat var väl ganska trevlig, men vi hade inga gemensamma intressen. Då jag var 16 år kan jag kanske inte påstå att min livstil var sex, drugs & rock´n´roll. Men jag var en social tonåring och mina största nöjen var hångel, folköl och svensk punk.

Min arbetskamrat var inte alls på samma nivå. Även om han var ett år äldre än mig så räknade jag ganska snabbt ut att han aldrig upplevt glädjen i att sitta i en skogsdunge och tvinga i sig Vino Blanco. Han verkade ganska blyg och inte så framåt, så det var heller ingen idé att försöka snacka brudar med honom. Musik tror jag inte att han var intresserad av överhuvudtaget, snarare kan jag tänka mig att han gillade rollspel av typen drakar & demoner.

En dag tog jag med mig en kortlek till jobbet. Grenqvist gillade alla sorters spel och lärde sig med lätthet reglerna till Chicago. När vi avslutat några partier så föreslog jag att vi skulle göra det lite intressantare. Det tyckte Grenqvist var en bra idé, så vi enades om att spela om 50 öre poänget.

Vad min jobbarpolare inte visste var att jag under hela högstadiet ägnat flera timmar om dagen åt att spela just Chicago om pengar. Nästan varje dag efter skolan gick jag ner till Ekholmen Centrum. Jag brukade sätta mig på pizzerian tillsammans med Bojan, Webbe eller Jensa. Vi delade på en pommes-bricka för tio spänn för att få ett bord, och sen spelade vi kort några timmar tills fritidsgården öppnade. Jag vill inte påstå att jag var någon spelkung, för mina kamrater var också kunniga kortspelare. Men jag gick faktiskt plus i det långa loppet och hade utarbetat en väl fungerande Chicago-taktik. Därför var min förste arbetskamrat en lätt match.


Grenqvist blev omedelbart speltorsk. Redan efter första dan var han skyldig mig en liten summa. Dagen efter var det han som föreslog att vi skulle spela mer, och även då vann jag. Trots att killen förlorade fyra partier av fem, och bara vann några enstaka kronor på det femte, så gav han sig inte. Efter några dagar brydde sig inte Grenqvist alls om våra arbetsuppgifter. Så fort förmannen hade lämnat oss ville han gå till verktygsrummet och försöka spela tillbaka det han var skyldig. Och jag var inte sen att haka på.

Dagarna gick snabbt då vi spelade kort. Snart var vår tid som arbetskamrater slut, och Grenqvist var skyldig mig en med tonåringars mått mätt ansenlig summa pengar. Dagen innan vår sista arbetsdag så frågade jag honom om han skulle ha med sig kulorna dagen efter, eller om vi skulle träffas då lönen kom.

Min jobbarpolare blev då fly förbannad. Han var helt illröd i ansiktet då han skrek om att jag inte hade några papper på skulden. Vi hade inte skrivit kontrakt och jag kunde inte bevisa att han var skyldig mig pengar.

Redan som barn fick jag lära mig att spelskulder är en hedersak. Då jag och min storebror spelade femörespoker mot min farsa på somrarna då vi var på landet, så vägrade min far att efterskänka ett endaste öra. Det var inte så att han drev in pengarna från vår lilla veckopeng, men han använda förlusterna som hållhake på oss för att vi skulle utföra olika slags tjänster. Det kunde handla om att rengöra nät, städa, rensa fisk, skrubba färskpotatis eller tvätta båten.

Om jag eller min bror förlorade i poker så visste vi att det bara var att slanta upp eller knega. Att försöka smita eller snacka bort saken var inga alternativ.

Så jag sa till Grenqvist att spelskulder ska betalas. Vi hade haft ett ärligt kortspel och han hade förlorat. Om han inte betalade så hade vi ett stort problem.

Min arbetskamrat blev sur och stack hem utan ett ord.

Dagen efter hade han lugnat ner sig. Det var tydligt att han antingen hade stulit pengar från någon myntlåda som hans föräldrar hade, eller så hade han tömt en sparbössa som han haft i många år. Han hade nämligen med sig en plastpåse fylld med enkronor och femtioöringar. Det verkade som att han hade suttit uppe och räknat hela natten, för mynten uppgick i exakt den summa han var skyldig mig.


Efter jobbet gick jag till banken och växlade mynten till sedlar. Då jag kom ut satt några av mina kompisar på en bänk utanför pizzerian. Vi cyklade iväg till en affär där vi visste att de inte frågade om leg när man köpte bärs. På vägen tilbaks hämtade vi en bergsprängare. Sen satte vi oss i dungen mellan centrumet och skolan, och lyssnade på musik och drack folkpilsner. Snart dök några andra kompisar upp med ölpåsar i nävarna. Även några tjejer hakade på. Jag var på gott humör, hade pengar på fickan och visste jag jag skulle vara ledig nästan två månader framåt. Det blev en härlig sommarkväll.

Man mår aldrig så bra som efter ett väl utfört arbete.


Kommentarer
Postat av: zilverryggen

komiskt att du nämner Asta Kask,på väg hem från kneget slänger sig en idiot ut framför mig i vallarondellen, varpå jag jag höjer min simpla ljudmaskin till max...och smackar förtjust till "Psykist instabil"...

2008-09-19 @ 23:41:51
Postat av: Gert-Inge

Du kör väl lugnt och sansat fortfarande Ryggen....

2008-09-20 @ 14:28:54
Postat av: Gammal Hårdrockare

Det var en trevlig liten berättelse. Älskar historier om gamla jobb.

Postat av: Olof

Tack GeHå. Jag kan erkänna rakt av att jag inspirerades till den här texten då jag läste din blogg.

Den kan jag för övrigt rekommendera till mina läsare:

http://gammalhardrockare.blogspot.com/

2008-09-21 @ 10:11:35
Postat av: Gammal Hårdrockare

Angående debatten om vad som är arbetarklass. Jag skrev en text om detta och nämnde bl a dig:

http://gammalhardrockare.blogspot.com/2008/09/vad-r-en-arbetare.html

2008-09-21 @ 12:22:31
URL: http://gammalhardrockare.blogspot.com/
Postat av: Frunk.

Jag kräver ett stopp för dessa samhällsomstörtande bloggar som hyllar ett leverne utan något som helst moraliskt ansvar.

En blogg som denna undergräver varje medborgares givna skyldighet att dra sitt strå till stacken genom ett lojalt förhållande till sin arbetsgivare!

Låt oss ansvarskännande medborgare starta ett upprop för ett Sverige utan bidragstagare och annat kringstrykande patrask!



Nej, det där var inte kul på något sätt...vi börjar om!



En fördel med att arbeta är att man ofta träffar folk man annars aldrig skulle träffa och därför blir det extra intressant om man jobbar på ett ställe där folk är så lite homogena som möjligt d.v.s olika.

En gubbe jag jobbade tillfälligt med på mitt första jobb var ett original som alla drog sig undan för och när jag frågade varför fick jag höra t.e.x detta att han inte var populär hos brandkåren på orten eftersom han ringde efter dom en gång och när dom kom utryckandes så mötte han dom i hallen med ett tidtagarur i näven sägandes

-Det var fan inte illa 9 minuter och 13 sekunder (typ).

En annan gång så kom dom dit och han hävdade att det var inte han som ringt för han hade ingen telefon dock så hittade en brandman en telefon med sladd dinglades långt upp i ett träd i trädgården.



En arbetskamrat berättade när han var raggare (det är han visst än...) och åkte till en pizzeria för att testa på pizza som var en ny företelse då och inte så utbrett som idag..

Sällskapet ifråga klev ur sin Amerikanare och klev in i resturangen och beställde varsin pizza. Sallad ställdes fram på bordet och sällskapet lät sig väl smaka men sen gick en av dom ut till bilen.

Dom andra satt kvar och åt givetvis sen gick dom ut till bilen igen varvid han som redan satt där och väntade på dom sa

-Det där med pizza var fan inget att ha!

2008-09-21 @ 14:56:50
Postat av: Olof

Jag håller fullständigt med dig Frunk. Förutom lönen så är en av fördelarna med att jobba att man lär känna folk som man aldrig träffat annars.

Jag gillar arbetsplatser där det är spridda åldrar, både tjejer och killar, och människor från olika kulturer.



Därför är jag glad att jag, till skillnad mot vad vissa av mina läsare tror, har haft ett antal vitt skilda jobb där jag träffat och lärt känna många intressanta människor. (Jag menar inte dig Frunk, Jag förstod att du skojade i början av kommentaren) Dessutom ger det bra inspiration till skrivandet.

För den som vill bli författare är nästan alla erfarenheter bra.

2008-09-21 @ 16:38:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback