Imponerande fortsättning på Havets stjärna

Guvernörens hustru

Joseph O'Connor


Originaltitel: Redemption falls

Översättning: Inger Johansson

Guvernörens hustru är en helt fristående fortsättning på Havets stjärna, som blev Joseph O'Connors fullständiga genombrott häromåret och översattes till över 20 språk.

Den nya romanen börjar med att den sextonåriga flickan Eliza Mooney, dotter till Mary Duane som kom till Amerika från Irland med skeppet Havets stjärna, vid slutet av amerikanska inbördeskriget påbörjar en lång vandring genom det sargade landet för att leta efter sin lillebror som försvann under kriget..

Ungefär samtidigt så hittar den nyutnämnde Guvernören för Mountain territory (nuvarande Montana) den 12årige pojken iförd sydstats- uniform vid några nedlagda gruvor utanför Redemption falls.

Redemption falls, där större delen av romanen utspelar sig, är en mer eller mindre laglös stad i vilda västern. Den är full av guldgrävare, före detta soldater och frigivna eller förrymda slavar. Det finns ett medborgargarde som godtyckligt torterar och avrättar människor. De närliggande bergen är fulla av desperados och soldater från den forna rebellarmén som vägrar erkänna sig besegrade.

Guvernören James O'Keefe, som tillsammans med sina sheriffer fått den hopplösa uppgiften att upprätthålla lag och ordning, är före detta general för Irländska brigaden som slogs på unionistsidan i kriget. Han är en legend bland de irländska invandrarna, eftersom han på Irland gjorde uppror mot engelsmännen, skickades till Tasmanien som fånge, och flydde därifrån under dramatiska omständigheter till USA. Hans hustru är en societetsdam från New York, som flyttar till Redemption falls tidigt i boken.


Det enda jag är missnöjd med när det gäller den här boken är att titeln blivit översatt till Guvernörens hustru. Både det svenska omslaget och titeln för tankarna till tv-serien Nord och Syd eller filmen Borta med Vinden, och förleder läsaren att tro att boken handlar om överklassens kärleksintriger efter inbördeskriget.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. Lucia Cruz-O'Keefe har bara en biroll. Joseph O'Connors två romaner är en slags irländsk motsvarighet till Vilhem Mobergs Utvandrar-serie. Då Havets stjärna behandlade livet på Irland och resan över Atlanten, handlar Guvernörens hustru om hur immigranter på flykt undan svält och förtryck blev indragna och utnyttjades i inbördeskriget. Det är irländarnas historia O'Connor vill berätta och nästan alla karaktärer i romanen härstammar från den gröna ön.

För mig, som är nästan överdrivet intresserad av det ämnet, var boken givetvis högintressant. Men en annan aspekt var att romanen skildrar det vilda västern vi sett i ett otal filmer på ett mycket mer realistiskt sätt än vad vi är vana vid. Boken är stundtals obehaglig att läsa, och våldet är brutalare än i vilken Clintan-film ni än väljer att jämföra med.


Jag är fullkomligt lyrisk över O'Connors senaste roman. Det beror inte i huvudsak på handlingen som är så medryckande att man hela tiden vill läsa vidare, eller de lysande personporträtten. Det är det otroligt skickliga sättet som Joseph O'Connor berättar sin historia på, som bländar och imponerar.
Guvernörens hustru är skriven som om berättaren - vi får inte reda på vem det är förrän sista meningen - försöker återskapa och ta reda på vad som hände 70 år efter att boken utspelar sig.

Till sin hjälp använder han rättegångsprotokoll, rapporter från sheriffer i olika städer, brev till och från huvudpersonerna eller deras anhöriga, tidningsartiklar, affischer och även ett antal folksånger som sjungits om händelseförloppet. O'Connor har gjort ett beundransvärt arbete med att skapa alla dessa dokument - kompletta med vissa felstavningar, och överstrukna och ändrade meningar.

Dessutom har den fiktive författaren grävt fram intervjuer med berättelsens bifigurer som är gjorda långt senare. Därför får man redan tidigt känslan av att Guvernören och syskonen Mooney kommer att uppleva något mycket dramatiskt som gör att människor minns dem långt efter att de är döda.


Boken är helt påhittad och ingen av karaktärerna har funnits i verkligheten, men den berättas som en dokumentärroman. Ett antal källor bidrar med sin lilla pusselbit, och de olika berättarna är inte alltid överens. Det kanske låter rörigt, men istället för att förvirra förstärker det känslan av äkthet och erbjuder läsaren möjligheten att dra sina egna slutsatser.

Det gjorde att jag inte riktigt kunde släppa boken då jag läst ut den. Flera dagar senare funderar jag fortfarande på vad det var som egentligen hände i Redemption falls.

Och det måste vara det bästa betyget en författare kan få. Att han eller hon har skapat en egen verklighet som stannar kvar hos läsaren, och sysselsätter hennes hjärna även då boken är färdigläst.

Mary Duane från Carna och hennes barn Eliza och Jeremiah Mooney bör bli lika viktiga gestalter ur litteraturhistorien som Karl-Oskar och Kristina från Duvemåla. Havets stjärna och Guvernörens hustru är framtida klassiker.


Kommentarer
Postat av: Kzmonova

Verkar spännande. Jag beställde Havets Stjärna på bokus, får se vad det är.

2008-09-14 @ 14:27:53
Postat av: Inger Johansson

Vilken engagerad och välskriven recension! Som bokens översättare vill jag gärna berätta att titeln Guvernörens hustru är författarens egen alternativa titel, den han använde under skrivandet! Hellre det på svenska än Redemption Falls som ju är ett namn som knappast låter sig översättas.

ij

2008-09-15 @ 20:05:42
Postat av: Olof

Tack för din kommentar Inger. Jätteroligt att översättaren själv har hittat hit.

Bra också att du klargjorde det där med titeln. Nu vet jag att det var O'Connors eget förslag. Jag håller med om att Redemption falls inte alls hade gått att översätta till svenska.

2008-09-15 @ 21:41:11
Postat av: Eva Nygren

Hej Olof! Hittade din recension när jag googlade på Redemption Falls. Läs gärna mig: http://jahaja.blogsome.com/2008/11/08/oh-dylan-oconnor/. Jag ser att vi delar flera intressen! Återkommer.

2008-11-08 @ 10:22:47
URL: http://www.jahaja.se
Postat av: Anonym

Jag ser först nu att översättaren som fick så mycket beröm av Lars-Håkan Svensson i Sydsvenskan har kommenterat. Det var märkligt, tycker jag, att O'Connor väljer Lucia som mest fokuserad i boken. Jag tycker att det hade varit naturligare i så fall att boken hette "Storasystern". De som har läst boken förstår säkert vad jag menar.

2008-11-08 @ 16:33:48
URL: http://www.jahaja.se
Postat av: susi

Hej

En sådan fantastiskt intresseväckande och medryckande recension:) Den som efter att ha läst denna recension inte kastar sig över Joseph O´Coonors böcker kan ju inte finnas.

Och för alla O´Connor fans skulle jag hemskt gärna vilja rikta uppmärksamheten på att den 15 mars kl. 12.00 kommer - till stadsbibblan vid Odenplan i Sthlm - Joseph O´Connor för att tillsammans med irlandskännaren Ola Larsmo prata om Irlands historia och sin senaste bok som släpps i mitten av mars. Fri entré och varmt välkomna alla som har vägarna förbi:)

2012-01-31 @ 09:11:04
URL: http://www.biblioteket.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback