Rest in peace Rickard Pettersson

Döden är grym. Den är skoningslös och obarmhärtig. Döden saknar mening, den är bara orättvis och hemsk. När den tar en människa som borde fått leva i minst hundra år alldeles för tidigt vill jag ta tag i den som om den vore en mänsklig gestalt, slänga in den våldsamt i en betongvägg och skrika:


- Du ger fan i mina polare!


Jag har försökt få ur mig den här texten sen i onsdags. Men det är för svårt. Jag kan skriva några stycken, men sen stänger jag ner datorn och orkar inte längre. Rickard Pettersson, min vän sen tjugo år tillbaka, gick bort i tisdags. Det känns som en omöjlig uppgift att i ord förklara vilken bra kille han var. Jag har så många minnen av den killen, så många roliga anekdoter att berätta att jag skulle kunna skriva hundratals sidor.

Jag inser att jag aldrig kommer att bli nöjd med den här texten, så ni kan få läsa lite av vad jag skrev igår.


Det är något som fattas idag. En vanlig lördag skulle jag ha sett en ikon med West Bromwich Albions färger på min msn. Bredvid ikonen skulle det stå "Rille Röj". Om någon timme skulle han antagligen frågat mig om jag skulle ta en öl på stan, och vi kanske skulle ha bestämt träff på Royal Arms eller The Champs när den första tv-sända fotbollsmatchen började.

Men det kommer inte att hända idag. Vi är många i Linköping som den här lördagen känner att något är fel.


Jag lärde känna Rickard Petersson när jag gick i högstadiet och redan då kallades han Rille Röj. Det namnet stannade kvar, det är under det namnet jag har hans mobilnummer. Jag kan inte förmå mig att ta bort det

Vare sig man har känt Rille väl i tjugo år som jag, eller bara träffat honom några gånger, så tror jag att det första människor tänker på när de hör talas om honom är att han var en rolig kille. Rickard hade en speciell charm, gjorde intryck på folk och han var lätt att tycka om. Han var otroligt snabb i käften, älskade att skämta och munhuggas och när man umgicks med honom var garvet aldrig långt borta.

Det andra jag tänker på är att han var en mycket godhjärtad människa. I tisdags när jag fick beskedet om att min vän gått bort så kände jag en stark känsla av orättvisa. Jag kände mig maktlös och förtvivlad och mumlade "Det får inte vara sant. Inte Rille." Det fanns inget ont i den killen och han förtjänade verkligen att få ett långt och lyckligt liv. Jag har pratat med flera vänner som reagerade precis likadant.


Vissa kallade honom för Gaisarn och ingen kunde beskylla honom för att vara medgångs supporter. Förutom GAIS höll han på West Bromwich Albion i fotboll och Modo i hockey. De lagen följde han i vått och torrt, oavsett hur det gick.

Han gillade musik och det var mest hårdrock som gällde. Candlemass, Ratt och Manovar är band som jag alltid kommer att förknippa med Rille Röj.

Han otroligt förtjust i krigsfilmer. Han jobbade som tätare på SAAB. Han hade en uggla tatuerad på axeln.

Jag minns en midsommardag då han hade tagit ett par grogg och min morsa, han och jag såg en film tillsammans. Då fick han för sig att morsan inte kunde läsa texten - vilket var ett infall typiskt Rille. Så under hela filmen läste han dialogen med olika tonfall för filmens olika personer. Vi garvade under hela filmen, trots att det inte var en komedi.

När han fick sin första lägenhet såg jag hans fönster från mitt pojkrum. Innan jag gick och lade mig brukade jag tittade om det fortfarande lyste hos Rille.


Jag har så många roliga minnen av Rille att jag inte kan räkna dem. När vi var unga och hängde på fritidsgården eller utanför centrumet, alla fester vi hade då där han alltid var med, semestrar på Öland och Gotland, nätterna på Hultsfredsfestivalen då han envisades med att sätta på radion på am-bandet för att sen imitera de främmande språken på ett sätt som skulle fått komikern Robban Gustavsson att bli imponerad.

När man varit kompisar i två decennier växer det fram starka band som gör att vänskapen känns självklar på ett sätt som om man vore släkt. Fram till i tisdags tog jag för givet att jag och Rille skulle prata och skämta över en öl då vi båda blivit gråhåriga pensionärer, precis som jag gjorde för någon vecka sen och som jag gjorde varenda helg för tjugo år sen. Tyvärr blev det inte så.


Men ingen ska komma och påstå att Rickard Pettersson inte finns längre. Han kommer alltid att vara kvar i våra minnen och jag tror att han ler någonstans varje gång vi berättar en anekdot om något kul han gjort eller sagt. Det bästa vi kan göra för att hedra honom är att minnas de roliga stunderna och försöka komma ihåg vilken bra kille han var.

Jag vet att det är flera av Rilles kompisar som läser den här bloggen. Ni får gärna skriva era speciella minnen av Rickard här.


Begravningen är i Berga kyrka den 13e maj klockan elva. Alla som känner att de vill gå är välkomna.


Torsdag kväll

Bänken jag brukar sitta och läsa på vid ån har visat sig vara rena träffpunkten. Igår kom mannen med vitt skägg och snackade en stund igen. När vi pratat en stund visade det sig att det var som jag trodde, jag hade snackat med honom förut på Royal arms. Så vi utbytte lite skvaller om några gemensamma bekanta, innan han gick hem för att som han sa "ta ett par stänkare".
Idag när jag satt där kom ett par i 40årsåldern förbi som hade tiggt cigg av mig tidigare i veckan. De var väldigt måna om att ge tillbaka några cigaretter och även de stannade och pratade.

Lite senare kom Rosen förbi. Han och jag umgicks mycket i sexan och sjuan, då vi brukade tjuvröka och lyssna på svensk punk tillsammans. Senare tappade vi kontakten, men möttes igen då vi båda började hänga på samma pub.

Rosen var på väg till en polare för att hämta verktyg, men snackade bort en kvart med mig innan han vidare och jag återvände till min bok.

Det är det här jag gillar med våren och sommaren. Man träffar så mycket folk som man aldrig snackar med annars.


I eftermiddags blev jag lite förvånad av ett telefonsamtal jag fick. Det visade sig vara min gamla klassföreståndare från gymnasiet som ringde.

Jag minns att vi tyckte att han var cool då vi gick i skolan eftersom han var yngre än de andra lärarna, fortfarande var långhårig och hade jobbat både som roddare och studiomusiker. Han hade en benhård regel i klassrummet, och det var att om det spelades Jimi Hendrix på radion fick ingen sänka volymen.

Jag kommer också ihåg att jag skolkade en dag för att gå och köpa Thåströms nya skiva så fort affärerna öppnade. Dagen efter förklarade jag att de första tjugo kunderna hade fått en signerad plansch, och att det var därför jag inte hade kunnat vänta tills skolan slutade.

Min långhårige lärare förstod mig fullständigt, nickade och sa endast:


- Det måste räknas som giltig frånvaro.


Det är sån slags förståelse man efterlyser från en lärare då man är tonåring. Och så här i efterhand inser jag att det var fullständigt pedagogiskt riktigt. Efter den dagen hade jag aldrig mage att skolka och komma med några dåliga ursäkter eller lögner.


Det visade sig att min gamle lärare hade läst min blogg och nu ville beställa hela tre exemplar av min bok - både till sig själv och till båda sina döttrar. Och det var ju trevligt.

Sen snackade han lite om ett projekt han hade på gång där han kunde behöva min hjälp i egenskap av skribent. De senaste månaderna har jag faktiskt gått och tänkt att jag skulle behöva något skrivarprojekt att ta tag i - kärleken är kort men konsten är lång, som Cornelis sjöng. Så det här var mycket intressant. Vi skulle snacka igen nästa vecka. Jag vill inte säga för mycket om det här eftersom det fortfarande är på planeringsstadiet, men jag återkommer med mer information när idéerna börjar ta lite mer form.


Just when I thought I was out...

 ...they pull me back in


Det citatet av Michael Corleone har känts väldigt träffande på sista tiden.


I februari skrev jag ett inlägg som jag kallade
Doing time, där jag berättade att jag kände mig som att jag hade ett fängelsestraff framför mig. En icketidsbestämd period som jag bara måste ta mig igenom innan livet kunde bli någorlunda normalt.

Det är nu över två månader sedan. Flera gånger har jag helt naivt trott att jag var på väg att få frigång och snart bli villkorligt frigiven. Det verkar som att den tanken är något som frigivningsnämnden bestraffar stenhårt. Mina permissioner dras in och muckardatumet skjuts på framtiden.

Varje gång jag tror att jag kommit över det som hände i vintras slungar min hjärna tillbaks mig till en plats där jag inte vill vara. Återigen känns det som att jag bara slår ihjäl tid, att jag befinner mig i en transportsträcka mot den dag då jag ska bli fri.


De flesta dagar vaknar jag någon gång innan sex på morgonen. För tidigt för att gå upp och för sent för att ta en sömntablett och somna om. Så jag ligger där i min säng och ömsom funderar, ömsom slumrar en kvart. Vid den tiden på dygnet kommer ibland grubblerierna. När de väl är där är de svåra att bli av med.

Saker som jag egentligen lagt bakom mig för länge sen och rent intellektuellt accepterat att jag inte kan göra något åt klibbar sig fast i min skalle. Även fast jag vet att slutet faktiskt var oundvikligt, att det var gravity which pulled us down and destiny which broke us apart och jag kanske inte ens vill gå tillbaka till det som var, så börjar jag fundera över vad som kunde gått annorlunda. Ältar telefonsamtal och sms, formulerar om, författar dialoger och monologer i huvudet, försöker regissera en dåtid som aldrig kommer tillbaks. Tänker att det måste finnas något jag kan göra eller säga för att förändra situationen.


När jag väl går upp inser jag glasklart att allt jag tänkt på morgonen var helt vansinnigt. Det enda jag kan göra är att försöka leva mitt liv igen och se de glädjeämnen som faktiskt finns i min tillvaro. Jag vet att jag måste släppa det här, att jag bara mår sämre av att tänka på det som var och att jag mår bäst av att bara acceptera att det blev som det blev. Att det kanske till och med var bäst så.

Men vid det laget är jag redan på dåligt humör av morgonens grubblerier. Dessutom är jag nästan förbannad på min egen skalle och trött på grund av att jag inte sovit tillräckligt.


Det har varit vårväder på sista tiden. Så på dagarna har jag oftast fikat eller promenerat längs ån med olika kompisar. Det funkar ganska bra. Den friska luften och de lättsamma konversationerna skingrar min tankar och får mina funderingar att bli sundare och klarare. Ibland skrattar jag och har det riktigt kul. Men då och då drabbas jag ändå av en känsla av att mitt liv förlorat sin mening. Får för mig att allt jag gör bara är ett surrogat för något mycket bättre.


Vissa dagar kommer de jobbiga tankarna på eftermiddagen igen. Stundtals blir jag då så arg på mig själv över att jag inte kan släppa det här, över att jag plågar mig själv med meningslösa grubblerier över dåtiden, att jag får ont i magen och hjärtat börjar slå hårdare och fortare. Då måste jag gå ut och gå i rask takt en halvtimma. Sen lägger jag mig i sängen och blundar och andas tills det går över.


De flesta kvällar tillbringar jag i ryggläge framför tv:n, försöker slappna av. Tittar mest på dåliga halvtimmeskomedier eftersom de är tv-världens motsvarighet till valium. Jag ligger där i flera timmar och längtar efter att det ska bli så sent så att jag slumrar till och sen kan gå och lägga mig i sängen. Jag har varit otroligt förtjust i att sova på sista tiden.

Somnar nån gång framåt två på natten och vaknar innan sex igen.


Påskhelg i vårens tecken

Det har varit en lång påskhelg. Tack vare det fina vädret har jag inte varit hemma så mycket, så det har inte blivit så mycket tid att skriva för bloggen.

Den här helgen kom våren på allvar till Östergötland och den årstiden är spontanumgängets tid. På långfredagen spelade jag biljard med Macke på dagen (vilket kändes lite dumt eftersom vi stod i en källare utan fönster när solen sken ute). Efter någon timme dök emellertid Mackes kompis Henke upp och föreslog att vi skulle grilla på kvällen. Det tyckte jag var ett utmärkt förslag så jag hakade på.

Vi köpte ett par engångsgrillar, klyftpotatis och kött och åkte hem till Henke i Johannelund. Tyvärr upptäckte vi att engångsgrillar kanske är bra när man ska grilla korv, men om vi skulle ha grillat kött för sex personer hade vi fått vänta till midnatt innan vi kunde äta. Så det slutade med att vi gick in till köket och stekte köttet istället. Men vi åt åtminstone utomhus.

Framåt niotiden blev det kallt så då gick vi in och drack bärs och snackade skit några timmar. Ingen av oss hade lust att gå på krogen, så jag gick hem strax innan tolv.


På påskafton skulle jag spela biljard med Macke igen. Jag promenerade ner till stan längs ån och där vimlade det av folk som ville vara utomhus i det fina vädret. Jag blev omcyklad av en kille som högt och tydligt sjöng "Vinter rasat ut bland våra fjällar" när han trampade. Det gjorde mig lite glad till mods och jag garvade för mig själv.

Mellan Drottningbron och brandstation satt ett antal människor och drack bärs. Då fick jag syn på en bekant som satt där med några kompisar och jag upptäckte att två av dem var blöta i håret. Det visade sig att de hade tappat ner sin boll i vattnet och helt enkelt hoppat i och hämtat den. Det tycker jag är starkt gjort i början av april.

Varken Macke eller jag spelade någon vidare biljard den dagen. Vi var båda nämligen lite bakfulla av whiskyn som Henke hade bjudit på kvällen innan. Ganska snabbt blev vi sugna på att gå ut i solen vi med.

Det blev ett par bira på 55:ans uteservering. Solen gassade och vi satt där och diskuterade livet och tittade på folk. Vi skildes åt på eftermiddagen då vi båda kände för att gå hem och äta.

På kvällen satt jag en stund på min bänk, läste en bok och iakttog ett antal tonårsgäng som festade på olika ställen runt omkring mig.

När det började bli kallt gick jag upp till Den Hemlige Brodern och tog ett par folköl med honom och Pete.


Söndagen och måndagen blev ganska lugna, men jag var ändå utomhus mycket. Promenerade med kompisar eller satt på min bänk och läste.


Idag är det vanlig vardag igen. Knegarna börjar jobba och vädret är lite sämre. Jag har några ärenden på stan och sen ska jag fika med A. Vi får se hur den här veckan urartar.


Funderingar en långfredag

Idag är det långfredag, dagen då vi ska minnas att Jesus offrade sig för våra synder. Jag är fanatisk agnostiker och vet alltså inte riktigt vad jag ska tro om den saken. Men jag har alltid gillat snickarsonen från Nasaret. Det är nåt speciellt med Jesus vare sig man ser honom som en litterär gestalt eller verkligen tror att han var Guds son. Dessutom ser han otroligt cool ut. Den dagen jag tycker att jag har tillräckligt med pengar för att avvara ett par tusen ska jag tatuera in Jesus på bröstet och under ha texten "Låt den utan synd kasta första stenen". Det tror jag skulle bli en snygg gadd.

När jag satte mig vid datorn ville jag lyssna på någon lämplig platta för en långfredag. Jag funderade på att ta någon av Dylans så kallade kristna plattor, men valde till slut Sinead O'Connors Theology. En skiva som Sinead spelade in för att som hon sa "ta tillbaka Gud från religionen".

Ett mycket hedervärt syfte och en mycket bra platta.


Tidigare i veckan fick jag svar på några prover jag lämnade veckan innan. Det visade sig att jag fortfarande har perfekta levervärden. Vilket fick Den Hemlige Brodern att utbrista "Det är ta mig fan otroligt", när jag berättade det för honom.

Det kanske det är när man tänker på det oändligt antal pilsner som runnit genom min kropp de senaste tjugo åren. Men jag tar mina vita veckor ibland och låter levern vila.

Så rent fysiskt är jag fullt frisk. Och det är ju något att vara tacksam över.


Igår kväll gick jag ner till ån och satte mig på "min" bänk för att läsa en bok. Efter en stund kom en man med vitt skägg förbi och började prata. Jag har hälsat på den där mannen i flera år varje gång jag möter honom men vet inte riktigt varför. Det är möjligt att jag kan ha pratat med honom på krogen någon gång, eller också hälsar vi på varandra bara för att vi båda brukar promenera vid ån.

Mannen berättade att han också brukade sitta på den där bänken och filosofera. Så det är tydligen inte bara jag som gör anspråk på att äga just den bänken. Jag hoppas det inte uppstår några konflikter om det här.

Vitskägget väntade på att hans fru skulle komma hem från gymnastiken och laga mat åt honom. Han satte sig bredvid mig och snackade bort tiden tills dess. Vi snackade lite om vad det brukade vara för folk på olika platser vid den delen av Stångån där vi bor. Han verkade ha lika bra koll som jag och visste precis vilka ställen där tonåringarna brukar festa, vilka bänkar som det så kallade a-laget föredrar och var de vithåriga gamla kvinnorna brukar sitta med sina kaffetermosar.

När vi avhandlat detta ämne berättade mannen om några resor till USA han gjort. Det som etsat sig fast i hans minne var att det var så mycket poliser överallt. Han sa att han upptäckt att Amerika är en polisstat och att han aldrig någonsin skulle vilja bo där.

Sen fick han syn på sin fru, sa hejdå och gick hem.


Senare på kvällen gick jag upp till Den Hemlige och drack några folköl. Men det var ganska lugnt. Jag är inte det minsta bakis idag och min lever är nog fortfarande intakt.


Vårmåndag

I söndags var det mulet kallt och blåsigt, men igår var vädret riktigt våraktigt igen. Givetvis ville jag inte sitta inomhus utan bokade in en fika med A från quizlaget. Hon är också ledig på dagarna och vill gärna hitta på något utomhus, när hon kan slita sig från jobbsökande och bröllopsarrangemang. Hon och Calle, som också är med i laget, ska nämligen gifta sig någon gång efter sommaren.

Vi möttes klockan halv ett på Gyllenfiket. Det fiket är bra. Det är nämligen sol där på eftermiddagen och dessutom ligger det i lä. Så även om det blåser lite så är det oftast skönt att sitta där.

När vi skulle gå och köpa kaffe sa A att jag skulle påminna henne om att hon hade något kul att berätta.


När vi satte oss med våra koppar och tände varsin cigg, jag en Maryland och hon en Chesterfield, så berättade A att hon fått ett mail från biblioteket. För ett antal veckor sedan lämnade A min bok Jag känner ingen i Norrköping som inköpsförslag. Eftersom hon inte hade fått något svar trodde vi båda att biblioteket inte köper in böcker från vulkanförlaget. I princip kan man ju faktiskt trycka precis vad som helst där. Men nu verkar det som att någon av bibliotekarierna har sett att jag var recenserad i Corren och bestämt sig för att köpa in boken.

Så snart, kära läsare, kan ni låna en bok av Olof Berg på Linköpings stadsbibliotek. (Om ni är för snåla för att köpa den vill säga.)

Det här tycker jag är jättekul. Att överhuvudtaget ge ut boken, få den såld till lite okända människor och bli recenserad på olika bloggar tyckte jag var roligt. Men nu när jag faktiskt fått en positiv recension i Östergötlands största dagstidning och boken dessutom kommer att finnas att låna på bibblan, så känns allt lite mer officiellt. Mer verkligt på något sätt.

Den dagen då jag kan gå och se min egen bok i en hylla på det bibliotek som jag varit stammis på sen jag var liten, kommer att bli en högtidsdag. Även om jag inte tjänat många korvören på min bok hittills så är det faktiskt ett av mina mål i livet jag har uppnått.


I´m a poet, I know it, I hope I don´t blow it


A och jag drack kaffe i solen, berättade för varandra vad vi gjort i helgen, diskuterade min bok (som hon håller på att läsa), andra böcker vi läst och skvallrade lite om vänner och bekanta. Sen skildes vi åt vid tvåtiden.


Innan det var dags att äta middag gick jag ner till min bänk vid ån och läste en bok. Men det var lite för blåsigt, så jag stannade bara en halvtimma.


På kvällen var det dags för pubquizen. Direkt när jag kom dit fick jag lite gliringar av Orhan för att jag tydligen hade varit jävligt packad efter Thåström-konserten. Men det var på ett skämtsamt sätt och inga sura miner. Jag var tydligen inte den enda som varit lite för slirig den kvällen.

Orhan var tacksam att jag hade dragit dit så mycket folk både före och efter konserten - det hade givetvis inneburit klirr i kassan för honom. Så även om jag sista timman innan stängning hade varit alldeles för full för att befinna mig på lokal hade inte Orhan haft hjärta att köra ut mig. Därför hade han gett mig lättöl istället för starköl när jag ville ha en sista bira.

Så nu är jag medlem i den tveksammma klubben där medlemmarna någon gång har gått på lättölstricket.


Jag orkar inte gå in på någon detaljerad beskrivning av quizen. Men det gick bra, vårt lag tog en förstaplats och två andraplatser. Den enda lite irriterande saken var att jag var helt säker på att Eiffeltornet uppfördes år 1889, till hundraårsminnet av franska revolutionen. Tyvärr fick de andra i laget för sig att tornet uppfördes till världsutställningen i Paris år 1900.

Jag fick ge upp under protest, och det visade sig sen att jag hade haft rätt. Men det poänget hade ändå inte gjort någon skillnad, så det gör inte så mycket.


Efter quizen satt vi som vanligt kvar och snackade skit en stund. När jag satt där med min bira och hade en trevlig stund med mina vänner så halkade sakta min hjärna in på andra spår, och jag funderade över saker som inte gör mig så glad.

Då blev jag helt plötsligt fly förbannad. Inte på någon person eller händelse eller något särskilt egentligen. Jag var bara så jävla trött på hela situationen.

På sistone har jag varit på en konsert med en av mina favoritartister, jag har gett ut en bok, blivit läst och fått positiva recensioner. Jag borde må som en prins. Den bästa tiden på året är framför mig - våren då jag brukar trivas som fisken i vattnet, då jag kan göra allt utomhus som jag gillar. Fika, dricka bärs med polarna, promenera längs ån, sitta på en bänk och läsa en bok - jag är en enkel man och de små nöjena brukar normalt göra mig till en glad människa så här års.

Ändå förstör jag allt med att alldeles för ofta sitta och tänka på saker som hände i vintras, med att sakna något som jag förmodligen aldrig kommer att få tillbaks.

Jag blev så trött på att hela tiden gå och tänka på vilka skivor som kan framkalla jobbiga minnen, vad jag inte bör tänka på, vem jag inte ska ringa eller messa till, hur många bärs jag kan dricka utan att bli sentimental eller bakfull och deprimerad dagen efter. Trött på att varje morgon fundera över hur jag kommer att må idag.

Jag blev så arg att jag kände att jag inte kunde låta det här kontrollera mig längre. Så när de andra gick hem beställde jag en bira till i ren protest och satt och snackade skit med Pernilla en stund.


När jag promenerade hemåt bestämde jag mig för att överleva det här. Jag ska till och med leva.


Recenserad i Corren

Kom på idag att jag helt glömt bort att informera mina läsare om att min bok var recenserad i Corren förra veckan.
Ni kan läsa recensionen här.


Min balkong

Jag har bott i samma lägenhet i snart elva år. Jag hatar att flytta, speciellt att flyttstäda. Dessutom trivs jag utmärkt med att området där jag bor. En minuts gångväg till en pizzeria (med ölrättigheter) och fem minuter till en dygnetruntöppen mack (ovärderligt om man är utan cigg mitt i natten) och inte allt för långt ifrån Linköpings centrum. Därför har jag inga som helst planer på att flytta.

Lägenheten är precis lagom stor för mig som bor ensam, och skulle med lätthet även räcka om det mot förmodan skulle flytta in en dam här. Det enda felet är att jag saknar balkong.

Men återigen räddas av att jag bor i området där jag bor, nämligen södra Hejdegården. Det är nämligen bara ett par stenkast till Stångån, och den faktiskt finaste delen av stan vid Tannefors slussar.

Det finns en liten bänk som ligger på en ö nedanför slussarna mellan två broar. Ön med bänken är ett litet ingenmansland, på högra sidan börjar Tannefors och på vänstra sidan Hejdegården. Det är min bänk - min balkong om ni vill. Bänken har kvällssol och det är därför varmt att sitta där även tidigt på vårarna. Dessutom är den vänd åt precis rätt håll så att jag därifrån blickar rakt ut mot ån och solnedgången, med vatten så långt jag kan se.

Visserligen kan jag inte lyssna på min egen stereo eller har ett kylskåp i närheten, men även om jag hade balkong tror jag att jag skulle trivas bättre på den där bänken.

Jag gillar nämligen känslan av att på ett sätt vara ensam och ha det lugnt och fridfullt, men på ett annat sätt vara ute bland folk. Då och då kommer det förbipasserande som är ute och promenerar. Ibland är det tjejer som jag diskret kan spana in över min bok. Stundtals händer det att någon vän eller bekant går förbi och stannar och pratar en stund.

Idag var jag på stan med Pernilla på dagen, och även en sväng på The Champs och käkade tacotallrik. När jag kom hem visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag hade bestämt mig för att ta en lugn helg eftersom jag insåg förra veckan efter Thåström konserten att jag fortfarande har svårt att rent psykiskt klara av en baksmälla - och min bekantskapskrets är av det slaget att det inte finns så många att ringa en lördagskväll om man inte vill dricka stora starköl. Så jag bestämde mig för att det inte fanns något annat val än att klara av den här kvällen solo.

Men jag blev rastlös ganska snabbt i min lägenhet. Väggarna runt omkring mig fick mig att började fundera över saker som bara får mig illa till mods eller ledsen. Jag var tvungen att komma ut i friska luften och skingra tankarna.

Så jag tog med mig en bok och en cola och gick ut. Så fort jag satte mig på min bänk blev jag på bättre humör och kunde andas igen. Fåglarna kvittrade och jag hade fri sikt mot vattnet och solnedgången. Ensamheten bekymrade mig inte det minsta. Jag hade Roddy Doyle som sällskap och hela tiden hörde jag skratt och skrik från festande ungdomar i närheten. En kille som förut jobbade på pizzerian där jag bor kom gick förbi med sin tjej och sin unge, och stannade och småpratade en stund. Men bara precis lagom länge, snart kunde jag återvända till min roman. Ett helt okänt par med hund hälsade på mig när de gick förbi och sa att det såg skönt ut där jag satt och läste.

Jag ville inte gå hem utan satt där tills det var så mörkt att gatlyktorna tändes. Då hade det blivit lite kallt och klockan var halv nio. Nu när jag kommit hem mår jag mycket bättre än för några timmar sen.

Imorgon kväll kanske jag sitter där igen. För varje dag blir det lite ljusare på kvällarna och jag kan sitta på min bänk senare och senare. Det betyder att det blir färre och färre timmar jag tillbringar inomhus. Det här är den absolut bästa årstiden, för i april och maj är allt på väg åt rätt håll. Det finns hopp. Kanske även för mig personligen.