Förlorat skägg, Sopranos och Paul Auster

Igår råkade jag raka av nästan hela mitt skägg. Jag skulle ansa det och trodde att att trimmern som vanligt var inställd på nivå sju, som ger den perfekta längden. Förra veckan rakade Den Hemlige Brodern mitt huvud, och därför var trimmern fortfarande inställd på tvåan. Då jag upptäckte det så hade jag redan dragit av en bra bit av skägget mitt på hakan. Så jag hade inget annat val än att trimma ner resten av mitt ansiktshår till samma nivå.

Nu är mitt skägg kortare än vad det någonsin varit på över tre år. Men det växer snart ut igen.


Sent igårkväll såg jag sista avsnittet av den
första säsongen av Sopranos. Serien var bra från början, men det dröjde till tredje, fjärde avsnittet innan jag kom in i den rätta Sopranos-känslan och verkligen diggade karaktärerna och historien.

Mina största favoritserier i tv-historien är Twin peaks och Hedebyborna. Men Sopranos kommer inte långt efter. Framförallt en slutscen i ett avsnitt var så oerhört stark och snyggt regisserad att jag fick nästan samma slags gåshud som när jag hör någon av Dylans bästa låtar.

Jag ska inte berätta för er vad som hände, eftersom SVT börjar sända första säsongen av Sopranos ikväll klockan 22.55. Ni som aldrig har sett serien måste verkligen titta. Ni andra, som liksom jag älskade Sopranos då det gick första gången, tycker jag ska titta igen. En riktigt bra tv-serie är som en bra bok eller film. Man bör läsa eller se den flera gånger för att kunna absorbera ordentligt och uppmärksamma alla detaljer som man kanske missade första gången.

Jag har redan lite Sopranos-abstinens och kommer att försöka få tag i den andra säsongen så fort som möjligt. Som jag tidigare skrivit så är mitt mål att se hela serien igen innan våren kommer.


Efter att jag sett på Sopranos bäddade jag ner mig i sängen och läste de sista kapitlen av Paul Austers roman Man in the dark.

Boken kom på engelska för några veckor sedan, men jag vet inte när den kommer att bli översatt till svenska.

Paul Auster slog igenom för tjugo år sen med New York-trilogin, och har sen dess gett ut 16 böcker. Dessutom har han skrivit några filmanus.

Auster är en stabil författare som aldrig gör några riktiga bottennapp. När man har en ny bok av honom i sin hand vet man att den är läsvärd och förmodligen kanonbra.

I de flesta av Austers romaner är det flera berättelser som trängs i samma bok. Minst en av dem brukar utspela sig på ett annat plan än resten av handlingen. Det kan till exmepel vara en så kallad "bok i boken" där huvudhistorien handlar om en författare, men läsarna också får veta vad som händer i romanen han håller på att skriva.
Man in the dark handlar om en 72årig man som håller på att återhämta sig från en bilolycka. Både hans dotter och dotterdotter har flyttat in hos honom, efter att dottern skiljt sig och barnbarnets pojkvän har blivit mördad.

För att slippa fundera på att hans fru nyligen har dött och de tragiska händelser som hänt hans anhöriga, så tänker August Brill ut en historia på nätterna när han inte kan sova. Den handlar om en soldat i ett USA där elfteseptember-dåden aldrig har hänt, men landet har drabbats av ett inbördeskrig efter skandalerna kring valet år 2000.

Som vanligt lyckas Paul Auster knyta ihop de olika historierna på ett fascinerande sätt. Man in the dark är väldigt kort, endast 180 sidor, men Auster har förmågan att berätta mycket utan på ett litet antal sidor. Till exempel finns det ett par bihistorier, anekdoter som nästan berättas i förbigående, som för sig själva hade varit stoff till en hel roman.

Jag har kanske blivit bortskämd av att Auster regelbundet ger ut så bra böcker. Jag har nämligen inte så mycket mer att säga om boken än att den håller den nivån jag förväntade mig av den amerikanske författaren. Boken är bra och mycket läsvärd, och om ni har gillat Austers tidigare böcker kommer ni uppskatta Man in the dark.


Kommentarer
Postat av: Gammal Hårdrockare

Jag har förstått att du är, liksom mig, tunnhårig. Ett tips är att du helt enkelt ger fan i trimmern och rakar dig med hyvel istället. Mycket enklare när man väl har fått in snitsen.

En gång i månaden rakar jag skallen. Jag löddrar in skallen med raklödder och låter hyveln gå. Sedan behöver man inte tänka på det på en månad.

Jag vill gärna framhålla att jag skulle aldrig i helvete raka skallen om jag INTE var tunnhårig. Men nu är det som det är, det finns inget annat alterntiv anser jag.

Men jag skulle ljuga om jag sade att jag inte saknar mitt tjocka, fina hår...

Postat av: Olof

Vi är fullständigt överens på den punkten, GeHå. Att jag kör med rakad skalle är helt påtvingat. Det är den enda frisyr som funkar när man är så här tunnhårig.

Om jag inte hade tapapt mitt hår skulle jag kanske varit långhårig än idag. Jag har nämligen också ett förflutet som hårdrockare.

2008-09-17 @ 18:12:10
Postat av: Anonymous

Vill väl egentligen bara skjuta in en kort uppmaning till dig att försöka skita fullständigt i de anonyma idioterna som ifrågasätter ditt arbetssökande här på bloggen.

Och så väntar jag förstås på din recension av "Den vassa eggen - Ulf Lundells kreativa kaos". Må väl

2008-09-18 @ 13:28:28
Postat av: Gammal Hårdrockare

Hm... Har aldrig sett Sopranos men morsan älskar det och har köpt boxarna. Kanske jag ska ge det en chans nästa gång jag är och hälsar på henne.

2008-09-21 @ 20:14:05
URL: http://gammalhardrockare.blogspot.com/
Postat av: Stefan Dedalus

Bäste Olof.



Tack vare Dalslands Bukowski hamnade jag på Din blogg. Håller på med inre undersökningar om egen bloggkondition, till dess inspireras jag av andras.



Kastar in inlägg ibland på diverse fora, med blandade reaktioner; vilket tyder på en levande och läsande mänsklighet, förvisso. So far, so bad. Vissa ger mig återkopplingar som får mig att rodna som Obelix inför kvinnovarelser, men alla kan ju inte älska en göteborgare, exempelvis bland de icke övertygades kommentarer från den tiden på SvD - då den inte censades och innan den som demos forum försvann. Något i stil med att



”…sprid din skitpoesi någon annanstans istället, jävla sergelstorgspoet…”



Tja, något ditåt. En god tanke, faktiskt, och jag älskar bara sådan konstruktiv kritik; min gödselexegetiska verklighetsvision torgfördelad till stressade halvnollåttors och drogernas legoknektars goda jord. Nu var det inte poesi, men jag borde tänka mer på min daktydlighet. Ahem.



Till punkten. I likhet med det Du säger, tog det ett bra tag innan familje(r)n(a) Sopranos öden fångade mig, men till slut var jag tvungen att planera ’sova middag (säger man så fortfarande, eller kallas det nappa?)’ för att klara mina djupsömntimmar innan instämplingsdags.



I 1:4; fjärde avsnittet, första säs – hoppas jag inte ”blow(ing) the whistle” nu, men det är gravt brutal komik när Tony på Bada får reda på att J Aprile gått hädan, och en av de skarpa stolpskotten på scenen i bara bröst, ungefär: ’(med Dramatendarr) Oh, jag kommer aldrig att glömma var jag befann mig vid det här tillfället…’!



Är Julia Timosjenko Europas snyggaste minister? En så'n liten fläta.



Btw, en Göran Hägglund-version av Sopranos…



http://www.youtube.com/watch?v=xp4QVYNAFcQ&feature=related



Roligast är nog när man inte kan kalla Big Pu** för Pu! Well sh* the same.



Jo, max ett par mm när stråna sviker, är det enda raka.



Paul Auster kom jag in med vid fel tillfällle, alltså började med en reabok: ”Illusionernas Bok”; en fantasifull genialitet som tappar tempo i mitten, men PA har minst sagt en hög mid-nivå. Nu börjar vi från början med trilogin.



OffT – Brothers reklam nu, den goda smaken med en Newport Pagnell-producerad Aston; mitt-80? En V8 Auto eller Vantage. Omygod.



I brist på blogg återtipsar jag här om ej lätt litt, men värd ingångens uppförsluta; Donna Tartt: ”The Little Friend”, - Om en ung flickas och hennes familjs öde i de heta sydstaterna; kanske Carlos Fuentes: ”Christopher Unborn”, - Ett (Väst-) Amerika där den Anglosaxiska dominansen blandats upp rejält. Berättaren är Christopher, som betraktar den förorenade världen utanför inifrån sin moders sköte. Språket är Spanglish, eller Anglátl. Huvuparten utspelas i Makesicko City, där korrupt politik, statligt styrd vidskepelse, gängkrig (inte olikt europeiska förorter) syraregnblandas och späs ut med glimten i ögat, stor humor och intelligens i denna burleska dystopi (”Cristóbal Nonato”, 1987). Knepigt? Ja. Bra? Mm. En nobelpriskandidat? Sí.



Ursäkta detta touretteliknande bryt.



Mvh S

2008-10-01 @ 21:28:04
Postat av: Anonym

Halvnyktert: Borde vara så pass gammal att kunna skilja på utrum och neutrum; en ribba, ett stolpskott, en femårsplan, ett elfteseptemberplan. Så.



När man ändå editerar är den feta texten icke en alludering till Big P:s kroppshydda. No Pounds intended.



Ninaninaninnn... (endast för folk födda innan åttital): Robert Muchembled: "Djävulens Historia"; dess engelska titel glimtar bättre: "Damned: An Illustrated History of the Devil (2004)", - jävligt bra, helt enkelt.



Övriga felsyftningar skyller jag på ovänligt tangentbord och på spriten, som vanligt.



Mvh S

2008-10-01 @ 21:46:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback